Då har man hört detta. Ett album jag aldrig hade satt på om jag inte fått upp det i denna lista. Det sägs ju att man inte ska döma en bok utifrån omslaget men det gäller inte i fallet Life's Too Good.
Precis som jag inte har den blekaste aningen om vad som pågår på konvolutet, fattar jag inte musiken alls. Ibland hör jag "artsy" musik och tänker att jag kanske är för korkad, oraffinerad, simpel, för att kunna uppskatta det jag hör. Men nej, det är inget fel på mig. Jag är ingen musikalisk barbar. Det är skivan, åtminstone i detta fallet.
Björk ylar sig igenom en halvtimmeslång kakafoni av slagverk, blåsverk och annat som producerar ljud. Jag fattar ingenting och halvvägs genom skivan är jag utmattad.
Men givet att The Sugarcubes har över 300K månatliga lyssnare på Spotify så får vi ändå dra slutsatsen att detta bara inte är min grej, helt enkelt.
Hell yeah, tänkte jag när albumet slumpades fram. Alla vet ju att Boston eld, eller gör dem det? Vi vet ju det och Sofie i synnerhet, är det större fanet av oss. Jag gissar dock på att de spädare generationerna aldrig hört talas om nämnda storheter.
Min bekantskap med Boston började i samband med att första Guitar Hero kom ut under mina tonår. Antagligen är jag inte ensam om detta och More than a feeling är sedan dess för evigt inpräntat i mitt spelminne.
Men vad tycker jag om hela plattan som jag - hör och häpna - aldrig hört i dess helhet tidigare?
Efter den högst oklara inledningen med the Sugarcubes har efterföljande dagar varit bra. Nu senast får man gotta öronen till Mark Knopfler & co vilket alltid är trevligt.
Jag visste på förhand att jag kommer gilla denna platta. Den har flera riktigt tunga hits och ett sound som är helt otroligt. Ett stycke musikkonst på riktigt.
En okänd grupp för mig. Jag gillar titeln på plattan. Jag har ett problem efter en lyssning. I mina öron låter allt lite samey. Jag har svårt att höra vart en låt slutar och nästa börjar om jag lyssnar passivt.
Jag kan förstå vad gruppen försökte göra med detta album. Det är luftigt, spaceigt och ambienceigt, eller vad man ska kalla det. Och man lyckas I guess. Det låter bra tycker jag. Men allt är för intetsägande för mina öron.
Kul att ha bekantat mig med Coctau Twins men fler snurr blir det nog inte för mig.
Vad är detta för goofy flum?
Very repetitive. Like to sound.
Har hört den massa gånger. Varit ett stort fan länge. Det finns en del bangers så som Knock me down och så gillar jag den helt instrumentella, Pretty Little Ditty. Skivan håller inte mot RHCP senare alster. För mig är Californicaton, By The Way och Stadium Arcadium är alla bättre imo. Dock är detta deras större break-platta vilket gör den lite speciell. Ascoolt omslag också.
Okänt för mig. Lite gött så där men inte min vanliga musiksmak. En objektiv 3a från mig.
Bra sound. Gillar old school hiphop och lyssnade mycket på det i mina yngre dagar. Inte längre dock. Jag är helt frånkopplad från den här typen av musik nu för tiden. Det dock inte utan viss nostalgi jag lyssnar på dunket och myser lite. Dock känns hela skivan som en enda lång låt. Jag kan typ svära på att samma beat återkommer hela tiden. Det gör det kanske inte, men jag blir inte superengagerad i min lyssning.
Jag gillade denna. Gott om variation. Gött sound och härligt old school sound. Inget jag kände igen på plattan men helt klart något jag kan sätta på igen. Supertramp ska in i min vinylsamling. En solid 4 från mig.
Öppningsriffet är riktigt fett. Cool och aggressiv bas. Älskar orgeln. Positivt överraskad och laddad inför vad som komma skall.
Ett par låtar in gillar jag fortfarande the Stranglers. Jag gillar att det är lite spooky och det är ju lite i linje med musiken jag annars lyssnar på och skapar.
Jag skrev till Sofie under lyssningen att soundet får mig att tänka på en punkig och tidig proto-Ghost. Det kunde ha varit Ghost på 70-talet liksom.
Detta påminner mig lite om Azra.
Hangning around är den första låten jag känner igen. Jag sitter och funderar - Vart fan har jag hört detta. Det är superbekant. Jag kan nästan sjunga med. Söker på låtens titel och såklart. Husgudarna Ghost har gjort en cover på låten. Glädjen är total! :D
Det här är bra skit och jag måste ha denna i vinylsamlingen. Svår att hitta i bra skick till ett bra pris dock.
Disclaimer: Folk klagar på texterna. Att de skulle vara misogyna etc. Jag har inte läst texterna utan bara passivt lyssnat på låtarna.
Spännande. Aldrig hört en hel Bowieplatta tänkte jag. En musiklegendar i sann bemärkelse men som jag aldrig riktigt lyssnat på.
Andra låten in tänker jag - okej. Inte min kopp te. Tredje låten, titelspåret Heroes - känns mer som en riktig låt för mig.
Jag har svårt för detta album. Det är inte min kopp te alls. Tankarna vandrar iväg hela tiden och när jag försöker fokusera finns inget som fångar mig. Tyvärr.
Background music.
Bekant med namnet, inte bandet. Gillar mixen. Har typ svårt att ta till mig skivan. Det är helt enkelt inte för mig, men jag tycker verkligen inte illa om den. Jag förstår att folk gillar denna platta.
Ett helt mästerligt album. Skickade antagligen gruppen in i allmänhetens medvetande med låtar som Smack My Bitch Up och Firestarter. Båda två är helt enorma 90tals anthems. Men alla låtar på skivan är top tier enligt mig.
Detta är en av mina mest formativa plattor. Skulle jag välja 10 skivor och artister som format min musiksmak och stil tidigt i livet så skulle The Prodigy vara med där, tillsammans med mina andra musikaliska titaner. Ljuvligt är vad det är.
Jag tycker att det är svårt att välja om denna skivan som kom innan - Music for the jilted generation är bättre men båda är världsklass. Konstigt nog förväntade jag mig inte att denna fanns med på listan vi lyssnar på men det är ju självklart att så är fallet. Ve
Älskar omslaget. Det blir inte mer 60-talsgroove än så!
Gillar soundet verkligen. Detta är en skitbra skiva även om jag inte kommer lyssna på den så mycket mer i framtiden. Min enda stora gripe med den är låten Butcher's Tale. Något med den rimmande inte alls väl med mig och jag övervägde faktiskt att fuska och spola förbi den.
Men en låt ska inte få färga ett helt album.
Denna skiva är typ 60 år gammal nu och det är i den backspegeln jag sätter mitt betyg. Detta är inspelat i en tid då det inte gick att putsa en inspelning på samma sätt som idag. Ett otajt anslag eller trumslag gick inte bara att flytta digitalt. Utan det skulle till fysiskt klippande och klistrande av bandet vilket är ett meck. Man får därför beundra dåtiden musiker som var snortajta och skickliga artister.
Sista låten Time of The Season åkte in på en av mina spellistor också. Det höjer helhetsbetyget för min del.
I mina öron, extremt stökigt. Så svårt att lämna ett omdöme som faktiskt beskriver hur skivan låter. Man måste nog lyssna själv. För mig är det inte.
Tom Waits har en cool röst och ett par, bluesiga låtar är najs. Även om jag inte lyssnar på genren. Men förutom dessa få spår, är det mesta väldigt okonventionellt och i mina öron experimentellt.
Nae, sorry.
Ylande.
Nej
Ändå gött. Jag var skeptisk till en början men en bit in så landade Stones hos mig. Jag har ingen tidigare relation till gruppen mer än några hits och bandnamnet.
Låtarna är varierade och det är kul att man experimenterat med massa olika ljud och instrument. Kan rekommendera denna.
Jag har aldrig gett ACDC en chans. Framför allt eftersom jag har svårt för sången. Jag har sagt det innan under detta projektet - ylande är inte min grej. AcDc är väl typ världens kändaste ylande band. Det precis likadant m Led Zeppelin exempelvis. Amazing musik, ylande sång.
Nu har jag lyssnat på back in Black och faktiskt gett bandet en ärlig chans. Det jag tar med mig är att jag älskar musiken. Det är göttiga riff och varierade låtar. Skön rock n roll som tuggar på. Det flyger helt enkelt. Jag står dock kvar vid att ylandet inte är min grej och det är därför jag aldrig kommer vara ett större fan av AcDc.
Dock hamnade två låtar på en spellista hos mig. Vilket var jävligt oväntat - Giving the dog a bone och Let me put my love into you.
Jag tänker ge plattan en fyra. Det är en asbra platta och jag försöker distansera min egen aversion mot sången åt sidan. Jag kan verkligen se varför detta är en sådan klassiker.
Otippat. Jag trodde jag skulle gilla Billion Dollar Babies mer än jag gjorde. Missförstå mig rätt. det är en bra skiva. Det händer mycket. Det är varierat och Alice Cooper har ett välbekant röst ID som jag gillar. Men jag tycker inte att låtarna i sig är särskilt spännande. Det är ingen låt som riktigt fångar min uppmärksamhet. Jag är själv förvånad över att säga att gårdagens AC/DC platta gick hem mer hos mig. Det trodde jag aldrig.
Nej nej nej. Ylande hela tiden. Har musik alltid varit såhär yligt. Varenda skiva är fan ylandet. Denna är inte bättre. Falsettsången funkar inte. Basoktaver i var och varannan låt är skitstörigt. Säger jag som bassist dessutom.
Bra låtar:
Mary
Take your mama (hit) - Känns lite Eagles of Death Metal
FatBoy Slim. Liksom Prodigy är detta en artist som jag vuxit upp med och som jag introducerats till via min äldre bror som alltid varit mer inne i det elektroniska som jag.
Mina förväntningar är höga när jag drar igång det första spåret. Halvvägs igenom så lyssnar jag fortfarande rätt aktivt och diggar med. Fatboy Slim är en av artisterna som gjorde genren Big Beat populär och detta är väl ettväldigt big beatig album.
Jag gillar hur spåren är mixade och samplingarna är coola. Det är fan en bra skiva helt enkelt om man gillar äldre elektronisk musik. För mig är det mestadels lättlyssnat. Det ska understrykas att jag vuxit upp med sådan här musik så det låter inte obekant i mina öron. Jag kan förstå att det kan låta stökigt mot färska trumhinnor dock. För vissa partier i vissa låtar är ganska stökiga med extremt konstiga effekter och syntar.
Det är lite ojämnt dock. Det finns bra stunder och hemska stunder. Jag lägger en 3a.
Jag känner till Lana del Rey bara i namnet men hör direkt att jag är fel målgrupp. Men let's go ändå.
Det som verkligen är asbra med denna skiva för mig är texterna. Jag har läst mig till att Lana Del Rey även skriver poesi och det finns helt klart en poetisk kvalitet över texterna. Detta är fantastiskt tycker jag, i en tid då populärmusik präglas av remixar och astråkig generisk dunka dunk.
Det är en lugn skiva kan vi konstatera. Om det är typiskt Lana vettifan, aldrig hört hennes musik innan. Men jag blir en konvertit allteftersom skivan fortlöper. Framåt slutet har jag ändrat mig från skeptisk till väldigt positivt överraskad. Det är fan lite mysigt att lyssna på Lana del Rey på morgonen medan man gå igenom alla nya mail exempelvis.
Så jag tänker försöka se bortom min direkta smak när jag sätter betyget.
