En av de bästa Queen-albumen som finns, och det är i stort sett så ”queenigt” det kan bli. I min mening finns det inte en enda tråkig stund under hela albumet som så perfekt avslutas med seven seas of rhye. Man behöver lyssna en del för att komma in i det, men efter det är det svårt att kringgå queens storhet i allt från den mästerliga körsången, till det varierade låtupplägget och Freddies sanslösa röst. Det finns inget annat band i historien som skulle kunna skapa det här albumet.
Tankar innan lyssning:
Hej,
Idag står ytterligare ett mästerverk på agendan. Det handlar såklart om det tidlösa albumet The College Dropout av Kanye West. Det här albumet har jag lyssnat på i mängder, men det var ett tag sen och det ska därför bli väldigt intressant att lyssna igen.
Tankar efter lyssning:
Fantastiskt. Det är vad jag tycker. Det är inte Kanyes bästa, men detta album är ett av de mest inflytelserika i hiphop-historien. Det kombinerar otroliga låtar, med humor och samhällskritik. Det har en sån otrolig höjd i låtar som All falls down, Two words och min favoritlåt all time av Kanye, Family Business. Det går dock inte att kringgå de svårsmälta delarna av albumet, med långa interludes, svaga låtar och såklart det långa yappandet på Last Call. Visst kan det vara roligt, men det försämrar den allmänna lyssningsbarheten. Det har sin charm men drar tyvärr ner albumet till en 9/10 tillsammans med Queen 2 (för mig är dock detta snäppet bättre)
Ändå ett ganska underhållande album att lyssna igenom. Det påminner bitvis om The Strokes med låtar som The Phone Call och Tattoed loves boys, och bitvis om Fleetwood Mac med låtar som Stop your Sobbing.
Det är absolut inte felfritt men har många moment som ändå imponerar på mig. Jag är inte nödvändigtvis det största fanet av vocalsen på alla låtar, men när det fungerar så fungerar det väl. Efter 2 lyssningar skulle jag säga att albumets största svaghet är bristen på låtar som ger en wow-känsla. Den låten som fastnade mest hos mig var Stop Your Sobbing, som jag helt klart tar med mig i framtiden. Men överlag gjorde albumet inte ett så stort avtryck. En låt som Private Life är till exempel väldigt tråkig i mina öron. Den är repetitiv, alldeles för lång och aldrig särskilt bra tyvärr. Mitt slutgiltiga betyg blir 6/10.
Ett fint album som jag uppskattar mycket. Det är otroligt vackert, fridfullt och är väldigt bra skrivet. Det må inte vara deras bästa skiva, och håller enligt mig en lite lägre standard än Wednesday Morning och PSRAT, men det bjuder fortfarande upp till en härlig lyssning.
Enligt mig är både The Boxer och The Only Living Boy In New York höjdpunkter på albumet, med The boxer som ett självklart mästerverk på skivan. Samtidigt har jag alltid tyckt att titelspåret och Cecilia är något överskattade hits, samt att albumet ibland är lite för stillastående. Med det sagt håller Paul Simons låtskrivande absolut högsta klass genom hela projektet och det är sammantaget ett väldigt starkt projekt. Jag ger det en 8/10.
Absolut ett trevligt album, men det är inte den typ av musik jag gillar mest. Ljudbilden är lugn och trevlig, och albumet är absolut inte svårt att uppskatta, men enligt mig är det för monotont och ointressant för att jag ska vilja lyssna på det igen. Min rating kan kännas hård, men sanningen är att mina öron inte spetsades hela tillräckligt. Jag värderar variation mycket och det var inte något som Nixon erbjöd så mycket. Även om det är mycket mer konsekvent och textmässigt överlägset jämfört med pretenders, så faller det på att en verklig höjd aldrig nås. Mitt slutgiltiga betyg blir, till Hugos stora besvikelse, 6,5/10. Inget dåligt album, men inte min stil.
Hej folket,
Det blir en kortare recension idag, men efter två lyssningar av Nick Drakes album Bryter Layter kan jag säga att jag gillar det. Det är mysigt och bra, med välskrivna texter och otroliga instrumentaler. Det når inte riktigt den höjd för högre betyg men efter fler lyssningar kan den säkert vara bättre. Jag ger den 8/10
Det finns miljontals album som jag föredrar över det här. Ren ilska rakt igenom, men albumet bjuder sällan på något jag tycker låter bra. Det är en enformig röra av ljud som har rytm och en cool känsla, men som helt enkelt inte är bra. Texterna är bara ”fuck allt” och musiken låter ständigt likadan. Jag är heller inte stort fan av vrålande sång överlag. Det var helt enkelt inte så bra. Jag blir överstimulerad och vill bara lyssna på annan hårdrock som faktiskt är bra. Albumet får 2/10 från mig.
Jag kan med stolthet säga att jag har lyssnat igenom 1 timme och 17 minuter av detta album på YouTube (alltså hela). Anledningen till min stolthet är att det inte alltid var helt lätt. För er som inte lyssnat så är det ett instrumentalt techno-album. Det bjuder på en hel del intressanta ljudbilder och till och från gillar jag ändå det jag lyssnar på ganska mycket. Men i det stora hela fungerar det bäst som bakgrundsmusik med en mystisk atmosfär. Ljuden är ibland spännande, men ofta bara inte så bra. Jag tenderar generellt att ha svårt för musik som är fullständigt instrumental. Med det sagt är det inte det värsta jag har lyssnat på. Mitt slutbetyg blir 4/10!
Det här är bra. I like. Efter några mer utmanande album de senaste dagarna är vi tillbaka med musik som helt enkelt bara är bra. Den är kreativ och unik, men varken svårlyssnad eller överstimulerande. Absolut ska jag medge att den vid första lyssning inte riktigt når upp till det goda ryktet som albumet har, men det är såklart fortfarande ett bra album. Jag är dessutom övertygad om att med fler lyssningar och ett lite vanare öra kan detta nå 9-10/10. För tillfället blir min bedömning dock 8/10.
Jag har lite svårt både att sätta ord och betyg på den här musikupplevelsen. Jag kan börja med att säga att den var unik, inte på ett sätt jag älskar men inte heller på ett sätt jag hatar. Det gick bra att lyssna på och var stundtals väldigt mysigt. Jag måste dock säga att jag mest hade det på i bakgrunden och därför inte hängde med i alla texter, som jag tror att hela syftet med albumet är. Jag vill också nämna att jag i mina bedömningar i första hand går på lyssningsupplevelsen ljudmässigt, eftersom jag värderar det högre än texterna. Med det sagt är Murder Ballads absolut lyssningsbart men samtidigt inte mitt favoritalbum. Jag vill testa lyssna på det igen någon dag och se om det upplevs bättre när jag följer med i texterna. Med det sagt blir det inte ett superhögt betyg idag. Mitt slutgiltiga betyg till albumet blir 6/10.
Jag gillar faktiskt det här albumet. Det var en trevlig lyssning som gick snabbt och skönt. Ahas Hunting High And Low är i stort sett det tydligaste 80-talsalbumet man kan få. Låtar om kärlek centrerade kring storartade synthsymfonier och reverbade trummor med den klassiska 80-talsrytmen. Lägg därtill på Mårten Harkets otroligt kraftiga röst och du har en riktig 80-talsdänga. Albumet är långt ifrån perfekt, men det har sin charm i just hur klassiskt 80-tal det är. Det är lättlyssnat och catchy, men ibland lite väl enkelt och repetitivt. Överlag gillar jag albumet, men det är inte det bästa jag har hört. Mitt slutgiltiga betyg är 8/10.
Det här albumet är helt otroligt. Mitt femte mest lyssnade album någonsin och det är också ett av mina topp fem favoritalbum någonsin. För den som inte vet bygger hela albumet på Kendricks uppväxt i Compton, LA och varje låt visar en sida av den uppväxten. Det kombinerar otrolig storytelling, med sjuka instrumentaler och enligt mig bär albumet på en helt unik stämning som jag inte ens kan finna spår av i andra album. Nu tänker jag gå igenom låt för låt och berätta om låtarnas syfte och mina tankar kring dem. Varje låt skulle kunna få en lång analys i sig, men jag ska försöka hålla mig kort.
Först och främst inleds albumet med
”Sherane a.k.a Master Splinter’s Daughter”. Denna låt är absolut inte den bästa på albumet och är inte särskilt catchy, men den sätter direkt den mörka stämningen med rå storytelling där man verkligen sätts in i perspektivet av tonåriga Kendricks upplevelser när han blir kär i en tjej från sitt gängs rivaler. Bara låtnamnet har massor betydelser så jag rekommenderar att ni läser lite om det. Låten avslutas av ett telefonsamtal från modern och fadern, vilket snyggt leder in i nästa låt.
”Bitch, Don’t Kill My Vibe” är en riktig hitlåt som onekligen är en riktig banger. Enligt mig är det fortfarande inte en av de bättre låtarna, utan den är mer en skön lyssning på albumet. Låten handlar i grunden om begränsningar av konstnärlig frihet och kreativitet. Det är lite ironiskt då att Lady Gaga först skulle vara med på låten, men inte kunde vara med pga tidspress från skivbolaget. Låten avslutas av ett kort inslag av lite snack mellan kendrick och hans polare: ”Get your freestyle ready”.
Nästa låt är som väntat ”Backseat Freestyle”. Det är, som namnet antyder, en lekfull låt som ska efterlikna den typen av freestyles som kendrick och hans polare ska ha gjort i baksätet på bilen medan de åkte runt i compton. Låten är inte nödvändigtvis den bästa, men har ändå sitt värde i albumets sammanhang.
Nästa låt är en otroooooligt bra låt. ”The art of peer pressure” är återigen en storytellinglåt som, precis som namnet antyder, handlar om grupptryck och de effekter det har på ungdomar i grupp. Låtens beatswitch är helt otroligt bra, och den rapp som följer är bland den bästa jag känner till. Den gör något med mig som jag inte förstår. Mörk vibe, flowig rap och samtidigt så otroliga texter. Den förmedlar verkligen funktionen av gruppen, hur den skapar sin identitet, hur den skapar fientlighet samt hur den får kendrick att göra saker han inte hade annars. Det är verkligen en av mina favoritlåtar någonsin. Den avslutas återigen av snack mellan polarna där man hör skitsnack, hård jargong osv.
MONEY TREEEES!!! Ett mästerverk till, som har fått klart mer uppmärksamhet streamingmässigt. Jag får alltid rysningar så fort låten börjar och man hör det otroliga samplet av beach house. Låten i sig handlar om målet att bli rik och framgångsrik och hur det drev kendrick och hans vänner som ungdomar. Jay rock-versen är otrolig och allt bara är magiskt. Älskart!!
Sen har vi en relativt mid låt i ”poetic justice” med drake. Låten är liiite för lång och för tråkig, men samtidigt catchy och trevligt. Låten visar en ny aspekt av livet som ungdom i Compton. Den spelar på sårbarhet, känslor, lust och hur poesi kan vara en form av flykt från de tuffa förhållandena i Compton. Slutet på poetic justice tar oss tillbaka till början på albumet, vilket signaleras med samma ljud i bakgrunden. Den tar oss alltså till konfrontationen då han ska träffa Sherane och blir utfrågad om sin bakgrund.
”Good Kid” är ännu en bra låt, producerad av Pharell Williams (som man hör i introt). Låten pekar på de problem som uppstår när en bra unge möts av ett tufft klimat med systematiska fallgropar och kriminella gäng. Han är just a ”good kid” som möts av ett ”maad city”.
”Maad city” är nästa låt på albumet och den hör till stor del ihop med den föregående. Det är albumets kanske tyngsta låt men också en av de absolut bästa. Den skildrar hemska händelser under Kendricks uppväxt, som att se döda människor och sin kusin du 1994. Låten är full av historier och förklaring av hur svår uppväxten var som alla värda att analysera djupare. Beatswitchen är så jääääkla fet!!! Låten har för många referenser för att skriva här men snälla läs på mer!!!
Efter förra låtens avslut med klirrande flaskor och snack om att dämpa känslorna med alkohol kommer låten ”Swimming Pools (Drank)” som ganska självklart handlar om alkoholproblem till följd av den hemska omgivningen. Låten är inte den bästa men ändå braaaa. Sista orden i låten är ”and just when i thought i had enough”. Därefter spelas en till snitt från hans kompisgäng där en kille blir ihjälskjuten i bilen.
Nästa låt är ”Sing About Me, I’m dying of Thirst”. Helt ärligt är det här en av de mest invecklade låtarna som finns och jag tänker inte sitta och beskriva allt här. Men låten är vad många anser bästa raplåten genom tiderna där varje vers har olika perspektiv. Första versen berättas från perspektivet av han vars brorsa blev skjuten, andra berättas från en prostituerads perspektiv (vars syster kendrick har skrivit om tidigare) och den tredje versen är kendrick själv som tvivlar på sig själv och sin omgivning. Efter beatswitchet kommer hans insikt där religion blir en väg ut ur gängkriminaliteten. Låten avslutas av att kendrick och vännerna får hjälp av en äldre dam att acceptera religionen i livet, och samma bön upprepas som i absoluta början på albumet (ALLTING KNYTS IHOP). Låten slutar när hon säger att deras Real life kan börja.
Då startar nästa låt ”real” som är en av de, enligt mig, svagare låtarna på albumet. Den handlar om att stöta bort de dåliga sakerna i livet och omsluta sig av positivitet och hälsosamma vanor. Låten slutar med ett röstmeddelande igen av Kendricks föräldrar. Pappan beklagar Kendricks förlust och förklarar att gänglivet inte är något att sträva efter. Mamman pratar istället om hur han bör komma tillbaka hem eftersom Top dawg (en producent) vill ha honom i studion. Hon uppmuntrar honom till att satsa på musiken och hjälpa andra genom att berätta om de upplevelser han har haft.
Sist men inte minst har vi ”Compton” med ingen annan än Dr.Dre. Detta anthem har ett maffigt beat och är tillägnat staden där bland annat Kendrick och Dr.Dre växte upp. Låten är ett perfekt avslut på albumet för att runda av allting (jag räknar inte någon jäkla remix som en del av albumet).
Jag älskar detta album mer än jag kan beskriva och jag rekommenderar starkt att läsa på om alla referenser och förklaringar till allt. Det finns alltid mer att lära sig. Dessutom rekommenderar jag deluxen eftersom extralåtarna också är otroliga. ”Black boy fly” och ”Now or never” är grymma. Jag älskar albumet och det är bland de mest självklara tiorna jag kan dela ut. Mitt slutgiltiga betyg: 10/10!!!
Enligt mig är det här ett ganska så normalt rockalbum. Det låter väldigt likt det jag väntade mig, och imponerar inte supermycket. Det är bra liksom, men inte så mycket mer än så. Det blir lite enformigt och tråkigt. Mitt betyg blir 7/10
Det här albumet var riktigt solid. Ett bra album med intressanta låtar och en skön lyssning. Kan säkert bli ännu bättre om man lyssnar mer. Jag ger det 8/10!
Hello gang, gårdagens album ”I See You” av The xx var en intressant lyssning. Jag gillade att det inte var likt något annat vi har lyssnat på hittills och de elektroniska dragen kändes uppriktigt väldigt uppfriskande. Jag diggade albumet överlag och förstår varför det är med på den här listan. Det präglas av sköna melodier och ljud som ständigt fick mig att spetsa öronen.
Jag ger det en stabil 8/10!
Jag hatar att säga det, men jag har alltid tyckt att Bob Dylan är överskattad. Jag förstår att hans texter hyllas till skyarna eftersom de är lekfulla och samhällskritiska. Men rent ljudmässigt når inte Dylan de nivåer som iallafall jag hade önskat. Det är bra musik; gungig och härlig, men jag tycker inte att låtarna når de allra högsta nivåerna. Absolut är det något jag skulle rekommendera andra att lyssna på, men personligen föredrar jag andra musiker från samma tidsperiod som prioriterar soundet lite mer över texterna. Mitt slutgiltiga betyg blir 7,5/10
Det här var ett mycket bra album. Jag gillade det mycket och det var väldigt harmoniskt. Jag ger det 8/10.
Det här albumet var väldigt trevligt, mysigt och bra. Jag gillade det absolut, men kan tycka att det på något sätt blev lite långtråkigt. Det behöver inte säga något om utförandets kvalitet eller så, utan det skulle jag mest säga är en begränsning av typen av musik. Den är svår att göra mer intressant, iallafall enligt mina öron. Jag gillade albumet och därför ger jag det en 7/10.
Rip Dolly Parton
Det här var inte mitt favoritalbum alls. Beastie Boys levererar ett klassiskt oldschoolalbum i form av Ill Communication som inte är dåligt, men heller inte så imponerande för mig. Instrumentalerna är riktigt bra och beatsen otroliga, men jag gillar helt enkelt inte rappen så mycket. Den låter väldigt likadan i mina öron och är sällan något jag diggar. Klassiska rapalbum från samma tider är betydligt bättre, mycket tack vare rapen. Biggie, Nas, Tupac, NWA eller Wutang hade alla producerat bättre album med samma förutsättningar. Jag gillar helt enkelt inte den brusiga rapen, som mest blir störande efter 1 timmes lyssning. Jag ger albumet en 5/10.
Jag gillar det här albumet mycket! Det får 8/10.
Music for the Masses är inte det bästa albumet vi har lyssna på hittills. Det är ett album som skriker 80-tal nästan lika mycket som Ahas hunting high and low. Till skillnad från Aha är dock detta enformigt i många fler aspekter än bara 80-talssoundet. Låtarna utvecklas inte särskilt imponerande mycket, och sången låter ständigt likadant. Det är sällan catchy, utan lever mest på synthiga slingor och härlig bas. Överlag är jag inte särskilt imponerad, utan mest besviken. Det går att lyssna på absolut, men det är inget jag kommer återbesöka. Jag ger det 5/10
Hej,
Klockan är mycket så det blir kort. Jag diggar albumet men inte extremt mycket. Jag tycker som jag tidigare sagt att den här typen av musik har en viss höjd som enligt mig inte är sååå bra. Så jag ger det 7/10
Jag måste säga att jag blev positivt överraskad av detta. Har aldrig varit ett överdrivet fan av Bob Marleys hits men detta är ändå jäkligt nice. Bara härliga vibes rakt igenom. Jag ger det 8/10!!
Jag vet inte riktigt vad det är men jag älskade det här albumet. Det är lättlyssnat men samtidigt imponerande musikaliskt. Älskar vibsen och den generella känslan. Otroligt bra! Jag ger det 9/10 :)
Hej folket, här är mina åsikter om Armed Forces av Elvis Costello & The Attractions: Det var inte så bra och jag gillade det inte så mycket. Därav får det 4,5/10
Jag ska vara ärlig och säga att jag inte har lyssnat på hela albumet än för jag hinner inte. Men jag kan med säkerhet säga att detta är ett riktigt bra album. Jag gillar alla låtar hittills och tycker det är väldigt mycket känsla i allting. BONO är helt otrolig! Jag ger det 9/10!
Detta var ett redligt album, även om det inte riktigt är lika bra som deras self-titled debutalbum. Det är bra men lite tråkigt, och har inte riktigt samma skönt sound som deras första. Jag ger det en 7/10!
Hello gang (Hugo och kanske Oscar). Det här var inte mitt favoritalbum. Det var väl trevligt liksom, men inte riktigt min stil. Det var aldrig särskilt bra i min mening. Jag kan förstå charmen med albumet men behöver i allmänhet mer rytm, melodier och bättre sång för att det ska charma mig. Samtidigt är det långt ifrån det värsta jag vet. Jag ger det 6/10!
Jag har lite blandade känslor för detta album. Det är sjukt groovy och instrumentalt helt otroligt skickligt utfört. Älskar alla funky vibes, alla jazziga vibes och det allmänna groovet. ”City, Country, City” är min favoritlåt på albumet. 13 minuter rå banger. Det enda negativa jag har att säga om albumet är att jag inte alltid älskar sången. Jag tror säkert detta album skulle kunna vara en av mina favoriter om jag lyssnar mer.
Jag har lite svårt att placera albumet eftersom jag uppskattar konsten men samtidigt inte tycker att den är överdrivet bra. Vad gäller talang och svårighetsgrad är detta album en klockren 10 men min njutning är dessvärre inte lika stor. Jag väljer därför att ge det 8/10!
