Man blir lite sugen på att se henne i augusti 2026. Silkeslent, underbart. Stark 3a, nära 4a.
Enformigt och ljuvligt. Vilken badass gubbjävel.
Äh, det här var nirr! Tycker inte alls det är så jävla daterad produktion. 4 dansande grillade kyllingar
”Pilgrim” var en riktigt fet låt. Annars för daterad 90-tals-lounge-drum-n-bass
Bland massa triphop och könlös indie fick man äntligen lite soul! Härligt!
Man kommer inte runt att det är en enormt stark start. Säga vad man vill om Sting men nog är det skickligt och svängigt. Ibland mästerligt, men ibland tråkigt.
Gillar detta skarpt. Finstämt, melankoliskt, melodiskt. Fin morrissey-djup/mörk sång. Positiv överraskning och nåt jag antagligen kommer återkomma till.
Pangskiva! En av sepulturas bästa. Dead embryonic cells är en perfekt thrashlåt - dubbeltramp, groovepartier och ett kerry kingigt gitarrsolo som låter som det skrivits på måfå.
2:a gången på tre dagar och nu har poliserna slickat till sig. Ska’n möter lejonkungen redan i andra låten. Gillar jag det lite grann? Ja, jag gör väl det. ”Miss gradenko”, riktigt köttigt fusion-gitarrsolo. Generellt lite prog-rockstämning rakt igenom som jag uppskattar. Och låter inte Sting jävligt mycket som en ung Donald fagan i Steely dan i ”murder by numbers”? Underbart ju! Svag för välspelad, vit-svängig och duktig musikermusik, stäm mig!
Och kalla mig gärna platt, men ”every breath you take” kommer man helt enkelt inte runt. Fortfarande otrolig trots att detta är 1000nde gången man hör den. Riffet är bland det mest geniala som någonsin skrivits.
Skivan växer så det knakar med andralyssning!
Spontant besviken. Gillar kate bush som fan men det här känns som passerad gräns av teatralitet parat med 80s reverbdille. The Kick inside eller hounds of love är båda mästerverk, denna når inte upp.
Kul att hon testar att sjunga som en traditionell kines. Gillar det inte svinmycket, men plus för den konstnärliga totalfriheten.
Tillåt mig att sparka in en vidöppen dörr, men vilken JÄVLA skiva detta är. Fint att få närlyssna på annat än de självklara hitsen och drabbas av den perfekt komponerade helheten.
Pipan. PIPAN!!
Fascinerande, återigen, med låtar man hört 1000 gånger men aldrig ledsnar på. Stairway to heaven är en sån. Gåshud från hjässan raaackkkt ner till anus VARJE gång. Det bästa gitarrsolot i världshistorien.
Att börja med black dog och sluta på when the levee breaks är i sig värt 5/5. Blev akutsugen på att bara lyssna på Zeppelin i några dagar.
Flera fina låtar, men sticker inte ut supermycket om man jämför med samtida skivor med liknande sound. Ställs denna bredvid pet Sounds eller någon skiva överhuvudtaget med Beatles bleknar den. Kan ej bli mer än svag 3a för mig. Når inte riktigt upp till hypen.
Brukar störa mig på latin men jag har haft jävligt roligt med den här jäveln.
Fin han är. Just denna kändes lite mid, men 3a och stark sådan.
Vet fan inte va jag ska skriva ens. Älskar till och med McCartneys lite utskällda tramslåtar.
Kan tillstå att dont pass me by och piggies är svaga… sistnämnda till och med lite obehaglig. MEN - de trängs ju med flera att de bästa låtarna som någonsin skrivits. Ges inte 5a spelar man tuff.
Älskar den här skivan, stämningsfullt mys rakt igenom. Mtv-nostalgi för en 90-talist, man minns varenda video i detalj.
”Natural blues” var en av de läskigaste låtarna från min barndom på grund av videon, där Moby sitter på ett smutsigt ålderdomshem och drömmer sig tillbaka framför en tv som visar en ung, men redan skallig, Moby hoppa studsmatta o ha det gött, för att i slutet bli buren mot himlen av en ängel spelad av Christina ricci.
”Bodyrock” är lika mycket FIFA som song 2 med blur. Gåshud.
Tappar lite andra halvan. Känns fräckt att kalla det här albumet ”lite för långt” en dag efter white album, men det är så jag känner.
Kul med nåt jag aldrig hört talas om. Ambitiöst och spretigt i nån sorts Damon albarn-anda, men enda som verkligen fastnar är sidewalk serfer girl. Inte asdåligt, absolut inte asbra.
Uppskattar på nåt sätt respektlösheten kring genrer men känner ofta ”välj, för helvete”.
Älskar dessa gubbar. Mys och vackert, men hann tyvärr ej lyssna tillräckligt koncentrerat för att göra det rättvisa, är känslan.
Punk-funk-bowie-rocknroll? Gillar det mycket. Som Billy Bragg-fantast blir man varm av essex-dialekten. Clevor trever nog favorit.
Bra blandning mellan rökig arbetarklass och rätt slicka och snygga jazzfärgningar och funksväng. Kul att höra sex & drugs & rock’n’roll i ett större sammanhang.
Aldrig riktigt fastnat för Nas om jag ska vara ärlig. Med det sagt, jävla klassiker det här. Stark 3a, alternativt rak 4a.
Inget emot tidig, lite gladlynt och campig hiphop, men varför lyssna på det här när man kan lyssna på sugarhill gang eller grandmaster flash? Inget emot diskant afrikanskt gitarrplock, men varför lyssna på Graceland från temu när man kan lyssna på Graceland?
Värst är det väl när McLaren själv rippedirappar.
NU JÄVLAR åker vi - äntligen ett konceptalbum! Och ett av 10-talets bästa dessutom. Fanns goda skäl till att Prince tog Janelle Monae under sina vingar. Den här skivan har fan allt - fooonk, neo-soul, hip-hop, bowieflörtar, otroliga orkesterarrangemang, afrofuturistisk sci-fi i George Clinton-tradition och episk musikal-krydda. Solklar fullpott!
Kan rekommendera att komplettera den här lyssningen med första och sista delen i den här storyn, EP:n ”Metropolis” och fullängdaren ”the electric lady”. Hela klabbet är bangers!
Spontan känsla två låtar in: för mycket popcountry-brutta-jill-Johnson för mig.
Ok, solidify var lite fet.
Några bra och hittiga låtar, men forgetable.
Borde gett det en andra lyssning, hade kanske växt då. Älskar vibrafonen.
Gillar som fan! Riktigt fint, tungt groove och kul, fritt jammande. Slapp stämning på ett bra sätt. Plus för ståbasen.
Kritiken skulle ju kunna lyda ungefär: alla låtar låter väldigt snarlikt. Och det är ju sant. Men spelar det någon roll? I det här fallet tycker jag inte det.
Hatar ej. Mycket är till och med direkt fräckt. Rak 3a. Hade dansat.
Det fanns inget behov av den covern riktigt va? Utöver det gillar jag ju det här. Svag för discorock och falsett. Fortsätter med 3or. Denna svag.
Har alltid charmats ihjäl av beastie boys. De har tramsbyxorna på, men vilka mästerliga beatmakare! Otroligt bra och smakfullt samplat och så jävla kul att lyssna efter små detaljer i kollagen. Letade sig in några sekunder Ramones bland all gammal funk, och anade en kortis av sweets ”ballroom blitz”. ”When I’m 64”-samplen i ”the sound of science” är genial.
Känns som en revansch för medelklass-vit, livsbejakande och dekadent larv-rap efter den pissusla Malcolm McLaren-skivan.
”I’ve got more stories than jd’s got salinger” är en så ljuvligt kass line.
”I was makin records when you were suckin your mothers dick”. Va?
Måste man verkligen höra två super furry animals-album innan man dör? Precis som förra gången blir det aldrig mer än ok. Brasklapp att jag nog påverkas av den enorma besvikelsen att inte få vakna till nåt annat.
Jag är underhållen. Man är ju bara bekant med hitsen på förhand och de slår ju an en nostalgi-nerv som inte var odelat positiv när det begav sig. Nu har de omvandlats till otvivelaktiga bangers. Fångas av 50s släpiga Warren g-vibb. Guldstjärna för hans korståg mot p diddy redan här.
Skivan är en rak 3a.
Hade aldrig hört tidigare måste jag erkänna. Aldrig varit punknörd, mer dragit åt metalhållet. Tycker mycket mycket om detta.
Föredömlig albumlängd.
Lowdown, vilken JÄVLA låt
Ballaste som gjorts. Stinker. 5/5
Två låtar in och mer kvinnohat än 50 cent. Spännande.
Blir tyvärr lite uttråkad av detta. Den här kom ut samma år som ”revolver” och folk ställer på allvar frågan: ”Stones eller Beatles?” Sjuka, sjuka jävlar.
Less på året 1966 nu och har fortfarande ptsd efter att ha lyssnat på UK-versionen av Stones-plattan igår, som bland annat ersatt ”paint it black” med en riktig skitlåt.
Men över till Kinks. Gillar detta!
Däremot väcks en större fråga: Varför känns vissa saker från samma period daterade och fast i sin epok, medan annat känns tidlöst? Jag kanske framstår som Beatles-runkare, och det är ju en korrekt beskrivning, men det är så jag tänker kring alla Beatles skivor från rubber soul och framåt (typ). Tidlösa, inte ”60-talsplattor”. Det här: till största del en ”60-talsplatta”, med några undantag, som ”dead end street”. Inget fel med det, bra och mysig, men ofta inte mer än så.
Äntligen lite slick country-soft-rock! Klart att det blir för mycket även för mig ibland, ”most of us are sad” gränsar till ett sånt exempel. Bara doobie brothers klarar sig helskinnade ur den typen av blue eyed soul.
Nä, hörrni, lite mjeh? De är överskattade, Eagles. Kalla mig tråkmåns och nejsägare, men visst är de väl ett klassiskt one hit wonder-band?
Och jag fattar fan inte varför de låter någon annan än trummisen sjunga? ”Take the devil” hade varit 10 ggr bättre med hans lena stämma vid micken. Den andra sångaren låter tyvärr som jon bon jovi från temu här.
”Earlybird” var ball och bisarr. Den får 4/5 som enskild låt. Likaså avslutande ”tryin’”. I andra lyssningen poppar ”witchy woman” också. Återigen - låt trummisjäveln sjunga allt! Banjon får 5/5.
Växer med en andra lyssning. Skivan är en 3a, svag.
Stort fall framåt för stenarna, sjukt att det bara skiljer två år från förra tröket. De bottnar mer i bluesrocken och äntligen hör man att de är DNA-t för tusen band som kom efteråt. Street fighting man och stray cat blues känns genredefinierande. Vafan skulle aerosmith göra utan den här skivan?
Säger sig självt att det är en jävla panginledning, och va fin no expectations är. Överlag helt enormt mycket bättre låtar än aftermath.
Fråga: vem sjunger på prodigal son? Otroligt äkta.
Solid 4a!
Detta nosar på en 5a. Glad för första Neil Young hittills.
En tumregel är att aldrig ta emot en julklapp från just Phil spector. Men förutom mord (både av en människa och av flera spår på ”let it be”-skivan) är ju det här någonting gubben var en fena på - köttig 60-talssoul!
Att höra Phil i sista låten är spännande. Man undrar hur många i produktionen han mulat in en revolver i käften på när han tappat tålamodet?
Julskivor är oftast piss, och denna ska bedömas i sin väldigt specifika genre. Då är den väl en rätt så stark 3a va?
Knopfler är magisk. Bara hans gitarrspel gör det till minst en 3a. Sultans sular upp den till 4an.
En no skip trip. Helt perfekt hårdrocksplatta. Full pott så det skriker om’et.
Hetfields röst är lite mjäkig emellanåt. Nästan helren i strupen på både master of puppets och battery? Han känns lite för självmedveten med symfonikerna runt sig. Det är ingen gosskör - dista på, gubbjävel. Och 2 timmar och 13 minuter är lite väl va?
Men när det är ballt är det ballt. Och ofta otroligt snyggt arrat, tycker inte det känns som en gimmick. Flera av de gamla rökarna förhöjs av orkestern. Sen stör jag mig lite på flera av load och reload-låtarna, 90-tals Metallica är svårälskat emellanåt.
Svårbetygsatt. Ibland undrar jag varför det här gjorts överhuvudtaget och ibland känner jag att det är asmäktigt och en blandning som tillför nåt. Kommer nog väldigt sällan återkomma till den här skivan.
Ser fram emot att få upp något av metallicas studioalbum istället.
Fick gåshud efter 10 sekunder. Det är så satans vackert.
Aldrig hört förut. Mycket stark inledning, svag för pretto new wave och rätt förtjust i de ständiga elektroniska industriell-ljudkonst-inslagen. Jävligt kall produktion, låter exakt som färgskalan på omslaget. Gillar det. Trivs med den poppande basen och pianolicksen.
Stark 3a eller svag 4a.
Det är en 5a och det befästs redan vid första droppen. Sån jävla metal-electro! Kan vara den bästa electroskiva som någonsin gjorts.
Blir alltid irriterad av äcklandet med autotune och hans jävla självömkande gnäll.
Samtidigt finns ju några bangers här och det är fullproppat med snygga och ibland rätt obehagliga beats. Både black skinhead och new slaves är pissbra. I am a god är en spännande och tvetydig inblick i hans megalomani.
Va jävla frejdigt! King Louie kan inte få under en 4a.
Den här och Are you experienced samma år, 1967. Det mest banbrytande i hela rockhistorien? Jämnt skägg mellan de två skivorna i alla fall. Den här mer chill och eftertänksam. Är båda 5or?
Lyssningsförvåning: minns inte att little wing var så här jävla kort? Stevie ray vaughan har meckat med ens minnesbild där.
Bold as love är nog hans finaste låt. Castles made of sand också en favorit.
4,5
Rätt segt fram till clint eastwood va? Och ganska segt efter också. Ett av triphopens stora bekymmer generellt.
Fick det där nostalgiska hjärtsnörpet när den här skivan kom upp, kände mig taggad, minns den här skivan som svinbra. Men, den är som helhet förjävla tråkig tyvärr. Några riktiga höjdpunkter här och där, men inte mer än godkänt. Både demon days och framförallt plastic beach är bättre än denna.
Fina de är tillsammans, Iggy och Bowie.
Trodde jag skulle vara rätt uttråkad, men icke. Tycker det här är väldigt vackert. Jordigt och 70-taligt, de hatar inte Crosby, stills & Nash. Blir fan 4a igen här.
Är uttråkad och orkar inte ge den en till chans.
Äntligen första skivan där dr funkenstein himself, George Clinton, medverkar. Visserligen kort men hans dna finns överallt här. Välkommen!
Tidiga Kendrick är perfekt hiphop för mig. Organiskt och jazzigt med en stor dos g-funk och neo soul. Dessutom är det inte tradig oreflekterad pangpang-romantik utan ärligt berättat och genomtänkt. Så satans svag både för kendricks svala och släpiga leverans och de teatrala gangsta-satir-gubbarna han gör ibland.
Sånt jävla musikeruppställ här också med kamasi Washington på sax, Robert glasper på piano och thundercat på bas. Bara groovet i början av ”Hood politics” är nog för att nosa på 5an.
Har svårt att välja mellan den här och ”good kid mad city” som kendricks mästerverk. Landade i att det nog är den sistnämnda ändå när låten ”the art of peer pressure” gick igång automatiskt efter att jag lyssnat klart på den här skivan. Sån satans kompakt hopplöshet, som att lyssna på en säsong av ”the wire”. Kanske den bästa låt kendrick gjort.
Får landa i att både ”to pimp a butterfly” och ”mad city” är 5or, helt enkelt. Denna lite lite svagare än ”mad city”.
1 januari 1977, ett släppdatum som förpliktigar. Och vilken jävla rökare till debut! Aldrig tänkt på hur gullig ”white riot” är, att den mest handlar om att de vill va lika balla som de svarta ungdomarna, som när de har det tufft i alla fall inte har nåt emot att ”kasta lite sten”.
Ett band jag aldrig fördjupat mig i utöver hitsen. Sympatiserar med den experimentella proggigheten och jim Morrisson har en röst man inte skojar bort.
Urstark 3a eller rak 4a.
Lyssnat två vändor nu och mycket är ju bra här. Tomorrow is a long time, Maggie may och i know I’m losing you är höjdpunkter. Det är en jävla pipa han har! Men det är nåt som inte når fram, i långa stunder lyckas liksom inte roddan fånga mig. Är man för präglad av att han känts så jävla bingo lotto-rock hela ens liv?
Han ska i alla fall ha ett varmt tack för att hans platta ”spanner in the works” var tröjspons för Bajen säsongen 95. Blev några hundra tuss in på det krisande kontot! För den goda insatsen för svensk fotboll avrundas den starka 2an uppåt till en svag 3a.
Återigen ett band jag bara skrapat på hits-ytan med. Gillar detta som fan och nu fattar jag varför de ofta lyfts fram som tongivande och lite pionjäriga för grungen och alternativrocken på 90-talet. I stunder tyngre än jag förväntade mig. ”I remember california”, ”orange crush” och ”stand” höjdpunkter.
Stark 3a eller svag 4a.
Äntligen Todd! Yacht rockens rolls royce. Knappt uttråkad en enda gång under knappt 90 minuter. Kul bakom kulisserna-trams under andra halvan. Jävla spännvidd mellan en låt som ”i saw the light” och öset i ”little red lights”. Riktigt bra på gurkan är han också (honorable mention: ”black maria”).
Finns ett todd-album till på listan enligt mina efterforskningar, ett där han börjat lämna konventionerna och kukar ur mer. Ser fram emot det.
Betygsinflationen fortsätter. En så stark 4a att jag måste avrunda uppåt.
De har en självklar plats i pophistorien och förstår att de inspirerade många, men här har tiden sprungit i kapp. Orättvist omdöme 2026 kanske, men störande tidstypiskt och generiskt.
Om man tänker att kind of blue släpptes året innan och att Little Richard härjade samtidigt fattar man att det inte riktigt var hos vita slätstrukna sånggrupper de mest intressanta grejerna hände just det här året.
Bra att de skrev love hurts så nazareth kunde göra en odödlig powerballad 15 år senare.
Knappt att i believe in a thing called love ens är höjdpunkten här. För jävla fullproppat med bangers! Är underhållen så in i helvete. Saker får väl bara vara lite skoj ibland?!
Ett par fillers i andra halvan som är onödigt radiopoppiga, som ”friday night”. Men det räddas upp direkt med ”Love on the rocks with no ice”. Vilken rökare.
Lyssnat igenom drygt två gånger och skulle kunna lyssna om ett par vändor till utan att tröttna. Det indikerar stark 4a igen? 5a?
Lyckas vara både svårgenomträngligt och lättillgängligt på samma gång. Det är så jag vill ha min prog.
Alla andra flöjter tittar avundsjukt på tvärflöjten.
Först och bäst. En solklar 5a jag inte kommer revidera.
Har ingenting emot t.rex men det här är för såsigt. Kommer den här upp vid en lite orättvis tidpunkt?
Snacket om t Rex/marc bolan vs David bowie är för dumt så här i efterhand. Det bor granne med Rolling Stones vs Beatles.
Som italodisco-vän är det här bitvis toppen, men stör ibland ihjäl mig på indie-fraseringen och indie-uttalet.
Brasklapp att det kanske snarare är skotskan som ger det intrycket och inte den vidriga ”låta-som-islänning”-sjukan.
De återanvänder samma drop-trick en gång för mycket möjligen men när det är bra är det bra. Fina Ken Laszlo-aktiga syntljud emellanåt.
Stark 2a eller svag 3a.
Får anledning att fundera på varför jag stör mig så jävla mycket på svulstig pretto-indie. Men tror att det beror på att den känns beräknande. Stråkarna är liksom inte ärligt menade.
Man kan jämföra det med Leonardo dicaprio. Han är en otrolig skådespelare, men varje gång jag ser honom i en film tänker jag: ”det där är Leonardo dicaprio!” Här tänker jag mer på vilken känsla de vill att jag ska känna än att jag känner den på riktigt.
Month of may var fet i all sin enkelhet. Modern man får plus för mecktakt.
Nä, jag köper det inte. Det är absolut inte kasst, tvärtom jätteskickligt, men det sätter sig inte och är dessutom emellanåt för sentimentalt.
Blir nojig av cannabis tyvärr.
Borde nog gett den här en lyssning till men lättjan tog över och drev mig till Erykah Badus trygga famn istället. Föredrar kantslag framför rymdambient.
Baduizm: 5/5
Rymdrock: 2/5
Stenhårt. Louis Armstrong har horsat satan i 40 år, flyttat till ett träsk i djupaste södern och gjort ett album med konservburkar och plåthinkar. Så stark 4a att den sniffar på 5an.
Sån jävla bredd från elaka In the colosseum, till läspande gospel, till vackra in the rain. Fint att få spendera dagen i Tom Waits industri-iga och sinnessjuka era.
Intressant att höra den här plågade människan. Men så jävla bra är det ju inte tyvärr, sånär som på några låtskisser och idéer som hade kunnat bli nåt tillsammans med hans gamla polare. Påminner om john frusciantes soloalbum på 90-talet.
If i can see you, vilken progrökare! Och Where are we now är en av hans vackraste låtar.
Otroligt att så sent i karriären göra ett så här starkt album. 4a.
Mer experimentell än jag minns den. Riktigt riktigt bra rockskiva. Stark och tydlig 4a!
Den här skivan har alltid varit ett sånt mindfuck. Omslaget skriker metal, innehållet är musikal-cabaré-rocknroll.
Visst, mycket är rätt kul, men mycket är också för mycket meat loaf för allas bästa. Lite jämntjockt, det ska liksom knullas i 180 låt efter låt.
Andra lyssning bättre, men då blir också det riktigt lökiga extra lökigt. Introsnacket i you took the words right out of my mouth och i princip hela paradise by the dashboard light, i synnerhet andra halvan. Ofattbart lökigt. Bat out of hell och All revved up, dunderlåtar båda två. Kul med Todd Rundgren på gurka.
Stark 2a som i godkänt+
Ägnat dagen åt att försöka hitta svagheter här. Men till och med gurkan, och då menar jag bokstavligen instrumentet gurka den här gången, är väl avvägd.
Otroligt elegant helhet, med ledmotiv som återkommer och låtar som går in i varandra. Närmast oantastligt album. Bara början och slutet gör det till en 5a.
Trots att jag älskar progrock har jag knappt lyssnat på ELP. Det här var ju svinkul! Pretto-britter som tolkar rysk 1800-talskompositör på konserthus är alltid ett lyckat recept.
Blir varm i hjärtat av att ett sånt här album kunde hamna långt upp på topplistan 1971. Stark 4a.
Lite skamlös Beatles-kopia emellanåt va?
Nä det här säger mig ingenting alls. Kommer aldrig lyssna på detta igen. Riktigt sjukt att den här smörjan finns med på listan.
Ytterligare ett sånt där album där ett par låtar är toppen och resten är mjääh.
Nä, under andralyssningen känner jag starkt att jag var väl hård här ovan. Det är mycket som är riktigt ball och mysigt så det förslår. Mjääh-kvoten väsentligt mindre, även om det måste sägas att denna tråkmåns och normie håller california dreamin’ med god marginal högst här, trots allt.
Hyfsat stark 3a.
