Dino's femma. Han råkade ge fyra. Mjukare än jag trodde men så klart tungt som fan. Dels har vi den återkommande bandlösa basen, sen har vi gitarrspelet som i de mjukare låtarna drar åt typ mark knoåfler snarare än Kurt Cobain.
Det hänger ("i slutet av dagen" ) på att köpa Eddie Vedders röst, Sen är man hemma. Få album inom arenarock som slår detta.
You can't sing darker. Det är något visst med en sista hälsning innan ridån går ned. Hineni, Hineni!
Synd att dino's ålderism grusar hans öron.
Otrolig röst. Vissa låtar bättre än andra.
Tänd en mental cigarett, häll upp ett dricksglas bourbon och ropa "HEY!". Detta är något annat än bluesbaren på Hornsgatan. Vif.
Tunga musiker, tung gubbe. Härligt med hyfsat modern produktion. Nåja 1977 men det är inte inspelat via burktelefon som den mesta bluesen man hört. Sen känns det åtminstone som att allt är en tagning. Det gör detta till den bästa bluesen jag hört.
Alla kör fullt blås hela tiden.
Sjukt bra sångare. Flera otroliga låtar I sig, men känns spretigt när det sätts ihop till ett album. Lilac Wine och titelspåret är ju galet bra.
Inte många som vet att alla syntar på Oxygene spelas av en hudgås.
Som att I ultrarapid uppleva big bang genom ljud
Det är ju fett. Bättre än jag tänkte. Svårt att inte översköljas av nostalgi från mellanstadiet
Som att lyssna till Phil Collins sjunga till rederiets soundtrack. Räddas från ettan av låten med Kate Bush och In your eyes (som Phil Collins Tarzanlåt fast sämre).
Så överdrivet städat sound. Musik för 80-talsyuppies...och Dino.
Inte ett maj7 så långt örat kan nå. Rått och coolt. 1970 låter som Viagra Boys fast 1970. Tänk om de hade lite fetare produktion. Fast hade det varit bättre?
Tänk att det här hände samtidigt som flower power. Tänka sig
Håller med föregående talare. Är bra, men skulle högst troligen vara möcke bra om man fick köpa CD-skivan, lyssna och läsa innerkonvolutet i två månader
Ett för städat hem är inte ett mysigt hem. Samma med musik. Beyond skin är inte dåligt men för polerat för att ens väcka en förnimmelse av känsla i min sargade själ.
Känner mig massivt attackerad. Piss. Känns som att gå in i på svintrist men på något sätt hypead bar fylld av frireligiösa, välfärdskapitalister och entreprenörer. När du väl kommer fram till baren är mannen i baren kort i tonen och förstår inte vad du säger. "maestro!"
När man till sist druckit upp, dragit sin sista suck och lämnar lokalen undrar man vart de där 48 minuterna tog vägen.
Aah den är fin. Mycket mjukt spelat av Shuggie. Lika mjukt som hans namn.
Efter några låtar tänker man "här behövs en master blaster, eller varför inte en strawberry letter 23?". Och så kommer den plinkandes.
Med doping en 4.
Som den yogi han är balanserar Sting på gränsen mellan "kanske har något" och "det här är det sämsta jag nånsin hört, det kan inte vara seriöst".
Meddelande i en flaska dock.
Försökte när det begav sig, lyssnade en gång till nu. Det är för deppigt och enformigt för att jag ska orka ta till mig det. Som ett deprimerat arcade fire. Sorrow found me...
Alltid svårt att återvända till något från när man var i den idiotåldern runt 18-20. Men det är ju inte jättedåligt.
Efter andra halvan av dead embryonic cells är jag såld. Just där undrar jag också om de utökade teumsetet med mer än kick och virvel, för jävlar vilket smattrande det är på virvel o första.
Man blir ju sugen på att spela Doom och slakta demoner eller gå på hus 7 med Freddi och headbanga sönder hjärnceller.
Är för dåligt insatt i genren för att kunna dra paralleller men hittar många intressanta inslag, även om det kanske blir lite enformigt ibland. Det är en sjuk produktion också. Man måste lyssna ashögt för att det ska låta bra, och då låter det jävligt bra. Blir dock bara en feg trea.
Asså fram till I'll be watching you är jag beredd att stämpla perioden 82-88 som mänsklighetens sämsta. Liksom vad är grejen med huvudlösa gitarrer... och Sting!?
Sen tar det sig. Trodde jag. Under andra genomlyssningen blir jag bara trött. I'll be watching you låter så apart från allt annat att det känns som den producerades i en annan galax.
Så det kanske inte är så konstigt att 80-talet har färst (färs) bidrag till listan.
En första halva som lovar mycket. Suspended in Gaffa va, vilken mörsare. Sen lyfter det inte riktigt efter det.
® Kom för hårdrocken, stanna för den eteriska mandolinen. Första två låtarna är bara uppvärmning.
® När Dino Cp-man bjöd med en 15-årig Bert 3000 på vandring upp för de dimmiga bergen , vidare upp på trappan till himlen och slutligen ner till Kalifornien förändrades allt! Mäktigt att även Gollum (Mangelopus) hakade.
® John Paul Jones va. Mvp hela skivan.
® När man lyssnar digitalt har skivan en stor brist: Efter Stairway måste man få hämta andan, men då blåser de på med Misty mountain hop. Hur fan tänkte de där? När jag senare lyssnade på vinylen skingras molnen och jag äter upp mina ord. Det är ju såklart så att stairway avslutar a-sidan. Sen får jag pusta ut, torka gåstårarna och gå bort och vända på skivan.
Det är väl helt ok. Men varför inte lyssna på Beach Boys istället?
