Nu ska jag ”grabbensomintekollarpåexpolsioner” ge min åsikt om ett album som jag egentligen inte har någon plats i att säga om de är bra eller dåligt. Men här är mina åsikter och ni får läsa dem eller inte.
Maggot brain (låten): Helt otrolig låt, med en gitarr som skär igenom allt, så mycket känslor i gitarren och man hör verkligen passionen bakom varje not. Kollade upp historien bakom inspelningen och det visade sig att George Clinton sa till gitarristen Eddie Hazel att spela första halvan som om du precis fick höra att din mamma hade dött och andra halvan som du fick reda på att hon faktiskt lever. Med de i åtanke hör man verkligen hur gitarren nästan skriker i ångest. Tillsammans med pedalerna och alla olika effekter är detta en perfekt start på albumet.
Can you get to that: Andra låten på albumet och är här i stor kontrast till första låten. Den här är betydligt mer svängig med mer inflytande från funk. Älskar väldigt mycket alla olika röster och hur catchy låten är!!
Hit it and quit it: Tredje låten följer i samma spår som ”Can you get it” och har högt tempo. Den här låten tar in elgitarren och rocken mycket mer tillsammans med mycket fin (om jag får säga de själv) orgelspel. Älskar hur Funkadelik väver samman soul och hårdrock, ger ett väldigt unikt ljud. Sången på denna låt är för mig det som väver ihop hela låten. Bernie Worrells sång har en mycket självsäker, rå och kraftfull kvalitet bakom sig, vilket främjer allt annat i låten för att göra hela låten lika kaxig och kraftfull.
You and your folks, me and my folk: ”Yeah Yeah Yeah!!!!” Den här låten skulle kunna var soundtracket för en superhjälte på 70-talet. Trummorna, basen och pianot ger låten ett fint groove, med gitarren i bakgrunden som omedvetet gör hela låten mer slik än någonsin. Älskar även meningen bakom låten, om hur vi ska komma samman och älska varandra trotts klass- och rasklyftorna. Om vi inte lär oss att älska varandra kommer hat att multipliceras.
Super Stupid: Första intrycket av låten är ”FUCK VILKEN COOL GITARR”. Femte låten på albumet kommer in starkt med tunga riff och riktigt rockigt ljud, med rent av coola gitarrer. Låten är betydligt mer rockig än låtarna innan vilket för albumet i helhet får en att vakna till, de ger albumet mer intresse och fångar ens uppmärksamhet. Gitarrsolot är rentav genialt. (Älskar också gurkan väldigt mycket!!)
Back in our minds: En kort, lite skum interlude, men catchiga texter. Glatt överraskad av triangeln(?), tyckte den gav mycket. Asså det är bara mycket i den här låten. Men den är bra. Ingen låt jag skulle komma tillbaka till, men passar på albumet som helhet.
Wars Of Armageddon: Vart ska man ens börja med den här. Första intrycket är att det är väldigt mycket som händer i denna låt, det är lite som en feberdröm (vilket är nog passande till genren som låten är, psykedeliskrock). Det är allt från bebisar till sirener och politiska slagord. I huvudfokus i denna låt är trummorna som är konstanta och har ett otroligt tempo och fina fils. Om någon undrar hur en kobjällra låter så spela denna låt. Asså det är så sjukt mycket som händer i den här låten, vet inte ens hur jag ska beskriva det som. Liksom just nu när jag skriver detta så håller någon på att prutta medan det är en groovy gitarr i bakgrunden.
Hur ska jag ens börja med att sammanfatta allt detta….
Funkadelics ”Maggot Brain” är ett otroligt album som växlar mellan känsloladdade gitarrer till maximalt sväng och groove till en feberdröm. Albumet vägrar vara enhetligt vilket är det som enligt mig gör albumet speciellt. Från gåshuden och känslorna på titelspåret ”Maggot Brain” till Bernie Worrells kaxiga och råa sång på ”Hit it and quit it” och dem snygga, tunga riffsen på ”Super Stupid”, väver bandet ihop funk, soul och hårdrock på ett väldigt skickligt sätt. Gillar även budskapet på ”you and your folk, me and my folk”. Dock tycker jag (vid typ första lyssning) att dem två sista låtarna drar ner albumet ett snäpp. Jag förstår att det är konstnärligt och jag tycker det är bra gjort, bara lite för mycket för mig precis då. Jag tycker dock låtarna passar albumet i helhet och min åsikt om dessa kommer säkert ändras vid senare lyssningar.
Betyg: 8.5/10
Grabbensomintekollarpåexplosioners recension av Queen II:
Jag lyssnade ungefär 140 min på detta album.
Tyvärr kommer jag inte ge en lika djupgående recension av albumet idag…
Queen II är mitt första Queen album jag har lyssnat på, jag har lyssnat såklart på andra av deras låtar, men bara i ett vakuum. Det som imponerade mig med detta album var den höga kvaliten som alla låtar höll igenom albumet. Det var maffigt, sagolikt och även är coolt. Jag älskar gitarrerna på albumet, den var coola.
Jag läste lite om albumet och såg att det är uppdelat i två delar, ena vit och den andra svart. Och om man ska föredra någon sida så tycker jag svarta sidan har mer kvalité och jag gillar den bara mer.
Min favorit låt är LÄTT: The march of the black Queen. 6:30 min där Queen gör det dem är bäst på! Som en Bohemian Rhapsody.
Jag ger detta album en 8/10. Det är under Maggot Brain
Även fast detta inte är Kanyes bästa album är detta ändå en höjdpunkt i hans diskografi och är värt att hylla. Från den otroliga produktionen genom albumet till konceptet och dem roliga skitsen.
Jag har svårt att ge detta albumet helt perfekt då de finns låtar som inte är perfekta. Tänker specifikt på Breath in breath out (minus PHD raden) och även school spirit.
Därför, tillsammans med andra anledningar ger Grabbensomintekollarpåexplosioner detta album en 7.5/10
Märker mer o mer att jag egentligen behöver mer tid med varje album. Men asså detta album älskade jag väldigt mycket, finns så många fina låtar på albumet och bådas sångröst är otroliga.
Enda låten jag inte gillar är den som har liv publik, tycker den va dåligt inspelad. Jag tycker inte att publiken gjorde så mycket till låt nytta.
Därför ger jag Grabbensomintekollarpåexplosioner detta album en 8/10
Hej igen chatten, det är jag igen… Grabbensomintekollarpåexplosioner!!
Idag ska vi ta en närmare titta på Nixon av Lambchop. Ett album som är extremt, varmt, melodisk och intimt.
Bandet lambchop är från början ett countryband från de jag har hittat online, som senare utvecklade ett eget sound där hon blandade Post country med rock och tog stora inspirationer från soul. Detta album är något som satte Lampchop på kartan som ett respekterat band.
För mys tycker jag att det är imponerande hur man kan få så mycket själ i ett album och framföra så mycket känslor och detta album är något som jag önskar verkligen att jag kunde lyssna mer på.
Men jag tycker verkligen det här albumet har ett unikt sound och är väldigt mysigt. Mina favoritlåtar är You masculine you, Up with the people och Grumpus.
Jag ger detta album ett stark 9/10. Jag tror säkert att jag skulle gilla detta album ännu mer ifall jag fick chansen att lyssna mer.
Idag är de ingen vanlig dag utan idag är första dagen då vi har ett album jag tidigare har redan klassas som ett mästerverk!
Mitt namn är Grabbensomintekollarpåexplosioner och här är min recension av Bryter Latyer av den otroliga Nick Drake!!
Albumet börjar med en otroligt fin gitarrspel med fioler och violer och allt där i mellan. Gitarren spelar med Nick Drakes signatur stil av finger plock. Därefter kommer vi in i en av Nick Drakes groovyst låtar. Hazey Jane II. Låten tycker jag är nästan felfri. Blåsinstrument har en otrolig melodi och tillsammans med resten av bandet är det bara rent av magiskt. Den här låten får mig att vilja dansa. Trots musikens pop groove så handlar texten om något väldigt intressant. Nick Drake sjunger om ämnen som att inte känna som att man passar in i mängden, och ångesten som kommer med att inte känna att man passar in.
At the Chime of a city clock är albumet tredje spår och återigen ett mästerverk. Låten börjar med ett något lugnar och mer signatur Nick Drake fingerplock och låter bygger upp med trummor tills altsaxofonisten kommer in vid första refrängen och låter bara går i eufori. Det är så otroligt fint enligt mig. Låten handlar om hur Nick Drake som flyttat in till stranden från landsbygden och hur han observerar hur isolerad han känner sig trots att bo i mitten av staden.
Tyvärr hinner jag inte gå in på detalj med alla låtar, men skulle om jag hann!!
Jag tycker detta album är ett mästerverk och därför ger jag de 10/10
Jag hatade och älskade det här albumet. Jag hade en klump i magen idag och lite ångest, och det här albumet var som att hälla tändvätska på det. Fy fan vad ångest man får av sån här musik, vilket jag vet är meningen.
Om vi ska prata om musiken i sig är den sjukt imponerande, och något jag uppskattar är trummorna. Läste att de är inspirerade av jungle och hiphop, vilket man kunde höra ibland. Gillar även när det var elektroniska samples.
Men i slutet av dagen är det här verkligen inte min typ av album. Jag mår piss, det känns som att en klump har lagts i min hals efteråt och min vilopuls har fortfarande inte kommit ner efter den här upplevelsen.
I och med att jag kände så starkt har jag svårt att ge albumet vad min intuition säger, då det lyckades med sitt mål och var imponerande rent musikaliskt.
Därför ger jag, Grabbensomintekollarpåexplosioner, det här albumet 4/10.
7/10
Hej igen allihopa!! Det är jag, Grabbensomintekollarpåexplosioner! Igår måste jag medge att det var en väldigt svag recension av mig, därför kommer jag idag skriva liiiiite mer!!! WHOOHOO!!
Dagens album var Murder Ballads av Nick Cave & The Bad Seeds, vilket är, som namnet hintar om, en samling mordballader. Denna typ av ballader var väldigt vanliga förr i tiden då de användes som en form av underhållning. Detta brukar kompletteras av någon slags blues.
På det här albumet tar Nick Cave den idén och gör ett helt album av det. Varje låt är som en egen historia, och när man väl tar sig tiden att lyssna på vad han säger blir albumet genast betydligt bättre. Nick Cave har en förmåga att måla väldigt färgglada bilder, och tillsammans med hans mörka röst är det en perfekt match för detta album.
Något som dock är negativt enligt mig är att om man zonar ut och slutar lyssna noga på texterna, så blir albumet genast ganska enformigt. Jag tror det är det negativa med Nick Caves röst.
Som tur är finns The Bad Seeds, som gör att detta album har genuint superbra instrumentaler, även om det bara ska vara bakgrundsmusik till texterna.
Jag tycker även att gästartisterna på detta album är en höjdpunkt. Först och främst vill jag bara prata om att Kylie Minogue är med på albumet..?!? För er som inte har superkoll är det hon som gjorde den kända poplåten ”Can't Get You Out of My Head”, alltså den som börjar ”laaa laaa laaaa la la la laa la la la”. Jag tycker att den parningen är helt absurd i teorin, men låten är definitivt albumets bästa. Hennes röst kompletterar Nick Caves röst och det blir en väldigt fin låt. Nick Cave blev faktiskt nominerad till en MTV Europe Music Award för bästa manliga artist med denna låt, en nominering han för övrigt tackade nej till för att han inte tror på priser inom musik (that’s my goat).
Utöver det tycker jag faktiskt att höjdpunkterna centrerar mycket runt gästartisterna. Inte för att Nick Cave är dålig själv, utan för att den extra dimensionen en tjejröst lägger till är så uppfriskande. Jag älskar verkligen låten som PJ Harvey är med på. Nu i efterhand hade det varit otroligt om detta hade kunnat vara ett collab-album mellan dem två. De dejtade jo ändå, så det var inte så orealistiskt.
Mina favoritlåtar var ”Stagger Lee”, ”Henry Lee” och ”Where the Wild Roses Grow”.
Och som något jag nu säger nästan varje dag: jag önskar att jag hade mer tid att lyssna på albumet, speciellt här, då detta kräver mycket uppmärksamhet.
Jag, Grabbensomintekollarpåexplosioner, ger detta album 8.5/10
