Dino's femma. Han råkade ge fyra. Mjukare än jag trodde men så klart tungt som fan. Dels har vi den återkommande bandlösa basen, sen har vi gitarrspelet som i de mjukare låtarna drar åt typ mark knoåfler snarare än Kurt Cobain.
Det hänger ("i slutet av dagen" ) på att köpa Eddie Vedders röst, Sen är man hemma. Få album inom arenarock som slår detta.
You can't sing darker. Det är något visst med en sista hälsning innan ridån går ned. Hineni, Hineni!
Synd att dino's ålderism grusar hans öron.
Otrolig röst. Vissa låtar bättre än andra.
Tänd en mental cigarett, häll upp ett dricksglas bourbon och ropa "HEY!". Detta är något annat än bluesbaren på Hornsgatan. Vif.
Tunga musiker, tung gubbe. Härligt med hyfsat modern produktion. Nåja 1977 men det är inte inspelat via burktelefon som den mesta bluesen man hört. Sen känns det åtminstone som att allt är en tagning. Det gör detta till den bästa bluesen jag hört.
Alla kör fullt blås hela tiden.
Sjukt bra sångare. Flera otroliga låtar I sig, men känns spretigt när det sätts ihop till ett album. Lilac Wine och titelspåret är ju galet bra.
Inte många som vet att alla syntar på Oxygene spelas av en hudgås.
Som att I ultrarapid uppleva big bang genom ljud
Det är ju fett. Bättre än jag tänkte. Svårt att inte översköljas av nostalgi från mellanstadiet
Som att lyssna till Phil Collins sjunga till rederiets soundtrack. Räddas från ettan av låten med Kate Bush och In your eyes (som Phil Collins Tarzanlåt fast sämre).
Så överdrivet städat sound. Musik för 80-talsyuppies...och Dino.
Inte ett maj7 så långt örat kan nå. Rått och coolt. 1970 låter som Viagra Boys fast 1970. Tänk om de hade lite fetare produktion. Fast hade det varit bättre?
Tänk att det här hände samtidigt som flower power. Tänka sig
Håller med föregående talare. Är bra, men skulle högst troligen vara möcke bra om man fick köpa CD-skivan, lyssna och läsa innerkonvolutet i två månader
Ett för städat hem är inte ett mysigt hem. Samma med musik. Beyond skin är inte dåligt men för polerat för att ens väcka en förnimmelse av känsla i min sargade själ.
Känner mig massivt attackerad. Piss. Känns som att gå in i på svintrist men på något sätt hypead bar fylld av frireligiösa, välfärdskapitalister och entreprenörer. När du väl kommer fram till baren är mannen i baren kort i tonen och förstår inte vad du säger. "maestro!"
När man till sist druckit upp, dragit sin sista suck och lämnar lokalen undrar man vart de där 48 minuterna tog vägen.
Aah den är fin. Mycket mjukt spelat av Shuggie. Lika mjukt som hans namn.
Efter några låtar tänker man "här behövs en master blaster, eller varför inte en strawberry letter 23?". Och så kommer den plinkandes.
Med doping en 4.
Som den yogi han är balanserar Sting på gränsen mellan "kanske har något" och "det här är det sämsta jag nånsin hört, det kan inte vara seriöst".
Meddelande i en flaska dock.
Försökte när det begav sig, lyssnade en gång till nu. Det är för deppigt och enformigt för att jag ska orka ta till mig det. Som ett deprimerat arcade fire. Sorrow found me...
Alltid svårt att återvända till något från när man var i den idiotåldern runt 18-20. Men det är ju inte jättedåligt.
Efter andra halvan av dead embryonic cells är jag såld. Just där undrar jag också om de utökade teumsetet med mer än kick och virvel, för jävlar vilket smattrande det är på virvel o första.
Man blir ju sugen på att spela Doom och slakta demoner eller gå på hus 7 med Freddi och headbanga sönder hjärnceller.
Är för dåligt insatt i genren för att kunna dra paralleller men hittar många intressanta inslag, även om det kanske blir lite enformigt ibland. Det är en sjuk produktion också. Man måste lyssna ashögt för att det ska låta bra, och då låter det jävligt bra. Blir dock bara en feg trea.
Asså fram till I'll be watching you är jag beredd att stämpla perioden 82-88 som mänsklighetens sämsta. Liksom vad är grejen med huvudlösa gitarrer... och Sting!?
Sen tar det sig. Trodde jag. Under andra genomlyssningen blir jag bara trött. I'll be watching you låter så apart från allt annat att det känns som den producerades i en annan galax.
Så det kanske inte är så konstigt att 80-talet har färst (färs) bidrag till listan.
En första halva som lovar mycket. Suspended in Gaffa va, vilken mörsare. Sen lyfter det inte riktigt efter det.
® Kom för hårdrocken, stanna för den eteriska mandolinen. Första två låtarna är bara uppvärmning.
® När Dino Cp-man bjöd med en 15-årig Bert 3000 på vandring upp för de dimmiga bergen , vidare upp på trappan till himlen och slutligen ner till Kalifornien förändrades allt! Mäktigt att även Gollum (Mangelopus) hakade.
® John Paul Jones va. Mvp hela skivan.
® När man lyssnar digitalt har skivan en stor brist: Efter Stairway måste man få hämta andan, men då blåser de på med Misty mountain hop. Hur fan tänkte de där? När jag senare lyssnade på vinylen skingras molnen och jag äter upp mina ord. Det är ju såklart så att stairway avslutar a-sidan. Sen får jag pusta ut, torka gåstårarna och gå bort och vända på skivan.
Det är väl helt ok. Men varför inte lyssna på Beach Boys istället?
Bra tryck i produktionen!
Såja säg: Hur skulle man kunna motstå att helt hänge sig åt detta?
Såja säg: Allah i all ära. Det här är profeten i källan från vilken jag hämtar min juice. Colafontänen. – Bert Rastafar-ai. [ Mi bredda, fi write like di madman dem, it kinda vague. Weh kinda mad ting yuh a look for? Fi fix it up, mi need fi know a likkle more. Juss holla at min. Oddaawise, mi wish yuh a bless up day full up a peace, love, an' herb!]
Lighning, Tånder, brrrr brimstone and foja,foja,foja
Såja säg: Fy helvete vad bra det låter. Vilket band. Vilken mix. Allt ligger exakt rätt och sounden flyter in i varandra exakt lagom. Exakt lagom.
Såja säg:
Vill ge fem. Men kanske saknas det allra sista som får en att rysa från" anus till hjässa " som en annan ai skrev.
Såja säg: kanske inte ens Bob's bästa?
Spretigt men allt utom Revolution 9 flyter som smör in i hörselgången. Vad betyder det egentligen? Hur ska man kunna bedöma utan att ta in mytbildningen. "Åååh de var så trötta på varandra här".
Nu slår vi på klippet när Prince smeker upp While my guitar gently weeps.
Ibland får det en att känna sig som Neo. Ibland som ett lökigt intro till ett kulturprogram på SVT.
Nån låt I början var riktigt fet.
Hur många gånger kan en och samma sample upprepas över en synthmatta?
Som blur fast bra :P. Nämen fan vad det låter som bizzaro Albarn-ballader ibland.
I've got no sympathy with you, you deserve to die till Juxtaposed with U är kul.
Ett band jag ska återkomma till. Ska bara lyssna på tusen andra album först
Vägen kallar mig. Röde "Bilbo Baggins" Orm Bertilsson har varit stilla för länge. Låt mig vara en refugee of the road som Joni Mitchell sjunger och gömma mina roaches som C, S & N.
Men når inte riktigt, riktigt upp till Joni när det kommer till "på resande fot- musik. Kanske en helt värdelös jämförelse, men som sagt: ge mig stämsång och gitarr och det ska my let till för att jag inte ska bli en frånvarande pappa. Någonstans där ute, en Coyote Åberg som lärt sig alla stämmor i Helplessly hoping.
Jag är tacksam att detta finns för att stimulera min G. PUNKT.
Sånt här piano är mitt favoritljud. Ren feelgood med storstadskänsla
(intressangt att lyssna på demos och förundras över hur de kom fram till vilken nivå av snusk de skulle lägga sig på.)
Det här kan man gött sitta och röka cali och digga till länge, länge. Enformigt så man inte märker hur bäng man är och hur länge man diggat
80-talet strikes back!
Tänkte ett tag att "jag gillar ju lite sväng" men den världsfrånvände britten i örat tar för mycket plats.
De fyra album som i min bok räknas som Berlintrilogin ligger mig mycket, mycket varmt om hjärtat: Low, Heroes, The idiot och Lust for Life. Jag har till och med farit på pilgrimsfärd till Hansa studios bara för att ta reda på om den, och Bowie och Iggys Berlinår verkligen hände. The setting, som man säger i Skottland, har ett mystiskt, dystert romantiskt skimmer över sig. Två geniala knarkare på flykt i en omringad stad, byggd för miljoner människor men som bara huserar ett par hundra tusen. På andra sidan muren: DDR. I hansa studion: Brian Eno.
Heroes har kanske den bästa låten av de fyras trilogi. En låt jag inte klarar av att lyssna på för ofta pga den omkullrunkeliga kraft den har över mitt känsloliv. Låter Heroes till trots är albumet Heroes det svagaste albumet av de fyra. Svagt? Nej en stabil fyra.
Smack, crack och bipolaritet ≠ genialitet.
Buzzib fly är en bra låt. Resten för långt och trrrrrrrråååånkgt
Hjälp mig, jag är fast på ett bängjam med världens skönaste kille och kan inte komma loss.
Ah det är väl rätt gött, helt ok. Kanske. Kanske borde lyssnat nån gång till. Men jag är ingen maskin
Kul, queer och svängigt! Som Elton John fast bra? :P
Stark trea
Jag väljer att köpa historieskrivningen att det här är en platta som slits mellan Ferry och Enos starka viljor. Det hörs. Tyvärr drar det inte tillräckligt åt något håll.
Gillar art rock soundet, kanske därför jag är så jävla bry. Saknar de där riktiga panglåtarna som finns på andra av Roxy musics skivor. Stark tvåa?
Referensfest! Allt från Jimi Hendrix och Jack Kerouac till sagan om Rapunzel? Hon med långa klätterhåret. Roliga texter överlag. Funderade på om den här stilen att rapa dog ut men visst kan man ändå höra spår av detta hos Slim Shady?
Lätt att göra narr av deras rap men samplingarna skojar man inte bort! Den där från Beatles sitter fint
Kärt återseende. Mycket som är intressant men hinner inte lyssna in mig tillräckligt för att veta om det är bra. Men jag tror det är bra.
Need for speed underground-core!
Har ju några feta hits men känns väl inte så elektriskt 22 år senare.
While contemporary British acts in the so called "first wave of punk" explored, and exploited, themes like anger and rebellion through raw energy The Wire paved their on way forward with the highly influential debut album Pink Flag. Not in a completely different direction but towards what may be seen as a wider horizon. And they were soon to be followed by many indie rockers and art school dropouts marching on these paved streets bearing their own pink flags. And soon the greatest rocker born would make this road his own. The man we today know as Bert 3000.
Released in 1977 Pink Flag is fueled by the power of the punk explosion but focuses it's energy in a more artsy direction. What might at a first listen sound like a harsh collection of simple punk rock soon unveils itself to be much more.
Beneath the simple rock group setting lies a tenderness in themes and melodies most significant in songs like the heartwarming Fragile or the welcoming diss track Mannequin.
Pink Flag didn't have the commercial success of some of their contemporaries but it's influence on what came after is unmatched. Most obvious in some of the greatest bands of the 21th century like Cat Princess and Alpha Pet.
Sammetslen lyssning. Slappnar av och mår bra av det här. Varenda ton slås an eller blåses med precis rätt styrka. Som Bill Evans känsliga ackord där i början, för att inte tala om Miles! Man blir sugen på att rota fram farsans trumpet på vinden. Börja om sitt liv på jazzskola i new york. Fast ändå inte för den här musiken gör att jag är tillfreds i 45 min.
The shape of jazz to come, for at parafrasera Refused.
Mitt förhållande till Rolling Stones och Oasis är rätt lika. Kan bli sugen på deras energi en gång om året och sen tröttna efter två låtar. Samma hände här. Stupid girls
Oväntat med en disslåt mot studiomusiker!
Bättre än senaste Stones helt klart. Gillar texterna som sparkar vitt och brett. Men det här 60-talssoundet har jag lite svårt för. Men helt OK!
Finns absolut ingen anledning att klaga på att Zombies, Stones eller denna är med på listan – när man lyssnar mer på 60-talet förstår man bättre hur överlägsna Velvet Underground var sin samtid.
Inget dåligt, inget särskilt bra. Första låten sticker ut så klart.
Är musiken bjäring, eller är det kanske jag? Som är bjäring. Mr. Mög Bjäring.
Allt är förlåtet gubbar!
Ett ordentligt steg framåt sen aftermath. Nu blir jag ju nästan sugen på att boka biljetter till Ullevi.
Plus såklart för att skriva en låt baserad på Mästaren och Margarita (jag har också läst den!!!) och döpa den till Sympati för djävulen . Sen är ju gatuslagsmålsmannen en gammal favvo. Sen hann jag pga freggin Jesus födelsedag inte lyssna så mycket för att hitta nya favvoa. Stark trea!
Vilket sväng! Vilket drag! Vilket plicketiplockande!
Omöjligt att avgöra hur gammal mannen som sjunger/viskar/rosslar är
Finns väl inga andra som låter så här? Riktigt bra GTA-musik
Trodde länge att "Jag hade en gång en båt" bara var en sån (trad.) - melodi, ett allmängods. Nädå. Och det är inte den enda. De här låtarna är så bra att det känns omöjligt att nån snubbe med röster i huvudet skrivit dem. Att de inte är något som bara finns och har funnits för evigt.
Tycker texterna är förbisedda. Fint naiva med mycket outsider feels. Och sen den flummiga orkestreringen (?) på det.
Vore jag en sådan som slängde sig med uttryck som "pop-perfektion" skulle jag sluta med det. Så länge inte verket i fråga tangerade Pet Sounds förstås.
Konstigt att jag tycker Peter Gabriel är så dåligt och det här så bra.
Svårt. Pepp på nyår = magiskt. Trött på nyårsdagen = skona mig. Nostalgi? 100%.
Wapp a none! Skobidobidoo!
Vilka pranksters!
Hendrix från limewire har ju format denna kropp. Inte lyssnat sen den tiden men visst håller det.
Mer chill än förväntat. Vilken cool snubbe. Känns som de producerade denna med målet att -"blow their minds". Tänk om man kunde fått se när Tomas Ledin anordnade konsert med Jimi i Sandviken!
Tyckte de där figurerna var rysligt balla 2001. Lite som alltid med Damon Albarn gjort berör det sällan min ömma själ. Förutom Blurs senaste då.
Vad ska man säga om det här? Ibland är det rätt cool, ibland är det en blandning av Massive Attack och ja, Malcolm Maclaren. Flöjten i Rock the House är ändå bra. Känns mest som ett experiment.
Första sidan är så sjukt bra och ibland måste man vara snäll
White winter hymnal är en gammal vahettere... Christmas guilty pleasure för mig. Så var rätt laddad på att kliva på albumet. Men inte ens den låten når fram och penetrerar mitt skal byggt av Sepultura och Ian Dury. Jag verkar ha kvävt den delen av mig som var "indie cute" I sömnen.
När något siktar på att vara så här mäktigt med reverbdränkta mansröster finns risken att det faller platt. Som en pannkaka ungefär. Ser mest såna portland-hipsters framför mig. Trodde det skulle vara mer komplicerat än det är. Enkla arrangemang och harmonier.
När jag skriver så kommer ändå Tiger mountain peasant... På och det är väl en bra låt fram till slutet. Sen He doesn't know why Är Ju också bra. Men de hade återigen kunnat avsluta sina låtar bättre. Ska man dra upp det till en trea? För hemfriden? Nä.
PS. Tack för ett underbart jubileum!
Växer med varje lyssning. Svag för det här soundet. Blir sugen på att lyssna på Weyes Blood! Fan vad bra det låter. Mixen, rösten, pianot!
Första två lyssningarna var det intressant och härligt knasigt. Tredje lyssningen slås jag av en melankoli som inte bara kan bero på första jobbveckan efter jul, nyår och födelsedag. Kommer säkert ångra om jag inte sätter en femma.
Fyrafemmafyrafemmafyrafemmafyrafemma?
Äh finns ju inte en dålig sekund här.
Första två lyssningarna på tuben: Förutom sista som knappt räknas är det här det av Clash album jag lyssnat på minst som helhet. Finns några riktiga klassiker, några som försöker klia samma erogena punkt men inte lyckas lika bra. Fan om inte Police & Thieves, en cover, är bäst på plattan?
77-punkrått men man hör ju redan här att det finns en hel del finess som kom att blomma ut på London Calling.
Men jävlar vad bra det måste varit live. Lät väl typ så här då, fast svettigare. 3/5.
Tredje lyssningen, fredag kväll, på vinyl och dansa med Lo: Det här är kul, rått och kanske bästa punkpunkiga albumet nånsin
Aldrig lyssnat så mycket på Doors så detta var ju kul. Otrolig röst ändå. Gillar orgelplinket. Riders on the storm!
Har PTSD efter alla rosa Rod Stewart-plattor man bläddrat förbi på myrornas. Men vore jag en tant, eller för den delen en Dino!
Rod känns, precis som Willie Nelson, som en artist som kan släppa hur många plattor som helst, med vilka låtar som helst – folk vill bara höra dem sjuuuuuunga.
Kompetent musik, hes röst men inte det mästerverk som bakgrundstexten på Qobuz beskriver det som.
Ett bra band begravt bakom sina hits? Hmm. Är inte helt övertygad än. Har tappat i betyg för varje lyssning. Amerikanska The Smiths?
Möjligt att det här är ett offer för dagsformen. Stark tvåa :P
Rätt bra men orkade bara en lyssning. Tar mig inte med på en magisk resa eller så.
En snäll trea. Bra på vad de gör och kul att de håller på, som Freddi skulle sagt!
Inte emo-rock precis.
Kul, feta refränger (Get your hands off of my woman motherfucker) och tunga riff. Riktigt bra rockbryggor också. Hasse Fröberg-klass! Vad mer kan man önska sig? Kanske att de kapat någon av de sista låten och varför börjar de med albumets sämsta låt?
Klarar med bravur konststycket att inte låta som en pastisch av 70-/80-talet. Mycket tack vare otroliga popdängor i – a jag kommer gå dit – Abba-klass. Låt 2 till 9 är otroliga.
Har nog underskattat hur bra Darkness är bortom all spandex.
Kan man ge nen femma på potential? Nä kanske inte. Kommer återkomma och kanske höja denna
Förkroppsligandet av en trea? Fett nice, Inte en dålig stund men inte heller någon hit.
Klassisk ebismusik! Mediokert.
Ojvoj, det här tar en gammal tillbaka till ungdomen. Upptäckte säkert den här på typ PSL. Förstod det som att den här övningen är skivan hyllades unisont och försökte hänga med i den stora världen. En mastodont att ta sig än men visst fanns det något som greppade mig när jag gick runt i den lilla världen Knivsta och lyssnade i mina Koss-lurar. "Det här är rätt bra" tänkte jag och fortsatte ge The Suburbs många chanser att bli en favorit. Det här verkade ju vara min generations arenarockband!
Och så blev det ju i ett par år. Att Arcade Fire blev ett stort arenaband jag såg på största festivalscenerna – en gång två samtidigt! Nästa skiva och turné blev ännu större och självaste Bowie gästade titelspåret. När man hör den här plattan förstår man ju att det raka, Stora soundet gick hem i en tid då STOMP-CLAP-HEY! var en uppskattad genre.
För mig blev The suburbs aldrig ett otroligt soundtrack om uppväxten i Knivsta. För att skivan, eller för den delen Arcade Fire, ska komma till sin rätt måste man vara så extremt inkörd på att ha världens mäktigaste lyssning (varje låt ska vara mäktigare än den förra!).
Bara Sprawl II får med mig på det tåget. Den blev en favoritpepplåt. Kanske skvallrar det om att Regine Chassagne skulle fått sjunga mer?
När jag nu, känslokall och bitter, återvänder efter många år hör jag andra saker. Visst finns det en släng av Neil Young här, som i Suburban Wars som tyvärr måste avslutas med sånt jävla Disney-indie-pump. Överlag är det just när de håller sig från att låta så rakt, så 2010 som det är bra. Men det är ju inte så ofta tyvärr. Kanske aldrig. När väl gitarr och piano lirar lite lösare fortsätter basen och trummorna med sitt eviga pumpande.
Kanske är jag påverkad av min PTSD från Lennart, trummisen som spelade med mig och Isabelle i Perspektivet ett tag. Han skulle alltid spels såna här "mäktiga trummor" och försöka få in ååååååhoooooheeeeeyyyheeeeyyy-körer i varje låt.
*Ingen ai användes för att skriva detta
Han inte lyssna så noga tyvärr
Så jävla fett. Som att råttkungen själv skulle besjunga allt den ser I världens mörka vrår.
Stark fyra
Obligatorisk kurslitteratur för varje aspirerande psykadeliker. Som min gamle vän Greven!
Tycker det här är så sjukt bjäring.
Som Heroes är för Low är The Next Day för Blackstar. Lite väl gubbskrikit ibland men har några riktigt bra spår. Inte minst Where are we now som kanske är en av Bowies 10 bästa låtar
En feg trea i brist på tid. Underskattat band?
Älskar det men inte mer än att det blir en stark trea. Vid rätt tillfälle och rätt sinnelag en femma?
Imbecill! Kättare! Grobian! Sötvattenspirat! Odåga! Blotare! Bondlurk! Dårhushjon! Enögda kannibal! Grottmänniska! Vrålapa! Pestråtta! Sabotör!
Huuuuuur kan du bara he en stark fyra till världens bästa album?! Fuuuuuuuuuuu
För en gångs skull tog jag mig tillfälle. Eller var det snarare så att jag fick tillfälle? Vid närmare granskning syntes mig omständigheterna för dagens albumlyssning oklara. Klart var i alla fall att redaktör Åberg, det vill säga jag, satt fast i en stor förstärkare uppställd på familjens vardagsrumsbord. Inte med skägget, men en sladd från ett par hörlurar av skaplig kvalitet till nämnda förstärkare.
Helt kopplad och halvt liggandes visades sig detta bli en upplevelse i stark kontrast med mitt tidigare möte med Emerson, Lake and Palmer. Den gången hittade jag skivan Brain Salad Surgery i min hylla, fick intresset väckt av det galna omslaget, men hann inte lyssna färdigt på första sidan förrän jag panikslaget försiktig lyfte nålen från skivan och bytte till något lugnare (läs: Steely Dan).
Den här gången kanske det bara var skjutsen i ljudkvalitet och tryck som fick mig... eller var det bara ett jäkla fett drag?
F-U-C-K. Is that how you spell friend?
Lite intressant i början men f-u-c-k vad jag tröttnade
