Väldigt trevligt syntpop album. Förståelig melankolisk känsla och en rimlig övergång från joy division och punkrocken. Sången borde varit högre och lite bättre men det var det enda man saknade.

Bob Dylan blev en perfekt blandning av folkpop och Beatlesrock när den är som bäst, med melodisk sång (bra kvinnlig bakgrundssång) och minnesvärda gitarriff. Tyvärr sviker avsaknaden av den kvaliteten genom hela albumet albumet lite. Du kan bokstavligen höra hälften av Bob and the Beatles i en låt (Strength of strings), annars saknar de sin unika röst och musikaliska talang. Synd att de hatade så, men men 70-talet 😛

Asså helt ok, ibland rätt så mysigt men som en helhet rätt tråkigt. Efter andra låten fattade man att han kunde spela gitarr och nynna lite för sig själv

Väldigt trevligt och bra dylan, bra invävnad av poesi och politik i texterna. Inte riktigt hans bästa men sånt är ju lite subjektivt Bästa låt: Ballad of a thin man

Dränerade min glädje och energi. Helt enkelt väldigt tråkigt

Väldigt trevligt syntpop album. Förståelig melankolisk känsla och en rimlig övergång från joy division och punkrocken. Sången borde varit högre och lite bättre men det var det enda man saknade.

Väldugt trevligt, saknade bara Mos def. Nice bassljud på de flesta beaten och en av dem som rappa hade sjukt nice röst och flow.

Så extremt sugit, hon kunde knappt sjunga, alla låtar lät likadant, samma texter (måste vara nykter måste vara kristen) samma melodier. Gårdagens album var roligt och spännande detta... fyfan