Rehab är 10/10. Känns fräsch varje gång man lyssnar, går inte att tröttna på. Synd att den inleder för ingen annan låt kommer upp till samma nivå förutom möjligtvis Back to Black. De andra låtarna är rätt svaga i refrängerna, kanske därför. Könsspecifika låttexter, kan inte relatera så mycket till att vara en ledsen tjej som gråter på köksgolvet. Stämningshöjare att ha på i bakgrunden, ex. under matlagning. Fenomenal röst.
Drömmigt och sorgset. Lite för mycket domedagskänsla. Gränsen mellan tråkig och ljuv är hårfin och det lutar lite för ofta mot det förstnämnda. Bäst en kväll i en stuga någonstans i fjällen, alltså kommer aldrig lyssna igen.
Vad trevligt med musik som gör en glad. Skolboksexempel för ”musik var bättre förr”. Vet inte vilket gäng som står bakom instrumenten men varenda en som är inblandad här är en mästare. Trots det ingen låt som riktigt står ut på egen hand.
Tillsammans med MBDTF det enda moderna rap-album som är ett mästerverk i dramaturgi. Djävulskt genomtänkt. Jay Rock på ”Money Trees” är förra decenniets bästa vers. ”Sing about me, I’m dying of thirst” är det starkaste Kendrick gjort. SOMEBODY SAID DOMINOES?
Hjärtklappning i ljudform. Frustrerande att lyssna på. Dock riktigt groovy bas i många låtar. ”Galapagos” känns som en oas i en öken, enda låten som inte ger mig panik.
Vilt. Höga höjdpunkter och riktigt låga lågpunkter. ”This Corrosion” är radiovänlig goth, trots motsägelsen. Syntsatanism som hade passat bäst på ett sci fi-/fantasy-soundtrack. Jobbigt att lyssna på stundtals pga repetitiva melodier.
Mycket coolt gäng. Ingen låt lik den förra. ”My God” är en komplett rocklåt. Slagsmålet mellan flöjten och elgitarren är våldsamt bra. Emellanåt känns sångarens röst svag och hamnar i skymundan av instrumenten, leder till att vissa låtar inte riktigt fastnar.
Massage för trumhinnorna. Alltid bra skit när instrument låter weewoowoowee wakkawakkow. Jag behöver en svart läderjacka och ett uppdrag.
Soundtracket till en irländsk pub. Stundtals modigt och mångsidigt, känns som att det hämtar inspiration från flera håll och genrer. Ex. blåsinstrumenten på ”Metropolis” som svarar på frågan ”om James Bond var ett fyllo och precis som Jackie Chan i den filmen när han behöver bli packad för att kunna slåss”. Faller på att det blir för tråkigt när det kommer till de lugnare låtarna, samt att det ibland är svårt att klura ut om man lyssnar på en ny låt eller en man redan hört.
Visste inte att depression kunde göras vacker. Svårt att förklara vad som är bra samtidigt som allt låter bra. Outrot på sista låten ”Untitled” summerar känslan väl. Aldrig förstått varför det hatas på U2 men nu inser jag att de är en rumsren, radiovänlig version av The Cure.
Smooth skit som smyger sig fram. Känns som Shaft fast på evig solsemester med all inclusive. Som alltid när gitarren säger wakuwakuwau så svarar vi ja. ”Think” kan bota allvarliga sjukdomar. Enda minuset är att det händer för lite.
Galet bra låtskrivare är de. Genomtänk produktion rakt igenom. Stråkarna och fiolerna bär varje gång(”So Long, Frank Lloyd”, ”El Condor Pasa”). Känns som att de hämtat inspiration från många andra kulturer, vilket är amerikansk kultur som bäst. Kommer vara en banger när man sitter med kärringen på verandan som 70-åring och ser barnbarn springa runt. Fulaste omslaget någonsin.
Munspelsmannen, aka USA:s Håkan Hellström, har mer gemensamt en författare än en hitlåtsmakare. ”Tombstone Blues” är sex minuter av rader ingen människa har yttrat tidigare. Svår röst som tar tid att vänja sig till. ”Like a Rolling Stone” har huvudrollen men den riktiga stjärnan är ”Queen Jane Approximately”.
Höjdpunkterna(”It’s Too Late”, ”Where You Lead”(!!!), ”Way Over Yonder”, ”A Natural Woman”) är så utomordentligt starka att man lätt glömmer hur en del av låtarna är något torra och lite mycket prototyppoppianoballadesque-iga. Får inget grepp om rösten; mestadels nöjd med den men stundtals tråkig. Vad sjukt att hon följde upp detta album med ”Främling” och ”Fångad av en stormvind”? Omslaget får 5/5 stjärnor på feet finder.
Behaglig pop men bara en svagare version av Haim.
Vibes. Direkt från början känner man ”jag har ingen aning var vi ska men jag är med till slutet”. Lagom nivå av jazz. Rimligt nog så jag förstår och hänger med, inte för konstigt för att tappa bort mig. Trodde han var alban när jag läste namnet.
En samling ljud, inte musik. Har ingen aning vad grejen är och var här. Blev tvungen att googla och det visar sig att de är grundare till flera genrer som är absolut soptunna. Verkar som att de var en av de första med att strunta i sångstruktur, så vem vet om vi har interludes och beat switches utan de. = Om jag rökte på och fick för mig att jag var nya Aphex Twin. Andra delen av ”Hometime” ger mig rysningar och magont.
Ett album fullt av PES:s menymusik låter bättre i teorin än vad det var i verkligheten. Sångaren hade inte klarat första audition i Idol. Orkade inte lyssnade klart på en enda låt. Ändlös loop av britt babblar över gammelhouse.
Plågsamt att lyssna på till en början. Blev fysiskt tröttare av första halvan, där temat verkar vara misär. Andra halvan överraskar med med mer upplyftande melodier. Förväntade mig inte alls det så stort plus för vändningen. Rättfärdigar helt mörkret i första halvan. Gick från ”åh nej inte tio låtar av sånt här” ”tack för en fin resa och skildring av människan”. ”My Body Is A Cage” sopar mattan med resten av albumet.
Kom till samma slutsats i varje låt: ”denna låter fet… vad är det för fel på deras röster?” Krampaktiga. Så pass att jag hellre lyssnar på en instrumental-version av albumet. ”Heart Skipped a Beat” är en bra summering. Sångarna låter döende men det finns ändå något i produktionen. Jamie får 3/5 i betyg men de andra två får Yung Lean att framstå som Whitney Houston. De blir bättre nästa två album.
Lantligt mys. Kan spelas på repeat i timmar. Ljuvlig röst. Hörde ”Love At The Five & Dime” för första gången men vet redan nu att det är en evergreen. Trots att många låtar saknar oumf så är det aldrig tal om att spola förbi de.
Rimligt att det var fart i ett gäng med det namnet. Introt ”Our Lips Are Sealed” är ett perfekt exempel på att sätta tonen för ett albumsound. Omvänd kronologi men de registreras hos mig som Rock-Rebecca&Fiona, snarlik energi och röst. Flera låtar hör hemma på actionrullar, ex. ”We Got The Beat”, ”Automatic”. Trots det kan de inte få mig att digga punkrock.
