Är inte så familjär med denna musik, men det låter definitivt som nån country-blues. Ger lite Dire Straits-vibes.
Varje instrument har oftast sin egna melodi/rytm vilket låter ganska bra när de kombineras, men under en hel låt händer det inte så mycket. Låter lite som om varje låt har sin egna chord-loop som bara repeteras genom hela låten medan Dylan berättar hans lilla historia. Detta kan funka, men det blir lite tråkigt ibland.
Vissa av texterna är lite intressanta. Både Maggie's farm och On the Road Again handlar om nån tjejs vrickade familj, och båda var ganska kul. Bob Dylans 115th Dream var galen.
Jag förväntade mig nån tidigt 2010-tal pop-schlock som skulle få mig att vilja dö, men albumet var faktiskt mycket bättre än så. Några låtar kan jag faktiskt säga att jag gillar. Resten av låtarna vibar jag inte riktigt lika mycket med, men de har alltid nåt nytt att säga vilket hindrar det från att bli tråkig/ointressant. Jag blev ofta imponerad av sångarens färdighet. Älskar vocal slides.
Locked Inside var kul. Låter som nån mario kart låt
Cold War var banger. Hög energi.
Come Alive (War of the Roses) var bara helt okej, men den var ändå märkvärdig. Värsta spooky halloween skeleton castle mr oogie boogie vibes man får.
Make the Bus, Wondaland och BaBopByeYa var kankse lite roliga, men förtjänar inte några egna kommentarer
Det skulle vara kul om det var kul, men det var det inte. Det är synd att säga det men albumet var supertråkigt. Det skulle funka bra som bakgrundsmusik medan man kör nån stealth mission i nåt spel, men på egen hand har det inget lyssningsvärde. Man hör att Bowie är på dödsbädden.
Kankse en cool vibe. Lite tråkig. Har inga fler känslor tyvär.
Albumet var ju ganska lättsmält i jämförelse med de andra albumen eftersom jag redan lyssnat på albumet förut, och dessutom är jag ganska bekväm med genren. De flesta låtar följer en struktur av hårda, intensiva delar med distade gitarrer följt av lugna delar med rena gitarrer. Denna struktur liknar den man hittar i de flesta System of a Down låtarna. Låtar som i helhet var lite lugnare följdes också oftast av intensivare låtar, vilket säkert är en väldigt vanlig praxis men jag la märke till det särskilt mycket i detta almbum.
I helhet får man väl nån häftig men ändå chill vibe av albumet. Riktig jävla tonårsmusik i mina öron, vilket kanske beror på att albumet liknar den musik som jag tänkte att tonåringar lyssnade på när jag var liten.
Smells Like Teen Spirit är en banger alla dagar i veckan.
Några runner-ups är In Bloom, Come As You Are, och Lithium.
Something's In The Way försöker kväva mig och suga ut all betydelse i mitt liv och sätta mig i evig bakfylla . Det är ingen färglös, kall depression, utan en pissgul, varm sådan, som om man är i mexico.
Endless, Nameless var ganska kul. Super kaotiskt och utforskar massor av gitarr oljud
Lite jazz. Alla låtar har typ samma struktur. Först spelas massa solon, sedan sjunger dom lite, sedan är det fler solon, sedan kanske dom sjunger lite mer. Allt detta händer ovanpå en musikalisk grund som inte riktigt ändrar sig genom låten. Säkert jättekul om man typ äter på nån restaurang eller nåt, men det kan bli lite tråkigt om man lyssnar för noga.
Mr. follow follow var väl bäst, men alla låtar var typ samma sak.
Ganksa kul. Låter lite som punk och stoner-metal. Rockets Are Red, Learned It och Bullet Proof Cupid var bäst. Hade en ganska chill, lite tuff vibe. Kanske är det det som man kan förvänta sig av punk-stoner-metal.
Ganska kul. Jazz.
Ganska kul. The Boys Are Back In Town, Massacre, Warriors och Sha-La-La var bäst.
lite kul ibland. intressanta ljud
lite kul kasnek
oerhört busigt album. består nästan bara av mänskliga ljud
tråkig tråkig tråkig. blä nästan
mannish boy är galet repetetiv. så repetetiv att det nästan är intressant. annars ganska tråkig. ingen kärlek för detta album
ganska kul
