Överraskad, varje låt är intressant på ett sätt eller annat, melodierna är riktiga bops. Det känns både larvigt och coolt, syntigt men också psykadeliskt och djupt. Bra album, stabilt hela vägen igenom med två bangers i shout och everybody wants to rule the world
Inte riktigt min smak sponatant. Känns nästan substanslöst, rätt tråkiga beats, dock rätt så svängiga. Låtarna består till 90% av repetition och ofta för långa. Anar att det är en funky dansplatta men är inte särskilt njutbar att lyssna på. Free är sjukt bra, känns som den Prince jag hade bilden av.
Uppskattar det oväntat mycket, inte så hårt som jag hade förväntat mig. Riktigt schyssta vokals och gitarr. Blir möjligen inte så stor variation i låtarna, de är uppbyggda på liknande sätt med högt tempo, rappa trummor och hårda gitarrsolon, tröttnar inte på det än dock. Inte en dålig låt på hela albumet, men samtidigt ingen knockout heller, gillar Prowler.
Take on me är en otrolig låt. Tror nästan aldrig jag hört någon annan a-ha låt. Än är jag inget superfan, det är väldigt 80-tals teatraliskt. Hunting high and low känns verkligen som en låt ur en musikal. Jag är dålig på att bryta ner rent musikaliskt, men melodierna är catchy stundtals, men texterna är inget som riktigt kittlar sinnena tyvärr. På det hela taget rätt svagt album, men med schyssta beats.
Blandad till en början, mycket klassiskt bra, rockigt, härligt. Men Ooby Dooby är en av dem mest malplacerade låtarna någonsin. Det känns inte som att det riktigt lossnar helt, albumet saknar riktiga bangers trots att många av låtarna är väldigt bra. Det är inte tillräckligt kittlande eller intressant, utan de flesta låtarna känns väldigt typiska i texten. Ett mycket starkt avslut med As Long As I See The Light, en otroligt själsfull låt, med underbar refräng och en vacker uppvisning av Fogertys vokala förmåga i både kraft och känsla.
Ett nästan banalt album, varje låt är otroligt Van Morrison. Det är inte särskilt spännande eller "kreativt". Låtarna smälter ihop på ett väldigt tråkigt sätt, det blir som en enda lång smet av okej texter och melodier.
En stark början på albumet, catchy låtar med bra tryck. Man förstår varför Take Me Out är deras mest spelade låt, en riktigt stabil rocklåt. Kan inte säga att det finns en enda svag låt, alla låtarna bra. Ingen som smäller av riktigt ordentligt, men ett otroligt bra snitt på albumet.
Måste ändå landa på en femma. Ett otroligt album med så många bra låtar och en allmän stabilitet i kvaliten
Progressivt, men intressant ändå. Hade kanske väntat mig lite "hårdare" musik men har inget emot det, blir möjligen aningen platt i sina omgångar. Det är bra men kanske inte så obskyrt som de själva "vill", det är någorlunda household för att vara ett "kontroversiellt" album. Tror inte de drog igång ordentligt en enda gång under albumet vilket jag kan tycka är ett litet minus, med största sannolikhet är det ett stilval. Frankie Teardrop är ingen favorit, man fattar grejen och vad de försöker förmedla och det är svårt att skita på, men det flyger inte riktigt - sjukt svårt att ens lyssna på andra halvan.
Ett klassiskt album med rock i sitt esse. Child in time är en av dem starkaste rocklåtar någonsin, det är en hel teater och tragedi. Resterande låtar fastnar inte lika starkt på mig, men överlag är kvalitén hög.
