1001 Albums Summary

⭐⭐÷ Psykadelisk rock. Innehåller två absoluta klassiker i form av Somebody to love och White rabbit som inte går att värja sig ifrån. I övrigt har jag svårt att bli riktigt engagerad och och tycker inte det inte är så mycket som sticker ut, i mina öron upplever jag att den kan ha åldrats dåligt. Om Grace Slick fått ta mer plats hade det möjligtvis kunnat lyfta fler låtar. Hennes röst är grym.

⭐⭐⭐ Första spåret Coat of many colors är en av mina favoriter från Dolly, en fin hjärtskärande låt. Albumet är annars definitionen av short and sweet, bara 27 min långt och bestående av "söta" låtar. Konsekvent arrangerat och producerat, inga stora gester utan nedtonat och enkelt vilket gör det trevligt och skönt att lyssna på. Dock saknas spår som riktigt sticker ut, förutom då spår 1. Möjligt att det kanske växer om jag i framtiden ger det fler lyssningar.

⭐️⭐️⭐️⭐️ Hookigt och engagerande. Även om låtarna ofta handlar om knakande relationer är det konsekvent upplyftande. Här finns inget kvar av countryartisten Taylor, utan här är det elektroniskt kryddade poplåtar. Fullt av "radiohits" som faktiskt är bra. Lever upp till hajpen.

⭐️⭐️⭐️⭐️ 4.5 Bayou boogi woogie med härlig grit framförallt tack vare Johns riviga röst. Finns en del återblickar musikaliskt till 50 talet. Ett bra album med ett antal klassiker som jag alltid kommer komma tillbaka till som Run Throug the Jungle, Who´ll Stop the Rain mfl. Covern av I Heard It Throug the Grapevine är riktigt bra. Dock några fillers, framför allt Ooby Doobie vilket drar ner albumet till stark fyra/svag femma.

⭐⭐⭐ Svag 3a Psycho Killer är detta albumets överlägset bästa spår. Det är rörigt och stökigt. Känns som bandet har haft ambitionen att vara arty för sakens skull, vilket för min del gör det lite svårt att ta till mig. Tycker det lyfter efter ett par lyssningar och med lite tid kanske jag kan "förstå" det, dock kommer det inte vara detta albumet som jag väljer först om jag vill lyssna på Talking Heads. Efter ett par lyssningar skulle jag nog ändå säga att det lyfter till en svag trea.

⭐⭐⭐⭐ En positiv överraskning. Kul och annorlunda och förvånad hur många lyssningar den fick men kan vara att det kändes befriande med det i sammanhanget ovanliga Brasilianska soundet. Det är första spåret Ponta De Lanca Africa är det som jag tycker bäst om. Skulle jag se detta albumet ute i det vilda skulle jag nog överväga att köpa det för att ha något annorlunda i samlingen. Betygsätter det som en svag 4.

⭐⭐⭐ Intressant men ojämnt album. De bästa låtarna i mitt tycke 'I want to see the bright lights tonight' 'The end of the rainbow' känns som förlagor till mer moderna indie låtar och landar mitt i prick i min musiksmak. Sen är det ett antal låtar som är mer av skipps. Men helheten känns ändå intressant och jag kan nog tänka mig ge det lite mer tid i framtiden, därför får det en trea.

⭐⭐⭐ La Grange är så mycket grit som man kan tänka sig, alltid medryckande. Slår mig att jag uppskattar, Hot, Blue and Righteous, har nog inte tänkt så mycket på den tidigare men den avviker från det normala ZZ top som en soulig balad. Albumet i stort är enkelt producerad skitig blues rock. Men också mer "souligt" än vad jag mins sedan tidigare. Tycker om albumet men det är dock mindre spännande än när jag hörde det första gången. Får därför en stark trea.

⭐⭐⭐⭐ En av Neils bästa med spår som My my, Thrasher, Pochahontas och Powderfinger. Intressant med live elementen som ger en extra nerv. Är ingen fan av Welfare Mothers och Sedan Delivery som drar ner lite i slutet av albumet vilket gör att jag hamnar mellan en svag 5a och en stark 4a.

⭐️ Är väl någon form glamrock med könsrocktema.Hur kan denna hamnat på en lista med de1001 album man ska höra innan man dör?

Det här borde vara helt min grej men känner inte att det biter riktigt. Albumet börjar starkt med Cloud Nine som är riktigt bra, sen kommer I heard it through the grapewine som har gjorts betydligt bättre av andra. Därefter lyfter det inte riktigt. Tycker det saknas spår som riktigt sticker ut.

⭐⭐ Hitsen Mr.Brightside och Somebody told me är spår som jag kan uppskatta men annars känns det mest mhee. Produktionen stör jag mig på. Känns platt, kantigt och odynamisk. Det plus sången som är ganska "pikig" gör att soundet "obekvämt".

⭐⭐⭐⭐ Var länge sedan jag lyssnade på detta och hade en tanke att jag kanske skulle uppleva det annorlunda nu. Men tycker fortfarande det är bra och medryckande. Enkelt, rakt och lite skitigt. Bäst tycker jag det är när bluesen får ta plats som på t. ex Ball and Biscuit

⭐⭐⭐⭐ Detta albumet hade en stor betydelse i min ungdom, även om debuten förmodligen betydde ännu mer för hur jag jag började söka efter ny musik. Tycker inte detta albumet är lika fantastiskt längre, har trots allt spelats många gånger så suget att lyssna på det är inte så starkt. Det är trots allt ett album fullt med riktigt starka låtar.

⭐⭐⭐⭐ Inte så gritty som jag minns den och El Camino är nog snäppet vassare. Gillar den dock skarpt även om den kanske inte riktigt har så många spår som på riktigt står ut. Men soundet och produktionen är helt i min smak.

⭐⭐⭐+ Ett antal riktigt starka låtar plus ett antal som glider förbi utan att jag tänker så mycket på dem. Dwt är snyggt och välproducerat .en lite för "snällt". Det fastnar inye riktigt. Hamnar någonstans mellqn wn stark tre och en svag 4.

Inte min stil alls. Produktionen känns väldigt daterad och stökig. Rock men inslag av funk, soul och till och med baktakt. Tydligt skickliga musiker men känns som man vill imponera och visa allt man kan men det blir bara ofokuserat. Gissr att dessa har varit förebildee för senare New metalband. Det här är inte något jag kommer lyssna på igen.

⭐⭐⭐⭐ Låtlistan varvas med lättuggade stora radiohits (som jag gillar) och spår som är lite mer anonyma. I slutändan så är det ett ganska "behagligt" album. Inga riktiga bottennapp till spår och och konsekvent, nedtonad produktion. När jag gick in i detta albumet hade jag inte så höga förhoppningar, är faktiskt förvånad att jag gillar det så mycket jag gör.

⭐⭐ Detta är ett väldigt hyllat album, men jag fattar inte grejen. Måste ha hamnat rätt i tiden. Det är extremt framtungt, börjar bra med de fyra första spåren. Även om detta inte riktigt är min grej så kan jag inte ducka för att de spåren är klassiker och svåra att inte gå igång på. Därefter är det inte alls min grej. Det går inte att komma undan att Van Halen och Lee Roth är skickliga. Men det blir mest gitarr/röst show off till ointressanta låtar helt utan personlighet.

⭐⭐⭐ Rått, opolerat och smutsigt. Intressant om man ser på det musikhistoriskt. Måste varit något extra att höra detta 1969. Som bäst är det coolt med låtar som 1969, I wanna be your dog, Little doll. Finns spår som som jag har svårare för som t.ex Ann och Doors doftande We will fall. Tänker att det här albumet nog är mer coolt och nytänkande för sin tid än musikaliskt imponerande. Uppskattar det i alla tillräckligt för att ge det en 3a.

⭐⭐⭐⭐⭐ Här får man verkligen göra skillnad på verk och person. Personen Kanye är skräp men albumet riktigt bra. Det är jämnt och har inga stinkers, som sämst är det riktigt bra. Favoriterna är Dark Fantasy, Monster och Runaway. Men gillar även Power, All of the lights, Blame Game. Men som sagt det är inget spår som jag inte gillar. Väntade mig inte att jag skulle gilla detta så mycket. Har såklart hört mycket tidigare men hade ingen relation till albumet.

⭐⭐⭐⭐⭐ Var inte så taggad när jag såg att detta var dagens album. När jag försökt lyssna på Steely Dan tidigare så har jag tyckt det var steril pretty-rock. Så jag blev mycket förvånad när jag uppskattade detta riktigt mycket. Så antagligen har jag inte varit mogen eller i rätt mode när jag försökt lyssna på dem tidigare eller har jag valt fel alster. Aja är konsekvent, välproducerat, svängigt och skön touch av jazz och soul. Bara för att höja ett spår lite speciellt så väjer jag Deacon Blues. Ettt höjdar album!

⭐⭐⭐ Layla är en 10 poängare till låt och versionen av Little wing är riktigt bra. Resten är inte dåligt men tycker det är ganska oinspirerat. Det är välpolerad bluesrock men blues ska vara skitigt och med mycket känsla, det saknar jag på detta album. Tack vara Layla får det ändå en 3a.

⭐⭐⭐ Är inte ett album för alla, väldigt britiskt. Samhällskritik i efterkrigstidens England. Bäst är Shangri la men gillar även Victoria, Brainwashed mfl. Uppskattade lyssningen och ibland känns de före sin tid. Har dock lite svårt för när det nästan landar i någon slags tivolimusik som i She bought a hat.. m.fl. Så det landar på en 3a.

⭐⭐⭐⭐ Ett album som jag lyssnat mycket på tidigare. tycker det är ett non-scip album men eftersom jag tillbringat så mycket tid med det känns det inte lika spännande längre som det gjorde när jag först upptäckte Elvis Costello. Det är dock ett homogent, jämt album med med bra driv och punkig attityd.

⭐⭐⭐⭐⭐ Absolut klassiker! En av soul-gengrens största album. Med sin röst gör Otis dessa låtar till sina egna och blåset på detta albumet är fantastiskt. Om man inte vet vad man vill lyssna på eller känner sig nere och behöver något för att känna sig bättra finns alltid detta album. En solklar femma!

⭐⭐⭐ Har lyssnat på detta album tidigare även om det var länge sedan. Och som jag mindes det så tyckte jag att det var lite blandat och minnet sviker inte. Albumet blandar absoluta klassiker med lite tråkiga crooner och western spår. Känns lite blase inledningsvis, förutom andra spåret Only the Strong Survive. Det är inte dåligt men det lyfter inte. Men sen mot slutet kommer ett pärlband av bra spår, True love travels on a gravel road, Any day now, In the Ghetto, Suspicious minds. Tycker även om Kentucky rain. När det är bra så är det mycket bra. Det är välproducerat, maffiga arrangemang, bra musiker och körer som lyfter de bästa spåren. Andra hälften får en stark 4a men jag tycker jag att det finns för mycket utfyllnad och kletiga spår som Don't cry daddy och Mama liked the roses. Helheten får en 3a.

⭐⭐⭐⭐ Funkigt, atmosfäriskt och med inslag av latinska rytmer. Ett trevligt album att ha på i bakgrunden och bara pågå. Flera av spåren är långa och och kan byter riktning flera gånger vilket gör att de inte känns monotona. Bäst tycker jag om City, Country, City. Det som kanske drar ner lite är att det är få spår som verkligen sticker ut men det å andra sidan är dess styrka att låtarna nästan flyter ihop och att det blir ett enda långt groove. Ger det en svag 4a.

⭐⭐⭐⭐ En nittiotals klassiker! Det är svängigt och jämnt, ett atmosfärisk album man kan sätta på och lyssna på sin helhet utan att uppleva att det är spår som stör helheten. Man kan ha åsikter att Moby lever på vad andras insatser med alla samplingar men att hitta rätt och göra det på detta sättet kräver en viss form av talang. Bäst är Find My Baby, Why does my feel so bad, Natural blues. Gillar också Machete som avviker som ett lite tyngre. spår. Velar om jag ska sätta en femma eller fyra. Jämnheten gör att jag vill sätta en 5a men samtidigt kanske det inte riktigt finns de där spåren som jag verkligen älskar. Så det blir en 4a.

⭐⭐⭐ Engagerande, svårt att hålla foten stilla. Trevligt album att lyssna på under en arbetsdag. Inte svårt att förstå att detta album 1960 måste ha inspirerat de engelska rockgrupperna som kom några år senare. Bäst är I'm your hoochie coochie man, Tiger in your tank, I've got my mojo working och speciellt crescendot i I've got my mojo working pt.2.

⭐⭐⭐⭐ Tycker mycket om det här albumet. När jag vill lyssna på den röjiga Neil är det detta albumet jag tänker på. Egentligen ganska "poppiga" låtar som är klädda i skramlig produktion/instrumentering och långa larmiga gitarrpartier. Enda spåret jag ogillar är Farmer John. Bäst är Mansion on the hill, Days that used to be och Mother earth som avslutar albumet starkt.