Den mest spelade låten på Spotify är Criminal från denna skiva. Den låten innehåller textraden "What I need is a good defense, 'Cause I'm feelin' like a criminal”. Detta enda krimiminella I sammanhanget är denna texts uselhet. Musiken är generisk och svår att komma ihåg.
Rap
Lyssnade på detta album när det kom och var lite trendigt. Var också på en konsert men minns bara att jag blev knuffad av nån som skulle tränga sig fram och att jag då armbågade nästa person i samma sällskap som råkade vara en tjej. Att jag inte minns nåt av musiken är väl ganska signifikant. Anonymt och platt. Inte mkt dynamik. Keep the car cominng hade kunnat vara ännu fetare. Det hade räckt med den och Intervention. Resten av låtarna kan dra åt helvete.
Musik man kan lyssna på om man nån gång i livet skulle orka ha en tema-kväll, typ karibiskt eller vad vet jag. Eller om man skulle få en tegelsten i huvudet och få för sig att börja dansa "sexigt och passionerat". Omöjligt att lyssna på bara så där. Ssk störigt med brasset som kommer in och punkterar hela tiden, lite som en galning som skriker planlöst rakt ut i luften.
Jag tror att vissa låtar är bättre än vad de verkar pga Elvis jobbiga röst. Tex My Science Fiction Twin. Men tyvärr blir man osugen på att verkligen ta reda på det eftersom man stör sig så mkt på honom.
Tror att det är skillnad om man knullade första gången till denna platta och levde ett allmänt obekymrat liv där man rökte hasch och inte behövde vara så orolig för framtiden eftersom det räckte med en halv termin på Socialhögskolan för att arbetsgivarna skulle kasta jobb på en. Den musik som ackompanjerade den livsstilen kommer alldeles säkert vara kanon resten av livet.
Men faktum är att 1) Mick Jagger inte kan sjunga ssk bra. 2) Mick Jagger skriker som en utvecklingsstörd 3) Låtarna är ganska svaga 4) Keith Ricards solon låter som nåt ur ”Min första gitarrbok”.
Den första är låter är ju dock en klassiker. Men jag trodde faktiskt att texten var bättre än nån som låstas att han är djävulen. Tvåan som jag ger är helt och hållet denna låts musik förtjänst.
Mkt av the Police är riktigt bra. Inte bara de mest kända hitsen. Men denna skiva innehåller bara två-tre bra låtar. Jag börjar tvivla på begreppet album som fenomen. Denna skiva är en god illustration på varför det förr i tiden fanns singlar.
Återigen ett exempel på att det ibland räcker med att lyssna på best of från en artist. Little Wing är bäst och den finns alltid med på alla samlingsskivor. I övrigt helt ok låtar. Men tror inte jag kommer återvända till denna skiva.
Några riktiga klassiker men också flera halvbra låtar.
Problemet med storbandsjazz är just förledet storband-. När alla ska med på en och samma gång blir det olidligt. Det är synd för vissa låtar hade kunnat vara riktigt bra, tex Teddy the Toad börjar jobbigt, lugnar sig, blir riktigt bra runt 0.24 (den delen skulle tom kunna samplas) men sen blir det helt hysteriskt runt 0.40. När det bara är rytmsektionen och nån spelar solo är det stundtals också riktigt bra. Men sen ska alla in och fördärva igen. Det kan tyvärr inte bli mer än en tvåa, vilket är synd, men Count får skylla sig själv. Han borde haft en kvintett istället.
Mkt bra och två hitar i Everyday People och Stand. Bitvis lite rörigt. Kan dock tänka mig att komma tillbaka till detta album.
Flera låtar är ju hittar men vissa har ren dansbandskaraktär vilket drar ner lite. Texterna är ju inte jättebra men det är nog inte heller meningen. På den versionen jag lyssnade på återanvändes en melodi men det verkar röra sig om ett extraspår så det är kanske inte så farligt.
Två riktigt bra låtar och resten helt ok.
detta är rent funktionell musik. Jag lyssnade lite när jag skulle somna igår och då funkade det utmärkt. Satte även på i morse för att väcka barnen. Men visst, det är ju ingen vidare verkshöjd. Såg att det fanns en live-version på spotify. Det ser jag verkligen inget behov av.
De här är inte dåligt. Tror att jag skulle kunna gilla det om jag lyssnade in mig lite mer.
Jag tror att låtarna är bättre än vad jag orkar ta in. Dock lite för mkt bitvis.
Nej detta var ganska trist.
I am to old for this shit.
det finns uppenbara kvaliteter. Men efter ett tag tröttnar man ju. Dock bättre än the Stooges.
Bra men, som flera påpekat, märkligt val. Magic Bus var spännande. Utgår från att det kommer fler skivor med the Who.
jag bli mer och mer konfunderad kring valet av skivor från vissa artister. Skulle beskriva mig som ett ganska stort dolly-parton-fan. Så pass stort att jag betalat för att se henne live och skulle kunna betala dyra pengar för att göra det igen. Hon är en bra sångerska men fra en av världens bästa låtskrivare. Denna skiva är inte representativ för det. Hon har bara skrivit två av låtarna. Jag förstår inte riktigt varför denna skiva platsar öht. Det är aldrig dåligt, det är ju inte möjligt med tanke på de inblandades enorma talang. Men det är heller inte riktigt bra.
Som alla konstaterat gör de sig en otjänst med den jobbiga sången. För låtarna är det verkligen inget fel på. De är tom ganska bra. Och det tycker jag ska belönas.
Det är ok. Men inte mkt mer. Ibland för lite melodi
Tyvärr känns vissa produktioner lite daterade. Samtidigt är ju vissa låtar inte bara klassiker utan musikaliska monument som kommer finnas kvar mkt länge. Bonus att jag kom att tänka på weird al:s "eat it". Den i mitt tycke kanske roligaste parodin av alla i sin fullständiga meningslöshet.
Svårast hitills. Men om Thriller är en fyra kan detta inte vara mer än en trea. Även om det finns nåt där som lockar. Kommer nog återvända.
Otrolig röst. Bitvis reser sig nackhåren. Men tyvärr är flera låtar för dåliga. Det är med stor sorg jag tvingas ge en trea. Vill man höra en fem plus låt med E rekommenderas tex Orphan Girl.
Rap lyssnar jag i princip enbart på i gymmet när jag behöver tända till. Jag låtsats att jag är en motherfuckin P.I.M.P och lyfter då (marginellt) tyngre. Utifrån den preferensen är denna skiva i princip perfekt och åker därför på med jämna mellanrum. Lyxigt sound och 50 Cent:s kropp är en bra målbild. Kan inte riktigt uttala mig om kvaliteten på själva rappen men för mig är detta fullt tillräckligt.
Alla låtar är inte dåliga. Men det är lite för jobbigt på totalen.
Sjunger mkt bra. Har ett uppenbart socialt patos vilket ska premieras. Dock är det bara hitsen som är verkligt bra. Ska man vara riktigt noga är det egentligen bara Fast Car som verkligen lyfter. Baby Can I hold you är ok bra men känns samtidigt lite som nåt som skulle kunna vara med i en sketch om en man som vill sätta på en låt för att skapa lite knullig stämning.
Välproducerad julmusik. Kan på rak arm inte komma på nån bättre julskiva. Men genren har ju sina begränsningar. Det är ju svårt att känna särskilt starkt för nån av låtarna. Som bakgrundsmusik är det en femma. Men som riktig musik en trea.
Helt klart en viktig skiva. Antagligen den främsta trip-hop skivan nånsin. Tycker dock genren blir lite för släpig till slut. En stark trea.
Nej, kände ingenting. Men det var ju iaf uthärdligt.
Helt ok men daterat uttryck. Ingen slump att Dustys musik är med i Pulp Fiction. Flera låtar skulle passa som filmmusik i nån amerikansk film. Tex you dont owe me. Men få låtar fungerar enbart i sig själva. 24 hours...möjligen.
lite besviken ändå. utöver de två låtarna jag hört var det inget som fäste. om jag orkar ska jag ge denna skiva en ny chans.
Jag skulle gärna vilja vara en person som älskar Billie Holiday. Inte minst för att jag då skulle kunna säga att kag är en person som älskar Billie Holiday till andra. Men tyvärr. Efter ett tag stör jag mig satan på hennes röst. Det finns ett knarr på slutet av alla långa toner som med lite god vilja skulle kunna beskrivas som ett vibrato. Jag tycker dock att det låter för jävligt. Blir faktiskt lite ledsen över att jag inte gillar detta. Men jag kan ju inte låtsas för sakens skull.
Ett skönt sound men faktiskt inget jag skulle lyssna på bara sådär. Det blir lite trist efter ett tag. Påminner lite om porrfilms-musik från 70-talet.
musik att ha i bakgrunden men inte så mkt mer.
Återigen en skiva som mer är till för att skapa en atmosfär. Alternativt en identitet hos den som lyssnar. Jag är ju helt medveten om "problematiken" med att sätta halvbra betyg på den senaste tidens, hur ska man säga, afroamerikanska, musik. Det framstår ju som ganska oskönt i bästa fall och rakt av rasistiskt i värsta fall. Men vad ska man göra. Detta väcker inga större känslor hos mig.
Det här var ett fräscht avbrott jämfört med de senaste dagarna. Lyssnade lite på andra låtar med Laibach och många av de var bättre än detta. Just den här skiva får en trea men tror jag kommer återvända till gruppen för att hitta gudlkornen i deras katalog.
Var ska man börja? Pedo-temat? Pratsången? Det gubbkåta omslaget? Nej, jag orkar inte.Jag vill inte tänka en sekund mer på detta utan gå vidare i mitt liv.
Denna var svår. Tycker att det bitvis är mycket bra men jag skulle behöva mer tid att lyssna in mig. Tyvärr är ju ordningen så obönhörlig att man måste bestämma sig. Jag sätter en fyra för att jag tror att skivan kommer att växa vid fler lyssningar. (man borde få komma tillbaka och ändra egentligen).
Mkt svårt. Vissa låtar har skrivit in sig i musikhistorien. Andra lite trista. Hatar också hårdrocksballader. Vill jag tänka efter och vara känslig finns det andra genrer som gör det bättre. En stark trea.
Vet faktiskt inte varför jag känner mig så tom inombords när jag lyssnar på detta. Det är ju inget större fel på musiken eller produktionen eller nåt annat. Men jag har hellre helt tyst i lurarna än lyssnar på detta.
Pictures of you är ett mästerverk. Om än lite lång. De andra låtarna är inte mästerverk. Musiken är inte tillräckligt bra i sig själv vilket gör att låtar utan sång och jättelånga intron drar ner.
Får ångest av denna skiva. De är ju jätteduktiga på att spela men det är i slutändan för jobbigt att lyssna på. Kanske nån gång i livet när man får mer tid men inte nu.
Läser att låten Jet var en singel. Rätt trist låt. Inte heller titelspåret är jätteskoj. Fattar faktiskt inte riktig. Men smaken är ju som baken.
Jag älskar Tom Waits och jag gillar Bruce Springsteen. Rimligen borde jag också tycka om Bob. Men oavsett hur många gng jag försöker så orkar jag inte. Han har helt klart gjort kanonlåtar. Tex Boots of Spanish leather i Nanci Griffths version är ju hur bra som helst. Och även Joan Baez har bitvis gjort ok versioner.
Fler av denna skivas låtar är ju mkt bra. Klassiker skulle väl många säga. Men det där jävla vidriga munspelet alltså. Han kan ju fy fan inte spela munspel. Nån idiot har gett ett av mina barn ett. Det låter fan lika illa när de går loss som när Bob blåser på. Och hans sjuka betoningar när han sjunger...
Nej, Bob Dylans musik ska helst framföras av andra artister.
Va fasen. Detta var ju riktigt bra. Kul.
Bra men inte riktigt Born in the USA där varenda låt är en hit.
Vad är detta för dumheter. Det ska vara 5 på detta mästerverk.
Bästa skivan nånsin. Känner mer kärlek till denna skiva än den sammanlagda kärleken jag känner till mina barn. Finns passager som är så bra att man sprutar regnbågar av lycka. Fy fan vilket mästerverk detta är alltså.
