Titellåten gjorde ingenting för mig. Försökte för hårt att vara porrig och sensuell. Bra fart och nice David Gilmour-gitarr i Love And Anger. I The Fog är Kate Bush' röst så fin och skör. Precis tillräckligt stämningsfull och mystisk och experimentell, mycket bra! Reaching Out är kraftfull, kanske lite för powerballadig. Mer poetiskt än melodiskt vacker. Heads We're Dancing visar upp ett kul och innovativt låtskrivande, när berättarjaget blir uppbjuden till dans av Hitler. Deeper Understanding fortsätter understryka vad som verkar vara genomgående i albumet: briljant låtskrivande och sång av Kate Bush, men musikaliska arrangemang som är ganska släta och för mycket 80-tal för mig. Handlar om hur berättarjaget får kärlek och förståelse endast av en dator (före sin tid frågetecken). Between a Man and a Woman och Never Be Mine ljöd i lurarna utan att jag reagerade nämnvärt, varken bra eller dåligt. Rocket's Tail däremot! De första tre verserna är endast Bush' sång ackompanjerad av en bakgrundskör (den bulgariska kören Trio Bulgarka enligt wiki) innan bandet slår som en slägga - gitarrer och bas, trummor och hat - som förvandlar låten till ett fantastiskt rocknummer. David Gilmour med även här. This Woman's Work fantastiskt vacker. Tydligen ska bakgrundssången låta som en kvinna med sammandragningar inför en födsel. Ett bra album, med ett sound som kanske inte åldrats så väl, men som ändå lyckas dra in en i sin meditativa aura. Med en enigmatisk och mystisk Kate Bush blir det en upplevelse! Avslutet, med Rocket's Tail och This Woman's Work (räknar inte med bonusspåret Walk Straight Down the Middle), höjer albumet väldigt mycket! Under lyssningen gick mitt betyg från en 2:a, med hjälp av Kate Bush' mysticism till en 3:a, och tack vare de avslutande låtarna, som hjälpte mig se resten av albumet i ett nytt ljus, till en stabil 4:a! Bästa låt: Den första som stack ut efter en grundligare lyssning var The Fog. Men de två sista låtarna måste också nämnas. Speciellt andra halvan av Rocket's Tail.

Soul! 4 långa låtar mjuk krämig balsam bestående av fin saxofon och skönsång. By the Time I Get to Phoenix är en episk låt på närmare 19 minuter som börjar med att Isaac Hayes pratar (tidig rap???) i 5-6 minuter, och som senare bara stiger och stiger i intensitet i en halv evighet. Hyperbolicsyllabicsesquedalymistic vinner pris för bästa låttitel. För tankarna till Outkast, säkert inspirerade? Inledningslåten Walk on By är nog ändå den vassaste. En 12 minuter lång låt som fångar lyssnaren direkt med de otroligt vackra stråkarna i det instrumentala introt, och sedan aldrig släpper taget. Den uppmärksamme lyssnaren hör även ett beat i introt som finns samplat i The Notorious B.I.G.'s Warning. 3.5/5!!! Bästa låt: Walk on By

Svårbedömt. Bitvis bra, melodiöst och rockigt, annars för "amerikanskt" och Smash Mouth-punkigt. Bob Goulds röst är ganska tråkig, förutom på ett par spår då han plötsligt låter som Ozzy? Albumet tappar väldigt mycket på sin omfattning. 20 låtar är alldeles för mycket. Spår 5 och 7-14 är ganska bra, och skulle ensamma bilda ett bra album. Nu är det som ett bra album insprängt i ett dåligt. Vilket är synd. Spår 11, She Floated Away, har ett helt annat tempo än resten av skivan, och låter nästan som någon Pouges-aktig shanty. Mkt bra. Överlag, helt ok myspunk. Bästa låt: She Floated Away.

5/5 wow bäst ingen protest. Garagerockens fäder. Bästa låt: Alla. Inget svagt spår, men extra cred till Barely Legal, Hard to Explain och Trying Your Luck.

Lite The Smiths + Nick Drake, lågmält och mysigt. Jättefina låttitlar. Bästa låtar: Get Me Away from Here, I'm Dying och Like Dylan in the Movies. Förutom de två tyvärr ganska slätstruket och tråkigt.

Music when the lights go out... Drömmig drömpop. Liz Frazer spännande sångerska, melodiösa ordljud, men good fucking luck med att lista ut vad som egentligen sjungs. Siouxsie and the Banshees-känsla. Bästa låt: Persephone

Classic! Fantastiska texter, underbara sydafrikanska influenser, superfina sockersöta Simon. Bästa låt: Graceland. "The Mississippi Delta/Was shining like a National guitar". HUR inte älska???

Hahaha jaa. Var väl inte dåligt. Passar säkert bra i flygplatser, eller när man vill lyssna på musik men inte orkar lyssna på musik. Tror att jag kan fatta och kanske uppskatta den konstnärliga ambitionen, men det kan också bara vara Brian Enos rykte som påverkar. Perfekt att säga att man gillar om man vill vara prettohipster. Bästa låt: Hahahaha, 1/2 kanske. Om man lyssnar på pianotonerna i 1/1, och sedan på ljudet i 2/1, och önskar att de två ljuden kunde slås ihop, är det exakt det man får i 1/2! Magnifikt!!!!!!!

Gillar. Några bra låtar, men mest ganska förglömliga ändå. Bästa låt: Djam Leelii, för fet basslinga och elgitarr

Rock! Psykadelia! Distade gitarrer! Allt är right up my alley. Genomgående bra, men tappar lite i de mer bluesiga låtarna. När det psykadeliska får ta över låter det bäst! Bästa låt: Så klart svårt att bortse från Sunshine Of Your Love. Men We're Going Wrong får mig att sväva iväg. Även Tales Of Brave Ulysses bör nämnas

Bra, såklart, men inte riktigt så bra som konsensus säger? Grungen gör det inte riktigt för mig, är för "noisy". Bästa låt: Svår, Lithium kanske.

Ok. Gav mig många härliga nostalgi-vibbar till FIFA 99 och Fatboy Slims The Rockefeller Skank. Vissa låtar blir för repetitiva, men då är jag inte heller något technohead. Men föredrar 90-talets techno före dagens!! Bästa låt: Leave Home. Alive Alone också bra.

Vällllddddiiggttt nära en 4. Blir tyvärr bitvis för mycket countrysound. Men när folk, country och rock balanserar och samsas perfekt, som i Silver Raven, blir det himmelskt magiskt maffigt! Bästa låt: Some Misunderstanding. Eller Strength of Strings. Båda stora, melankoliska, sorgliga, mäktiga.

MMmmm Great Great Great Britain. Bra. Skaver något ibland, känns lite för "funky" och busigt. Men om någon skulle berätta för mig att de gillar The Jam skulle jag genast se dem som något coolare. Bästa låtar: När melankolin får skina igenom, som den gör i That's Entertainment och Set The House Ablaze. Monday också bra!

Wow. Känns som du är pirat. En usling av något slag. Tjuv. Du gömmer dig från polisen i New Orleans gränder. Regnet faller mjukt i natten. Inte likt något annat du lyssnat på! Sista låten, Anywhere I Lay My Head, ska tydligen vara strukturerad som en traditionell jazz funeral i Louisiana. Spelas nog inte på förfesten, om du inte vill att gästerna ska börja undra hur du egentligen mår. Återvänds kanske inte alls så ofta till det här. Men vill du tillbaks in i detta mörker vet du var du hittar det. Bästa låtar: Svårt. Hang Down Your Head och Clap Hands. Jockey Full Of Bourbon också kul.

MMMMMMMMMbop Morrison. Bra. Sida 1 mer bluesigt rockig, sida 2 mer psykadeliskt rockig (iaf Hyacinth House och L'America). Därför sida 2 bättre. Inte lika bra som deras självbetitlade album från -67. Bästa låt: Riders on the Storm, vafan tror du?

Progmagi! 3/5 men längden på låtarna gör att det känns som potentialen att albumet växer efter fler lyssningar finns. Svårt att bestämma bästa låt i det här fallet, många höjdpunkter, Fantastisk gitarr i introt till Close To The Edge Mäktig orgel i del III i Close To The Edge, och övergången från det till gitarren i del IV, mmmmm... Även hela del IV, speciellt klimaxet i slutet när "I get up, I get down" basuneras ut. Hela And You and I väldigt vacker, speciellt del II, Eclipse. Siberian Khatru också bra, funkigt gitarrspelande, lite spretigare, nonsensiga texter. Albumomslaget 10/10!

Gick in med låga förväntningar pga 80-tal och synthpop och Pet Shop Boys. Förväntningarna blev både mötta och krossade. Bra spår som One More Chance, King's Cross och till viss del What Have I Done to Deserve This? möter skräp som Shopping och Heart. Shopping är inte dålig i sig, MEN fan LÄGG AV med att bokstavera det STÖR MIG Visst, It's a Sin är ok, men överskattad. Bästa låt: One More Chance, mest för refrängen. Det bästa med det svåra 80-talet komprimerat i en kvällsvibbande dansdänga.

The anthem of gymnasiet. Visste innan att det såklart är en femma. Vill dö av Johnny Marrs gitarrslingor för att sedan begravas i Morrisseys röst. Att han är ett rasistiskt as väljer jag att skita i. Jag kan inte uppskatta hur många gånger jag fantiserat om mig ståendes i skolans aula, med öm röst sjungandes "OH MOTHER, I CAN FEEL THE SOOIL FAALLING DOOWN ON MY HEEEEEEAAD, AAAHAAAH AHHH YEAH" samtidigt som alla skolans tjejer imaginärt kastar sina trosor upp på scenen. Bästa låt: Alla, egentligen. Men går inte att komma ifrån There Is A Light

Samma känslor som gjorde att jag gav Nirvanas "Nevermind" en 3:a. Grungen blir ibland lite högljudd och skrikig. Håller dock "Nevermind" något högre än det här. Fortfarande bra, och COOLT! Låttexterna och de teman som låtarna behandlar är väldigt mörka och drabbande. Bästa låt: I Think That I Would Die. Extra drabbande då den handlar om hur Courtney och Kurt tappade vårdnaden om sin dotter. Mellanspelet, "Rose white, rose red", är mer melodiskt och vackert, med nedtonat gitarrspelande, och en höjdpunkt på albumet. Doll Parts också bra.

Det är jazz, baby. Vet inte tillräckligt om jazz för att veta någonting. Vet att jag gillar det, när det spelades i lägenheten samtidigt som jag gjorde annat. Hade älskat att sitta på en bar med det här spelandes i bakgrunden, men kommer nog inte återkomma till just det här albumet så ofta. Men, ändå, jag älskar jazzen. Varför? Vet inte. Jag bara flyter med. Det kanske är det som är JAZZ, BÄJBY. Bästa låt: ¯\_(ツ)_/¯

Titellåten gjorde ingenting för mig. Försökte för hårt att vara porrig och sensuell. Bra fart och nice David Gilmour-gitarr i Love And Anger. I The Fog är Kate Bush' röst så fin och skör. Precis tillräckligt stämningsfull och mystisk och experimentell, mycket bra! Reaching Out är kraftfull, kanske lite för powerballadig. Mer poetiskt än melodiskt vacker. Heads We're Dancing visar upp ett kul och innovativt låtskrivande, när berättarjaget blir uppbjuden till dans av Hitler. Deeper Understanding fortsätter understryka vad som verkar vara genomgående i albumet: briljant låtskrivande och sång av Kate Bush, men musikaliska arrangemang som är ganska släta och för mycket 80-tal för mig. Handlar om hur berättarjaget får kärlek och förståelse endast av en dator (före sin tid frågetecken). Between a Man and a Woman och Never Be Mine ljöd i lurarna utan att jag reagerade nämnvärt, varken bra eller dåligt. Rocket's Tail däremot! De första tre verserna är endast Bush' sång ackompanjerad av en bakgrundskör (den bulgariska kören Trio Bulgarka enligt wiki) innan bandet slår som en slägga - gitarrer och bas, trummor och hat - som förvandlar låten till ett fantastiskt rocknummer. David Gilmour med även här. This Woman's Work fantastiskt vacker. Tydligen ska bakgrundssången låta som en kvinna med sammandragningar inför en födsel. Ett bra album, med ett sound som kanske inte åldrats så väl, men som ändå lyckas dra in en i sin meditativa aura. Med en enigmatisk och mystisk Kate Bush blir det en upplevelse! Avslutet, med Rocket's Tail och This Woman's Work (räknar inte med bonusspåret Walk Straight Down the Middle), höjer albumet väldigt mycket! Under lyssningen gick mitt betyg från en 2:a, med hjälp av Kate Bush' mysticism till en 3:a, och tack vare de avslutande låtarna, som hjälpte mig se resten av albumet i ett nytt ljus, till en stabil 4:a! Bästa låt: Den första som stack ut efter en grundligare lyssning var The Fog. Men de två sista låtarna måste också nämnas. Speciellt andra halvan av Rocket's Tail.

Äntligen hip-hop!!! Typiskt old-school hiphopalbum, med långsamma beats och snabb rap i verserna, med samplade rader och record scratches i refrängerna. Välluttänkta verser, främst om hur Guru lyriskt mördar den andra MC:n. Lovesick (Dylan inspirerad??) behandlar hur berättarjaget har svårigheter i sin relation på ett mycket skickligt sätt rent textmässigt. Efter lite research verkar många hiphopheads hålla detta som Gang Starrs tredje eller fjärde bästa album, typ, vilket lovar väldigt mycket om resten av deras diskografi! Sammantaget ett väldigt bra, klassiskt hiphopalbum. DJ Premier med felfria beats som Guru rappar över med ett naturligt flow. Bästa låt: Just to Get a Rep.

Det här var då inte något jag hade snubblat över i vanliga fall. Genren "soukous", är kongolesisk dansmusik. Jag fick scrolla igenom Koffi Olomides gigantiska diskografi (35 album, varav 30 egna, på 36 år) innan jag hittade denna, med vad jag antar är Koffi själv, iklädd någon sorts formel-1-jacka (???) osäkert pekandes mot mig på omslaget. Vill inte ge efter för klyschan som säger att all afrikansk musik måste beskrivas med "rytmisk", eller liknande adjektiv. Men, visst, det svänger väl ganska bra ibland. Och Koffi Olomides röst kan beröra en vid några få tillfällen, som t.ex. i slutet av Koweït, Rive Gauche. Det låter sorgligt när han pressar ur sig sina "Lewu lewu lewu", men jag vet inte vad något betyder i detta album. Jag tog mig igenom den knappa timmen utan att någonting gjort något större avtryck, tyvärr. Bästa låt: Koweït, Rive Gauche, då det enda jag minns direkt efter lyssningen är "Lewu lewu lewu"

FanTASTISKT album! De tre inledningslåtarna - Talkin' Bout a Revolution, Fast Car, och Across the Lines - är en öppning som få folkalbum klår! Mycket samhällskommenterande och sociopolitisk kritik i texterna, vilket alltid gillas, känns mer angeläget och viktigt då. Baby Can I Hold You har tydligen gjorts en del kända covers på, men den är tyvärr sådär, för mycket 80-tals powerkärleksballad. Det ~lilla~ bottennappet följs dock upp av idel bra låtar, främst Mountains o' Things, She's Got Her Ticket, For My Lover, och For You. Otvivelaktigt förtjänar detta album en kanoniserad plats i folkmusiken i synnerhet, men även i musikhistorien i allmänhet. Bästa låt: Fast Car, fempluslåt.

Ett album där temat är hanteringen av 11:e september-attackerna. Första spåret, Lonesome Day, låter som vintage Bruce, med mycket kraft och fart. Liknande låtar blandas med mer lugna, allvarstyngda låtar. Ett fint exempel är Nothing Man, som även här följer temat krishantering. En höjdpunkt i albumet är Worlds Apart, en häftig mix av rock och influenser från mellanöstern. Introt är en Qawwali, en sorts islamsk hymn, som sedan flyter över till en maffig klassisk rockdänga. Paradise är en låt som berör, oerhört vacker text och musik. Tyvärr så är största delen av albumet lätt att glömma, verkligen inte Bruce' bästa verk. Vissa låtar, som de på varandra följande Let's be Friends (Skin to Skin), Further On (Up the Road), och The Fuse är rent utsagt dåliga. Några vassa spår och ett drabbande tema räddar albumet, och gör att det i slutändan får ses som okej. Bästa låt: Waitin' on a Sunny Day. Även om Bruce sagt att den är lite för poppig för hans smak så SÄTTER den sig.

Soul! 4 långa låtar mjuk krämig balsam bestående av fin saxofon och skönsång. By the Time I Get to Phoenix är en episk låt på närmare 19 minuter som börjar med att Isaac Hayes pratar (tidig rap???) i 5-6 minuter, och som senare bara stiger och stiger i intensitet i en halv evighet. Hyperbolicsyllabicsesquedalymistic vinner pris för bästa låttitel. För tankarna till Outkast, säkert inspirerade? Inledningslåten Walk on By är nog ändå den vassaste. En 12 minuter lång låt som fångar lyssnaren direkt med de otroligt vackra stråkarna i det instrumentala introt, och sedan aldrig släpper taget. Den uppmärksamme lyssnaren hör även ett beat i introt som finns samplat i The Notorious B.I.G.'s Warning. 3.5/5!!! Bästa låt: Walk on By

Om Brucealbumet jag hade för två album sedan inte riktigt visade upp vad han är kapabel till, så är det här mycket mer vintage Bruce! Fick direkt motorolja på fingrarna och amerikabånge. Inledningslåten, Badlands, är hoppfull, med stressigt piano och framåtdrivande trummor, precis vad man önskar sig från 70-tals-Springsteen. Här finns allt man behöver, arbetarklasskildringar, episkt berättande, texter om hur berättarjaget åker på Utahs ökenvägar (The Promised Land) i sin Chevy '69 (Racing in the Street). En önskan om äventyr, om ett genuint Amerika där all kärlek och alla svar finns att hitta bara du ger dig ut på vägarna, vilket är precis vad som är Springsteens essens för mig. Bästa låt: The Promised Land

Det enda jag hade hört från Bauhaus tidigare var Bela Lugosi's Dead, och det är verkligen ett band som faller mig i smaken. Väldigt Joy Division-esque, men lite rockigare och i vissa låtar lite lekfullare. Även om det är överhängande mörkt och gothigt blir det inte alltid 100% depp. I slutet av sista låten på albumet, titelspåret (räknar inte med bonuslåtarna från nyutgåvan), kommer ett förtrollande skarpt gitarrplockande, så olikt allt annat på albumet att det är omöjligt att inte haja till, otroligt bra. Bästa låt: Hollow Hills. Lyssnade bara igenom en gång, och det var denna som stack ut. Här är det dock verkligen 100% depp, mycket stämningsfull och otäck.

Det ska sägas att jag verkligen inte är någon Pink Floyd-connoisseur, min tidigare erfarenhet av bandet är mycket begränsad, även om de verkar i en tid och en genre som jag annars älskar. Jag har självklart hört lovorden om detta album, hur det höjs till skyarna som ett att historiens främsta, och det har såklart påverkat min första, mer grundliga lyssning av det. Egentligen var mittenspåren, Time - The Great Gig in the Sky - Money, de enda jag hade hyfsad koll på inför lyssningen. Även om dessa låtar är fantastiska, var det därför låtar i början och slutet som fick mig att haja till. Först On the Run, som en instrumentell/experimentell rymdresa genom världens största lavalampa. På B-sidan fångades jag av Us and Them, av den livsviktiga saxofonen och bandet som går igång när Gilmour tar ton i andra halvorna av varje vers. Min första lyssning blev hackig och uppdelad, dels gjord i bilen på väg till covidvaccinering, och dels under en joggingtur. Känslan som dominerade då var att albumet, om än otroligt, saknar de absoluta höjdpunkterna som skulle göra det till en 5:a. Säkerligen var jag påverkad av den enorma hypen, och kunde inte riktigt höra vad alla andra har hört. Men, jag älskar konceptalbum, och vet att konceptalbum är gjorda för att sitta ner och genomföra en fokuserad lyssning, och det var just det jag gjorde dagen efter. Jag kan omöjligt vara kunnigare än musikhistoriens samlade kritikerkår; jag var tvungen att ge det en ärlig chans. När jag sedan satt där, jag hade gjort min research, jag följde med på Genius under varje låt, jag blundade under de viktigaste solona (Time!!), fick jag en helt annan upplevelse av ~helheten~. Det är klart att jag saknade några tydliga höjdpunkter när hela albumet, hela konceptet är en enda lång höjdpunkt, ett privilegium. Samtidigt så angeläget och genomtänkt - hur albumet behandlar livet, tiden, konsumtion, psykisk ohälsa, själva existensen - och samtidigt så extremt virtuost och exceptionellt musikaliskt genomfört. Om jag inte ger The Dark Side Of The Moon fem stjärnor, hur ska jag då någonsin kunna ge något annat album fem stjärnor? Bästa låt: Jag har nyss tjatat om att helheten och konceptet är det viktiga, men då det är skitnödigt att säga "hela albumet" säger jag Time. Den är bäst.

Livealbum inspelat under konserter i Japan 1972. Wow. Otroligt bra! Extremt tekniskt skickliga solon. Trumsolon, gitarrsolon, och till och med orgelsolon. Faktiskt förvånansvärt mycket orgel, för en icke-Deep Purple-insatt person som jag. Utöver det instrumentella är Ian Gillan en makalös sångare, med extrem räckvidd och känsla (även om de högsta topparna, de glamrockiga skriken, inte direkt är något för mig). Speciellt i albumets bästa låt, Child in Time, visar han hur han går från högt till lågt, från lugnt till intensivt, med felfritt ackompanjemang från bandet. Delarna när de saktar ned är de vackraste, när trummorna hörs lätt i bakgrunden och Gillan ömt pressar fram spindelvävstunn sång, för att sedan återigen stiga och stiga, och stiga... The Mule sticker ut tack vare Ian Paice' trumsolo, som gjorde mig svettig och gav mig handledsvärk bara genom att lyssna. En höjdpunkt är partiet i Strange Kind of Woman där sångaren Ian Gillan med sin röst konverserar med Ritchie Blackmores gitarr. Häftigt fyraminuters orgel- och gitarrintro i Lazy. Space Truckin', som i albumversion är fyra och en halv minut, sträcks här ut och blir en nästan 20 minuter lång rockuppvisning. Bästa låt: Child in Time

Leonard Cohens debutalbum från 1967. Fantastiska melodier, men det som gör albumet till ett av de bästa folkalbumen någonsin är främst texterna, poesin. Cohen berättar dystra historier om kärlek på ett extremt vackert och uttrycksfullt sätt. Det är svårt att inte bli påverkad. Om han hade levat idag är han nog i mitt tycke den musikpoet som efter Dylan mest förtjänar Nobelpriset. Jag hade lyssnat mycket på tre låtar tidigare, Suzanne; So Long, Marianne; och Hey, That's No Way to Say Goodbye, och hade även lyssnat flyktigt på albumet i sin helhet. Förutom dessa tre toppenlåtar är det några andra som sticker ut extra mycket, främst Master Song, The Stranger Song, och One of Us Cannot Be Wrong. Den sista avslutar albumet, och handlar om Nico, som Cohen var förälskad i en period. Hon kallades för "The Ice Queen", och låten visar hur hennes kyla påverkade alla som kom i kontakt med henne. Han sjunger om hur han berättade om sina känslor för en terapeut, som bara genom att höra Cohen berätta om Nico blir kär i henne, och tvinga stänga sin klinik. Då hela albumet kännetecknas av sin poesi, och hur skicklig Cohen är på att använda ord, blir det extra påtagligt att sista låten avslutas med ett ordlöst jämrande från Cohen, efter att han klivit in i Nicos snöstorm. Då albumet är en poetisk uppvisning så kommer här några av mina favoritformuleringar: "And just when you mean to tell her That you have no love to give her Then she gets you on her wavelength And she lets the river answer That you've always been her lover" - Från Suzanne "And while he talks his dreams to sleep You notice there's a highway That is curling up like smoke above his shoulder It's curling just like smoke above his shoulder" "And then leaning on your window sill He'll say one day you caused his will To weaken with your love and warmth and shelter And then taking from his wallet An old schedule of trains, he'll say 'I told you when I came I was a stranger'" - Båda från The Stranger Song "I'm not looking for another as I wander in my time Walk me to the corner, our steps will always rhyme You know my love goes with you as your love stays with me It's just the way it changes, like the shoreline and the sea" - Från Hey, That's No Way to Say Goodbye. (Den kanske kändaste raden - "Your hair upon the pillow like a sleepy golden storm" - är också vacker). Bästa låt: Svårt att välja en. Väljer fyra: Suzanne; The Stranger Song; So Long, Marianne; och Hey, That’s No Way to Say Goodbye.

Rockigt och mörkt, hemska texter om en destruktiv relation. Efter närmare efterforskning ser jag att albumet är en brytpunkt för bandet, då de tog sig från ett mer rockigare grunge-sound till att inkorporera mer soul- och R&B-influenser. I albumet har de hittat en bra balans mellan den högljudda grungen och något mer melodiöst. Ett solitt och bra album, som kanske tyvärr saknar någon riktig "wow"-faktor. Debonair, Now You Know och Fountain and Fairfax höjdpunkter av de mer rockiga spåren. Av de lugnare och balladigare sticker When We Two Parted och My Curse ut. Bästa låt: When We Two Parted, kanske.

Old school hip-hop från några av de absolut största! Alltid välkomponerade beats, alltid politiska och flytande rapverser från Chuck D. Första spåret, Lost at Birth, tar dig med storm om du inte är beredd, med sin experimentella produktion och sampling. By The Time I Get To Arizona är en replik från Chuck D på hur Arizona röstade nej till att införa Martin Luther King's day som en helgdag, och har ett helt fantastiskt och unikt beat. Shut 'Em Down en höjdpunkt, har tydligen blivit mer av en hit efter Pete Rocks remix, men även originalversionen är bra. Bring The Noise är en klassisk Public Enemy-låt från 1987. En cover/samarbete gjordes av metalbandet Anthrax(!) och det är den versionen som avslutar detta album, som Bring Tha Noize. Föredrar originalversionen, men Anthraxversionen är en föregångare till många senare metal/hip-hop mashups. Chuck D:s andra vers är magisk. Sammantaget ett bra album, varje låt behandlar ett nytt viktigt sociopolitiskt ämne, mest om svartas kamp i USA. Flavor Flav är en hype-man som man själv önskar man hade med sig i vardagen. Låtarna som han själv rappar på blir inte lika bra, men det är också svårt att jämföras mot Chuck D. Bästa låt: By The Time I Get To Arizona

Ett album och ett band som är oerhört bra på att försätta lyssnaren i en viss sinnesstämning. Efter en genomlyssning vill jag, trots min bakfylla, sitta och marinera levern i stout och whisky på en snuskig brittisk pub medan jag snackar skit med andra fyllon och seglare hela natten. Väldigt traditionsbaserad musik, med tre låtar som är traditionella folksånger, och några covers. Jag har en förkärlek för de brittiska öarna, och The Pogues gör sitt för att stärka den känslan. A Pair of Brown Eyes är bra och berättar en fin historia. Dirty Old Town och And the Band Played Waltzing Matilda, två covers, är också bra. Förutom dessa så håller albumet en hyfsat jämn nivå, med många snabba och trallvänliga låtar. Betyget blir 3, lika många som antalet tänder i Shane MacGowans mun. Bästa låt: A Pair of Brown Eyes.

Episkt projekt. Självklart lite ångestframkallande då Mike Oldfield endast var 19 år när han släppte denna debut, och han spelade nästan alla instrument själv. Men om jag bortser från detta är det ett mästerverk som, på grund av sin omfattning, är svår att greppa efter endast en genomlyssning. Det känns otroligt genomtänkt, varje ton är utplacerad på exakt rätt ställe. Första halvan är lite rockigare, andra mer lugn och fingerplockig, förutom delen i mitten/slutet då lyssnaren förflyttas till en stenåldersgrotta, samt sista minuten som är en mer trallig karnevalsk bit. Otroligt bra progrock. Jag ger ett högt betyg redan efter en lyssning, och tror att det kan vara ett konstverk som växer, där det går att hitta nya nyanser och skrymslen, efter fler lyssningar. Rolig trivia är att albumet blev världskänt efter att introt till Part One användes som soundtrack till filmen The Exorcist, samt att det var det första albumet som gavs ut på det då nyskapade Virgin Records. Bästa låt: Nej! Poänglöst här, ska lyssnas som en helhet.

Rockigt, jazzigt och funkigt på samma gång. Inledningslåten, Glad, är lite Frank Zappa - Peaches in Regalia, jazzig. Steve Winwood mycket bra sångare! John Barleycorn (Must Die), en tolkning av en traditionell folksång, bryter av mot den annars jazziga och funkiga stilen, ett välkommet avbrott, med fin gitarr och flöjt. Annars är det bra, utan att för den sakens skull någonsin bli utmanande eller allt för underhållande. 2.5/5! Bästa låt: John Barleycorn (Must Die)

Experimentellt, rockigt, roligt och tokigt! A-sidan består mest av korta låtar på 1-2 minuter som flyter ihop i varandra, med undantag för albumets bästa låtföljd Flamingo -> Zen Archer. Flamingo är för övrigt samplad i Frank Oceans låt Solo. Mängden låtar gör att vissa blir lättare att glömma bort, men en efterhängande känsla av lekfullt kaos finns ändå. B-sidan innehåller bland annat ett 10 minuters medley där Rundgren sjunger fyra av sina favoritsoullåtar, vilket är KUL, ju. Annars är B-sidans bästa spår Sometimes I Don't Know What to Feel, Does Anybody Love You?, samt avslutningsspåret Just One Victory. Ibland lite spretigt sound, men annars ett bra psykadeliadoftande album! Albumomslaget är för övrigt 5/5. Bästa låt: Zen Archer.

Lyssnade på den amerikanska utgåvan. Coolt och banbrytande! Självklart är Hendrix gitarrspelande och sång utomordentligt, med förvånades även över hur mycket jag uppskattade Noel Reddings bas och Mitch Mitchells trummor. Tillsammans en väldigt bra coherent experience. Första och sista låtarna (US), Purple Haze och Are You Experienced?, känns som de mest klassiska, och det var även de som jag hade hört innan. Fenomenala båda två. Hey Joe har härligast melodi. Gillar även The Wind Cries Mary. Third Stone from the Sun är spacead och spännande. Tyvärr lite för många låtar på främst A-sidan som inte blir bättre än okej. 3.5/5 Bästa låt: Hey Joe.

Mysigt 50-talssound som bara puttrar på utan att någon gång utmana eller bli särskilt intressant. Efter några låtar börjar jag undra hur många gånger en man kan beskriva sin kärlek till en(?) kvinna och jämföra henne med månen och havet. Svaret är, åtminstone tillräckligt många gånger för att Frank Sinatra ska kunna fylla ut 59 studioalbum och 297 singlar under sin karriär. Rösten är fin, det är det inget snack om. Men, TÄNK om man 1956 kunde veta vad som gömde sig i musikvärlden på andra sidan decenniet, och hur tråkig Sinatra skulle bli i jämförelse med 60-talets musik. Bästa låt: Ingen som stack ut, allt flöt ihop. Kände inte heller någon större lust att lyssna igen för att hitta någon Bästa låt. Sådeså.

Jag har av någon anledning tänkt på The White Album som ett album någon nivå under deras absolut bästa, och följaktligen förtjänt av max en 4:a. Kanske har det att göra med omfattningen, jag har aldrig tidigare lyssnat på alla 30 låtar som en helhet, och bara sett det som ett spretigt projekt innehållandes några svaga låtar. Ett spretigt album är det definitivt, men, efter en grundlig genomlyssning känner jag att ett album som innehåller While My Guitar, Happiness is a Warm Gun, Julia, Yer Blues, Mother Nature's Son, Sexy Sadie, Helter Skelter; Long, Long, Long; Revolution 1, och Revolution 9 (ja) kan inte förtjäna något annat än en femma. Det spelar ingen roll hur många Wild Honey Pies man slänger in. Bästa låt: Happiness is a Warm Gun.

Älskar! Mysig och vacker drömpop. Fantastisk produktion på alla låtar. Jag brukar känna att album i den här genren ofta blir för tråkiga, men Beach House lyckas träffa mitt i prick, när det trygga, repetitiva, hypnotiserande, kombineras med intressanta melodier. Älskar Victoria Legrands androgyna röst. Inledningstrion, Zebra -> Silver Soul -> Norway är briljant. Avslutningen, med 10 Mile Stereo -> Real Love -> Take Care likaså. Mittenkvartetten håller inte riktigt samma klass, förutom Lover of Mine. Bästa låt: 10 Mile Stereo.

Härlig neo-soul. D'Angelo sjunger fint, och låtarna är vackra, men har ändå svårt att helt känna något för det. Shit, Damn, Motherfucker är en rolig låt om hur D'Angelo upptäcker hur hans tjej har sex med hans bästa vän, och skjuter dem båda i röven, för att sedan fråga sig själv: "Why the both of you's bleeding so much?" Bästa låt: Smooth. Lite mer jazzig.

Klassiska Beastie Boys andra album. Kul och medryckande, fantastisk produktion med beats gjorda nästan enbart från samples. Det går att höra spår från många klassiska rockband, som Beatles, Pink Floyd och Led Zeppelin, i beatsen, vilket är kul! Texterna är fullmatade med popkulturella referenser, annars är de tyvärr ganska intetsägande. Många av låtarna är förglömliga, men när de träffar rätt träffar de verkligen rätt. Några höjdpunkter: High Plains Drifter är bra, gedigen jävla old-school hip-hop låt bara. The Sounds of Science är kul att lyssna på, då det finns många välbekanta Beatlessamples. Looking Down the Barrel of a Gun har ett coolt rockingt beat, där bl.a. Time av Pink Floyd går att urskilja. Car Thief är fantastisk, främst för den "vibrerande" Hurdy Gurdy Man-känslan. Albumet avslutas med ett sorts medley betitlat B-Boy Bouillabaisse bestående av 9 kortare spår. Bland dessa sticker två ut: A Year and a Day för sitt otroliga flyt, både i produktion och rap. Den modernare lyssnaren (jag) hör att Kendrick Lamars låt "i" använder sig av samma sample som hörs här. Hello Brooklyn har bastrummor som hämtade från framtiden, från Kanye Wests Yeezus. HYPE. Bästa låt: Car Thief. Nära nära nära för låtföljden A Year and a Day -> Hello Brooklyn ur B-Boy Bouillabaisse.

Ett album som inleder svagt, med Beauty and the Beast som är en dålig glamrock/discolåt. Joe the Lion är även det en rockdänga, men här anas något sorts djup. Bättre. Låt 3. Heroes. 5 av 5. Så klart. Sons of the Silent Age rider vidare på Heroes-vågen, lite mer experimentellt, lite mer blås. Helt ok. Blackout tar oss tyvärr tillbaks till inledningen, en rocklåt som med fördel glöms bort. B-sidan är mer intressant. V-2 Schneider är en hyllning till Florian Schneider från Kraftwerk. En bra, lite krautig, låt som bleknar i efterhand, med tanke på vilka låtar som följer. Låtföljden Sense of Doubt -> Moss Garden -> Neuköln är briljant. Bowie och Brian Eno har här komponerat tre atmosfäriska instrumentella stycken. Sense of Doubt är ambivalent, ibland hoppfulla vågor och stråkar, för att sedan tas ned av pianotoner i moll. Moss Garden är viloplatsen, en blomdoftande oas innan... Neuköln, som tar en åter ner i mörkret, denna gång lite klokare, med lite mer information om världen. Avslutningslåten The Secret Life of Arabia är en väg tillbaks till verkligheten, till rocken. En ganska vanlig låt, men ändå bättre sound än A-sidan. Topparna på albumet är 5/5, men det finns för många tråkiga spår för att kunna klassa det högre än 3/5. Bästa låt: Heroes

Jag kan inte ljuga för mig själv. Jag gillar punk, älskar post-punk och punkinfluenser. Men, även om detta är ett klassiskt punkalbum, och har varit viktigt för genren (vilket jag kan RESPEKTERA), så är det ganska svårt att lyssna på. Det är energiskt, snabbt, och argt, men avsaknaden av tydligare melodier gör att låtarna flyter ihop i varandra och blir smått enerverande. Tyvärr. Velade mellan en 1:a eller 2:a. Bästa låt: Look, Back & Laugh, bra riff i introt, en tillstymmelse till melodi.

Positivt överraskad! Är inte ett stort fan av disco, men låtarna var inte så bombastiska och festliga som jag trodde, utan mer lågmälda, med rytmiska basslingor. Lätt att förstå varför exempelvis Johnny Marr angett gruppen som influens! Inledningsspåret Good Times känns igen direkt, för mig främst från Sugarhill Gang's Rapper's Delight. Basslingorna i synnerhet på denna låten, men även på albumet i allmänhet, är det bästa med albumet. Man rycks med och blir glad. Men även de lugnare låtarna, främst Will You Cry (When You Hear This Song), är vackra. 3/5, vilket för mig är väldigt högt för ett discoalbum! Bästa låt: Good Times

Bombastisk rock, Springsteen- och Spectordoftande. Låtarna är fartfyllda och storslagna och ofta upp mot 10-minutersstrecket. Meat Loaf's fylliga, fantastiska röst gör det till ett album du gärna vill dansa och sjunga med i på en hemmafest. Låtarnas längd kan dock göra det svårt att lära sig texterna! Kunde ingenting om Meat Loaf innan, och han verkar vara en intressant karaktär, synd bara på Trumpsupportandet och klimatförnekandet. Inledningsspåret Bat Out of Hell är bra. Även Paradise by the Dashboard Light, speciellt del 3, Let Me Sleep on It, där Ellen Foleys sånginsats måste nämnas! For Crying Out Loud är en otrolig kärlekspowerballad som avslutar albumet. Resten av de lugnare låtarna blir lite smöriga. Bästa låt: For Crying Out Loud.

Nja. A-sidan är vanlig psykedelisk rock. Ganska tråkig - för basic. Som en dålig version av The Doors med smöriga kärlekstexter à la tidiga Beatles. B-sidan är en enda 17 minuter lång låt, In-A-Gadda-Da-Vida (säg "In the garden of Eden" snabbt och slarvigt), som tydligen är vad Iron Butterfly är kända för. Och visst, den är det bästa på albumet. Den börjar dock som vanligt, med en enklare, kanske lite mer rockig och metal-låtande del, innan en lång instrumental brygga med bra gitarrspelande och FRAMFÖR ALLT ett intressant och annorlunda trumsolo. Detta är enda gången då det känns som jag lyssnar på något som är eget, som är lite mer utmanande. Bästa låt: In-A-Gadda-Da-Vida.

Hade inte hört talas om detta walesiska band tidigare, och det första jag märkte var det töntiga namnet. Tyvärr, så uppfyllde även musiken mina tidiga fördomar. Albumet är till största del ganska fjantigt. Låtar som låter mer som att bandet gillar att "ha kul" än att göra bra musik. De första 5 låtarna är dåliga på just detta sättet, även om det då och då kan höras en tillstymmelse till vad som hade kunnat bli en bra refräng. Spår 6, Gathering Moss, är ett av de få undantagen på skivan. Här visar bandet att de faktiskt besitter någon sorts talang, och faktiskt KAN göra bra musik. Låten har mer substans, låter annorlunda och uppiggande. Även följande låt, If You Don't Want Me to Destroy You, är ganska bra. Utöver dessa bör även Long Gone nämnas. Den är bra, och låter som något från Babyshambles Sequel to the Prequel. Bästa låt: Gathering Moss.

Äntligen The Streets! Mike Skinners projekt har funnits i min periferi länge, utan att jag har kommit för mig att ge mig in i ett album. Så det var med stora förhoppningar jag gav mig in i detta projekt. Mina förhoppningar möttes. A Grand Don't Come For Free är ett konceptalbum som följer berättarjaget Mike. I It Was Supposed to Be So Easy beskrivs hur Mike har en riktig pissdag då det mesta går fel, och den slutar med att han tappar bort 1000 pund som han haft liggandes bredvid sin trasiga TV. Vi får sedan följa Mike tiden efter denna dag, som satte stort spår, för du vet, A Grand Don't Come For Free. Mike träffar Simone, som jobbar med kompisen Dan (Could Well Be In). De blir tillsammans, men bråkar. På semester är Mike otrogen mot Simone. Väl hemma är Simone själv otrogen mot Mike med Dan. Mike blir sedemera dumpad av Simone, vilket avhandlas i låten Dry Your Eyes, en vacker och extremt sorglig beskrivning av ett break-up. I Blinded by the Lights ska Mike träffa Simone och Dan på en nattklubb, men de kommer aldrig. I låten går Mike runt och är nojjig på klubben, poppar piller, och blir allt mer berusad tills han till sist inte bryr sig om vad Simone och Dan gör, cuz' there's a tune coming in. Låten kan vara den bästa som någonsin gjorts. Den får mig att vilja bli full, festa, ta droger, ha relationer, men är samtidigt fylld med stor sorg och vemod, som skiner igenom i den fan-tastiska produktionen. Skivan avslutas, och berättelsen kulmineras, med Empty Cans, en låt som bättre än någon annan demonstrerar Mike Skinners berättartalang. Den berättar två alternativa slut på historien. Först, en bitter Mike som skyller alla hans problem på andra ("It's not my fault there's wall-to-wall empty cans"). När en kille kommer för att reparera tv:n misstänker Mike att han håller på att bli blåst, och de börjar slåss, innan tv-reparatören springer ut ur lägenheten och Mike kan fortsätta dricka i ensamhet. Låten tar sedan lyssnaren tillbaks till samma scenario, där Mike sitter ensam och dricker, men med annan inställning ("It's all my fault there's wall-to-wall empty cans"). I denna versionen kommer kompisen Scott och lagar tv:n, och hittar i processen Mikes 1000 pund. Mike rycker upp sig, och kommer till insikten att endast han själv kan ta tag i sitt liv. Kompisar, familj, kanske kan hjälpa dig på vägen, men i slutändan är du ensam ansvarig över vilka vägar du tar i livet: "Or maybe it's that I realised that it is true No-one's really there fighting for you in the last garrison No-one except yourself that is, no-one except you You are the one who's got your back 'til the last deed's done Scott can't have my back 'til the absolute end 'Cause he's got to look out for what over his horizon He's gotta make sure he's not lonely, not broke It's enough to worry about keeping his own head above." The Streets va. Visst, vissa av låtarna kanske inte låter som world-beaters, och beatsen kanske är lite smutsiga. Men, det är en så äkta berättelse av en brittisk arbetarklasstillvaro att det är omöjligt att inte bli drabbad. Jag har en personlig dragning till brittisk fulkultur (fulla fotbollssupporters, skitiga pubar), så det är kanske inte konstigt att detta album tickar så många av mina boxar. Mike Skinners staccatoliknande rap är helt egen. Han spottar ren fakta mannen. Detta är en mall för hur konceptalbum som aspirerar att berätta en historia bör berätta den historien. Världsklass. Konst. The Streets är äkta. Bästa låt: Blinded by the Lights.

Ett album som blandar och ger. Hade hört Common People sedan innan, men känner att den är extremt överskattad. Den har ingen rätt att sträcka ut sig till nästan 6 minuter, och bara låta som ett intro som inte tar sig någonvart. Många låtar lider tyvärr av att inte ta sig någonstans. För visst, grundarbetet finns där, albumet är inte dåligt på något sätt, men det finns ingen riktig extra touch som får det att sticka ut. Det faller ganska platt, mellanmjölk. Några låtar höjer sig ur mängden. Disco 2000 är bra, låter som något The Stone Roses skulle gjort. Vilket är en komplimang. Something Changed har fina stråkar. "F.E.E.L.I.N.G.C.A.L.L.E.D.L.O.V.E" är mer experimentell, här tar bandet ut svängarna, det är INTE tråkigt och det är INTE platt, synd att det inte händer oftare på albumet. Bar Italia är en fin avslutningslåt. Jag vet att albumet ses som definerande för britpop-eran, vilket kanske är varför jag känner mig extra besviken. 2013 gjorde NME en lista över historiens 500 bästa album. Different Class kom på 6:e plats. Jag har tyvärr svårt att dela den entusiasmen. Bästa låt: F.E.E.L.I.N.G.C.A.L.L.E.D.L.O.V.E.

Inte så bra! Texterna är samhällskommenterande, vilket så klart uppskattas, även om det blir lite väl övertydligt ibland. Som denna del i "The Knowledge": "One, two, three, four Prejudice: no Ignorance: no Bigotry: no Illiteracy: no" Andra låtar har mer konventionellt kärleks- och danstema. Stora trummor och dansvänliga R&B-beats som tyvärr låter vääääääldigt daterade. Inte ett sound som har åldrats väl. Mycket låter som något teaterensemblen i en 90s-high school-film skulle sätta upp. Livin' in a World (They Didn't Make) är en lugnare låt som har en fin refräng, även om texten även här är jobbigt övertydlig. Den följande låten, Alright, är helt ok, och Janets sång låter ibland som Robyn (???). Låtarna är även för repetitiva och för långa, de flesta runt 5 minuter. Ville under lyssningen helst bara att albumet skulle ta slut. Bästa låt: Alright.

Svårbedömt. Bitvis bra, melodiöst och rockigt, annars för "amerikanskt" och Smash Mouth-punkigt. Bob Goulds röst är ganska tråkig, förutom på ett par spår då han plötsligt låter som Ozzy? Albumet tappar väldigt mycket på sin omfattning. 20 låtar är alldeles för mycket. Spår 5 och 7-14 är ganska bra, och skulle ensamma bilda ett bra album. Nu är det som ett bra album insprängt i ett dåligt. Vilket är synd. Spår 11, She Floated Away, har ett helt annat tempo än resten av skivan, och låter nästan som någon Pouges-aktig shanty. Mkt bra. Överlag, helt ok myspunk. Bästa låt: She Floated Away.

Jobbiiigt. Musiken är jättebra. Melodierna och sättet bandet spelar på är innovativt, unikt, och bombastiskt bra. Men det finns tyvärr för många saker jag stör mig på, för att jag fullt ut ska kunna ta till mig The Flaming Lips. För det första, Wayne Coyne (jag tror det är han som sjunger) har inte en bra sångröst. Den är lite för gnällig och mesig, vilket stör mig. Det andra är texterna, som är banala och samtidigt gör anspråk på att vara djupa. Det fungerar säkert på människor som gillar att ta del av kultur som kan beskrivas som "quirky" (och gärna beskriver sig själv som "quirky"), men det stör mig. Ett exempel är The Spiderbite Song, som gör mig lite illamående. Det blir ändå en trea, för musiken håller så pass hög nivå. Det är bara synd att resten av upplevelsen låter som att bandet består av Uje Brandeliusar (och JA jag skriver detta utan att ha koll på Uje, men det KÄNNS bara så). Bästa låt: Feeling Yourself Disintegrate var vacker.

Älskar! En mer melankolisk och ödesmättad jazz. Jag kan ingenting om jazz, men det jag läser om albumet, om hur viktigt och respekterat det är, får mig att uppskatta det. Jag gillar hur det låter, helt enkelt. När John Coltranes saxofon gråter, gråter jag. Bästa låt: Hela albumet är inspelat i ett streck, men uppdelat i fyra delar. Bäst är sista, Psalm.

En 81-årig Leonard Cohen sjunger sitt avsked. 17 dagar efter att albumet släppts dog han. Och vilket avsked! Det är mörkt, stämningsfullt, och otäckt. Cohens mörka basröst ackompanjerar den minimalistiska produktionen perfekt. Och som alltid när det gäller Cohen (top-3 bästa låtskrivare någonsin) är texterna och poesin i fokus. Lyssna till exempel på hur han använder rim för att skapa rytm i titelspåret You Want It Darker. Titelspåret, som inleder albumet, är fantastiskt. Andra höjdpunkter är den sorgsna kärlekslåten Treaty (inklusive sista spåret String Reprise/Treary), samt Traveling Light, med ett klassiskt Cohen-tema om ensamhet och bohemliv. Faktumet att Cohen dog kort efter releasen gör texten i Leaving the Table ännu mer mörk: "I don't need a reason For what I became I've got these excuses They're tired and lame I don't need a pardon, no, no, no, no, no There's no one left to blame I'm leaving the table I'm out of the game" Bästa låt: You Want It Darker.

Classic! Första heavy metal-albumet. En genre jag annars inte är bevandrad i, och inte känner någon större dragning till, men det går inte att inte älska Black Sabbath. Första låten, Black Sabbath, är så skrämmande och ondskefullt-låtande det blir i musikväg. Resten av albumet håller högre tempo, men behåller de TUNGA riffen, TUNGA basslingorna. Ozzys lätta, genomborrande sång. Briljant. Gillar speciellt N.I.B., både basintrot och gitarrsolot. Och resten. Allt är bra. Bästa låt: Black Sabbath från albumet Black Sabbath av Black Sabbath.

Tråkigt album! Förutsägbara, översmöriga ballader. Ingen låt med någon form av wow-faktor. Israel ära bra. Don't Wanna Live Inside Myself har något fint. Annars mest jobbiga låtar, som Remembering, When Do I, och Dearest. Bästa låt: Israel.

Ett mycket bra konceptalbum om olika personer, händelser och företeelser i Illinois. Det är en fröjd att lyssna på Sufjan Stevens lena röst och noggranna produktion. Det kan dock ibland kännas lite för "snällt". Hade önskat att Sufjan tagit ut svängarna ännu mer, och skapat något mer utstickande. T.ex. "The Man of Metropolis Steals Our Hearts" har några instick av mer upptempo elgitarr och trummor vilket gör lyssningen mer dynamisk - fler sådana rockiga inslag hade höjt betyget! Hatar också att många av låttitlarna är korta noveller, betackar mig från sådana "quirky" fasoner. Sammantaget är albumet ett väldigt bra "konstprojekt", men det har svårt att väcka några större känslor i mig. Det mer avskalade låtarna, "John Wayne Gacy, Jr." och "Casimir Pulaski Day", när det nästan bara är Sufjan och en gitarr, är fantastiska. Av de instrumentella låtarna är "To the Workers of the Rock River Valley Region..." den bästa, mycket för att den påminner mig om "If You Have a Heart" av Bear Quartet. Bäst producerad är den mörkare "They Are Night Zombies...", vars lite rockigare approach hörs direkt i basslingan i introt. Spyr dock på låttiteln. Bästa låt: They Are Night Zombies!! They Are Neighbors!! They Have Come Back from the Dead!! Ahhhh!

Beatlemania! Felfritt, såklart. Även om det inte når topparna som LSD-Beatles nådde, så är det så bra det blir i genren. Strösslat med klassiker, men ändå vissa spår som jag inte hade koll på sen innan. T.ex. Tell Me Why, som är en banger. Älskar också McCartneys Things We Said och Lennons If I Fell och I'll Be Back. Finns några svagare spår, som I'll Cry Instead, When I Get Home och You Can't Do That. 3/5, men, då jämför jag det i första hand mot andra Beatlesalbum. (Bästa refräng (ever): Can't Buy Me Love) Bästa låt: And I Love Her.

Rockigt och spaceat livealbum. Långa hårdrockslåtar varvat med lugnare låtar där dikter framförs, de flesta med temat rymden och dystopisk världsundergång. Låtarna flyter ihop i varandra, vilket ger känslan av en två timmar lång kontinuerlig ljudupplevelse, som är svår att greppa efter en lyssning (men jag orkar inte lyssna en gång till, sry). Även om det är ett livealbum så hörs det inte, inspelningarna låter väldigt kontrollerade, och hade lika gärna kunnat gjorts i en studio, vilket är tråkigt. Har annars inga egentliga invändningar. Bra sång, tunga gitarrer, fet rymdrock helt enkelt! Bästa låt: Seven by Seven.

Bra fransk hiphop! Definitivt inget jag skulle snubbla över i vanliga fall. Lekfullt, rappt, och härligt. Förstår ingenting, men MC Solaars flow är som glidmedel i öronen. Troligtvis inget jag kommer återvända till, men det var en härlig fransk hiphoptimme! Ragga Jam är en toppenkul låt. Bästa låt: Caroline.

I can feel the funk. Fart och fläkt hela halvtimmen i detta livealbum! Gillart. Love Someone är albumets egentliga höjdpunkt, en 10 minuter lång, briljant sånguppvisning. Men jag kan ändå inte bortse från den lite lugnare, nedtonade I Don't Mind, som är otroligt vacker i sin enkelhet. Bästa låt: I Don't Mind. Även om alla bör lyssna på Lost Someone minst en handfull gånger i livet.

Har ibland tänkt på The Offspring som ett band som har guilty pleasure-potential. Har endast hört de kändaste låtarna, och dom kan verkligen slå an en rocknerv i mig, men de känns samtidigt otroligt töntiga. Efter att ha lyssnat igenom detta albumet har bandets status hos mig inte stigit nämnvärt. När The Offspring är bra så är de verk-li-gen bra, men oftast blir det lite för platt och 90-talsamerikanskt. Amerikansk punk har sällan tillräcklig råhet och melodisk känsla, i mitt tycke. Ibland har sångaren Dexter Holland lite för gnällig röst, som i inledningen på Bad Habit. Hatar också hans töntiga jävla spaghettihår. Och han har tydligen släppt en egen hot sauce. Usch. Self Esteem räknas såklart med i de riktigt bra Offspring-låtarna. Det riffet skojar man INTE bort. Bästa låt: Self Esteem.

När jag i mellanstadiet ville bredda mina musikhorisonter och lyssna på något annat än Eminem, läste jag på internet om Nas' Illmatic, och hur den beskrevs som en "hip-hopbibel". Sedan dess har albumet följt mig. Jag återkommer alltid till det efter några månader, inte för att det påverkat eller betytt särskilt mycket för mig, utan för att jag vet att när jag slår på Illmatic har jag 40 minuter ren kvalité framför mig. Varje låt, varje beat, varje rad är så nära perfektion man kan komma i hip-hop. Detta trots att Nas i vad som kanske är tidernas bästa hip-hoplåt, N.Y. State of Mind, inför första versen lägger in en brasklapp: "I don't know how to start this shit, yo...". Albumet är perfekt rakt igenom, men extra bra är ovan nämnda N.Y. State of Mind (såklart), Life's a Bitch, One Love, och Represent. Straight out the fuckin' dungeons of rap! Bästa låt: N.Y. State of Mind.

Generatorn ÖSER Cohen-album över mig. Jag tackar och tar emot. I'm Your Man är ett av hans mest hyllade album, men når för mig personligen inte upp till Leonard Cohens högsta nivåer. Det åttiotaliga synthiga soundet lirar inte riktigt med Cohens röst och stil, tbh. Även om det finns många hits här. First We Take Manhattan är kraftfull och catchy, men om jag veeeerkligen rannsakar mig själv, så är den nog ändå inte så bra. Känns som albumet är ett mellanting av akustiska 60-tals-Cohen och mörka 2000-tals-Cohen. Det blir också bäst när han går hela vägen; åt något av hållen. Som i den mörkare Everybody Knows, och i den melodiösa, vemodiga Take This Waltz. I'm Your Man (låten) är bra. Ain't No Cure for Love och de tre sista låtarna är förglömliga. Bästa låt: Take This Waltz.

Ääe det var inte bra. En mix av rap och metal blandat med lite country. Ingen överraskning att det låter spretigt och är all over the place. För många dåliga genres och stilar som verkligen inte ska behöva mixas. Rappen är inte heller bra, mest cringe. Eller vad sägs om dessa rader från Welcome 2 the Party: "Cause I'm a player that you love to hate Got your girl suckin' dick on video tape I like pussy, suckin' on titties Fucked a lot of different bitches from a bunch of different cities" Inte ens en Eminemfeature i Fuck Off kan rädda albumet. För dåligt. I like pussy, suckin' on titties. Bästa låt: Bawitdaba, ändå en taggad öppningslåt. Och den får mig att tänka på Cobrastyle.

Ett mångbottnat album som ger dig allt det bästa som Rolling Stones har att erbjuda! Härligt rockig inledning med Brown Sugar, otroligt gitarrspelande från Mick Taylor i Sway, maffiga ballader i Wild Horses och I Got the Blues, musikalisk orgie i andra delen av Can't You Hear Me Knocking, tillbakablick till bluesrötterna i You Gotta Move, emorock i Dead Flowers, och ren perfektion i Sister Morphine. Magnifikt rockalbum, magnifikt band. Nosar ohyggligt nära femman, men för nöja sig med fyra. Bästa låt: Sister Morphine.

Från Sticky Fingers jeansskrev till detta jeansarsle. Otroliga hits på detta album, känns som varannan låt blivit en rockklassiker. Och bra är det också. Cover Me, Downbound Train, och I'm Going Down är skitbra. No Surrender är snabb och härlig. Dancing in the Dark är vad Glory Days önskar att den var, en riktig banger. Bobby Jean, I'm On Fire, och My Hometown är vackra. Speciellt I'm On Fire. Bara melodin är nog för att väcka starka känslor. Några svagare spår, som Darlington County och Working on the Highway gör att albumet inte riktigt nåt en femma. Men ändå, en jävla KLASSIKER. Bästa låt: I'm On Fire.

Helt ok rockalbum, väldigt tungt, metaligt, mörkt, grungeigt och heroinigt. Lite för tungt för min smak, och oftast ganska tråkigt. Men absolut inte dåligt. Några feta gitarrsolon dyker dock upp här och var. Kommer troligtvis inte återvända till det här bandet speciellt ofta. Fastnade mest för de lite lugnare låtarna, som Down in a Hole och Rooster. Titelspåret Dirt är bra, alldeles lagomt mycket metal och låter lite som Black Sabbath. Även avslutningsspåret Would? är bra. Bästa låt: Down in a Hole.

Har väldigt dålig koll på Tina Turner sedan innan, så gick in helt utan förväntningar. Blev varken blown away eller besviken. Ett stabilt popalbum, bra produktion (även om 80-talssoundet som bekant inte åldrats jättebra) och mycket fin sånginsats från Turner. Efter en lyssning var det ändå inte jättemycket som stack ut. Den största höjdpunkten är såklart What's Love Got to Do with It. Fucking hell vad bra den är!!! Annars var Steel Claw bra, rockig och taggig, och covern på Help var fin. Bästa låt: What's Love Got to Do with It.

Kul med något modernt! Hypead countrypop. Är skeptiskt inställd till country, och därmed skeptiskt inställd till Kacey Musgraves. Finns många fina låtar, och allt är väldigt välproducerat. Men inte mer än så, det blir aldrig riktigt spännande. Det hade behövts mer smuts för att göra albumet mer intressant. "Love is a Wild Thing", "Oh, What a World", "Mother", och "High Horse" är bra! "Love Is A Wild Thing" har en fin melodi i refrängen. I High Horse hörs inte lika mycket country, utan är istället mer fräsch discopop. BRA! Bästa låt: High Horse.

Halvbra album. Låter ibland som The Stone Roses och lite mer sällan som The Smiths. The La's når dock nästan aldrig upp till något som är i närheten så intressant eller bra som tidigare nämnda band. The La's är ena rejäla one hit wonders, med There She Goes. Och det är en riktig hit, med en catchig refräng (iofs är typ hela låten en refräng) och lite smithskt vemod. Förutom There She Goes är det bästa Timeless Melody, Feelin', och den fina, utdragna avslutningen Looking Glass. Looking Glass är med sina knappa 8 minuter typ den enda låten på albumet som är över 3 minuter (There She Goes är 3:01), vilket ändå känns lite slappt va?? Avrundar uppåt från 2,5/5. Bästa låt: There She Goes.

Helt ok. Gillade Close To The Edge mer. Stör mig också mer och mer på Jon Andersons gnälliga röst, den har samma energi som fick mig att ogilla The Flaming Lips. Rent musikaliskt är det dock inget fel alls, härliga och experimentella riffs. Bäst är det när Anderson håller käft och låter bandet göra vad de gör bäst - spela fet rock. Som i mitten på Yours Is No Disgrace, och sista delen av Starship Trooper - Würm. Bästa låt: Starship Trooper.

Nje, den här typen av R&B är egentligen inget för mig. Väldigt kåt stämning i albumet. Sensuella låtar erotiska texter porriga beats. Men även många chill beats to relax and study to. Bäst när det blir mer hip-hop än R&B, som i Switch och Sumthing Wicked This Way Comes. Take Our Time är också ganska bra, fin sång. Bästa låt: Sumthing Wicked This Way Comes, även om den inte är signifikativ för resten av albumet.

Under hela lyssningen kändes albumet ändå som en stabil 3:a, men efteråt var det inget som hade gjort albumet särskilt speciellt. Albumet är bra, och har genomgående hög kvalitet, men det är för få saker som sticker ut. Låtarna är lugna och fina, jag saknar något med mer fart, något lite rockigare. Egentligen ingenting är dåligt med albumet, men för få saker är bra. En av de bästa sakerna är Michael Stipes röst. Otrolig. Bästa låt: Drive.

Arg och fantastiskt välspelad punkig rock! Älskar. Underbara riffs, bra sång, bra trummor. Finns egentligen inga svaga spår. Öppningslåtarna, Dig Me Out och One More Hour sätter tonen för albumet, med hur de blandar punkiga verser med melodiska refränger. Dance Song '97 jättebra! Heart Factory har bra refräng, arg och het. Sista låten, Jenny, är lugnare och mer melodisk, fantastiska gitarrer och trummor och magiskt outro. Bästa låt: Jenny.

Blev impulsivt skeptisk till 90-talstechno, men blev senare glatt överraskad! Det är en sorts "ambient techno", stämningsfull och härlig att ha i bakgrunden. Beaten är träffsäkra och allt känns extremt väl uttänkt. Ibland blir det väl lite för repetitivt (men det får man väl räkna med), som i avslutningslåten Attached. Gillar särskilt Forever, Science Friction, och 15-minuters-eposet Are We Here?, som är som ett äventyr genom olika stilar, känslor och platser. Bästa låt: Någon av de tre jag nämnde ^

Har aldrig riktigt fattat storheten i Beach Boys, så varför skulle den minst kända Wilsonbroderns soloalbum göra det för mig? Tyvärr faller det ganska platt. Det är väldigt lugnt, rockig, och rätt tråkigt. Ibland blir det lite groovigare, som i Pacific Ocean Blues, en helt ok låt. Albumet handlar till stor del om en frihetslängtan, en längtan till naturen, bort från stadens stress. Texterna är dock ofta rätt dåliga, och känns ibland lite för grabbigt amerikanskt "hillbilly". Som här, i Friday Night: "Shirts off you motorcycle rider Night hider and people who pray I believe my Jesus is in my soul Come on my brother, let's a-rock and roll" Gillar det lite mer experimentella partiet i tredje versen i Thoughts of You. Time är bra, speciellt andra halvan, som inleds med en fantastisk trumpet(?)brygga som accelererar feelingen i låten och bygger upp det aggressiva outrot. Avslutningslåten Only With You är en fin kärleksballad. Pluspoäng för den maffiga skägg-frilla-kombon på omslaget. Bästa låt: Time.

Såja! God kål. Har strölyssnat på Can i ett par år, kul att ha en anledning att lyssna lite mer fokuserat, även om det inte är det mest lättuggade. Väldigt stämningsfullt, experimentellt, och lite psykedeliskt. Albumet består av fyra låtar. Låt nr. 3, Moonshake, är väl den mest konventionella, mest för att den är endast ca. 3 minuter lång, till skillnad från låt 1 och 2, som är nära 10 minuter vardera, och låt 4, Bel Air, som tar upp hela B-sidan med sina 20 minuter. Trots att det hör till genren att det ska vara lite svårtillgängligt är det ändå ett relativt vänligt album för ovana lyssnare. Låtarna har till största delen en härlig, ambient vibe, och går bra att bara ha i bakgrunden. Även om det ofta pågår ganska mycket, kanske framför allt i delar av Bel Air, känns det ändå väl uttänkt och samspelt - det blir aldrig för mycket, för spretigt. Bel Air är albumets höjdpunkt, speciellt andra halvan, där tempot successivt ökas. Velade mellan en 3:a och en 4:a. Album av denna typen bör lyssnas på minst 20 gånger innan en rättvis bedömning kan göras, men det hinner jag inte med! Så väljer att fria hellre än fälla. Bästa låt: Bel Air.

Som jag skrev när jag fick Chic:s album Risqué får några månader sedan - jag har inte trott att amerikansk 70-tals-disco är något för mig. Men, nu är jag åtminstone motbevisad i två fall. Disco är BAS, har jag lärt mig, och när basslingorna går igång har jag svårt att inte ryckas med. Inte konstigt kanske att detta album är skrivet och producerat av Nile Rodgers och Bernard Edwards från - just precis - Chic. Det är svängigt, det är groovigt, jag svänger hänger groovar med. Speciellt i Thinking of You - är du inte medryckt redan i öppningsriffet så kan jag inte hjälpa dig. Hitmässigt är titelspåret i ärlighetens namn sådär. Desto bättre är He's the Greatest Dancer. De lugnare spåren, som Somebody Loves Me och You're a Friend to Me, kommer inte riktigt upp i samma nivå som de snabbare låtarna. Men, de skulle nog passa fint spelandes i bakgrunden på en fin, trädoftande restaurang, när ni beställer in er andra flaska vin. Bästa låt: Thinking of You.

Ping BabyChmafma, fantastiskt album! Delvis överraskande poppigt, som i öppningslåten Son Of Sam. Texterna och de teman som avhandlas är mörka. Död kärlek, depression, meningslöshet, och en generell apati mot livet. Trots det finns det i melodierna ett sorts blandat vemod, det är inte helmörk gothrock, det finns ändå indie-singer-songwriter-ljus i låtarna. Kanske är det just det som gör låtarna ännu mer drabbande, Elliott Smith är mästerlig på att skapa melodier som balanserar mellan hopplöshet och hoppfullhet, mellan liv och död. När hans eget extrema personliga mörker tas i beaktande skapas något oändligt vackert. Ett exempel på hur hemsökt Smiths psyke var av droger och depression är historien om hur en av albumets bästa låtar, Everything Means Nothing to Me, kom till. Tydligen ska Elliott ha varit trött på pressen från skivbolaget, hur folk pratade med honom om framtiden och hans destruktivitet. Då ska han under en psykos med kniv ha karvat in ordet "now" i armen, för att sedan sätta sig vid pianot och skriva ovan nämnda låt, med blodet droppandes längs armarna. Bästa låt: Väljer två. 1: Everything Means Nothing to Me, p.g.a. anledningarna ovan, samt hur trummorna exploderar in i låten halvvägs, medan Elliott mässar om livets meningslöshet. 2: Everything Reminds Me Of Her, som innehåller allt jag förväntade mig av en Elliott Smith-låt, en enkel, drabbande, och avskalad melodi om hjärtesorg.

The Soul Machine lyckas tyvärr inte skapa något som berör min själ. Hip-hop med soulinfluenser. Ok rap, oftast lite halvtråkiga beats. Ganska lekfull känsla. Inte speciellt dåligt, men de flesta låtarna är inte speciellt bra. Bitvis, i de mer "seriösa" låtarna, finns det ändå lite mer substans, t.ex. i Living Again. I Am Selling Soul har ett coolt beat switch, och en väldigt bra andra halva. Bra flow i When We Were Friends (kings?). Sometimes är bra, spoken word över skönt beat. Bästa låt(ar): Living Again och Sometimes.

Gil Scott-Heron on the mic! Brian Jackson on the keyboard! Albumet osar av coolhet från första tonen, vilket också var den bilden jag hade av Gil Scott-Heron sen innan. Hans röst är samtidigt så len och så kraftfull, och den gifter sig fint med Jacksons keyboard. Vissa låtar blir dock liiite för beroende av just keyboardet, och några hissmusiks-varningsklockor sätts igång. Exempelvis låten A Very Precious Time, som är en fantastiskt vacker och poetisk beskrivning av en första kärlek, hade nog gynnats av lite mer fart, lite mer jazz, några fler instrument. Gil Scott-Heron sjunger bra, men hans basröst kommer mest till rätta i någon sorts spoken word. Bäst är det i H2OGate Blues, som är både politiskt allvarlig och MYS. När Gil i början pratar till publiken och säger: "But, first, I wanna do a little background on the Blues and say what it is", så är det bara att luta sig bak och NJUTA i 8 härliga minuter. Gillar också The Bottle och Song for Bobby Smith. Hade albumet funnits på Spotify hade båda åkt rakt in i spellistan. Bästa låt: H2OGate Blues.

Här finns allt. Få artister kan blanda lekfullhet och melankoli som Paul Simon, något som blir tydligt från första tonen i Mother and Child Reunion. Vill du ha historieberättande fortsätter albumet med Duncan. Politisk kommentar, gå till Peace Like a River. Old school blues? Paranoid Blues. Alltid med extrem skicklighet och melodiös träffsäkerhet. Precis som Lincoln Duncan tackade Gud för sina fingrar kvällen efter han förlorat sin oskuld, tackar jag Gud för Paul Simons diton. Men mest för vad de gör med gitarren. En behållning med Paul Simons musik är alltid influenserna från andra delar av världen, samtidigt som han förvaltar ett amerikanskt folkarv. jamaicanska influenser i Mother and Child Reunion, sydamerikansk flöjt i Duncan, brasiliansk trumma i Me and Julio Down by the Schoolyard. Bästa låt: Finns en handfull att välja mellan. Men Mother and Child Reunion gör ändå något speciellt med mig.

DEU YU HAVE THE TYME! Låter som soundtracket till alla PS2-skateboardspel under tidigt 00-tal. Vilket väl säger något om hur inflytelserika Green Day var. Men också något om hur taskigt det åldrats. För så pass bra är det inte. Några hits sticker ut, men annars låter allt annat som en enda elgitarrsgegga. Basket Case, She, When I Come Around och F.O.D. är bra. Bästa låt: Basket Case.

Lättsam, gladlynt och svängig pop! Då albumet, som mycket av det tidiga 60-talets pop, består mest av covers är det svårt att bedöma just det här albumets unika kvalitéer. Det unika är väl just Dusty Springfield, och hennes röst är det inget fel på. Bästa låt: You Don't Own Me.

Jävligt rockigt, full fart, något som både din och min farsa skulle gilla. Ändå på något sätt mildare än hur jag tänkte Alice Cooper skulle låta. Glammigt och gediget, ofta väldigt in your face, speciellt i No More Mr. Nice Guy. Ofta med en dos humor, som i Unfinished Sweet, som handlar om ett tandläkarbesök där tandläkaren konstaterar att tänderna ser bra ut, men tandköttet måste bort. Och, tips, om du är nekrofil är avslutningsspåret I Love the Dead något för dig! Bästa låt: No More Mr. Nice Guy.

Jaaazzzzzzz. Men inte den jazz du vill ha i bakgrunden under en vinig middag på en rökig bar. Den sorts jazz som tar sig in på djupet och påverkar allt omkring dig. Avantgardistisk jazz som stressar upp dig för att sedan lugna ned dig, i nästa ögonblick förvirra dig när latinamerikanska gitarrer kommer in från vänster, och som slutligen får dig att vilja explodera av känslor och intryck när trumpeterna trummorna basen ökar ökar ökar tills det inte finns någonstans att ta vägen. Fantastiskt.

Hmmm. Väldigt klassiskt svängig bluesrock. Känns som Jeff Beck och hans grupp opererar i en gammal bluestradition, utan att tillföra särskilt mycket nytt och spännande. Det är inte dåligt - bluesriffen och gitarrsolona är häftiga, och Rod Stewarts sång är så klart felfri - men det väcker inget särskilt i mig. Också ett minus att alla de bästa låtarna är covers. Bäst är de tre på varandra följande Morning Dew, You Shook Me, och Ol' Man River. Beck's Bolero har också något. Greensleeves är fin och traditionell. Bästa låt: Ol' Man River.

Andra Alice Cooper-albumet på kort tid för mig! Och precis som i Billion Dollar Babies fortsätter Alice Cooper krossa mina förutfattade meningar om bandet. Det är lekfullt, humoristiskt och genreöverskridande. Även om grunden ligger i rocken utforskas många olika sounds och stilar. Är det bra då? Nja. Albumet känns tyvärr inte lika genomarbetat som Billion Dollar Babies. Titelspåret har kanske NÅNTING, men för mig är den mest den enklaste och tråkigaste första låten på Guitar Hero III som man alltid tvingades igenom när man startade ny campaign. Också temamässigt är det svårt att engageras. Många låtarna har något sorts high-school-tema. Jag vill be den då 24-årige Vince Furnier att SLÄPPA den tiden och sjunga om vuxensaker i stället. Bäst är Blue Turk, med sin vemodiga refräng och 2-3-minutslånga gitarrbastrumpetdel i mitten. Lagom skruvat. Gillade också Luney Tune. Gutter Cats vs. The Jets är urdålig och fjantig!!! Bästa låt: Blue Turk

Ge mig mer av The Night Trippers sizzling Gris-Gris! Wow! Detta var annorlunda. Mörkt, psykedeliskt, träskigt, långsamt funkigt. Jävlar vad jag gillar det. Dr. John har ett tydligt New Orleans-sound, voodoo-influerad swamp-blues. Liknar Tom Waits Rain Dogs (eller Rain Dogs som liknar Gris-Gris, såklart). I de mörkare låtarna sitter du vid en lägereld i en fuktig bayou i Louisiana. Det är mitt i natten, det regnar, du har hamnat mitt i en voodoo-ritual och vet inte riktigt om du är i fara eller inte. Allt du har att luta dig mot är shamanen Dr. Johns raspiga stämma mässandes Gris-Gris Gumbo Ya Ya. Albumet är perfekt komponerat, lagom kort. Mitt i det skräckinjagande mörkret finns en välkomnande lättsam andningspaus i mitten med Mama Roux, och till en viss del Danse Fambeaux. Bäst är I Walk on Guilded Splinters, med det finns inte en enda svag låt. Om jag skulle tvingas ta ut min top-5 från detta albumet (på 7 låtar) så skulle nog Danse Kalinda Ba Doom och Croker Courtbullion ryka. Ett album som griper tag i en och inte går att sluta lyssna på. Jag kommer hålla hårt i denna talisman. Bästa låt: I Walk on Guilded Splinters.

Klassisk glamrock. Fattar att det är SVÅRT att spela elgitarr jättesnabbt och att Eddie Van Halen är DUKTIG, men även om jag kan uppskatta själva hantverket får det mig inte att känna speciellt mycket. Låtarna är för rättfram, enkla, släta, vilket gör att de blir lätta att glömma. Bäst är Little Dreamer. Eruption ska ju vara historiens bästa gitarrsolo, och visst, det är väl bra. Det känns fel att refrängen i The Kinks-covern sjöngs på amerikansk "You Really Got MEE" istället för brittisk "You Really Got MEH". Bästa låt: Little Dreamer.

Konstigt och, från en ovan Blurlyssnare, oväntat. Men också: fan vad bra! Jag läser mig till att Blur ville ta sig bort från britpopen, mot ett mer amerikanskt indierock-sound. Denna ambition, framåtrörelse, experimentlusta, samtidigt som det brittiska i grunden finns kvar, banar väg för ett fantastiskt och unikt album. Lite speciellt med flera "parodilåtar". Song 2 som parodi på grunge och Country Sad Ballad som parodi på en countryballad. Båda bra, Song 2 bäst. Efter Theme from Retro får albumet - ofta genom att sakna ned - upp farten på riktigt. You're So Great, Death of a Party, Essex Dogs är briljanta. Chinese Bombs, Strange News from Another Star är bra. Beetlebum är MYCKET bra. Bästa låt: BESLUTSÅNGEST men väljer ändå den morbida alkoholkärleksförklaringen You're So Great. Delad andraplats till Death of a Party och Essex Dogs.

Med mycket möda och stort besvär tog jag mig äntligen igenom 1,5h Genesis, något jag inte såg speciellt mycket fram emot på förhand. I efterhand var den känslan befogad. Vissa låtar har bra partier, men de dränks bort i de omgivande proggigt fjantiga synthtonerna. För spretigt helt enkelt. Även de spår som har ambitionen att vara ännu mer art-rockiga vågar inte löpa hela linan ut. Det blir mellanmjölkigt; varken full on art rock eller melodiös prog. Papparock av den sämre sorten. Plus för vackert omslag. Bästa låt: Ingen stod ut, men gillade den kortare, instrumentella Hairless Heart. Den var åtminstone stringent, och höll sig till ett sound (även om det är mer av ett mellanspår).

Snällare och poppigare rock än vad jag förväntat mig. När jag börjar lyssna vill jag skalla dagen rakt i plytet, känner mig kraftfull. Denna känsla håller i kanske 2-3 låtar, innan det blir för tröttsamt. På något sätt svårt att verkligen tro på texterna om kärlek när de sjungs av pudelrockare. Men det är väl bara mina fördomar. Bättre än det förra Genesisalbumet, men likväl en tvåa. Bästa låt: Love Bites

Helt ok. Hyfsat generisk 80-tals syntpop. Att det idag är trendigt med just det soundet gör att det inte känns allt för omodernt ändå. Inte så mycket som sticker ut, '4 Ever 2 Gether' är det spåret som tar ut de mest snäva svängarna, och det blir rätt bra. Annars skulle jag bli glad att höra vilken som helst av låtarna på ett dansgolv, främst den stora hiten 'The Look Of Love, Pt.1'. Bästa låt: The Look Of Love, Pt.1.

KUL med något som inte är från väst! Även om det är tråkigt att det ska krävas en expedition från Damon Albarn, en signering med Julian Casablancas bolag, och en plats i en antologi till 99% fylld med västerländsk musik innan det når mig. Men, tacksam är jag ändå! För, Songhoy Blues från Bamako, Mali, är otroliga! En mix av klassisk rock, blues, och (säkert) traditionella västafrikanska sounds som jag kan för lite om för att göra någon sorts djupare kommentar. Bra är det. RIVSTARTAR med 'Soubour' (vars tunga riffs bitvis för mina tankar till Pattis 'Ain't it Strange') och fortsätter i samma höga tempo med härliga 'Irganda'. På spår tre höjs nivån ytterligare, och 'Al Hassidi Terei' har fantastiska 'I Want You (She's So Heavy)'-vibbar i de långsammare partierna. Bredvid de tre öppningslåtarna är 'Petit Metier' det bästa på albumet. Lite ömmare, lättare, akustiskarareare, och vakcrare. Bästa låt: Petit Metier.

Gillar! Funkigt och souligt. Bandet är otroligt med sina tighta riffs. Curtis Mayfields sång är ljuvligt sexig, men i vissa låtar hamnar rösten faktiskt lite för mycket i fokus, och instrumenten hamnar tyvärr i skymundan. Gillar kanske därför de lite "hårdare" låtarna, med tyngre riffs och mindre skönsång, som 'Billy Jack' och 'Hard Times', medan t.ex. en låt som 'Jesus' är lättare att glömma. Bästa låt: Billy Jack

Nej, Led Zeppelin har aldrig varit MITT band, och med detta album gjorde de inga stormsteg mot den ärofyllda titeln. Jag är väl helt enkelt inget metalhead. Gillar inte Plants röst när den blir för hög och ansträngd. Gillar inte sättet låtarna är ostrukturerade, t.ex. 'Heartbreaker' känns som 7 låtar insprängd i en. Jag vill ha det antingen mjukare och mer melodiöst, eller ännu mörkare, tänk Sabbath. På det här viset ska det inte vara. 'Moby Dick' är toppen, tack vare trumsolot som ger en paus i skränandet, och tack vare att de korta partierna runt solot har de bästa riffen. Det blir bara en tvåa, STÄM MIG. Bästa låt: Moby Dick

Albumet som gjorde den rätt vedervärdiga genren "rap rock" populär, främst genom tolkningen av Aerosmiths 'Walk This Way'. Rockiga influenser märks även på vissa andra spår, det är väldigt Rick Rubinskt och tungt. På något sätt blev albumet sämre för varje lyssning. Det finns ljuspunkter där det är väldigt lekfullt och groovy, men det blir ibland lite för monotont och repetitivt. Stora hiten 'It's Tricky' är inte speciellt bra. Inte heller låtar som 'Perfection' eller 'Dumb Girl' når någon sorts verkshöjd. Roligare lyssning blir det i 'Peter Piper', 'My Adidas', och främst 'You Be Illin''. Gillar faktiskt även 'Walk This Way' - någonting har den, även om jag har en vag känsla av att jag borde skämmas för att jag tycker det? Recensionen låter kanske negativare än vad det faktiskt var, stabil 3:a ändå. Bästa låt: You Be Illin'.

SÅ bra att mitt hundrade album blev en solid femma! Har älskat detta album sedan 'Eau D'bedroom Dancing' dök upp i min shuffle, och den låten får fortfarande mig att känna mig som en melankolisk romantisk gymnasieelev. Det är som att riot grrrl-eran under 90-talet ledde fram till detta fulländade album, som har kvar råheten och kaxigheten, blandat med någon sorts glad post-punk. Självklart var sångaren Kathleen Hanna med både i genrens början med Bikini Kill och i dens kulminerande med Le Tigre. Kul att de i 'Hot Topic' sätter sig in i denna historieskrivning genom att lista inspirationskällor i form av andra band och feministiska ikoner. Här finns den stora, roliga hiten i 'Deceptacon', den vänliga och fina 'Les and Ray', det kaxigt punkiga i 'The the Empty', det avantgardistiska och annorlunda i 'Dude Yr so Crazy' och 'Slideshow at Free University'. Den sistnämnda är för övrigt också en favorit, troligtvis tvåa på albumet. Det instrumentella i den låten slår an en sådan sträng hos mig, den går inte att bli av med, den hypnotiserar mig. Fulländat album, tack. Bästa låt: Eau D'bedroom Dancing. Alltid.

Om du låter titelspåret spela i bakgrunden medan du och din dejt konverserar och tittar varandra djupt i ögonen ska du behöva göra bort dig TOTALT för att hon inte ska bli sugen. John Martyn är din ideala wingman. Se bara till att hon inte lyssnar allt för mycket på texten, då den är skriven till den deprimerade Nick Drake; det kan sabba stämningen. Men, ni vill båda ha något mer, något snabbare. Ni dricker hårdare. Och sånt. Ni vill 'Over The Hill'. Senare föreslår du en promenad på fälten utanför staden. 'Don't Want to Know' är en mörk stjärnhimmel utanför de störande ljusen. Den stjärnklara natthimlen börjar sedan pulsera och blinka i rött blått grönt gult, 'I'd Rather Be the Devil' är en psykedelisk mardröm, neurotisk och stressad. Covern av denna Skip James-låt visar att John Martyn har mer i sig än simpla bluesfolklåtar. Frukta icke, för 'Go Down Easy' är den mjuka filten som sänker sig över dig när trippen börjar lägga sig. Filten som ger dig krafter, för du ska upp igen! 'Dreams By The Sea' är igång, skaka på din kropp som en epileptiker! Svettiga efter dansen blir ni sentimentala, ni sätter er och du berättar för henne precis hur du känner. Du vet hur du ska göra, John Martyn har ju visat det för dig i 'May You Never'. Ni reser på er och vandrar vidare. Ni pratar om var ni ska just i natt, men ni båda vet att ni menar hela livet. 'The Man in the Station' spelas. Var ni hamnade? Lyssna på 'The Easy Blues' om du undrar. Dörren är låst men väggarna skakar. Vad finns mer att tillägga efter en natt som denna? Du faller ned på knä, du är numera för evigt i John Martyns grepp. Han är Gud, han är världen. Han är du, du är han.

Nä, ett riktigt bottennapp tyvärr. Countryrocken är svår. När allt stämmer låter det bra, annars blir det så här. Låter religiöst och (förlåt) "bonnigt". Speciellt äckligt kristet blir det i 'I Am a Pilgrim' och 'The Christian Life'. Eller hur kul låter den här killen, från 'The Christian Life': "My buddies shun me, since I turned to Jesus They say I'm missin' a whole world of fun I live without them and walk in the light I like the Christian life" Toppenkul! Albumet räddas (nåväl) av några starkare spår. Båda låtarna skrivna av Dylan (tack papi) - 'You Ain't Goin' Nowhere' och 'Nothing Was Delivered' - håller högre klass. Även Gram Parsons 'One Hundred Years From Now' lyfter litegrann. Bästa låt: Nothing Was Delivered.

Oj! Här har det krävts lite tid och ett antal lyssningar för att smälta allt och låta det MARINERA. Galen och rå post-punk, tydligen väldigt inflytelserikt. Och jag kan förstå det. Som en mer sinnessjuk version av Talking Heads. David Thomas röst är verkligen en sk acquired taste, men jag älskar den! Har alltid hatat sea-shanty-tiktoktrenden, så det var gött att höra Drunken Sailor bli massakrerad på ett så fantastiskt galet sätt i 'Caligari's Mirror'. I de mer experimentella låtarna, som 'Thriller!' och 'Blow Daddy-O', är det bara att blunda och ryckas med. '(Pa) Ubu Dance Party' låter som om bandet släpat med sig sina trasiga högtalare ned på stranden för en improvsession. Skränigt, men ändå med en så dansvänlig beat. 'Codex' är fantastisk, mörk, sårbar. Varje sekund är fullmatad och uttrycksfull. Det känns som varje bandmedlem har the time of their life (eller the trip of their life). Urcoolt. I've got these arms and legs that flip-flop flip-flop!!! Bästa låt: Dub Housing.

Tja, världens genom tiderna mest sålda album. Finns väl inte så mycket mer att säga. Så jag spar på adjektiven. Ändå bra. Inte ett album jag själv någonsin sökt upp, sjukt nog. Men monsterhitsen (och vilka jävla hits det är, finns det någon sjukare låtföljd än Thriller -> Beat It -> Billie Jean?) är ändå monsterhits av en anledning. Thriller sämst av den trion, de andra två på hyfsat jämn nivå. Bästa låt: Beat It.

Halva albumet verkar ha försvunnit från Spotify? Jag orkar tyvärr inte leta fram hela. Jag fattar grejen. Eller, I get the gist of it, som man säger i Amerika. EXTREmt tempo, känner Jerry Lee Lewis svettdroppar stänkas från bakom pianot genom högtalarna. Har inte trott att rockabilly någonsin skulle kunna vara något för mig, men måste erkänna att jag skulle älskat att vara i publiken under denna konsert. Och, det låter på inspelningen som att publiken älskade att vara just där. Star Club. Hamburg. Shit va. Bästa låt: Good Golly, Miss Molly.

Jag gillar ju annars den här garagerock-eran, tidiga 00-talet. Men här funkar det inte riktigt. Lite för amerikanskt punkigt. Känns ofta som ett band som slängt ihop ett gäng låtar som de ska spela på den risiga talangshowen på deras high-scool. 'I Can't Wait' är ok. 'The Union Forever' är bra, lite långsammare, mörkare, post-punkigare. 'Fell In Love With a Girl' funkar också, Hives-vibes på den. Bästa låt: The Union Forever.

Post-punk står det på wiki. Detta albumet har breddat min uppfattning av det redan så breda begreppet. Det var inte vad jag tänkte mig när jag läste etiketten. Det är synthigt och New-waveigt. Väldigt, liksom, "höga" ljud, en ganska omslutande och spretig ljudbild. Mycket händer på en gång. Och soundet blir i slutändan extremt mycket 80-tal, tyvärr på det sättet som har åldrats rätt dåligt. Känns som ett album som KAN ha förbättringspotential vid senare lyssningar, men det är också ett album jag inte känner mig speciellt taggad på att återvända till. 'Heartland' är nog ändå bäst ändå. 'The Mercy Beat' också rätt ok. Bästa låt: Heartland.

Omslaget, namnet, genrebeskrivningen "thrash metal". Hela estetiken gjorde mig rädd att ta mig an detta album. Det kändes inte som något för mig. Och det var det inte heller. MEN, det var inte så dåligt som jag var rädd för. Lite cred ska de ha, coola riffs och sånt ibland. Känner ändå att det mesta flyter ihop, efter ett par låtar tappar jag intresset och glömmer lyssna. Jag kan förstå att det finns något här. Många låtar har ett fint, långsamt intro som förstörs när tempot ökas. Det är hårt, men ändå inte så pass hårt att melodierna inte går att urskilja. Det är melodiöst, och uppenbart väldigt skickligt hantverksmässigt. Det är bara, helt enkelt, ingenting för mig. Det kommer bli en etta, men det var ändå inte USELT. Albumen jag ger tvåor håller generellt högre klass än det här, men det hade kunna varit mycket värre. Bästa låt: Fick mest känslor för 'Hangar 18' och 'Five Magics' efter en genomlyssning, så någon av dem.

Mmmm behagligt. Mysigt lunk från början till slut. Soundtrack till filmen Shaft från 1971, därav mest instrumentellt. Härlig stämning genomgående. 'Café Regio's' är vad jag skulle spela om jag ägde ett café som hette Regio's. 'Early Sunday Morning' låter precis som jag vill att min söndagsmorgon ska kännas. Längden och soundtrackfaktorn gör det lite svårt att bedöma det som ett koncist album. Inget fel på musiken, men lite långt som album betraktat, tappar 1p på det. Svårt att välja favorit. Både 'Walk from Regio's' och 'Café Regio's' är bra. 'No Name Bar' är lite mer rough, kvällsdoftande. Men ändå svårt att komma från huvudspåret 'Theme From Shaft', med sin otroliga presentation av hjälten Shaft: "Who's the black private dick That's a sex machine to all the chicks? SHAFT!" "He's a complicated man, but no one understands him but his woman" SHAFT! Bästa låt: 'Theme From Shaft' eller 'No Name Bar'.

Svenskproducerad 10-tals-pop, soundet som dominerat poptopplistorna i vad som känns som hela mitt vuxna liv. Väldigt snäll, lättillgänglig pop, mest om kärlek och hjärtesorg. Ljudbilden gör dock att det temat inte riktigt berör på djupet. Många låtar jag skulle älska att skriksjunga till på dansgolvet, men inte tillräckligt med skav eller mörker för att jag ska fastna på riktigt. Ibland är det lite cringe textmässigt, som i stora delar av 'Wildest Dreams', eller hela "they are the hunters, we are the foxes"-grejen i 'I Know Places', som annars är helt okej. Tyvärr några låtar som jag helt enkelt inte tycker är så bra. Här finns främst 'Bad Blood' och 'How You Get The Girl'. 'Clean' är en fin avslutning! Gillar också 'Style', 'I Wish You Would', och såklart 'Shake It Off'. Och, när allt är sagt och gjort är ändå 'Blank Space' en rejäl banger. Har velat mellan en tvåa och en trea, men känner mig schysst för tillfället. Bästa låt: Blank Space.

Här finns det gott om bakgrundsinfo att läsa om och lära sig, så jag skriver ned huvuddragen här för att hjälpa minnet. Femi Kutis album ses som det som introducerade afrobeat för en internationell publik. Afrobeat är en sorts blandning mellan traditionell nigeriansk och västafrikansk musik, och amerikansk jazz och funk. En av pionjärerna inom afrobeat var Fela Kuti, Femi Kutis pappa. Fela Kuti var i sin tur son till Funmilayo Ransome-Kuti, politiker och aktivist som var drivande i kvinnofrågan i Nigeria. Men de kända släktleden slutar inte där. Ransome-Kuti-familjen har sedan pastorn och kompositören Josiah Jesse "J.J." Ransome-Kuti i slutet av 1800-talet tonsatte kristna hymner med traditionell musik varit nigeriansk adel när det kommer till musik, konst, politik, utbildning, medicin, etc. Lägg det på minnet om du vill! Musiken då? Skitbra! 'Frustrations' är otrolig, speciellt blåspartierna. Älskar 'Nawa' med sin energi och frenesi. Även många av de andra låtarna kommer med samma energi och rytm. Bästa låt: Frustrations

Högt och lågt! Börjar bra med 'Misunderstanding', och speciellt med 'Far, Far Away', som är precis lagomt mycket country för mig. De lugnare spåren är absolut bäst (också 'Sunken Treasure'), tyvärr är det oftare mer en ointressant mix mellan rock och country. Ofta rätt "twangingt", på rätt sätt i 'Forget the Flowers', på fel sätt i 'Someday Soon'. 'The Lonely 1' är fin. Här hade albumet kunnat sluta, i stället för med den hemska 'Dreamer in My Dreams'. Och, viktigt, det är för lååååååångt. Tröttnar. Med det här tråkiga soundet är en timme och en kvart på tok för mycket. Bästa låt: Far, Far Away.

Gillade Raising Hell för någon månad sen, och älskar detta debutalbum ännu mer! Det känns mer angeläget, mer äkta, och mindre kommersiellt än Raising Hell. Epokgörande album som startade new school-eran i hiphop. Klassiska, BIG beats, mycket trummor. Rappen är väldigt tidsenlig, hur Run och DMC inte har varsin vers, utan rappar samtidigt, varannan bar, ibland varannat ord. Väldigt mycket lines av typen: "I rhyme to the beat of the groove at the mic", men det är ju också 83. Finns också mer samhällskommenterande låtar, som 'Hard Times' och 'Wake Up'. B-sidan är bara hit efter hit efter hit efter hit. Svårt att välja favorit, låtföljden 'It's Like That' -> 'Wake Up' -> '30 Days' är svårslagen. Skrev i min recension av Raising Hell att rap-rock är en vedervärdig genre, det får jag väl stå för. Men SATAN vad 'Rock Box' knockade mig. Den elgitarren slår an strängar djupt inne. Otrolig. Bästa låt: Rock Box.

Otroligt fin, stilla, pianodriven jazz. Bara en av låtarna är skriven av Simone (Four Women), men jag antar att hon inte huvudsakligen var låtskrivare, så jag struntar i det. Fokus här är pianot och rösten. Och vilken röst det är, mörk, soulig, hård och mjuk på samma gång. 'Four Women' är vacker och drabbande. Simone berättar om fyra svarta kvinnor som får klä varsin stereotyp, varsin bild av förtryck och lidande. Simones röst är aldrig mer angelägen och ilsken som i crescendot i sista versen. Ingenstans kommer Nina Simones otroliga röst till uttryck lika bra som i nästan 7 minuter långa, vackra 'Wild Is the Wind'. Och hur pianot med resten av bandet ökar intensitet i refrängerna, ÅH. 'Lilac Wine', 'Break Down and Let It All Out', 'Black Is the Color of My True Love's Hair' och 'If I Should Lose You' också otroliga. Detta var min egentliga introduktion till Nina Simone. All in all så är albumet en ren jävla fröjd från början till slut, och jag MÅSTE komma ihåg att återvända till det, och till Nina Simone. Vilken mästare. Bästa låt(ar): 'Four Women' och 'Wild Is the Wind'.

Mest instrumentellt album, frontat av Simon Jeffes och utgivet av Brian Eno's experimentella skivbolag. Vissa låtar är Brian Enoskt "ambient" och stämningsfulla. Medan andra, de flesta, är gitarrplonkande, experimentella, och lite knasiga på det där störiga sättet. Känns som meningen är att det ska låta lekfullt och lättsamt, men blir i stället bara ploj. För det kan låta bra också, som de tre låtarna på B-sidan gör. Bäst och vackrast är 11:46 långa'The sound of someone you love who's going away and it doesn't matter', som är precis vad det låter som. Ett album som hade varit bättre om det tagit sig själv mer seriöst. Men, i ärlighetens namn är inte topparna skyhöga heller. Bästa låt: The sound of someone you love who's going away and it doesn't matter.

Går knappt att föreställa sig vilka KOPIÖSA mängder syra detta gäng konsumerat. Många textrader är vad man 2012 skulle kunna beskriva som "random". En upplevelse, med mängder av olika, obskyra instrument och väldigt mycket som pågår samtidigt. Det är verkligen inte avslappnande, men inte heller dåligt! Det är som att åka på ett äventyr till rymden och till underjorden på samma gång, mystiskt och magiskt. Kan fatta vilka pionjärer de var i genren, psykedelisk folk. Tanken att Beatles och många andra hörde Incredible String Band innan den stora psykedeliska vågen är inte långt borta. Säkert även Monty Python, då vissa låtar låter precis som en av deras medeltids-soundiga skämtlåtar. 'A Very Cellular Song' är bitvis bra, speciellt slutet. 'Waltz of the New Moon' också rätt fin. Bäst är nog antingen 'Three Is a Green Crown', med tydligt sydasiatiska influenser där den gråtande sitaren (tror jag?) framträder tydligast, eller 'Swift as the Wind', som är riktigt weird, om ett barn som fantiserar om hemska saker i verserna för att bli tröstad i refrängerna. 'Nightfall' också fin avslutning, så generellt blev albumet bättre och bättre ju längre jag kom i det. Som sagt, spretigt, eggande, vad som vissa skulle kalla oljud, men ändå på något sätt tilltalande. Bästa låt: 'Three Is a Green Crown' eller 'Swift as the Wind'.

Även om den där falsettkören som upprepar sista ordet i varje mening (SEARCHIN') kommer lite för ofta, och är lätt att störa sig på, ett jävla bra album. Generellt mönster är att verserna är lite för poppiga och tråkiga, men sedan golvas man av en fet, melodiös, melankolisk refräng. Då låtarna byter karaktär rätt ofta har även många dåliga låtar något bra i sig, t.ex. 'Across the Border', en rätt tråkig låt som i några korta ögonblick blixtrar till när precis rätt ackordföljd når trumhinnan. 'Jungle' är rätt kul, CHOOKA CHOOKA HOO LA LEY. Albumet är också för långt. Inget fel på dubbelalbum i sig, men låtföljden från 'Night in the City' till 'Standin' in the Rain' är inte så mycket att ha (förutom 'Jungle'). 'Sweet Talkin' Woman' bättre än 'Mr. Blue Sky', som också är bra, men överskattad?? Bästa låt: Turn to Stone.

Fördjefla tråkigt. Snäll singer-songwriter folkpop. Här tas aldrig några risker, inga äventyrliga utflykter. Nejdå, vi stannar i det trygga smöriga skitpoplandet och tittar på alla oinspirerande gitarrackord och klyschiga textrader. Tvi vale, jag betackar mig. David Gray har själv sagt att framgången detta album hade banade vägen för artister som James Blunt och Ed Sheeran. Det kan jag höra, han var säkert inflytelserik. Det ÄR att bana vägen för något. Du banade vägen för SKIT, David Gray. Av de låtarna som gjorde intryck kom följande betraktelser: Dricker cyanid före jag frivilligt lyssnar på 'Silver Lining' igen. 'Sail Away' har något lite fint över sig. ELAKT att avsluta ett sånt här album med en 9-minuterslåt. Den är iofs helt ok, men det är nog mest för att det är en cover. Albumet beskrivs som "folktronica", och i första låten, 'Please Forgive Me', finns ändå ett härligt elektrobeat i bakgrunden, låter lite brittiskt och big-beatigt. Utöver detta är det lika bra att gräva ned detta album sex fot under jorden och gå vidare med livet. Bästa låt: Please Forgive Me.

Min kunskap om vad som gör en rapvers bra eller vad som är ett bra flow må vara begränsad, men shiiiit, detta måste vara så nära perfektion man kan komma. GZAs mjuka flow över RZAs minimalistiska beats, de följer varandra åt så bra. Hörs extra mycket i andra versen i 'Living In The World Today', eller Method Mans andra vers i 'Shadowboxin''. Texterna är också fantastiska, intellektuella, på ett sätt att jag skulle behöva sitta en vecka och bara googla och dechiffrera referenserna i texterna. Som i RZAs vers i '4th Chamber'. Som för övrigt är helt SJUK, vilket beat. Galna beats även i 'Hell's Wind Staff / Killah Hills 10304' och 'Swordsman'. 'B.I.B.L.E' är ju egentligen ett extraspår och räknas inte, men den är ändå otrolig. Ibland är de långa kung-fu introna aningen irriterande, men det är väl lite Wu-Tangs grej. Men jag vill ju höra låten!! Bästa låt(ar): 'Living In The World Today' eller '4th Chamber'.

Bättre än jag trodde. Har aldrig lyssnat, men har tänkt på Nine Inch Nails some ett screamo-igt emo-metal band. Det var mycket mer industriellt, hårt, art-rockigt, och till och med lite brittiskt big-beatigt än så! Rätt häftiga låtar bitvis. Även om texterna absolut är rätt gymnasiala och emo. Gillar ju konceptalbum! Här bara en dryg timmes ångest och mörker och depression som kulminerar i berättarjagets självmord. Vissa låtar drar ut och blir lite för långa, även om det är spännande att vara i kaoset länge. 'A Warm Place' är en skön vilostation. Spännande att höra den här versionen av 'Hurt' i kontexten med resten av albumet. Blir spöklikt och kittlande bra. Bästa låt: Ingen specifik som fastnade extra. Nog bäst som helhet. Även om det var lite för utmattande för att jag ska känna mig manad att återvända (okej kanske 'Hurt' då).