Aja
Steely DanSlickt. Genomarbetade kompositioner, om än några som bärs upp av produktionen. Superskickliga musiker såklart. Inte riktigt min kopp.
Slickt. Genomarbetade kompositioner, om än några som bärs upp av produktionen. Superskickliga musiker såklart. Inte riktigt min kopp.
Rockopera. Finner mig själv fundera hur bra Springsteen skulle gjort albumet. Är det Steinmann eller Meat Loaf som är genier här?
Satan så bra stundtals. Indie rock n roll är en jäkla anthem. “I’ve got soul, but I’m not a soldier” Soundet finns där, men låtarna kanske inte alltid bär. Fortfarande superbra.
Nostalgi. Rick Rubin hörs. Intressant hur det hörs att senare band som Refused och RATM måste inspirerats av detta.
Evans, LaFaro och Motian är du fruktansvärt samspelta. Som en maskin som jammar lös. Bland det bästa albumet jag vet. Extra starkt med tanke på att LaFaro omkom 11 dagar efter inspelningen.
KR är bra. Kanske Stones bästa. Men väljer så många band före RS.
Ett band jag haft på radarn, men inte lyssnat på mer än någon låt. Bra sound, lite ojämn. Vackert sound
Nytt för mig. Älskade starten. Håller inte helt igenom. Avslutas vackert med Frith/Void. It’s time to put God away.
Starka spår!
Blues. Några starka spår, men lite spretig, mycket pga upplägget med gäster. Starkast när han är ensam och är avskalat. Skulle skippat gästerna.
Bowies uppföljning till Ziggy Stardust. Hans rock n roll är kvar, men varvat med andra genrer genom skivan. Inget från Bowies 70-tal är på något sätt svagt, men det är svårt att inte jämföra med ZS
Tryggt
Oväntad bra start. A-sidan trevlig med inspirationer från Hendrix och the Doors. B-sidan haltar mer
Lou Reeds partner i Velvet Underground. Inte rolig alls. Stundtals rätt mediokra arr och sången känns oklar. Ganska långt ifrån nivån med VU.
Vilken trevlig överraskning! Deras stämsång är så tight de det låter som en röst. Klart det hjälper till att de är bröder. Kan lyssna på det här hela dagar.
Wow! Kände inte för hip hop idag, men vilka beats! Ron Carter på en låt!!! Jazz och rap i en skön mix.
Allt jag vill ha från ett album. Perfekt.
Shoegazing. Brett. Stämningsfullt snarare än välkomponerat.
Bra sång och så. Ganska tråkig rock. Låtar som inte handlar om någonting.
Håller så fruktansvärt bra. Något som slår mig är hur sömnlöst det funkar med 3 leadsångare. Uppfriskande men naturligt.
Svårt med ex-Beatlarnas skivor. Inget blir lika bra, men här finns ändå bra kvalitéer. Hade det skurits lite hade det varit ännu bättre.
Trevligt. Mycket kvar från Simon and Garfunkel, och inte än i utforskandet med Graceland några år senare. Lite jazziga toner dock.
Rod.
Det här är jag ju svag för. Country without the twang. Det svåra med det här ör ju att det produceras så enormt mycket i staterna. Vad gör detta unikt? Jag vet inte riktigt, men det är vackra låtar och bra framfört. Är det ett album jag kommer minnas?
Willie gör en platta med jazz- och popstandards. Fint såklart, men behövdes den? Fantastiskt stundtals.
Mäktigt. Jag gillar detta album och har gjort sen det släpptes. Inga mästerverk kanske, men genomgående tydligt att det är Bowie. Vetskapen att han här har 2 1/2 år kvar i livet gör att texterna träffar ännu hårdare. I första spåren finns tydliga referenser till att livet inte är evigt.
Inte dåligt. Men inget jag saknat. Finns kanske två låtar som något. Resten är ett relativt skönt bakgrundssällskap.
Fantastisk roligt att höra. Trots att jag ser mig själv som ett Beach Boys-fan hade jag missat detta. Behövdes den? Nja. Men fick det mig att le? Absolut!
För långa låtar och för navelskådande. Helt rätt helt enkelt.
Svårt att gå fel med Stevies 70-tal.
Inte mycket rätt här.
Välproducerat! Svårt att inte le när jag lyssnar på detta.
Som musiker i coverband har CCR ibland ett dåligt rykte och många av deras låtar dräms mest av. Men varje gång jag faktiskt LYSSNAR så fattar jag allt. Bra låtar, fantastiska musiker, grymt sound. Och detta är ändå långt ifrån deras bästa album!
Länge sedan. Minns varför jag trodde de skulle bli ett nytt Radiohead. Fint!
Det var väl egentligen här allt rasade igång. Den helt klart bästa, förutom de "stora" kommande. En preliminär ranking skulle när jag skriver detta kunna se ut så här: 1. Abbey Road 2. Sgt. Pepper, 3. Revolver 4. The Beatles 5. Rubber Soul 6. A Hard Days Night. Skulle nog sätta en femma på topp 5, och bara för att det här är en 4 betyder inte det att den inte är ruskig viktig.
Vad kul att få lyssna på Jimmy Smith! Spelar så jävla bra bas 😅
Måhända kanske inte lika hittig som Dookie, men skitig och härlig. Sprundet har väl inte åldrats med värdighet, men jag minns ju hur det den kändes.
Wall of sound. Spector må vara skogstokig och en bedrövlig människa. Men här kunde han.
Vikten av Little Richard kan nog inte överskattas. Epicentrum för den den pandemi som kom att bli Rock n Roll och senare all populärmusik som följde.