Så fantastisk

Svinbra, första gången jag lyssnade på hela albumet. Första halvan är nog bäst, de mindre kända spåren ger mig mer än klassikerna

Ett bra groove, jag fattar att det är stort.. men det är långt utifrån boxen, jag kan inte ta till mig så mycket trumpet!

Jag blir aldrig riktigt en radiohead-fan. Det är ju bra, men jag kommer inte riktigt in i det.

Fantastisk inledning, och jag (åter)upptäckte många låtar som exempelvis titellåten. Den har dock några lite sega låtar och är lite för tungfotad och bredbent i jämförelse med Springsteens bästa skivor.

Vid 52år lyssnade jag för första gången genom hela White album. Mitt problem med Beatles är att de spelats så mycket så jag har inte tagit mig tid att lyssna aktivt. White album är spretig och låtarna går berg och dalbana mellan en skyhög högsta nivå och riktiga bottennapp. Precis den Beatles skivan jag kan behöva

Aldrig varit min grej

Jag har lyssnat rätt mycket på Stones, men aldrig på let i bleed i sin helhet. Det låter som ett Stones i högform, det svänger och det är klackarna i taket. Alltså allt som definierar Stones med den fantastiska Gimme Shelter som öppningslåt. Det går inte sätta låga betyg, men reservera mig gentemot några trista låtar och tidvis kassa texter.

Av någon anledning har jag inte lyssnat på Björk sedan mitten av 90-talet. Galet bra men lite jobbigt

Croonerpop

Aldrig fattat grejen med tungfotad och bredbent grunge. Har inte åldrats väl..

Bra i sin genre, men det gör inget att jag sålde den förra året.

Riktigt bra, en skiva jag tidigare aldrig lyssnat genom.

charmig skiva, oemotståndligt 60es sound

Kul att lära känna detta. Stabil punk/rock som jag kan tänka mig återkomma till

Damon Albarn i högform. Bästa tipset hittills

En av deras bästa album, men Manics har inte åldrats så väl. Mkt stadiumriffande, men också mästerverk som a design to life

Mästerverk, kan vara en av de mest perfekta popskivorna någonsin

En gammal favorit som är förebild för många favoriter som stone roses, ride och lemonheads. Gitarrpop när den är som bäst och lätt på topp 5 av sextiotalets bästa skivor

När jag upptäckte Stooges så upptäckte jag också den perfekta rockmusiken. Jag har inte hört något lika kaxigt och intensivt rockplatta varken förr eller efter Raw Power. Jag fick gåshud på vägen till jobbet.

22 minuter som troligen låter mycket bättre på vinyl

Jävla vilket sväng! Nästan så jag börjar gilla funk😁

Klassiker, otroligt snyggt omslag. Det är det bästa från folkeran, men min Dylan är elektrisk och peakar på blonde on blonde

Ett band som gått mig förbi. Typiskt 2009, indie med lite psykedelia.., bra men kanske inte så häpnadsväckande

Bättre än jag trodde

Han gör Stones bättre än Stones på alladin sane, men här finns en antydan till den mer experimentella sidan av Bowie. Ja, det är en bra introduktion

Helt okända för mig och utanför min comfort zone. Men kul och intressant med bra låtar och skojiga ljud. Kanske lite ostigt men jag kan nog återkomma 😁

Sjukt bra, men lite väl många mellanspår

En skiva som ofta listas som klassiker så jag hade höga förväntningar då jag ofta gillar tidig punk (77-79). Jag blev besviken då den helt saknar melodier, energi och hooks. Jag gillar manimal som maler rätt bra. I övrigt inget som fastnar !

Jag tänkte att detta måste vara PSB:s mästerverk. Efter att lyssnat som vuxen så hade peaken redan varit på de föregående skivorna. Det är alldeles för många såsiga och trista låtar för att helheten ska bli 5/5. Dock är det tidvis långt före sin tid och låter radio dept och liknande band.

En stabil powerpop/ punkpop som jag och dottern lyssnar på tillsammans.

Jag trodde här har jag ett fynd vid första låten. Tyvärr klarade jag inte av det mer än en kvart

5 stjärnor på rätt fest, men idag kändes det inte så angeläget

Smurfig punkpop, alright är onekligen en banger. Jag hade förmånen att se de live på Hultsfred det året. Om sanningen ska fram så ha inte albumet åldrats speciellt väl. Lite charmigt, men det är jobbigt att orka en hel lyssning

Det kanske är dags att öppna mitt sinne. Nu eller aldrig? Jo, det började bra med skön sextiotalspsykedeliska låtar, med grymma riff. Sedan blir de ett av världens banbrytare med Robert Plants svulstiga skränande om babe och baby medan musikerna adderar plågsamt många solon. Det som är grejen med Zeppelin är det jag inte gillar. Dess inflytande är en 5a, i mina öron 2-3… tufft att sätta 2, den är ju bättre än supergrass

Jag försökte fatta grejen för 30 år sedan, jag har lika svårt att bry mig idag.

Jag vet inte riktigt varför jag gillade detta som ung. Det är 5/5 som electronicapionjär. Men upplevelsen att lyssna på idag är mer medelmåttig

Inget värdigt hem kan vara utan denna skiva.

Min husgud, känns lite överskattat.,. Blir seg efter hand

Vilken återupptäckt för mig

Jag har haft lite svårt att se storheten, men efter 15år i backen börja sikten klarna alltmer. Två skilsmässor och en massa kokain är drivmedel för detta mästerverk. Många hits och produktion som lyckats var slick men samtidigt lite rå. Mäktigt, där även såsiga mellanspår bidrar till dynamiken mellan käftsmällarna.

Femme Fatale är faktiskt bättre än velvets orginal. Jag har aldrig lyssnat på hela tidigare utan mer på de båda föregångarna. Helt mästerligt

Jag är som ett blankt blad när det gäller Beatles. När det gäller Rubber soul så är inte Beatles bättre än alla andra. Jag lyssnar i det här fallet mycket hellre på the byrds, beach boys, Love om jag vill 60-tals powerpop och psychedelica:

Ner i källarhålet!

En av mina favoriter för alltid

Jag lyssnar väldigt mycket på postpunk. Bauhaus har jag inte med mig från ungdomen, men Mask har jag på vinyl sedan några år. Jag imponeras verkligen av deras musikalitet, intensitet och hur mörkret hela tiden utmanas med svart humor och lekfullhet. Allt det som goth sällan är, då det är en genre som kännetecknas av teatraliskt gravallvar och framförallt väldigt tungfotat sväng. Samtidigt har jag fortfarande inte riktigt fastnat för Bauhaus till 100%, kanske för att jag är 50år.

Kärt återseende , en av hans bästa album

Min favoritskiva med Cocteau Twins är treasure. Denna, deras kändaste, har jag aldrig lyssnat på som album även om låtar som heaven or las Vegas och cherry coloured funk finns med på alla spellistor med någon slags dream pop koppling. Till saken är att det är en otrolig upplevelse att möta detta i albumformat. En mer distinkt produktion som lyfter fram instrumentering och melodier med ovanligt mycket pop utan att de förlorar sin essens och egenart som band. Rent objektivt är det deras bästa skiva även om jag har hjärtat i treasure.

En klassiker och det är nog Lemonheads bästa skiva.

En av mina riktiga favoriter med Flaming Lips, den var länge i skymundan av föregångaren Soft bulletin som var min ingång och är säkert på min topp 10 av fantastiska skivor. Men den här är minst lika bra, minst lika starka låtar, galnare, psykedeliskt och tusen infall. Ja, idag är detta nog den flaming lips som är mitt förstaval.

Jag har aldrig lyssnat på denna, har bara kommit till de två första. Helt suveränt

Protypen för all britpop. Jag har alltid gillat the Kinks, men face to face var bättre än förväntat

Om jag hittar den på vinyl så kommer jag köpa den. Intressant och spännande, men min lyssning var väldigt slapp. Så det blir svårt att betygsätta detta

Jag har nog aldrig lyssnar på denna platta som album, jag var ju synthare och gillade paradise city lite i smyg. Hairmetal är ju inte riktigt min grej, men här är rötterna till Stones och New York dolls så pass uppenbara så det ändå faller väl ut. Mycket bättre än väntat helt enkelt.

Av någon märklig anledning har jag aldrig riktigt fastnat för sticky fingers.

Min favoritklubb i mitten av 00-talet var namnad efter detta album. Pink flag förebådar så mycket alternativ rock genrers så jag blir nästan yr. Ett av de riktiga fynden så här långt och då är de två efterföljande skivorna nästan ännu bättre.

Mästerverket

Jag har aldrig riktigt fastnat för Prince. Jag gör det inte riktigt nu heller, men kan ändå konstatera att här finns inga mellanspår och bara hits. Vill jag lyssna på Prince då är det Purble rain

Missade detta 93, men det hade jag nog kunnat gilla tillsammans med Julianna Hatfield och Lemonheads

Kompetent elekrorock, men show your bones är min skiva med yeah, yeah, yeahs

Så fantastisk

Jag har faktiskt gett den chans, en spännande värld att gå in i, men inget för mig.

En klassisk 90-tals Young, den bästa från den eran

En bra skiva, men det är endel utfyllnad i jämförelse med andra klassiska Bowie

Feel good indiens heliga graal. Älskar detta album. Bara hits, men ändå smart