Fantastiska synth-ljud, även elektroniska beat som är grymma, ofta med lite "industriell" känsla. Produktionskvaliteten överlag är väldigt hög. Sångaren (kommer ej ihåg vad han heter) har sin stil, det är inte otroligt mångsidigt, vare sig sångtekniskt eller känslomässigt, men han gör sitt jobb väl. Rösten har karaktär och inger en känsla av allvar men samtidigt något lite "overkligt". Det finns en luftighet i låtarna men samtidigt en tyngd. Detta är en fantastisk skiva och en skiva som jag kan lyssna på många gånger.

Intressant med Live-inspelning. Första tonerna, nice jazz-komp. Sången är fin men väl mycket vibrato för min smak. De verkar ha nice kemi i bandet. Väldigt mycket sång i mixen jämfört med kompet. Fin blandning av upp-tempo-låtar och ballader. Det är verkligen trevlig musik men musiken i sig är inte så väldigt spännande. Texterna har säkert en hel del att ge men jag har inte kunnat fokusera på att verkligen djupdyka i dem vid detta tillfälle. Skulle absolut kunna lyssna på albumet igen men inte så fantastiskt eller speciellt för mig. 3/5.

För sin tid progressiv funk, mycket klassisk funk i grunden men med vissa "utsvävningar". Trummisen är djupt "in the pocket"! Horn-sektionen är "on the money". Basen är härligt "punchig" och ligger rätt långt fram i mixen, basgångarna är riktigt härliga men ibland kanske man hade önskar lite mer variation. Överlag tycker jag ljudbilden är trevlig och väl anpassad för genren. För mig någonstans mellan en 3/5 och en 4/5 men ger en något generös 4 pga hur ikoniska de var och hur de förde funken framåt.

"We're bouncing". Mycket omväxlande men på ett bra sätt! Många riktigt bra features på detta album! Hade faktiskt glömt hur bra det här albumet är bortom Ms. Jackson. 4/5 toasters.

Alltså, hammond-orgel, tvärflöjt och saxofon i rockband, det är man ju svag för! Helt ärligt så hade jag inte koll på det här albumet alls och det är jag lite förvånad över. Det är ju inte så långt ifrån typ Kansas eller Wishbone Ash, till och med lite Chicago, särskilt den första låten. Sångaren tycker jag låter lite som Phil Collins fast sämre. Instrumentinslagen är däremot top notch! Låtarna i sig (kompositionsmässigt) tycker jag håller lite varierande kvalitet, tycker några låtar mitt i är klart svagare men överlag mycket trevlig lyssning. Jag velar mellan en 3a och en 4a.

Den har sina stunder men inte riktigt min grej. Gillar delarna när det svänger lite mer och när sången inte blir så "gapig". En del coola ljud men inget stort fan av mixen överlag. 2/5

Det har var weird och för det mesta inte på ett angenämt sätt. Vissa delar var väl lite intressanta men det är det mest positiva jag kan säga. Kanske var jag i fel sinnesstämning för stunden men det var inget jag uppskattade.

Jävligt solitt debutalbum, gitarrerna är on point och trummorna lika så, saknar kanske lite bas. Dave var väl också en oväntat kapabel sångare här även om man kanske "gömmer" hans röst lite avsiktligt. Låtskrivandet är inte på topp än jämfört med deras bästa album men det finns samtidigt en "rå" kvalitet här som sedan kommer gå lite förlorad tycker jag. Har jag någon slags nostalgisk koppling till den här skivan, säkert, även om jag inte började lyssna på FF fören långt senare. Jag känner nog att det ligger någonstans mellan en 3a och en 4a för mig men kanske snarare en svag 4a.

Det är för mycket cheesy ballader! Det finns fantastiskt bra och starka ballader men dessa är för "uppenbara" och för "rättframma". Sen kanske jag kommer få mycket hate för detta (inte nödvändigtvis i vårt gäng men i världen i stort) men jag tycker Barry Gibb är en överskattad sångare, särskilt hans tenor-bröströst som blir för nasal och för mycket vibrato för mig. Det finns fina låtar på skivan men inget fantastiskt och det är alltför jämntjockt. "Somebody stop the music" är nog skivans höjdpunkt med sina mer poppiga och Bowie-eska kvaliteter. Tycker också att detta är långt ifrån Bee Gee's bästa album. Den livar upp sig lite under andra halvan men nej det var inget kul eller spännande med detta. 1/5

För mig ett ganska ojämnt album men i stora delar tycker jag det saknas "själ", detta sångarens jämrande till trots. Ganska ofta tycker jag det finns en "frånkoppling" mellan sångens känsla och resten av kompets. Albumet har har helt klart sina höjdpunkter, för mig är det de mer rockiga bidragen i form av Crawl och Be Somebody. Men det räcker föga för att komma med på en lista med album alla borde höra innan de dör, detta är inte stor musikkonst och det är inte ett album som är av musikhistorisk väsentlighet i min mening. 1/5.

Ikoniskt! Ett av albumen som fick mig att bli ett fan av jazz! Det är en otrolig samling musiker och en väldigt fin samling kompositioner. Absolut ett album jag skulle tipsa andra om och säkerligen skulle lyssna på, på min dödsbädd. 5/5!

Detta är ett historiskt debutalbum, ett av de album som var avstamp för den progressiva rockens bana tillsammans med typ Sgt Peppers och Freak out! Detta är långt ifrån mitt favoritalbum med PF men det håller fortfarande. Jag är inget stort fan av hur mycket de leker med panorering i mixen, det går lite över styr här. Det finns några lite svagare spår men för det mesta uppehålls mitt intresse. Blir nog en 3/5, det är bra men inte jättebra eller fantastiskt.

Detta var över förväntan, inte för att jag hade så mycket förväntningar då det var ett för mig helt nytt album. Sångaren känns klart Bowie-inspirerad. Gillar mixen generellt. Albumet har helt klart något, det finns en bra variation men samtidigt ett sammanhang. Känner att jag skulle behöva flera lyssningar för att avgöra om detta är bra eller jävligt bra. Tror jag ligger någonstans mellan en 3a och en 4a men känner mig generös idag och ger det en 4a.

En hel del Father John Misty över detta tycker jag. Det är bra! Lite ojämnt kanske men överlag väldigt kul lyssning tycker jag. Diggar ordentligt till Chicken Bones och blir märkligt rörd av Marz. Precis som med Father John Misty tror jag texterna tåls att förkovra sig i ordentligt vilket jag inte har tid till nu men kommer definitivt lyssna mer på detta! 4/5 med klarhet!

Bra album! Jag är inget jättefan av Paul Di'anno's sång men albumet har flera riktigt bra låtar (titelspåret och Phantom of the opera för mig). Men också några betydligt svagare spår. Jag ligger nog någonstans mellan en 2a och en 3a för denna.

Ännu ett riktigt bra album! Stewart Copeland är så jävla bra. Ibland tycker jag mixen känns lite "tunn" och jag är faktiskt inte något stort fan av sting som sångare. Det till trots så är låtarna tillräckligt bra för att bära helhetsupplevelsen. Landar på någonstans mellan 3-4, får bli en 4a.

Kul album! Jag har svårt att inte bli glad av sån här 80-tals-pop. Det är glättigt på ett kul sätt. Det håller dock inte hela vägen riktigt baserat på låtskriveri och produktion. Lite väl långt album också med tanke på materialet. 3/5.

Lauren Hill är en artist som jag hört mycket om men typ aldrig lyssnat medvetet på. Detta var riktigt bra tycker jag! Ett konceptalbum med rap, hip-hop, RnB och lite gospel till och med. Gillar variationen som inte känns tillgjord utan naturlig. Kommer definitivt lyssna igen! 4/5

Inte min "cuppa" så att säga. Sångaren gör lite till ingenting för mig. Mixen är ibland väldigt obalanserad tycker jag. Vissa låtar är rätt bra och basen är go. 2/5

Det är rivigt, det är rått, det är lite coolt. Basen och gitarrerna låter överlag bra, bra "tone". Trummorna ligger kanske lite väl långt bak och saknar lite attack. Sången är lite väl enformig för min smak och nästan alltid samma "effekt". Inte riktigt min smak. Jag har lite svårt att känna av hur pass nyskapande detta var 2004. Känner någonstans 2-3 av 5 just nu.

Det är Emmylou Harris, det är stämsång, det är fiol och pedalsteel-gitarr, det är bra. THIS IS COUNTRY MUSIC! 4 av 5

Jag har vid flera tillfällen försökt starta upp förhållanden med Wilco men det har aldrig riktigt klickat. Det finns absolut egenskaper jag gillar men också något som jag inte älskar. Jag har lyssnat på denna skivan förut och det är absolut inte dåligt men jag tappar intresset vid vissa tillfällen. 3 av 5.

Historiskt album och det förtjänar absolut att vara med på en sådan här lista men för mig är det inte tillräckligt intressant musikaliskt för att få en 5a, så därför blir det en 4a.

Bitvis rätt bra men helheten lämnade inget starkt intryck på mig förutom att gitarristen var bra och det kändes lite sliskigt som typ Motley Crue. 2 av 5.

Det är en riktigt stabil skiva, bra jäkla band. Vissa låtar är lite svagare men Jet och Mrs. Vandebilt är bangers. För mig hamnar den nog någonstans mellan en 3a och en 4a men känns kanske inte tillräckligt historisk för att få en 4a.

Bra skiva, lite ojämn kanske, inte riktigt min grej överlag men Rock your body är ju onekligen en jävla banger. 3/5

Tack men nej tack, detta var inget som underhöll mig, bitvis riktigt dåligt i min mening. Förstår inte varför denna hamnade på listan. 1 av 5.

Älskar introt med cello och trumpet (eller är det trombon?)! Överlag en mycket positiv överraskning! Jag tror jag hört talas om Badly Drawn Boy någon gång men kan inte minnas att jag hört några låtar men det kanske jag har. Detta är tydligen debutalbumet vilket gör det än mer imponerande! Påminner lite om Sufjan Stevens på vissa sätt, som jag ju älskar. Kommer absolut lyssna mer på detta och utforska hans diskografi! 4 av 5

Vissa partier är riktigt bra men också en del låtar som inte övertygar. De musikal-aktiga delarna känns lite inklämda på något sätt.

Stevie, Stevie, Stevie. Killen har skrivit mången bra låt. Detta är inte min favorit av hans album men det är fortfarande mycket bra. Jag velar mellan en 3a och en 4a.men eftersom det är Stevie så får han en 4a.

Ingen direkt dålig skiva men ingen riktig wow-faktor heller, tycker det saknas ett sammanhang, känns mer som en lösryckt samling låtar än ett album. Vissa låtar är väldigt mycket Beatles fast sämre. 2 av 5

Jag gillar Afrobeat och Fela Kuti är gudfadern till Afrobeat men just detta livealbum skänkte mig ingen större njutning. 2 av 5

Jag blir inte särskilt berörd av detta, det är inte direkt dåligt men för mig ganska tråkigt. 2 av 5

Inte så mycket att säga, det är jäkla bra! Det är rock'n'roll möter queen + mera. Det är inte en fullträff för mig men det är rätt nära, 4 av 5.

Det var ok men inte mycket mer, gillar de mer "swamp-rockiga" bitarna mer än det som var mer country typ. Nice gitarrsound. 2 av 5.

Kul! Bra! Inga riktiga bangers kanske men ändå riktigt bra. Var lite förvånad över att det kom ut -78, känns nyare. Någonstans mellan 3-4 för mig men jag ger det 3 av 5 idag.

Detta och Parachutes är enligt mig Coldplays bästa album, och detta är kanske det absolut bästa. X&Y kommer strax efter och sedan går det raskt utför. Man har säkert lite nostalgi-bias här men det är ett riktigt bra album. Gillar bas-soundet skarpt. Likaså piano-sound. Låtarna är inte så komplexa men har ändå "twists" som man inte förväntar sig men som definitivt gör låtarna mer intressanta. 4 av 5.

Ännu ett ikoniskt jazz-album, för mig inte lika viktigt som Kind of Blue men det är ändå ett album jag har lyssnat på många gånger och gärna lyssnar på igen.

Alltså det är ju bra musik men jag tycker varken ljudkvaliteten, kvaliteten på framträdandet eller interaktionen med publiken är något särskilt. 2 av 5

Förstår inte storheten i det här. Känns inte speciellt för mig. Lite rock, lite punk, lite pop. Kanske lite före sin tid? 2 av 5