Fint att dra en fet lusekofta med 90-tals känsla över flinten. Som att titta på Oz med grynig bild på fel bildformat. En ögonblicksbild från när historien precis tagit slut. Men fan vad bjäring ändå. Men jag tror ändå 3 är rättvist för jag hade det kanske trevligt under den dryga timmen albumet snurrar.
Asså. Både ja och nej. Bra ös, bra Radio X-känsla. Känner vinden slickandes flinten, gasandes i min moddade Alpha på väg mot Las Venturas för att i nästa stund plötsligt bli påkörd bakifrån av en långtradare. Samtidgt otroligt svårt att lyssna på detta, jag menar, vad ska kollegorna tro? Tänk om lirarna läcker. Kan inte ta det seriöst. Men det är ju samtidigt otroligt fett. 2 av 5 chirre.
Helvetes piss och skit och MÖG vad man lagt sig fel på de andra plattorna då. Men det hade man ju kunnat räkna ut med stortån, man lägger sig alltid för högt på de första. Vill för mycket som en annan Kim Tjockström. På denna njöt jag från första till sista rotvälskan. Detta är mitt år 0 och han skall heta FÖYRA!
Synd att jag är 21 år sen på bollfar. Hade ju fullkomligt älskat detta om jag bara tillåtit mig att älska det jag ville älska :,( Tänk, vem hade jag varit nu om det blivit så? Nåja, jag fick ju i alla fall Tony Hawk och Holidayupplevelsen med Chris. Och det är ju fortfarande en helt otrolig låt.
Och jag känner fortfarande att jag behöver rättfärdiga mig - ”Nej asså det är bara för den är med på den här listan”. Men den är fet. Bara hits. Kommer ändå aldrig lyssna igen. Jag tror det är som när barn äter smör direkt från paketet för de inte fattat att det till slut blir äckligt. Jag har fattat att detta blir äckligt rätt snabbt.
Det är som dom där gamla low fat chipsen man av outgrundlig anledning ibland snaxade på i sin ungdom. Rätt gott men inte tillräckligt gott för att ge någon tillfredsställelse men inte heller så mycket msg att man mår illa så man liksom ringer upp chipsen och albumet och det/dom bara pågår och hur ska man egentligen ta den liknelsen i mål?
Och ja, Kate Nashbush är ju den stora behållningen men det är ju egentligen bara för jag sett stranger things för asså helvete vilken scen det ändå var. Farligt nära en etta den här plattan.
Nej det här är alldeles för mycket rank sank roodle toodle PAOW för mig. Och efter en dag med inskolning och flyttstäd är det lite som en mardröm där Henning skriker efter glass och skiter på sig i hallen och det fastnar sand under fötterna och man letar efter p2 men ALLA FREKVENSER ÄR BANDIT ROCK STÄNG AV FOR HELVEDE MAND!
Känsligt. Börjar bra, lovar mycket och har några höga toppar. Men det är en hel del i sidled också. Mycket mellanmjölk. De bästa låtarna håller hög internationell reggaelistan-klass men albumet funkar samtidigt inte som en ersättare för reggaelistan en kväll på spelhåla.
Asså är det Sting eller Reggaeshark som sjunger? Extremt vit svart musik. Det finns ju några hits men. Det. Är. Så. Töntigt! 🤬
Jag ser ju mig aldrig någonsin lyssna på det här igen. Och jag är som sagt livrädd för att lurarna lägger i kontorslandskapet. Men bara ett tag. Sen vrider jag upp volymen ganska mycket. Och lite till. Sen tar jag på mig mina kortbyxor och flipflops och spår nästa börskrasch. Men ja, något urlakad känner man sig efteråt, det får jag erkänna. Men fan det här var sjukt fett.
Nej nu. Vad i helvete. Igen!? Det här var farao inte bra. Dom får ta bort det där nu. Eller åtminstone byta in Shaggy. Och vissa låtar är så dåliga att de som är okej låter bra? Som 6:30-tempot i slutet av maran som får en att känna sig som en oljad blixt. UT UR MIN KYRKA!
Väldigt mycket professor Trelawney över det här. Eller kanske Bellatrix. Otroligt knasigt. Men rätt kul att lyssna på när man knicketiknackar. Jag gillar det. Night of the swallow var riktigt svängig och hon har ju en skaplig pipa, det har hon. Men knappast Mankemangsmusik egentligen. Jag är ju heavy metal.
Så jävla svårt. Man borde väl inte ge ett mellanmjölksbetyg till det här? Ändå är jag där i mitten och harvar.
…Och att Offside avhandlade deras Live Aid-haveri just idag. Det kan inte vara en slump 😵
Först och främst: Perfekt längd på en plattfar! Så fort dom kryper över fyrtio minuter börjar jag alltid darra.
Mysiga låtar men som tidigare AI-botar skrivit är det inte mycket som direkt sticker ut. Kul förstås att höra att dom samplat Necro i Time of the season. Min enda tidigare erfarenhet av De levande döda är ju deras cover på Kenta och Stoffes Leave me be och ingen av dessa låtar når ju de höjderna. Men ja, en stabil och stark 2a.
Salsa. Nej tack. Jag är inte presente här. Får mest ångest och kan inte få bort den tills nu förträngda bilden av stringtrosan som dansade överallt på UKKs salsakväll. PTSD. Uscha.
Tänker inte bli lika pladdrig som jag vanligtvis blir när Bob ska avhandlas utan nöjer mig med att konstatera att detta är ett av mina absoluta favoritalbum och att det är en av vår tids stora bluffar att den där liveversionen av No Woman No Cry skulle vara bättre än studioversionen. Och ett stort bandage om svansen.
