1001 Albums Summary

Sååååå många klassiska låtar på den här plattan. Transporteras tillbaka till ettan i gymnasiet så fort jag hör dom. Dock riktigt tråkigt album-omslag.

Ett bra album som tyvärr inspirerat mycket usel musik som kommit efter.

Dom första 4-5 låtarna är bra, men andra halvan är ganska seg och man börjar tröttna långt innan skivan är färdig.

KEN LEE!!!!!

Klassiskt album, inte lika bra som jag kom ihåg det men bra grooves och cool snubbe som sjunger.

Bitvis asbra, bitvis jättestökigt. Den 11 minuter långa låten om bajs drar ner betyget rejält.

Coola killar, men det här var inte bra. Riktigt trött album, efter fjärde låten ville jag att skivan skulle ta slut.

En riktig crowd pleaser. På andra halvan tänder det till.

Klassiskt jävla album.

Sjukt bra, speciellt låtarna med reggae-inslag. Skivan hade gärna fått vara lite råare, då hade den varit 5/5.

Som Frank Sinatra på prozac. Verkligen ingenting för mig, men kul med artister som gör sin egen grej. Sista låten tyckte jag dock var riktigt bra!

Sjukt släpp 1984! Hade nog diggat det mer på en annan dag, just idag gjorde det inte så mycket. Lyssna på ”Heaven or Las Vegas” istället!

Solsbury Hill och Modern Love är verkligen skitbra låtar, men i det stora hela är albumet ganska schizo. Det känns ofta som att han försöker låta som andra artister från samma era och att han inte hittat sin egen grej än.

Ett av de bästa rockbanden någonsin på en av de bästa live-plattorna någonsin. Vad kan gå fel?

2008 lyckades Fleet Foxes göra folkmusik trendigt igen med hjälp av några riktigt välansade skägg och ett album med ungefär lika många catchiga låtar. Tycker dessvärre att tidens tand varit hård mot den här skivan… Många låtar känns som fillers, och ibland blir soundet lite för poppigt för mig. Men de bra låtarna är fortfarande riktigt, riktigt bra.

Ett album som nog bara kan uppskattas av inbitna Beatles-nördar. Albumet har en ganska häftig DIY-känsla (han spelade in alla låtar själv i sitt hem) men det mesta känns typ halvfärdigt. Han borde nog ha skitit i att släppa allt och gjort en singel eller två istället. Jättekonstigt att ha med exakt samma låt två gånger, en med sång och en utan. Ska man sjunga med den andra gången eller? Fattar inte.

En ganska solid rockplatta. Lite spretigt men bra refränger. Albumet peakar när Paul Stanley sjunger ”First I drink, then I smoke” i Detroit Rock City, det är så jävla fett.

5/5 men det betyget går lika mycket till Keith Jarrett som det gör till just den här plattan. Helt sjukt hur en människa kan gå upp på scen och improvisera fram ett sånt här verk.

Ett så jävla bra debut-album! Bra låtar med smarta texter och rakt på sak. 12 låtar på 28 minuter, inget jävla käbbel!

Det finns en gräns för hur många Doors-låtar jag kan lyssna på innan jag tröttnar rejält på Jim Morrisons melodiska stildrag. Den gränsen nåddes på den här plattan.