1001 Albums Summary

⭐⭐÷ Psykadelisk rock. Innehåller två absoluta klassiker i form av Somebody to love och White rabbit som inte går att värja sig ifrån. I övrigt har jag svårt att bli riktigt engagerad och och tycker inte det inte är så mycket som sticker ut, i mina öron upplever jag att den kan ha åldrats dåligt. Om Grace Slick fått ta mer plats hade det möjligtvis kunnat lyfta fler låtar. Hennes röst är grym.

⭐⭐⭐ Första spåret Coat of many colors är en av mina favoriter från Dolly, en fin hjärtskärande låt. Albumet är annars definitionen av short and sweet, bara 27 min långt och bestående av "söta" låtar. Konsekvent arrangerat och producerat, inga stora gester utan nedtonat och enkelt vilket gör det trevligt och skönt att lyssna på. Dock saknas spår som riktigt sticker ut, förutom då spår 1. Möjligt att det kanske växer om jag i framtiden ger det fler lyssningar.

⭐️⭐️⭐️⭐️ Hookigt och engagerande. Även om låtarna ofta handlar om knakande relationer är det konsekvent upplyftande. Här finns inget kvar av countryartisten Taylor, utan här är det elektroniskt kryddade poplåtar. Fullt av "radiohits" som faktiskt är bra. Lever upp till hajpen.

⭐️⭐️⭐️⭐️ 4.5 Bayou boogi woogie med härlig grit framförallt tack vare Johns riviga röst. Finns en del återblickar musikaliskt till 50 talet. Ett bra album med ett antal klassiker som jag alltid kommer komma tillbaka till som Run Throug the Jungle, Who´ll Stop the Rain mfl. Covern av I Heard It Throug the Grapevine är riktigt bra. Dock några fillers, framför allt Ooby Doobie vilket drar ner albumet till stark fyra/svag femma.

⭐⭐⭐ Svag 3a Psycho Killer är detta albumets överlägset bästa spår. Det är rörigt och stökigt. Känns som bandet har haft ambitionen att vara arty för sakens skull, vilket för min del gör det lite svårt att ta till mig. Tycker det lyfter efter ett par lyssningar och med lite tid kanske jag kan "förstå" det, dock kommer det inte vara detta albumet som jag väljer först om jag vill lyssna på Talking Heads. Efter ett par lyssningar skulle jag nog ändå säga att det lyfter till en svag trea.

⭐⭐⭐⭐ En positiv överraskning. Kul och annorlunda och förvånad hur många lyssningar den fick men kan vara att det kändes befriande med det i sammanhanget ovanliga Brasilianska soundet. Det är första spåret Ponta De Lanca Africa är det som jag tycker bäst om. Skulle jag se detta albumet ute i det vilda skulle jag nog överväga att köpa det för att ha något annorlunda i samlingen. Betygsätter det som en svag 4.

⭐⭐⭐ Intressant men ojämnt album. De bästa låtarna i mitt tycke 'I want to see the bright lights tonight' 'The end of the rainbow' känns som förlagor till mer moderna indie låtar och landar mitt i prick i min musiksmak. Sen är det ett antal låtar som är mer av skipps. Men helheten känns ändå intressant och jag kan nog tänka mig ge det lite mer tid i framtiden, därför får det en trea.

⭐⭐⭐ La Grange är så mycket grit som man kan tänka sig, alltid medryckande. Slår mig att jag uppskattar, Hot, Blue and Righteous, har nog inte tänkt så mycket på den tidigare men den avviker från det normala ZZ top som en soulig balad. Albumet i stort är enkelt producerad skitig blues rock. Men också mer "souligt" än vad jag mins sedan tidigare. Tycker om albumet men det är dock mindre spännande än när jag hörde det första gången. Får därför en stark trea.

⭐⭐⭐⭐ En av Neils bästa med spår som My my, Thrasher, Pochahontas och Powderfinger. Intressant med live elementen som ger en extra nerv. Är ingen fan av Welfare Mothers och Sedan Delivery som drar ner lite i slutet av albumet vilket gör att jag hamnar mellan en svag 5a och en stark 4a.

⭐️ Är väl någon form glamrock med könsrocktema.Hur kan denna hamnat på en lista med de1001 album man ska höra innan man dör?

⭐⭐⭐ Det här borde vara helt min grej men känner inte att det biter riktigt. Albumet börjar starkt med Cloud Nine som är riktigt bra, sen kommer I heard it through the grapewine som har gjorts betydligt bättre av andra. Därefter lyfter det inte riktigt. Tycker det saknas spår som riktigt sticker ut.

⭐⭐ Hitsen Mr.Brightside och Somebody told me är spår som jag kan uppskatta men annars känns det mest mhee. Produktionen stör jag mig på. Känns platt, kantigt och odynamisk. Det plus sången som är ganska "pikig" gör att soundet "obekvämt".

⭐⭐⭐⭐ Var länge sedan jag lyssnade på detta och hade en tanke att jag kanske skulle uppleva det annorlunda nu. Men tycker fortfarande det är bra och medryckande. Enkelt, rakt och lite skitigt. Bäst tycker jag det är när bluesen får ta plats som på t. ex Ball and Biscuit

⭐⭐⭐⭐ Detta albumet hade en stor betydelse i min ungdom, även om debuten förmodligen betydde ännu mer för hur jag jag började söka efter ny musik. Tycker inte detta albumet är lika fantastiskt längre, har trots allt spelats många gånger så suget att lyssna på det är inte så starkt. Det är trots allt ett album fullt med riktigt starka låtar.

⭐⭐⭐⭐ Inte så gritty som jag minns den och El Camino är nog snäppet vassare. Gillar den dock skarpt även om den kanske inte riktigt har så många spår som på riktigt står ut. Men soundet och produktionen är helt i min smak.

⭐⭐⭐+ Ett antal riktigt starka låtar plus ett antal som glider förbi utan att jag tänker så mycket på dem. Det är snyggt och välproducerat .en lite för "snällt". Det fastnar inye riktigt. Hamnar någonstans mellqn wn stark tre och en svag 4.

⭐⭐ Inte min stil alls. Produktionen känns väldigt daterad och stökig. Rock men inslag av funk, soul och till och med baktakt. Tydligt skickliga musiker men känns som man vill imponera och visa allt man kan men det blir bara ofokuserat. Gissr att dessa har varit förebildee för senare New metalband. Det här är inte något jag kommer lyssna på igen.

⭐⭐⭐⭐ Låtlistan varvas med lättuggade stora radiohits (som jag gillar) och spår som är lite mer anonyma. I slutändan så är det ett ganska "behagligt" album. Inga riktiga bottennapp till spår och och konsekvent, nedtonad produktion. När jag gick in i detta albumet hade jag inte så höga förhoppningar, är faktiskt förvånad att jag gillar det så mycket jag gör.

⭐⭐ Detta är ett väldigt hyllat album, men jag fattar inte grejen. Måste ha hamnat rätt i tiden. Det är extremt framtungt, börjar bra med de fyra första spåren. Även om detta inte riktigt är min grej så kan jag inte ducka för att de spåren är klassiker och svåra att inte gå igång på. Därefter är det inte alls min grej. Det går inte att komma undan att Van Halen och Lee Roth är skickliga. Men det blir mest gitarr/röst show off till ointressanta låtar helt utan personlighet.

⭐⭐⭐ Rått, opolerat och smutsigt. Intressant om man ser på det musikhistoriskt. Måste varit något extra att höra detta 1969. Som bäst är det coolt med låtar som 1969, I wanna be your dog, Little doll. Finns spår som som jag har svårare för som t.ex Ann och Doors doftande We will fall. Tänker att det här albumet nog är mer coolt och nytänkande för sin tid än musikaliskt imponerande. Uppskattar det i alla tillräckligt för att ge det en 3a.

⭐⭐⭐⭐⭐ Här får man verkligen göra skillnad på verk och person. Personen Kanye är skräp men albumet riktigt bra. Det är jämnt och har inga stinkers, som sämst är det riktigt bra. Favoriterna är Dark Fantasy, Monster och Runaway. Men gillar även Power, All of the lights, Blame Game. Men som sagt det är inget spår som jag inte gillar. Väntade mig inte att jag skulle gilla detta så mycket. Har såklart hört mycket tidigare men hade ingen relation till albumet.

⭐⭐⭐⭐⭐ Var inte så taggad när jag såg att detta var dagens album. När jag försökt lyssna på Steely Dan tidigare så har jag tyckt det var steril pretty-rock. Så jag blev mycket förvånad när jag uppskattade detta riktigt mycket. Så antagligen har jag inte varit mogen eller i rätt mode när jag försökt lyssna på dem tidigare eller har jag valt fel alster. Aja är konsekvent, välproducerat, svängigt och skön touch av jazz och soul. Bara för att höja ett spår lite speciellt så väjer jag Deacon Blues. Ettt höjdar album!

⭐⭐⭐ Layla är en 10 poängare till låt och versionen av Little wing är riktigt bra. Resten är inte dåligt men tycker det är ganska oinspirerat. Det är välpolerad bluesrock men blues ska vara skitigt och med mycket känsla, det saknar jag på detta album. Tack vara Layla får det ändå en 3a.

⭐⭐⭐ Är inte ett album för alla, väldigt britiskt. Samhällskritik i efterkrigstidens England. Bäst är Shangri la men gillar även Victoria, Brainwashed mfl. Uppskattade lyssningen och ibland känns de före sin tid. Har dock lite svårt för när det nästan landar i någon slags tivolimusik som i She bought a hat.. m.fl. Så det landar på en 3a.

⭐⭐⭐⭐ Ett album som jag lyssnat mycket på tidigare. tycker det är ett non-scip album men eftersom jag tillbringat så mycket tid med det känns det inte lika spännande längre som det gjorde när jag först upptäckte Elvis Costello. Det är dock ett homogent, jämt album med med bra driv och punkig attityd.

⭐⭐⭐⭐⭐ Absolut klassiker! En av soul-gengrens största album. Med sin röst gör Otis dessa låtar till sina egna och blåset på detta albumet är fantastiskt. Om man inte vet vad man vill lyssna på eller känner sig nere och behöver något för att känna sig bättra finns alltid detta album. En solklar femma!

⭐⭐⭐ Har lyssnat på detta album tidigare även om det var länge sedan. Och som jag mindes det så tyckte jag att det var lite blandat och minnet sviker inte. Albumet blandar absoluta klassiker med lite tråkiga crooner och western spår. Känns lite blase inledningsvis, förutom andra spåret Only the Strong Survive. Det är inte dåligt men det lyfter inte. Men sen mot slutet kommer ett pärlband av bra spår, True love travels on a gravel road, Any day now, In the Ghetto, Suspicious minds. Tycker även om Kentucky rain. När det är bra så är det mycket bra. Det är välproducerat, maffiga arrangemang, bra musiker och körer som lyfter de bästa spåren. Andra hälften får en stark 4a men jag tycker jag att det finns för mycket utfyllnad och kletiga spår som Don't cry daddy och Mama liked the roses. Helheten får en 3a.

⭐⭐⭐⭐ Funkigt, atmosfäriskt och med inslag av latinska rytmer. Ett trevligt album att ha på i bakgrunden och bara pågå. Flera av spåren är långa och och kan byter riktning flera gånger vilket gör att de inte känns monotona. Bäst tycker jag om City, Country, City. Det som kanske drar ner lite är att det är få spår som verkligen sticker ut men det å andra sidan är dess styrka att låtarna nästan flyter ihop och att det blir ett enda långt groove. Ger det en svag 4a.

⭐⭐⭐⭐ En nittiotals klassiker! Det är svängigt och jämnt, ett atmosfärisk album man kan sätta på och lyssna på sin helhet utan att uppleva att det är spår som stör helheten. Man kan ha åsikter att Moby lever på vad andras insatser med alla samplingar men att hitta rätt och göra det på detta sättet kräver en viss form av talang. Bäst är Find My Baby, Why does my feel so bad, Natural blues. Gillar också Machete som avviker som ett lite tyngre. spår. Velar om jag ska sätta en femma eller fyra. Jämnheten gör att jag vill sätta en 5a men samtidigt kanske det inte riktigt finns de där spåren som jag verkligen älskar. Så det blir en 4a.

⭐⭐⭐ Engagerande, svårt att hålla foten stilla. Trevligt album att lyssna på under en arbetsdag. Inte svårt att förstå att detta album 1960 måste ha inspirerat de engelska rockgrupperna som kom några år senare. Bäst är I'm your hoochie coochie man, Tiger in your tank, I've got my mojo working och speciellt crescendot i I've got my mojo working pt.2.

⭐⭐⭐⭐ Tycker mycket om det här albumet. När jag vill lyssna på den röjiga Neil är det detta albumet jag tänker på. Egentligen ganska "poppiga" låtar som är klädda i skramlig produktion/instrumentering och långa larmiga gitarrpartier. Enda spåret jag ogillar är Farmer John. Bäst är Mansion on the hill, Days that used to be och Mother earth som avslutar albumet starkt.

⭐ Hade klarat mig utan att höra denna innan jag dör. Måhända att det lade grunden för Hiphop men det är hopplöst datera och har ingen form av komplexitet. Enda spåret som är ok är It's like that.

⭐⭐⭐ Hade högre förväntningar på detta album med tanke på ryktet det har fått. Om man tänker på hur statusen The Who har som live-band hade man kunnat tänka sig ett mer intensivt album. Det är inte dåligt men det är inte så engagerande som jag hade önskat, föredrar studioversionen av många av spåren. Bäst är Magic bus.

⭐⭐ Underhållande med annorlunda arrangemang och instrumentering för gengren, som framförallt saxofon men även violin och slidegitarr. Tycker egentligen albumet är helt ok men saknar spår som fastnar och tror därför det är osannolikt att jag kommer lyssna på detta album igen. Därför känner jag inte att jag kan ge mer än en 2a. Bäst är Pressure point, Remember me.

⭐ Trodde detta skulle vara min grej då jag har hört lite av Gillian Welch tidigare som jag gillat. Men detta albumet tycker jag bara står och stampar långsamt på samma plats, värst är I dream a highway som är 14 minuter lång. Det är möjligt att tyngden ligger i texterna men efter ett par lyssningar tycker jag det mest är tråkigt. Bäst är Everything is free.

⭐ Trodde inte jag skulle gilla denna och mina farhågor infriades. Vet ju att Sonic youth är en vattendelare. Har verkligen svårt för detta och kan inte förstå hur man på allvar kan uppskatta Sonic youth. Som bäst kan man väl beskriva det som monotont skrammel. Bästa spår är Bubble Gum som i alla fall är acceptabel.

⭐⭐⭐⭐ Jazziig och exprimentäl rock. Gillar 21st Century Schizoid Man och The Court of the Crimson King mest. Intressant och lite utmanande men utan att kännas för sökt. Det greppar mig inte riktigt, hade nog behlvt några fler lyssningar. Velar mellan stark 3a eller svag 4a.

⭐⭐ Svårt album att gradera. Elektronica, singer songwriter album. Gillar det men samtidigt inget som sticker ut tillräcligt för att jag kommer att välja att lyssna på det i framtiden. Känner mig dessutom tveksm till vad det gör på denna listan så det får en 2a

⭐⭐⭐⭐ Första gången jag hörde detta och var nyfiken på detta American album då jag hört gott om Wilco. Det är jämnt och det har en viss dynamik som gör att det känns intressant och jag instinktivt gillar. Tycker kanske det är lite för långt, speciellt när jag för detta projektet vill kunna lyssna på det flera gånger. Känner inte riktigt att jag han ge det den tid jag vill men samtidigt är det ett album jag vill komma tillbaka till. Därför får det en 4a.

⭐⭐⭐⭐ Härliga arrangemang och Dustys fantasktiska röst. Gillar verkligen det här, det är som en vittamininjektion när man känner sig lite nere, även om de flesta spåren inte direkt handlar om lycklig kärlek. Sen är väl inte alla spår super men helheten är behaglig och det blir lite som att rensa paletten lite att lyssna på Dusty, funkar nog bäst i mindre doser. Är inte lika bra som Dusty in Memphis men det har ett antal klassiska spår. Bästa spår är You don't own me, Anyone who had a heart, Will you love me tomorrow, I only want to be with you.

⭐⭐ Trodde detta skulle kunna vara Hip hop för mig, så var det inte. Jag går inte igång på det alls och kommer på mig själv med att önska att det ska ta slut. Det är otroligt daterat i attityd och texter. Ett antal bra beats och Snoop gör att det hamnar på en 2a men tveksam till om jag kommer lyssna på det igen. Bäst är The day the niggaz took over, Nuthin' but a "G" thang, Lil' Ghetto boy.

⭐⭐⭐⭐ Jazzigt och svängigt. Produktionen är konsekvent och Nas har flow. Det här kan jag sätta på och bara låta flöda och digga till groovet. Jag är ingen som tar mig tid att verkligen lyssna på texter så jag antar att jag missar mycket av albumet. Velar mellan en tre och en fyra men känner att det nog lutar mer åt en 4a. Bäst är N.Y. state of mind, Halftime och Represent.

⭐⭐⭐+ Det finnns ett antal fullpoängare på det här albumet. Tuesday's gone, Simple man och framförallt Free bird. Spåren däremellan är inte dåliga men inte jätteintressanta. Något fler vassare spår så hade jag satt en 4a nu blir det en stark 3a.

⭐⭐⭐⭐ Väldigt musikaliskt album med influencer från allla möjliga håll. Produktionen känns mycket välarbetat och man blir imponerad av Janelles musikalitet. Svagheten med albumet är att det är lite som att man blir mer imponersd än att man går ihång på musiken.

⭐⭐ Ganska bra egentligen, inget spår som känns uselt. Men tvekssam om detta albumet platsar på listan. Funderar på om jag ska ge en 3a men känner inte att jag kommer lyssna på det igen så det får bli en 2a.

⭐⭐⭐⭐⭐ Absolut klassiker. Ett framtungt album. Första hälften av spåren är den ena klassikern efter den andra. Blowin in the wind, Girl from the north country, Masters of war, A hard rain's a-gonna fall, Don't think twice, it's all right. Andra hälften är mer anonym och drar ner betyget till en 4a. Dock är det ett riktigt bra album. *Ändrade mig, andra hälften blir bättre med lite tid. Klart det ska ha en 5a

⭐⭐⭐⭐ Var en angenäm lyssning, det är ett angenämt och coolt album. Mer laid back än vad jag minns av andra Miles album. Inslag av storband men kryddat med modernare jazz. Ingen expert men soundet känns modernt för att vara från 1957. Hantverksmässigt är det fantastiskt. Jag är inte normalt en jazzlyssnare men jag skulle kunna tänka mig att sätta på detta dagar hemma och bara softa. Tvekar mellan en stark 3a eller 4a. Gillar framförallt Moon Dreams.

⭐⭐ Inget som skaver men är inte heller wow. Jag har inte sett filmen men kan tänka mig att där är detta soundtrack fungerar riktigt bra i sitt samanhang. Svårbedömt album, tyckte det var ganska angenämt att lyssna till men känner samtidigt att det är lite tveksamt om det platsar på listan och det är inte så mycket enstaka spår som sticker ut därför får det bli en stark 2a. Bäst är Highschool lover

⭐⭐⭐⭐ Det här var min grej när jag var ung, fast jag lyssnade mer på albumen som kom några år senare. Så det slår an en sträng hos mig och det är kanske är nostalgi som talar när jag sätter en 4a. Bäst är So Young, Animal Nitrate, The next life och Gitarren på Sleeping Pills.

⭐⭐ Tycker inte detta albumet är särskilt intressant. Gillar Maggi May. Every picture tells a story är också ok. En hel del av övriga spår är acceptabla men det är det som är grejen. Det är inte dåligt, det är ok men varken spännande eller intressant. Därför blir det en 2a.

⭐⭐⭐⭐⭐ Instrumental jazz. Så smooth och så coolt. Gillar Blue Rondo á la turk. Take five är fantastisk, pianot trummorna! och saxofonen!! Men hela albumet är fantastiskt. Musik på hög nivå som ändå är tillgängligt. Blir en 5a.

⭐ Lyssnade på albumet två gånger när jag var ute och sprang. Det var minst en gång för mycket. Inte min grej. Såg att de har två album till på listan, jag ser inte fram emot dem. Intetsägande punk som få en 1a.

⭐⭐+ Lite överraskad av det här albumet, inte direkt det folkalbum jag förväntade mig från Joni Mitchell. Det är en större produktion och inte bara sång/gitarr. Influenser från bla Jazz och adult contemporary. Det är välpolerat och prydligt men jag saknar lite nerv och har svårt att bli engagerad. Bäst är The jungle line.Tycker det är lite för bra för att få en tvåa men ser inte att jag kommer lyssna på det igen så det blir en 2+

⭐⭐⭐⭐⭐ Mitt första Beatles album från denna listan. Vet ju att det kommer bättre album så därför känns det som att det borde bli en fyra för detta. Men med tanke på vilka album som jag gett fyra och hur solid låtlistan är så kan jag nog inte ge något annat än en femma, speciellt inte om man tar hänsyn till att det kom ut 1965. Bäst är Norweigan wood, Michelle, The word, In my life, Run for you life. Men det finns egentligen inga dåliga spår.

⭐⭐⭐ Standard punkrock. Lätt att tycka om men är det ett album som bör vara med i listan över 1001 album, jag tvekar. Men samtidigt uppskattar jag det och kan inte låta bli att gunga med. Bäst är Born in 69, On a rope, Drop out

⭐⭐⭐⭐- Britiskt Grime album. Det är mycket attityd som är smittande. Det är en genre jag inte kan något om och kan inte därför jämföra med andra artister eller album. Men tycker det finns något här. Attityden som sagt, det är coolt, det svänger och är en konsekvent produktion. Det blir nästan lite filmiskt med de inklippta dialogerna mellan spåren. Bäst är It Ain't safe, Numbers, Shutdown, That's not me. Detta Album växte med antal lyssningar är något jag nog skulle kunna leta upp igen i framtiden när jag är sugen på något med attityd. Väljer mellan en stark 3a eller svag 4a.

⭐⭐ Polerad punk rock. Tycker inte illa om det men det är inte heller något jag tro jag kommer lyssna på igen. Tycker jag saknar lite edge. Tycker spåren blir enformiga och tycker ånga känns släpiga och utdragna. Blir en 2a.

⭐⭐⭐⭐⭐- Otroligt start på albumet när det kickar igång med Badlands. Det är så ett album ska börja, med ett brak och sen ska man bara vilja ha mer. Sen tycker jag Adam raised a cain tar ner känslan lite, tycker inte den passar in riktigt och sämsta spåret. Hämtar sig en aning med Something in the night och sen ytterligare med Candy's room. För en sen vara på top igen med Racing in the street och The promised land. Håller sen bra nivå med Factory och Streets of Fire. För att sen avsluta starkt med Prove it all nigth och Darkness on the edge of town. Bäst är Badlands, Racing in the street, The promised land.

⭐⭐⭐ Atmosfäriskt och vacker men för mycket av ambient för min smak. Känns mest som filmmusik i ett enda långt spår. Lyssnade på det två gånger när jag sprang. Kanske skulle behövt lysna mer koncentrerat

⭐⭐⭐ Initialt när jag satt på det var jag skeptisk, kändes inte direkt som min grej. Men tycker ände det finns något där, det är överaskande melodiöst bakom det tunga. Är inte säker på att jag kommer lyssna på albumet igen men skulle jag vara sugen på något tyngre så skulle detta kunna vara ett alternativ. Bäst är Just one fix, Jesus built my hotrod och Scare crow. Det blir en 3a.

Vet ju om att detta albumet brukar höjas till skyarna. Kan ju förstå att det var stilbildande och varit till inspiration för efterkommande artister. Jag tycker väl att det är bra men inte mer. Titelspåret är grymt men sen tycker jag inte det är så imponerande. Kommer förmodligen lyssna på det igen för att förstå what the fuzz is about men just nu för det en 3a. Bäst är Marqee moon, Elevation och Prove it.

⭐ Inte min grej. Bara tråkigt. Skulle klarat mig från att ha hört detta album och kommer inte lyssna på det igen.

⭐⭐⭐⭐ Vackert och nedtonat. Emmylou har en fantastisk och känslosam röst. Hade missat detta albumet av henne men hört några spår. Det var en positiv överraskning, jag tycker om när hon som här tonar ner country-stilen och mer går åt singer songwriter-hållet. Framförallt växer det med antal lyssningar, detta känns som signifikativt med Emmylou Harris att hon behöver lite tid. Det som också skiljer sig från tigigare Album är att här inte finns några covers. Tycker väldigt mycket om spåret Red dirt girl och duett-spåren som t.ex My Antonia. Detta albumet är dock inte riktigt lika vasst som Wrecking ball men produktionen påminner om Wrecking Ball, läser att producenten av albumet är Malculm Burn som var Daniel Lanois protegé så att de liknar varandra är kanske inte så konstigt (Daniel Lanois producerade Wrecking all). Bäst är Michelangelo, Red dirt girl och My Antonia. Hade inte trott det på förhand men detta album får en 4a.

⭐⭐⭐⭐- Tycker om det här albumet, det blir ganska varierat med så många låtskrivare och sångare, men det är nog Neil som lyfter det både låtmässigt och att han tillför lite välbehövlig grit med sitt gitarrspel och sång. Kan ibland tycka att harmonierna kan bli lite mycket, det blir lite för polerat som på spåret Deja Vu. Bäst är Alomost cut my harir, Helpless, Our house och Country girl. Det är ett starkt album men med vissa element (harmonier) som stör lite grand. Så det blir en svag 4a.

⭐⭐⭐- Tycker inte det är dåligt. Men det är för polerat och stämsången kan bli för mycket. Bäst är Helplessly hiping. Blir en svag 3a

⭐⭐⭐⭐⭐ Radiohead är nästan sin egna gengre och Kid A kan vara dess peak, är 100% . Det är atmosfäriskt och vackert, skaver och är lite udda på rätt sätt. Bäst är How to disapear comletly och Idioteque men allt är egentligen bra. En solklar 5a.

⭐⭐⭐⭐ Albumet är lite quirky och kan säkert vara lite utmanande men jag tycker det är ganska intressant och produktionen är bra och på sången kan man inte höra att David är nära slutet. Kanske påverkar vetskapen om historien och tajmingen kring albumet betyget men jag tycker detta är ganska bra. Inte albumet man går till för hits. Bäst är Lazarus, I cat't gige everything away.

⭐⭐⭐⭐- Albumet kickar igång superstarkt med Sympathy for the devil vilken är en rökare till låt. Tyvärr kan det som kommer efter inte leva upp till den starka inledningen. Det är inte dåligt men inte särskilt engagerande. Det är först i andra hälften av albumet med Street fighting man som albumet hämtar upp sig igen och efterföljande spår är bra. Så albumet är ganska baktungt bortsett från inledningsspåret som är albumets bästa. Tack vare en stark upphämtning för andra hälften så känner jag att jag kan ge en svag 4a. Bäst är Sympathy for the devil, Street fighting man,Stray cat blues och Salt of the earth.

⭐⭐⭐+ Elektronisk pop. Albumet är indelat i två halvor där första halvan är engelspråkig och andra halvan innehåller samma låtar men på franska. Alltså ett väldigt långt album. Lyssnade igenom den franska men tog mig friheten att fokusera på den engelska halvan. Det är välproducerat och jag tycker albumet är ganska bra. Det innehåller inga kioskvältare och det är väl svagheten, att det saknas något som verkligen sticker ut. Men det är jämnt, konsekvent och "fräscht". Har dock lite svårt att se detta som ett "historiskt album" som man måste lyssna på och är osäker på om jag kommer hitta till detta album igen men jag skulle inte ha något emot det. Får blir en stark 3a för jag tycker det håller jämn hög nivå. Bäst är Comme si, The walker, 5 dollars och Make some sense.

⭐⭐ Ganska polerad punk som låter modernare än 1981. Initialt så har jag höga förhoppningar då det känns melodiöst och som jag uppfattar det skickligare musiker än många andra punkband. Men... det är för monotont och inga låtar som sticker ut. Dessutom blir jag rätt trött på Exene Cervenkas monotona gälla röst. Det är inte hemskt men jag kommer inte lyssna på det igen så det blir en 2a. Bäst är Adult Books.

⭐⭐⭐⭐⭐ Det här var en överraskning. Har aldrig hört talat om albumet tidigare men gillar det skarpt och det växer med antal lyssningar. Det är lite åt crooner hållet men ändå inte. Påminner om mycket senare Jens Lekman. Gissar att den mycket yngre svensken lyssnat en hel del på Scott Walker. Det är berättande med dramatisk sång och ambitiösa arrangemang, till och med mariachi i öppningsspåret. Ändå är produktionen laid back och drömsk. Detta är ett album som jag gärna hade haft en fyskisk kopia av (förmodlignen dyr och svår att få tag på). Helt klart ett album att sätta på för att slappna av och drömma sig bort. Storheten ligger nog i albumet som helhet snarare än enskilda spår. Kanske är det att jag är exalterad över att hitta något nytt och intressant och inte vill glömma bort det som talar när jag ska sätta betyg. Kanske kommer jag omvärdera det senare men just nu blir det en 5a. The seventh seal, The World's strongest man, Boy child, Duchess, Rymes of goodby

⭐⭐⭐⭐ Den växer med antal lyssningar. Det är funkigt och medryckande med en del grymma gitarrpartier. Är förövrigt väldigt musikaliskt över huvud taget. Bäst är That Lady, Listen to the music och Summer breeze

⭐⭐ Jag kan ju höra att det finns musikalisja kvaliteer här. Lyssnade på den två gånger när jag sprang och det kanske påverkar min recension. Detta är inte min grej. Känns som att det tekniskt håller måttet men att det inte engagerar. Blir en 2a. Bäst är The thrill of it all.

⭐⭐⭐⭐ Ska erkänna att jag inte var super pep när jag såg att detta var dagens album. Krautrock är nytt för mig och visste inte vad jag skulle förvänta mig och hade inte höga förväntningar men det visar sig att jag gillar det. Det tre första spåren är det är monotont och rytmiskt med inslag av ljud från regn och vågor. Jag tycker det är meditativt. På de tre följande spåren går energin upp och där läggs mer rockelement till och sång som för tankarna till punk men fortfarande monotont och rytmiskt. Svårt att plocka ut enskilda spår eftersom de känns som de hänge ihop men avslutar starkt med punkiga After Eight. Positiv överaskning som jag kommer komma tillbaka till, blir en 4a.

⭐⭐⭐⭐ Ganska absurt egentligen med en Rock-opera album från ett punkband men alltså det här albumet är så lättillgängligt. Det kanske inte är superavancerat och så punk är det väl inte men ibland vill man bara ha rak och enkel pop-rock. Det här albumet känns som en tidkapsel (fast Dookie är nog ändå mer så). Det är lätt att gilla, det är fullt med lättuggade spår som är svårt att inte gilla. Sista spåren Homecomming och Whatsername hade de kunnat skippa och då hade albumet också fått en lagom längd. Tycker albumet håller för en 4a. Bäst är Jesus of Suburbia, Give me Novacine/She's a rebel,

⭐⭐⭐ Initialt kände jag att spontant motstånd till det här albumet men efter ett par lyssningar så växer det och jag kan se dess kvalitéer. De många korta experimentella spåren på första halvan är lite mycket, (Dogfight giggle är bara en kakafoni av ljud) men när man tagit sig igenom dem så gillar jag faktiskt albumet. Andra hälften är fortfarande lite quirky men inte på samma utflippade sätt som första hälften. Det är det melodiöst och intressant. Bäst är Zen archer, Does anybody love you?, Medley:I´m so Proud/Ooh Baby Baby..., Idon´t want to tie you down, Just one victory. Sista halvan av albumet är ln 4a men som helhet får det nog bli en 3a.

⭐⭐ Skickliga musiker och jag kan uppskatta blues men för mig är detta blues av som saknar den känsla. Det finns ingen grit och jag känner mig oengagerad när jag lyssnar på det, så ska int blues kännas. Bäst är What'd I say men här blir det också tydligt vad som saknas, om man lyssnar på Ray Charles version så hör man känslan som saknas på det här albumet. Tror inte jag kommer ha någon anledning att lyssna på det igen.

⭐⭐ Svårt att ha en åsikt om det här. Är ju funktionsmusik som inte är meningen att man ska lyssna aktivt på utan att ligga i bakgrunden som en ljudmatta. För sitt syfta är det säkert jättebra men ser mig inte komma lyssna på det i framtiden, kanske när man har svårt att somna. Det skaver inte, det går att lyssna på och är inte dåligt men ska det vara med på denna listan, tveksamt. Kommer nog inte lyssna på det igen så det får bli en 2a.

⭐⭐⭐ Trodde på förhand att detta kunde vara något för mig men det är ganska medel. Inget dåligt men inte mycket höjdpunkter heller. Kanske ger det en chans till i framtiden, därför får det en 3a.Bäst är The phone call, Private life, Brass in pocket.

⭐⭐⭐ Varierad indierock som är ganska kul och med inslag från varierade gengres. Tycker dock det är lite litestarka låtar. Dreaming of you är en höjdare men sen är det lite tunt. Bäst är Spanish main och Dreaming of you. Ok men inte mer, blir en 3a.

⭐⭐⭐⭐⭐ Det här gillade jag, positiv överraskning! Psykedelisk rock som jag upplever nästan meditativt, men det är ändå svängigt och ibland upplever jag det nästan funkigt. Trummorna är mycket framträdande. Bäst är Moonshake. Får bli en 5a för detta kommer jag definitivt lyssna på igen.

⭐⭐⭐⭐⭐ Jazz är inte riktigt i min bekvämlighetszon, men detta album är en sån klassiker. Det är fantastiskt från början till slut. Ett album man bara sätter på och faller in i ett meditativt lugn. Fantastiska musiker där man nästan upplever att instrumenten talar till varandra. Bäst är So What, Flamenco Sketches och allt därimellan, det är väl egentligen inte ett album där man lyssnar på enskilda spår. Det får bli en 5a.

⭐⭐⭐+ Har lite svårt att placera detta album. Å ena sidan är det väldigt jämnt och George är uppenbart musikalisk och har väldigt bra röst och känsla. Det finns inga spår jag tycker är dåliga, men däremot kan jag känna att det saknas riktiga toppar. Freedom! 90 är den stora hitten men den är nästan den udda fågeln på albumet och nästan den jag uppskattar minst. Han gör Stevie Wonders They wont go when I go mycket bra. Lutar mellan en stark 3a och svag 4a, tycker albumet är bra och jämnt men är osäker på om jag kommer söka upp albumet igen på grund av avsaknaden av toppar så det får bli en stark 3a för nu. Bäst är Praying tor time, covern They won't go when I go, Cowboys and angels, Mothers pride.

⭐⭐+ Först hade jag problem med den något stökiga produktionen men med några lyssningar växer den, framförallt spåren där Justin Vernon varit inblandad. Även om jag tycker helheten växer så är det ändå inte en topproduktion och nästan inget riktigt topp-spår, så det får bli en stark 2a. Bäst är Black skinnhead, Hold my liquor, I'm in it, Blood on the leaves och Bound 2.

⭐⭐+ Drömsk indierock. Finns bra spår här, framförallt There goes the fear som jag minns från tiden när jag lyssnade mycket på den här typen av musik, och den är riktigt bra. Det är dock ingen kioskvältare till album som helhet och tror inte att jag kommer komma tillbaka till det mer än enstaka spår. Därför blir detven strk 2a. Bäst är Theres goes the fear, M62 song och Satelites.

⭐⭐⭐⭐ Bra Zepelinalbum men tycker de har bättre. Finns några mellanspår som inte är dåliga men som inte heller lyfter hela vägen. Tillräcligt bra för en solid 4a. Bäst är Immigration song, Celebration day, Since I've been loving you, Out on the tiles, Tangerine, Bron-Y-Aur

⭐⭐⭐⭐⭐ Det är funkigt, svängigt och propfyllt med attityd och feta samplingar. Det blir varierat med inslag från rock, funk och disco. Vissa tycker att de har en skrikig leverans men för mig är det en BB signatur. Detta är ett röjig album som håller jämn nivå genom hela albumet så det blir en femma. Bäst är Shake your rump, Johnnu Ryall, Egg man, High plan drifter, The sound of science, Hey ladies, Looking down the berral of a gun och B-boy medley.

⭐⭐⭐⭐ Börjar med en käftsmäll i form av Ace of spades som efterföljs av resten av spåren i samma tempo. Det är ett album där man vet vad man får. Kanske inte så spännande men det är röjigt rakt igenom. Det blir en 4a. Bäst är Ace of spades, Shoot you in the back, The road crew.

⭐⭐⭐⭐- Peak soft-rock/dad-rock. Det är välproducerat med välskrivna låtar och det är inget som sticker ut som dåligt. Problemet med det här albumet är snarare bristen på karaktär. Det är lite för "välkammat" och det hade varit önskvärt med lite mer edge och attityd för det finns inte alls. Så jag brottas lite med val av betyg. Å ena sidan tycker jag det är en fyra kvalitetsmässigt och å andra sidan känslan av att det är lite tråkigt. Blir en svag 4a. Bäst är More than a Feeling, Peace of mind och Foreplay/Long time

⭐⭐⭐⭐⭐- Detta var en överraskning. Till en början var jag skeptisk men vad den växte med lyssningar, Si tu dois partir är en ny favorit och gillar även Cajun woman mycket. Albumet är folk men inte på det sätt jag är van vid och spåren är varierade stilistiskt samt i sound och tempo. Kan vara så att jag är för generös med betyg för att detta var en överaskning. Är väl bara spåret Autopsy som jag är lite sval till. Bäst är Si tu dois partir, A sailors life, Cajun woman, Who knows where the time goes och Million dollar bash.

⭐⭐⭐⭐- Jämnt album utan riktiga bottennapp och full med radiohits från 90-talet. Har en känsla av att albumet förlorar lite på att man hört många av spåren väldigt många gånger. Dock håller det ihop väl och även om produktionen andas väldigt mycket 90-tal så tycker jag inte det känns så daterat. Om jag ska vara lite kritisk så kan jag tycka att anslaget blir lite enformigt när man lyssnar på hela albumet rakt igenom, kan ha att göra med Alanis röst och sätt att sjunga. Får en 4a för en jämnheten men en svag 4a för att det är lite för långt (hade vunnit på att plocka bort några spår typ Wake up) och att det blir lite enformigt som helt album. Bäst är Perfect, Hand in my pocket, Mary Jane, Ironic och You oughta know

⭐ Det är mörkt, deppigt och skevt. Har aldrig lyssnat aktivt på NIN, bara hört någon låt och hade på känn ungefär vad det handlade om. Var tveksam till om det skulle skulle vara något för mig och det visade sig att det är det inte heller. Det finns säkert kvaliteér här men det är för skevt och krävande för mig både musikaliskt och textmässigt, det bästa med NIN är loggan. Bäst A warm place (för att den ger lite lugn i allt ljud) och Hurt men vet inte ens om jag gillar denna versionen, gillar dock covern av Johnny Cash mycket. Det finns låtskrivarkvaliteér hos Trent Reznor men han gömmer det väl under produktionen.

⭐⭐⭐⭐⭐- Musikaliskt, coolt, funkigt, jazzigt och uppfriskande positivt. Jämnt album utan några bottennapp, får därför en 5a men en svag. Bäst är Push it along, I left my wallet in El Segundo, Bonita Applebum, Can I kick it?, Mr. Muhammed, Ham 'n' eggs, Go ahead in the rain

⭐⭐ SPA-techno med stor dos orientaliska inslag och instrument. Lyssnade på den när jag jobbade i trädgåden, ganska avkopplande. Kommer jag lyssna på det igen? Tveksamt så det blir en 2a. Bäst, kaske Vikram the vampire.

⭐⭐⭐⭐- Alternativ rock med punkig attityd, har ett visst grungesound. Rak mixning och produktion, rösten möjligtvis lite låg i mixningen. Tycker man lyckats få produktionen ganska tidlös, jag tänker iallafall inte på att albumet är gjort 1993. Detta var min första kontakt med PJ Harvey och det var en positiv överraskning och det kan bli intressant att lyssna på mer av hennes diskografi. Albumet är rått både textmässigt och i produktion. Jag gillar albumet i stort men det har några mellanspår (framförallt Hook) och är baktungt därför får det en svag 4a. Bäst är Man-Size sextet, Highway '61 revisited, 50ft queenie, Man-Size, Dry, Me-Jane.

⭐⭐⭐⭐⭐- Albumet är pampigt, dramatiskt och fullt av ballader och öppnar stark med en av världens bästa, Tiny Dancer. Eltons röst är fantastisk och produktionen och instrumenteringen är topp, där pianot lägger grunden och sen andra instrument som stråkar och blås som glider in och ut utan att kännas för mycket. Ett konsekvent album som är enkelt att luta sig tillbaka till och bara absorbera. Får en svag 5a eftersom det kanske hade behövt någon wow-låt till. Bäst är Tiny Dancer, Levon, Madman across the water, All the nasties och Goodbye.

⭐⭐⭐ Melodisk, udda blandning av punk och folk. En bra beskrivning är kanske pubrock med krydda med post-punk där sång och attityd är punkish med violer, munspel blandat med elgitarr och distinkta trummor. Låtarna är melodiösa och med några lyssningar faktiskt ganska catchy och albumet växer med några lyssningar. Upplever att det är lite udda och kul men kanske inte något som lyfter till någon egentlig topp. Så landar i en tre, kanske kan återkomma till albumet men gissar att det troliga att det försvinner i mängden av album jag lyssnar på. Bäst är Hard to be human again, Flitcraft, Country, Abernant 1984/5

⭐⭐⭐⭐- Det är något med det här albumet som inte klickar 100% hos mig (än). Kan vara Twanget i Grams röst eller att även om detta är starten på country-rock så är det mycket traditionell country. Annars är det fullt med bra låtar, bra musiker, grym steel-gitarr på Ooh Las Vegas! samt fantastiska Emmylou Harris som backup. Tycker Emmylou gör stor skillnad för att lyfta helheten. Även om det är något som skaver lite så tycker jag albumet som helhet är för bra för att få en 3a så det får bli en svag 4a. Bäst är Return of the Grevous Angel, I cant't dance, Brass buttons, $1000 Wedding, Ooh Las Vegas och att Emmylou Harris medverkar.

⭐⭐ Å ena sidan catchy och fullt med låtar man känner igen. Å andra sidan är texterna barnsliga och daterade. Även om jag diggar med är det också ganska ointressant och nästan provocerande. Till skillnad mot mycket annat på listan så blir jag mer ointresserad ju mer jag lyssnar på albumet och det är föga troligt att jag kommer lyssna på det igen även om en hel del är catchy, så det blir en 2a. Bäst är Serial killa.

💜💜💜💜💜 Börjar starkt med 1999, för att därefter följa upp med Little red corvette, Delirious. Fortsätter därefter starkt med Lets's pretend we're married och funkiga D.M.S.R som följs därefter av funk/syntiga Automatic. Tappar fart en aning med Something in the water och Free (Something in the water hade jag kunnat vara utan tycker dock Free är bra) men hittar tillbaka igen med Lady cab driver. 1999 är funkig, vulgär (ibland till en nästan komisk nivå) och tar ut svängarna med långa instrumentala partier, precis som man vill ha sin Prince, det blir en 5a. Bäst är 1999, Little red corvette. Delirious och Automatic

⭐⭐+ Inte dåligt men det blir väldigt mycket samma både musikaliskt och framförallt textmässigt. På rak arm tror jag inte en enda låt inte handlar om otrohet. Rösten är bra och berättandet är detaljerat. Men det blir för mycket old school country för mig, samt för endormigt. Bäst är kanke Titelspåret, The sho goes on the other foot, The devil gets his due och I got cought.

Finns några ok spår men är mestadels påfrestande att lyssna på. Stökigt och slamrig produktion, vilket gör vissa spår blir väldigt krävande att lyssna på. Det finns spår jag tycker är ok men albumet är långt och det är glest mellan det som är ok. Om albumet hade varit hälften så långt hade det ev kunnat vara helt ok. Bäst är Beutiful people, Antichrist superstar, 1996, Minute of decay och The reflecting God.

⭐⭐⭐ Ett ok album varken mer eller mindre. Har svårt att se dess kultstatus, tycker det är lite för många spår som är medel och för få som sticker ut positivt. De som är bra är bra men det dröjer till tredje spåret med Plump som jag tycker det först lyfter. Det är möjligt att texterna är något som går mig förbi och att jag saknar den emotionella kopplingen till albumet. Det får bli en 3a, det är nästan definitionen av medel. Bäst är Plump, Jennifer's body, Doll parts, Rock star.

⭐⭐⭐⭐ Så himla kul och oförutsägbart album. Hip hop som låter som inget annat med inspiration och inslag från hela världen. Också ett plus till 20 Dollar med sin homage till Pixies Where is my mind, fast spåret som sådant är nog inte bland de bättre på albumet. På Come around medverkar Timberland och som har ett tydligt färgat sound från början av 2000-talet, det är nog det spår som sticker ut på albumet som mest konventionellt i jämförelse med albumet i övrigt (gillar dock detta spår också). För övriga spår känns väldigt eget med instrument och struktur från världsmusik. Det får bli en 4a för detta album för detta kommer jag nog leta upp igen. Bäst är Bamboo banga, Jimmy, Hussel, Mango pickle Down river, XR2, Paper planes och Come around.

⭐ Drum and Bass, jungle, what ever, det här är helt ointressant för mig. Fattade inte grejen när det var som störst och det är ingen skillnad nu. Lyssnade bara igenom det för att få det gjort, det är inte heller så dåligt med tanke på hur otroligt långt albumet är. Det är väl inte så att det är hemskt utan mest bara otroligt tråkigt och inte väcker några känslor över huvudtaget. Tycker dessutom det är konstigt att ett samlingsalbum med diverse artister är med på denna listan. Blir en 1a för att det är så tråkigt och jag aldrig kommer lyssna på detta igen. Bäst är kanske Jazz lick?

⭐⭐⭐⭐ Nästan som en definition av indie-rock. Homogent album med bra produktion, intressant instrumentering, hur spår byggs upp i crescendon och ändrar riktning samt tonartsskiftningar. Ibland låter produktionen hemmagjord som att den är inspelad i ett vardagsrum, men förmodligen medvetet och bidrar snarare till en genuin känsla. Jag gillar Win Butlers röst och inlevelse och Régine Chassagne bidrar med variation och nästan en lyxig känsla speciellt med det franska inslagen. Albumet är väldigt jämnt, inget spår jag tycker illa om mer än att det är mindre intressant. Kanske lite få riktiga höjdarspår (förrutoma Wake up och Rebellion) får därför en 4a. Bäst är Neighborhood#1 och #2, Crown of love, Wake up och Rebellion.

⭐⭐⭐⭐⭐ Funkklassiker med budskap. Funkigt, coolt och laidback. Dessutom lite udda arangemang med svärta då den rar upp den rådande polituska situationen, ett modigt album 1971. Rakt igenom rikyigt bra med några absoluta höjdarspår. Bäst är Just like a baby, Falily affair, Africa talks to you, Spaced Cowboy, Runnin Away, Thank you for talkin to me Africa

⭐⭐ New wave + punk. Även inslag av jazz och samba. Funk ska ha en inbyggd coolhet, det finns inte här. Det är som om någon lånar någons snygga outfit men inte klarar av att bära upp den. Det låter på något sätt bra men det lyfter inte. Kommer inte lyssna på det igen så det får bli en 2a. Bäst är kanske Favourite shirt och Lemon brigade

⭐⭐ Singer songwriter. Albumet börjar bra men drar sedan iväg åt ett håll som inte funkar för mig, det jag tycker är viktigt i denna genre är att det berör men tankarna jag får är snarare att det är sökt konstigt. Albumet har ok delar men det är inte ett album jag kommer lyssna på igen så det blir en 2a. Bäst är This is the way, A sight to behold

⭐⭐⭐⭐- Indie rock/pop med elektroniska inslag. Ett varierat album. Produktionen är intressant med oväntade pålägg, skiftande tempo och influenser. Något i Weekend wars ger mig lite David Bowie vibbar, även lite på The handshake, vet inte riktigt vad det är. Det finns en handfull hits på det här albumet plus några andra låtar som sticker ut som bättre. Några spår är lite svagare men inga som jag tycker är direkt dåliga. Ett gediget album, dock något framtungt, som jag nog kommer söka mig till igen, åtminstone lyssna på utvalda spår. Så det blir en svag 4a.

⭐⭐⭐ Trash-metall. Det är inte min go-to genre så blir förvånad över att jag ändå kan uppskatta iallafall delar av albumet. Som jag lärt mig under det här projektet så behöver man lyssna på album ett antal gånger för chansen är stor att ditt första intryck kommer ändras under lyssning två och tre. Albumet är melodiöst och har en hel del grymma riff och känner att jag ändå kan uppskatta delar. Med det sagt så vet jag inte om jag tycker det är så bra att jag aktivt kommer leta upp det men jag skulle inte ha något emot att lyssna på det igen så det blir en 3a. Bäst är Holy wars, Hangar 18, Take no prisoners

⭐ Dålig rap, töntiga texter, Nu-metal. Detta är skräp! Vad gör detta album på en lista över 1001 album du måste lyssna på??? Tar emot att spela albumet i Spotify och därmed ge streams till denna artist. Hade aldrig lyssnat på detta album om det inte vore för att jag vill fullfölja listan. Nu har jag lyssnat på och kommer aldrig göra det igen, det blir en 1a.

⭐⭐ Inte dåligt men tråkigt och inte särskilt engagerande. Känns som det är samma spår som spelas om och om igen. Skulle vara intressant med en motivering varför detta album är med på den här listan för det känns verkligen inte speciellt på något sätt och har svårt att se det som något som skapat trender heller. Kommer inte söka upp detta albumet igen så det blir en 2a. Bäst är Halo of Ashes och Sworn and broken.

⭐⭐⭐⭐+ Det här albumet är intressant. Å ena sidan låter det tidtypiskt men å andra sidan tidlöst, på ett indiesätt. Det är vågat men samtidigt lättilgängligt och varierat. Bäst är Sunday morning, I'm waiting for the man, Heroine och There she goes again. Finns några spår jag tycker lite mindre om som gör att det halkar ner från en 5a blir en stark 4a.

⭐⭐ Lyssnade på Screming trees i veckan och för detta albumet känns det som jag kan skriva samma sak. Det är inte dåligt men riktigt tråkigt. Inget som sticker ut på något sätt. Förstår inte vad det gör på denna listan. Det blir en 2a.

⭐⭐⭐⭐⭐- Ett riktigt bra album med skön vibe rakt igenom men tycker det är lite för långt. Albumet är ganska framtungt och några spår mindre så hade det blivit lite tightare, känns som det finns en lite utfyllnad, dock inga som sänker albumet. Kanske är för generös när jag ger en svag 5a men även om det är lite utfyllnad så har även de spåren en skön, soft känsla. Bäst är Lost ones, Ex-Factor, To Zion, Doo Wop, Superstar, Nothing even matters, Everything is everything.

⭐⭐⭐⭐⭐ Ett riktigt bra album från Dylan där han tar steget från folk till ett mer rockigt sound. Öppnar superstarkt med Like a rolling stone sen följer ett pärlband med bra spår, tycker inte det finns något dåligt spår. Dessutom växer många av spåren av några lyssningar på raken. Vet att jag haft den känslan tidigare när jag lyssnat på det här albumet, att det är bra men inte riktigt fattar hajpen men sen med några spelningar så fastnar spåren. Det får bli en 5a. Bäst är Like a Rolling Stone, Tombstone blues, From a Buick 6, Highway 61 revisited, Just like Tom Thumb's blues, Desolation row.

⭐⭐⭐⭐ Bra popalbum som börjar starkt med fyra bra spår i rad. Ett extra plus för hennes version av Prince 'When you were mine'. Time after time är ett riktigt höjdarspår. Femte spåret 'She bop' tycker sådär om, 'I'll kiss you' gillar jag inte alls (tror mycket handlar om att hennes röst blir lite för mycket på det spåret plus att produktionen är daterad) och 'He's so unusual' som följer är 46 sekunder nonsens, därefter Yeah yeah som inte heller är en favorit. Så för att sammanfatta ett rejält framtungt album med de bästa spåren i början plus spår sex 'All through the night' (praktiskt om du lyssnar på vinyl då du aldrig behöver vända albumet). Uppskattar Cindys karaktäristika lite quirky röst. Hade jag bara behövt betygsätta första halvan så hade det blivit en 5a nu får det bli en 4a på grund av den svagare andra hälften. Bäst är Money changes everything, Girls just want to have fun, When you were mine, Time after time, All through the night.

⭐ Bas och trummor utmärker sig för att inte vara dåligt, men det som är bra slutar där. Monoton repetitiv sång som är krävande att lyssna på, känns snällt att kalla det för sång från Lydon, inga direkta melodier, spår som känns som en evighet, fast de egentligen inte är så långa. Vill bara att albumet ska ta slut så jag kan räkna med det som en lyssning i projektet men det är otroligt nog 1h långt. Blev trött när jag såg att bandet har ett till album på listan. Det blir en 1a.

⭐⭐⭐⭐⭐- Ett album att bara luta sig tillbaka och njuta av den gothiskt drömiga produktion. Ett album med harmoniskt, konsekvent och vackert skev ljudbild. Kanske lite långt album men det saknar dåliga spår. Bäst är Plain song, Pictures of you, Lovesong, Lullaby, Prayers for rain

⭐⭐⭐+ Det finns ett antal riktigt bra spår på det här albumet. Adeles röst är grym och hon har även lite skönt grit i den. Albumet är bra men det käns ickså väldigt polerat och är väldigt snällt. Kan ev lyssna på det igen men det kommer inte vara ett förstaval. Bäst är Rolling in the deep, Rumour has it, Set fire to the rain, Someone like you

⭐⭐⭐ Soundet är väldigt daterat och låtmaterialet är inte jättestarkt men det är något som gör att det ändå funkar. Kan nog tänka mig att lyssna på albumet igen även om det inte är det första jag väljer men några enskillda låtar är ändå ganska röjiga. Blir en 3a. Bäst är Rocket, Animal, Pour some suger on me

⭐⭐⭐ Detta var inte riktigt vad jag förväntade mig. Trodde det skulle vara vanlig punkrock. Men detta är någon form av punkig rockabilly. Ganska kul album, annorlunda och röjigt. Spåren är konsekventa, till den nivån att de nästan flyter ihop, så det får väl kanske vara en liten plump. Kan tänka mig att jag kanske lyssnar på detta album igen, gillar röjet och att det är lite udda så det blir en 3a. Bäst är I was a teenage werewolf, The mad daddy men alla spår är ganska likvärdiga.

⭐⭐⭐⭐⭐ Ett av enligt mig världens bästa album (men är inte säker på att jag tycker det är Neils bästa), med några riktiga höjdarspår. Har lyssnat på detta albumet många gånger men det slog mig först nu att det är ganska kort, men som sagt fullt av fantastiska spår ändå. Detta albumet har i brist på bättre ord en haunting-känsla av stämningsfulla arrangemang med stråkar och piano. Men det är såklart också fullt med Neils signatur-sound på munspel och gitarr. Älskar gitarren på Words som ger mig gåshud för hur den känns som en sångröst. Detta albumet är en 5a. Bäst är A man needs a Maid, Heart of gold, Old man, Alabama, The needle and the damage done och Words men det finns bara bra spår på det här albumet.

⭐⭐⭐⭐ Ett av världens mest sålda album och förmodligen ett av världens allmänt mest omtyckta. Å ena sidan förståligt då det är röjigt och smittande lättillgängligt med alla feta riff. Å andra sidan tycker jag det är lite överskattat även om jag tycker albumet är bra. Det blir lätt lite enformigt att lyssna på ACDC på grund av brisen på dynamik mellan låtarna, fast enkelheten är också dess styrka, man vet vad man får. Jag gillar det i små doser men blir efter ett tag lite uttråkad. Inledningen med klockorna i Hells Bells är ikonisk, en av världens bästa intro i klass med Black Sabbaths debut. Vet inte varför det inte slagit mig tidigare men när jag lyssnade nu slår det mig att hela albumet är fullt med sexuella omskrivningar. Svårt att inte gilla Back in black, det är ett riktigt uppåtpiller det som drar ner lite för mig är att jag kan känna att jag tappar intresset efter ett tag när alla låter har typ samma dynamik och grund, så det blir en 4a. Bäst är Hells Bells, Shoot to Thrill, What do you do for money honey, Back in black, You shook me all night long, Shake a leg

⭐⭐⭐ Hel ok, jag kan lyssna igenom hela albumet utan att hänga upp mig på spår som jag inte gillar. Men det är också lite för få spår som sticker ut som riktigt bra och albumet är för långt. Det blev dock några ads till gillar listan. Det får bli en 3a. Bäst är Kilo, The Champ, Back like That, Be easy, Dogs of war.

⭐⭐ Jag har svårt för Roxy music, tycker dock bättre om detta albumet som också känns mindre pretentiöst än Country life. Detta albumet är också lite mer uptempo. Hämtar också från fler genres. Det är inte dåligt men för mig flyger det inte och kommer inte lyssna på det igen så det blir en 2a. Låter ibland lite som en sämre version av David Bowie. Bäst är Virginia plain.

⭐⭐⭐⭐⭐ Absolut mästerverk! Ett av världens bästa album med rakt igenom bara bra spår. Kan inte få annat än 5a. Bäst är Five years, Soul love, Moonage daydream, Starman, It aint't easy, Lady stardust, Star, Hang on to yourself, Ziggy stardust och Suffragette City.

⭐⭐⭐⭐+ Albumet har en viss punkig attityd men mycket musikaliskt och hämtar från många genres vilket gör albummet varierat men i slutändan är det ett perfekt powerpop album. Och dessutom en debut. Det är ett kul album med lite quirky texter och jag blir glad av att lyssna. Det får bli en stark 4a. Bäst är Welcome to the working week, Blame it on Cane, Alison, Red shoes och Warching the detectives.

⭐⭐ Vet inte varför jag precis lyssnade på det här albumet, varför är det med på den här listan? I mina öron låter det som en produktion från vilket dussinband från 80-talet som helst. Det enda jag kan tänka mig som en anledning är att det är gjort 1979 och produktionen låter väldigt 80-tal så de var nog ganska tidiga med det här soundet, men för mig är det inget positivt. Tycker inte det är intressant, det saknas låtar som sticker ut. Det blir en 2a.

⭐⭐⭐⭐- Funderar på om tanken att gilla detta album är större än den faktiska upplevelsen. Oavsett så är det välproducerat, musikaliskt, skickliga musiker och ett riktigt mood-album, som inte går att värja sig från utan gunga med i salsan. För att vara lite negativ så kan jag känna att man blir lite mätt efter ett tag och att många av spåren flyter ihop mot slutet. Tycker de svagare spåren är i sista tredjedelen av albumet och det kanske är lite för långt med sin timme. Det får bli en svag 4a på grund av den lite svagare avslutningen. Bäst är Chan Chan, El Cuarto de tula, Pueblo Nuevo, Candela

⭐⭐⭐⭐⭐ Tycker mycket om det här albumet som jag ofta kommer tillbaka till. Ett album jag väljer när jag behöver tröst och jag inte orkar med för mycket stimulans. Det är ett riktigt höstalbum. Det har en lågmäld varm produktion som nästan är som en värmande filt. Kan ibland höra inspiration från Bruce Springsteen Nebraska i Lost in the dream men med en modernare inte riktigt lika avskalad touch. Tycker detta albumet saknar dåliga spår och har konsekvent känsla rakt igenom så det blir en 5a. Bäst är Under the pressure, Red eyes, An ocean in between the waves, Eyes to the wind, Burning. Lost in the dream.

⭐⭐⭐⭐ Ett bra album men med lite mycket "tivoli-musik" bitvis. Just "tivoli-biten" har jag lite svårt för. Dock slås jag varje gång jag lyssnar på det här albumet vilket modigt album för Queen det här måste varit när det släptes. För min del består albumet av bra spår med ett antal ploj/trams låtar emellan. Men det gör också albumet kul, intressant och lite udda, men även lite irriterande så det får bli en en 4a. Bäst You're my best friend, 39, The prophet's song, Love of my life, Bohemian Rhapsody

⭐⭐⭐⭐⭐ Ett fantastiskt album. Andra halvan med medleyt är egentligen ganska kontstigt med korta, spretiga delar men det funkar och bland det bästa vad jag tycker från Beatles. Finns inte mycket att säga om det här albumet mer än att det är en 5a. Bäst är Come together, Something, I want you (She's so heavy), Here comes the sun ☀️ och medleyt.

⭐⭐⭐⭐+ Ett live album jag inte kände till sedan tidigare men en positiv överaskning. Sam Cooke har verkligen en strålande röst. Albumet har fantastisk närvaro och publikinteraktion samt skickliga musiker. Känns som låtmaterilet lyfter av livehanteringen vilket jag sällan tycker händer. Medryckande livealbum utan dåliga spår får en stark 4a av mig. Bäst är Chain Gang, Twistin' the night away, Bring it home to me, Having a party.

⭐⭐⭐⭐ Kanye är verkligen upp och ner för mig. Detta är ett bra album. Inte lika bra som My beutifull dark twisted fantasy. Gillar att det är mycket sammarbeten, det gör albumet varierat. Jag gillar inte allt men helheten är ändå en 4a. Bäst är we don't care, All falls down, Jesus walks, Never let me down, Slow jamz, Through the wire

⭐⭐+ Kan höra varför man kan gilla detta. Det är inte dåligt men jag tycker inte det är något speciellt. Gillar dock sångrösten vilket är den tydligaste identifikationen för The Cult. Finns Cult låtar jag gillar men de är inte med på detta albumet. Det blir en stark 2a.

⭐⭐⭐⭐- Öppninsspåret/tilelspåret står ut som överlägset bäst, övriga spår hamnar i skuggan. Men jag tycker att Als röst och stora känsla, lyfter många av spåren till en högre nivå än vad de egentligen håller musikaliskt. Även musikerna är bra, tänker framförallt på blåset. Produktionen är bra, låtmaterial är lite som sagt lite tunt även om det inte är direkt dåligt. I slutändan är det ändå ett album som jag uppskattade att lyssna på och kan nog komma att återkomma till det så det blir en svag 4a. Bäst är Let's stay together, So you're leaving, I've never found a girl, How can you mend a broken heart och It Ain't no fun to me.

⭐⭐- Drömsk indie rock. Skulle kunna vara min grej men det är det inte. Saknar något som fastnar, spåren på det här albumet rinner bara av. Ännu ett album som jag undrar vad det gör på listan. Ytterligare ett band som bara är med på listan för att de råkar vara brittiska? Bäst är Hooting & Howling

⭐ Punk/ experimental rock. Intressant att detta är vad Nick Cave kommer från. Det är väldigt krävande att lyssna på. Det är stökigt, skramligt och skevt och Nick Cave låter helt galen på sång. Plus för att albumet är kompromisslöst och att man kör sin grej in kaklet men det är utmattande att lyssna på och inte min grej så det blir en 1a. Bäst är Several sins

⭐⭐⭐⭐ Svårdefinierad genre. Funkig, rockig elektronika. Gillar det, intressant och engagerande. Tycker om matt det elektroniska varvas med riktiga instrument, det ger dynamik och variaton. Det märker man genom att det är generellt långa spår som aldrig känns uttdragna eller jag tröttnar på dem. Det blir en 4a. Bäst är Get Innocuous!, Time to get away, North American scum, Someone great, New your I love you but you're bringing me down

⭐⭐⭐ Det finns tidiga och sena Beatles. Älskar sena men tidiga not so much. Det intressanta med att lyssna på de olika perioderna är att höra utvecklingen av bandet på egentligen ganska få år. Det är en enorm skillnad på sound, produktion och låtmaterial. Tror inte ens de bästa spåren på det här albumet är deras egna. Tänker på Please mister postman och Roll over Beethoven varav den senare bara är en skugga av Chuck Berrys original. Även om det är långt från deras bästa är det ändå catchy och smittande trallvänligt, men om jag är sugen på Beatles kommer jag aldrig välja detta album så det blir en 3a. Bäst är All my loving, Please mister postman, Roll over Beethoven, I wanna be you man, Not a second time

⭐⭐ Reggea-ish. Ännu ett album som jag inte förstår vad det gör på listan. Det är inte dåligt men har enligt mig inga highpoints. Det får bli en 2a.

⭐⭐⭐⭐ Det här var något helt annat än Rid of me. Då Rid of me är stökigt rockig och med mycket attityd så är detta albumet tillbakalutat med soft och behaglig produktion, gjort för att bara luta sig tillbaka och ta in. Gillar albumet, det har en konsekvent produktion och sound, nästan så de olika spåren flyter in i varandra. Bäst är Let England shake, The last living rose, The glorious land, On battleship hill, In the dark places, Written on the forehead.

Har lite svårt att bestämma vad jag egentligen tycker om det här albumet. Ibland kan jag tycka det kan vara lite jobbigt men delar av det gillar jag. Bäst är The village green preservation society, Picture book, Last of the Steam-Powered Trains, Animal farm

⭐⭐⭐ Inte dåligt. Det är energi och jag ogillar inte musiken. Vet inte om jag tycker att det faktum att det är ett live-album tillför så mycket till materialet, men det är energi och engagerande. Låtmatrialet är medel, finns lite instrumentala partier jag gillar. Skulle kunna lyssna på det igen men kommer förmodligen glömma bort det så det blir en 3a. Bäst är Surrender, Need your love, I want you to want me

⭐⭐⭐⭐⭐ Fantastiskt album där första halvan inleds perfekt med Natural mystic och är politisk och lite mörkare och avslutas med det grymma titelspåret. Andra halvan är ljusare och spår om kärlek. Jag föredrar andra halvan + Exodus men det finns inga dåliga spår på detta album. Bäst är Natural mystic, The headen, Exodus, Jaming, Turn you lights down low, Three little birds och One love

⭐⭐ Det skaver inte men det imponerar inte heller. Enskilda spår engagerar men lika många känns tama och lite mellanmjölk och vissa gränsar till konstiga val eller för snälla/smöriga produktioner, jag hade önskat lite grit. Det är inte ett album jag kommer komma tillbaka till så det blir en 2a. Bäst är Such a night, The girl next door went a walking,

⭐⭐⭐⭐ Har lyssnat på detta album tidigare men inte riktigt kommit in i det. Tycker bättre om det nu, kanske för att jag visste vad jag kunde förvänta mig. Det är personligt och vackert men det är lite lite otraditionell låtskrivarstil och det är kanske därför jag haft lite svårt för det tidigare. Lite kantigt, inte så mycket traditionell vers och refräng utan fokus på berättande. Det blir en 4a. Bäst är Casey, Blue, California, River, A case of you

⭐⭐ Otroligt mellanmjölk. Inte mycket som sticker ut förrutom Take it rasy som är bra. Det blir en 2a. Bäst är Take it easy,

⭐⭐ Latino blandat med hip hop samt andra influenser. Inte dåligt men inte heller något jag blev exalterad över. Svårt att ge en rättvis bedömning då bara två spår fanns på Spotify och behövde lyssna på Youtube. Där fanns inte heller det riktiga albumet utan ihopsatt med blandade spår från bl.a livespelningar. Det blir en 2a. Bäst är Saturday night.

⭐⭐⭐ Blev glad när jag såg att det var ett Pixies album för dagen. Men detta Album var lite av en besvikelse och inte så engagerande som jag upplevt Pixies tidigare. Som jag minns de andra albumen så känns detta lite mer polerat/mindre dos av det skramliga Pixies. Fortfarande helt ok även om det inte är någon topp men det växer med några lyssningar så det blir en 3a. Bäst är Allison, Is she weird, Ana, Havalina

⭐⭐⭐⭐ Peppig power-pop med liten nypa punk. En positiv överraskning, kände inte till The Go-Go's sedan tidigare furutom att jag hade hört We got the beat vilket är ett höjdarspår. Det är ett melodiöst up-beat album som är väldigt konsekvent och tycker inte det finns några dåliga spår. Inte svårt att se att detta album har varit inspiration för senare band. Ett mood album som jag kan tänka mig att sätta på när jag är sugen på något lättuggat och upplyftande så det blir en 4a. Bäst är Our lips are sealed, Lust to love, This town, We got the beat

⭐⭐⭐⭐ Började läsa några recensioner innan jag började lyssna och var beredd på ett jobbigt album. Det visade sig att förväntningen var fel, jag uppskattade faktiskt albumet. Det var inte alls som CSN, mer rock, sväng och framförallt varierat med inslag från olika genres som latin, country, blues och framförallt rockigare. Visst albumet är kanske för långt och det är väl inte direkt mycket hitlåtar men jag lyssnade igenom albumet ganska många gånger och tyckte det var ett soft att ha på så det blir en 4a. Bäst är Song of love, Colorado, Johnny's garden

⭐⭐⭐ Kul och experimentell produktion där Beck blandar genres och lägger in oväntade ljud/intstrument och temposkiftningar. Väldigt spretigt album. Det finns några bra spår dock blir helheten snarare kul/intressant än nödvändigtvis något som jag egentligen tycker är bra så det blir en 3a. här Bäst är Devils Haircut, Hotwax, Where it's at, Sissyneck, Diskobox

⭐⭐⭐ Svårbedömt album å ena sidan stuntals krävande med lmycket långa spår utan tarditionell låtuppbyggnad men jag upplever också att jag går helt upp i vissa spår och att det nästan blir meditativt. Efter några lyssningar uppskattar jag det mer och kommer nog komma tillbaka till det igen, helt klart är att man måste vara i rätt mood för detta album. Det är de två första spåren Pharaoh's dance och Bitches Brew jag har svårast för. Det blir en strk 3a. Bäst är Spanish key, Miles run the voodoo down

⭐⭐⭐ Inte min go to genre men det funkar. Slås av att jag gillar trummorna på många låtar och tycker om de brasilianska inslagen. Det blir en 3a. Bäst är Roots bloody roots, Ratamahatta, Breed apart, Born stubborn, Itsari och Canyon jam

⭐⭐⭐ Krävs två takter för varje Beach Boys spår för att man ska höra att det är dem. Tycker inte illa om dem men det blir lätt tjatigt att lyssna på ett helt album med dem då varje spår låter på samma sätt, samma produktion, samma stämsång, samma textinnehåll. Blir en 3a. Bäst är Do you wanna dance, Help me Rhonda och Please let me wonder.

⭐⭐⭐⭐⭐ Mörkt och tungt men ändå melodiskt på ett sätt som inget annat band lyckas med. Slås fortfarande hur före sin tid de vare. Texterna kommer fram, melodierna finns finns där och riffen, som är Black Sabbaths signatur, finns där. Det är grovigt på ett sätt som är sällsynt i modernare metall, speciellt på Fairies wear boots och på vissa spår hör man till och med Wards bakgrund som jazztrummis och dör det nästan är lite swing. Ozzys röst är perfekt för få till den "Haunting-känslan". Bas och trummor gör så mycket för det tunga bluesiga soundet och utan de karakteristiska riffen skulle det inte finnas något Black Sabbath. Vilket grymt band de var och frågan är hur tung musik hade utvecklats utan dem. Tröttnar aldrig på detta album och då är det förmodligen i min mening inte deras bästa heller. Det enda spåret jag har en aning svårt för är Iron man, men då inte för att det är dåligt utan för att jag tycker den är lite "tjatig" och har börjat tröttna på det, men med detta som album som dagens album har jag konstigt nog ändrat uppfattning igen och tycker den är helt ok igen. Bäst är War pigs, Paranoid, Planet Caravan, Hand of doom och Fairies wear boots.

⭐⭐- Lyssnade en hel del på debuten när den kom och kommer ihåg att jag gillade den en hel del. Sen svalnade mitt intresse för Kings of leon, och när jag lyssnar på detta albumet så kanske det får sin förklaring. Tycker albumet är mediokert och fattar inte vad det gör på listan. Det är inget som sticker ut. Inget som liknar något hit, inget som engagerar, The Bucket är det spår som kommer närmast. Sen att de har tre! album med på listan, lika många som t.ex Black Sabbath är bara märkligt. Får bitvis lite Stroke vibbar, fast sämre. Kommer inte lyssna på detta album igen så det blir en svag 2a. Bäst är The Bucket. Bäst är The Bucket.

⭐⭐⭐+ Lågmäld indierock. Som så många gånger tidigare i det här projektet så växer albumet med några lyssningar. Det är soft och tillbakalutat. Sångrösten får mig ibland att tänka på Peter Gabriel men vet inte riktigt varför. Skulle nog kunna komma tillbaka till albumet men frågan är om det sticker ut tillräckligt för att jag ska komma ihåg det. Tycker det är tillräckligt intressant och för rätt tillfälle en behaglig lyssning för att ge det en stark 3a. Bäst är Mirror ball, Grounds for divorce, Weather to fly, The Fix, One a day like this

⭐⭐⭐⭐ Lana Del Rey är på sätt och vis ny mark för mig. Det jag har hört från henne tidigare har jag gillat men det är nog första gången som jag lägger så här mycket tid på ett album från henne. Jag gillar detta, visst det är väldigt mycket samma sak men hon gör det bra, och känner att jag nog bör kolla upp hennes andra album. Speciellt eftersom när man kollar runt så anses inte detta tillhöra de bättre. Mixningen på Tulsa Jesus Freak var stundtals lite vass, en cymbal som sticker lite i öronen när jag lyssnar med hörlurar. Likaså distar det Let me love you like a woman dock är det väl kanske inget som jag låta ligga i fatet för albumet som helhet. Detta är ett konsekvent bra album men som kanske saknar riktiga toppspår. Det har fått mig sugen att utforska mer från Lana del Rayoch får därför en 4a. Bäst är White dress, Chemtrails over the country club, Tulsa Jesus freak, Let me love you like a woman och Yosemite

⭐⭐⭐⭐- Blues rock med world-music twist. Fräsch och kul. Förstår såklart inget men det spelar absolut ingen roll. Det svänger, det har grit och är engagerande. Velar mellan en hög 3a och svag 4a, tycker inte riktigt det håller hela vägen för 4a. Blir en svag 4a för det gör mig glad. Bäst är Soubour, Irganda, Nick, Petit metier

⭐⭐⭐ Punkrock. Mycket energi ochb bra kvinnlig röst på sång och lite extra krydda och pluspoäng med saxofon som får det att sticka ut. Helt ok album som framförallt börjar bra, dock tappar jag lite intresse under albumets gång och tycker kanske inte att det häller hela vägen så det blir en 3a. Bäst är Art-I-ficial, Obsessed wirh you, I cant do anything, I am a poser

⭐⭐⭐ Lyssnade på den mycket när den kom. Vet att jag tyckte att de kom med något nytt och för den tiden lite fräschare rock och så var det nog också. Tycker fortfarande albumet är helt ok, bra mycket bättre än 'Aha shake the heartbreake' som kom efter som jag tycker är skräp. Har dock en lite mer nyanserad bild av albumet nu, det är ok, jag kan tänka mig att lyssna på det men inte mer än så, så det blir en 3a. Bäst är Red morning light, Happy alone, Joe's head, Spiral staircase, Mollys chambers

⭐⭐⭐⭐⭐ Fantastisk röst (kanske den bästa) och grym produktion, ömsom funkigt och ömsom finstämd soul. Finns inga dåliga spår men ett antal är i särklass bäst tänker speciellt på A natural woman, en fantastisk låt och Aretha har verkligen gjort den till sin egen. Ett album att luta sig tillbaka till och bara ta in. Bäst är Chain of fools, People get ready, A natural woman, Ain't no way

⭐⭐⭐ Alt country/Folk rock. Det är långsamt, stillsamt och lågmält. Det är ok, kan uppskatta det men kanske saknar det lilla extra. Tycker om Margo Timmins sång och soundet känns inte som något från 80-talet utan något mycket senare. Skulle inte ha något emot att lyssna på albumet igen men kommer förmodligen glömma bort det. Tycker bäst om albumets covers och då främst Sweet Jane som är riktigt bra. Bäst är Misguided angel, Blue Moon, Sweet Jane

⭐⭐- Progressiv rock. Detta var Inte min grej, det blir för ostrukturerat och för lite driv för mig. Första halvan är Tarkus ett spår på 20 min, andra hälften är mer traditionellt, tycker nog bättre om den halvan. Hatar det inte men det är aldrig på den nivån att det är något spår som verkligen lyfter och står ut på ett sätt att jag känner att jag vill komma tillbaka till det. Har svårt att se att jag någonsin kommer lyssna på det här albumet igen, det blir en svag 2a.

⭐⭐⭐⭐- Gediget och imponerande debutalbum. Inte mitt favoritalbum av bandet men jag har lärt mig uppskatta det. Kanske skulle funnits några fler spår som sticker ut lite mer men samtidigt är det jämnt utan sänken så det blir en svag 4a. Bäst är Down to the waterline, Sultans of swing, Wild west end

⭐⭐⭐⭐ Intressant och jag skulle nog med lite tid verkligen uppsktta det här albumet. Det är exprimentelt men ändå avskalat, nertonat och bitvis riktigt vakert. Riktigt bra produktion med tydlig distenktion mellan instrumenten. Det är många spår jag tycker om men det är ett för långt album med sin 1h 14 min och 22 spår! så jag har svårt att hålla mig engagerad rakt igenom. Men sedan lyssnade jag igenom i trädgårdssoffan och upplevde det nästan meditativt. Bäst är Concerning the UFO sighting near highland Illinois, Come on! Feel the Illinoise!, John Wayne Gracy JR, Chicago, Casimir pulaski day, The man of Metropolis steals our hearts, They are night zombies!!, The Sears tower

⭐⭐⭐⭐ Var inte så imponerad till en början. Men återigen med ett antal lyssningar började jag hitta kärnan och tillslut gav jag efter. Det är ett antal spår som jag verkligen tycker om. Albumet rakt, naket och ärligt och stuntals lite jobbigt (pgr av det personliga) att lyssna på. Det är mycket enklare och mer rakt produktonsmässigt och bygger mer på texterna än det jag hört från Beck tidigare. Jag kommer nog komma tillbaka till det, men man bör nog vara i rätt sinesstämning för att lyssna på det. Bäst är Thw golden age, Guess I'm doing fine, Lonsome tears, Lost cause, It's all in your head, Already dead

⭐⭐⭐+ Lyssnade en hel del på detta när det var aktuellt. Räknades som en del av brittpop-banden men tycker egentligen inte de riktigt passar in i den fållan. Tycker fortfarande albumet är bra, det är kul och engagerande. Det har faktiskt klarat tidens tand bra. Kan tänka mig att lyssna på albumet igen, inget spår som jag egentligen tycker är dåligt men hade kanske behövt något som utmärker sig lite mer för att få en fyra, så det blir en stark 3a. Bäst är In it for the money, Rickard III, Sun hits the sky, Cheapskate

⭐⭐⭐⭐⭐ Det jag gillar med detta albumet är att det har så mycket energi, bitvis är det som ett ständigt crescendo. Produktionen är extra allt med Bruces energi adderat med fläskigt piano och fantastiska Clarance Clemons på saxofon. Första lyssningen funderade jag på om jag är för generös och okritisk mot Bruce men detta är en klassiker utan dåliga låtar och ett album som man alltid kan komma tillbaka till så det blir en 5a. Bäst är Thunder road, Night, Backstreets, Born to run, Jungleland

⭐⭐⭐⭐ Psykedelisk pop som gissningsvis gett inspiration till massor av senare rock- och popband. Tycker detta albumets sound åldrats mycket väl, visst man kan höra 60-talets estetik men samtidigt är det väldigt tidlöst och delar av det hade nästan kunnat tas för nutida. Det är ett bra och tidlöst album utan dåliga spår, det enda jag kan klaga på är att som helt album blir det lite för polerat och "snällt" men det är ju deras sound. Time of the season är förstås den stora låten här (intressant att det är sista spåret) men det finns många andra bra. Det är en klar 4a är det. Bäst är Care of cell 44, Maybe after he's gone, Hung up on a dream, This will be our year, Time of the season

⭐⭐⭐ Lite ojämnt album men ändå skön retro hiphop, det finns några sköna spår men utan riktigt höga toppar förutom By the time I get to Arizona som jag gillar skarpt. Dock inte några riktiga bottenspår heller men öppningsspåret Lost at birth är otroligt enerverande att lyssna på med en jobbig siren som loopar genom hela låten. Kan tänka mig att lyssna igen men förmodligen kanske jag väljer ett annat hiphop album men en 3a är det värt. Bäst är Can't truss it, I Don't wanna be called yo niga, By the time I get to Arizona

⭐⭐⭐⭐ Bra country album. Berättandet och texterna är dess främsta tillgång. Det är enkelt, rakt och fyndiga texter. Jag är antingen av eller på när det kommer till country men detta tillhör det senare. Inga sänken till spår. Bäst är Spanish pipedream, Hello in there, Sam Stone, Angel from Montgomery

⭐⭐⭐⭐ När detta albumet kom så var det en aha upplevelse för mig, det var rock på ett annat sätt än vad jag var van vid. Älskade det och för mig var det starten för en annan typ av musikintresse och jag började aktivt leta musik i liknande genres. Nu har jag fått en bredare koll på musik och tycker inte det är lika fantastiskt som då men tycker fortfarande det är bra. Det är röjigt, okomplicerat, skramligt men fortfarande väldigt melodiskt och catchy. För mig emotionellt och betydelse för mitt intresse för musik ör det en 5a. Det är nog inget spår jag egentligen tycker är dåligt, tror faktiskt jag tycker detta album håller bättre än uppföljaren, även om jag tycker om det också. Ett riktigt bra debut album men om jag ska vara objektiv så är det nog inte mer än en 4a. Bäst är Live forever, Up in the sky, Supersonic, Bring it on down, Ciggarettes & alcohol, Slide away

⭐⭐⭐+ Röjigt och engagerande album. Inte svårr att höra att det inspirerat senare garage-rockband. Det är inget revolutionerande och kan bitvis kännas barnligt, speciellt texterna som är sådär... men albumet är enkelt, catchy och kul och är man sugen på dum, "rakt på" rock så är detta ett allternativ. det blir en stark 3a. Bäst är Detroit rock city, Shout it out loud, Beth, Do you love me.¹

⭐⭐ Tredje albumet i den är listan från Roxy music och gillar dem fortfarande inte även om nog detta albumet är det som jag ändå kan acceptera mest av de tre. Roxy Music känns som de är pretentiösa och svåra för sakens skull. Om Avalon hade varit ett av albumen så hade jag kanske kunnat vara lite mer mottaglig. Tycker mest att Brian Ferrys sång är irriterande för att inte tala om blåset och keyboarden på Editions of you. Det bästa med att jag lyssnat på det här albumet är att det inte finns fler Roxy music kvar på listan, hur kan de förresten ha tre? Bäst är The Bogus man

⭐⭐⭐+ Blues rock/Psycadelisk rock. När jag började lyssna på albumet trodde jag att jag skulle gilla det mer än jag gjorde. Det är bra men det är inte fantastiskt och jag tappar lite intresset under albumets gång, tror att det kan bero på jag tycker att spåren i många fall har en känsla av att flyta ihop i ett långt jam. Kan lyfta med lite mer tid och lyssningar och kan mycket möjligt ge det fler lyssningar i framtiden. Janis Joplin är det som lyfter albumet till en svag 4a men flera gitarrpartier är också bra. Bäst är Summertime, Piece of my heart, Ball and chain, Roadblock

⭐⭐ Indierock. Intressant ljudlandskap det är flytande, drömskt och med nedtonad produktion. Det finns något här men jag är kanske inte är mottaglig för jag blir aldrig riktigt engagerad och sliter med att ge det flera lyssningar. Det blir en 2a. Bäst är Ambulance

⭐⭐⭐⭐ Var lite avvaktande men efter några lyssningar har jag svårt att värja mig och jag börjar gilla den ena låten efter den andra. Det känns genuint och äkta och produktionen är super. Det blir en 4a. Bäst är Marcus Garvey, Slavery days, The invasion, Old Marcus Garvey, Tradition, Jordan River

⭐⭐⭐+ Sing-songwriter med jazziga inslag. Aldrig lyssnat på Tim Buckley innan. Det är soft och tillbakalutat men ändå varierat då här finns inslag från många gengres som jazz, latino, rock. Tim har en imponerande röst men jag gillar även produktionen som har väldigt tydlig separering av instrumenten så man hör väldigt mycket detaljer. Behagligt album som kanske saknar absoluta toppar men är jämt så det får en stark 3a. Bäst är Strange Feelin', Buzzin' fly, Gypsy woman

⭐⭐+ Prog. Inte direkt dåligt men i mina öron svänger det inte, det är musikaliskt men saknar vibe. Det är nog inget jag kommer söka upp igen. Blir en stark 2a. Bäst är I've seen all good people

⭐⭐+ Inte dåligt inte men riktigt min påse. Ganska catchy men tycker det saknas 'stora" låtar som får helheten att lyfta. Karakteristisk sångröst som funkr bra till stilen. Även om jag tycker det är ok så tror jag inte att jag kommer lyssna på albumet igen. Bäst är Sixteen, I don't mind, I need

⭐⭐⭐⭐⭐- Ett mästerverk i melodisvarvande. Det skulle kunna vara lätt att avfärda ABBA som simpel pop men det är medryckande och lättillgängligt utan att bli simpelt. Produktionen är fantstisk, det är dynamiskt, taight och orkestreringen är bra. Till detta kommer harmonierna, Agnetas och Anni- Frid perfekta röster tillsammans. En liten detalj jag gilar är hur man väver in svensk folkmusik i t.ex Dum dum diddle och Arrival. Det finns låtar jag tycker är mindre bra men inte till den grad att de drar ner albummet (det spår jag jag tycker minst om är Happy Hawaii som nästan låter som en dansbandslåt) då jag tycker det som är bra är riktigt bra så blir det en svag 5a. Bäst är When I kissed the teacher, Dancing queen, Dum dum diddle, Knowing me knowing you, Money money money, Tiger, Fernando

⭐⭐ Vet att de har låtar jag gillar men de är inte med på detta albumet. Spåren här är inget som är direkt frånstötande men heller inget som sticker ut som riktigt bra. Tycker produktionen är grumlig. Detta känns safe och mellanmjölk, inget jag kommer lyssna på igen det blir en 2a. Bäst är Tellin' stories, Get on it

⭐⭐ Techno. Inte dåligt men för mig funkar det bäst som bakgrundsmusik och inget jag aktivt skulle välja att lyssna på. Det får bli en 2a. Bäst är Junita: Kiteless: to dream of love

⭐⭐⭐⭐ Inleder med fyra stark spår. East St. Louis Toodle-oo och Parkers band tycker jag sådär om men därefter är de tillbaka på banan. Varierat album med inslg av jazz, blues, lite country (i With a gun) och rock. Det är väldigt slick och även fast här är en del bluesinslag så är det väldigt "vitt", skulle kunnat vara ett problem för mig men det funkar, kanske pågrund av den starka produktionen. Detta album kan jag tänka mig att lysna på igen, det blir en 4a Bäst är Ricky dont lose that number, Night by night, Any mayor dude will tell you, Barrytown, With a gun, Charlie freak

⭐⭐⭐ Blev lite glad när jag såg att detta albummet kom upp då det väcker en del minnen från när jag var ung. Hit-spåren är engagerande och fortfrande och riktigt bra väcker dessutom minnen då man satt och kollade på musikvideos på MTV. Som album så är det lite för mycket mellanspår för att jag ska vara taggad att lyssn på det i sin helhet. Det får bli en 3a. Bäst är Right here right now, The Rockefellar skank, Gangster trippin, Praise you

⭐⭐⭐+ Soul. Slick produktion medmycket inslag av jazz och en del gospel. Det här kan jag lyssna på. Det är ett solit album utan dåliga låtar men kanske saknar riktig topp så det blir en stark 3a. Bäst är Brown Suger, Me and those dreamin', Smoth, Cruisin', Higher

⭐⭐ Blues rock med Rod Stewart på sång. Inte dåligt men för mig blir detta lite för mycket generisk blues rock av ännu en britiskt artist,.Under tiden då alla dessa album kom ut var det förmoligen jätte-edgy men nu känns det mest generiskt utan riktig blues-grith. Har inga problem att lyssna på albumer men kommer inte aktivt sätta på det, det blir en 2a.

⭐⭐⭐ Det är stämningsfullt och fint. Jag kan lyssna på albumet men mitt problem är att jag inte blir så engagerad, det beror nog på att texten är på ett låtssspråk och att spåren flyter ihop. Med lite tid skulle jag nog kunna lära mig att uppskatta det mer, det påminner lite om Radiohead.Det blir en 3a. Bäst är Starálfur

⭐⭐⭐⭐⭐ I mina öron är detta så mycket klassisk soul men ompackat i en modern krispig kostym. Detta var en stor aha upplevelse för mig, jag har såklart hört om Frank Ocean tidigare men aldrig lyssnat aktivet och aldrig på ett helt album. Detta är så bra, produktionen är riktigt bra, albumet är jämnt utan dåliga spår, det är funkig och engagerande soul med egen touch. Tycker även om att han variera sin sång från falsett till att prata vilket ger dynamik. Galet att detta är ett debutalbum. Jag kanske är lite till mig och kanske lite uppspelt över att ha hittat något jag verkligen gillar men jag kommer ge detta albumet en 5a.
Bäst är Thinking bout you, Sweet life, Pyramids, Lost, Bad religion, Forrest Gump

⭐⭐ När rock är som bäst andas den attityd, sex, är skitig, och lite "farlig". Inget av det finns på det här albumet. Det är inte dåligt utan bara tråkig middle of the road rock. Så det blir en 2a. Bäst är Rock steady, kanske enda spåret med lite attityd.

⭐⭐⭐+ Adeles röst är riktigt bra, låtskkrivandet är bra och jämnt (imponerande för en 25 åring), produktionen är bra. Dock blir albumet lite långtråkigt då produktionen är så likriktad men framförallt för att temat i texterna är samma rakt igenom men det blir en stark 3a. Bäst är Send my love, I miss you, Water under the bridge. Hello är såklart bra men jag är lite trött på den.

⭐⭐⭐⭐ Albumet är coolt, gritty och absolut ett album jag kommer återvända till. Inledningen är perfekt mad coola Mannish boy. Hade behövt något stand out track mer men det blir ändå en 4a. Bäst är Mannish boy, Bus driver, The blues had a baby and they named it rock and roll, Crosseyed cat

⭐⭐⭐+ Grym inledning med Gloria. För mig pendlar albummet mellan att vara riktigt bra och coolt till att jag har lite svårt för de delar som mest känns som spoken word. Som helhet tycker jag att albumet är bra och kan tänka mig att lyssna på det igen, det blir en stark 3a. Bäst är Gloria, Redondo beach, Free money, Kimberley, Land:Horses/Land of thousand dances/La mer

⭐⭐⭐ Ny bekantskap för mig och inget som jag hade förväntat mig från Paul Weller. Här blandar man soul, jazz, funk och hip hop. Det är ganska bra, bättre än vad jag hade förväntat mig, bortsett från Hip hop delen. Skulle kunna lyssna på det igen men bristen på riktigt starka spår gör nog att det här albumet nog kommer försvinna i mängden, så det blir en 3a. Bäst är Mick's blessings, Me ship come in!, The Paris match, My ever changing moods, Dropping bombs on the Whitehouse, You're the best thing

⭐⭐⭐+ Mycket har en funkig/svängig grund men jag tycker det ofta förlorar på att jag upplever delar överproducerat. Det blir stökigt med för många element. Plus att det finns en srörande påklistrad "tuffhet" både i musiken och omslaget. Produktionen är också ganska daterad. Det är inte ett album jag jommer söka mig till även om det inte är dåligt har yrots allt en del starka singlar, det blir en stark 3a. Bäst är Bad, The way you make me feel, Man in the mirror, Smoth criminal

⭐⭐⭐+ Hip hop. Skönt flow och känns aningen oldschool. Inledningen av albumet tilltalar mig direkt.Tappar lite intresse efter ett tag, tror albummet hade gynnats av att kapa några spår. Dock är det ett album/grupp som jag tror hade kunnat växa hos mig och kan tänka mig att lyssna på det igen, tillsvidare får det en stark 3a. Bäst är Freedom, If you only knew, Break, Whats golden, High fidelity, Sum of us,

⭐⭐+ Bluesrock. Inte direkt dåligt men samtidigt kan jag inte se hur detta albumet hamnade på listan, framförallt då från ett år fullt av fantastiska album. Musikaliskt och Rods sång är bra men varför har man en en andra sångare? Resultatet är dock generiskt utan riktigt stora spår och inte särskilt spännande, det är bluesrock utan grit. Enda gången som jag får lite intresse är med steelgitaren på That's all you need. Det får bli en stark 2a. Bäst är Miss Judy's farm, Stay with me, That's all you need

⭐⭐ Synthpop med tydliga funkinslag. Sången är torr och steril och jag tycker det funkar dåligt tillsammans med det funkiga, specellt tydligt på spår med kvinlig körsång då den funkar mycket bättre. Basspelet är riktigt bra. Sången har en märklig mixning så den låter som den kommer långt ifrån de andra instrumenten. Mitt största problem är sången, hade den matchat musiken bättre hade jag nog kunnat gilla detta. Musiken är grovig och funkig men sången är extremt 'vit", osvängig och känns nästan forcerad. Det går bli en 2a. Bäst är Facist groove thang, Penthouse and pavement

⭐⭐⭐⭐ Lyssnade på albumet när jag var yngre och hade svårt att ta till mig det då. Det var framförallt Hallelujah jag gillade men var inte något större fan av resten och hade svårt att förstå hur albumet kunde vara så hyllat. Nu så här ganska många år äldre uppskattar jag albumet mycket mer men tycker nog fortfarande inte det är det här toppalbumet som det ibland lyfts till. Jag saknar lite dynamik mellan spåren, som det är nu så är det endast Eternal life som andas grunge och avviker från övriga spår. Dock ett fantastisk imponerande debutalbum och en stor förlust att det bara blev ett album från Jeff Buckley, det blir en 4a. Bäst är Mojo pin, Grace, So real, Hallelujah, Eternal life, Forget her

⭐⭐⭐⭐- Vet att detta anses vara en klassiker och av många anses vare Deep purples bästa album men tycker nog det är lite överskattat. Det är inte dåligt men tycker helt enkelt inte det är ett så fantastiskt album som man ibland matas med. Dessutom är texterna ganska mycket nonsens. Men det går inte komma ifrån att det är röjigt och framföralllt orgeln är fet. Kommer inte slänga mig över albumet i framtiden men en 4a förtjänar albummet så det blir en svag 4a. Bäst är Highway star, Lazy, Space truckin', When a blind man cries

⭐⭐⭐⭐+ Engagerande och positiv funk och soul jag älskade att lyssna på. Väldigt musikaliskt och kul. Flyter mellan olika genres som soul, funk, disco och lite jazz. För mig är de funkiga delarna en femma men för att få en 5a hade jag önskat några absoluta toppspår så det blir en stark 4a. Bäst är Shining star, That's the way of the world, Africano, See the light

⭐⭐+ Lyssnade på det här albumet när det hade en liten revival på 00-talet, tycker soundet känns ganska "modernt" för att vara släppt 1998. Nu så här efter några decennier så känns albumet inte så spännande och ganska platt. Tycker Please forgive me och Sail away är bra men förutom de spåren så är det inte så spännande, det får bli en stark 2a. Bäst är Please forgive me och Sail away.

⭐⭐⭐- Tycker inte det är dåligt men det flyger inte riktigt för mig. Funkar som bakgrundsmusik med det finns liksom inget sticky på det här albumet som fastnar, så om jag vill lyssna på jazz så blir det nog något annat, det blir en svag 3a. Bäst är Brilliant Corners, Bemsha swing

⭐⭐ Aldrig lyssnat på det här albumet, förväntade mig att det skulle vara bra efter vad jag hört om det men det klickar inte hos mig. Det är inte dåligt men tycker det är lite som sticker ut så när jag lyssnar igenom det är det som att jag glömmer bort att det är på. Tycker nog produktionen är ganska bra men låtmaterialet upplever jag för platt, det saknas något som triggar mitt intresse så det blir en 2a. Bäst är Shadowboxer, Criminal

⭐⭐⭐ Mindes detta albumet som något bättre. Det är framförallt två klassiska spår, Sweet emotion och Walk this way, som såklart är riktigt bra. Sen är övriga spår inte dåliga men inte heller några som sticker ut och som man aktivt skulle välja att lyssna på. Något som slog mig nu när jag lyssnade på albumet är att Round and round andas lite tidig Black Sabbath, det är väl lite typiskt det här albumet, att det påminner om andra stora band från 70-talet men att de inte riktigt når upp till förlagorna. Det blir en 3a. Bäst är Toys in the atic, Walk this way, Sweet emotion, Round and round