Otroligt ojämn ljudkvalitet, fruktansvärd separation. Dålig mixning.
De snabbare låtarna låter lite som Wolfmother fast om de vore begränsade av undermålig musikaliska och teknisk förmåga.
Hade inte varit med på listan utan Seven Nation Army, 100% lightning in a bottle, objektivt en brilliant låt.
De lugnare låtarna har ett genuint bra utförande men lider extremt mycket av separationsproblemen.
För ett album släppt 2003 så måste musikprodden ha varit ett gymnasiearbete av någons syskon.
Kvinnans röst sticker ut med häftig dynamik.
Akustiska gitarren låter rätt bra på "You've got her in your pocket" men tyvärr kombinerad med att sången är inspelat på ett Game Boy Color.
Alla låtar hittills förutom första låter som "ROCK THE SONG (TM)", de mesta känna oinspererat och "lab-grown" för att spelas på radiostationen: "ROCK STATION".
Känns som musik för amerikanska 16åringar som tycker plånbokskedjor är coola.
Jag får någon känsla att texterna är skrivna helt frånskilt och separat från musiken och därför måste tvingas in i melodierna genom att höja och sänka sångtempot vilket bidrar till ett ryckigt och amatörmässigt intryck.
Kommer inte ihåg en enda refräng utöver första.
Har samma kulturella arv som 'frosted tips' va lite cool ett kort tag men är nu mest en meme.
Wannabe punkverisionen av Wolfmother/The Hives med ljudkvalitet och mix lika skakig som mitt studieresultat årskurs 1.
Rätt kort och gott album, inte allt för långdraget och otroligt livlig energi som verkligen kommuniceras.
Otrolig publikkontakt för tidigt 60tal.
Bra 'geometrisk' balans i lurarna gällande instrumenten, Sams röst ligger liiiite till höger vilket är lite störande men ingenting man tänker på om man inte anstränger sig.
Lite tråkig och statisk inspelning där visserligen sången plockas fram snyggt men instrumenten smälter ihop och fastnar lite i de lägre registerna. Definitivt den största nackdelen med albumet men är väl rimligt för en liveinspelning från 60-talet, lite synd bara när sången plockas upp så fint och har stundvis strålande ljudbild.
Perfekt balans mellan publik och artist, strålande track list och ett medley i mitten gör det till ett toppen livealbum.
Perfekta låtval, perfekt energi, perfekt längd. Undermålig kvalitet sabbar ett annars helt perfekt livealbum.
Lite platt ljud men hygglo ljudbild, Briljanta låtar, härlig energi. punksound utan att det blir 'jobbigt'. Rätt spännande blandning på låtarna, har lyssnat på albumet tidigare men blir ändå förvånad när nästa skumma country-gitarrsolo(?) kommer. Jätterolig lyssning, otippat brett spann på låtarna på ett sånt tidigt album. De flesta låtarna vettefan om de står så bra på egna ben, men i något holistiskt perspektiv så passar alltihop perfekt, känns som ett kurerat tivolibesök istället för ett hopplock av random 'bra låtar'.
Bra längd, lite synd att ljudet inte hade det djup jag hade hoppats på, genuint roligt att lyssna på rakt igenom.
Några bangers som man hade glömt, jobbig ljudmixing
Ett aningen sämre alternativ till Genesis. Väldigt behaglig och kompetent progg men känns inte lika inspirerande eller originell som tidigarenämnda proggkingarna: Genesis.
Jättebra inspelningskvalitet, bra ljudbild mycket 'kul' som händer runtomkring skallen. Känns som de uppskattar stereoljud lika mycket som the Beatles fast de vet hur man använder det.
Lite 'Flaming lips'-känsla blandat med Steely dan emellanåt, det uppskattas!
"The Fish" och "Mood for a Day" va små toppen hifi-praliner. perfekta Intermezzon som gärna fick komma lite tidigare men markerar snyggt innan en lite mer rivig avslutning.
Otroligt hög lägstanivå, kan inte säga dock att det är någonting som verkligen fastnar, rätt bra som album, rätt bra som en samling låtar. Om jag skulle bränna en timme på proggrunk så skulle jag hellre sätta mina pengar på Genesis "Trespass" eller "Selling England by the Pound"
Debutalbum? strålande intro till 'bandet'.
Frisk och livlig ljudmix utan att vara vass eller skräning, toppen och lattjo ljudbild som verkligen lyfts fram i de första minuterna på plattan. Proffsigt producerad, bra 'gung'. Man hör verkligen hantverket i introt till "Setting me up".
Trummorna låter snärtiga och tighta, de lite 'studsiga' gitarrslagen plockas upp snyggt och placeras väl i 'rummet'. Bra stereoupplevelse.
Vissa låtar känns lite som filler (typ som ovannämnda), många bra låtar men inte jättehög bangerratio.
Låter ibland som Mark gör till rösten ibland? försöker få lite mer 'rough' sound (?) men låter bara som han är förstoppad (typ i "in the gallery" och stundvis i "wild west end" och "lions"). Väldigt underligt då han låter toppen på de andra låtarna.
Många bra låtar men känner inte att albumet 'förmedlar' någon övergriplig resa eller upplevelse, skulle nästan kunna vara ett samlingsalbum om det inte vore för att låtarna har ett relativt sammanhängade sound.
Stark introduktion men inte nära lika kraftfullt avslut till albumet.
Skivan innehåller två av världens bästa rocklåtar men dras tyvärr ner lite av att det inte finns något tydligt narrativ där det verkligen skulle sitta så bra med ett.
Inte heeeelt övertygad om att det är Dire Straits bästa album? förmodligen? Gillar verkligen "Brothers In Arms" och "Love Over Gold" också.
Jättebra låtar, riktigt kompetent produktion men inte superinspirerande i sin helhet.
Snudd på 4:a men faller lite kort.
Bra album med nästan enbart bra låtar men känns inte speciellt banbrytande, där majoriteten låter som rätt många andra runt den här tiden. Lite som en 'indie/folk' version av tidiga Muse, Midlake, the Strokes, Anthony and the Johnssons, Woodkid m.flr. (kanske bara inte har öra för sånt här...?)
Där Rufus sticker ut från de ovannämnda är i de lite mer 'storslagna' låtarna med fler kreativa instrumentuppsättningar och mer 'textboksklassisk' dramatik. Väldigt maffig komposition emellanåt men kan inte riktigt leverera när det kommer till den 'musikkvalitativa' dynamiken, allting går inte igenom lurarna till lyssnaren och ljudet får en lite 'komprimerad' känsla och orkesterinslagen känns lite nedprioriterade. Man känner sig lite "snuvad på konfekten" då sång och de mer konventionella instrumenten såsom sträng, bas och trummor är så väl återgiven. Jag gillar därför mer de *mer* minimalistiska låtarna där återgivningen är som bäst och allt känns polerat vilket gör låtarna och artisten rättvisa, tex. "Little Sister" och "Gay Messiah". De mer 'enkla' låtarna lyckas fortfarande behålla lite kreativa inslag.
Har inte hört förut men kommer definitivt fortsätta lyssna på Rufus. Blir dock inget toppbetyg då hela albumment känns lite för konventionellt för att vara ett banbrytande eller kurssättande album i sin genre och tid, samt låtarna, visserligen väldigt bra, inte gör något avsevärt bättre och därmed inte sticker ut ibland sina jämlikar för att rättfärdiga någon slags framtida 'klassiker' status.
Lite som en häftig småskalig craft lager, något som jag verkligen uppskattar och ser mig som målgrupp men kanske inte sätter riktningen för bärs framöver.
Rätt medelmåttig upplevelse, inte jätteförtjust i denna lite monotiniska 'grunge:iga-proto-metal' (?) som tyvärr verkar vara Pixies sound.
Börjar rätt starkt men blir sen snabbt rätt trist och trillar in i 'Rock Songs The Album' med några undantag. De låter som de flesta grunge-rockgrupper från 90-talet. Mycket möjligt att de va Pixies som va pionjärer inom denna genre och de är de andra som låter som Pixies men jag får ingen känsla av att bryta ny mark.
Kompentent ljudkvalitativt men inget som imponerar heller.
Dig for Fire är den mest efterblivna låten som någonsin har skrivits.
De är duktiga musiker och fattar varför folk gillar dem.
Jävla roligt album, otroligt många bra låtar dock ohyggligt pissig kvalitet dessvärre, ljudet spenderar typ en fjärdedel av albumlängden i taket.
Väldigt synd, funkar rätt bra när de inte är så många inslag samtidigt. Blir så JÄVLA grötigt annars. Astronomiskt dålig separation.
Det är verkligen natt och dag mellan Funeral och Neon Bible som låter jättebra i jämförelse?? Skulle va kul om de kunde släppa en remaster eller likande.
Får lite ont i huvudet av detta(?)
Bra låtar, kul band. Dålig slutprodukt.
Jävla pangplatta, alla låtar har 'klassikersound' härlig range på låtarna och lyckas ändå pricka alla sound snygg utan att något sticker ut som speciellt dåligt eller bra. Rolig galghumor(?). Bra ljud också. Fattar inte hur Arcade Fire lyckades fucka upp det så mycket när detta album släpptes 1969.
Mer eller mindre ett perfekt album i sin genre, saknar dock någon magi som jag inte kan sätta fingret på....
Otroligt mysigt album, bra spännvidd, lyckas blanda coola rocklåtar och riktigt bra folkmusik. Jättebra sound stage och allmänt kompetent utförande. Det fulaste albumomslaget jag någonsin har sett dock. Bra blandning mellan Bob Dylan och Dire Straits
Asså verkligen över förväntan, dock inget superspännande eller nyskapande, rätt bra gubbrockalbum. Häftigt dock hur pass tidigt de är med detta sound. Men kan dock se ett 'fullkomligt liv' utan att ha hört "Tres Hobres". Bättre än vad jag trodde men kommer nog inte återvända till detta Album om inte för "La Grange"
Strålande album, några svaga låtar men de är undantag, osar av 'känsla', lyckas sy ihop inte bara klassiska rock/blues instrument men också stråkar och kör. Skulle säga att 7/10 av Neil Youngs topplåtar ligger på denna platta vilket gör banger-ration skyhög. Rätt behaglig längd, känns lite som en trevlig trerätters middag en tonsättande inledning, stark mittdel och UTSÖKT dessert!
Många toppenlåtar men också lite mycket filler. Saknar Interludes så jävla mycket. Även om inte alla låtar verkar följa ett musikaliskt tema så knyter de olika avbrotten ihop det till någon löst ihopsatt minipjäs.
Några riktiga toppenlåtar men också liiite för mycket filler för att gå till albumet och inte bara lyssna på de bra låtarna.
Ett av världens bästa progg-album, känns nästan som de uppfinner något ny blandgenre? Har många olika inslag, det tillsammans med den lite lätt humoristiska lyriken, insprängda runk-solon och en rätt lättsmält längd, gör det till ett väldigt roligt album att plöja i en sittning. Släpptes 1973 men känns så himla i framkant, måste ha varit extremt banbrytande för sin tid. Produktionen är extremt jämn och utstrålar professionalitet men lämnar heller inga riktiga 'nuggets' som hade jammat rätt bra med den 'levnadsglada' musiken.
Allt annat än en femma är tjänstefel men det kittlar inte i pungen som det gör för vissa andra tidlösa klassiker? Inte samma Eurekaupplevelse som när jag lyssnade på The Wall, ett annat album jag varvar hundratals gånger? Men däremot faller allt på plats utan den minsta glipa eller opolerad skavank. Skulle nog säga 4.8, upprundat till en femma. Don't get me wrong, ÄLSKAR SKITEN
Paul är en otroligt kunnig och professionell musiker, det märks. Däremot känns detta album lite som Roger Waters eller David Gilmours soloprojekt, det saknar 'lightning in a bottle' vibe:en och låter stundvis som ett AI-genererat album tränat på gamla Beatles plattor.
Ljudkvalitén håller samma professionella nivå som allt annat, den lider lite av samma problem dock att det inte kittlar alls.
Albumet bärs av Pauls otroliga tekniska och teoretiska förmåga att göra proffsmusik men saknar en tydligt definierad själ(?)
Vill gilla det här albumet mer än jag gör men faller inte helt på plats. Ibland spricker molnen upp och man skymtar något slags storhet bakom vad som annars är rätt mediokert. Vissa basslingor SLAPS, vilket kommuniceras med snygg mixning. Det känns lite som att lyssna på Kraftwerk, jag känner att det BORDE vara bra men klickar bara på kanske 3 låtar..
Låter som en lite R&B/soul/jazz version av moderna Genesislåtar? Definitivt ett bra album men vettefan om det är ett av 1001 album man bör höra innan man dör? Kan se mig själv återkomma hit. Skulle fan föredra om senare genesislåtar drog mer åt detta håll, håller jävla bra. Låter lite som Rod Stewart? Innehåller inga klassiker och verkar inte ha något historiskt värde i musikkanon. Bra låtar, kan inte säga så mycket mer?
Tycket det mesta låter lite detsamma förutom kanske två låtar. Lite edgelord:ig stämning men med ett väldigt snyggt utförande. Allting bärs upp av sångaren som gör ett toppenjobb, tycker musikaliteten lutar sig för mycket mot samma saker hela tiden och allt flyter ihop.
Tycker grunge-genren överlag har lätt att bli monoton och tråkig, tycker de faller i den fällan..
Ett klockrent album rakt igenom, finns ingen låt av de 21st inkluderade som inte drar sin del i detta toppenalbum. Det skulle verkligen kunna vara ett samlingsalbum a'la 'greatest hits' för ett banbrytande band med massa album under bältet. Men att Stevie bara skiter ut banger efter banger på vad som ser ut att vara hans 17:e album utan den minsta antydan på att ens skrapa på ytan av sin inspiration är beundransvärt. Kvaliteten på albumet matchar låtarna i att vara absolut toppklass. Där ljudet omfamnar huvudet mjukt med bra separation, och där kören och blåset bl.a har häftig dynamisk steriomix som får ljudet att 'pop' på ett sätt som annars lite 'för proffsiga' album kan sakna. Stevie lyckas ta höga volymer utan att slå i taket och kören är fortfarande kristallklara då de sjunger lägre. 'Omfånget' är enormt och allt återges superläckert.
Jag tycker Stevie lyckas bemästra både "less is more" OCH "more is more" i detta album. Det kreativa geniet bakom t.ex. "Talk with God" där det verkar vara typ 20 olika ljudspår av diverse synt, slag och analoga(?) effekter, svag backing choir och munspelsslingor som studsar runt, fram och tillbaka, upp och ner i ljudrummet utan att framstå plottrigt eller stökigt utan istället 100% naturligt och självklart? Stevie följer direkt upp detta med "Village Ghetto Land" som vad jag kan höra bara är synt och stråk (?) utan att kännas för avskalad mot kontrast av föregående låten? Samma mästerskap över minimalism kan man hitta i andra melodier på plattan, vilket verkligen förkroppsligar Antoine de Saint-Exupérys citat "Perfection is achieved, not when there is nothing more to add, but when there is nothing left to take away." (LOL förlåt) vilket vissa smoothbrains inte verkar förstå.
Efter den rätt snygga uppvisningen i återhållsamhet så följer Contution, en kort men intensiv proggrocks-runk som tagen direkt ifrån Frank Zappas katalog. SEN kör han "Sir Duke" vilket har dissekerats av folk kunnigare än mig som hyllar den till skyarna över dess kreativa tonsättning. Allt jag vet är att den SLAPS. EFTER DET så kommer de funkigaste slingan sen Superstition; och så fortsätter det ...i 21 låtar!! Alla tallar lite på diverse teman, utförande, genrer men alla är på en sådan nivå att det kan vara det bästa kombination av utförande, produktionskvalitet, känsla, musikalisk talang och geni i sina respektive genrer, för Stevie är det mest ett kul sidospår.
Man plockar inte albumets övergripande tema för än man är några varv igenom (och läser titeln..) där alla låtar (med kanske några utantag?) touchar på olika aspekter i ett liv, från fattigdom, rasism, kärlek, romans och övergripande samhällskritik och framtida utsikter.
Enbart detta album innehåller flertal låtar som man har visslat på sen man var liten utan att ens veta om vem Stevie Wonder är. Mannen ÄR ett musikalisk geni som andas, dricker, äter, pissar och skiter ENBART certifierade BANGERS. Allt han rör vid blir till guld.
Härligt album med skön punkkänsla men låter ändå jävligt bra rakt igenom. Kanske lite mycket noise? Återkommer rätt ofta till Kool Thing. Extremt tongivande i genren. Lyckades få känslan till 100% dock något som saknas?
Otippad range på plattan?
Har hört the message (låten) flera gånger men tänkte att grand master flash var en lite plojjig artist. Mycket bra finns att hämta! kommer återkomma till denna flera gånger!
Jättesvår att betygsätta, men väldigt roligt att lyssna på. Mycket bra musik och överlag bra ljud. Kan inte riktigt tillräckligt mycket om genren för att uttala mig om låtarna i sig....
Jättebralåtar, alla topbangers infinner sig på denna platta. amerikansk rock när den är som bäst! Har lyssnat skitmycket på dessa, kommer lyssna skitmycket på dessa!
Toppen rakt igenom. Allt håller jättehög nivå, jättekul lyssning. Känns väldigt fräscht! Roliga, välproducerade och väl utförda låtar!
Ljudet är platt och dåligt balanserat,, sången är för låg på hälften av alla låtar. Inte jättespännande, känns som de finns bättre band om gör den här lite storytelling-punk-grejjen. Pluspoäng för viss punkkänsla. Väldigt oinspirerande, låter som ens polares 'Fryshuset band' istället för en av artisterna bakom ett av 1001 världens bästa album?
Kommer ha glömt att dessa existerar om 2h. Dock inte direkt dåligt? bara väldigt tråkigt
Bra album med bra sound. Låtarna är rätt lika och albumet känns lite same:y genom det hela. Ökar och sänker energi:n men kör samma grunsound genom hela(?), don't get me wrong, det funkar och resultatet är bra men är ett minuspoäng till albumet i sin helhet. Kommer nog plocka tre-fyra låtar ifrån denna platta och nöja mig där.
"Sharp dressed man" är otrolig, allt annat är lite meh. Överaskande bra kvalitet med en riktigt tight bas på vissa låtar.
Kunde i min åsikt, (desamma gäller den tidigare ZZtopsskivan också), gott vara en singel. Det är ju inte dålig musik men heller ingenting som bör hålla sån här status? SOLID goob-rock.
Kultplatta med bra renommé.
lite som en cool poprock-föregångare till Depeche mode.
Lider lite av att inleda med "Disorder" vilket överlägset är deras bästa låt(?)
Rätt snärtig trumma och bra digitala effekter men annars rätt dåligt ljud på de analoga bitarna, stela och platta instrument och burkig sång skadar de mer simpla låtarna. Känns som sakerna hamnar i o-synk rätt ofta? misstag av musikerna eller i efterhand? O-charmigt oavsett. Några nuggets jag inte visste om fanns, bra jävla rock som växer på mig mer och mer.
Rakt igenom bra album, bra producerat, bra framfört, bra balans, bra sketcher, bra covers, bra individuella framföranden. Bra allt? Hur fan har jag missat denna banger till platta? PS Chinese Resturant Skit var fan klockren
Starkt album? Oväntat bra, va verkligen inte beredd på all spice, va fan oväntat mycket som 'flög' 2000.
Bra metal, långt ifrån min favoritgenre men avsaknaden av de mer cringe:iga inslagen gör det till ett uppskattat inslag i listan.
Lyckas ta det som är bra i metal och lämna det som är dåligt. Inte så spännande mixning och hade gärna hört gitarren tydligare, nu ligger den som någon suddig matta i bakgrunden?
Kompetent musik. Kanske inte jättekittlande längre
Ett av de bättre julalbum, kommer micras på inför jul!
Riktigt schysst, håller än!
Toppenalbum, lite framtung och bränner alla top tier bangers direkt i min åsikt. Bra sound, piggt och energetiska effekter och trummaskin med undantaget Little Red Corvette, finns det någon anledning varför sången är så jävla RÖV? Känns som ett så himla kulturförlust i stil med när Notre Dame brann ner att en av världens bästa låtar är inspelad på en Gameboy Advance. Är tyvärr ingen TRVE Price head men uppskattar mainstreamgrejjerna och detta album sitter på ungefär hälften av de låtar jag lyssnar på vad det gäller Prince. Tycker dock inte resten av albumet håller samma skyhöga swag som de inledande 3 låtar. Automatic är toppen dock...
Det är ju FEL att säga att resten är 'filler' men ger lite den känslan. Snudd på femma men gillar inte resten lika mycket som inledningen.
Gillar det, lite artsy men inte för mkt, bra punkig känsla
Inte lika bra som jag hade hoppats på, allt låter lite same-same, har sett den fladdra förbi i min periferi men inte helt övertalad..
Helt OK, vill hellre lyssna på Bruce?
Bryr mig verkligen inte om det här?
Does not spark joy
Bra skit. inget banbrytande dock
Historiskt album, dock lite mer 'dålig' noise än vad jag kommer ihåg på de spåren som inte är klassiker(?)
Vill bränna på med hög volym men får genuint ont i öron, typ Phantom, herregud vems ide var det här?? Synd då annat annars är rätt crips på denna platta
Annars pangalbum rakt igenom.
Har helt missat. Otroligt bra, lite mer hårdrock:ig verision av the smiths?
Bra spridning på 'soundet', bra kvalitet på sampling:en.
Både nyskapande och klassisk, riktigt bra album från någon som verkligen förstår musik. Platsar definitivt på listan men vet inte vad som hindrar mig att ge en femma, skulle kanske gynnas av att vara lite mer fokuserad? Också, inte samma skyhöga bangerratio som Blone, bara vetskapen att det albumet finns sänker detta album lite i sin helhet. Föredrar att lyssna på Blond som album, plockar hellre individuella låtar från detta.
Var först lite otaggad på att lyssna igenom The Wall, det är ett album jag har lyssnat på hela mitt liv och lyssnar regelbundet på fortfarande. Jag trodde jag visste The Wall, men jag har nog tagit det för givet? Precis som Star Wars eller Sagan om Ringen är vissa saker så självklart integrerade i samhället att man inte riktigt analyserar det som ett kulturverk utan snarare betraktar det som en universell grundlag. Detsamma inser jag även gäller för The Wall?
The Wall är ett konceptalbum i sin helt egna liga;
Den har allt utan ett minsta fel, Fantastiskt intro som 'set the stage' och lyckas fånga hela den musikaliska OCH den dramatiska känslan i albumet nästan redan från sekund ett.
Ljudet är klockrent utan den minsta skavank, de använder sig utav lite spicy stereo-mix lite då och då men alltid till sin fördel och blir aldrig tråkigt eller irriterande. Soundstage:et känns väldig 'lyssnarcentrerat' när gitarrsträngarna studsar fram-och-tillbaka och trummorna rullar runtomkring huvudet. Otroligt naturliga och musikaliskt 'logiska' övergångar mellan låtarna vilket understryker vilket mästerverk detta album är då människor har suttit ner och producerat en så holistisk upplevelse som samtidigt innehåller några av rockvärldens tveklöst bästa låtar!
Jag har lyssnat på The Wall hundratals gånger men blir mållös nu när jag är framme med förstoringsglaset och letar och petar utan att hitta någonting som inte är absolut perfektion.
Allt med albumet är så självklart nu i efterhand som om Pink Floyd hade facit sen innan.
Detta album är ett en grundbult; ett axiom inom rockgenren. Det finns ingenting negativt att anmärka på. Det ÄR en objektiv 5:a till ett album, möjligtvis det bästa albumet någonsin?
King Zeppelin, dock ett av deras svagare album. Inget kalasfan utöver en handfull låtar. Föregås av ett bättre album och följs upp av ett bättre album.
Toppen, klassisk proggig rock. Innehåller några panglåtar och ger en bra sammanfattning av The Doors. Inte jättemycket att klaga på förutom att det kanske är någon låt som skulle kunna petas utan allt för stor förlust
Känner mig rätt likgiltig inför detta album, har verkligen ingen åsikt, varken bra eller dålig kritik att dela ut...
Stabil, Obevekligt banbrytande har dock åldrats sisådär.
Toppen, visste att den skulle vara bra men blev ändå glatt överraskad. Kanske saknar några 'klassiker' och skulle behöva tightas till på ställen för att verkligen bli ett 5/5 album dock.
oinspirerande och ljummen musik(?)
Välproddad dock. Bra ljud
Klockren, ren njutning. Konstig ljudmix inledningsvis men annars ap-mysig platta som osar behag
Några bra stunder men lite för mycket edge för mig egentligen. Så jävla whack sound, känns som de medvetet clippar ljudet för att ge en högljudd image.
Lyssnar hellre på hög volym utan clipp
jättebra, klockren kvalité och mix.
Bra känsla, roliga texter och topnotch 'instrumentalitet'.
Önskar all country va så här
Jättebra! som ett snäppet mer modernt Talking Heads.
Otroligt bra ljud! Älskar den här mixen!
Rolig och engagerande!
Bland de svagare steviealbumet helt ärligt.
Kvaliten är i vanlig ordning skyhög dock
Otroligt svängigt, välproducerad gubbrockrunk.
ÄLSKAR
Stabilt Neil Young album.
Inga superstarka bangers men annars toppen!
Rätt bra, gillar hans andra plattor mer
Väldigt intetsägande, ointressant album
Trodde inte jag skulle gilla den här men det gjorde jag!
Bra punkig känsla utan att låta kuk. Typ som teen music fast de kan spela musik
Diggar starkt, enbart klassiker
Starkt!
inte så tätt med klassiska låtar men uppskattar det, känns nytt och fräscht!
Tråkig jävla mjukisrap, sög verkligen
Legendariskt album, inte fullt lika fett som uppföljaren men något otroligt tonsättande för hela genren!
Typ en annorlunda Neil Young?
Jättebra ljud för en gammal platta!
Lite häftig men också lite enspårig. Coolt ljud!
bra ljud men inte så speciellt intressant???
Vägrar lyssna på den här clownen.
