1001 Albums Summary

My Iron Lung var dålig. Några låtar är irriterande att lyssna på. Thom Yorkes sångröst är lite skavande. Planet Telex var väldigt bra. Det kändes som att många av låtarna var exakt likadana (Iallafall för lik stil). Ändå trevligt att lyssna på. Lite partiskt för jag älskar Radiohead.

Albumet hade många vackra låtar. Jag gillade speciellt Till Tomorrow och Vincent. Det kändes däremot som att albumet blev lite tråkigt och enformigt. Det kanske var meningen att albumet skulle hålla en lugn ton men det gav bara känslan att det saknades något. Låtarna behövde även en dynamik. Det kändes som att låtarna behöll samma energinivå vilket kan bli tröttsamt. Samtidigt måste jag lägga märke till den harmoniska och lugnande sångrösten som gjorde ett stort jobb för albumet

Albumet höll en variation från början till slutet. Genom att variera stil och instrumentalval behålls intresset. Musiken var väldigt välskriven och ren. Jag fick känslan av att varje not var genomtänkt. Samtidigt höll sig musiken oftast inom sina ramar. Musiken gjorde inget fel vilket kan vara ett problem. Det gör inte musiken men det begränsar originaliteten. Sångarens röst är värd att nämna. Personligheten i den passade perfekt till musiken. Att han inte träffade varje not gav en starkare känslomässig laddning.

Albumet hade en nära intill oavbruten störande ton. Det instrumentala var till och med vid vissa tillfällen smärtsamt att höra. Trots att det är en del i genren försämrar det upplevelsen. Jag fick intrycket av att de lade på för många lager av ljud och instrument vilket ledde till ett oväsen. Samtidigt är sången enligt mig inte det minsta angenäm. Det albumet däremot lyckas med är en rockig rytm trots att det oftast inte låter bra. Jag har ingen låt att utpeka.

Albumet var delvis harmoniskt att lyssna på. Sången var det som gjorde det främsta arbetet enligt mig. Det instrumentala var funktionellt men inte ideellt. För mig var det till och med själsdödande. Det var lyssnebart och till och med lite njutsamt men samtidigt var det medioker, förglömligt och meningslöst. Efter att jag hörde albumet hade jag inga tankar eller åsikter och behövde anstränga mig för att tvinga fram synpunkter tills jag kom på att det var den passande synpunkten.

Rock. Jag har aldrig tidigare hört ett album som lyckas verkställa ett så rockigt som detta. Det är för att de lyckades skapa exakt den känsla och upplevelse som jag söker i rock. Det vill säga iver och engagemang. Speciellt låten Welcome to Paradise fångade mitt intresse. Åt andra sidan kändes musiken åt det simpla och andefattiga hållet apropå dess instrumentval och strukturer. Däremot förstärkte det musikens klockrena melodier. Renheten och vildheten i musiken samarbetade funktionellt och lyckat. Trots att den simplistiska renheten saknades innehåll och originalitet för att det skulle kunna vara något mer än vad det är vid detta tillstånd.

Trots den utmattande längden gav fortfarande albumet en lyssnevärd upplevelse. Vanligtvis kan äldre rap fastna i en funktionell men upprepade struktur och förbli i en trygghetsram. Det vill säga med ett plant beat och kontinuerliga status-referenser kopplat till de manliga könsnormerna. Till exempel Ekonomisk framgång, makt och sexuell erfarenhet. Detta tyder albumet på till en viss del. Det exemplifierar manliga könsnormer men lyckas med en strukturell komplexitet och musikalisk originalitet. Trots längden höll albumet en instrumental variation vilket underlättade lyssnandet. Trots hur kvalitativ musiken är försvagas ändå albumet på grund av längden.

Med musikens drömmiga ljud och harmoniska melodier kunde jag sjunka ner i marken och smältas in i musiken. Albumets extraordinära förmåga att väcka empati hos lyssnaren gjorde det till en minnesvärd upplevelse. Albumet lyckas nå en känsla som få gör. Trots den exceptionella egenskapen har vägen till kvaliteten otillräckligheter. Musiken kändes för tunn vid vissa tillfällen. Ett logiskt motargument hade varit att det är albumets tendens och teknik för att producera det de vill uppnå. Enligt mig framstod dessa tunna delar vara ostadiga, otrygga och obearbetade.

Generellt sätt var albumet vackert och behagligt att lyssna på. Det som rörde mig mest var albumets drag av elektronisk musik. Låten som därmed gav störst intryck hos mig var Electronic Renaissance. Albumet lyckades förvåna mig med unika och intressanta instrumentala val som stack ut från den banala komfortzonen. Detta lyfter albumet högt i mina ögon. De vågar och lyckas med något annorlunda. Samtidigt förblir musiken vid andra tillfällen det tråkiga och ordinära som hörts tidigare. Däremot har albumet ofta en bra grund och potential för att bli något mycket bättre än vad det är vid detta tillstånd. Med en starkare uppbyggnader och mer komplexitet hade kvalitén ökat drastiskt. Detta märktes mest enligt mig under låten I Could Be Dreaming.

I början visade albumet på höga strukturella kvaliteter. Genom att hålla låtarna koncisa och utvecklande lyckades musiken. Detta gjorde de inledande låtarna minnesvärda men efter albumets gång tappades den kärnfulla egenskapen men också den medryckande känslan. De senare låtarna var inte alls lika sammanhållande och gav en känsla av ett obearbetat resultat. Samtidigt är sångarens vackra raspiga röst perfekt för den svängiga stil som albumet konstruerar.

Albumet lyckades med en sak och det vägrade de släppa. Det de har producerat är inte en blunder utan snarare tillfredsställande. Problematiken ligger i att albumet inte vågar lämna dessa obeskrivligt närbelägna ramar. Allt från trumrytmen till strukturen av låtarna är identiska enligt mig. Detta får mig att ifrågasätta artisternas talang. Om de endast kan komma upp med en låt är det inte säkert att de ens kom på den och vägrar släppa taget av den tunna tråden av meningslöst skit som de lyckats greppa. Jag känner mig genuint kränkt att de publicera något så gjort och banalt. Trots den absurda bristen på originalitet är låtarna, eller rättare sagt låten njutsam musik. Den sista låten, Mother Earth (Natural Anthem), är nämnevärd för dess omväxling i stämning. Som avslutning tar albumet ett kliv mot rätt riktning, ett stillsamt avslut för att runda av upplevelsen.

Som ett första intryck kan albumet anses vara banal och utdaterad, bortglömd i havet av medelmåttighet. Jag kan inte förneka att albumet tyder det på vissa sätt. Bland annat genom instrumentval och karaktär i röst. Simulant har albumet tänkvärda egenskaper. Bland annat gav många låtar av väl genomtänkta ackord strukturer. Genren kan vanligtvis bli tröttsamt men omväxlingen under låtarnas gång motarbetade det förträffligt. Albumet lyckades nästan hålla mig intresserad till slutet. Trots dess förmåga blev musiken repetitiv runt om slutet.

Trots de traditionella stildragen inom hip hop kan jag ej förbi se de planheten. Inom denna genren användas vanligtvis det instrumentala endast som ett verktyg för att rytmisera det verbala. Problematiken i detta är att jag mestadels är en instrumentell lyssnare vilket gör mig till helt fel målgrupp. Därmed har jag lite att säga om albumet förutom att det saknar komplexitet och från min synpunkt lyckas därmed inte albumet. Samtidigt är det nämnvärt att flera hip hop-artister har lyckats med det instrumentala såsom Kendrick Lamar eller Tyler the Creator.

Yttligare ett stereotypiskt tidigt rapalbum. När jag hör artisten sjunga om alla dessa narcisitiska idéer om sig själv hör jag bara hans patetiska strävan att bevisa sig själv. Och det instrumentala var ungefär lika givande som vilket annat tidigt hip hop-album som helst. Albumet hade ett antal märkvärdigare instrumentala kompletteringar. Bland annat stack låten Warning ut. Under den låten var det instrumentala banalt men extremt effektivt.

Generellt sätt var jag uttråkad när jag lyssnade på albumet. Det lyckades med harmoniska och tillfredställande melodier till en viss grad men oftast önskade jag att det skulle ta slut. Något som förvärrade upplevelsen var det första intrycket. Det vill säga låten Rednecks. Den gav ett äcklande intryck på grund av dess rasistiska lyrik och sydliga stil. Södra USA är en grupp av människor som jag vill tänka på så lite som möjligt. Den gruppen försämrar allt de rör i mina ögon på grund av deras patriotiska och ignoranta kultur. Självklart är jag nu generaliserande men jag kan ej ro för det ytliga intryck jag får. Speciellt när artisten tyder på tydliga tecken från den

I rätt stämning är albumet perfekt, i en normal är det ytligt. Men i det idéala tillståndet kan jag se musiken vara euforisk. Från ett kvalitativt perspektiv är musiken svårtolkad. Jag kan föreställa mig att den både är ogenomtänkt och bearbetad. Åt andra sidan borde det inte spela någon roll utan istället handla mottagarens upplevelse. Och personligen anser jag att valen albumet valde att göra framstod vara välfungerande. Renheten och simplisiteten tog vid vissa tillfällen en sväng mot uttråknad.

Jag läste en recension om albumet där det stod något intressant. För att perfektionera albumet borde de kortat ner albumet till de första två låtarna. Speciellt för att vara hip hop är dessa låtar väldigt välgjorda. Det är näst intill sorgligt att det inte var en EP. Övriga låtarna var extremt ointressanta. Kombinationen av mediokerivitet och ett album som aldrig slutar harmoniserar sig inte väl. För övrigt har albumet liknande problem till hip hop men inte lika mycket som tidigare. Trots att jag inte lyssnade så noggrant på texten kunde jag ändå identifiera vissa låttexter som inte reffererade till det meningslösa som det vanligtvis handlar om.

Från ett ytligt perspektiv kändes albumet mestadels musikaliskt korrekt. Det var stimulerande att höra men inte mer än det. Jämfört med dagens musik ansåg jag att det var ganska ointressant men förståeligt för det år som albumet släpptes. Vid vissa tillfällen under albumet gav bandet intrycket att de ville vara experimentella. Detta kan ge intrycket att de kan grunderna så väl att de kan med säkerhet gå utanför deras komfortzon, eller så kan det låta som att de inte har någon aning om vad de gör men tvingar fram något annorlunda för att framstå vara annorlunda. I detta fall lät det som en 12 åring som fick i skoluppgift att göra en låt i garageband. Men mestadels var det njutsamt att lyssna på de.

Jag mår illa. Trots hur opartiskt jag försöker förbli från vilka genrar som jag preffererar och inte preffererar, trots hur mycket jag än försöker bortse albumets oangenäma titel och trots hur mycket jag försöker bortse albumets vidriga omslagsbild på skorpinionen kan jag inte bortse smärtan jag kände av den musiken. Det enda jag kan berömma albumet med är dess förmåga att hålla sig runt om 40 minuter.