1001 Albums Summary

Ett band jag har usel koll på, trots att jag vid den tiden lyssnade på en del liknande. Gillade den, överlag. Kändes nostalgiskt, även om jag inte hört skivan förut i sin helhet. Kul att den inte bara var hård och skramlig utan kände som att de experimenterat lite med roliga ljud.

För mycket testosterondrypande brösbehåringsrock för min smak. Dagen jag parkerar en Camaro Iroc i garaget (jag påstår inte att det inte kommer hända!) så kanske den ligger som kasettband i handsfacket. Annars, nä.

Underbart, mörkt och fullständigt fantastiskt. Ett av mina absoluta favoritalbum just, och kanske även sen.

Alltså. Vi behöver prata om det här. Det här var NYHETER för mig. Eller åtminstone helt nya frågor. 
Som: Är Stevie Wonder, i själva fallet, Eilert Pilarm? Med det menar jag en artist som världen liksom kollektivt gått ihop för att hylla, trots att man egentligen tycker lite synd om honom, för att han (i Eilerts fall) är lite efterbliven, eller för att han (i Stevies fall) är lite blind och lite efterbliven. Jag hade ingen aning om att det förhöll sig så, faktiskt, men så måste det vara? Det finns ingen publik i VÄRLDEN som kan gå på en Stevie Wonder-konsert och göra annat än att klappa halventusiastiskt och le medlidande och tänka att jaja, det är ju synd om honom så vi får stå ut. För den här skivan var i själva verket FULLSTÄNDIGT obegriplig och fullständigt olyssningsbar. Öronhatande skräp. Men jaja, han ser ju inte vilka tangenter han trycker på och tror säkert att det låter bra. Så vi får stå ut.

Mycket Bowie-influenser (eller tvärtom, de hade ju mot ihop) vilket jag uppskattar. Men kom inte in i skivan efter en lyssning. Detta är dock ett sånt typiskt album som jag vet jag skulle gilla om jag lyssnade på det tio ggr och verkligen började känna igen låtarna. Men det kommer jag inte göra…