1001 Albums Summary

Likt Tom Morellos alster är det mycket svårt att inte digga hämningslöst, utan att ta hänsyn till var man befinner sig. Perfekt att promenera till när självförtroendet är högt. Bäst: Sabotage

Härliga, snabba och enkla melodier som jag förknippar med band som The Clash och The Ramones. Humörhöjare. Bäst: Here comes the summer

Går direkt in i kategorin svängigt som fan, trots att jag inte förstår ett ord som sjungs. Man blir sugen att dansa på sätt som man kanske inte egentligen bemästrar, vilket är härligt. En stor bonus är också att samba och soul är genres som jag exponerats väldigt lite för tidigare. Rolig lyssning. Bäst: O Plebeu

Magiskt. Under en halvtimme hinner jag känna mig vilsen, trygg, åldrande, äventyrlig, och sorgsen. Paul Simon och Art Garfunkels sedvanligt hemsökande harmonier och melodier har verkligen en alldeles säregen sårbarhet. Bookends bjuder utöver det på lite annorlunda kreativa grepp i form av spår som "Voices of Old People" som flyger oväntat högt och bryter upp albumet på ett bra sätt. När halvtimmens sista 10 minuter stundar är jag nästan matt av berg- och dalbanan. Men då första ackorden till Mrs. Robinson bränns av spritter det i benen och man vill instinktivt dra på smilbanden. Känslan som skivan förmedlar är som sagt mångfacetterad, men äventyret summeras bäst i den oerhört vackra textraden: "Kathy i'm lost, i said though i knew she was sleeping." Bäst: America

Jättebra. Märkligt, men jättebra. Aldrig riktigt lyssnat på Björk tidigare, vilket med facit i hand är väldigt synd då det verkar som om många artister jag gillar har inspirerats av henne. Fantastiska "The Anchor Song" måste nästan vara ursprunget till soundet på Bon Ivers mästerverk "22, a million". Den märkliga faktorn gör att Björks Debut är väldigt oförutsägbar. Men trots att varje låt är något alldeles eget känns albumet inte spretigt alls, snarare tvärtom. Att hoppet mellan den jättevackra Kate Bush-esquea balladen "Like Someone In Love" till lekfulla och nästan lite fåniga "Big Time Sensuality" är nog det tydligaste exemplet på detta. Bäst: Like Someone In Love

Tidigt 90-tal är nog min favoritstil av hiphop. The Predator är likt mycket som gruppen NWA och dess tidigare medlemmar skapat politiskt och ilsket som tusan, vilket gör det mycket intressant. En brutal verklighet skildras, vilket är något jag tror är viktigt. Tankeväckande. The Predator är både roligt och sorgligt att lyssna på, mycket på grund av livligt bildspråk och medryckande beats. Bäst: It Was a Good Day

Sugen på styrdans blir man, det vill jag lova. Jag sitter och kedjemyser till Blues melodier, vilket når sin topp med de första orden ur den fantastiska "Wonderful World". "I don't know much about history". Jättebra loungemusik, eller bra soundtrack till en romantisk middag. Bäst: Wonderful World