⭐⭐÷
Psykadelisk rock. Innehåller två absoluta klassiker i form av Somebody to love och White rabbit som inte går att värja sig ifrån. I övrigt har jag svårt att bli riktigt engagerad och och tycker inte det inte är så mycket som sticker ut, i mina öron upplever jag att den kan ha åldrats dåligt. Om Grace Slick fått ta mer plats hade det möjligtvis kunnat lyfta fler låtar. Hennes röst är grym.
⭐⭐⭐
Första spåret Coat of many colors är en av mina favoriter från Dolly, en fin hjärtskärande låt. Albumet är annars definitionen av short and sweet, bara 27 min långt och bestående av "söta" låtar. Konsekvent arrangerat och producerat, inga stora gester utan nedtonat och enkelt vilket gör det trevligt och skönt att lyssna på. Dock saknas spår som riktigt sticker ut, förutom då spår 1. Möjligt att det kanske växer om jag i framtiden ger det fler lyssningar.
⭐️⭐️⭐️⭐️
Hookigt och engagerande. Även om låtarna ofta handlar om knakande relationer är det konsekvent upplyftande. Här finns inget kvar av countryartisten Taylor, utan här är det elektroniskt kryddade poplåtar. Fullt av "radiohits" som faktiskt är bra. Lever upp till hajpen.
⭐️⭐️⭐️⭐️
4.5
Bayou boogi woogie med härlig grit framförallt tack vare Johns riviga röst. Finns en del återblickar musikaliskt till 50 talet. Ett bra album med ett antal klassiker som jag alltid kommer komma tillbaka till som Run Throug the Jungle, Who´ll Stop the Rain mfl. Covern av I Heard It Throug the Grapevine är riktigt bra. Dock några fillers, framför allt Ooby Doobie vilket drar ner albumet till stark fyra/svag femma.
⭐⭐⭐
Svag 3a
Psycho Killer är detta albumets överlägset bästa spår. Det är rörigt och stökigt. Känns som bandet har haft ambitionen att vara arty för sakens skull, vilket för min del gör det lite svårt att ta till mig. Tycker det lyfter efter ett par lyssningar och med lite tid kanske jag kan "förstå" det, dock kommer det inte vara detta albumet som jag väljer först om jag vill lyssna på Talking Heads. Efter ett par lyssningar skulle jag nog ändå säga att det lyfter till en svag trea.
⭐⭐⭐⭐
En positiv överraskning. Kul och annorlunda och förvånad hur många lyssningar den fick men kan vara att det kändes befriande med det i sammanhanget ovanliga Brasilianska soundet. Det är första spåret Ponta De Lanca Africa är det som jag tycker bäst om. Skulle jag se detta albumet ute i det vilda skulle jag nog överväga att köpa det för att ha något annorlunda i samlingen. Betygsätter det som en svag 4.
⭐⭐⭐
Intressant men ojämnt album. De bästa låtarna i mitt tycke 'I want to see the bright lights tonight' 'The end of the rainbow' känns som förlagor till mer moderna indie låtar och landar mitt i prick i min musiksmak. Sen är det ett antal låtar som är mer av skipps. Men helheten känns ändå intressant och jag kan nog tänka mig ge det lite mer tid i framtiden, därför får det en trea.
⭐⭐⭐
La Grange är så mycket grit som man kan tänka sig, alltid medryckande. Slår mig att jag uppskattar, Hot, Blue and Righteous, har nog inte tänkt så mycket på den tidigare men den avviker från det normala ZZ top som en soulig balad.
Albumet i stort är enkelt producerad skitig blues rock. Men också mer "souligt" än vad jag mins sedan tidigare. Tycker om albumet men det är dock mindre spännande än när jag hörde det första gången. Får därför en stark trea.
⭐⭐⭐⭐
En av Neils bästa med spår som My my, Thrasher, Pochahontas och Powderfinger. Intressant med live elementen som ger en extra nerv. Är ingen fan av Welfare Mothers och Sedan Delivery som drar ner lite i slutet av albumet vilket gör att jag hamnar mellan en svag 5a och en stark 4a.
⭐️
Är väl någon form glamrock med könsrocktema.Hur kan denna hamnat på en lista med de1001 album man ska höra innan man dör?
⭐⭐⭐
Det här borde vara helt min grej men känner inte att det biter riktigt. Albumet börjar starkt med Cloud Nine som är riktigt bra, sen kommer I heard it through the grapewine som har gjorts betydligt bättre av andra. Därefter lyfter det inte riktigt. Tycker det saknas spår som riktigt sticker ut.
⭐⭐
Hitsen Mr.Brightside och Somebody told me är spår som jag kan uppskatta men annars känns det mest mhee. Produktionen stör jag mig på. Känns platt, kantigt och odynamisk. Det plus sången som är ganska "pikig" gör att soundet "obekvämt".
⭐⭐⭐⭐
Var länge sedan jag lyssnade på detta och hade en tanke att jag kanske skulle uppleva det annorlunda nu. Men tycker fortfarande det är bra och medryckande. Enkelt, rakt och lite skitigt. Bäst tycker jag det är när bluesen får ta plats som på t. ex Ball and Biscuit
⭐⭐⭐⭐
Detta albumet hade en stor betydelse i min ungdom, även om debuten förmodligen betydde ännu mer för hur jag jag började söka efter ny musik. Tycker inte detta albumet är lika fantastiskt längre, har trots allt spelats många gånger så suget att lyssna på det är inte så starkt. Det är trots allt ett album fullt med riktigt starka låtar.
⭐⭐⭐⭐
Inte så gritty som jag minns den och El Camino är nog snäppet vassare. Gillar den dock skarpt även om den kanske inte riktigt har så många spår som på riktigt står ut. Men soundet och produktionen är helt i min smak.
⭐⭐⭐+
Ett antal riktigt starka låtar plus ett antal som glider förbi utan att jag tänker så mycket på dem. Det är snyggt och välproducerat .en lite för "snällt". Det fastnar inye riktigt. Hamnar någonstans mellqn wn stark tre och en svag 4.
⭐⭐
Inte min stil alls. Produktionen känns väldigt daterad och stökig. Rock men inslag av funk, soul och till och med baktakt. Tydligt skickliga musiker men känns som man vill imponera och visa allt man kan men det blir bara ofokuserat. Gissr att dessa har varit förebildee för senare New metalband. Det här är inte något jag kommer lyssna på igen.
⭐⭐⭐⭐
Låtlistan varvas med lättuggade stora radiohits (som jag gillar) och spår som är lite mer anonyma. I slutändan så är det ett ganska "behagligt" album. Inga riktiga bottennapp till spår och och konsekvent, nedtonad produktion. När jag gick in i detta albumet hade jag inte så höga förhoppningar, är faktiskt förvånad att jag gillar det så mycket jag gör.
⭐⭐
Detta är ett väldigt hyllat album, men jag fattar inte grejen. Måste ha hamnat rätt i tiden. Det är extremt framtungt, börjar bra med de fyra första spåren. Även om detta inte riktigt är min grej så kan jag inte ducka för att de spåren är klassiker och svåra att inte gå igång på. Därefter är det inte alls min grej. Det går inte att komma undan att Van Halen och Lee Roth är skickliga. Men det blir mest gitarr/röst show off till ointressanta låtar helt utan personlighet.
⭐⭐⭐
Rått, opolerat och smutsigt. Intressant om man ser på det musikhistoriskt. Måste varit något extra att höra detta 1969. Som bäst är det coolt med låtar som 1969, I wanna be your dog, Little doll. Finns spår som som jag har svårare för som t.ex Ann och Doors doftande We will fall. Tänker att det här albumet nog är mer coolt och nytänkande för sin tid än musikaliskt imponerande. Uppskattar det i alla tillräckligt för att ge det en 3a.
⭐⭐⭐⭐⭐
Här får man verkligen göra skillnad på verk och person. Personen Kanye är skräp men albumet riktigt bra. Det är jämnt och har inga stinkers, som sämst är det riktigt bra. Favoriterna är Dark Fantasy, Monster och Runaway. Men gillar även Power, All of the lights, Blame Game. Men som sagt det är inget spår som jag inte gillar. Väntade mig inte att jag skulle gilla detta så mycket. Har såklart hört mycket tidigare men hade ingen relation till albumet.
⭐⭐⭐⭐⭐
Var inte så taggad när jag såg att detta var dagens album. När jag försökt lyssna på Steely Dan tidigare så har jag tyckt det var steril pretty-rock. Så jag blev mycket förvånad när jag uppskattade detta riktigt mycket. Så antagligen har jag inte varit mogen eller i rätt mode när jag försökt lyssna på dem tidigare eller har jag valt fel alster.
Aja är konsekvent, välproducerat, svängigt och skön touch av jazz och soul. Bara för att höja ett spår lite speciellt så väjer jag Deacon Blues. Ettt höjdar album!
⭐⭐⭐
Layla är en 10 poängare till låt och versionen av Little wing är riktigt bra. Resten är inte dåligt men tycker det är ganska oinspirerat. Det är välpolerad bluesrock men blues ska vara skitigt och med mycket känsla, det saknar jag på detta album. Tack vara Layla får det ändå en 3a.
⭐⭐⭐
Är inte ett album för alla, väldigt britiskt. Samhällskritik i efterkrigstidens England. Bäst är Shangri la men gillar även Victoria, Brainwashed mfl. Uppskattade lyssningen och ibland känns de före sin tid. Har dock lite svårt för när det nästan landar i någon slags tivolimusik som i She bought a hat.. m.fl. Så det landar på en 3a.
⭐⭐⭐⭐
Ett album som jag lyssnat mycket på tidigare. tycker det är ett non-scip album men eftersom jag tillbringat så mycket tid med det känns det inte lika spännande längre som det gjorde när jag först upptäckte Elvis Costello. Det är dock ett homogent, jämt album med med bra driv och punkig attityd.
⭐⭐⭐⭐⭐
Absolut klassiker! En av soul-gengrens största album. Med sin röst gör Otis dessa låtar till sina egna och blåset på detta albumet är fantastiskt. Om man inte vet vad man vill lyssna på eller känner sig nere och behöver något för att känna sig bättra finns alltid detta album. En solklar femma!
⭐⭐⭐
Har lyssnat på detta album tidigare även om det var länge sedan. Och som jag mindes det så tyckte jag att det var lite blandat och minnet sviker inte. Albumet blandar absoluta klassiker med lite tråkiga crooner och western spår. Känns lite blase inledningsvis, förutom andra spåret Only the Strong Survive. Det är inte dåligt men det lyfter inte. Men sen mot slutet kommer ett pärlband av bra spår, True love travels on a gravel road, Any day now, In the Ghetto, Suspicious minds. Tycker även om Kentucky rain.
När det är bra så är det mycket bra. Det är välproducerat, maffiga arrangemang, bra musiker och körer som lyfter de bästa spåren. Andra hälften får en stark 4a men jag tycker jag att det finns för mycket utfyllnad och kletiga spår som Don't cry daddy och Mama liked the roses. Helheten får en 3a.
⭐⭐⭐⭐
Funkigt, atmosfäriskt och med inslag av latinska rytmer. Ett trevligt album att ha på i bakgrunden och bara pågå. Flera av spåren är långa och och kan byter riktning flera gånger vilket gör att de inte känns monotona. Bäst tycker jag om City, Country, City. Det som kanske drar ner lite är att det är få spår som verkligen sticker ut men det å andra sidan är dess styrka att låtarna nästan flyter ihop och att det blir ett enda långt groove. Ger det en svag 4a.
⭐⭐⭐⭐
En nittiotals klassiker! Det är svängigt och jämnt, ett atmosfärisk album man kan sätta på och lyssna på sin helhet utan att uppleva att det är spår som stör helheten. Man kan ha åsikter att Moby lever på vad andras insatser med alla samplingar men att hitta rätt och göra det på detta sättet kräver en viss form av talang. Bäst är Find My Baby, Why does my feel so bad, Natural blues. Gillar också Machete som avviker som ett lite tyngre. spår.
Velar om jag ska sätta en femma eller fyra. Jämnheten gör att jag vill sätta en 5a men samtidigt kanske det inte riktigt finns de där spåren som jag verkligen älskar. Så det blir en 4a.
⭐⭐⭐
Engagerande, svårt att hålla foten stilla. Trevligt album att lyssna på under en arbetsdag. Inte svårt att förstå att detta album 1960 måste ha inspirerat de engelska rockgrupperna som kom några år senare.
Bäst är I'm your hoochie coochie man, Tiger in your tank, I've got my mojo working och speciellt crescendot i I've got my mojo working pt.2.
⭐⭐⭐⭐
Tycker mycket om det här albumet. När jag vill lyssna på den röjiga Neil är det detta albumet jag tänker på. Egentligen ganska "poppiga" låtar som är klädda i skramlig produktion/instrumentering och långa larmiga gitarrpartier. Enda spåret jag ogillar är Farmer John. Bäst är Mansion on the hill, Days that used to be och Mother earth som avslutar albumet starkt.
⭐
Hade klarat mig utan att höra denna innan jag dör. Måhända att det lade grunden för Hiphop men det är hopplöst datera och har ingen form av komplexitet. Enda spåret som är ok är It's like that.
⭐⭐⭐
Hade högre förväntningar på detta album med tanke på ryktet det har fått. Om man tänker på hur statusen The Who har som live-band hade man kunnat tänka sig ett mer intensivt album. Det är inte dåligt men det är inte så engagerande som jag hade önskat, föredrar studioversionen av många av spåren. Bäst är Magic bus.
⭐⭐
Underhållande med annorlunda arrangemang och instrumentering för gengren, som framförallt saxofon men även violin och slidegitarr. Tycker egentligen albumet är helt ok men saknar spår som fastnar och tror därför det är osannolikt att jag kommer lyssna på detta album igen. Därför känner jag inte att jag kan ge mer än en 2a. Bäst är Pressure point, Remember me.
⭐
Trodde detta skulle vara min grej då jag har hört lite av Gillian Welch tidigare som jag gillat. Men detta albumet tycker jag bara står och stampar långsamt på samma plats, värst är I dream a highway som är 14 minuter lång. Det är möjligt att tyngden ligger i texterna men efter ett par lyssningar tycker jag det mest är tråkigt. Bäst är Everything is free.
⭐
Trodde inte jag skulle gilla denna och mina farhågor infriades. Vet ju att Sonic youth är en vattendelare. Har verkligen svårt för detta och kan inte förstå hur man på allvar kan uppskatta Sonic youth. Som bäst kan man väl beskriva det som monotont skrammel. Bästa spår är Bubble Gum som i alla fall är acceptabel.
⭐⭐⭐⭐
Jazziig och exprimentäl rock. Gillar 21st Century Schizoid Man och The Court of the Crimson King mest. Intressant och lite utmanande men utan att kännas för sökt. Det greppar mig inte riktigt, hade nog behlvt några fler lyssningar. Velar mellan stark 3a eller svag 4a.
⭐⭐
Svårt album att gradera. Elektronica, singer songwriter album. Gillar det men samtidigt inget som sticker ut tillräcligt för att jag kommer att välja att lyssna på det i framtiden. Känner mig dessutom tveksm till vad det gör på denna listan så det får en 2a
⭐⭐⭐⭐
Första gången jag hörde detta och var nyfiken på detta American album då jag hört gott om Wilco. Det är jämnt och det har en viss dynamik som gör att det känns intressant och jag instinktivt gillar. Tycker kanske det är lite för långt, speciellt när jag för detta projektet vill kunna lyssna på det flera gånger. Känner inte riktigt att jag han ge det den tid jag vill men samtidigt är det ett album jag vill komma tillbaka till. Därför får det en 4a.
⭐⭐⭐⭐
Härliga arrangemang och Dustys fantasktiska röst. Gillar verkligen det här, det är som en vittamininjektion när man känner sig lite nere, även om de flesta spåren inte direkt handlar om lycklig kärlek. Sen är väl inte alla spår super men helheten är behaglig och det blir lite som att rensa paletten lite att lyssna på Dusty, funkar nog bäst i mindre doser. Är inte lika bra som Dusty in Memphis men det har ett antal klassiska spår. Bästa spår är You don't own me, Anyone who had a heart, Will you love me tomorrow, I only want to be with you.
⭐⭐
Trodde detta skulle kunna vara Hip hop för mig, så var det inte. Jag går inte igång på det alls och kommer på mig själv med att önska att det ska ta slut. Det är otroligt daterat i attityd och texter. Ett antal bra beats och Snoop gör att det hamnar på en 2a men tveksam till om jag kommer lyssna på det igen. Bäst är The day the niggaz took over, Nuthin' but a "G" thang, Lil' Ghetto boy.
⭐⭐⭐⭐
Jazzigt och svängigt. Produktionen är konsekvent och Nas har flow. Det här kan jag sätta på och bara låta flöda och digga till groovet. Jag är ingen som tar mig tid att verkligen lyssna på texter så jag antar att jag missar mycket av albumet. Velar mellan en tre och en fyra men känner att det nog lutar mer åt en 4a. Bäst är N.Y. state of mind, Halftime och Represent.
⭐⭐⭐+
Det finnns ett antal fullpoängare på det här albumet. Tuesday's gone, Simple man och framförallt Free bird. Spåren däremellan är inte dåliga men inte jätteintressanta. Något fler vassare spår så hade jag satt en 4a nu blir det en stark 3a.
⭐⭐⭐⭐
Väldigt musikaliskt album med influencer från allla möjliga håll. Produktionen känns mycket välarbetat och man blir imponerad av Janelles musikalitet. Svagheten med albumet är att det är lite som att man blir mer imponersd än att man går ihång på musiken.
⭐⭐
Ganska bra egentligen, inget spår som känns uselt. Men tvekssam om detta albumet platsar på listan. Funderar på om jag ska ge en 3a men känner inte att jag kommer lyssna på det igen så det får bli en 2a.
⭐⭐⭐⭐
Absolut klassiker. Ett framtungt album. Första hälften av spåren är den ena klassikern efter den andra. Blowin in the wind, Girl from the north country, Masters of war, A hard rain's a-gonna fall, Don't think twice, it's all right. Andra hälften är mer anonym och drar ner betyget till en 4a. Dock är det ett riktigt bra album.
⭐⭐⭐⭐
Var en angenäm lyssning, det är ett angenämt och coolt album. Mer laid back än vad jag minns av andra Miles album. Inslag av storband men kryddat med modernare jazz. Ingen expert men soundet känns modernt för att vara från 1957. Hantverksmässigt är det fantastiskt. Jag är inte normalt en jazzlyssnare men jag skulle kunna tänka mig att sätta på detta dagar hemma och bara softa. Tvekar mellan en stark 3a eller 4a. Gillar framförallt Moon Dreams.
⭐⭐
Inget som skaver men är inte heller wow. Jag har inte sett filmen men kan tänka mig att där är detta soundtrack fungerar riktigt bra i sitt samanhang. Svårbedömt album, tyckte det var ganska angenämt att lyssna till men känner samtidigt att det är lite tveksamt om det platsar på listan och det är inte så mycket enstaka spår som sticker ut därför får det bli en stark 2a. Bäst är Highschool lover
⭐⭐⭐⭐
Det här var min grej när jag var ung, fast jag lyssnade mer på albumen som kom några år senare. Så det slår an en sträng hos mig och det är kanske är nostalgi som talar när jag sätter en 4a. Bäst är So Young, Animal Nitrate, The next life och Gitarren på Sleeping Pills.
⭐⭐
Tycker inte detta albumet är särskilt intressant. Gillar Maggi May. Every picture tells a story är också ok. En hel del av övriga spår är acceptabla men det är det som är grejen. Det är inte dåligt, det är ok men varken spännande eller intressant. Därför blir det en 2a.
⭐⭐⭐⭐⭐
Instrumental jazz. Så smooth och så coolt. Gillar Blue Rondo á la turk. Take five är fantastisk, pianot trummorna! och saxofonen!! Men hela albumet är fantastiskt. Musik på hög nivå som ändå är tillgängligt. Blir en 5a.
⭐
Lyssnade på albumet två gånger när jag var ute och sprang. Det var minst en gång för mycket. Inte min grej. Såg att de har två album till på listan, jag ser inte fram emot dem. Intetsägande punk som få en 1a.
⭐⭐+
Lite överraskad av det här albumet, inte direkt det folkalbum jag förväntade mig från Joni Mitchell. Det är en större produktion och inte bara sång/gitarr. Influenser från bla Jazz och adult contemporary. Det är välpolerat och prydligt men jag saknar lite nerv och har svårt att bli engagerad. Bäst är The jungle line.Tycker det är lite för bra för att få en tvåa men ser inte att jag kommer lyssna på det igen så det blir en 2+
⭐⭐⭐⭐⭐
Mitt första Beatles album från denna listan. Vet ju att det kommer bättre album så därför känns det som att det borde bli en fyra för detta. Men med tanke på vilka album som jag gett fyra och hur solid låtlistan är så kan jag nog inte ge något annat än en femma, speciellt inte om man tar hänsyn till att det kom ut 1965. Bäst är Norweigan wood, Michelle, The word, In my life, Run for you life. Men det finns egentligen inga dåliga spår.
⭐⭐⭐
Standard punkrock. Lätt att tycka om men är det ett album som bör vara med i listan över 1001 album, jag tvekar. Men samtidigt uppskattar jag det och kan inte låta bli att gunga med. Bäst är Born in 69, On a rope, Drop out
⭐⭐⭐⭐-
Britiskt Grime album. Det är mycket attityd som är smittande. Det är en genre jag inte kan något om och kan inte därför jämföra med andra artister eller album. Men tycker det finns något här. Attityden som sagt, det är coolt, det svänger och är en konsekvent produktion. Det blir nästan lite filmiskt med de inklippta dialogerna mellan spåren. Bäst är It Ain't safe, Numbers, Shutdown, That's not me. Detta Album växte med antal lyssningar är något jag nog skulle kunna leta upp igen i framtiden när jag är sugen på något med attityd. Väljer mellan en stark 3a eller svag 4a.
⭐⭐
Polerad punk rock. Tycker inte illa om det men det är inte heller något jag tro jag kommer lyssna på igen. Tycker jag saknar lite edge. Tycker spåren blir enformiga och tycker ånga känns släpiga och utdragna. Blir en 2a.
⭐⭐⭐⭐⭐-
Otroligt start på albumet när det kickar igång med Badlands. Det är så ett album ska börja, med ett brak och sen ska man bara vilja ha mer. Sen tycker jag Adam raised a cain tar ner känslan lite, tycker inte den passar in riktigt och sämsta spåret. Hämtar sig en aning med Something in the night och sen ytterligare med Candy's room. För en sen vara på top igen med Racing in the street och The promised land. Håller sen bra nivå med Factory och Streets of Fire. För att sen avsluta starkt med Prove it all nigth och Darkness on the edge of town. Bäst är Badlands, Racing in the street, The promised land.
⭐⭐⭐
Atmosfäriskt och vacker men för mycket av ambient för min smak. Känns mest som filmmusik i ett enda långt spår. Lyssnade på det två gånger när jag sprang. Kanske skulle behövt lysna mer koncentrerat
⭐⭐⭐
Initialt när jag satt på det var jag skeptisk, kändes inte direkt som min grej. Men tycker ände det finns något där, det är överaskande melodiöst bakom det tunga. Är inte säker på att jag kommer lyssna på albumet igen men skulle jag vara sugen på något tyngre så skulle detta kunna vara ett alternativ. Bäst är Just one fix, Jesus built my hotrod och Scare crow. Det blir en 3a.
Vet ju om att detta albumet brukar höjas till skyarna. Kan ju förstå att det var stilbildande och varit till inspiration för efterkommande artister. Jag tycker väl att det är bra men inte mer. Titelspåret är grymt men sen tycker jag inte det är så imponerande. Kommer förmodligen lyssna på det igen för att förstå what the fuzz is about men just nu för det en 3a. Bäst är Marqee moon, Elevation och Prove it.
⭐
Inte min grej. Bara tråkigt. Skulle klarat mig från att ha hört detta album och kommer inte lyssna på det igen.
⭐⭐⭐⭐
Vackert och nedtonat. Emmylou har en fantastisk och känslosam röst. Hade missat detta albumet av henne men hört några spår. Det var en positiv överraskning, jag tycker om när hon som här tonar ner country-stilen och mer går åt singer songwriter-hållet. Framförallt växer det med antal lyssningar, detta känns som signifikativt med Emmylou Harris att hon behöver lite tid. Det som också skiljer sig från tigigare Album är att här inte finns några covers. Tycker väldigt mycket om spåret Red dirt girl och duett-spåren som t.ex My Antonia. Detta albumet är dock inte riktigt lika vasst som Wrecking ball men produktionen påminner om Wrecking Ball, läser att producenten av albumet är Malculm Burn som var Daniel Lanois protegé så att de liknar varandra är kanske inte så konstigt (Daniel Lanois producerade Wrecking all). Bäst är Michelangelo, Red dirt girl och My Antonia. Hade inte trott det på förhand men detta album får en 4a.
⭐⭐⭐⭐-
Tycker om det här albumet, det blir ganska varierat med så många låtskrivare och sångare, men det är nog Neil som lyfter det både låtmässigt och att han tillför lite välbehövlig grit med sitt gitarrspel och sång. Kan ibland tycka att harmonierna kan bli lite mycket, det blir lite för polerat som på spåret Deja Vu. Bäst är Alomost cut my harir, Helpless, Our house och Country girl. Det är ett starkt album men med vissa element (harmonier) som stör lite grand. Så det blir en svag 4a.
⭐⭐⭐-
Tycker inte det är dåligt. Men det är för polerat och stämsången kan bli för mycket. Bäst är Helplessly hiping. Blir en svag 3a
⭐⭐⭐⭐⭐
Radiohead är nästan sin egna gengre och Kid A kan vara dess peak, är 100% . Det är atmosfäriskt och vackert, skaver och är lite udda på rätt sätt. Bäst är How to disapear comletly och Idioteque men allt är egentligen bra. En solklar 5a.
⭐⭐⭐⭐
Albumet är lite quirky och kan säkert vara lite utmanande men jag tycker det är ganska intressant och produktionen är bra och på sången kan man inte höra att David är nära slutet. Kanske påverkar vetskapen om historien och tajmingen kring albumet betyget men jag tycker detta är ganska bra. Inte albumet man går till för hits. Bäst är Lazarus, I cat't gige everything away.
⭐⭐⭐⭐-
Albumet kickar igång superstarkt med Sympathy for the devil vilken är en rökare till låt. Tyvärr kan det som kommer efter inte leva upp till den starka inledningen. Det är inte dåligt men inte särskilt engagerande. Det är först i andra hälften av albumet med Street fighting man som albumet hämtar upp sig igen och efterföljande spår är bra. Så albumet är ganska baktungt bortsett från inledningsspåret som är albumets bästa. Tack vare en stark upphämtning för andra hälften så känner jag att jag kan ge en svag 4a.
Bäst är Sympathy for the devil, Street fighting man,Stray cat blues och Salt of the earth.
⭐⭐⭐+
Elektronisk pop. Albumet är indelat i två halvor där första halvan är engelspråkig och andra halvan innehåller samma låtar men på franska. Alltså ett väldigt långt album. Lyssnade igenom den franska men tog mig friheten att fokusera på den engelska halvan. Det är välproducerat och jag tycker albumet är ganska bra. Det innehåller inga kioskvältare och det är väl svagheten, att det saknas något som verkligen sticker ut. Men det är jämnt, konsekvent och "fräscht". Har dock lite svårt att se detta som ett "historiskt album" som man måste lyssna på och är osäker på om jag kommer hitta till detta album igen men jag skulle inte ha något emot det. Får blir en stark 3a för jag tycker det håller jämn hög nivå.
Bäst är Comme si, The walker, 5 dollars och Make some sense.
⭐⭐
Ganska polerad punk som låter modernare än 1981. Initialt så har jag höga förhoppningar då det känns melodiöst och som jag uppfattar det skickligare musiker än många andra punkband. Men... det är för monotont och inga låtar som sticker ut. Dessutom blir jag rätt trött på Exene Cervenkas monotona gälla röst. Det är inte hemskt men jag kommer inte lyssna på det igen så det blir en 2a. Bäst är Adult Books.
⭐⭐⭐⭐⭐
Det här var en överraskning. Har aldrig hört talat om albumet tidigare men gillar det skarpt och det växer med antal lyssningar. Det är lite åt crooner hållet men ändå inte. Påminner om mycket senare Jens Lekman. Gissar att den mycket yngre svensken lyssnat en hel del på Scott Walker. Det är berättande med dramatisk sång och ambitiösa arrangemang, till och med mariachi i öppningsspåret. Ändå är produktionen laid back och drömsk. Detta är ett album som jag gärna hade haft en fyskisk kopia av (förmodlignen dyr och svår att få tag på). Helt klart ett album att sätta på för att slappna av och drömma sig bort. Storheten ligger nog i albumet som helhet snarare än enskilda spår. Kanske är det att jag är exalterad över att hitta något nytt och intressant och inte vill glömma bort det som talar när jag ska sätta betyg. Kanske kommer jag omvärdera det senare men just nu blir det en 5a. The seventh seal, The World's strongest man, Boy child, Duchess, Rymes of goodby
⭐⭐⭐⭐
Den växer med antal lyssningar. Det är funkigt och medryckande med en del grymma gitarrpartier. Är förövrigt väldigt musikaliskt över huvud taget. Bäst är That Lady, Listen to the music och Summer breeze
⭐⭐
Jag kan ju höra att det finns musikalisja kvaliteer här. Lyssnade på den två gånger när jag sprang och det kanske påverkar min recension. Detta är inte min grej. Känns som att det tekniskt håller måttet men att det inte engagerar. Blir en 2a. Bäst är The thrill of it all.
⭐⭐⭐⭐
Ska erkänna att jag inte var super pep när jag såg att detta var dagens album. Krautrock är nytt för mig och visste inte vad jag skulle förvänta mig och hade inte höga förväntningar men det visar sig att jag gillar det. Det tre första spåren är det är monotont och rytmiskt med inslag av ljud från regn och vågor. Jag tycker det är meditativt. På de tre följande spåren går energin upp och där läggs mer rockelement till och sång som för tankarna till punk men fortfarande monotont och rytmiskt. Svårt att plocka ut enskilda spår eftersom de känns som de hänge ihop men avslutar starkt med punkiga After Eight. Positiv överaskning som jag kommer komma tillbaka till, blir en 4a.
⭐⭐⭐⭐
Ganska absurt egentligen med en Rock-opera album från ett punkband men alltså det här albumet är så lättillgängligt. Det kanske inte är superavancerat och så punk är det väl inte men ibland vill man bara ha rak och enkel pop-rock. Det här albumet känns som en tidkapsel (fast Dookie är nog ändå mer så). Det är lätt att gilla, det är fullt med lättuggade spår som är svårt att inte gilla. Sista spåren Homecomming och Whatsername hade de kunnat skippa och då hade albumet också fått en lagom längd. Tycker albumet håller för en 4a.
Bäst är Jesus of Suburbia, Give me Novacine/She's a rebel,
⭐⭐⭐
Initialt kände jag att spontant motstånd till det här albumet men efter ett par lyssningar så växer det och jag kan se dess kvalitéer. De många korta experimentella spåren på första halvan är lite mycket, (Dogfight giggle är bara en kakafoni av ljud) men när man tagit sig igenom dem så gillar jag faktiskt albumet. Andra hälften är fortfarande lite quirky men inte på samma utflippade sätt som första hälften. Det är det melodiöst och intressant. Bäst är Zen archer, Does anybody love you?, Medley:I´m so Proud/Ooh Baby Baby..., Idon´t want to tie you down, Just one victory. Sista halvan av albumet är ln 4a men som helhet får det nog bli en 3a.
⭐⭐
Skickliga musiker och jag kan uppskatta blues men för mig är detta blues av som saknar den känsla. Det finns ingen grit och jag känner mig oengagerad när jag lyssnar på det, så ska int blues kännas. Bäst är What'd I say men här blir det också tydligt vad som saknas, om man lyssnar på Ray Charles version så hör man känslan som saknas på det här albumet. Tror inte jag kommer ha någon anledning att lyssna på det igen.
⭐⭐
Svårt att ha en åsikt om det här. Är ju funktionsmusik som inte är meningen att man ska lyssna aktivt på utan att ligga i bakgrunden som en ljudmatta. För sitt syfta är det säkert jättebra men ser mig inte komma lyssna på det i framtiden, kanske när man har svårt att somna. Det skaver inte, det går att lyssna på och är inte dåligt men ska det vara med på denna listan, tveksamt. Kommer nog inte lyssna på det igen så det får bli en 2a.
⭐⭐⭐
Trodde på förhand att detta kunde vara något för mig men det är ganska medel. Inget dåligt men inte mycket höjdpunkter heller. Kanske ger det en chans till i framtiden, därför får det en 3a.Bäst är The phone call, Private life, Brass in pocket.
⭐⭐⭐
Varierad indierock som är ganska kul och med inslag från varierade gengres. Tycker dock det är lite litestarka låtar. Dreaming of you är en höjdare men sen är det lite tunt. Bäst är Spanish main och Dreaming of you. Ok men inte mer, blir en 3a.
⭐⭐⭐⭐⭐
Det här gillade jag, positiv överraskning! Psykedelisk rock som jag upplever nästan meditativt, men det är ändå svängigt och ibland upplever jag det nästan funkigt. Trummorna är mycket framträdande. Bäst är Moonshake. Får bli en 5a för detta kommer jag definitivt lyssna på igen.
⭐⭐⭐⭐⭐
Jazz är inte riktigt i min bekvämlighetszon, men detta album är en sån klassiker. Det är fantastiskt från början till slut. Ett album man bara sätter på och faller in i ett meditativt lugn. Fantastiska musiker där man nästan upplever att instrumenten talar till varandra. Bäst är So What, Flamenco Sketches och allt därimellan, det är väl egentligen inte ett album där man lyssnar på enskilda spår.
Det får bli en 5a.
⭐⭐⭐+
Har lite svårt att placera detta album. Å ena sidan är det väldigt jämnt och George är uppenbart musikalisk och har väldigt bra röst och känsla. Det finns inga spår jag tycker är dåliga, men däremot kan jag känna att det saknas riktiga toppar. Freedom! 90 är den stora hitten men den är nästan den udda fågeln på albumet och nästan den jag uppskattar minst. Han gör Stevie Wonders They wont go when I go mycket bra. Lutar mellan en stark 3a och svag 4a, tycker albumet är bra och jämnt men är osäker på om jag kommer söka upp albumet igen på grund av avsaknaden av toppar så det får bli en stark 3a för nu.
Bäst är Praying tor time, covern They won't go when I go, Cowboys and angels, Mothers pride.
⭐⭐+
Först hade jag problem med den något stökiga produktionen men med några lyssningar växer den, framförallt spåren där Justin Vernon varit inblandad. Även om jag tycker helheten växer så är det ändå inte en topproduktion och nästan inget riktigt topp-spår, så det får bli en stark 2a. Bäst är Black skinnhead, Hold my liquor, I'm in it, Blood on the leaves och Bound 2.
⭐⭐+
Drömsk indierock. Finns bra spår här, framförallt There goes the fear som jag minns från tiden när jag lyssnade mycket på den här typen av musik, och den är riktigt bra. Det är dock ingen kioskvältare till album som helhet och tror inte att jag kommer komma tillbaka till det mer än enstaka spår. Därför blir detven strk 2a. Bäst är Theres goes the fear, M62 song och Satelites.
⭐⭐⭐⭐
Bra Zepelinalbum men tycker de har bättre. Finns några mellanspår som inte är dåliga men som inte heller lyfter hela vägen. Tillräcligt bra för en solid 4a. Bäst är Immigration song, Celebration day, Since I've been loving you, Out on the tiles, Tangerine, Bron-Y-Aur
⭐⭐⭐⭐⭐
Det är funkigt, svängigt och propfyllt med attityd och feta samplingar. Det blir varierat med inslag från rock, funk och disco. Vissa tycker att de har en skrikig leverans men för mig är det en BB signatur. Detta är ett röjig album som håller jämn nivå genom hela albumet så det blir en femma. Bäst är Shake your rump, Johnnu Ryall, Egg man, High plan drifter, The sound of science, Hey ladies, Looking down the berral of a gun och B-boy medley.
⭐⭐⭐⭐
Börjar med en käftsmäll i form av Ace of spades som efterföljs av resten av spåren i samma tempo. Det är ett album där man vet vad man får. Kanske inte så spännande men det är röjigt rakt igenom. Det blir en 4a. Bäst är Ace of spades, Shoot you in the back, The road crew.
⭐⭐⭐⭐-
Peak soft-rock/dad-rock. Det är välproducerat med välskrivna låtar och det är inget som sticker ut som dåligt. Problemet med det här albumet är snarare bristen på karaktär. Det är lite för "välkammat" och det hade varit önskvärt med lite mer edge och attityd för det finns inte alls. Så jag brottas lite med val av betyg. Å ena sidan tycker jag det är en fyra kvalitetsmässigt och å andra sidan känslan av att det är lite tråkigt. Blir en svag 4a.
Bäst är More than a Feeling, Peace of mind och Foreplay/Long time
⭐⭐⭐⭐⭐-
Detta var en överraskning. Till en början var jag skeptisk men vad den växte med lyssningar, Si tu dois partir är en ny favorit och gillar även Cajun woman mycket. Albumet är folk men inte på det sätt jag är van vid och spåren är varierade stilistiskt samt i sound och tempo. Kan vara så att jag är för generös med betyg för att detta var en överaskning. Är väl bara spåret Autopsy som jag är lite sval till.
Bäst är Si tu dois partir, A sailors life, Cajun woman, Who knows where the time goes och Million dollar bash.
⭐⭐⭐⭐-
Jämnt album utan riktiga bottennapp och full med radiohits från 90-talet. Har en känsla av att albumet förlorar lite på att man hört många av spåren väldigt många gånger. Dock håller det ihop väl och även om produktionen andas väldigt mycket 90-tal så tycker jag inte det känns så daterat. Om jag ska vara lite kritisk så kan jag tycka att anslaget blir lite enformigt när man lyssnar på hela albumet rakt igenom, kan ha att göra med Alanis röst och sätt att sjunga. Får en 4a för en jämnheten men en svag 4a för att det är lite för långt (hade vunnit på att plocka bort några spår typ Wake up) och att det blir lite enformigt som helt album.
Bäst är Perfect, Hand in my pocket, Mary Jane, Ironic och You oughta know
