Jag är vanligen inte så förtjust i rap, jag tycker att det ofta blir för mycket fokus på beat och för lite på melodi. Dessutom har jag svårt att ladda loss på text som verkar vilja chocka, men mest blir en förutsägbar kommersiell skivbolagsproducerad tirade av svordomar. MEN, just Eminem kan ibland låta rätt cool? Kanske för att han faktiskt är äkta arg? Detta av hans album passade mig inte riktig, dock.

Helt enkelt inte min smak, även om jag kan se elegansen.

Den här typen av svårmodig, lite psykodelisk art-rock kräver en hel del av sin lyssnare. Den kanske vinner över tid, men jag tror att jag gillar bättre de rakare låtarna.

Bra tillverkad musik, men kanske inte för mig. Lite av musiker-musik. Andra låten på albumet hade något intressant. Kanske ska jag ändå lyssna igenom den ordentligt.

Rå, fräsch, tuff. Ändå välproducerad. Jag gillar hur de använder doa-körer! (Sen kan jag lätt bli lite trött på Stones.)

Inte alls illa, men jag upplever att i denna genre finns så många och det sticker inte ut eller gör mig intresserad.

Jag har med några undantag svårt för Live-inspelningar. Dessutom är jag inte ett jättefan av James Brown. Men bandet är tight!

Jag är vanligen inte så förtjust i rap, jag tycker att det ofta blir för mycket fokus på beat och för lite på melodi. Dessutom har jag svårt att ladda loss på text som verkar vilja chocka, men mest blir en förutsägbar kommersiell skivbolagsproducerad tirade av svordomar. MEN, just Eminem kan ibland låta rätt cool? Kanske för att han faktiskt är äkta arg? Detta av hans album passade mig inte riktig, dock.

Bra grejer! Lou Reeds känsliga röst kommer fram i dessa låtar.

Som med mat, ingen favoriträtt men variation är gott. Något lite extra fanns i de bluesiga inslagen.

En till psykodelisk art-music, och jag dissar inte genren. Dessutom finns inslag som tilltalar, t.ex. i låt 2. Men jag har svårt att ladda loss.

Inte min kopp te

Mer rap. Mer mixerbordsmusicerande. Det blir rätt könlöst, tycker jag. Men Common är duktig på hantverket och det finns intressanta grepp.

Outhärdligt.

Ambitiöst, men lite för svårt för mig.

Innehåller Bohemian Raphsody - say no more.

Tufft, argt och manligt! Inte alls dåligt (om en är tuff, arg och manlig). Men, de tar sig på lite för stort allvar! Lite självdistans, tack.

En mycket skicklig melodisnickrare, definitivt. Men jag behöver också lite som skaver. Det blir rätt tråkigt.

Tufft och hårt, jag är lite av en sucker för aggressiv musik om den har melodier.

Tungt, mörkt, inte jättekul.

I just love it! So slick, so cool.

Neil Young när han är riktigt bra. Senare på 70-talet och 80-talet (undantag Rust Never Sleeps) låter han inte bra, men här... nära 5*

Fick en liten känsla av Beck (positivt), men tyvärr. Har ju svårt för rap, och här är texten plågsamt usel.

Visst finns det lite Beach Boys, och det är inte dumt. Några fina melodier.

Visst imponeras man lite av ambitionen med ett sådant konceptalbum. Sådant görs inte längre? Och musiken är bra. Men det blir liksom FÖR mycket.

Gammal och inte samma bärkraft i rösten, men det ger en känslighet som passar The man in black.

Mer rap, orkar inte lyssna.

Bra, tight band. Gillar inte riktigt sången.

Riktigt bra grejer! Soft och småjazzigt. Väl ackompanjerat med stämningsfull sång. Skön groove i Hank Williamscovern Cold Cold Heart.

Jag har aldrig varit någon die-hard Nick Cave-fan, men det är inte hans fel. Riktigt bra! Rösten, melodierna, tematiken: riktigt bra!

Det är klart att Elvis Costello är fräck och kan snickra låtar, men inte riktigt för mig.

Låt, på låt ikoniska.

Verkligen en favorit! Alla dessa genrer, alla dessa "instrument", allt sammanhållet av Waits groove. Jag tänker att om Harlem, New York 1980 skulle klämmas in i Auguststrasse, Berlin 1920 så skulle det låta så här. Smutsigt, men bubblande av liv.

Jazz som genre kräver mer, t.ex fler lyssningar för att kunna uppskattas. Jag har knappt lyssnat en gång på denna M. D.

Ok, DÅ var det lite nytt och det kanske bidrog till lite fräschör. Nu? Nja.

Jag "missade" egentligen Britpop-vågen, men visst är det bra grejer! I Blurs Parklife finns flera bra låtar, även om jag inte placerar de som "ikoniska"

En britpop till, Oasis, med exempelvis Wonderwall och Don't look back in anger. Det här är bra! Det är väldigt mycket Beatles.

Helt okända för mig (och som jag förstår andra) men riktigt bra, lite Americana. Fina stämmor. Om faktorn "okänd men ändå bra" skulle vägas in så kanske tom 5 stjärnor.

Jag är bara inte så förtjust i denna typ av musik.

Nja, även om det är "min" genre väcker vanligen inte The Monkeys några stora känslor.

OutKast är ju populära, och visst, lite melodiska inslag finns ju. Ändå inte riktigt för mig.

Gillar skivan, bra ballader särskilt High and Dry.

Marc Almond har en riktigt bra röst, men musiken är lite väl tidstypisk och (numer) dated. Tainted Love - covern är förstås en klassiker.

Inget snack om att han kan snickra musik, och jag uppskattar förmågan. Men soul behöver skava lite för att tilltala mig. Musiker-musik. Lite mycket Easy Listening för mig.

Riktigt roligt, full fart punk-energi. Kanske blir lite mycket med en hel LP, men kul och ösigt!

Det är de stämningsfulla melodierna och de fina stämmorna som jag tycker om, men det blir också väl tillrättalagt. När Neil Young med sin röst ansluter får vi också sältan.

Det är något psykologiskt tilltalande med country, "the lonesome rambling man, always on his (för det är 'his') way". Och roots-inslag gillar jag. Men det kan verkligen bli för mycket. Och jag har lite svårt med W. N.s röst.

Fascinerande, väldigt experimentellt. Jag orkar inte dock. Riktig krautrock.

Här finns kanske något! Är inte riktigt bekväm än, men kan nog börja tycka om det efter några lyssningar. Får kanske ändra sedan, men sätter en 4a för att komma ihåg.

Jag hör att det är bra, men jag känner det inte riktigt lika mycket.

Jag bara älskar den. Kanske skulle "the Weight" eller "Long black veil" ligga först, (eller "Chest fever"), men oavsett, det här är MÄNSKLIG MUSIK, musik av människor för människor.

Mer rap. Såå tråkigt.

När Elvis och de andra 1954 gick in på Sun Records i Memphis förändrade världen. Denna skiva kom när det redan var gjort och får bedömas för sig..

Såå tråkigt...

Riktigt bra!! Art-rock med både passion och nerv! Kommer att lyssna mer på, garanterat.

Nja, visst tuff rock men för mycket beat framför melodi för min smak, sången blir också jobbig.

Ok, lite kul med world music för att visa att man är öppen, men nja

Jag gillar inte rap, även om det här inte outhärdligt, dessutom tjusas jag av dialekten.

Riktigt roligt! Fräckt med energi. Lyssna t.ex. på "Been caught steeling".

Flera av låtarna står sig, även om soundet är från en annan tid.

Alltså, produktionen kanske är lite enkel ibland, men vilka låtar! Inte bara Jimi Hendrix är som Messi med gitarr, hela bandet.

Nja, musiker-musik, kanske. Lite för svårt för mig.

World-music kan vara kul, men nja.

Hon har ju en skön röst, trevliga låter som man känner igen.

Som sagt, kan vara kul med world music, men...

Ännu en favorit, inte riktigt som Rain Dogs, men nära nog. Groovy!

Läckert hur hon jobbar med rösten, hela skalan. Flera bra låtar. En annan dag hade det blivit fyra stjärnor.

Inte min kopp te.