En av de bästa Queen-albumen som finns, och det är i stort sett så ”queenigt” det kan bli. I min mening finns det inte en enda tråkig stund under hela albumet som så perfekt avslutas med seven seas of rhye. Man behöver lyssna en del för att komma in i det, men efter det är det svårt att kringgå queens storhet i allt från den mästerliga körsången, till det varierade låtupplägget och Freddies sanslösa röst. Det finns inget annat band i historien som skulle kunna skapa det här albumet.
Tankar innan lyssning:
Hej,
Idag står ytterligare ett mästerverk på agendan. Det handlar såklart om det tidlösa albumet The College Dropout av Kanye West. Det här albumet har jag lyssnat på i mängder, men det var ett tag sen och det ska därför bli väldigt intressant att lyssna igen.
Tankar efter lyssning:
Fantastiskt. Det är vad jag tycker. Det är inte Kanyes bästa, men detta album är ett av de mest inflytelserika i hiphop-historien. Det kombinerar otroliga låtar, med humor och samhällskritik. Det har en sån otrolig höjd i låtar som All falls down, Two words och min favoritlåt all time av Kanye, Family Business. Det går dock inte att kringgå de svårsmälta delarna av albumet, med långa interludes, svaga låtar och såklart det långa yappandet på Last Call. Visst kan det vara roligt, men det försämrar den allmänna lyssningsbarheten. Det har sin charm men drar tyvärr ner albumet till en 9/10 tillsammans med Queen 2 (för mig är dock detta snäppet bättre)
Ändå ett ganska underhållande album att lyssna igenom. Det påminner bitvis om The Strokes med låtar som The Phone Call och Tattoed loves boys, och bitvis om Fleetwood Mac med låtar som Stop your Sobbing.
Det är absolut inte felfritt men har många moment som ändå imponerar på mig. Jag är inte nödvändigtvis det största fanet av vocalsen på alla låtar, men när det fungerar så fungerar det väl. Efter 2 lyssningar skulle jag säga att albumets största svaghet är bristen på låtar som ger en wow-känsla. Den låten som fastnade mest hos mig var Stop Your Sobbing, som jag helt klart tar med mig i framtiden. Men överlag gjorde albumet inte ett så stort avtryck. En låt som Private Life är till exempel väldigt tråkig i mina öron. Den är repetitiv, alldeles för lång och aldrig särskilt bra tyvärr. Mitt slutgiltiga betyg blir 6/10.
Ett fint album som jag uppskattar mycket. Det är otroligt vackert, fridfullt och är väldigt bra skrivet. Det må inte vara deras bästa skiva, och håller enligt mig en lite lägre standard än Wednesday Morning och PSRAT, men det bjuder fortfarande upp till en härlig lyssning.
Enligt mig är både The Boxer och The Only Living Boy In New York höjdpunkter på albumet, med The boxer som ett självklart mästerverk på skivan. Samtidigt har jag alltid tyckt att titelspåret och Cecilia är något överskattade hits, samt att albumet ibland är lite för stillastående. Med det sagt håller Paul Simons låtskrivande absolut högsta klass genom hela projektet och det är sammantaget ett väldigt starkt projekt. Jag ger det en 8/10.
Absolut ett trevligt album, men det är inte den typ av musik jag gillar mest. Ljudbilden är lugn och trevlig, och albumet är absolut inte svårt att uppskatta, men enligt mig är det för monotont och ointressant för att jag ska vilja lyssna på det igen. Min rating kan kännas hård, men sanningen är att mina öron inte spetsades hela tillräckligt. Jag värderar variation mycket och det var inte något som Nixon erbjöd så mycket. Även om det är mycket mer konsekvent och textmässigt överlägset jämfört med pretenders, så faller det på att en verklig höjd aldrig nås. Mitt slutgiltiga betyg blir, till Hugos stora besvikelse, 6,5/10. Inget dåligt album, men inte min stil.
Hej folket,
Det blir en kortare recension idag, men efter två lyssningar av Nick Drakes album Bryter Layter kan jag säga att jag gillar det. Det är mysigt och bra, med välskrivna texter och otroliga instrumentaler. Det når inte riktigt den höjd för högre betyg men efter fler lyssningar kan den säkert vara bättre. Jag ger den 8/10
Det finns miljontals album som jag föredrar över det här. Ren ilska rakt igenom, men albumet bjuder sällan på något jag tycker låter bra. Det är en enformig röra av ljud som har rytm och en cool känsla, men som helt enkelt inte är bra. Texterna är bara ”fuck allt” och musiken låter ständigt likadan. Jag är heller inte stort fan av vrålande sång överlag. Det var helt enkelt inte så bra. Jag blir överstimulerad och vill bara lyssna på annan hårdrock som faktiskt är bra. Albumet får 2/10 från mig.
Jag kan med stolthet säga att jag har lyssnat igenom 1 timme och 17 minuter av detta album på YouTube (alltså hela). Anledningen till min stolthet är att det inte alltid var helt lätt. För er som inte lyssnat så är det ett instrumentalt techno-album. Det bjuder på en hel del intressanta ljudbilder och till och från gillar jag ändå det jag lyssnar på ganska mycket. Men i det stora hela fungerar det bäst som bakgrundsmusik med en mystisk atmosfär. Ljuden är ibland spännande, men ofta bara inte så bra. Jag tenderar generellt att ha svårt för musik som är fullständigt instrumental. Med det sagt är det inte det värsta jag har lyssnat på. Mitt slutbetyg blir 4/10!
Det här är bra. I like. Efter några mer utmanande album de senaste dagarna är vi tillbaka med musik som helt enkelt bara är bra. Den är kreativ och unik, men varken svårlyssnad eller överstimulerande. Absolut ska jag medge att den vid första lyssning inte riktigt når upp till det goda ryktet som albumet har, men det är såklart fortfarande ett bra album. Jag är dessutom övertygad om att med fler lyssningar och ett lite vanare öra kan detta nå 9-10/10. För tillfället blir min bedömning dock 8/10.
Jag har lite svårt både att sätta ord och betyg på den här musikupplevelsen. Jag kan börja med att säga att den var unik, inte på ett sätt jag älskar men inte heller på ett sätt jag hatar. Det gick bra att lyssna på och var stundtals väldigt mysigt. Jag måste dock säga att jag mest hade det på i bakgrunden och därför inte hängde med i alla texter, som jag tror att hela syftet med albumet är. Jag vill också nämna att jag i mina bedömningar i första hand går på lyssningsupplevelsen ljudmässigt, eftersom jag värderar det högre än texterna. Med det sagt är Murder Ballads absolut lyssningsbart men samtidigt inte mitt favoritalbum. Jag vill testa lyssna på det igen någon dag och se om det upplevs bättre när jag följer med i texterna. Med det sagt blir det inte ett superhögt betyg idag. Mitt slutgiltiga betyg till albumet blir 6/10.
