1001 Albums Summary

Svinbra, första gången jag lyssnade på hela albumet. Första halvan är nog bäst, de mindre kända spåren ger mig mer än klassikerna

Ett bra groove, jag fattar att det är stort.. men det är långt utifrån boxen, jag kan inte ta till mig så mycket trumpet!

Jag blir aldrig riktigt en radiohead-fan. Det är ju bra, men jag kommer inte riktigt in i det.

Fantastisk inledning, och jag (åter)upptäckte många låtar som exempelvis titellåten. Den har dock några lite sega låtar och är lite för tungfotad och bredbent i jämförelse med Springsteens bästa skivor.

Vid 52år lyssnade jag för första gången genom hela White album. Mitt problem med Beatles är att de spelats så mycket så jag har inte tagit mig tid att lyssna aktivt. White album är spretig och låtarna går berg och dalbana mellan en skyhög högsta nivå och riktiga bottennapp. Precis den Beatles skivan jag kan behöva

Aldrig varit min grej

Jag har lyssnat rätt mycket på Stones, men aldrig på let i bleed i sin helhet. Det låter som ett Stones i högform, det svänger och det är klackarna i taket. Alltså allt som definierar Stones med den fantastiska Gimme Shelter som öppningslåt. Det går inte sätta låga betyg, men reservera mig gentemot några trista låtar och tidvis kassa texter.

Av någon anledning har jag inte lyssnat på Björk sedan mitten av 90-talet. Galet bra men lite jobbigt

Croonerpop

Aldrig fattat grejen med tungfotad och bredbent grunge. Har inte åldrats väl..

Bra i sin genre, men det gör inget att jag sålde den förra året.

Helt otroligt och omistligt album

Riktigt bra, en skiva jag tidigare aldrig lyssnat genom.

charmig skiva, oemotståndligt 60es sound

Kul att lära känna detta. Stabil punk/rock som jag kan tänka mig återkomma till

Damon Albarn i högform. Bästa tipset hittills

En av deras bästa album, men Manics har inte åldrats så väl. Mkt stadiumriffande, men också mästerverk som a design to life

Mästerverk, kan vara en av de mest perfekta popskivorna någonsin

En gammal favorit som är förebild för många favoriter som stone roses, ride och lemonheads. Gitarrpop när den är som bäst och lätt på topp 5 av sextiotalets bästa skivor

När jag upptäckte Stooges så upptäckte jag också den perfekta rockmusiken. Jag har inte hört något lika kaxigt och intensivt rockplatta varken förr eller efter Raw Power. Jag fick gåshud på vägen till jobbet.

22 minuter som troligen låter mycket bättre på vinyl

Jävla vilket sväng! Nästan så jag börjar gilla funk😁

Klassiker, otroligt snyggt omslag. Det är det bästa från folkeran, men min Dylan är elektrisk och peakar på blonde on blonde

Ett band som gått mig förbi. Typiskt 2009, indie med lite psykedelia.., bra men kanske inte så häpnadsväckande

Bättre än jag trodde

Han gör Stones bättre än Stones på alladin sane, men här finns en antydan till den mer experimentella sidan av Bowie. Ja, det är en bra introduktion

Helt okända för mig och utanför min comfort zone. Men kul och intressant med bra låtar och skojiga ljud. Kanske lite ostigt men jag kan nog återkomma 😁

Sjukt bra, men lite väl många mellanspår

En skiva som ofta listas som klassiker så jag hade höga förväntningar då jag ofta gillar tidig punk (77-79). Jag blev besviken då den helt saknar melodier, energi och hooks. Jag gillar manimal som maler rätt bra. I övrigt inget som fastnar !

Jag tänkte att detta måste vara PSB:s mästerverk. Efter att lyssnat som vuxen så hade peaken redan varit på de föregående skivorna. Det är alldeles för många såsiga och trista låtar för att helheten ska bli 5/5. Dock är det tidvis långt före sin tid och låter radio dept och liknande band.

En stabil powerpop/ punkpop som jag och dottern lyssnar på tillsammans.

Jag trodde här har jag ett fynd vid första låten. Tyvärr klarade jag inte av det mer än en kvart

5 stjärnor på rätt fest, men idag kändes det inte så angeläget

Smurfig punkpop, alright är onekligen en banger. Jag hade förmånen att se de live på Hultsfred det året. Om sanningen ska fram så ha inte albumet åldrats speciellt väl. Lite charmigt, men det är jobbigt att orka en hel lyssning

Det kanske är dags att öppna mitt sinne. Nu eller aldrig? Jo, det började bra med skön sextiotalspsykedeliska låtar, med grymma riff. Sedan blir de ett av världens banbrytare med Robert Plants svulstiga skränande om babe och baby medan musikerna adderar plågsamt många solon. Det som är grejen med Zeppelin är det jag inte gillar. Dess inflytande är en 5a, i mina öron 2-3… tufft att sätta 2, den är ju bättre än supergrass

Jag försökte fatta grejen för 30 år sedan, jag har lika svårt att bry mig idag.

Jag vet inte riktigt varför jag gillade detta som ung. Det är 5/5 som electronicapionjär. Men upplevelsen att lyssna på idag är mer medelmåttig

Inget värdigt hem kan vara utan denna skiva.

Min husgud, känns lite överskattat.,. Blir seg efter hand

Vilken återupptäckt för mig

Jag har haft lite svårt att se storheten, men efter 15år i backen börja sikten klarna alltmer. Två skilsmässor och en massa kokain är drivmedel för detta mästerverk. Många hits och produktion som lyckats var slick men samtidigt lite rå. Mäktigt, där även såsiga mellanspår bidrar till dynamiken mellan käftsmällarna.

Femme Fatale är faktiskt bättre än velvets orginal. Jag har aldrig lyssnat på hela tidigare utan mer på de båda föregångarna. Helt mästerligt

Jag är som ett blankt blad när det gäller Beatles. När det gäller Rubber soul så är inte Beatles bättre än alla andra. Jag lyssnar i det här fallet mycket hellre på the byrds, beach boys, Love om jag vill 60-tals powerpop och psychedelica:

Ner i källarhålet!

En av mina favoriter för alltid

Jag lyssnar väldigt mycket på postpunk. Bauhaus har jag inte med mig från ungdomen, men Mask har jag på vinyl sedan några år. Jag imponeras verkligen av deras musikalitet, intensitet och hur mörkret hela tiden utmanas med svart humor och lekfullhet. Allt det som goth sällan är, då det är en genre som kännetecknas av teatraliskt gravallvar och framförallt väldigt tungfotat sväng. Samtidigt har jag fortfarande inte riktigt fastnat för Bauhaus till 100%, kanske för att jag är 50år.

Kärt återseende , en av hans bästa album

Min favoritskiva med Cocteau Twins är treasure. Denna, deras kändaste, har jag aldrig lyssnat på som album även om låtar som heaven or las Vegas och cherry coloured funk finns med på alla spellistor med någon slags dream pop koppling. Till saken är att det är en otrolig upplevelse att möta detta i albumformat. En mer distinkt produktion som lyfter fram instrumentering och melodier med ovanligt mycket pop utan att de förlorar sin essens och egenart som band. Rent objektivt är det deras bästa skiva även om jag har hjärtat i treasure.

En klassiker och det är nog Lemonheads bästa skiva.

En av mina riktiga favoriter med Flaming Lips, den var länge i skymundan av föregångaren Soft bulletin som var min ingång och är säkert på min topp 10 av fantastiska skivor. Men den här är minst lika bra, minst lika starka låtar, galnare, psykedeliskt och tusen infall. Ja, idag är detta nog den flaming lips som är mitt förstaval.

Jag har aldrig lyssnat på denna, har bara kommit till de två första. Helt suveränt

Protypen för all britpop. Jag har alltid gillat the Kinks, men face to face var bättre än förväntat

Om jag hittar den på vinyl så kommer jag köpa den. Intressant och spännande, men min lyssning var väldigt slapp. Så det blir svårt att betygsätta detta

Jag har nog aldrig lyssnar på denna platta som album, jag var ju synthare och gillade paradise city lite i smyg. Hairmetal är ju inte riktigt min grej, men här är rötterna till Stones och New York dolls så pass uppenbara så det ändå faller väl ut. Mycket bättre än väntat helt enkelt.

Av någon märklig anledning har jag aldrig riktigt fastnat för sticky fingers.

Min favoritklubb i mitten av 00-talet var namnad efter detta album. Pink flag förebådar så mycket alternativ rock genrers så jag blir nästan yr. Ett av de riktiga fynden så här långt och då är de två efterföljande skivorna nästan ännu bättre.

Mästerverket

Jag har aldrig riktigt fastnat för Prince. Jag gör det inte riktigt nu heller, men kan ändå konstatera att här finns inga mellanspår och bara hits. Vill jag lyssna på Prince då är det Purble rain

Missade detta 93, men det hade jag nog kunnat gilla tillsammans med Julianna Hatfield och Lemonheads

Kompetent elekrorock, men show your bones är min skiva med yeah, yeah, yeahs

Älskar!

Så fantastisk

Jag har faktiskt gett den chans, en spännande värld att gå in i, men inget för mig.

En klassisk 90-tals Young, den bästa från den eran

En bra skiva, men det är endel utfyllnad i jämförelse med andra klassiska Bowie

Feel good indiens heliga graal. Älskar detta album. Bara hits, men ändå smart

Aldrig fattat storheten

Kan var Neil Youngs mest ostiga men fy satan var bra den är

Kan nog vara deras bästa och mest låtstarka album.

En sådan där skiva som jag köpte billigt och fick ligga olyssnad. Jag försökte till och med sälja den vidare. Så plötsligt en dag så börjar jag lyssna och vilka låtar. Får betraktas som ett fynd i powerpop fåran

Första sidan består av funkdisco som verkligen inte faller mig i smaken. Jag tror att få skulle tycka att det åldras väl. Den enda höjdpunkten är facist groove thang som är en av deras bästa låtar nånsin, en banger. Sammantaget är det max 2 stjärnor 🌟 på sida 2. Sida två förvånar och är kall elektronisk musik som påminner mer om vad de gjorde i Human league, jag älskar sån musik lika mycket som jag har svårt för funk. Här är det fler stjärnor 🌟 , kanske en fyra eller trea. Så svårt om helheten är 2 eller 3.

The One I Love ❤️. Vilken fantastisk låt. Hela albumet är behagligt att lyssna på men det är bara en låt som fäster på riktigt

Nostalgin gör det helt outhärdligt men svårt att bortse från den kvalitet som faktiskt finns

Vara sensationellt, men idag är rätt trist

Ett riktigt fynd, jag gillar både John Grant och Midlake men har nog inte lyssnat på detta album i sin helhet. Kan vara en 5s, hann bara en lyssning

Nja, jag som popsnöre har vid flera gånger försökt mig på orange juice som ska vara så fantastisk bra. Aldrig fattat och det gjorde jag inte nu heller

Förvånansvärt bra, kommer förmodligen återkomma.

Klassiker och kan vara min favorit med The Smiths studioalbum

Bara bra låtar

Het just nu. Köpte den för någon vecka sen, mästerligt och rätt tung platta. Inte så mycket pop men intensiteten och smärtan är drabbande

Åtminstone, ska lyssna igen. Klassisk debut, men jag brukar ofta gilla andra tidiga plattor med R.E.M minst lika mycket

Vilken käftsmäll till rockplatta. Soul, punk och rock n roll. Jag är inte obekant med the saints och kände till flera låtar som this is perfect day och know your product. Nu ångrar jag alla gånger jag bläddrat förbi denna i skivbutikerna

Vilken överraskning, en genre jag vanligtvis ringaktar. Detta svänger och är lite lagom skitigt. Otroligt mycket bättre än Guns n roses. Köper gärna ett ex av Hanoi rocks om jag ramlar över en vinyl

Det tog lång tid att inse storheten o tidiga Gabriel, men detta är ett spännande album

En bisarr klassiker, inget jag lyssnar så ofta på, men rackarns vad bra rätt dag. Jag hörde The Cramps första gången som 14-åring tillsammans med några punkare på en fest i Tyskland. Bra första introduktion, men först i 25-års åldern började jag lyssna på dem, mitt livet hade kanske blivit annorlunda om tyskarna fått med mig på tåget som tonåring.

Låter grymt ju. Gärna något för samlingen

Den har jag. Charmigt och country pop av bästa sort

En klassiker. Bombastisk, psykadelisk gospelrock. Var viktig för mig på 90-talet, men numera föredrar jag de psykadeliska vaggvisorna på laser guided melodies

Hans bästa och rentav i klass med the Smiths bästa stunder

Hade höga förväntningar och förhoppningar som inte till fullo infriades

Tog en promenad med en av mina mest älskade och lyssnade skiva. Sällan är högsta betyg mer självklart

Ja, det är onekligen en klassiker och ett helgjutet album. Det är imponerande med vilken extremt hög lägsta nivå Morrissey/Marrs låtar höll. På fem år lyckades de nästan få ur sig närmare 100 perfekta poplåtar. Helt oöverträffat. Min favoritskiva är louder than bombs med 20 singlar och b-sidor från 86-87, ett styrkeprov. Egentligen gillar jag sista skivan ”strangeways here we come” ännu mer, men det är detaljer de gå ju inte förbise ”the Queen is dead”.

Ett par fantastiska hits, men helheten saknar en edge. Så tyvärr denna köpte jag och rätt snabbt sålde eller städade undan.

Kan vara deras bästa någonsin. Bara en sådan låt som sympathy for devil

Har länge tänkt att förr eller senare kommer jag börja gilla Pink Floyd. Vid 53år har det inte riktigt hänt än. Det kanske händer nu, för det här gillar jag. Förvånansvärt experimentellt med väldigt många synthar- ett sound som förebådar 80-talets postpunk och synth. Spännande och bra låtar! Nackdelen är ju längden på låtarna och att det är bara fem, lite väl 70-tals svulstigt. Men för första gången- kan jag nog förbise det.

Kan vara deras bästa skiva

Bästa countryplattan jag hört på år och dar. Socialpolitiska anthems. Här återkommer jag gärna

Har alltid gillat Mudhoney rätt korkade garagerock.

Mästerverk

Det är högklassigt Psych garage som svänger. Men som album håller det inte riktigt hela vägen

Bara pophits efter pophits… En klassiker och således 5/5. För mig är det lite gammal skåpmat- även om Ramones tre första är helt oantastliga. Världens hårdaste popband

Den perfekta punkpop skivan. Oemotståndligt charmigt. Den har kanske inte haft så stor betydelse för mitt liv, förutom så teenage kicks. Hursomhelst bland de bästa i sin genre

Klassikerna klassiker. Jag har aldrig tidigare lyssnat från start till mål tidigare. Jag blev lite nyfiken trots allt. Detta är bra och ger mersmak. Känns förmätet att betygsätta, har inte lyssnat tillräckligt aktivt.

Må vara lite slitna låtar och det andas lite mycket 80-tal över produktionen, men det är också ett E-street band i hög form, otroligt låtmaterial och mycket Springsteens.

Ja, den snurrade mycket när det begav sig, men har den verkligen åldrats med värdighet. Nja, det är rätt mycket utfyllnad och mellanspår. Verve var bättre på sina två första album än på urban hymns.

Rid of me har aldrig varit speciellt lättsmält, det är riktigt stark tobak. Så jag har aldrig riktigt gett den en chans förrän nu. Positiv överraskning då det fångar tidsandan under tidigt 90-tal, men det är lite mer och intensivare än det mesta annat under det tidigare 90-talet.

Ett album i skärningspunkten mellan indieåren och arenaåren. Jag har alltid gillat document, då Michael Stipe har börjat artikulera sin sång och samtidigt är grunden janglig depprock i amerikansk tappning

Jag har lyssnat på detta album sedan kom ut och gick i sjätte klass. Var mycket bättre än förväntat. Den perfekta popplatta i mitten av 80-talet

Prototypen för all postpunk som kom därefter 78/79. Rätt imponerande platta, innovativt, experimentellt och väldigt musikaliskt kompetent. Jag förstår de låga betygen då det verkligen inte smeker medhårs. Riktigt utmanande även 2026, kan bara tänka mig hur det kändes för alla sex pistols fans när den kom ut. Det är ärligehetens namn lite väl stark tobak även för mig, även om public image är en banger. 3/5

Ett mästerligt album, som Devo aldrig överträffat

Ja, en klassiker. Imponerande produktion och låtar

Gammal favorit, starka låtar