Grymt soloalbum från Scar!
Håller med om allt cirkelus-musikus säger, med tillägget att det är en stark trea!
Sjukt album. Allt från avslappningsband där man bara väntade på delfinjudet, lite härlig skratching, lärarrap och exotika. Tycker ändå det var lite småkul men kommer nog aldrig lyssna igen.
Lyxigt album med många höga toppar, men också en del tråk tyvärr. Kan tänka mig att det växer mycket om man djupdyker in i dess värld. Respekt!
Lite småtrevlig kompetent popmusik, men krossar väl inga regimer direkt. Svag tvåa.
Bra gubbdepp till vinterdepressionen.
Åh, att vara en amerikansk kille med bra hår i en kortärmad skjorta över en lagom baggy långärmad tröja 1994 och äta ketchup med sina dudes. Sälja 500 000 plattor av ett helt ok album. Yeah man.
Visste inte att det fanns en east coast Beck. Åldrats sådär va? Trots att man ju älskar sig en kall.
Främsta anledningen till betyget ett är att det här verkligen inte är ett av 1001 album man MÅSTE höra innan man dör. Och för att jag är lite avis på att jag inte fick vara en amerikansk kille i kortärmad skjorta över en lagom baggy långärmad tröja under det lilla chilla historiska fönstret post-kalla kriget, pre-911.
Ett album med ett av mina cirka femtio favoritband jag alltid återkommer till. Mycket bra musik att få saker gjort till.
Finner en trygghet i och älskar repetitionen, både text och musik.
Riktigt bra val av avslutningslåt också! Ett måste för ett riktigt bra album.
Fuck it, blir en femma!
Fy fan! Det här tyckte jag var riktigt dåligt, bortsett några få catchy refränger väldigt tunt och tråkigt.
Jättesvårt! Ibland helt fantastiskt, ibland inte. Har lite svårt för sången men det instrumentala speciellt när saxen får vara med har jag väldigt lätt för. Känner inte riktigt någon helhetskänsla som album men gillar det ändå tillräckligt mycket för en trea!
THE ELECTRIC CITY! Grymma då gamechanging beats framförallt! Kanske egentligen är en trea till hur nice det är att lyssna på idag, men ger det en fyra för sin inverkan på så mycket som det här banade vägen för.
Det är sinnessjukt hur lika Gruff Rhys (sångaren i detta band) och Damon Albarn. låter, så lika att det till och med finns en Reddit-tråd med rubriken "Can anyone explain how the vocalist on Superfast Jellyfish isn't Damon?". Hade en period i våras då jag lyssnade jättemycket på hans soloalbum på walesiska "Yr Atal Genhedlaeth" som jag rekommenderar, så gulligt språk walesiska.
Gillar det, men hade nog gillat det mer om jag kommit i kontakt med det tidigare i livet. Tillför inte så mycket nytt till bordet egentligen eller sticker ut på ett så tydligt sätt. En svag trea!
KUL lyssning! Absolut mycket mindre loligt än vad jag förväntade mig när det dök upp som dagens album. Förknippar det här mest med 92 kbps Limewire rysk radio rippade filer och blev slagen över hur bra produktionen var när man hörde det på Tidal.
Wire var faktiskt lite av en kunskapslucka inom den här musikfåran som jag rotat runt i så mycket, har aldrig lyssnat och kände mest till dom som en referens. Jag gillade det mycket, stundtals briljant men ibland lite för odynamiskt. En stark trea!
Känns nästan oseriöst att ge ett betyg. Som att gå runt och titta på museum och stanna vid en klassisk tavla och säga "hmm jag ger den en trea". Stor konst som kom väldigt rätt in i decemberstrosandet! Mycket stark fyra.
Nej du. Har många gånger försökt mig på att botanisera i Stones katalog, men lyckas aldrig då jag aldrig finner det särskilt givande. En banger men överlag en provocerande tråkig platta. Tydligen det längsta albumet någonsin när den kom, det hade den verkligen inte behövt vara.
Så jävla mycket bättre än Stones! Inte Kinks bästa platta men man hör att storverk är på g redan här. Mysig ljudbild, skönt driv.
Mycket snygg ljudbild! Tycker dock sången är sådär och som helhet rätt småtrist att lyssna aktivt på. Stark tvåa!
Nej tack, det är bra. Jag klarar mig gott med att aldrig höra det här albumet som helhet igen.
OTROLIGT fet andra halva, tungt gitarrsound!
Imponerande att kunna låta så töntiga och coola samtidigt. För några låtar och hitsen är det uppe på höga betyg. Men att höra ett helt album där varje låttext känns som en mellanstadiekille med dampmössans anteckningsblock blir lite väl mycket. Föll ner från en trea till en stark tvåa för mig.
Har alltid saknat tydligare trummor och rytm när jag lyssnat på Pet Sounds, så även denna gång. Förstår och uppskattar verkligen dess historiska värde och det är ju jättefint, men för mig personligen har det aldrig varit ett album jag känner att jag vill lyssna på igen. Rent rationellt är det väl minst en fyra, men jag måste lyssna på mig själv här och då är det faktiskt bara en väldigt stark trea.
Magiskt! Låter väldigt odaterat till skillnad från mycket annat av sin tid, även om det såklart är många 80-talsattribut känns det som att det lika gärna hade kunnat vara 2025 års bästa album. Superstark fyra, kommer komma tillbaka till!
Folkligt, festligt, trivsamt.
Till skillnad från "Demon Days" och deras verkliga mästerverk "Plastic Beach", har det här mycket mer av en mixtape-känsla. Dock väldigt många låtar jag har nära hjärtat och jag uppskattar utforskandet!
En genre jag alltid haft mycket svårt för och stört mig på. Till en början var det här dock en intressant lyssning, fin produktion och inte lika tråkigt som jag förväntade mig. Höll dock inte hela albumet ut men roligt att höra att det var bättre än jag trodde/mindes det. En stark tvåa!
Inte hört tidigare men tycker det fanns mycket att gilla här! Härligt 70-talsmys, exemplarisk albumlängd för ett sådant album också. Kommer återbesöka - en fyra!
Grymt album som helhet med ett tidlöst hiphopsound som samtiden inte skämt bort en med. Hade dock kunnat kortas och tightas till lite för att verkligen nå högsta betyg! Är väl inte min grej att ha en åsikt om, men för min del hade kunnat kapa några n-ord också - speciellt runt mitten där det är en hög npm-ratio.
Hmmmmm, svårt att betygsätta. Ändå en ganska bra bit från London Calling och Sandinista som albumupplevelse, men det utger sig inte heller för att vara det. I all sin enkelhet, för vad det vill vara, vad det blev och vad som följt efter det är är det ändå klass. Några hits där Police & Thieves har en plats på min topp 20-Clash. Landar nog trots allt i en stark fyra och svär än en gång över att betygsskalan är så liten.
Otäckt ålderstecken att jag verkligen diggar bluesigheten här. Mycket bekväm lyssning och Riders on the storm är en otrolig albumavslutare vilket gör att jag lämnar det här albumet nöjd.
Stark känsla av att halka in på en bar där det spelar ett coverband med en entusiastisk lokal sexikon. Alltid kul, men kanske inte exakt det jag vill ha av min inspelade musik. Kan nog ha mycket att göra med att jag har exakt NOLL relation till Rod, men känner heller inte ett jättestarkt behov av att skaffa en.
Alltid förstått att R.E.M. faktiskt ska ha ganska mycket fint bakom hitsen när jag pratat med äldre indieentusiaster. Tyckte det var kul att höra den här men fastnade inte jättemycket för den. Ibland ganska dåligt, ibland ganska bra. Kan nog växa på mig om jag skulle ge det fler chanser. Blir en svag trea!
Hitsen är av högsta kvalitet men resten gör tyvärr inte så mycket med mig som helhet, även om det såklart är svängigt. Ibland är det lite för lent för min smak men låter i stort som något som vid rätt tillfälle skulle vara magiskt, på kontoret med snöstorm utanför gallret kanske inte var det. Jag sätter en superstark trea!
Mysigt, men lämnas också ganska oberörd. Svag trea!
Verkligen inte så pjåkigt. Otroligt medryckande och energigivande! Kul överraskning. Stark trea på det sättet att det verkligen är en trea rakt av.
Trodde verkligen att det här skulle vara bättre. Vilken otrolig inledning men sen så blev det ju tyvärr till stora delar otroligt trist och lökigt på ett sätt bara tråkig proggrock kan bli.
Låter ju rätt bra men känner också noll sug över att höra mer vilket ändå säger något. Velar mellan tvåan och trean, men får nog bli en stark tvåa kanske!?
Tycker inte det är så jäääävla dåligt egentligen, är väl peppig helt ok pop! Men helt sjukt att det här albumet är med på listan då jag inte tycker det uppfyller några som helst kriterier för att vara det. En etta i protest.
Så otroligt vilken tidsmarkör det där omslaget är ändå, SKRIKER verkligen 2008-2011. Jag har alltid haft mycket mycket svårt för idéen om Arcade Fire, utan att inte kunna precisera det starkare än att töntvarningsklockorna ringer så starkt kring hela deras uppenbarelse. Jag måste dock erkänna att jag lite motvilligt alltid tyckt att två första låtarna på denna platta har nåt. I övrigt blir jag inte frälst denna gång, men det är främst för att det är tråkigt än att det skulle vara aktivt dåligt. En tvåa rakt av.
Blev förvånad när den här plattan dök upp! Jag älskar Spiritualized, men skulle personligen nog inte ha med detta som en av deras fem bästa som helhet.
Vackert och stämningsfullt, men tråkigare än deras album som följt och känns inte riktigt som det klickat här än. En jättestark trea!
När jag en gång kom in på kontoret och möttes av att min kollega Johan lyssnade på det här albumet bröt jag ut i stort skratt, tyckte det var den gubbigaste skiten jag hört i mitt liv. Kom in med ett mer öppet sinne denna gång, men jag har svårt att ta rösten och bluesigheten seriöst. Harkla dig förfan.
Känns mycket tveksamt om detta album hade getts ut om det inte vore för att det är Syd Barrett vid den tidpunkten.
Till stora delar som att höra demo- och tidiga tagningar-spår på deluxeutgåvor av historiska album, något jag kan uppskatta mycket när det är musik som ligger mig nära men här tycker jag det lyfter väldigt sällan. Några ändå mysiga slackerrockiga och psychiga stunder som känns pigga och lite före sin tid.
Ett album som är jag tycker är mer intressant än bra. Hade varit mer intresserad av att se en dokumentär om det än att faktiskt lyssna på det igen.
Säger som Tony Bandera (karismatisk karaokeledare på Piloten i Skarpnäck) efter ett pangframträdande: "Wow - jättecool!".
Känns som ett greatest hits-album fast med bara nya låtar där den gode David låter oss titta tillbaka på olika delar av karriären utan att det enbart känns nostalgiskt eller trött.
Är väl lite ageism i att vara imponerad över att en man som inte ens nått pensionsåldern klämmer ut sig något såhär potent. Men sett till kontexten, hemlighetsmakeriet bakom inspelningen och det då inte så uttjatade överraskningssläppet finns det mycket att berömma här utöver endast musiken.
Mycket värdigt att The Next Day och Blackstar fick avrunda killens karriär - känner mig generös nog för en femma!
Diggade det ändå till en början, uppfriskande med rockig rock utan hämningar. Men höll inte intresset uppe hela vägen in i mål tyvärr!
Sällan stött på en större mismatch mellan grafisk profil och sound. Ser ut som en Maidenskiva och låter som Eltons mest honky tonkiga-stunder. Tycker tyvärr det är ganska dåligt.
Mycket snyggt och smooth, ibland kanske lite för smooth och snyggt för just mig. Men som album betraktat ändå en femma!
Jahaja, vet inte riktigt vad jag lyssnade på precis men det var ganska bra ibland men var också lite skönt när det var slut. KUL avslutning! Svag trea.
En sak jag gillar med det här lilla projektet är att mötas av band man aldrig hört men ändå har en bild av hur det ska låta. XTC är ett sådant band för mig, men det var verkligen inte såhär jag trodde XTC lät. Jag trodde det ändå skulle vara ganska bra, men det här föll mig verkligen inte i smaken. Enerverande musik.
Mår så himla bra av att lyssna på det här! Till skillnad från senaste två albumen är det här ett jag bara vill höra om och om igen. En glad femma!
Underbart ös med extra lök! Plus för hur väl omslaget speglar hur det låter.
Kul tidstypisk noughties-retro-rock både i ljudbild och grafik. Var väl lite småtrevligt och ganska bra ibland, men inget som kommer fastna i mitt minne. Och om man ska vara ärlig har man väl inte riktigt fastnat i världens minne heller. Stark tvåa.
Stabilt men inte mycket mer. Introt är ju tyvärr rätt uttjatat för än men minns tydligt hur fett jag tyckte det var när jag tittade på CSI på Kanal 5 med Mamma.
Vissa riktiga guldkorn! Men som album blir det lite tjatigt tycker jag. Stark trea!
Hitsen top! Fillers nja. Tre poäng!
Skön palettrensare. Väldigt duktigt, men också lite långtråkigt efter ett tag.
Större historiskt värde än det är nice och givande att lyssna på.
Stämningsfullt och trevligt, men också lite tråkigt. Trea rakt av.
Saker 1001albumsgenerator punkt com lärt mig:
G Love & The Special Sauce existerar
The Rolling Stones suger
Neil Young tycker jag tydligen nu är jättebra, välkomnar 30+ smaklökarna.
Första halvan är 6/5, sen tappar det tyvärr lite energi och styrning tycker jag och som album tror jag det hade mått bra av att kapas lite. Jättestark fyra!
Tycker det alltid är spännande att lyssna på album från brytpunkter, och detta känns verkligen som en sådan!
Utöver temat på texterna kan man höra hur 90-talet och britpopen är påväg att ta slut. Det är dags för alla lads att växa upp och möta verkligheten som det nya millenniet kommer med. Där på andra sidan står Coldplay redo att ta över den lite störiga och sentimentala facklan The Verve springer med på upploppet. Blur ska utforska nya världar, Oasis vägra ge upp och fortsätter släppa en handfull impotenta skitalbum vilket leder till att man blir irrelevanta för att sedan självimplodera och komma tillbaka när världen är tillräckligt konservativ igen.
Som album var det bättre än vad jag trodde, passade den stundande vårsolen fint. Trea rakt av!
Sportspegeln! Riktigt höga höjder och njutbar lyssning rakt igenom, under första halvan kändes det ibland lite väl mycket som att man satt i telefonkö men det lyfte verkligen igen under andra halvan. Kul album!
Bästa sortens rock! Inte hört mer av Deep Purple än Smoke on the water tidigare (tror jag), men det ska det bli ändring på i framtiden! Stark fyra!
Ganska trevliga lekfulla beats men texterna är ju tyvärr lite för cringeiga ibland för att man ska kunna digga med gott samvete.
Lite för spretigt för min smak. Vissa spår är otroligt sköna medan andra, som försöker efterlikna influenserna lite väl mycket, tappar mig helt. En smått åksjuk trea!
