1001 Albums Summary

Bra! Svagt intryck till en början men växte snabbt. Spår 4-7 starkast. Bäst: Jesus,Etc. pga fina stråkar.

Okej! Duktig sångerska och ett par låtar som är klart lyssningsbara. Med det sagt så når det inte längre än en tvåa då jag finner att det blir tråkigt i längden. Dock har det nog mer att göra med genren än själva albumet. Bäst: "For no one"

Supermys! Otroligt stämningsfylld musik som känns lätt att hitta passande tillfällen att lyssna. Bra Otis! Bäst: "A change is gonna come"

Detta album lämnar inte något starkt intryck, lite kämpaglöd krävdes för att ta mig igenom det. Passar inte mig riktigt.

Super! Genomgående stark upplevelse. Många sköna basgångar och riff, samt trummor som ofta ligger precis lagom hårt. Det här gillas! Bäst: "Infected"

Helt lyssningsbart! Några låtar väldigt fina, jag märker att jag snabbt tappar intresset när det blir mycket country-vibbar. Men det fanns låtar på detta album som gick ifrån det lite grann, vilket gjorde det gott. Bäst: "Everything Is Free" och gitarrsolot på "I want to sing that rock and roll"

Det är absolut ett album med hög nivå men det är ändå något med det som inte gör att jag dras med totalt. Kan inte helt säga exakt vad orsaken är, kanske är det Cobains rispiga röst som blir svårtuggad om man lyssnar mycket på en gång? I små doser känns det lite mer lättsmält iaf. Bäst: "Come as you are"

Genomgående bra. Även väldigt höga toppar där jag tycker man hör kvaliteten i hans röst och i andra låtar dras man med i det upptryckta tempot i hans pianospel. Tyckte även att öppningsspåret var väldigt intressant. "Funeral for a friend / Love lies bleeding". En 11a minuter lång resa som tar olika skepnader. Den typen av koncept är jag svag för. Bäst: "Goodbye yellow brick road"

Jag gillar det! Det var en matig skiva (1.17h) så det blev inte en lyssning i ett sträck, därav har jag inte så exakta kommentarer på vilka delar som var bra eller dåliga. Men känslan i kroppen är att det inte var några djupa dalar, men kanske inte heller de höga topparna som krävs för en 4:a. Bäst: "Monday"

Hmm. Första instinkten var "Åh, det här gillar jag, tungt på rätt sätt och det fyller mig med energi". Men det tar inte alldeles för lång tid innan den energin börjar dras ur mig när jag inser hur repetetiv musiken är. Det blir alltså lite "för elektroniskt" bitvis och det tar bort lite av känslan för mig. Men med det sagt var det ändå en okej upplevelse och i små doser kan det fungera. Bäst: "The private psychedelic reel"

Bra! Ett par av låtarna drar mig tillbaka till barndomen, starkast känslor av den typen kommer av "Clocks", en känsla av att vara liten, bara springa runt och göra ingenting, kanske var det på någon fotbollscup, kanske någon annanstans. Det är varma känslor. Bäst: "The Scientist"

Svängigt! Ingen koll på filmen men låtarna ger ändå en bild av hur settingen och stämningen är i filmen. Under låten "Freddie's dead (Theme from 'Superfly')" är det kväll, det är mörkt men gatlysen gör att det skiner upp i bilen med jämna mellanrum. Personen som sitter framför ratten kan inte hjälpa sig själv från att åka med i det goda gunget som låten medför. Bäst: "Freddie's dead (Theme from 'Superfly')"

Det här är fucking bra! Jag upplever det som att det är precis lagom mängd "disco-influens" när det blir blandat med rocken, oftast iaf, ibland blir det för mycket åt det hållet. Påminner om Aerosmith på många plan. Sedan var det också kul att lyssna på "Pour some sugar on me" med intention att faktiskt lyssna på låten. Jag kanske inbillar mig men den känns lite som ett meme, känslan är att jag sett den användas på ett komiskt sätt i filmer och serier. Men som låt är den faktiskt inte alls dålig. Bäst: "Rocket"

Lyssningen genomfördes i bilen i samband med Davids flytt så fokus var kanske inte genomgående 100% på musiken. Men med det sagt så började den med att ge ett svagt intryck. Musiken kändes inte dålig per se, men mer tråkig kanske? Ju längre jag lyssnade desto bättre blev det dock, det var många fina små gitarr-riff som uppskattas. Det fanns även en del likheter med ett band jag håller väldigt högt, the Beatles. Bäst: "Fire engine"

Otroligt! Det är är ett album jag redan lyssnat en hel del på. Det är något med Manu Chaos musik som bara gör mig glad. Jag fattar ju absolut ingenting av orden han sjunger, men det spelar ingen roll. Det är känslan i musiken som gör det. I de snabba låtarna som "Luna y sol" blir jag sugen att dansa på ett sätt jag vet att jag inte behärskar. I de lugnare låtarna kan jag bara luta mig tillbaka och drömma mig bort till en annan plats jag aldrig varit på. Bäst: "Clandestino"

Helt okej upplevelse. Den ger mig väldigt Madonniga vibbar, det är det här jag hör när jag tänker på Madonna. Men jag rycktes aldrig riktigt med och det kändes lätt att lägga fokus på andra saker när jag lyssnade. Bäst: "Like a prayer"

Herregud vad bra detta är. Ett av deras flera mästerverk. Det är ett album med relativt få spår, men oj vilken kvalite. 3 av låtarna har jag redan innan lyssnat otroligt mycket på innan så dom var jag redan medveten om vilken kvalite dom höll. Sedan har vi "Welcome to the machine" och "Have a cigar" som jag direkt förknippar med barndomen. Introduktionen till Pink Floyd kom tidigt pga min pappa. Men när jag var så ung var jag inte redo för den typen av musik, det var inte så att jag inte tyckte om det. Men jag förstod inte storheten. De där två låtarna känns det som att jag inte hört sedan jag satt i bilen med pappa och han körde igång Wish you were here. Jag blir alldeles varm inombords när jag hör dom för vad som känns som första gången på 10 år. Magi! Bäst: "Shine on you crazy diamond, Pts. 1-5"

Att a-ha var ett one-hit wonder har och kanske fortfarande är min tanke? Men jag är inte helt övertygad, under några perioder under lyssningen fanns det något i mig som ändå kände att detta går att lyssna på. Jag måste också medge att det är en väldigt mäktig röst sångaren (Morten Harket) har. Vad jag trodde var en självklar 2:a jobbar sig nog ändå upp till en 3:a på grund av Harkets röst. Bäst: "Take on me"

Nja, ingen slam dunk. Märker mig själv reagera på att jag många gånger under lyssningen tänker "fan vad repetetivt". Vilket kan vara nice ibland men känslan jag fick var att det inte tillförde något utan störde mest. Med det sagt finns det saker som går att tycka om också, lite sköna basgångar och ett dansigt sound. Bäst: "This is the house"

Fina John. Faktumet är att jag inte lyssnat så mycket på Johns solo-grejer mer än ett par låtar. "Imagine" och "Jealous guy" är nog de enda jag lyssnat flitigt på. En sak som stack ut i lyssningen av det här albumet var små saker jag hörde som är direkt kopplade till the beatles. Ett exempel på detta är i låten "How?" som i ett återkommande parti låter precis som "The long and winding road". Det gjorde mig ändå glad. Förutom det fanns det såklart en känsla av the beatles över i princip hela albumet, vilket är fullt rimligt och enligt min mening, mycket härligt. Bäst: "Oh Yoko!" ("Imagine" och "Jealous guy" är ju otroliga men i just denna lyssning var det "Oh Yoko!" som stod som vinnare.

Jag hoppar på tåget direkt när musiken börjar, och det känns som jag hoppar på tåget när det är i rörelse. För det är snabbt, mycket instrument och jag tycker mig kunna känna smaken av irländsk glädje. Dom har helt enkelt inte tid att stanna för att plocka upp mig. Det är något med instrumenten som känns väldigt festligt. Ett dragspel som ligger och myser i bakgrunden, lite sköna banjo-riffs som ligger fint i öronen och den där lilla flöjten, det är den som tar hårdast grepp om mig. Bäst: "Fairytale of New York"

Stort plus för albumets omslag, den var ju riktigt fräsig. När det gäller musiken blir det ganska ofta lite för skrikigt och ett snäpp för flippat. Jag märkte dock under lyssningens gång att dom hade en del fina riffs som lyfte låtarna något. Bäst: "Broken hands"

Oh damn! Hade ingen aning om vad detta var. Är jag ärlig med mig själv så visste jag inte om Rattlesnakes var bandets eller albumets namn när jag öppnade upp spotify. Men det är ett riktigt härligt sound, med mycket små riffs från en lätt gitarr. Jag tycker sångarens röst påminner lite om Simple Minds men också på något litet plan Morriseys röst, även fast den inte är lika bra som hans så ger det ett ändå ett positivt avtryck. Detta kommer lyssnas vidare på! Bäst: "Rattlesnakes"

Jag startar albumet när jag kliver ut genom dörren och är påväg till affären. Jag möter några personer och tänker genast att dom tittar på mig med förakt och tycker att jag är en dålig människa. "Lyssnar du på Michael Jackson? Vet du inte vad han gjorde?". Jag fortsätter gå och tänker förbereder mig till att kunna försvara mig genom att säga "Men det var generatorn som gav mig detta album idag" och tänker att jag garanterat skulle få reaktionen av en fnysning och en marsch i en annan riktning. Jag tänker att personen i kassan kommer vara otrevlig mot mig. Jag tänker att det är tråkigt att det är såhär. Men låt mig separera verket från detta och kommentera musiken. Jag skulle ljuga för mig själv om jag sade att jag inte tycker om den här skivan. Särskilt andra halvan av albumet är fylld med låtar som ger mig minnen från barndomen. Jag får tydliga bilder från bilresor med familjen när vi är påväg till farmor och farfar och jag sitter i baksätet med min mp4-spelare som jag fått av min pappa. Det framkallar varma minnen. Bäst: "Leave me alone"

Hmmm, jo. Jag hör likheter med deras samtida Beatles. Lite sång i kör och dylikt och känslan jag har under stora delar under albumet är att jag lyssnar på budget-beatles. Under dom partier blir det lite småtråkigt och dom övertygar mig inte varför jag ska lyssna på dom istället för originalet. Men det är andra gånger där soundet går lite åt ett annat håll och det genast blir lite intressantare. Bäst: "The wolf of velvet fortune"

Mysigt! Jag vill definitivt minnas att detta är det lugnaste och kanske mest stämningsfulla album jag fått genererat hittills. Musik som man vill lyssna på när den inte ska ta så mycket uppmärksamhet, men ändå kunna ge dom som befinner sig i rummet en känsla av behag och trygghet. Det är precis den känslan jag får under min lyssning denna morgon, detta är något jag skulle kunna sätta på under en middag exempelvis, då det primära fokuset ligger på att föra ett samtal men Willie Nelson ligger i bakgrunden och skapar stämningen i rummet. Bäst: "Georgia on my mind"

Hmm, långt. Jag gillar ändå stora delar av albumet, men det var en märklig upplevelse. Jag lyssnade i flera olika vågor vilket kanske inte har gynnat albumet i mina öron. Uppdelat i två diskar, varav den senare är demos men det var inte precis samma låtar som på disk 1 så jag lyssnade ändå igenom det. Men gällande soundet är det ändå mycket som funkar. Sångarens röst är kraftfull på rätt sätt, det blandas in lite roliga instrument som inte hör till det absolut vanligaste, lite fina stråkar som sitter fint exempelvis. Vid andra omständigheter som hade lett till en genomlyssning i ett svep hade kanske kunnat gjort denna till en 3:a men som lyssningen blev nu räcker det inte riktigt till. Bäst: "Blinder by T!he hour"

Mhhmhmmhm. Godbitar. "Time to pretend" drar igång i samma stund som jag kliver ut på gräsmattan för lite klippning. Mitt mode är på topp och jag känner att mattan kommer bli fin. De följande låtarna är inte på något sätt dåliga men det är heller inga som kommer gå till historieböckerna. Sedan när "Electric feel" drar igång, så drar även jag igång. Nu rullar det på. Klipparen som vanligtvis krånglar och hakar upp sig med jämna mellanrum går som en varm kniv genom smör och de ställen som man brukar behöva gå över flera gånger klipps till perfekt vid första passering. Ingen förändring i klippningens lätthet sker heller när albumets bästa låt kommer direkt därpå, oj vad jag klipper. Kvaliteten på gräset som är kvar efter denna låt blir något sämre men jag klassar det ändå som klart godkänt. När hela gräsmattan är kortklippt och albumet är slut kan jag bara summera det som lyckat. Bäst: "Kids"

Saxofonigt. Festligt ändå, jag tycker om det. Passar väl till det roadtripsläge jag befann mig i under lyssningen. Lite sköna gitarr-riffs i högt tempo som spelar mot blåsinstrument och hela tiden en lagom pampig intrycksfull taktpinne i form av trummorna. Låtarna flyter ihop lite när jag inte har full koll på flödet när jag kör och det är heller ingen låt som sticker ut alldeles extra. Bäst:"Milk film"

Kan ändå instämma att det är ganska galet, sexigt och coolt. Blev orolig när jag hörde första låten som i själva verket var något av ett intro. Den fick mig att tro att det skulle vara väldigt tung hip-hop som jag inte brukar tycka så väl om. Dock var albumet något helt annat, lite lugnare tempo och genomgående sköna vibbar. Många gånger påminner det mig om underbara Alicia Keys. Sättet låten bara lugnt flyter på, en bra sångerska och ett inblandande av en kraftfull körsång lugnar mig, kanske då av anledning av att jag håller Alicia så högt. Men efter den initiala chocken alltså detta en riktig pleasure att lyssna på. Jag är nöjd. Bäst: (Vet inte)

Luftigt och bra! Ett sound som under vissa partier känns vågigt och påminner mig lite om the Cure. Sången är mycket bra, det blev tydligt för mig redan innan första låten var slut. Som jag skrev tidigare, så känns soundet luftigt men det är inget som stoppar det från att samtidigt ha en viss tyngd. Jag tycker basen och trummorna styr låtarna på ett väldigt tydligt sätt. Bäst:"Cherry-coloured funk"

Ja, vad ska man säga... Jag tyckte @fanten210hours sade det bra: "Om inte detta album förtjänar en 5:a, hur ska man då någonsin kunna ge ut en 5:a?". Yttersta världsklass. Albumomslaget är t.o.m. jävligt coolt också... Det är bara ett komplett album på alla sätt. Bäst: "Time"

Jodå. Helt okej, kanske bättre än jag förväntade mig. Ett ganska starkt ointresse av The White Stripes har runnit genom mig, därav denna långa väntan sedan mitt senaste inlägg (till er många som jag vet läser detta frenetiskt ber jag om ursäkt för detta). Dock, även om albumet var okej, så gjorde det inget större intryck på mig. Det ointresse som en gång runnit, rinner nog tyvärr vidare. Det hade kanske krävts något makalöst för att få mig med på tåget när suget att lyssna varit på en sådan låg nivå. Nåja, kul med musik och mediokert med The White Stripes!

U2 är inget band jag har särskilt bra koll på (med undantag av det kändaste ("With or Without You") ex). Baserat på det jag hört tidigare hade jag inte superstora förhoppningar att det skulle bli en slam dunk, det kändes på något sätt lite tråkigt. När hela lyssningen var genomförd kändes det precis likadant tyvärr. Det fanns ljusglimtar dock. En som stack ut lite var känslan som första låten "Where The Streets Have No Name". Det långa introt som på ett långsamt sätt stegrar, med något mörkt sound som kanske kommer från en synt och som tydligt blir högre och högre. Sedan smyger gitarren in, på ett så lättsamt sätt som av någon anledning får mig att tänka på rinnande vatten, en bild av ett glimrande vattenfall kanske. Till sist kommer trummorna in och låten är igång. Det var bra iaf, resten var en besvikelse. Bäst: "Where The Streets Have No Name"

Hmmm... Vad var detta? Märkligt var det, så mycket är jag säker på. När öppningsspåret är en tysk version av "Life is life" blir man ställd. Trots att den var väldigt märklig får den ändå klassas som godkänd, kanske fick den hjälp av att man har lyssnat slut på Opus version av låten för många år sedan. Resten av albumet lämnade inga stora avtryck. Det var några sköna sounds som fick tankarna att gå till filmmusik, men annars svaga intryck. Bäst: Vet inte

Inte lyssnat så mycket på Patti, men det är något jag kunnat se mig själv tycka om. Mycket väl verkar det som att jag känner mig själv ganska väl. Det är något med den rispiga rösten som känns rätt, visst sticker den ut lite men det är inte på ett störande sätt utan mer något som gör resten mer intressant. Bäst: "Gloria: In Excelcis Deo"

Det här var lite grann raka motsatsen mot Patti. Sångerskans röst ligger inte riktigt rätt i öronen, det blir lite skrikigt. Jag gillar soundet framförallt i första spåret väldigt mycket, jag tycker det påminner om tidiga Arctic Monkeys. Men det får som sagt lite minus på att det känns svårlyssnat pga den skrikiga sången, men jag kan absolut se tillfällen då det skulle fungera väldigt bra. Jag hade gärna gått och sett en spelning i någon trång källare, det hade nog blivit fett. Bäst: "Dig Me Out"

Mysig vibe! Det känns som man är på semester, på någon slags resort och problemen i livet är väldigt få. Väldigt mellow elektroniskt tycks fungera rätt väl för mig. Det är dock inte något som kommer kvala i vardagslyssningen tror jag, utan kommer kanske mer användas som en flyktväg, en väg in i paradiset där problemen av vardagen inte finns. Men även sånt behövs. Bäst: "Only Love Can Break Your Heart"

Det här GILLAS! Fan vad mysigt. Utöver Piano Man har jag varit i mörkret när det gäller denna pärla. Otrolig röst och ett välspelat piano gör att man känner sig alldeles varm inombords. Under någon låt sänks intresset något kanske. Men sedan återkommer lugnet och den fina känslan av trygghet. "Vienna" och "She's Always a Woman", är riktiga pärlor. Bäst: "Vienna"

Nää va? Det här är alldeles för techno för min smak. Väldigt högt tempo utan att något intressant händer i låtarna, det gör mig bara stressad och får mig att känna mig instängd. Det är också väldigt repetetivt vilket också är min generella åsikt om techno, det blir ofta bara samma sak på rundgång i öronen och då lyssnar jag utan undantag hellre på något annat.

Hmmmmmm... Ja, grisigt är det ju. Men det visste jag ju också going in baserat på de låtar jag tidigare hört ("Sabotage", "Fight For Your Right, "No Sleep Till Brooklyn"). Men jag tycker det är intressant, även om sättet sången skriks fram inte är min kopp av te egentligen så går det ihop med resten av musiken. Gnissliga gitarrer och trummor som det bankas väldigt hårt på stundvis, andra låtar som exempelvis "Sabrosa" har ett sound som är mycket mer funkigt och jazzigt. Det känns ändå som att Beastie Boys har ett djup och inte bara är det där skrikiga som man hört. Med det sagt så fungerar den grisiga, tunga och skrikiga musiken ibland om man tar det i små mängder eller befinner sig i ett tillstånd där man bara vill röja. Jag vill minnas ett tillfälle en sen natt när någon slog igång "Sabotage" och hela kompisgänget började hoppa runt och bete sig som varelser vilka inte kan klassas som människoliknande. Det är härligt att befinna sig på en sådan plats ibland också. Bäst: Tror "Sabotage"

Fan undrar om inte mina förväntningar inte riktigt bemöttes? Jag blev väldigt glad när jag såg att det var Pixies för det är ett band jag känt att jag lyssnat för lite på. Det kan bara ha varit att jag inte var uppmärksam nog eller inte nog sugen att lyssna på ett album vid genomlyssning, men det var inte riktigt vad jag tänkte mig. Det var absolut inte dåligt, men heller inte som lämnar några stora spår. Olyckligt, kanske nästa gång Pixies dyker upp för mig blir en slam dunk? Jag hoppas det.

Wow, mys! Efter lite dåligt engagerad lyssning under gårdagen slog jag återigen igång albumet när jag skulle cykla hem från tandläkaren. Öppningsspåret "Coles Corner" passade så jävla väl in i det lummiga där jag cyklade. I de gamla Sala Backe-trakterna och det var så höstigt, så höstigt på ett drömmigt sätt. Löv på träden, i luften och till sist på marken. I den där goda orangea färgen som får en person att bli varm rakt igenom. Fortsättningsvis flyter cykelturen och musiken isär något. Musiken blir lite tråkigare i takt med att jag kommer in i centrala staden. Stressen av att agera som en bil i trafiken på min cykel går inte hand i hand med det gosiga soundet. Men det var en fin upplevelse så länge det varade. Bäst: "Coles Corner"

När det gäller Bee Gees går kopplingen otroligt snabbt till "Stayin Alive" och det är väl inte direkt något jag lägger högst upp i min musikhylla. Men det här albumet gav lite av ett annat intryck. Jag tycker bitvis det är väldigt lätt att höra att de är samtida med 4 av mina favoritgrabbar: Paul, John, George och Ringo. På samma gång är det rätt olikt dock, men jag vet inte riktigt vad det beror på. Jag tycker det är ett helt klart godkänd musiktimme jag får av Odessa, men det är nog inte så många låtar jag tar med mig. Med vissa album är det så, även om upplevelsen som helhet är fin så finns det ibland inget som sticker ut tillräckligt mycket för att bära med sig det. Det är några låtar som sticker ut dock. Där albumet lite grann går ifrån sin identitet och blir något annat men som ändå passar in rätt väl. Albumets sista spår "The British Opera" är helt instrumental förutom en kör som står och gapar, vilket blir väldigt kraftfullt och mysigt för att ta ett album i hamn. Det är nog något med just kören också som får mig att dra kopplingar till Pink Floyd, fint. "Seven Seas Symphony" är även det en instrumental låt, den här gången är det dock stråkarna som skapar stämningen, även om det finns körsång här också. Men ingen av dessa låtar känns så malplacerade trots att känslan är att de kanske borde göra det. Bäst: Vet inte.

Småtrist. Det var inte mycket jag har att reagera på egentligen. Inget extra intressant, inget extra ointressant heller. Bara ganska smaklöst hela vägen igenom.

Mycket av det här albumet lutar åt det lite tyngre hållet av rock, vilket är en genre jag aldrig kommit särskilt nära. Det är ett väldigt kort album på bara en dryg halvtimme och det ligger på i bakgrunden under en tågresa, medan jag gör något annat. För mig är det ingen låt som riktigt sticker ut utan det hela flyter ihop lite grann och känns också som att det tar slut väldigt fort. Det lämnar mig lite svarslös på hur bedömning ska gå till, egentligen skulle jag nog behöva lyssna igenom det en gång till men känner ingen större dragningskraft till att göra det. Faktumet att det i mitt huvud flyter ihop lite grann tänker jag klassa som en positiv faktor. Man är ju ändå ett stort fan av konceptalbum. Men överlag inte något som lämnar några stora avtryck. Bäst: Vet inte

Det här är ju intressant, mycket intressant. Det är ett album som jag har känt till men utöver 2112 /osv har jag inte lyssnat alls. Däremot finns det andra album av Rush jag har brutit mig in i mer. Öppningsspåret, som också känns som själva själen av albumet, är ett 20 minuters spår som består av 7 delar. 2112: Overture - Låtens första del känns väldigt mycket som den Rush jag är bekant med. Blandat tempo, då det ibland är en väldigt snabb gitarr som går men där det sedan kommer pauser med lite lugn, alternativt en trummis som jobbar hårt. Det finner sig även in i litet gitarrsolo. The Temples of Syrinx ((@fanten210hours)) - I andra delen introduceras sången och tempot i musiken är fortsatt varierad. Gitarren och trummorna är stundvis väldigt similära till den föregående delen av låten. Discovery - Det blir sedan tyst i någon sekund och vi kommer vidare till låtens tredje del, Discovery. Det är en mysig plats att vara på. Lugnt plockande gitarr som fylls på med lite ackord, och i bakgrunden finns ljudet av ett faktiskt rinnande vatten. Jag får genast en spa-känsla. Sedan blir det lite sång och helt plötsligt börjar gitarren gå snabbare och snabbare. Det är en följd av ackord som ökar i tempo för varje gång det spelas. Sen blir det långsamt igen. Presentation - Det rinnande vattnet är borta och vi befinner oss i sällskap av låtens fjärde skepnad. Nu är det återigen lite mer av den Rush-känsla jag känner till. En hög gitarr och en tung bas och en skrikande röst. Men också blandat med verser som är lugna och snälla. Avslutningsvis kommer riffet igång med tempot igen och ännu ett gitarrsolo visar sig. Ett lite kladdigt men verkligen bra solo. Oracle - Lugnet är tillbaka. Sången skriks inte fram utan det är en ekande gitarr och en lugn röst som inleder. Det dröjer dock inte länge innan Rush-känslan är tillbaka med all sin ryckighet. Det är ackord som inte låter sig ringa ut utan som blir tystade direkt för att ersättas av ett nytt. Soliloquy - Samma känsla som i föregående del inleder även den 6e delen, övergången känns similär. När sedan trycket ska sättas igång igen är det dock inte riktigt på samma sätt. Det är lugnare, långsammare och ackorden får ringa ut. Det befinner sig också ett riktigt fint litet solo i denna del. Det solo i hela låten som passar mig bäst. Kan nog vara den del av låten som enligt mig får klassas som bäst. Grand Finale (Medley) - Här ska allt komma samman, även om det inte känts spretigt på ett störigt sätt tidigare. Men precis som titeln säger så väver den ihop. Det känns lite som en blandning och det är kanske just av den anledningen dom denna del faktiskt känns spretig. Vi är lite överallt och får lite av allt här. Det är kaos. Summering - Sjukt häftigt. Jag gillar sånt här, det känns experimentellt med långa låtar som består av lite ihopplock. Samma sak gäller för Pink Floyds långa låtar, det känns som något extra och redan innan jag börjar lyssna på såna här låtar har den nog vunnit mig över. Det är något som triggar något i mig att lyssna extra noggrant. Resterande delen av albumet känns stabilt. Det är inga riktigt sjuka grejer som jag tycker händer, utan det är bara musik som ligger bra i mina öron. Det är många fina riff och småsaker som får mig att må lite extra bra. Albumet lämnar ett väldigt gott intryck på mig och det är det album som varit roligast att lyssna igenom på ett bra tag. Kul! Bäst: "2112: Overture / The Temples of Syrinx / Discovery / Presentation / Oracle / Soliloquy / Grand Finale - Medley"

Det är en väldigt trevlig röst att ha i öronen. Trots att den är rispig och inte mjuk som den traditionella(?) rösten kanske ofta är. Gällande albumets kvalite är det genomgående helt okej. Men det är inget som triggas igång inom mig när jag hör det. Utan bara en känsla av det är håller och att jag inte har något emot att lyssna på det. Jag upplever att några av de alternativa versionerna är intressantare. Det händer lite mer, det är lite mer utsvingningar och lite mer vågat. Det är väl ofta fallet med album dock, att man vill nå ut till massan och genom det så tar man inte så mycket risk med de vanliga studioversionerna. Jag tror med andra ord att det skulle trigga igång mer saker i mig om det var live.

Det ska erkännas att detta var en konstig lyssning och därav kanske inte en otroligt accurate review. Jag lyssnade igenom det här albumet i flera sittningar med relativt stora mellanrum och känner att jag inte har suget att dra en riktigt genomlyssning igen. Men den känsla jag trots det ändå har är att det var ganska nice. Vissa gånger jag tar mig in i genren hip-hop så kommer vi inte överens på någon punkt alls. Denna gång kunde vi ändå föra en diskussion, det var inte bara folk som pratade fort i mina öron medan jag inte brydde mig. Jag har absolut ingenting emot att dra igång Arrested Development men om jag känner mig själv så är det heller inget som kommer slås igång igen.

Långt album!! Medräknat ett par interludes är det 24 låtar långt. Min vetskap om Outkast har innan idag inte sträckt sig bortom "Hey ya" och "Ms.Jackson" men jag vågar ändå påstå att min bild jag hade stämde ganska bra. Det är inte helt min genre men det har ändå något extra. Jag går inte alls igång på partierna där de rappar, vet inte vad det är, jag kan bara inte frammana några känslor kring det. Det är dock ganska genomgående "softa beats" som rullar på i bakgrunden och en ljusare röst som pratar med den snabba rappen. Just dessa saker kan jag ändå påstå får en lite större inverkan på mig. Än så länge har jag inte hittat det Hip-hop-albumet som öppnar upp genren för mig, kanske kommer jag aldrig göra det? Det kanske är mer min inställning det beror på och att jag aldrig riktigt ger det en ärlig chans? Jag vet inte. Bäst: "Ms. Jackson" Jag gillade även den sista låten som var featuring Big Rube och Sleepy Brown: "Stankonia (Stanklove)"

Poggsarna är ju ändå bäst när dom bara kör. Så är det ju bara. Visst finns det en charm med de lite långsammare låtarna men det mäter ju inte upp mot när de bara släpper loss tyglarna och spelar i det höga, mer dansvänliga tempot. Det är väl dock en poäng med albumet. Det måste finnas av båda delarna även det om den ena smaksättningen smakar mycket bättre. Som helhet är det ett fullkomligt okej album. Det är inget som får de allra kraftigaste musiknoderna i mig att börja fladdra. Men känslan är att The Pogues ofta levererar vad de utlovar, hittills har det aldrig varit något som gör mig besviken. Utan jag vet ungefär vad jag väntar mig... och det är precis det. Så om de är något, så är det ärliga. Bäst: Gillar öppningsspåret "The Sick Bed of Cuchulainn" och "Sally MacLennane"

Hmmm... ja. Vi är återigen tillbaka vid den allt så återkommande hip-hopen, på gott och ont. Jag vill komma närmare genren och kanske att detta är ett steg i rätt riktning? Så långt som själva rappandet går har jag inte så mycket att säga, just den delen av musik har jag helt enkelt ingen fallenhet för. MEN, det jag gör denna gång (jag vet inte om det är The Disposable Heroes of Hiphoprisy som gör det eller om det är mer av ett val från mig att tackla det på det viset), är att jag lägger större märke till saker i låtarna som inte är kopplat till rappen. Mycket sköna baslinjer och intressanta ljud och knep som tar över, vilket gör detta till en mycket mer trivsam upplevelse än mycket annan hip-hop jag konsumerat. Med det sagt så kommer ändå den där känslan av ointresse som så ofta kommer, men det är betydligt mer sällan än vad jag tidigare upplevt. Jag tänker välja att tro att The Disposable Heroes of Hyphoprisy känner att dom inte behöver stå i centrum, att allt inte ska handla om den som står och slänger ur sig de poetiska och fräna orden i rapp fart, att det inte bara är att dra igång ett soft beat och ha en cool text. Utan att det handlar om så mycket mer. Jag väljer att göra denna bedömning, vilket höjer dom i mina ögon, och vidare också höjer albumets kvalite i mina öron. Bäst: Jag gillar "Music And Politics" och "Television The Drug Of The Nation"

Ojojoj! Miami! Någonstans i Spanien! På ett dansgolv! Med höfter som rör sig i vad som måste klassas som sexuellt. Det är sköna vibbar över "Dance Mania". Jag vet inte om det grundar sig i den starka kopplingen jag känner till Dexter, men jag tas direkt till en plats där solen skiner sitt allra starkaste och varmaste sken. Takten som används är svår att inte ryckas med i. Något typ av slaginstrument kompletterar trummorna ganska genomgående och det är ett frekvent brukande av blåsinstrument, jag gillar det! Låtmässigt är det väldigt svårt för mig att bedöma vad som är bäst då hela albumet flyter samman helt och hållet. Men det är ett härligt album som jag tydligt kan se syftet till varför den skapats.

Väldigt stor skillnad i känsla låtarna emellan. På ett bra sätt, det känns lite som ett konceptalbum som tar en till lite olika platser. Vissa låtar som Come together, känns lite som Oasis, medan albumets första spår ger väldiga Yo La Tengo-vibbar. All in all är det ett bra album, klart godkänt! Bäst: Gillar nog ändå "Come together" bäst. Oasis är ju fina.

Shoegaze! Jag tycker det går att beskriva som luftigt, eller att musiken inte väger så mycket. Sedan om det går att förstå vad jag menar struntar jag i. Den beskrivningen stämmer i alla fall bitvis på detta. Men det varvas med lite mer poppig rock som är trevlig att ha i öronen. Dessa låtar påminner otroligt mycket om något band som är rätt bekant men vid brist av minneskapacitet blir således denna mening helt värdelös. Konstig och något oengagerad redogörelse för albumet, men det var bra och lättlyssnat. Några låtar kommer jag ta med mig vidare i musiklivet. Jag gillade "Wish I Was Skinny", "Lazarus" var rätt bra och sen tyckte jag om den avslutande låten "The White Noise Revisited". Det finns nog fler också men dessa är några som lyfte lite högre direkt. I skrivande stund hör jag "Leaves and Sand" och den får också fint omdöme.

Hmm, njae. Det finns ju i teorin en gräns som går att passera med all typ av musik. En gräns som passeras efter en viss tid av lyssnade i sträck. En gräns som när den passeras, gör lyssnaren galen. För mig är gränsen för den här genren väldigt kort. Techno kan med andra ord inte bära mig särskilt långt. Om vi tänker rent hypotetiskt kan jag se en användning av sådan här musik i ett smutsigt och övergivet varuhus där alla åhörare står obrydda och gungar i takt med blickar som är så svävande att man skulle kunna möta deras blick utan att de skulle kunna se en. Spontant känns det som ganska långt ifrån en plats jag skulle önska att befinna mig på. Men jag vet inte. Jag har ännu inte testat.

Liiiiite småtråkigt, men ändå mys. Det är ständigt ljud som är sköna för öronen som spelas upp. Vare sig det är ett blåsinstrument eller en mysig synt som kombineras med Curtis röst så är det inget som känns felplacerat. Däremot blir det lite långtradigt bitvis, lite mycket av samma mysiga ljud som bara går i rundgång. Men så länge man befinner i det modusdär man suktar efter att bara låta något lugnt och trevligt rulla på i bakgrunden så är nog detta sällan fel. Det är "något" genomgående en liten känsla av funk inblandat men det blir som tydligast för mig när det är något högre tempo. Det är något som stärker variationen något åtminstone. Bäst: "So in Love"

Jäklar vad stor han är Bruce ändå. Jag har inte lyssnat på honom självmant mer än en handfull gånger och inte heller har jag någon i min närhet som har medfört en passiv lyssning. Trots det känns det som jag hört de flesta låtarna så pass mycket att jag känner mig trygg med dom. Och bra är det också, med undantag av titelspåret! (?) "Va? Vad menar jag?". Visst är det fint när trummorna slår igång och på det sättet är det ett väldigt bra sätt att inleda ett album. Men resten av låten spinner inte igång något alls utan det känns som en trist refräng som jag hört alldeles för många gånger. Det är kanske det som en grunden egentligen, jag är less på den. Däremot de andra låtarna som känns household som "Im On Fire" (mys), "I'm Going Down" (svängig rytm i verserna), "Glory Days" (okej, den här är rätt trist) och "Dancing In the Dark" (dansvänlig och energibringande) känns bara trevliga när de går igång. Av de jag inte kände igen så tar låten "Downbound Train" definitivt priset. Direkt när den drar igång faller jag helt för det lilla riffet som smyger in. Allt som allt så är det ett väldigt bra album och Bruce har nog förtjänat att ha lite status inom musiksfären och jag tycker inte han behöver skämmas när folk går runt och kallar honom för papi. Oj, näe just det... Papi är ju någon annan. Jag menar ju självklart ledaren, chefen, bossen! Eller som våra internationella vänner skulle säga; THE BOSS! Bäst: "Downbound Train"

Det är inte riktigt den koppen av te jag njuter mest av. Direkt när jag slår igång och albumets 40 sekunders långa introspår glider över till den första låten reagerar jag på två saker: 1. En magkänsla av att det kommer vara ett svårtuggat album. 2. Det känns som om jag hört detta förut? Jag tror nämligen att jag gjort ett försök på Let's Get Killed tidigare men att jag avslutat innan jag hade tagit mig över mållinjen. Det låter heller inte helt osannolikt med tanke på att samma känsla kom över mig i slutet av tredje låten denna gång. Det kommer nog ta några etapper för mig att komma igenom detta.... Jag tog mig vidare. Denna session av albumet var inte alls så ansträngande som den första, det ska sägas. Men det var fortfarande mer en känsla av att jag inte störde mig på det, än att jag gick igång på det. Vilket måste anses som ett relativt svagt betyg och det kommer förmodligen inte lyssnas särskilt intensivt på David Holmes i framtiden. Bäst: Andra sittningen av lyssning.

JA! Äntligen mer i min smak! Rivig röst, bra GUNG i låtarna och ett simpelt sound. Känslan är att det skulle vara väldigt roligt att spela dessa låtar i en simpel sittning med bara en eller två gitarrer och sjöa lite sång. Direkt när albumet rullar igång med "Welcome To The Working Week" med långsamma ackord och lite harmoniserande sång för att sedan gå igång med tempot känner jag att det blir en fin stund. Albumets mest populära låt enligt antal lyssningar är "Alison" är en betydligt långsammare och mjukare låt än de flesta andra. Visst är den fin men det är inte den som gör albumet i mina öron. Det är det dock inte någon låt som gör utan det är nog bara en stabil helhet där det mesta fungerar rätt bra tycker jag. En annan låt värd att nämna är "Mystery Dance". Den känns verkligen Elvis, men den andra mer kända Elvis med efternamnet Presley. Får en väldig känsla av Presley och tyyyp lite Ray Charles:igt. Bra var det iaf, kul! Bäst: "Welcome To The Working Week" (kändes som den lade en perfekt grund för resten av albumet på nåt sätt)

Ouff! Ja, kul! Mycket funkigt sound som inte känns överdriven på det sättet funk ibland kan göra för mig. Visserligen är Orange Juice inte klassad som funk men jag tycker soundet känns som någon typ av funk i kombination med ett dansigt discosound. Något annat som är slående är att han som sjunger på de flesta låtarna låter bekant. Ibland tyckte jag att det fanns något Magnus CarlsonIGT över den, någon gång i typ låt 9 fick jag någon vibb av Seth McFarlanes Stewie Griffin röst, men i resten av albumet känner jag att det är väldigt mycket Morrissey i de ljud som sjungs ut ur mikrofonen. "Hokoyo" är namnet på den tidigare nämnda låten där jag tyckte mig höra Stewie Griffins röst, men det är inte bara i det avseendet den skiljer sig åt. Den primära sången hanteras primärt av trummisen (som också var med i låtskrivandet av just denna) på hans modersmål Shona. Inte albumets bästa låt men den hade något. Annars gillade jag nog "Rip It Up" och den lite mer fartfyllda "I Can't Help Myself" bäst. Bäst: "I Can't Help Myself"

SATAN vilken start på albumet! "Never Let Me Down Again" får mig att vilja ha varit född 30 år tidigare så jag hade fått uppleva synt-eran i sin sanna form som ung vuxen. Denna känsla av att vara född för sent är inget som försvinner vid låtens slut heller, utan inser att ljudbilden som presenteras rakt igenom hela skivan är något som jag verkligen tilltalas av. Redan vid den tredje låten kommer det en låt som jag känner till, detta trots att jag befinner mig på otroligt grunda vatten när det kommer till kunskaper om Depeche, i formen av låten "Strangelove" . Rätt fin är den! Hela soundet är ju genomgående ganska mörkt, mystiskt och dystert vilket, baserat på min smala kunskap om genren, känns som det alltid är fallet. Vemodet är enligt mig som störst i låten "Little 15" och det skriver jag utan att ha lyssnat på texten, det var helt enkelt bara en känsla som kom med takten och de olika ljuden i den. Helhetsintrycket av albumet är mycket bra, jag känner mig förvånansvärt nöjd. Det kanske gömmer sig en liten syntare i mig? Jag vill minnas att pappa har berättat någon gång att han under 80-talet gick igång rätt hårt på mycket av det som de stora syntgrupperna spottade ur sig. Så även denna gång, som så många andra gånger, talar mina gener sitt tydliga språk. Bäst: "Never Let Me Down Again"

Det är en sexig musik. Jag får inte känslan av att Prince var en sådan som ogillade att uttrycka sig i det avseendet. Inledandet är med titelspåret "1999", vilket är en känd låt som jag hört förut och precis som mitt föregående album "Music for the Masses" är det ett mycket starkt sätt att inleda ett album. Däremot är det inte samma euforiska känsla jag får i kroppen när jag hör det. Visst är det bra, men det är något som förhindrar det från att vara SVINbra. Jag kan inte helt sätta fingret på vad det är men jag tror att det har med någon typ av obehagskänsla att göra. Jag känner mig aldrig riktigt trygg under någon del av denna timme. Det är verkligen inte så att jag sitter och mår dåligt, förutom i en av låtarna där magen faktiskt vrider sig lite. Det är under låten "Lady Cab Driver" där det efter en stund kommer in en kvinnlig karaktär som stönar och njuter för FULLA MUGGAR. Jag vet inte vad det säger om mig att jag får någon typ av kalldusch p.g.a. det. Men det var bara något otroligt märkligt att det presenterades på det sättet i det här forumet. Jag var inte riktigt beredd men i efterhand känns det som att jag borde ha varit det. Ändå överlag ett bra album, han var ju bra den där Prinsen. Att skapa en stämning genom musik visste han precis hur han skulle göra, det är något som är säkert. Ibland obehagligt, ibland mycket trivsamt men alltid imponerande. Bäst: "1999" är mycket fin, men jag tror jag gillade "Little Red Corvette" lite mer.

En del av kvartetten med det OTROLIGT påhittiga namnet Crosby, Stills, Nash & Young, på förhand en rätt bra match med min smak. Jag tyckte också att albumet var rätt bra. Stabil och jämn kvalité på låtarna med ett lugn som aldrig släpper. Men i ett sånt här singer/songwriter-stuk förväntade jag mig inte riktigt några överraskningar och på något sätt tänker jag att detta är den känsla man vill förmedla med ett album av det här slaget. Jag befinner mig nog i den målgrupp Crosby ville nå ut till. Jag kan dock inte heller påstå att det är en hundraprocentig fullträff, då det trots att det fyllde sin funktion, inte spelade igång några stora känslor hos mig. Bäst: "Traction In The Rain"

Oj, vad det studsar! Ingen hejd eller tid att samla sig efter man tryckt på spela. Men jag gillar det! Ett frekvent användande av munspel och annat blås genererar någon typ av orkesterkänsla i rocken som ligger fint. Sedan när "The Faith Healer" tickar igång som tredje låt tickar den in på helt rätt sätt. En ensamt gående takt för att sedan introducera lite maracas, sedan lite tuggande gitarr och till sist trummorna. Börjar i ett välbehövligt lugn och sedan ett ständigt stigande i låten, vilket jag som bekant är väldigt svag för. Efter det kommer låten jag fastnade snabbast för: "Giddy Up A Ding Dong". Förutom det otroliga namnet är det en låt som gör mig glad. Det påminner lite om en viss typ av rockig americana jag lyssnat väldigt mycket på den senaste tiden. Men samtidigt en känsla av den klassiska rockenrollen ala Elvis. Synten som ligger och jobbar bidrar till att man vill röra på sig och det är INTE SVÅRT att se ett dansgolv där det pågår en pardans som det svänger i. Bra! Trots att albumet var så kort hann dom med mycket, i en del olika skepnader. Låten "Next" är mer av musikalstuket och jag hade inte ryggat tillbaka om den hade varit med i 'Les Miserables', 'Hamilton' eller något åt det hållet. Utan att ha lyssnat på något annat av bandet så kan jag konstatera för mig själv att dom lever upp till sitt kaxiga namn. Bäst: "Giddy Up A Ding Dong"

Ett, två, tre, fyra, fem och hade jag fått räkna vidare hade jag nog kanske gjort det. Solklart mästerverk i mina ögon och öron! Oasis är i mångt och mycket deras två första album för mig (och många andra om jag får gissa). Bröderna gick redan från början runt och hävdade att dom var störst och bäst på planeten och efter bara Definitely Maybe var det en stretch. Men när även nästa album hade sådan här kvalitet vill jag slå ett slag för att dom hade rätt, 1995 och 1996 var dom fan bäst i världen. Att gå in och flänga kommentarer låt för låt tänker jag inte göra, det känns onödigt och tar för mycket plats. Utan jag tänker bara sitta här och njuta av ett album som för alltid kommer finnas kvar i musikhistorien och som folk för all framtid kommer kunna njuta av. Tack Liam din tok för din röst som jag aldrig någonsin kommer bli less på. Tack Noel din briljanta jävel för den otroliga kapacitet att skapa bangers som aldrig går ur tiden. Bäst: Allt kanske? Kan inte välja.

Det tar definitivt inte ifrån denna recension att jag befunnit mig i en Elliott-period under en tid nu. Där jag även tagit mig an hans två första skivor ('Roman Candle' och 'Elliott Smith' ) lite mer på riktigt. Men till saken, 'Figure 8' länge albumet som inte riktigt kunde mäta sig med 'XO' och 'Either/Or' för mig. Vilket är ett faktum som än idag förblir. Men varför jämför jag egentligen? Det känns som den enkla utvägen när det kommer till att bedöma musik. Frågor som: "Är det här bättre än det där?" kan leda till tankar i stil med: "Om jag nu gillar det där bättre, varför ska jag då lyssna på det här?". Men i själva verket försvinner då poängen med den här tjänsten, eller i alla fall en stor poäng. Istället för frågorna ovan så det ju mer värt att besvara frågorna: "Varför gillar jag det här?" eller "Varför jag gillar jag inte där?". Men det är mycket svårare än att bara lägga ett album på vardera sida av vågen och se vilken som sjunker. Okej, nu har jag skrivit alltför mycket utan att prata om något som berör just 'Figure 8' så nu försöker jag igen. Till saken... Det är fan ett kanonalbum. Det bockar av nästan alla bockar i mig när det kommer till vad jag vill ha av musik. Känslosamma texter (med mörker) som blandas med intressanta ackordföljder och riff som ger liv åt låtarna. En låt som jag reagerade lite extra på den här genomlyssningen var "In The Lost And Found" som i sin ton känns gladare än mycket annan Elliott. Men även där är han ensam. En kärlek som inte längre som inte finns i hans liv, men som ändå påverkar honom dagligen. Jag avslutar med att kort nämna några favoriter från albumet: "Son Of Sam", "Somebody That I Used To Know", "Junk Bond Trader", "Everything Means Nothing To Me", "Stupidity Tries" och "Easy Way Out". De flesta låtarna skulle kunna kvala in egentligen. Bäst: Hmm, vet inte. Någon av dom nämnda!

Mm mm chaka, mm mm chaka, mm mm chaka i all oändlighet. Jag känner inte att jag har varken tålamod eller intresse nog för att känna detta som stimulerande. Givetvis finns det budskap i texterna som kanske flyger mig över huvudet och kanske finns det intrikata saker som en annan musikälskare skulle plocka upp på. Men när jag lyssnar på musik så utgår det till ungefär 90% utifrån melodier snarare än texter. Med detta menar jag verkligen inte att jag inte uppskattar text och författardelen av ett verk, utan att det för mig oftast blir som en prick över i:et på på en låt som redan har fångat in mig med sköna slingor eller intressanta ackordföljder. Dit kommer jag aldrig med detta, inte ens i närheten. Kanske fanns det något som hade kunnat tvinga fram en stjärna till i texterna, men det kommer jag nog aldrig ta reda på. Bäst: Vet inte, det flyter ihop till ett "mm mm chaka"

Stark start! Det händer ganska mycket och det känns som det testas lite olika saker, men det är väl inte ovanligt för Post-Punken som jag förstår det. Jag gillar soundet dom lägger fram. Första låten ('Definitive Gaze') har en återkommande melodi från en synt (antar jag) som är riktigt i min smak. Bitvis kanske det blir en aning "körigt" för min smak, där "körigt" betyder att det endast skriks och spelas hårt. Men å andra sidan finns det värre saker än det, hyfsat genomgående har musiken ändå en framåtkänsla, även under "köret". Känslan att stå och stampa på samma ställe når mig aldrig riktigt men vad det är som ger mig den känslan kan jag inte ge ett säkert svar på. Kanske är det för att den variationen jag nämnde tidigare också gör att det inte känns repetetivt? Musik som ger mig denna känsla kan jag i alla fall tycka är väldigt medryckande! Det slängs in lite sliriga gitarrsolon här och var. Inte det bästa jag hört kanske, men ändå oftast ganska passande med resten av bilden som låtarna målar upp. En låt som jag inte riktigt förstår mig själv på är 'The Great Beautician In The Sky'. Först tänkte jag att "äe fan vad oinspirerat och sämst", men sen hände något och det blev plötsligt intressant lyssning. Från en sekund till en annan förändras låten helt och hållet och jag börjar plötsligt gilla låten. Men det sjuka är att det är första delen jag känner mer värme kring, den som jag till en början tyckte var tråkig. Fattar ingenting. En sida sak om soundet är att det ibland påminner mig lite om BD, vilket såklart inte är en dålig sak att göra. Bäst: Tror öppningslåten 'Definitive Gaze'.

Aldrig lyssnat mycket på The Who och är det något album som har bistått med "låtar i förbifarten" är det "Who's Next". Så detta var spännande! Första låten "Overture" känns lite som en klassisk öppningslåt på ett album, lite som ett interlude för att kicka igång skivan. Dock känns det som att den typen av låtar ofta inte är mer än max 2 minuter långa. "Overture" var en 5 minuters fulllåt, men som ändå gav den känslan. Vet inte om det är bra? Lutar åt att det kanske var lite onödigt. Sedan när andra låten visar sig vara 40 sekunder lång och exakt det jag trodde att första låten var tänkt att vara, kan jag inte känna mig något annat är lite smålurad. Det som fortsätter efter det är ett gäng låtar av ljummen rock som jag i denna värme inte känner inspiration att känna in på djupet. Dom är okej. Vi är framme vid albumets mastodontare, "Underture", där första halvan var otroligt ointressant. På ett sätt som gjorde mig lite orolig när jag såg att den var 10 minuter lång. Den gör ändå något miniförsök till förändring ett par gånger, men inte på något sätt som gör 7 minuter värda att spendera innan det händer. Inte ens nära. Som en person som är svag för mastodontare måste jag erkänna att det här är albumets sämsta låt. Det riktiga minilyftet kommer när albumets mest lyssnade låt rullar igång. "Pinball Wizard" är ändå en rätt bra låt. Det är en akustisk gitarr som lägger till mycket känsla och driv till låten. Bättre! Det är väldigt många kortlåtar genom albumets gång (1-2 min) där många innehåller ett körande som påminner om The Beach Boys. Inte orimligt då det är 1969. Detta gör nog att albumet känns längre än vad det är, 24 låtar borde vara längre än 74 minuter. Som helhet slår inte albumet några rekord i min bok. Visserligen gillar jag albumkonceptet där man får följa Tommy's resa och det är ett anständigt omslag. Musiken blir i längden lite svår att gå igång extra på, även om det är väl genomförd rock. Det är också, precis som "Underture", alldeles för långt. Bäst: "Pinball Wizard"

Måste säga att det känns lite småläskigt att recensera ett album av gamle Bob när 100% av audiensen till min produkt håller han som någon form av husgud (@fanten210hours). Men Blonde On Blonde har ändå gått ganska varm förr om åren, även om det var en stund sedan sist. Det var ett av kanske 7(?) Dylans som ingick i min offline-period när arbetsplatsen inte tillät telefoner och det var mp3 som gällde. Det hade ändå något. En första låt som tjatar in att 'everybody must get stoned' går inte att ogilla. Sedan att både den, och framförallt "Pledging My Time" sätter en tydlig blues-vibb (bam BAbam, BAbam BAbam osv) över tonen i albumet. Den låten och den tydliga blues-känslan är inte något jag reflekterat över tidigare. Tyckte det var härligt. När sedan kavalkaden av hits som börjar med "One of Us Must Know (Sooner Or Later) mår man bra. Inte ens den outhärdliga värmen på det okonditionerade tåget får överhanden. Jag tror att det ofta är just den här låten som är top of mind när jag tänker på Dylan, och jag tror att anledningen till det är att han aldrig sjunger så mycket som Dylan, som i den här låten. Sen "I Want You" = Klass! MEN sedan kommer en av mina topp-Bobers of all time. "Stuck Inside of Mobile with the Memphis Blues Again" tror jag bröt sig in under den där mp3-perioden. Fan vad bra den är. Vet inte riktigt vad det är, men den tuggar bara på i good vibes. En synt och en trumma som ligger som en konstant grund och på det är det en gitarr som ligger och lurar med väldigt små infall med korta intervall. Också fortsätter den vers på vers på vers i stilen av Dylan, mycket bra bara. Andra halvan av albumet kände jag inte att jag hade riktigt lika bra koll på. Men där fortsätter den där tydliga känslan av blues som jag nämnde tidigare, på ett väldigt härligt sätt. Ex i "Leopard-Skin Pill-Box Hat", som jag också hoppas att det är Robbie som lirar lead på. Jag har inte kollat upp detta, men den där ryckiga stilen i solot tycker jag mig känna igen från The Last Waltz. "Just Like a Woman" = Klass! "Temporary Like Achilles" = Mys! "Fourth Time Around" = Gitarrmys! "Sad-Eyed Lady of the Lowlands" = Trevligt avslut! Allt som allt ett fantastiskt album. Inte så mycket mer att önska egentligen och därför är det svårt att ge den ett betyg. Det är så nära en femma man kan komma utan att vara en femma. Jag tror att om jag lyssnade på musik på ett sätt där texten tog mer plats gissar jag att det skulle vara en given femma? Men jag måste försöka hålla i min ståndpunkt att vara sträng här. Bäst: "Stuck Inside of Mobile with the Memphis Blues Again".

Jag gjorde det! Jag tog mig igenom det. Herregud vilken resa. Nästan att jämföra med nattåget mellan Nordmakedonien och Serbien. Nej, det är är verkligen inte musik som är skapad för mig. Jag känner det ganska direkt, men första låten får mig att tro att det ändå skulle kunna bli en helt okej upplevelse. Lite småmysiga ljud som studsar runt, även om det redan här blir repetitivt. När tredje låten spelas håller jag på att bli galen. Jag befinner mig genast på ett smutsigt och trångt rave, med en massa folk som jag inte känner och en känsla av att jag utan tvekan har blivit drogad. Det ska den verkligen ha skivan, den förmedlar en sinnesstämning på ett ganska bra sätt. Men jag vill fan inte vara där. I låten "Philosophy by Numbers" mår jag som sämst. Jag var på riktigt nära att behöva skrika högt när dom där rösterna upprepade 'technology' och 'philosophy'. Lite av en mardröm att återbesöka det nu när jag skulle hitta vad det var dom tjatade om. Att det här följde Blonde on Blonde kan inte ha hjälpt Snivilisation, men kan inte tänka mig att jag hade kunnat ge den något annat betyg oavsett scenario. Bäst: "Forever"

Någon form av morbid timing att detta album dyker upp dagarna efter Ozzy har 'lämnat scenen' permanent. Måste säga att jag blev väldigt laddad när jag såg att ett Sabbath-album väntade på mig. Klassar mig själv som en väldig junior när det kommer till, del genren, men också bandet. Lite Paranoid och lite Master of Reality är väl det jag känner mig någorlunda bekant med. Men jävlar vad bra det är! Sköna riffs och melodier klädda i en rockig, lite smått metal-aktig look. Som grädde på mosen står han där med sina runda, mörka glasögon och sjunger som en kung. Changes håller såklart hög klass som den fina rockballad den är. Men jag blir mest imponerad i Snowblind. Den känns otroligt TUNG, på alla rätta sätt. Det är ett skönt flöde i låten, trevliga arpeggios som rullar ut ackorden och det är något som gör att den är tung, men inte känns tung. Sen kommer det ett gitarrsolo, som förvisso inte är det bästa jag hört, men som i kontexten av låten passar alldeles utmärkt. Det är ett bra album tycker jag. Tror och hoppas att jag kommer återbesöka! Bäst: "Snowblind"