1001 Albums Summary

Det var exakt så här jag tänkt att Tim Buckley låter. Som någon som maler på över trött bluesfolk-komp. Love from room 109 hade något och sista låten var bra. Plus också för xylofonen Tack för att jag får va med! Taggad! /Martin

Jisses, det här var något att bita i! Lite som att man kirurgiskt avlägsnat allt som är det minsta bra med RHCP och fyllt tomrummet med ett ”kompetent” musiklärargroove. Tuff, tuff lyssning. Känns ändå betryggande att man aldrig hört talas om G Love & Special Sauce och förmodligen aldrig kommer göra det igen.

Blev helt mjuk av den här plattan. Take your mama.. var ett oväntat kärt återseende men tror det finns 2-3 låtar här som jag med lite fler lyssningar skulle börja gilla ännu bättre. Den tog mig också på ett härligt sätt tillbaka till den där tiden innan världen blev bull Pink Floyd-covern är smått genial You can’t see tits on the radio. Jag visste redan det men behövde tydligen höra det i låtform Stark 4!

Två ganska perviga album i rad! Detta är det av de ”bra” Roxy-albumen som jag lyssnat minst på. Inga låtar som sätter sig riktigt för mig men det är å andra sidan rättså bra rakt igenom. Grym saxofon, en del skönt Brian Eno-ljudflumm En annan dag hade det kunnat vara en 4 men stannar vid en stark 3a

Mycket kul album! Ett minus är att man blir lite trött innan det är slut

Wales svar på Atomic Swing? Inte alls dåligt, inte så himla kul heller. Rätt snygga arrangemang med blås och så men tycker inga av låtarna står ut

Yes! Så ska det låta. Ytterligare ett band och en skiva som jag känt till men inte tagit mig tid att lyssna på innan. Väldigt svag för soundet och produktionen men flera starka låtar i sin egen rätt. Kommer återvända!

För att vara fem horsejonkare som spelar lite vad de känner för så är det här faktiskt riktigt bra!

Jag har tidigare i livet gjort en grej av att försöka gilla Stones mer än Beatles. Sen såg jag ett klipp där Lemmy pratar om att Stones var ”Art school pansies” och Beatles däremot var ”hard men”. Har svårt att släppa det. Det här albumet är inget vidare. Ett par bangers men mycket utfyllnad där Stones visar sig från sin absolut sämsta blues-stånkiga sida.

Kinks är bättre både före och efter den här skivan

Ett av mina favoritalbum överlag. Kan inte bli annat än en 5a

Det här var fan helt lysande! Startar lite segt men andra halvan av albumet är fantastiskt. Det är något med tystnaden i musiken som är väldigt attraktivt. Och syntljuden! Snudd på 5a

Cool när den kom (t.ex black skinhead) men svår lyssning nu i backspegeln när man mer hör the ravings of a madman.

Är det i sista avsnittet i första säsongen av Treme när han radio-DJn sätter på ”Buona Sera” och det blir ett sånt jävla fint New Orleans-montage över hela låtens gång och in i eftertexterna. Sånt jävla rys! För mig når resten av albumet aldrig riktigt upp i den nivån men det är ösigt som fan på sina ställen och ganska skoj!