Fint att dra en fet lusekofta med 90-tals känsla över flinten. Som att titta på Oz med grynig bild på fel bildformat. En ögonblicksbild från när historien precis tagit slut. Men fan vad bjäring ändå. Men jag tror ändå 3 är rättvist för jag hade det kanske trevligt under den dryga timmen albumet snurrar.
Asså. Både ja och nej. Bra ös, bra Radio X-känsla. Känner vinden slickandes flinten, gasandes i min moddade Alpha på väg mot Las Venturas för att i nästa stund plötsligt bli påkörd bakifrån av en långtradare. Samtidgt otroligt svårt att lyssna på detta, jag menar, vad ska kollegorna tro? Tänk om lirarna läcker. Kan inte ta det seriöst. Men det är ju samtidigt otroligt fett. 2 av 5 chirre.
Jisses. Jag visste inte att jag ville ha det så mörkt. Ge mig mer!
Okej det händer inte så mycket nej. Och det är svårt att skilja den ena låten från den andra. Men är det inte så en sån här skiva ska vara? Något man sätter på och är i i fyrtio minuter. Kanske knackar en deklaration. Eller megar en. Eller gör sig en sur macka. Mår lite. Så soft.
Helvetes piss och skit och MÖG vad man lagt sig fel på de andra plattorna då. Men det hade man ju kunnat räkna ut med stortån, man lägger sig alltid för högt på de första. Vill för mycket som en annan Kim Tjockström. På denna njöt jag från första till sista rotvälskan. Detta är mitt år 0 och han skall heta FÖYRA!
Synd att jag är 21 år sen på bollfar. Hade ju fullkomligt älskat detta om jag bara tillåtit mig att älska det jag ville älska :,( Tänk, vem hade jag varit nu om det blivit så? Nåja, jag fick ju i alla fall Tony Hawk och Holidayupplevelsen med Chris. Och det är ju fortfarande en helt otrolig låt.
Och jag känner fortfarande att jag behöver rättfärdiga mig - ”Nej asså det är bara för den är med på den här listan”. Men den är fet. Bara hits. Kommer ändå aldrig lyssna igen. Jag tror det är som när barn äter smör direkt från paketet för de inte fattat att det till slut blir äckligt. Jag har fattat att detta blir äckligt rätt snabbt.
Det är som dom där gamla low fat chipsen man av outgrundlig anledning ibland snaxade på i sin ungdom. Rätt gott men inte tillräckligt gott för att ge någon tillfredsställelse men inte heller så mycket msg att man mår illa så man liksom ringer upp chipsen och albumet och det/dom bara pågår och hur ska man egentligen ta den liknelsen i mål?
Och ja, Kate Nashbush är ju den stora behållningen men det är ju egentligen bara för jag sett stranger things för asså helvete vilken scen det ändå var. Farligt nära en etta den här plattan.
Nej det här är alldeles för mycket rank sank roodle toodle PAOW för mig. Och efter en dag med inskolning och flyttstäd är det lite som en mardröm där Henning skriker efter glass och skiter på sig i hallen och det fastnar sand under fötterna och man letar efter p2 men ALLA FREKVENSER ÄR BANDIT ROCK STÄNG AV FOR HELVEDE MAND!
Känsligt. Börjar bra, lovar mycket och har några höga toppar. Men det är en hel del i sidled också. Mycket mellanmjölk. De bästa låtarna håller hög internationell reggaelistan-klass men albumet funkar samtidigt inte som en ersättare för reggaelistan en kväll på spelhåla.
Asså är det Sting eller Reggaeshark som sjunger? Extremt vit svart musik. Det finns ju några hits men. Det. Är. Så. Töntigt! 🤬
Jag ser ju mig aldrig någonsin lyssna på det här igen. Och jag är som sagt livrädd för att lurarna lägger i kontorslandskapet. Men bara ett tag. Sen vrider jag upp volymen ganska mycket. Och lite till. Sen tar jag på mig mina kortbyxor och flipflops och spår nästa börskrasch. Men ja, något urlakad känner man sig efteråt, det får jag erkänna. Men fan det här var sjukt fett.
Nej nu. Vad i helvete. Igen!? Det här var farao inte bra. Dom får ta bort det där nu. Eller åtminstone byta in Shaggy. Och vissa låtar är så dåliga att de som är okej låter bra? Som 6:30-tempot i slutet av maran som får en att känna sig som en oljad blixt. UT UR MIN KYRKA!
Väldigt mycket professor Trelawney över det här. Eller kanske Bellatrix. Otroligt knasigt. Men rätt kul att lyssna på när man knicketiknackar. Jag gillar det. Night of the swallow var riktigt svängig och hon har ju en skaplig pipa, det har hon. Men knappast Mankemangsmusik egentligen. Jag är ju heavy metal.
Så jävla svårt. Man borde väl inte ge ett mellanmjölksbetyg till det här? Ändå är jag där i mitten och harvar.
…Och att Offside avhandlade deras Live Aid-haveri just idag. Det kan inte vara en slump 😵
Först och främst: Perfekt längd på en plattfar! Så fort dom kryper över fyrtio minuter börjar jag alltid darra.
Mysiga låtar men som tidigare AI-botar skrivit är det inte mycket som direkt sticker ut. Kul förstås att höra att dom samplat Necro i Time of the season. Min enda tidigare erfarenhet av De levande döda är ju deras cover på Kenta och Stoffes Leave me be och ingen av dessa låtar når ju de höjderna. Men ja, en stabil och stark 2a.
Salsa. Nej tack. Jag är inte presente här. Får mest ångest och kan inte få bort den tills nu förträngda bilden av stringtrosan som dansade överallt på UKKs salsakväll. PTSD. Uscha.
Tänker inte bli lika pladdrig som jag vanligtvis blir när Bob ska avhandlas utan nöjer mig med att konstatera att detta är ett av mina absoluta favoritalbum och att det är en av vår tids stora bluffar att den där liveversionen av No Woman No Cry skulle vara bättre än studioversionen. Och ett stort bandage om svansen.
Mina päron spelade tre grejer när jag växte upp: Beatles, Paul Simon och Nat King Cole. Alltid samlingsskivor. Så jag har lyssnat väldigt mycket Beatles men på väldigt få låtar.
I vuxen ålder har jag ibland slagit på ett album eller ett annat. Och jag tycker nästan alltid att dom känns så röriga. Det är som att dom gör en låt av varenda idé dom får och tar med varenda låt på sina album. Samtidigt är ju vissa av dessa miljarders låtar helt vanvettiga. Tycker också att denna inte har så mycket piss som jag trodde den skulle ha, trots att den alltså är två år lång. Det är så mudder fucking svårt. Borde lyssna igenom igen för att landa i ett rättvist betyg men som Morbrorn frågar sig: Vem har tid?
Tänker på tröjan som snubben som är kär i Kiera Knightley i Love Actually har på sig. Blir sugen på att dra upp dragkedjan hela vägen upp till hakan och gömma mina händer i de för långa armarna. Var tydligen mottaglig för detta idag (igår). Var glad för det Moby, du slipper ettan.
Hrrm, det här passade inte min smak. Men jag är ju lite led på mig själv som delar ut en massa ettor till höger och vänster. Och till och med antyder att medlemmar ur det skalliga brödraskapet förtjänar dom. Kanske istället borde välja glädjen framöver. Vi får se.
Åh, dom är sååååå lena. Det är som Gotländsk/Uppländsk/Åländsk lokalproducerad dunderhonung i mina små små Mange-öron. Enda är väl att det kanske blir lite långtråkigt. Förresten så tror jag faktiskt det var någon som försökte beckna lite kush till mig där i början av Marrakesh Express. Obs köpte inget 😬
FACKING YES!
Ooh, äntligen något för alla äkta skallar där ute. N.Y. State of Mind sätter ju tonen direkt. Det är SÅ JÄVLA MYCKET RAP. Och sen bara pågår det. Tycker alla låtar är bra och enhetligheten är väl den stora styrkan.
…Och så bjuds man förstås på Represent och ett riktigt jädra Premier-beat för Nasty Näslund att digga diskbråcket till.
Började lyssna i söndags kväll på min raska promenad runt elljusspåret men var tvungen att byta till podd för jag hann inte med mina egna ben. Det gick så fort. Så otroligt fort. Jag tycker det är ballt men är lite för långt och stressigt. Fin helthet ändå.
Inte alla som vet det men jag är ju Bowies största fan….sch.
Min topplista:
1. Bowie
2. Morbror Ågren
3. Bob
4. Steely Dan
5.
6. Pål Simon och Alpha Pet.
Okej, pranks åsido - Fan vad bra han är. Tycker jag. Förstår aldrig ens vad det är som är bra. Jag borde liksom inte gilla det men jag älskar det ju.
Jag vet inte riktigt hur jag ska bete mig här. Det är ju… Hmm. Extremt tråkigt. Men jag tänker att sån här musik ändå uppfyller någon form av syfte. Passar bra strömmandes från en cdspelare i sommarstugan. Tänkte att jag inte heller blir lack men sen kom The Na-Na song och då blev jag lack ändå. Inte Johnny Sack-lack. Men lite småsur.
Jo man hör ju kvallen men rätt bjäring va?
Gillar ändå vad jag hör. Påminner om den hiphop jag lyssnade på som ung Manglare. Stark tvåa.
NEJ FAR OCH FLYG! BLÄ!
Njaaa. Okej.
Massa snubbar som turas om att skrika i micken. Din tur! Min tur! Din tur!
Sexigt omslag. Och albumet låter exakt som man trodde. Två.
Gah! Det borde vara olagligt att göra album som är längre än en timme. Jag HATAR när det är så här många låtar. Fan.
Annars då? Kul med en till artist som man var lite för äkta för att lyssna på som ung. Tyckte mig tydligen bottna i att välja sida i beefen som rasade där under 00-talet. Säger man att man är kung av New York kan man ju inte bo i Connecticut för i helvete. Men asså, det är ju bra hiphop. Otroligt bra. Skakdiggar. Men lite för tufft för en gammal man som jag.
Bonusmaterial: Killer Mike och Big Bois freestyle på Wankstabeatet = kul https://youtu.be/tCtZkL4du_o?si=xlqQH3y5ijbDhpx3
Idel ädel jazzkattsadel. Inte ett klink är fel. Inte ett tut landar snett på Mangeörat. Åsså dom tissetassande trummorna som retsamt pockar på min uppmärksamhet (som för att påminna mig om att magi finns på riktigt).
Skönt att det inte råder någon större diskrepans mellan aphjärnans och gruppens allmänna inställning till vad som tydligen är ett gubbslems-album. Okej musik med några låtar som är mer än okej.
I regndiset dyker den upp, likt ett hjortdjur i en Bauerteckning. Svängig, mjuk och betagande skön - Manskören. Sen lämnar den oss inte, och inte för en sekund tar den avstånd från sig själv. Jag tycker inte att det går att göra annat än att hylla den påklädda nakenheten. Vi är ledsna tillsammans. Vi är glada tillsammans. Vi rullar tillsammans. Vi älskar tillsammans.
Lyssnade tio min stillaståendes i köket, som om jag passerat tvn och fastnat framför Dödligt Vapen II. Neil Youngs pipa fångar mig som en insektshov. Fortsätter sen som en stabil trea, ända till sista låten håller på att baxa upp hela albumet till en fyra på ren råstyrka. Hurk.
Zwei dinge:
Fergie > Axl
Welcome to the jungle-trailern för GTA: San Andreas 😮💨
Jag skulle ju också kunna brista ut i ett ”pop perfection!” som en annan B.3000 men känner att jag inte skulle ha någon vidare auktoritet i ett sånt uttalande. Det låter förstås otroligt bra men träffar inte riktigt reggae-nerven i mig. Och den är viktig. Jag måste därför be om ursäkt för att jag förstör en perfect game. Sry team :( Ställer i samband med detta även min plats i spelarrådet till förfogande.
Och asså som om jag inte redan ALLTID blandar ihop namnen Pet Shop Boys och Beach BOIS så ba Ah det är Beach Sounds med Pet Shop Boys 😑.
Fa-an vad vulgär han är, Jösses. Och jag är för gammal och Kanye alldeles för sinnessjuk.
Fett och lär ju varit episkt live. Mycket bra när man behövde kräm de sista kilometern på skidfar men blir lite väl swingigt och tutigt i längden. Men asså…. Var Treme bättre än The Wire?
Trea? Fyra? Trea? Fyra! Bold as Love fäller avgörandet.
Många är de stunder jag tänkt ”Gorillaz! Dom borde jag lissna mer på” och därför är jag besviken på att det var så mycket sämre än väntat. Som bäst när det lutar mer mot hiphopen men tyvärr för lite av det.
Däremot är ju Del The Funky Homosapien är ett sjukt bra artistnamn.
Vad heter det här riffet (säger man så?) som är med i alla låtar? Det som gör att man kan sjunga vilken låt som helst till det. Det är det enda Munken lirade (kunde lira?) på gura när jag växte upp. Hör bara det - ”Ah-bi-pa-pe-lula, she’s my baby”.
Nåväl, lagom album att göra comeback i cirkeln till. Tack Bert3000 och alla deltagare för festen, jag vaknade först igår. Stark tvåa. Albumet asså, festen var en femma.
Stackars stackars The Darkness. Här har man förvarat dem precis bakom fiskpinnarna 11 månader om året för att tinas upp lagom till jul som vore de Michael Bublé. Men jösses vilket ös vi bjuds på. Ge. Mig. Mer!
Asså allt är ju bra men lite bjäring. Tror jag. Men ändå ba stum klass.
