Tar mig näppeligen igenom den första halvan av skivan där Deceptaton är det enda som håller mig kvar underhållningsmässigt. De senare spåren på skivan tonar ner det artsy-tonårsrevolt-skrik-härjandet och stämningen övergår till något mer mellow och suggestivt där Beck-inspirerarde Friendship station och Beastie Boys doftande (utan rappen) Slideshow at Free University sticker ut och får mig att lyssna klart till slutet. Vad tar jag då med mig av de här intensiva 34 min. Jo, att den energidrypande fuck you pekande Deceptacon alltid och då menar jag ALLTID kommer vara ett uppskattat inslag under löppasset eller som den avslutande låten på en lyckad förfest

3 låtar in: Inte min genre men inte så dumt ändå. Som en mix av The Doors och Nirvana, gillar det mer än förväntat. 6 låtar in: Är det inte lite väl mörkt? 9 låtar in: Kommer de någonsin hitta ut ur heroin-dimman? 12 låtar in: Lyssnar jag mer kommer jag hoppa från Västerbron

Swaaaaaaaaag! Det svänger och det räcker för att jag inte ska avfärda det rakt av som föråldrad gubbrock. Ända sättet jag skulle uppskatta skivan/gruppen rakt av är nog live. Och då inte en tillrättalagd arena-spelning utan mer spelning du av slump stöter på i en skitig källarlokal i NY och inte kan lämna för gruppens energi, närvaro och swag. Ska jag lyssna på den här genren föredrar jag nog ändå Rolling stones

Jag har sedan Twin Peak nådde mig på 90-talet varit ett illa dolt David Lynch fan. Har älskat att försvinna mig in i Lynch mörka, mystiska men också lekfulla världar där det bisarra och mörka får ta precis så mycket plats som helst. Precis den känslan av att kliva in i en helt annan värld får jag av denna fantastiska skiva. Titelspåret I want it darker är som tagen ur en Lynch-rulle. Cohen var 82 år när skivan släpptes och texterna känns som Cohens sista uppgivna försök att acceptera sig själv, sina livsval och kommande öde. Och precis som Lynch lyckas han leverera allt detta med inte bara svärta utan också finess ”I was fighting with temptation but I didn’t want to win”. Så, det här är vad du ska göra nu. Gör dig själv en ”damn fine cup of coffee”, släck ner och slå dig ner i en fåtölj. Stäng av allt vad digitalt heter och så lyssnar du på skivan, då, och enbart då lovar jag dig att du också får ta del av den här världen jag så varmt pratar om

Hummar jag glatt med: japp Passar musiken i en hiss: absolut Berör det mig: inte det minsta

Man kan säga mycket bra om 80-talet men det som producerades i musikväg tillhör inte den kategorin. Love Plus One, Fantastic Day och Surprise Me Again har ngt men resten får mig bara att vilja fly saxofon-tramset,stänga av och slå på Dexys Midnight Runners

40 min av mitt liv jag aldrig kan få tillbaka. Om du mot förmodan skulle behöva lyssna dig genom skivan så skippa de tre inledande spåren

Som en mix av Beach Boys och Beatles, gillar! Psykadelisk pop när den är som bäst!

Känns som att skaparen av Baywatch theme-sång sneglat lite väl mycket på titelspåret Baba O’Riley. Helt ok i en för mig ointressant genre

Att lyssna på DnB i två timmar i sträck är inte njutning i min bok. Trots det kommer jag på mig själv med att bli både lite nyfiken och imponerad vad jag hör. En och förmodligen den enda fördelen med riktigt långa låtar är att de kan berätta en historia på ett sätt som en 2 min popdänga inte riktigt mäktar med. Fastnade framförallt för Sea of Tears. Första 1.5 min målas ett dystopiskt &metalliskt ljudlandskap upp. Efter det ngt oinspirerande introt slängs trummorna på och efter hand även ngn jazzig gitarrslinga, vi lyssnar nu på klassisk DnB. Jag är på inget sätt imponerad, men ngt har satts i rörelse och jag vill veta vart vi är på väg. Så händer det. 4,5 min in i låten fadar trummor och ljud ut och ersätts av skriet från en fiskmås, vågskvalp och en kvinnoröst som viskar ordet tears. Från den här punkten har låten mig totalt hypnotiserad och det är inte först 7,5min senare när låten är över som jag väcks ur min trans och inser att det kändes som att jag färdats till en annan dimension och tillbaka. Vet inte vad som hände men jag vet att jag behöver mer av Sea of Tears

Tar mig näppeligen igenom den första halvan av skivan där Deceptaton är det enda som håller mig kvar underhållningsmässigt. De senare spåren på skivan tonar ner det artsy-tonårsrevolt-skrik-härjandet och stämningen övergår till något mer mellow och suggestivt där Beck-inspirerarde Friendship station och Beastie Boys doftande (utan rappen) Slideshow at Free University sticker ut och får mig att lyssna klart till slutet. Vad tar jag då med mig av de här intensiva 34 min. Jo, att den energidrypande fuck you pekande Deceptacon alltid och då menar jag ALLTID kommer vara ett uppskattat inslag under löppasset eller som den avslutande låten på en lyckad förfest

Finstämt, melodiöst men också lite menlöst. Tog sig andra genomlyssningen och Oompah Radar har ngt härligt Tim Burton flum skimmer över sig vilket jag gillar. Många av låtarna passar sig som filmmusik för att ingjuta en viss stämning men att lyssna på den rakt av kommer jag inte göra igen

Totalt ointressant för mina öron

I Wish I Had Duck Feet är en briljant titel på en låt men det är också det enda briljanta med denna skiva. Kein Trink Wasser har ngt men annars känner jag att jag lagt 90-talets techno-scen bakom mig. Vill jag vältra mig i nostalgi slår jag snarare på VM-krönikan från samma år