Svinbra, första gången jag lyssnade på hela albumet. Första halvan är nog bäst, de mindre kända spåren ger mig mer än klassikerna

Ett bra groove, jag fattar att det är stort.. men det är långt utifrån boxen, jag kan inte ta till mig så mycket trumpet!

Jag blir aldrig riktigt en radiohead-fan. Det är ju bra, men jag kommer inte riktigt in i det.

Fantastisk inledning, och jag (åter)upptäckte många låtar som exempelvis titellåten. Den har dock några lite sega låtar och är lite för tungfotad och bredbent i jämförelse med Springsteens bästa skivor.

Vid 52år lyssnade jag för första gången genom hela White album. Mitt problem med Beatles är att de spelats så mycket så jag har inte tagit mig tid att lyssna aktivt. White album är spretig och låtarna går berg och dalbana mellan en skyhög högsta nivå och riktiga bottennapp. Precis den Beatles skivan jag kan behöva

Aldrig varit min grej

Jag har lyssnat rätt mycket på Stones, men aldrig på let i bleed i sin helhet. Det låter som ett Stones i högform, det svänger och det är klackarna i taket. Alltså allt som definierar Stones med den fantastiska Gimme Shelter som öppningslåt. Det går inte sätta låga betyg, men reservera mig gentemot några trista låtar och tidvis kassa texter.

Av någon anledning har jag inte lyssnat på Björk sedan mitten av 90-talet. Galet bra men lite jobbigt

Croonerpop

Aldrig fattat grejen med tungfotad och bredbent grunge. Har inte åldrats väl..

Bra i sin genre, men det gör inget att jag sålde den förra året.

Riktigt bra, en skiva jag tidigare aldrig lyssnat genom.

charmig skiva, oemotståndligt 60es sound

Kul att lära känna detta. Stabil punk/rock som jag kan tänka mig återkomma till

Damon Albarn i högform. Bästa tipset hittills

En av deras bästa album, men Manics har inte åldrats så väl. Mkt stadiumriffande, men också mästerverk som a design to life

Mästerverk, kan vara en av de mest perfekta popskivorna någonsin

En gammal favorit som är förebild för många favoriter som stone roses, ride och lemonheads. Gitarrpop när den är som bäst och lätt på topp 5 av sextiotalets bästa skivor

När jag upptäckte Stooges så upptäckte jag också den perfekta rockmusiken. Jag har inte hört något lika kaxigt och intensivt rockplatta varken förr eller efter Raw Power. Jag fick gåshud på vägen till jobbet.

22 minuter som troligen låter mycket bättre på vinyl

Jävla vilket sväng! Nästan så jag börjar gilla funk😁

Klassiker, otroligt snyggt omslag. Det är det bästa från folkeran, men min Dylan är elektrisk och peakar på blonde on blonde

Ett band som gått mig förbi. Typiskt 2009, indie med lite psykedelia.., bra men kanske inte så häpnadsväckande

Bättre än jag trodde

Han gör Stones bättre än Stones på alladin sane, men här finns en antydan till den mer experimentella sidan av Bowie. Ja, det är en bra introduktion

Helt okända för mig och utanför min comfort zone. Men kul och intressant med bra låtar och skojiga ljud. Kanske lite ostigt men jag kan nog återkomma 😁

Sjukt bra, men lite väl många mellanspår

En skiva som ofta listas som klassiker så jag hade höga förväntningar då jag ofta gillar tidig punk (77-79). Jag blev besviken då den helt saknar melodier, energi och hooks. Jag gillar manimal som maler rätt bra. I övrigt inget som fastnar !

Jag tänkte att detta måste vara PSB:s mästerverk. Efter att lyssnat som vuxen så hade peaken redan varit på de föregående skivorna. Det är alldeles för många såsiga och trista låtar för att helheten ska bli 5/5. Dock är det tidvis långt före sin tid och låter radio dept och liknande band.