1001 Albums Summary

Man blir lite sugen på att se henne i augusti 2026. Silkeslent, underbart. Stark 3a, nära 4a.

Enformigt och ljuvligt. Vilken badass gubbjävel.

Älskar henne.

Mycket mycket fräckt!

Äh, det här var nirr! Tycker inte alls det är så jävla daterad produktion. 4 dansande grillade kyllingar

”Pilgrim” var en riktigt fet låt. Annars för daterad 90-tals-lounge-drum-n-bass

Bland massa triphop och könlös indie fick man äntligen lite soul! Härligt!

Man kommer inte runt att det är en enormt stark start. Säga vad man vill om Sting men nog är det skickligt och svängigt. Ibland mästerligt, men ibland tråkigt.

Gillar detta skarpt. Finstämt, melankoliskt, melodiskt. Fin morrissey-djup/mörk sång. Positiv överraskning och nåt jag antagligen kommer återkomma till.

Pangskiva! En av sepulturas bästa. Dead embryonic cells är en perfekt thrashlåt - dubbeltramp, groovepartier och ett kerry kingigt gitarrsolo som låter som det skrivits på måfå.

2:a gången på tre dagar och nu har poliserna slickat till sig. Ska’n möter lejonkungen redan i andra låten. Gillar jag det lite grann? Ja, jag gör väl det. ”Miss gradenko”, riktigt köttigt fusion-gitarrsolo. Generellt lite prog-rockstämning rakt igenom som jag uppskattar. Och låter inte Sting jävligt mycket som en ung Donald fagan i Steely dan i ”murder by numbers”? Underbart ju! Svag för välspelad, vit-svängig och duktig musikermusik, stäm mig! Och kalla mig gärna platt, men ”every breath you take” kommer man helt enkelt inte runt. Fortfarande otrolig trots att detta är 1000nde gången man hör den. Riffet är bland det mest geniala som någonsin skrivits. Skivan växer så det knakar med andralyssning!

Spontant besviken. Gillar kate bush som fan men det här känns som passerad gräns av teatralitet parat med 80s reverbdille. The Kick inside eller hounds of love är båda mästerverk, denna når inte upp. Kul att hon testar att sjunga som en traditionell kines. Gillar det inte svinmycket, men plus för den konstnärliga totalfriheten.

Tillåt mig att sparka in en vidöppen dörr, men vilken JÄVLA skiva detta är. Fint att få närlyssna på annat än de självklara hitsen och drabbas av den perfekt komponerade helheten. Pipan. PIPAN!! Fascinerande, återigen, med låtar man hört 1000 gånger men aldrig ledsnar på. Stairway to heaven är en sån. Gåshud från hjässan raaackkkt ner till anus VARJE gång. Det bästa gitarrsolot i världshistorien. Att börja med black dog och sluta på when the levee breaks är i sig värt 5/5. Blev akutsugen på att bara lyssna på Zeppelin i några dagar.

Flera fina låtar, men sticker inte ut supermycket om man jämför med samtida skivor med liknande sound. Ställs denna bredvid pet Sounds eller någon skiva överhuvudtaget med Beatles bleknar den. Kan ej bli mer än svag 3a för mig. Når inte riktigt upp till hypen.

Brukar störa mig på latin men jag har haft jävligt roligt med den här jäveln.

Fin han är. Just denna kändes lite mid, men 3a och stark sådan.

Vet fan inte va jag ska skriva ens. Älskar till och med McCartneys lite utskällda tramslåtar. Kan tillstå att dont pass me by och piggies är svaga… sistnämnda till och med lite obehaglig. MEN - de trängs ju med flera att de bästa låtarna som någonsin skrivits. Ges inte 5a spelar man tuff.

Älskar den här skivan, stämningsfullt mys rakt igenom. Mtv-nostalgi för en 90-talist, man minns varenda video i detalj. ”Natural blues” var en av de läskigaste låtarna från min barndom på grund av videon, där Moby sitter på ett smutsigt ålderdomshem och drömmer sig tillbaka framför en tv som visar en ung, men redan skallig, Moby hoppa studsmatta o ha det gött, för att i slutet bli buren mot himlen av en ängel spelad av Christina ricci. ”Bodyrock” är lika mycket FIFA som song 2 med blur. Gåshud. Tappar lite andra halvan. Känns fräckt att kalla det här albumet ”lite för långt” en dag efter white album, men det är så jag känner.

Kul med nåt jag aldrig hört talas om. Ambitiöst och spretigt i nån sorts Damon albarn-anda, men enda som verkligen fastnar är sidewalk serfer girl. Inte asdåligt, absolut inte asbra. Uppskattar på nåt sätt respektlösheten kring genrer men känner ofta ”välj, för helvete”.

Älskar dessa gubbar. Mys och vackert, men hann tyvärr ej lyssna tillräckligt koncentrerat för att göra det rättvisa, är känslan.

Punk-funk-bowie-rocknroll? Gillar det mycket. Som Billy Bragg-fantast blir man varm av essex-dialekten. Clevor trever nog favorit. Bra blandning mellan rökig arbetarklass och rätt slicka och snygga jazzfärgningar och funksväng. Kul att höra sex & drugs & rock’n’roll i ett större sammanhang.

Aldrig riktigt fastnat för Nas om jag ska vara ärlig. Med det sagt, jävla klassiker det här. Stark 3a, alternativt rak 4a.

Inget emot tidig, lite gladlynt och campig hiphop, men varför lyssna på det här när man kan lyssna på sugarhill gang eller grandmaster flash? Inget emot diskant afrikanskt gitarrplock, men varför lyssna på Graceland från temu när man kan lyssna på Graceland? Värst är det väl när McLaren själv rippedirappar.

NU JÄVLAR åker vi - äntligen ett konceptalbum! Och ett av 10-talets bästa dessutom. Fanns goda skäl till att Prince tog Janelle Monae under sina vingar. Den här skivan har fan allt - fooonk, neo-soul, hip-hop, bowieflörtar, otroliga orkesterarrangemang, afrofuturistisk sci-fi i George Clinton-tradition och episk musikal-krydda. Solklar fullpott! Kan rekommendera att komplettera den här lyssningen med första och sista delen i den här storyn, EP:n ”Metropolis” och fullängdaren ”the electric lady”. Hela klabbet är bangers!

Spontan känsla två låtar in: för mycket popcountry-brutta-jill-Johnson för mig. Ok, solidify var lite fet. Några bra och hittiga låtar, men forgetable.

Borde gett det en andra lyssning, hade kanske växt då. Älskar vibrafonen.

Gillar som fan! Riktigt fint, tungt groove och kul, fritt jammande. Slapp stämning på ett bra sätt. Plus för ståbasen. Kritiken skulle ju kunna lyda ungefär: alla låtar låter väldigt snarlikt. Och det är ju sant. Men spelar det någon roll? I det här fallet tycker jag inte det.

Hatar ej. Mycket är till och med direkt fräckt. Rak 3a. Hade dansat.

Det fanns inget behov av den covern riktigt va? Utöver det gillar jag ju det här. Svag för discorock och falsett. Fortsätter med 3or. Denna svag.

Har alltid charmats ihjäl av beastie boys. De har tramsbyxorna på, men vilka mästerliga beatmakare! Otroligt bra och smakfullt samplat och så jävla kul att lyssna efter små detaljer i kollagen. Letade sig in några sekunder Ramones bland all gammal funk, och anade en kortis av sweets ”ballroom blitz”. ”When I’m 64”-samplen i ”the sound of science” är genial. Känns som en revansch för medelklass-vit, livsbejakande och dekadent larv-rap efter den pissusla Malcolm McLaren-skivan. ”I’ve got more stories than jd’s got salinger” är en så ljuvligt kass line. ”I was makin records when you were suckin your mothers dick”. Va?

Måste man verkligen höra två super furry animals-album innan man dör? Precis som förra gången blir det aldrig mer än ok. Brasklapp att jag nog påverkas av den enorma besvikelsen att inte få vakna till nåt annat.

Jag är underhållen. Man är ju bara bekant med hitsen på förhand och de slår ju an en nostalgi-nerv som inte var odelat positiv när det begav sig. Nu har de omvandlats till otvivelaktiga bangers. Fångas av 50s släpiga Warren g-vibb. Guldstjärna för hans korståg mot p diddy redan här. Skivan är en rak 3a.

Hade aldrig hört tidigare måste jag erkänna. Aldrig varit punknörd, mer dragit åt metalhållet. Tycker mycket mycket om detta. Föredömlig albumlängd. Lowdown, vilken JÄVLA låt

Ballaste som gjorts. Stinker. 5/5

Två låtar in och mer kvinnohat än 50 cent. Spännande. Blir tyvärr lite uttråkad av detta. Den här kom ut samma år som ”revolver” och folk ställer på allvar frågan: ”Stones eller Beatles?” Sjuka, sjuka jävlar.

Less på året 1966 nu och har fortfarande ptsd efter att ha lyssnat på UK-versionen av Stones-plattan igår, som bland annat ersatt ”paint it black” med en riktig skitlåt. Men över till Kinks. Gillar detta! Däremot väcks en större fråga: Varför känns vissa saker från samma period daterade och fast i sin epok, medan annat känns tidlöst? Jag kanske framstår som Beatles-runkare, och det är ju en korrekt beskrivning, men det är så jag tänker kring alla Beatles skivor från rubber soul och framåt (typ). Tidlösa, inte ”60-talsplattor”. Det här: till största del en ”60-talsplatta”, med några undantag, som ”dead end street”. Inget fel med det, bra och mysig, men ofta inte mer än så.

Äntligen lite slick country-soft-rock! Klart att det blir för mycket även för mig ibland, ”most of us are sad” gränsar till ett sånt exempel. Bara doobie brothers klarar sig helskinnade ur den typen av blue eyed soul. Nä, hörrni, lite mjeh? De är överskattade, Eagles. Kalla mig tråkmåns och nejsägare, men visst är de väl ett klassiskt one hit wonder-band? Och jag fattar fan inte varför de låter någon annan än trummisen sjunga? ”Take the devil” hade varit 10 ggr bättre med hans lena stämma vid micken. Den andra sångaren låter tyvärr som jon bon jovi från temu här. ”Earlybird” var ball och bisarr. Den får 4/5 som enskild låt. Likaså avslutande ”tryin’”. I andra lyssningen poppar ”witchy woman” också. Återigen - låt trummisjäveln sjunga allt! Banjon får 5/5. Växer med en andra lyssning. Skivan är en 3a, svag.

Stort fall framåt för stenarna, sjukt att det bara skiljer två år från förra tröket. De bottnar mer i bluesrocken och äntligen hör man att de är DNA-t för tusen band som kom efteråt. Street fighting man och stray cat blues känns genredefinierande. Vafan skulle aerosmith göra utan den här skivan? Säger sig självt att det är en jävla panginledning, och va fin no expectations är. Överlag helt enormt mycket bättre låtar än aftermath. Fråga: vem sjunger på prodigal son? Otroligt äkta. Solid 4a!

Detta nosar på en 5a. Glad för första Neil Young hittills.

En tumregel är att aldrig ta emot en julklapp från just Phil spector. Men förutom mord (både av en människa och av flera spår på ”let it be”-skivan) är ju det här någonting gubben var en fena på - köttig 60-talssoul! Att höra Phil i sista låten är spännande. Man undrar hur många i produktionen han mulat in en revolver i käften på när han tappat tålamodet? Julskivor är oftast piss, och denna ska bedömas i sin väldigt specifika genre. Då är den väl en rätt så stark 3a va?

Knopfler är magisk. Bara hans gitarrspel gör det till minst en 3a. Sultans sular upp den till 4an.

En no skip trip. Helt perfekt hårdrocksplatta. Full pott så det skriker om’et.

Hetfields röst är lite mjäkig emellanåt. Nästan helren i strupen på både master of puppets och battery? Han känns lite för självmedveten med symfonikerna runt sig. Det är ingen gosskör - dista på, gubbjävel. Och 2 timmar och 13 minuter är lite väl va? Men när det är ballt är det ballt. Och ofta otroligt snyggt arrat, tycker inte det känns som en gimmick. Flera av de gamla rökarna förhöjs av orkestern. Sen stör jag mig lite på flera av load och reload-låtarna, 90-tals Metallica är svårälskat emellanåt. Svårbetygsatt. Ibland undrar jag varför det här gjorts överhuvudtaget och ibland känner jag att det är asmäktigt och en blandning som tillför nåt. Kommer nog väldigt sällan återkomma till den här skivan. Ser fram emot att få upp något av metallicas studioalbum istället.

Fick gåshud efter 10 sekunder. Det är så satans vackert.

Aldrig hört förut. Mycket stark inledning, svag för pretto new wave och rätt förtjust i de ständiga elektroniska industriell-ljudkonst-inslagen. Jävligt kall produktion, låter exakt som färgskalan på omslaget. Gillar det. Trivs med den poppande basen och pianolicksen. Stark 3a eller svag 4a.

Det är en 5a och det befästs redan vid första droppen. Sån jävla metal-electro! Kan vara den bästa electroskiva som någonsin gjorts.

Blir alltid irriterad av äcklandet med autotune och hans jävla självömkande gnäll. Samtidigt finns ju några bangers här och det är fullproppat med snygga och ibland rätt obehagliga beats. Både black skinhead och new slaves är pissbra. I am a god är en spännande och tvetydig inblick i hans megalomani.

Va jävla frejdigt! King Louie kan inte få under en 4a.

Den här och Are you experienced samma år, 1967. Det mest banbrytande i hela rockhistorien? Jämnt skägg mellan de två skivorna i alla fall. Den här mer chill och eftertänksam. Är båda 5or? Lyssningsförvåning: minns inte att little wing var så här jävla kort? Stevie ray vaughan har meckat med ens minnesbild där. Bold as love är nog hans finaste låt. Castles made of sand också en favorit. 4,5

Rätt segt fram till clint eastwood va? Och ganska segt efter också. Ett av triphopens stora bekymmer generellt. Fick det där nostalgiska hjärtsnörpet när den här skivan kom upp, kände mig taggad, minns den här skivan som svinbra. Men, den är som helhet förjävla tråkig tyvärr. Några riktiga höjdpunkter här och där, men inte mer än godkänt. Både demon days och framförallt plastic beach är bättre än denna.

Fina de är tillsammans, Iggy och Bowie.

Trodde jag skulle vara rätt uttråkad, men icke. Tycker det här är väldigt vackert. Jordigt och 70-taligt, de hatar inte Crosby, stills & Nash. Blir fan 4a igen här.

Är uttråkad och orkar inte ge den en till chans.

Äntligen första skivan där dr funkenstein himself, George Clinton, medverkar. Visserligen kort men hans dna finns överallt här. Välkommen! Tidiga Kendrick är perfekt hiphop för mig. Organiskt och jazzigt med en stor dos g-funk och neo soul. Dessutom är det inte tradig oreflekterad pangpang-romantik utan ärligt berättat och genomtänkt. Så satans svag både för kendricks svala och släpiga leverans och de teatrala gangsta-satir-gubbarna han gör ibland. Sånt jävla musikeruppställ här också med kamasi Washington på sax, Robert glasper på piano och thundercat på bas. Bara groovet i början av ”Hood politics” är nog för att nosa på 5an. Har svårt att välja mellan den här och ”good kid mad city” som kendricks mästerverk. Landade i att det nog är den sistnämnda ändå när låten ”the art of peer pressure” gick igång automatiskt efter att jag lyssnat klart på den här skivan. Sån satans kompakt hopplöshet, som att lyssna på en säsong av ”the wire”. Kanske den bästa låt kendrick gjort. Får landa i att både ”to pimp a butterfly” och ”mad city” är 5or, helt enkelt. Denna lite lite svagare än ”mad city”.

1 januari 1977, ett släppdatum som förpliktigar. Och vilken jävla rökare till debut! Aldrig tänkt på hur gullig ”white riot” är, att den mest handlar om att de vill va lika balla som de svarta ungdomarna, som när de har det tufft i alla fall inte har nåt emot att ”kasta lite sten”.

Ett band jag aldrig fördjupat mig i utöver hitsen. Sympatiserar med den experimentella proggigheten och jim Morrisson har en röst man inte skojar bort. Urstark 3a eller rak 4a.

Lyssnat två vändor nu och mycket är ju bra här. Tomorrow is a long time, Maggie may och i know I’m losing you är höjdpunkter. Det är en jävla pipa han har! Men det är nåt som inte når fram, i långa stunder lyckas liksom inte roddan fånga mig. Är man för präglad av att han känts så jävla bingo lotto-rock hela ens liv? Han ska i alla fall ha ett varmt tack för att hans platta ”spanner in the works” var tröjspons för Bajen säsongen 95. Blev några hundra tuss in på det krisande kontot! För den goda insatsen för svensk fotboll avrundas den starka 2an uppåt till en svag 3a.

Återigen ett band jag bara skrapat på hits-ytan med. Gillar detta som fan och nu fattar jag varför de ofta lyfts fram som tongivande och lite pionjäriga för grungen och alternativrocken på 90-talet. I stunder tyngre än jag förväntade mig. ”I remember california”, ”orange crush” och ”stand” höjdpunkter. Stark 3a eller svag 4a.

Äntligen Todd! Yacht rockens rolls royce. Knappt uttråkad en enda gång under knappt 90 minuter. Kul bakom kulisserna-trams under andra halvan. Jävla spännvidd mellan en låt som ”i saw the light” och öset i ”little red lights”. Riktigt bra på gurkan är han också (honorable mention: ”black maria”). Finns ett todd-album till på listan enligt mina efterforskningar, ett där han börjat lämna konventionerna och kukar ur mer. Ser fram emot det. Betygsinflationen fortsätter. En så stark 4a att jag måste avrunda uppåt.

De har en självklar plats i pophistorien och förstår att de inspirerade många, men här har tiden sprungit i kapp. Orättvist omdöme 2026 kanske, men störande tidstypiskt och generiskt. Om man tänker att kind of blue släpptes året innan och att Little Richard härjade samtidigt fattar man att det inte riktigt var hos vita slätstrukna sånggrupper de mest intressanta grejerna hände just det här året. Bra att de skrev love hurts så nazareth kunde göra en odödlig powerballad 15 år senare.

Knappt att i believe in a thing called love ens är höjdpunkten här. För jävla fullproppat med bangers! Är underhållen så in i helvete. Saker får väl bara vara lite skoj ibland?! Ett par fillers i andra halvan som är onödigt radiopoppiga, som ”friday night”. Men det räddas upp direkt med ”Love on the rocks with no ice”. Vilken rökare. Lyssnat igenom drygt två gånger och skulle kunna lyssna om ett par vändor till utan att tröttna. Det indikerar stark 4a igen? 5a?

Lyckas vara både svårgenomträngligt och lättillgängligt på samma gång. Det är så jag vill ha min prog. Alla andra flöjter tittar avundsjukt på tvärflöjten. Först och bäst. En solklar 5a jag inte kommer revidera.

Har ingenting emot t.rex men det här är för såsigt. Kommer den här upp vid en lite orättvis tidpunkt? Snacket om t Rex/marc bolan vs David bowie är för dumt så här i efterhand. Det bor granne med Rolling Stones vs Beatles.

Som italodisco-vän är det här bitvis toppen, men stör ibland ihjäl mig på indie-fraseringen och indie-uttalet. Brasklapp att det kanske snarare är skotskan som ger det intrycket och inte den vidriga ”låta-som-islänning”-sjukan. De återanvänder samma drop-trick en gång för mycket möjligen men när det är bra är det bra. Fina Ken Laszlo-aktiga syntljud emellanåt. Stark 2a eller svag 3a.

Får anledning att fundera på varför jag stör mig så jävla mycket på svulstig pretto-indie. Men tror att det beror på att den känns beräknande. Stråkarna är liksom inte ärligt menade. Man kan jämföra det med Leonardo dicaprio. Han är en otrolig skådespelare, men varje gång jag ser honom i en film tänker jag: ”det där är Leonardo dicaprio!” Här tänker jag mer på vilken känsla de vill att jag ska känna än att jag känner den på riktigt. Month of may var fet i all sin enkelhet. Modern man får plus för mecktakt. Nä, jag köper det inte. Det är absolut inte kasst, tvärtom jätteskickligt, men det sätter sig inte och är dessutom emellanåt för sentimentalt.

Blir nojig av cannabis tyvärr. Borde nog gett den här en lyssning till men lättjan tog över och drev mig till Erykah Badus trygga famn istället. Föredrar kantslag framför rymdambient. Baduizm: 5/5 Rymdrock: 2/5

Stenhårt. Louis Armstrong har horsat satan i 40 år, flyttat till ett träsk i djupaste södern och gjort ett album med konservburkar och plåthinkar. Så stark 4a att den sniffar på 5an. Sån jävla bredd från elaka In the colosseum, till läspande gospel, till vackra in the rain. Fint att få spendera dagen i Tom Waits industri-iga och sinnessjuka era.

Intressant att höra den här plågade människan. Men så jävla bra är det ju inte tyvärr, sånär som på några låtskisser och idéer som hade kunnat bli nåt tillsammans med hans gamla polare. Påminner om john frusciantes soloalbum på 90-talet.

If i can see you, vilken progrökare! Och Where are we now är en av hans vackraste låtar. Otroligt att så sent i karriären göra ett så här starkt album. 4a.

Mer experimentell än jag minns den. Riktigt riktigt bra rockskiva. Stark och tydlig 4a!

Den här skivan har alltid varit ett sånt mindfuck. Omslaget skriker metal, innehållet är musikal-cabaré-rocknroll. Visst, mycket är rätt kul, men mycket är också för mycket meat loaf för allas bästa. Lite jämntjockt, det ska liksom knullas i 180 låt efter låt. Andra lyssning bättre, men då blir också det riktigt lökiga extra lökigt. Introsnacket i you took the words right out of my mouth och i princip hela paradise by the dashboard light, i synnerhet andra halvan. Ofattbart lökigt. Bat out of hell och All revved up, dunderlåtar båda två. Kul med Todd Rundgren på gurka. Stark 2a som i godkänt+

Ägnat dagen åt att försöka hitta svagheter här. Men till och med gurkan, och då menar jag bokstavligen instrumentet gurka den här gången, är väl avvägd. Otroligt elegant helhet, med ledmotiv som återkommer och låtar som går in i varandra. Närmast oantastligt album. Bara början och slutet gör det till en 5a.

Trots att jag älskar progrock har jag knappt lyssnat på ELP. Det här var ju svinkul! Pretto-britter som tolkar rysk 1800-talskompositör på konserthus är alltid ett lyckat recept. Blir varm i hjärtat av att ett sånt här album kunde hamna långt upp på topplistan 1971. Stark 4a.

Lite skamlös Beatles-kopia emellanåt va? Nä det här säger mig ingenting alls. Kommer aldrig lyssna på detta igen. Riktigt sjukt att den här smörjan finns med på listan.

Ytterligare ett sånt där album där ett par låtar är toppen och resten är mjääh. Nä, under andralyssningen känner jag starkt att jag var väl hård här ovan. Det är mycket som är riktigt ball och mysigt så det förslår. Mjääh-kvoten väsentligt mindre, även om det måste sägas att denna tråkmåns och normie håller california dreamin’ med god marginal högst här, trots allt. Hyfsat stark 3a.

Inte en enda dålig sekund. Ett helt perfekt album. Trodde länge att boston var en one hit wonder, men icke! Elegant att de river av more than a feeling det första de gör. Förväntningarna för fortsättningen är därmed skyhöga, och de fixar det med besked! Och vilket jävla omslag sen! Solid, tydlig AOR-5a.

Går inte att underskatta betydelsen av den här skivan, men den landar inte högre än 3 den här gången.

Börjar och slutar jävligt starkt. Däremellan är det ojämnt, ibland bra, ibland för tråkigt. Landar i ännu en 3a.

Återigen lite upp och ner för mig, men landar i en ny 3a. Denna bitvis rätt stark och 4a-tangerande. Älskar ”L.A.”

En favoritskiva sen jag var liten pojk och snodde cdn av min 10 äldre bror. Den börjar lite lite trevande men blommar ut till ett mästerverk. Alla låtar från in Utero är definitivt bättre än studioversionerna. Detsamma gäller nog something in the way. Meat puppets, vaselines och Bowie i all ära men alla covers blir till Nirvanas egna. Alltid gås ner till stjärtskåran av Where did you sleep last night. Inte minst för att den där vansinniga sånginsatsen blir kurts sista. 5a.

Stor anhängare av honky tonk-rock. Mycket är sömnigt, men en hel del riktiga rökarriff och höjdpunkter. Poison whiskey ska ha en honorable mention. Sen får vi ju Guitar heros rolls royce på slutet. I andra lyssningen växer även det sömniga måste jag säga. Landar på en stark 3a som är väldigt nära 4an.

Helvete va sångaren låter som the cult i sista låten. Hatas ICKE! Gillade detta skarpt. Bland övriga brittiska rockband som av oklara skäl finns med på denna lista (super furry animals) är det här skoj, svängigt och soulful. Gillar sångaren och charmas av hur de använder blås. Extra plus för mungigan i nightmare part II. Som sämst är de när de countryfolkar i moons and horror shows. Trök. Men, sen blir som sagt avslutningen the cult-sång med blås-glad-rock vilket är najs. 3an är återigen urstark.

Nu snackar vi 4a. Det är inga konstigheter.

Fattar att hans röst kan vara en vattendelare och att man skulle kunna irriteras av den lite sprättiga och pretentiösa brittiskheten. Men jag köper det rakt av och älskar hans röst, soundet och gitarrliret. Suede är toppen och den här skivan är jättebra. De är väl egentligen det ballaste britpopbandet?

Fint som snus. ”Father and son” och ”Wild world” väntade höjdpunkter. Stark 3a.

Att detta är totalt improviserat har alltid övergått mitt förstånd. Bara vetskapen att det här sker i stunden där och då tillför så satans mycket till upplevelsen. Och att han dessutom spelar på ett kasst övningspiano som han hatar gör det ännu bättre. Dynamiken och de lediga övergångarna mellan stämningslägen och genrer är fan sjuk. Kommer aldrig sluta avundas de som fattar ett instrument på ett så här djuplodande sätt, som att det är en del av deras egen kropp. Man kan börja tro på Gud för mindre. Allt är otroligt. Svänget varvat med det finstämda och vackra och så hans röst som hela tiden fångas upp av micken, ena stunden sjungandes och andra stunden småstönande. 5a!!

Rått flum och skitig soul som tilltalar mig. Man hör att de polat med Zappa och att Tom waits inte hatar det här. 3a? 4a?

Efter 100 skivor känner jag mig tillräckligt redo och invigd för att för första gången använda det bevingade ordet ”bjäring”. Bestående intryck: Det är en rätt vidrig och urvattnad version av tutti frutti det här. Gick in med öppet sinne men vidhåller att Elvis, åtminstone så här tidigt, är mycket överskattad. Förlåt för gammal och utnött spaning, men det finns samtida svarta artister som gör rock n roll bättre, till exempel original-tutti fruttin Little Richard. Eller original i got got a woman-en Ray Charles, för den delen. Med det här sagt, han blir ju fetare (på flera sätt) senare och man ska inte pissa på hans betydelse. Det är bara i långa stycken just ”bjäring”.

Yardbirds>Cream. Jeff Beck är king. Så jävla härligt riff i ”Over, under, sideways, down”. Nosar på 4an.

Det svänger, katten. Älskar hennes röst som satan och vill bara ha hatt, röka inne och bälja i mig drajja. Jag är en enkel man, men charmas nå djävulskt när jazzmusiker subtilt ”fuckar upp” och det ändå låter perfekt och alla i lokalen skrattar gott. Må va rätt generisk jazz, men så ljuvligt framförd att det landar på 4an.

Är nog denna och after the gold rush jag har närmast relation till. Mycket bra skiva där ett par trökisar här och där kompenseras av bland det bästa han gjort.

Är team Gilmour, och hans lite sävliga, subtila och eleganta stil. Ljudet är leadgitarrernas heliga graal. Har en mycket rik bekant i Djursholm som trots bristfällig gitarrskicklighet lagt ner en förmögenhet på pedaler för att försöka fuska till sig gilmours ton. Ett nästan bibliskt fåfängt försök till genväg som fortfarande inte lyckats. Det faktum att man lite varstans hör hur outhärdlig Roger waters kan vara drar ner helheten lite. I synnerhet hans tillgjorda skriksång. Men jävlar vad man uppskattar konceptalbum med tydliga genomgående ledmotiv. Föredrar skiva 2, och såklart de spår där gilmour varit mer delaktig. 4,5/5

Ska man spela ball nu för att den är så hyllad? Ska man låta ”songbird”, som är lite bjäring, dra ner den till 4an? Svårt läge när ”the chain” kommer precis efteråt och hämtar hem det igen. Mycket är perfekt här. Trummorna i dreams är som balsam för själen. Totalt jävla ljuvligt. A-sidan är 5a, B-sidan är stark 4a.

Mycket är jävligt ballt, inte minst Mass Production och dum dum boys. Vill gilla det mer än jag verkligen gör dock. Mycket som inte fastnar, trots ett par genomlyssningar. China girl är lika mjeh med Iggy som när bowie gjorde den själv. Föredrar lust for life. Här blir det rak 3a.

David Byrne säger i en ljuvlig dokumentär om funk (som finns på SVT) att han försökte göra James Brown och misslyckades men därmed skapade nåt helt nytt. Det är ändå jävligt träffande. New wave-igt, industriellt och kyligt men med fela kutis vamp och repetitionstänk. Älskar talking heads och deras angreppssätt av funken, och det här albumet är en höjdpunkt.

Livsfarligt att börja så starkt. Man blir besviken direkt efter. Andra bangers: Life in the fast lane, Victim of love. Resten trök. Svag 3a

Äntligen! En av mina största husgudar och Prince värdiga efterträdare. Man hör hur överjävligt det kommer bli när han träffar questlove sen. Finns många favoriter på den här skivan, inte minst hans version av ”cruisin”, som är bland det läckraste han gjort. ”Shit, damn, motherfucker” också en riktig rökare. I andra lyssningen seglar ”Higher” upp som kanske skivans starkaste spår. Gospel-gåshud och det där jävla HÄNGET som är hans signum. Det sämsta med den här listan är att det här är den enda D’angeloskivan man får. Skandal, eftersom ”voodoo” egentligen är skivan man verkligen måste ha hört innan man dör. Super furry animals får alltså 3, D’angelo 1. Smaka på den omdömeslösheten. Det här albumet är en ytterst stark 4a, som avrundas uppåt för att kompensera att det här är det enda vi får.

Knappt lyssnat på the war on drugs och var därför taggad. De är som arcade fire för mig, ett sånt där band som bara flimrat förbi på way out west och som hypeats och hyllats av en samlad indiearmé. Några låtar är fina, men efter ett par lyssningar landar jag ändå i att mängden för tråkig Dylan-cosplay-rock är för hög. Jag fattar helt enkelt inte riktigt grejen. Sträcker mig till stark 2a.

Inspirerande skitighet, låter som Ramones spelat in med darkthrones bandspelare. Blir 3a för black metal-pop.

Börjar som en 5a de första 4 låtarna men slätar ut sig till en stark 4a. Att lyckas följa upp tiny dancer med en sån panglåt som levon är magiskt. Otroligt jävla svag för Elton John. Till och med den cringiga indian-låten är bra.

Trumpeten i rock with you. Satans helvete vad smooth den är. Bland det bästa jag vet. Allt är så slisk-funky på ett mycket tilltalande sätt. Är på jakt efter en enda dålig låt. Letar med ljus och lykta. Tror en liten stund att det är girlfriend men övertygas av första ”yeah”:et. Shes out of my life är väl svagast, i synnerhet det fruktansvärda gråtet i slutet. Men direkt efter tar I can’t help it hem det igen med besked. Vilken jävla låt. Nä, det är en 5a, utan minsta tvekan. Älskar det här albumet. Kanske bättre än thriller.

Alltid varit svag för John fogertys röst och Creedence träskrock. Men behöver mer ”militärhelikopter-i-vietnam”-feeling för högre betyg.

Riktigt bra första halva med några odödliga hits. The Verve överskuggas ju av bittersweet symphony så pass att de känns som en one hit wonder, vilket ändå är orättvist. Men finns ett gäng sömnpiller här också och skivan är lite för lång. Stark 3a.

De ”riktiga” låtarna är ball och Isaac heyes är stenhård. Men soundtracks kan ju bli lite enahanda, svårt att komma in i instrumentala låtar som är skrivna för bild, utan bild. Med det sagt älskar man ju groovet. Pluspoäng för ”Do your thing” som fan nästan håller i alla sina 19 minuter.

Är tvärflöjtstorsk och uppskattar gnom-progg. Stark 3a, nära 4a.

Nästan perfekt album. Förutom de uppenbara är quicksand ett stort utropstecken. Knappt hört honom sjunga finare. Sniffar på 5an.

Vilken rökare! Tror inte jag kommer runt fullpotten den här gången.

Nä, för tråkiga beats och en röst helt utan edge. Andefattiga texter. För långt också. Låten Mama Said knock you out är väl ok, och det finns smågrejer här och där som är lite småfeta. Men helheten är verkligen en riktig tråkfest.

Det närmaste man kommer sorgligt bortvalda Toto på listan. I princip hela bandet är med, och Steve Porcaro har till och med skrivit human nature. Kvallituttan blir därefter! Håller fortfarande off the wall lite högre men satan vilken bra skiva det här är. Möjligen en, kanske två, fillers men resten är ju världshistoriens största bangers. Och så får Eddie van halen shredda mitt i alltihop dessutom. Smakfullt! Hade ”the girl is mine” bytts ut mot det mycket bättre Jackson/mccartney-samarbetet ”say say say”, hade det varit perfekt. 5-

Man måste inte välja, men pistol mot huvudet är det här mitt favoritalbum med Beatles. Bästa 2:30-låten någonsin: fixing a hole. Betyg: 6/5

Det är en jävla leverans från listan för tillfället. Det här är läckert, blir höga betyg igen. Stark 4a.

Depeche är en rätt blind fläck för mig bortom hitsen, så det är ett av banden jag varit mest taggad på att få upp. Älskar gothig mörk svängsynt. Blir nog glädjebetyg även idag, även om skivan tappar lite mot slutet. Rak 4a kanske?

Aldrig hört eller ens hört talas om detta gycklargäng förut och känner direkt att jag verkligen gillar medeltidsflumfolk med sitar och ståbas. Älskar när listan levererar sånt här. Joni mitchell-möter-the cranberries-gnomen bör sjunga allt och inte lämna över micken till gubben. Han drar ner helheten. Light flight var grym och lyke-wake dirge mycket vacker. Hon är verkligen toppen, joni mitchell-gycklarn. Fortsätter med glädjebetygen.

Är underhållen. Svängigt och kul. Andra halvan starkast. Första lyssningen var bättre än andra faktiskt, rätt sällan det har hänt. Tänkte 4a först men landar på stark 3a.

Det är för jävla trist tyvärr.

Ytterligare en artist som är en blind fläck för mig. Gillar det här! ”Welcome to the working week” och ”I’m not angry” är toppen. Samtidigt finns lite trök här också. Men rätt stark 3a ändå!

Bland det hårdaste som någonsin släppts. Första tagningen av ”San Quentin” kan vara ett av musikhistoriens absolut starkaste ögonblick. Vilken jävla stämning!

Det här var ändå ball. Men det fångar mig tyvärr inte tillräckligt ens vid en andra lyssning. En knapp 3a.

Härlig blandning av konventionellt och dissonant och stökigt. Ibland som att en person med aktiv psykos spelar med sina skötare. Rätt svårgenomträngligt, man behöver ge det ett par lyssningar. Växer för varje gång. Bemsha swing är en odödlig banger och både Monk och Sonny Rollins är för badass för att inte ge en stark 4a.

Är bitvis ok, bitvis bra, bitvis helt jävla värdelöst. Framförallt mot slutet blir det onjutbar foo fighters-och-radiohead-från-temu (catch the sun och the man who told everything). Pretentiöst som ett helvete. Provoceras återigen av att den här kvalificerar sig för listan när man tänker på vilka skivor som inte är med. ”Många sa att det här var den bästa debuten sen oasis definitely maybe”. Vilka då?! Tycker början var ok så kanske hade blivit snällare efter en andra lyssning, men pallar inte. Ska ändå lyssna på 1000 album, nån måtta får det vara på galenskapen.

Rätt rörande ändå, med läspandet och den skakiga och småpitchiga rösten. Mysig gubbe, flera fina låtar. Och vilket otroligt omslag!

Går rakt in, han sjunger så satans fint.

ÄNTLIGEN! Vad skriver man ens om ett sånt här mästerverk? Han är som en översexuell, dvärgväxt pastor som bara messar funkens gospel. Här finns alla Prince-lägen representerade - grisig funk, smäktande falsett-soul, 10/10-pop/rock-hits, kvinnliga alteregot Camille, ljuvligt gitarrspel. Titelspåret är en av mina absoluta favoritlåtar någonsin, the ballad of dorothy parker är 30 år före sin tid och så har vi SMUTSET i housequake?! Snusket i Hot thing?! Också otroligt svag för (den märkligt garage-mixade) ”the cross”. Han har nog aldrig sjungit så bra. Kan bli kristen för mindre. Inte en dålig sekund på knappt en timme och tjugo minuter. 5a räcker inte.

Man kan inte ge annat än full pott till världshistoriens första metalskiva, även om a-sidan är överlägsen och skivan tappar lite riktning i andra halvan. Titelspåret låter lika elakt idag som det måste gjort för 46 år sen. 4,5/5 avrundat uppåt.

Nån behövde pissa på 60-talet på 60-talet.

Älskar honom. Final days, solid ground och light, vilket otroligt avslut. Stark 4a.

Fortfarande lack sen förra gången xtc var uppe och presenterade en av de sämsta skivorna hittills, så de har uppförsbacke. De får lite revansch ändå. Efter en första lyssning är det mycket jag gillar. Vissa saker, exempelvis dear god, är väl ett steg för gymnasiepretto möjligen, men det mesta är trevligt. Kanske är det toddans närvaro som gör det? Smålyssnar en andra gång och tycker de två första låtarna är röva. Tar sig från och med the meeting place. Knapp 3a får det bli.

Det här är anledningen till att jag har så svårt för Elvis. Det här är den riktiga kingen! Sånt jävla ös!

Uppvuxen med en proggmorsa som blev väldigt musikaliskt disillusionerad under 80-talet. Av någon jävla anledning var en av få saker som fastnade hos henne då eurythmics. Märkligt, för det är ju inte direkt tältprojektet det här. Jag älskar i alla fall detta sen barnsben och Annie Lennox röst är otrolig. Riktigt jävla syntparty!

En mammafavorit för andra dagen i rad. Är indoktrinerad sen låg ålder! Han har en av världens ballaste röster och jag älskar hans jordiga folksoul. Kul att påminnas om vilken jävla panglåt caravan är! Van the man kan aldrig få under 4an. Det där omslaget däremot är 100/10. Fångar på ett tydligt sätt vilken knepig surfitta han med mycket stor sannolikhet är.

Ganska kul ibland, ganska panguselt ibland. Pulp-Frank Sinatra på hallucinogener.

Helt ok fint ibland, men mest prettotråk.

Sam Cooke är fin. Riktigt svängigt, svettigt och mysigt. Genomgående gospel-pastor feeling. Tycker det var lite för mycket samma-låt-rock n roll och för lite dynamik. Det hade höjt helheten om han tog ner det och blev mer finstämd ibland. Men stark 3a.

Är 100 % gothare känner jag. Mycket härlig dissonans i riffen rakt igenom. Ibland känns det som att Robert Smiths otroliga röst är det enda som skiljer det från black metal. Mellanspelet i the figurehead hade lika gärna kunnat vara dissection eller nåt.

En av världshistoriens ballaste individer. Finns inget jag uppskattar mer än folk som kan trans-vampa i 12 minuter utan att man någonsin tröttnar. Älskar formen att kötta på i 8 minuter plus innan sången kommer. Kan lyssna på det här groovet hur många gånger som helst. Solklar 5a.

Hade bara hört ”Luka” innan så visste inte riktigt vad jag skulle förvänta mig, men tycker väldigt mycket om det här. Nästan lite proggigt emellanåt och riktigt bra bas och gitarrspel långt fram i ljudbilden. Väldigt mycket edie brickell-vibb, det känns mer 90-tal än 80-tal. Hann med flera lyssningar och tror fanimej det här totalt ofarliga regina spektor-myset blir fullpott för mig. Vackert.

Fastnar inte. Föredrog violator framför denna.

Nä. Pallar inte 1001 mediokra brittiska album från 90-talet som man absolut hade kunnat dö utan att ha hört. Connected är väl helt ok, men i övrigt har jag haft tråkigt med den här skivan.

Groovigt som ett helvete. Köper rakt av. Ok, bonusspåret med trumduellen var kanske lite långt även för mig. Men också pisscoolt.

Svängigt och countryfunkigt i samma låda som Little feat, precis som livet ska vara. Blir höga betyg idag igen. Ett par bjäring låtar får det att landa på en 4a.

Den här jävla sångfraseringen ”HEEE HEEE HEEEE” i slutet på varje mening, ibland varje ord, ibland MITT I ETT ORD?! ”Ange-hee-heel”. Blir galen. Vet att hon vill att jag ska känna känslor, men är död inombords. Så satans daterat brittiskt piss, återigen. Så kommer lite everything but a girl-electronica där i mitten. Vem fan pallar det en längre stund? Har skittråkigt.

Bra start med sly and the family stone-sample! Det är svängigt, många bra beats och jag gillar hennes röst men det blir successivt mer och mer bjäring tyvärr. Väger mellan 2 och 3.

Jävla ös och alla låtar är precis så långa som de håller för. I can’t wait var farligt nära ett plagiat av heart shaped box med Nirvana. Otroligt, men blev ju rätt sida gränsen till slut.

Jävligt kul när sånt här bisarrt dyker upp! Hellre det än nån medioker brittisk indie från 1997 som fallit i glömska av goda skäl. Det här var ändå ball! Riktig jävla dunderpipa på Nusrat. Man är inte direkt någon pakistansk religiös musik-konnässör, så trodde nog det skulle vara mer utmanande lyssning än vad det faktiskt var. Inte så mikrotonalt som jag trodde utan rätt västligt och bekant i grunden. Jävligt peppigt dessutom och riktigt shreddigt gitarrspel och svängigt trummande. Allah hoo Allah hoo, kan bli sufisk muslim för mindre!

Helt nytt för mig det här och tyckte väldigt mycket om det! Roligt, välskrivet och opretentiöst. Jc hates faggots och sigourney weaver var toppen och som lök på laxen får man en tysk karaktär på slutet. Skivan är egentligen för lång, men är underhållen hela vägen. Djärvt att så flagrant plagiera Beatles across the universe i Where the dreams go to die. Mycket stark 4a.

Jävla solskenshistoria att hästpojken vid trummorna i Nirvana hade det här i sig. Ytterst svag för den här skivan, vars omslag jag minns tydligt från min storebrors cd-samling i barndomen. Bra blandning av ös, fräcka riff och fina popmelodier.

Det går inte att värja sig. Riktigt bra träsklåt i två timmar! Härligt rått och naket, så jävla kul att höra gagget mellan tagningarna. Av förklarliga skäl blev det inte mer än en genomlyssning, men 4an måste fram igen. Sugen på att tjacka banjo.

Har tyvärr för tråkigt med Elvis, fattar inte grejen. Men finns ju såklart ett par fina höjdpunkter man inte kommer runt här också.

Gillade detta mycket.

Gillar detta också, men kommer inte ifrån att jag saknar det mer råa och experimentella från igår! Stark 3a som kanske hade växt om jag lyssnat en vända till.

Ja, äntligen lite generisk brittisk 90-talsrock igen! Skoja, pisstråkigt. George Harrison från temu. Men känner jag den här listan rätt har de väl 15 album till man måste höra innan man blåser skallen av sig.

Bör vara rasande för ännu en brittisk altrockskiva från 90-talet, men det här är, till skillnad från gårdagen, kvalitutta. Morrissey må vara pretto som djävulen, ibland så man blir galen, men här är han på rätt sida gränsen. Många snygga, stämningsfulla låtar, ofta harmoniskt meckigare än de låter. Hold on to your friends och speedway höjdpunkter. Landar nog i rak 4a efter andralyssning.

Gammal spaning, men till skillnad från moodmanagern Ringo var George lika bra, ibland bättre, än John och Paul som låtskrivare. Över en och en halv timme låtar visar ju verkligen hur nedtryckt han måste blivit under beatlesåren. En man som äntligen kan andas! Så mycket vackert här. My sweet lord är väl världshistoriens bästa pr för hare krishna, och det som håller en från att sparka böngrytan ur labbarna på dom när de försöker värva en på stan. Isn’t it a pity är otrolig, i synnerhet version 2. Hear me lord, även det ett mästerverk, vilka mäktiga körer. Mot slutet också ett par grooviga rockrökare med mustigt gitarrspel. Out of the blue blir aldrig tråkig på 11 minuter. Eric Clapton är i högform rakt igenom, kanske hans bästa insats nånsin? Det gäller i och för sig också Ringo starr, Billy Preston och hela det ljuvliga rövgäng som erbjudit sina tjänster här. Även den skjutglade mördaren Phil spector måste nämnas. Produktionen är otrolig, så varm och atmosfärisk. Stod och vägde mellan stark 4a och full pott hela dagen, men efter att mot alla odds hunnit med en andra lyssning blev 5an solklar. Älskar detta, älskar George.

”NME named Haunted Dancehall the 47th best album of 1994”. Ibland är den här listan en mycket dålig sketch. Förutsättningarna var piss direkt när man behövde lyssna på albumet via youtube. Sämre blev det av att det var till 90 procent andefattigt. Någon av de första låtarna och nån i slutet hade NÅT, ett par njutbara minuter. Resten hade jag klarat mig ett helt, och långt, liv utan att ens ha hört talas om. Idag var det 10 år sen Prince dog, så dagens höjdpunkt var istället att lyssna på hans lite utskällda ”graffiti bridge” från (den ljuvligt usla) filmen med samma namn. Bättre än sitt rykte!

Underbara beats med smakfulla samplingar. Samma känsla som jag fick av beastie boys pauls boutique, men mer smooth. Lou reed-samplingen i ”can i kick it” är väl en av hiphop-historiens mest eleganta? Älskar när det är så här arkeologisk och man sitter och försöker gissa sig till var de mindre uppenbara bitarna knyckts ifrån. Härligt att tänka på de omsorgsfulla skivaffärsbesöken i slutet på 80-talet. Otroligt svag för conscious rap-rörelsen. Så organiskt, svängigt och musikaliskt. Blir varm av Q-tips lena stämma. Påminner om kendricks laid-back-läge.

Den där ”stand by me”-covern finns det inget behov av. Inte uselt, men kommer glömma det här fort. Kanske finns ledtråden till varför på Wikipedia: ”It only achieved commercial success in the Netherlands”. Men - sen lyssnade jag på den en gång till, och då växte den faktiskt på mig. 1975 och for a spanish guitar var bra. Stand by me om möjligt ännu kassare dock, ett haveri. Tänkte ge 2a men landar kanske på svag 3a ändå?

Inte en dålig låt.

Lite för medvetet.

Fan va fint med reverbindränkt, jättepretto, jättevit funky Duran duran-pop. ”Tears are not enough” är en riktig banger! Nån eller ett par svaga spår, men absolut en 4a.

Har klagat mycket på triphop under det här projektet, men här har vi genrens bästa argument. Man kommer inte runt den lite tråkigt förutsägbara slutsatsen att ”unfinished sympathy” är ohotad höjdpunkt, satan vilken låt. Men finns också annat mysigt som ”One Love” och ”lately”. Svag för ”hymn of the big wheel” också. Där hör man tydligt hur inflytelserik den här skivan blev. Väldigt före sin tid. Det är ju pissnygga beats rakt igenom, men finns verkligen en hel del bjäring transportsträckor också. Svårt, antingen stark 3a eller svag 4a.

Haha det här var ju funkfusionköttigt på riktigt! Slickt som en djävul, och det hatas inte. Är en varm förespråkare av funkig new wave. Några mellanspår såklart, men måste säga att funkgitarren icke är en bluff, det är emellanåt nile rodgers-klass på grejerna. Mer äkta sväng och stinkfaktor här än ABC, som trots allt fejkar funken till stor del. Trumintrot till ”calling captain autumn” var 10 av 10! Slår skyhögt på toto-skalan. Tenorsaxen är sliskig så Kenny g rodnar. Stäm mig för all del, men jag köper det rakt av. Hade jag fortfarande spelat skivor hade haircut 100 varit självklart i repertoaren känner jag. Med brasklappen att jag bara hann en vända så måste det bli en 4a till här.

Alltid undrat varför Steven Tylers röst var så jävla mjäkig här i början. Föredrar 80-90-talsskriket. Hans röst åldrades verkligen som ett vin. Låtarna är också mycket bättre senare i karriären. Mer middle-of-the-road-rock än jag trodde här. Walk this way, sweet emotion och you see me crying bäst. Big ten inch record är en av de mest poänglösa låtarna jag hört på ett album. En 3a, varken mer eller mindre.

Bävade inför, tänkte att det skulle kännas 50 cent-daterat. Men visade sig ju va riktigt groovigt och smakfullare, funkigare och souligare beats än vad jag trodde. Bra samarbeten som inte känns skivbolagspådyvlade. Älskar method man. De där jävla ”tjena hoppas ni gillade det här, och rip alla som dött”-skitsen är ju ändå otroligt charmiga. Stark 3a det här.

Överjävligt vackert i all sin enkelhet. Elegant utan överdåd. Inte helt opåverkad av att de här låtarna präglade barndomen, inte minst ”Suzanne”, ”hey, thats no way to say goodbye” och ”so long, Marianne”. I synnerhet den sistnämnda är ju för fan otrolig! Nära till bölet när refrängkörerna kommer in.

Ok, ”dy-na-mi-tee” är ju fortfarande en banger. I övrigt ingenting som gör att det här albumet ska vara med på en sån här lista. Helt bisarrt att den är med faktiskt. Inte lika irriterad som av att 1000 album av super furry animals fått plats, men nästan. Det mesta är för jävla generiskt och för jävla långt. Jobbigt att dra igenom hela timmen.

Älskar Curtis! Man hör tydligt att D’angelo och gänget inspirerats svinmycket av det här groovet, sångstilen och sättet att jobba med stämmor. Aldrig lyssnat på det här albumet tidigare men blev golvad rakt igenom. ”Jesus ”, vilken jävla låt!

Rökigt! Ljusår från vår generations ”Maria Maria”-santana. Stark 3a!

Bitvis rätt bra och vildsint rock’n’roll. Tyngre och mer södernhårdrock än jag trodde. Bra gitarrljud och Shakin all over var toppen! Men det var också rätt ofta tråkgubbigt och skivan är för lång.

När han började sjunga i head over heals fick jag gåshud. Nåt med den där melodin som går rakt in. Otroligt svag för tears for fears. Inte riktigt 5a, men nästan.

Var i helt fel mindset för larvig 60-talsrock idag. Hade rätt tråkigt. Men ska inte va en fullständig gnällkuk, finns såklart några minnesvärda låtar, som ”i can see for miles”.

Mytomspunna året 67 igen!

En av mina favoritskivor. Det är här de verkligen börjar visa vad de går för. Fullproppad med vackra låtar, till och med ringos spår håller hög klass! Inte en enda riktigt svag låt med andra ord. Guldstjärna för grek-bouzouki-gitarrbreaket i ”girl”. ”Run for your life” är fan grövre än jag minns den. Riktigt vidrig. Men också catchy.

Jävla pipa! Svängigt och glossy. Bitvis skoj, bitvis trök. En grej som biter sig fast dock: Otroligt peddig text i ”Father figure” eller?

Finns många honky tonk-höjdpunkter här, Ventilator blues inte minst. Rökare! Här gör de ju det de är bäst på, brassar på med bluesrocken. Känns genuint dessutom, inte efterapat. Älskar gospelfeelingen i ”tumbling dice”, riktigt bra körer och blås rakt igenom. Men som vanligt med Stones har vi att göra med en helt del bjäring grejer. Flera låtar är odynamiska och jämntjocka och skivan är på alla sätt för lång. Men stark 3a i alla fall, inte minst för swaggen.

Otroligt svag för the Cure. Kan inte bestämma mig om jag föredrar det här atmosfäriska deppet eller den förra vi hade uppe, som var tyngre. ”A forest” och ”at night” höjdpunkter. Det här var gothdeppigt och kul, men blev ändå sugen på att få upp det mer låtfokuserade, mindre experimentella och poppigare Cure nästa gång. Stark 3a i alla fall.

Svårslagen albumöppning. Det där keyboardriffet är ett av de bästa någonsin, lite trist att gen z nu nästan pajar det genom att lägga det på alla TikTok-klipp som ska ha lite feeling. Älskar den här skivan. Sånt satans atmosfär-och-vibb-monster. Plus för jazzandet i ”the national anthem”!

Som en enda lång Bond-låt. En brittisk 00-talsrelease i ”electronica”-facket som jag inte irriterar mig på. Kul ny bekantskap, blev golvad av den lena jazzpipan. Känns som jag kommer fortsätta med glädjebetygen idag!

Blir alltid både glad och inspirerad av talking heads. Perfekt funky postpunk, precis den svängiga dynga rocklöftet alpha pet ska vara o böka runt i. Vi är nära 5an här och jag tänker avrunda uppåt.

Inte en dålig låt här. Och så ytterligare ett exempel på varför Rolling Stones är överskattade, när otis gör deras största hit mycket bättre. Urstark 4a

Vid ett tillfälle tänkte jag ”det här låter schysst” men det visade sig vara reklampausen på YouTube som dragit igång.

Riktig MTV2-feeling. Hann bara lyssna en vända men spontant tråkigare än jag trodde och hoppades, även om det finns vissa höjdpunkter.

Som en varm kram.

Lika delar roligt som direkt obehagligt. Så jävla uttrycksfullt, teatralt och berättelsedrivet att man aldrig blir less trots att skivan är lång. Såklart stark nostalgifaktor på hitsen också. Väldigt nära en 5a.

Är en Music for the jilted generation-gäri, men den här är också bra. Utöver några av deras bästa låtar, som ”breathe”, har vi att göra med en hel del bjäring grejer. Lägger mig på 3,5 och avrundar uppåt.

Nog fan är det cool, men lite för mjukt och städat för min Miles-smak. Man vill att han ska börja hänga med coltrane, sabba rösten och få smak för heroin. Stark 3a i alla fall!

”Mani” var bajare. Det är etablerat, välkänt och dokumenterat. Det är bra. Skivan är också jättebra, men inte fullt så bra som sitt rykte.

Är grinkuk idag men det här var i stora stycken direkt svagt. Låten I-a-gadda-da-vida var rätt ball, men grundriffet farligt nära Sunshine of your love-stöld. Resten var cream från temu. Lever inte upp till sitt tunga namn.

Är väldigt glad för att den här dagen äntligen är här. Vilket band, vilken debut! Jag föredrar när Donald fagen får självförtroende nog att sjunga allt själv, men håller låtarna där han lånar ut micken väldigt högt också. Man kommer inte runt ”dirty work”. ”Brooklyn” rätt mjeh dock. Bra att de fattade att fagens egensinniga stil är ett vinnande koncept, som sagt. Sparar de riktiga överorden till ”aja”, men jättejättestark 4a som avrundas uppåt!

Uppskattar att få dyka in i berlintrilogin, aldrig riktigt pallat tidigare och har alltid varit mer av en simpel hunky dory-gubbe. Trodde efter första lyssningen att jag skulle landa i att jag ”uppskattar ansatsen men inte fattar grejen” med andra halvan av skivan. Men efter några vändor föll poletten ner. ”Weeping Wall” påminner om nåt schysst marimbaverk av Steve reich och vilken jävla avslutning ”subterraneans” är! Krävande lyssning som gav utdelning.

För långt såklart men gillade ändå 90-talsarkeologin. Det var bitvis kul det här.

Måste säga att jag föredrog den totalsågade grunge-indieskivan från igår. Det här va lite för mycket flipp för flippets skull. Finns några fina popdängor här också, men Sonic youth är inte riktigt ätmogna än. Det tar sig om en eller ett par skivor.

Mästerverk. Vackert så in i helvete. Tänk att öppna ett album på det där sättet och lyckas hålla lågan uppe.

Han klarar sig alldeles utmärkt själv. Det är möjligt att han är den bästa vi har och man pratar för lite om vilken otrolig gitarrist han är. Inte en enda dålig låt, och dessutom hinns det med gypsyjazzfiol av självaste Stephane grappelli! Gåshud. 5a så in i helvete - igen!

Ett par balla riff här och där men tyvärr få låtar jag kommer minnas. Har inte tålamod för 5 minuter glaskross.

Vilken hitkavalkad!

Blandad kompott. The instrumental var verkligen crazy town-kass, men finns annat som är helt ok bra. Alltid kul att höra Jill Scott till exempel. Men fan, ju längre man kommer desto mer färglöst och tråkigt blir det.

Kul! Aldrig hört talas om tidigare. Landar i att jag älskar det här. Mysigt, vackert, bisarrt och ibland obehagligt soundtrack till en film som inte finns. Omslag: 6/5, musik: 4/5

Svårt att inte tänka att det pågår dvärgbrottning på scen när de skriker ”Jerry Jerry jeeerrrry!” där i början. Men vilket jävla ös! Formulär 1A-rocknroll, men nästan protopunk i energin. Riktigt rått! Stark 3a.

Jag känner att kinks är ok.

Gillade det här! Slappt och kul. Stark 3a.

Det här var väl trallpunkigt och kul.

2004 var jag som djupast i subkulturträsket och under några månader lyssnade jag enbart på black och dödsmetal. Jag var ganska snart tvungen att erkänna för mig själv att jag föredrar melodidriven musik, men jag missade i alla fall det här indietåget när det gick. Det innebär att nostalgifaktorn för mig är begränsad, utöver ”Mr brightside”, ”somebody told me” och ”all these things that I’ve done”. En ren och i stora stycken nostalgifri lyssning ger vid handen att det här är en nästan fläckfri pop n roll-skiva. Hittig som ett helvete.

Mycket svag för q-tip. Pangskiva! D’angelos medverkan drar upp den till en stark 4a.

Rätt vackert och ett otroligt wholesome omslag. Stark 3a? 3,5?

Hon är ball och jag är generös idag.

Ljuvligt enformig slick skäggrock. Jävla gitarrton på billy! Solid 3,5a som avrundas uppåt efter att ha avnjutit legs med videon på. Snurrande pälsgitarrer skojar man inte bort.

Aldrig hört talas om innan. Älskar skiten!

Bättre än förra skivan vi hade, men det är fortfarande nåt som inte klickar med Arcade fire. Mycket är återigen objektivt jätteskickligt, bra och välkomponerat men jag kan inte skaka av mig att det trots allt känns en gnutta platt. Det är pretentiöst, forcerat svulstigt och lite bajsnödigt och jag känner inte känslorna de vill att jag ska känna på riktigt. Kanske är det att sångaren är lite för manerad och fjompig och inte riktigt menar det när ”rösten nästan spricker”? Sista låten är fin och är en av några grejer som trots hårda ord bumpar upp det till en generös svag 3a.

Inte uruselt, men kommer inte minnas en minut av det här. 2,5/5

Blev glad över att det här var dagens skiva. Otrolig nostalgitripp, 90-talisternas inkörsport till tyngre grejer. Men satan vilka pubertala skolskjutartexter vi har att göra med här! 14-åringar som minsann inte bryr sig ”a shit” om nånting och som chockar världen genom att säga fuck och motherfucker, men egentligen bara vill ha den där platsen på BUP. Inte ens gimmicken med maskerna kändes speciellt läskig när man väl hade gått vidare till gryniga svartvita bilder på norska tonårsmördare i corspepaint tagna i nån skog i Bergen. Det var ju människor som uppenbarligen var störda på riktigt, och inte lite obstinat peka-fula-fingret-mot-lärarna-farliga. Blir ändå en stark 3a för hitsen, joey jordisons pissvängiga trummande och rollen som 12-åringens första smak på extrem metal.

Tyvärr rätt uttråkad, men ballt att allt bygger på samplingar. Stark 2a.

Isaac Hayes och the bar-kays, det kan inte bli dåligt. Vilken dunderskiva! Varför ha tio korta låtar när man kan ha tre skitlånga och en halvlång? Riktigt nära 5an.

En intensivt ok upplevelse. Duktigt och ingen nerv? Men finns ändå saker som puttar upp det till stark 2a eller svag 3a.

Världens coolaste scientolog. Får bli favoritbetyget 3 igen, denna gång stark.

Blev trött när ännu en brittisk 60-talsskiva dök upp, men det här var ju bitvis riktigt bra! Köpte varenda ord i No time to live.