Nu ska jag ”grabbensomintekollarpåexpolsioner” ge min åsikt om ett album som jag egentligen inte har någon plats i att säga om de är bra eller dåligt. Men här är mina åsikter och ni får läsa dem eller inte.
Maggot brain (låten): Helt otrolig låt, med en gitarr som skär igenom allt, så mycket känslor i gitarren och man hör verkligen passionen bakom varje not. Kollade upp historien bakom inspelningen och det visade sig att George Clinton sa till gitarristen Eddie Hazel att spela första halvan som om du precis fick höra att din mamma hade dött och andra halvan som du fick reda på att hon faktiskt lever. Med de i åtanke hör man verkligen hur gitarren nästan skriker i ångest. Tillsammans med pedalerna och alla olika effekter är detta en perfekt start på albumet.
Can you get to that: Andra låten på albumet och är här i stor kontrast till första låten. Den här är betydligt mer svängig med mer inflytande från funk. Älskar väldigt mycket alla olika röster och hur catchy låten är!!
Hit it and quit it: Tredje låten följer i samma spår som ”Can you get it” och har högt tempo. Den här låten tar in elgitarren och rocken mycket mer tillsammans med mycket fin (om jag får säga de själv) orgelspel. Älskar hur Funkadelik väver samman soul och hårdrock, ger ett väldigt unikt ljud. Sången på denna låt är för mig det som väver ihop hela låten. Bernie Worrells sång har en mycket självsäker, rå och kraftfull kvalitet bakom sig, vilket främjer allt annat i låten för att göra hela låten lika kaxig och kraftfull.
You and your folks, me and my folk: ”Yeah Yeah Yeah!!!!” Den här låten skulle kunna var soundtracket för en superhjälte på 70-talet. Trummorna, basen och pianot ger låten ett fint groove, med gitarren i bakgrunden som omedvetet gör hela låten mer slik än någonsin. Älskar även meningen bakom låten, om hur vi ska komma samman och älska varandra trotts klass- och rasklyftorna. Om vi inte lär oss att älska varandra kommer hat att multipliceras.
Super Stupid: Första intrycket av låten är ”FUCK VILKEN COOL GITARR”. Femte låten på albumet kommer in starkt med tunga riff och riktigt rockigt ljud, med rent av coola gitarrer. Låten är betydligt mer rockig än låtarna innan vilket för albumet i helhet får en att vakna till, de ger albumet mer intresse och fångar ens uppmärksamhet. Gitarrsolot är rentav genialt. (Älskar också gurkan väldigt mycket!!)
Back in our minds: En kort, lite skum interlude, men catchiga texter. Glatt överraskad av triangeln(?), tyckte den gav mycket. Asså det är bara mycket i den här låten. Men den är bra. Ingen låt jag skulle komma tillbaka till, men passar på albumet som helhet.
Wars Of Armageddon: Vart ska man ens börja med den här. Första intrycket är att det är väldigt mycket som händer i denna låt, det är lite som en feberdröm (vilket är nog passande till genren som låten är, psykedeliskrock). Det är allt från bebisar till sirener och politiska slagord. I huvudfokus i denna låt är trummorna som är konstanta och har ett otroligt tempo och fina fils. Om någon undrar hur en kobjällra låter så spela denna låt. Asså det är så sjukt mycket som händer i den här låten, vet inte ens hur jag ska beskriva det som. Liksom just nu när jag skriver detta så håller någon på att prutta medan det är en groovy gitarr i bakgrunden.
Hur ska jag ens börja med att sammanfatta allt detta….
Funkadelics ”Maggot Brain” är ett otroligt album som växlar mellan känsloladdade gitarrer till maximalt sväng och groove till en feberdröm. Albumet vägrar vara enhetligt vilket är det som enligt mig gör albumet speciellt. Från gåshuden och känslorna på titelspåret ”Maggot Brain” till Bernie Worrells kaxiga och råa sång på ”Hit it and quit it” och dem snygga, tunga riffsen på ”Super Stupid”, väver bandet ihop funk, soul och hårdrock på ett väldigt skickligt sätt. Gillar även budskapet på ”you and your folk, me and my folk”. Dock tycker jag (vid typ första lyssning) att dem två sista låtarna drar ner albumet ett snäpp. Jag förstår att det är konstnärligt och jag tycker det är bra gjort, bara lite för mycket för mig precis då. Jag tycker dock låtarna passar albumet i helhet och min åsikt om dessa kommer säkert ändras vid senare lyssningar.
Betyg: 8.5/10
Grabbensomintekollarpåexplosioners recension av Queen II:
Jag lyssnade ungefär 140 min på detta album.
Tyvärr kommer jag inte ge en lika djupgående recension av albumet idag…
Queen II är mitt första Queen album jag har lyssnat på, jag har lyssnat såklart på andra av deras låtar, men bara i ett vakuum. Det som imponerade mig med detta album var den höga kvaliten som alla låtar höll igenom albumet. Det var maffigt, sagolikt och även är coolt. Jag älskar gitarrerna på albumet, den var coola.
Jag läste lite om albumet och såg att det är uppdelat i två delar, ena vit och den andra svart. Och om man ska föredra någon sida så tycker jag svarta sidan har mer kvalité och jag gillar den bara mer.
Min favorit låt är LÄTT: The march of the black Queen. 6:30 min där Queen gör det dem är bäst på! Som en Bohemian Rhapsody.
Jag ger detta album en 8/10. Det är under Maggot Brain
Även fast detta inte är Kanyes bästa album är detta ändå en höjdpunkt i hans diskografi och är värt att hylla. Från den otroliga produktionen genom albumet till konceptet och dem roliga skitsen.
Jag har svårt att ge detta albumet helt perfekt då de finns låtar som inte är perfekta. Tänker specifikt på Breath in breath out (minus PHD raden) och även school spirit.
Därför, tillsammans med andra anledningar ger Grabbensomintekollarpåexplosioner detta album en 7.5/10
Märker mer o mer att jag egentligen behöver mer tid med varje album. Men asså detta album älskade jag väldigt mycket, finns så många fina låtar på albumet och bådas sångröst är otroliga.
Enda låten jag inte gillar är den som har liv publik, tycker den va dåligt inspelad. Jag tycker inte att publiken gjorde så mycket till låt nytta.
Därför ger jag Grabbensomintekollarpåexplosioner detta album en 8/10
Hej igen chatten, det är jag igen… Grabbensomintekollarpåexplosioner!!
Idag ska vi ta en närmare titta på Nixon av Lambchop. Ett album som är extremt, varmt, melodisk och intimt.
Bandet lambchop är från början ett countryband från de jag har hittat online, som senare utvecklade ett eget sound där hon blandade Post country med rock och tog stora inspirationer från soul. Detta album är något som satte Lampchop på kartan som ett respekterat band.
För mys tycker jag att det är imponerande hur man kan få så mycket själ i ett album och framföra så mycket känslor och detta album är något som jag önskar verkligen att jag kunde lyssna mer på.
Men jag tycker verkligen det här albumet har ett unikt sound och är väldigt mysigt. Mina favoritlåtar är You masculine you, Up with the people och Grumpus.
Jag ger detta album ett stark 9/10. Jag tror säkert att jag skulle gilla detta album ännu mer ifall jag fick chansen att lyssna mer.
Idag är de ingen vanlig dag utan idag är första dagen då vi har ett album jag tidigare har redan klassas som ett mästerverk!
Mitt namn är Grabbensomintekollarpåexplosioner och här är min recension av Bryter Latyer av den otroliga Nick Drake!!
Albumet börjar med en otroligt fin gitarrspel med fioler och violer och allt där i mellan. Gitarren spelar med Nick Drakes signatur stil av finger plock. Därefter kommer vi in i en av Nick Drakes groovyst låtar. Hazey Jane II. Låten tycker jag är nästan felfri. Blåsinstrument har en otrolig melodi och tillsammans med resten av bandet är det bara rent av magiskt. Den här låten får mig att vilja dansa. Trots musikens pop groove så handlar texten om något väldigt intressant. Nick Drake sjunger om ämnen som att inte känna som att man passar in i mängden, och ångesten som kommer med att inte känna att man passar in.
At the Chime of a city clock är albumet tredje spår och återigen ett mästerverk. Låten börjar med ett något lugnar och mer signatur Nick Drake fingerplock och låter bygger upp med trummor tills altsaxofonisten kommer in vid första refrängen och låter bara går i eufori. Det är så otroligt fint enligt mig. Låten handlar om hur Nick Drake som flyttat in till stranden från landsbygden och hur han observerar hur isolerad han känner sig trots att bo i mitten av staden.
Tyvärr hinner jag inte gå in på detalj med alla låtar, men skulle om jag hann!!
Jag tycker detta album är ett mästerverk och därför ger jag de 10/10
Jag hatade och älskade det här albumet. Jag hade en klump i magen idag och lite ångest, och det här albumet var som att hälla tändvätska på det. Fy fan vad ångest man får av sån här musik, vilket jag vet är meningen.
Om vi ska prata om musiken i sig är den sjukt imponerande, och något jag uppskattar är trummorna. Läste att de är inspirerade av jungle och hiphop, vilket man kunde höra ibland. Gillar även när det var elektroniska samples.
Men i slutet av dagen är det här verkligen inte min typ av album. Jag mår piss, det känns som att en klump har lagts i min hals efteråt och min vilopuls har fortfarande inte kommit ner efter den här upplevelsen.
I och med att jag kände så starkt har jag svårt att ge albumet vad min intuition säger, då det lyckades med sitt mål och var imponerande rent musikaliskt.
Därför ger jag, Grabbensomintekollarpåexplosioner, det här albumet 4/10.
7/10
Hej igen allihopa!! Det är jag, Grabbensomintekollarpåexplosioner! Igår måste jag medge att det var en väldigt svag recension av mig, därför kommer jag idag skriva liiiiite mer!!! WHOOHOO!!
Dagens album var Murder Ballads av Nick Cave & The Bad Seeds, vilket är, som namnet hintar om, en samling mordballader. Denna typ av ballader var väldigt vanliga förr i tiden då de användes som en form av underhållning. Detta brukar kompletteras av någon slags blues.
På det här albumet tar Nick Cave den idén och gör ett helt album av det. Varje låt är som en egen historia, och när man väl tar sig tiden att lyssna på vad han säger blir albumet genast betydligt bättre. Nick Cave har en förmåga att måla väldigt färgglada bilder, och tillsammans med hans mörka röst är det en perfekt match för detta album.
Något som dock är negativt enligt mig är att om man zonar ut och slutar lyssna noga på texterna, så blir albumet genast ganska enformigt. Jag tror det är det negativa med Nick Caves röst.
Som tur är finns The Bad Seeds, som gör att detta album har genuint superbra instrumentaler, även om det bara ska vara bakgrundsmusik till texterna.
Jag tycker även att gästartisterna på detta album är en höjdpunkt. Först och främst vill jag bara prata om att Kylie Minogue är med på albumet..?!? För er som inte har superkoll är det hon som gjorde den kända poplåten ”Can't Get You Out of My Head”, alltså den som börjar ”laaa laaa laaaa la la la laa la la la”. Jag tycker att den parningen är helt absurd i teorin, men låten är definitivt albumets bästa. Hennes röst kompletterar Nick Caves röst och det blir en väldigt fin låt. Nick Cave blev faktiskt nominerad till en MTV Europe Music Award för bästa manliga artist med denna låt, en nominering han för övrigt tackade nej till för att han inte tror på priser inom musik (that’s my goat).
Utöver det tycker jag faktiskt att höjdpunkterna centrerar mycket runt gästartisterna. Inte för att Nick Cave är dålig själv, utan för att den extra dimensionen en tjejröst lägger till är så uppfriskande. Jag älskar verkligen låten som PJ Harvey är med på. Nu i efterhand hade det varit otroligt om detta hade kunnat vara ett collab-album mellan dem två. De dejtade jo ändå, så det var inte så orealistiskt.
Mina favoritlåtar var ”Stagger Lee”, ”Henry Lee” och ”Where the Wild Roses Grow”.
Och som något jag nu säger nästan varje dag: jag önskar att jag hade mer tid att lyssna på albumet, speciellt här, då detta kräver mycket uppmärksamhet.
Jag, Grabbensomintekollarpåexplosioner, ger detta album 8.5/10
Jag gillar detta album mycket!! Det är synthigt, det är 80 taligt och det har en bra blandning av låtar. Take on me är ju en klassiker som är svår få bort från ens huvud när man lyssnar en gång. Jag gillar även dem lugnare låtarna på albumet vilket tillsammans med skickliga poplåtarna gör att albumet är rolig och snabbt att lyssna på. Ett album som jag definitivt kommer komma tillbaka till!!
Därför ger jag Grabbensomintekollarpåexplosioner detta album en stadig 8/10
10/10, inga skips, kendrick i hans bästa element, otroliga beats och storytelling.
Hej igen till alla mina fans. Jag är Grabbensomintekollarpåexplosioner och här är min recension av In rock Av Deep purple.
Jag ska vara ärlig, detta album var väldigt tråkigt att lyssna på. Inte för att det var dåligt, jag var helt enkelt inte i rätt mood för att lyssna. Tyckte albumet var väldigt skickligt gjort och mycket coola och saker som var innovativa den albumet släpptes. Man märker att detta album är extremt viktigt för rocken historia då det känns som man redan hört liknande album innan. Antagligen för att andra har härmat dem.
I och med att jag var uttråkad när jag lyssnade kan jag typ bara säga en låta som var lite extra speciellt, Child Of Time.
Detta betyg kommer kanske som en chock men jag ger albumet en 4/10. Men det beror på att jag inte alls lyssnat tillräckligt.
Tack för mig
Fan helvete… jag älskar de här albumet men har inte lyssnat tillräckligt. Älskar hur musiken låter o sånt. Ger de en stark 6.5/10
Bob Dylan album!! Tycker om mycket, men Bob Dylan är någon man måååste lyssna på texterna för att förstå. Jag tycker många låtar var bra, speciellt Mr tambourine man och Love minus zero
6.5/10
(Jag har nu skrivit hela recensionen och jag märker nu i efterhand att hans namn är John Martyn. Men jag orkar inte gå igenom allt, så ni får bara leva med det. Njut av mina åsikter av albumet, hoppas ni också gilla de!!)
Jazz folk, otroligt mysigt album som känns perfekt för en sen sommarkväll som denna!!
Fun fact (eller egentligen inte), första låten solid air, är en tillägnad till Nick Drake!!! John Marty var en nära vän till honom och låten handlar om att nå fram till en vän som är så djupt inne i deras depression. Det tog hårt på John Martyn att se sin vän försvinna djupare och djupare och denna låt är ett sista försök för honom att nå fram. Väldigt sorgligt faktiskt och låten i sig är otrolig!! John Marty använder sin röst som ett jazz instrument och mumlar vilket tillsammans med gitarr och kontrabasen skapar en riktigt fin låt.
Over the Hill är rent en folk låt, vilket jag har uppfattat är John Martys grunder. Tycker om låten, men hade önskat att den var mer likt resten av albumet med sina influenser från jazzen.
Don’t wanna know är en riktigt chill låt som är catchy med en nice mening. Att stänga ute allt skit och brus i världen. En av mina favoriter från albumet!!!!
Id rather be the devil är en minst sagt intressant låt. John Martys sångröst är otrolig här och imponerande. Låten i sig är mycket experimentell och nästan (om man får säga de) psykedelisk. Tycker att låten kunde varit arninge kortare och den håller i liiiiite länge. Men annars en bra låt, men inget man lyssnar på utanför albumet.
Go down easy är en super fin ballad. Återigen är John Martys röst en höjdpunkt och gör låten väldigt vacker!!
Dream by the sea är till skillnad från Go down easy ett högre tempo som är funkig och väldigt underhållande att lyssna på. Det är jazzigt och nice. Trummorna är riktigt nice här och känns lite som att lyssna på jazz trummor!! Blåsinstrument solot är också en höjdpunkt här!!
May you never är en av mina favoriter. Låten drar tillbaka alla andra instrument och har bara John Martys röst och hans gitarr. Gitarren är såååå otroligt fin och inspirerande. Definitivt en låt jag kommer att lära mig (måste först bara kolla hur svår den är, tror den är de…). Lite extra rekommenderar att lyssna på Eric Clapton cover på den här låten. Den tar med ett helt band och ändrar låten ganska mycket. Men fortfarande mysig men har lite mer fart!!
MAN IN THE STATION ÄR MIN FAVOIRT LÅT HÄR. LEGIT EN AV MINA FAVORIT LÅTAR NÅGONSIN. Ord går inte att förklara den känsla jag får av att lyssna på den här låten. Den för mig tillbaka till början av sommaren 2024 och får mig att tänka på simplare tider. Det var pirrigt och livet kände vidöppet (det är fortfarande de) men allt var så speciellt då. Den här låten får mig att sakna Gröna Grönan… :( och hur enkelt livet var då. Låten i sig är svängig och soulig och jag ÄLSKAR John Martys röst här (jag vet vilken chock… tror jag bara älskar hans röst).
The easy Blues är sista låten och, som namnet antyder är denna låt bluesig och, något som inte står i låttiteln, lite country influerat. Men trots detta gillar jag låten, men inte min absoluta favorit. Något lite skumt med denna låt att de är två låtar i en typ? Jag gillar väldigt mycket andra delen, känns som ett perfekt avslut på ett väldigt fint album. Hade önskat att låten var splittrad i två och att slutet blev expanderat.
I helhet är detta album otroligt. Från första låten som är tillägnad till en av mina favoriter Nick Drake, till The man in the station som får varm sånna fina minnen. Albumet är perfekt för den här tiden på året. Det är mysigt, chill och känslosamt!! Jag är glad att jag blev tvingad att lyssna på hela albumet, då jag innan bara hade lyssnat på några få låtar. Men detta album katapulternas upp på min lista och något jag kommer definitivt komma tillbaka till. Tyvärr har albumet några små fel som gör att jag inte kan ge de en 10/10. Därför ger jag Grabbensomintekollarpåexplosioner detta album en stark 9.5/10. (Den får fortfarande 5/5 pga hur stark den där 9.5 är)
Är inte största fanet av Country, men tyckte ändå om några låtar från det här albumet, speciellt dem långsammare låtarna.
Helt ärligt.. jag älskade detta album, jag älskar hur rått de va och alla live instrument. Fusionen mellan hiphop och punk är genialiskt och något som jag inte visste var något jag behövde i mitt liv. Jag kan ha lyssnat på detta lite som backgrundsmusik men jag älskade bara att ha den här skivan på. Detta kanske är min minst motiverade recension hittills men jag, Grabbensomintekollarpåexplosioner ger detta album en 9.5/10 och sätter en 5 pepparkorn av 5
Tyvärr kunde jag inte lyssna igenom albumet särskilt noga så kan inte ge djupgående åsikter men i första intryck tyckte jag albumet va väldigt bra. Men önskar jag hade mer tid.
7/10
Lyssnade bara igenom albumet en gång vilket gör att min åsikt är nog inte så bra. Men jag tyckte vissa låtar va riktigt bra, men samtidigt var jag ganska uttråkad vid många delar av albumet. Never let me down again är min favorit och jag gillar generellt när de är sång med. Men samtidigt tycker jag inte alltid att syntharna presterar så högt. Deras nästa album är ju en utveckling på detta och tycker de är bättre. Helt ärligt vet jag inte vad jag skriver men, jag Grabbensomintekollarpåexplosioner ger detta album en 6.5/10
Hej till alla mina trogna läsare (Simon). Idag har vi ett fint litet album av Bob Marley and the Wailers!!! Catch a fire!! (Det är namnet, tycker de hade varit tråkigt ifall du gjorde de)
Jag har tidigare bara lyssnat på några enstaka låtar av Bob Marley och har aldrig direkt klassat honom som en ”album artist”. Men måste säga direkt att detta album överraskade mig, produktionen och sammanställningen av alla instrument är typ perfektion av just den genren. Känns som varje låt i sig är en klassiker som man ännu inte hört. Låtar som Concrete jungel, med sitt otroliga gitarrsolo, och även kärlekslåten Stir it up är tydliga höjdpunkter för mig.
Tyvärr lyssnade jag aldrig på albumet så noggrant att jag kunde ta in allt albumet har att erbjuda, dvs låttexter och alla olika låtar. Och tyvärr, antagligen pga mitt sätt att lyssna kändes albumet lite enformigt ibland. Detta gjorde inte albumet ”dåligt” det är ju ett bra koncept och genre. Men bara att allt smälte samman lite.
Detta album är perfekt att chilla till, de är groovy med en skön vibe. Definitivt något som kommer spelas i framtiden!! Därför ger jag Grabbensomintekollarpåexplosioner Bob Marley and The Wailers, Catch A Fire en stark 8,5/10
Hej allihopa!! Dagens album är Kiwanuka, ett väldigt imponerande album enligt mig. Känns som en fusion mellan gammal soul som whats going on, och Jimi Hendrix psykedeliska spelande. Tillsammans med storslagen produktion med körer och stråkar, så blir detta album nästan som en film. Varje låt flyter ihop väldigt bra och albumet använder sig av interludes på ett skickligt sätt.
Jag gillar albumet väldigt mycket, men samtidigt så är de inget som fastnar för mig. Det var nice att lyssna på men inte någon revolutionerande upplevelse. Därför ger jag Grabbensomintekollarpåexplosioner detta album en 7/10
JAG FUCKING HATAR DETTA ALBUM. HATAR HANS RÖST OCH TYP ALLA MELODIER. JAG VILL KNTE ENS GE DETTA ALBUM EN RIKTIG CHANS OCH BARA LYSSNA PÅ NÄSTA.
Hej guys…
Dagens album. Ja va fan.
När jag såg imorse att de va punk på schemat blev jag exalterad. Men sen möts man med post punk… en genre som jag inte ens visste fanns förrän idag. Och från de jag förstått så är detta ett pretentiöst försök från detta sex pistol medlemmar att skapa något banbrytande. Och anledningen varför detta album anses som ett mästerverk är på grund av hur banbrytande var. Vilket är något man verkligen märker… anledningen varför jag säger pretentiöst är för att de medvetet skallar tillbaka på alla regler som gör musik bra. Det finns inga refränger. Inga solos. Och inga melodier som är catchy. Det är repetitivt. Och okreativt. Helt ärligt så blir jag arg av att lyssna på det här albumet, jag kan förstå att det här kan liknas med modern konst där man också bryter mot alla regler, vid en viss punkt så måste också musiken vara underhållande. Vilket det här inte är.
Varje låt börjar bra med ett bra koncept av en trumkomp och en baslina som låter hyfsat okej. Jag gillar hur sakerna låter och effekterna på sakerna och även faktiskt texterna då och då. Men det är bandets vilja (på grund av att vara pretentiösa och bryta mot regler) som förstör. De repeterar samma jävla skit i 8 min.
Skillnaden mellan det här och modern konst, är modern konst är underhållande på något sätt… Det här är bara experimentellt skit som folk som har ett gudskomplex över deras egna musiksmak tycker är bra.
Jag vill genuint tro att det här är ett skämt och ett test mot kritiker. Man hör SÅ tydligt att dem har talang, men medvetet spelar ett spratt på oss alla.
Den enda bra med detta album är att det är bättre än gårdagens och att dem tydligen kan göra bra musik men är för lata för att göra de. Dem har bra ljud och idéer, men drar ut på dem.
Ser mycket fram emot att läsa Simons recension av detta album, för de kommer vara mer underhållande än att lyssna på det här.
Därför ger jag, Grabbensomintekollarpåexplosioner detta album en 2/10.
Han inte lyssna genom hela, men nu verkar Simon kunna sätta scores utan att lyssna klart, så då ger jag detta album en 5/10
Hej alla följare till denna dagliga* recension. Dagens album var Scott 2 av Scott Walker. Jag förväntade mig inte hur storslaget detta album skulle vara, med orkester och allt. Det som imponerar är alla spår av senare artister man hör i musiken, det finns tydliga kopplingar till David Bowie. Något annat som jag ändå uppskattar med albumet är låttexterna, dem pratar om förvånansvärt svåra ämnen, som prostitution, missbruk, isolation oh existentiell ångest.
Tyvärr är detta inget album som fastnar särskilt hårt hos mig, som sagt känns det som att mycket av musikvärlden har inspireras av detta album, och enligt mig har dessa också gjort ett bättre försök på den här stilen.
Min favorit låtar är nog Windows of the world och The bridge.
Jag ger ändå detta album en 6.5/10!
Gillar albumet mycket, om jag hade mer tid att lyssna hade detta blivit bättre i bättre. Vilket jag märkte efter andra och tredje lyssningen.
Ger detta en 8
