143
Albums Rated
2.57
Average Rating
13%
Complete
946 albums remaining
Rating Distribution
Rating Timeline
Taste Profile
1950s
Favorite Decade
Funk
Favorite Genre
UK
Top Origin
Perfectionist
Rater Style ?
4
5-Star Albums
27
1-Star Albums
Breakdown
By Genre
By Decade
By Origin
Albums
You Love More Than Most
| Album | You | Global | Diff |
|---|---|---|---|
|
Let England Shake
PJ Harvey
|
5 | 3.15 | +1.85 |
|
From Elvis In Memphis
Elvis Presley
|
5 | 3.36 | +1.64 |
|
Darkness on the Edge of Town
Bruce Springsteen
|
5 | 3.42 | +1.58 |
|
Station To Station
David Bowie
|
5 | 3.7 | +1.3 |
|
The Grand Tour
George Jones
|
4 | 2.79 | +1.21 |
|
Gasoline Alley
Rod Stewart
|
4 | 2.95 | +1.05 |
You Love Less Than Most
| Album | You | Global | Diff |
|---|---|---|---|
|
Ten
Pearl Jam
|
1 | 3.92 | -2.92 |
|
Metallica
Metallica
|
1 | 3.79 | -2.79 |
|
Jagged Little Pill
Alanis Morissette
|
1 | 3.72 | -2.72 |
|
Black Holes and Revelations
Muse
|
1 | 3.59 | -2.59 |
|
Document
R.E.M.
|
1 | 3.56 | -2.56 |
|
The Velvet Underground
The Velvet Underground
|
1 | 3.53 | -2.53 |
|
Queen II
Queen
|
1 | 3.49 | -2.49 |
|
Aqualung
Jethro Tull
|
1 | 3.44 | -2.44 |
|
Synchronicity
The Police
|
1 | 3.42 | -2.42 |
|
Hybrid Theory
Linkin Park
|
1 | 3.39 | -2.39 |
5-Star Albums (4)
View Album Wall
1-Star Albums (27)
All Ratings
The Fall
2/5
Dire Straits
3/5
Pearl Jam
1/5
Extremly boring
1/5
Jorge Ben Jor
4/5
Green Day
3/5
George Michael
4/5
James Taylor
2/5
Nirvana
3/5
The Chemical Brothers
4/5
Venom
1/5
The Velvet Underground
4/5
I det stora hela en samling bra popmelodier (lite som Belle & Sebastian 30 år senare). Den taskig ljudbilden är väl medveten men hade nog mått bättre av lite mer hi-fi.
Var ett tag sen man lyssnade på albumet, men tycker det håller än.
Blur
3/5
När albumet kom, var känslan att Blur till slut vunnit kriget mot Oasis (även Shity-fansens debut krossar allt annat de båda antagonisterna producerat). Hur står den sig då idag? Nja, precis som Blur i övrigt känns det lite småtråkigt så här 25 - 30 år senare. De två inledningsspåren håller fortsatt hög klass, men totalt sett är det lite intetsägande. Det mals på utan att riktigt rycka tag i en. Närmare till ett lägre betyg än ett snäpp uppåt.
The Who
3/5
Svårbedömt. I vissa fall bra malande rock. Holland-Dozier-Holland-dängan Baby don’t you do it är riktigt fin. Men den var ju inte med i originalutgåvan så skit i det.
Vissa spår kunde lika gärna varit hämtade från ett Baywatch soundtrack. Musikal, rockopera, punk? Oavsett bra driv från Moon plattan igenom.
Alanis Morissette
1/5
Nej, nej, nej…
Det här borde inte vara tillåtet. Inför censur! Bland Canada! Låt Trumpen göra det jävla skitlandet till 51a staten och sätt upp en mur för att stoppa utgående flöden.
Swisha en summa till närmsta djurrättsorganisation för att rädda grodan som hålls kidnappad i Alanis strupe!
Parliament
4/5
Kom igen katten! Det svänger ju!
Kanske lite enformigt, men vad tusan, ett gott politiskt budskap bär upprepas.
Give people what they want, when they want and they want it all the time!
Bon Jovi
2/5
Här var det pudel! 80-tals-synthar och och tuff på låtsas. Inte helt lätt att ta till sig. ”Hårdrockens” största problem är att den inte är hård. Allra minst i den här tappningen. Dock några melodier som kanske låtit bättre i annat arrangemang (avslutande spåren är nästan helt okej).
Nine Inch Nails
1/5
Rakt igenom urtråkigt och meningslöst 🥱Att Cash gjorde en magisk cover på Hurt hjälper inte. Visar snarare NINs uselhet.
Bob Dylan
4/5
Jag har aldrig gått in för Dylan på det sätt som man som medelålders vit man förväntas. Inte för att jag har något emot gringubben. Det har bara inte blivit av. Senaste dryga veckan har det emellertid blivit lite mer lyssnande. Kollade på ”A complete unknown” och bestämde mig för att gå igenom katalogen (eller i alla fall de viktigare släppen) lite noggrannare.
Slås av melodierna som ofta är riktigt fina. Dylan som musiker underskattas kanske en del i förhållande till det upphöjda textgeniet. Övergången till det elektriska och ett rejält band framför ensam kille med gitarr var naturligtvis gott.
På BOTT är det väl en liten tillbakagång till det akustiska. Trynorgeln hade han gärna fått lämna hemma eller lämna över till någon annan. Med det sagt är det ett fint album med många bra låtar, även om jag t ex föredrar den bluesigare Street legal som kom några år senare.
4/5
Detta borde väl vara irländarnas starkaste album (har i ärlighetens namn inte lyssnat ordentligt på något de släppt de senaste 20 - 25 åren). Bono är som vanligt lite hård i magen, men inte så det stör allt för mycket. En samling riktigt bra låtar. Lyfter gärna fram Exit, förutom den givna inledande trojkan.
Arctic Monkeys
3/5
Bra skrammel, men ganska få catchiga melodier, att jämföra med t ex Strokes debut som har ett snarlikt sound. Finns några guldkorn, men sällan låtar som helhet utan snarare någon fin refräng här och där. En rak trea, varken mer men eventuellt mindre.
David Bowie
5/5
Det här är som sagt inga bieffekter av kokain. Det är ren kärlek. Ett av Bowies bästa album. Titelspåret kör fullständigt över en, hela vägen från det inledande tuff-tuff-tåget till den malande boogie-woogien i slutet.
Golden years får till och med de lame att svänga de lurviga, versen på Word on a wing, basslingorna osv, osv
Radiohead
2/5
I sig låter det väl okej, men det det här är mer ett album som bara pågår. Är det en ny låt? Är skivan slut? Spelas något annat baserat på albumet (kör spotten med hörlurar)? Jag vet inte!
Hade fungerat bra som ett soundtrack till nån indiefilm om vilsna själar eller i ett avsnitt av The Bear. Som album, nej inget som går till historien. Transistorhuvena kan bättre än så här!
Antar att den finns med i boken mer på grund av gratissläppet på nätet än för den musikaliska upplevelsen.
Fiona Apple
3/5
En lyssning in var frågan om Fiona skulle orka kravla sig över till en 2:a. Låtar dom inte satte sig och en störig röst (låtsasbas?).
Beslutade att ge henne en lyssning till, nu mer koncentrerat, inte mitt i jobbet. Den växer rejält. Störs fortfarande på rösten men betydligt mer intressant än vid första örat. Trean lutar absolut snarare uppåt än nedåt. Vem vet med några lyssningar till hade de kanske blivit ett riktigt högt betyg, men nån jävla måtta får det ju vara på undertecknads ansträngningar.
Eric Clapton
2/5
Det är snyggt, fina musiker, välproducerat och ack så tråkigt. Slowhand maler på utan att något sticker ut. Clapton är kanske bäst när han arrangerar bluesfestivaler.
The Mars Volta
1/5
Så mycket som att tycker illa om med det här. Sången når troligen en ny högstanivå för mitt förakt. Är det ens lagligt! Går inte att sätta den ack så användbara överkryssade getingen, så det får bli en etta i brist på annat.
Jimi Hendrix
3/5
Det här var nog det mest svårbedömda albumet hittills. Öppningsspåret får en nästan tro att det är en Curtis Mayfield-platta. Visst blues-rocken finns där i grunden hela tiden men det spretar åt många håll, inte helt lätt att få ett helhetsgrepp. Tror att plattan mått bra av att kortats ned till en enkel-LP. Får bli en trea. Kunde varit högre, kunde varit lägre.
The Allman Brothers Band
2/5
Jag ska villigt erkänna att jag gillar gubbablues. Ingångsvärdet torde således vara gott. Emellertid saknar jag dynamiken i Allman Brothers malande. Duktiga musiker, men det tänder aldrig till ordentlig. En lång jämntjock smet. Blues kan vara mycket roligare än så här.
Beastie Boys
2/5
Det var bättre förr. Beastie Boys var också bättre förr.
Magazine
2/5
New Wave-punk från deccenieskiftet 70-80 måste vara en av de mest överskattade genres bland gubbiga rockrecensenter. Inget större undantag här. Tycker förvisso att skivan växer vid en andra genomlyssning men särskilt bra blir det aldrig. Det finns en del goda tendenser som t ex Shot by both sides, men också riktiga bottennapp som Parade och The great beautican in the sky.
Sufjan Stevens
2/5
Här krävs antagligen en mer koncentrerad lyssning än vad som nu varit fallet. Med det sagt, varför utbildas musiker allt för sällan i ”less is more”? Ett evigt långt plinkande som inte tycks ta vägen någonstans. Här och där vaknar man till och kommer på att det spelas musik i lurarna. Men allt som oftast bara pågår Sufjans utan att vare sig göra till eller från.
Faust
2/5
- Tjena grabbar, läget? Redo att göra en ny skiva?
- Jajamen Günther! Du har väl mad dig den där maskinen som gör konstiga ljud?
-självklart gubbar.
-Härligt! Kan vi inte se till att ljuden är symbios med resten av vår musik den här gången?
-Nein!
-Snälla
-Ok, på nån låt då, men på sista spåret ska det låta för jävligt!
-Kanon Günther, det kör vi på. Se fick vi ju knalla fall en tvåa.
U2
2/5
U2 igen. Att Joshua Tree finns med i boken är fullt rimligt. ATs plats hos de-måste-lyssnande bör emellertid ifrågasättas. Svagare låtar och tråkigare produktion (trots att det även här är herrarna Eno och Lanios som står för hantverket). Det går att se en tydlig utveckling. Tyvärr går den bakåt.
Violent Femmes
3/5
Jag gillar det akustiska soundet. För mig lite att tänka på Jamie T. Kvaliteten på låtarna är varierande. Finns några bra dänger som den inledande hiten och Add it up, men som helhet lite svagt när vi talar album du måste lyssna på.
Hanoi Rocks
2/5
Bandet känner man igen men tror aldrig jag lyssnat på dem (inte ens 2004 då Stevie Klasson var med).
Blir till en början positivt överraskad. Ett soundtrack jag inte väntat mig utifrån omslaget. Gillar blåset. Som helhet blir det dock då där med några få låtar som lyfter.
The Associates
1/5
Ständigt denna jävla new wave. Måste ju finnas miljoner album som är bättre, intressantare, mer betydelsefulla än detta mög. Det hjälper inte att de försöker lajva Bowie. Blir bara mer uppenbart hur fruktansvärt svagt det här är. Urtråkigt!
Har varit försiktig med ettorna på sistone. Det får inte gå inflation i dem. Precis som svårigheten i att nå Gazzettans 10a, ska du tvärtom vara omänskligt usel för bottenbetyget. Men nu räcker det!
Nästa album tack!
Britney Spears
2/5
Vi första anblicken kan man luras att tro att vi här ett av de mest ocreediga albumen i boken, en guilty pleasure. I själva verket är tvärtom. Här sitter den övervintrade rockjournalisten i sin slitna Zeppelin-tisha från 72 och ska visa hur Brittan verkligen ska tolkas. De ska dras paralleller Beach Boys och Motown, det ska oreras om hur man ser konsten i mainstream-soundtrack osv. Allt med ett enda syfte att få hipster-barometern att slå i taket. ”Jag är så indie att jag till och med Brittans första (naturligtvis i japansk limiterad vinylutgåva).
Men om vi ska vara uppriktiga, det här är inget att hänga i julgranen. Ett par popmelodier som är okej, men rätt mycket som varken gör till och från (sodapop sticker som ett rejält lågvattenmärke). Produktionen som väl syftar till att musiken ska kunna pågå i bakgrunden, funka på radiostationerna, inte göra någon upprörd är på svintråkig. Bebisrösten gör inte saken bättre.
2:an är svagare än amerikanskt kaffe.
R.E.M.
1/5
Jag har svårt att förstå varför detta album finns med i boken. Ett helt ordinärt rockalbum. Dessutom ett ganska tråkigt sådant med svagt låtmaterial. Stipes gnällröst är svår att ta till sig. Texterna ska tydligen vara bra sägs det. Men vem orkar lyssna när framförandet går en att räkna minuter och sekunder till skiten är slut så man kan spela nått bra istället. 😴
Elvis Presley
5/5
Tror att det var efter en Lennart Persson-recension i något av Pops sista nummer som jag införskaffade Suspicious minds 1969 anthology (utgiven 1999). Visst hade man lyssnat på Elvis tidigare men det var nog först här jag förstod hans storhet till fullo. Denna fullmatade dubbel-cd slog total knock-out på mig. Det tog ytterligare en tid innan jag förstod att de inledande 12 låtarna på utgåvan utgör From Elvis in Memphis, från början till slut, i den ordningen.
Hur bra än Elvis varit före eller kom att vara efter är detta hans absoluta höjdpunkt. Han sjunger som en gud, bandet är så sjukt tajt det bara går (att vända sig till Chips Moman och hans American studio måste vara ett av de bästa besluten någonsin i musikhistorien). Rytmsektionen är utomjordisk, blåsten sitter där de ska, änglakörer och så Elvis stämma på det.
Ibland pratar man om ”inte ett dåligt spår” på ett riktigt bra album. Här vill jag gå längre. Inte ett spår som inte uppbringar gåshud. Visst skulle man kunna ha invändningar om att det främst handlar om covers, men missar då att dessa covers i regel är de bästa versioner som någonsin gjorts av respektive låt.
När Mars Volta skulle betygsättas efterfrågade jag den överkryssade getingen men fick hålla tillgodo med ettan. Här efterfrågas istället den klassisk Hysén-skalan, men i brist på den för vi nöja oss en 5a så självklar som den någonsin kan bli.
Fela Kuti
2/5
Ingen tvekan om att det svänger. Men det saknas ändå någon form av dynamik. Energin är genomgående hög men för att ta till sig den fullt ut hade jag önskat större kontraster. Fela å grabbarna maler på med fullt ös från början till slut. Låtarna går in i varandra och griper inte riktigt tag i en. 16 minuter trumsolo blir i ärlighetens namn rätt tråkigt. Säkerligen mycket roligare om man var med på plats.
Sonic Youth
2/5
Skrammel, dist å rundgång e coolt!
Eller? Kanske 1990, men idag?
Blev aldrig av att på riktigt lyssnade på Sonic Youth på 90-talet (eller 80-talet) trots att de borde ha passat som fod i hose. Nu vet jag inte riktigt? Det indierockas på men blir sällan intressant. Låtmaterial är helt enkelt för svagt. Har säkert varit en viktig inspirationskälla för många indieband som blev mycket bättre. Men för min del räcker det inte till. Felas 2:a var stark. Denna rör sig i andra ändan av skalan.
Adele
2/5
Perna har i tidigare recensioner varit inne på det, i många fall, tveksamma valet av album för respektive artist. Ofta har man gått på något slags kommersiellt genombrott borta i staterna. Här har vi ytterligare ett exempel på det. Efter hennes två första plattor som båda har en fin nerv och inte minst soul, är detta albumet där Adele blir menlös och överproducerad (eller ensam med ett själlöst piano). Enda syftet med albumet är att det ska sälja och då får inget sticka ut. Visst har hon en fin röst men hur nyttjas den? Efter 21 väljer hon (eller bolaget) att svänga av mot idolfabriken istället för ta den andra avfarten mot Soulville. Synd!
MGMT
3/5
Svängig elektropop. Klart godkänt.
Led Zeppelin
3/5
Har i största möjliga mån försökt att undvika LZ. Fördomen har varit att det låter tråkig progressiv hårdrock älskad av män i övre medelåldern som för länge sedan borde klippt den där grå hästsvansen som sitter på en bortsett från tre, fyra hämtehårstrån, kal hjässa.
Blir faktiskt positivt överraskad. Ett i regel skönt sound. Många bra låtar. Men också för många låtar. Förstod att det var tänkte som ett enkelalbum först men att man till slut valde att ta med ett gäng tidigare ratade låtar. Det borde man nog haft ogjort.
Nåväl trean lutar snarare uppåt än nedåt.
2/5
Bara en av tre spår är över 15 minuter. Hade de andra också varit det plus om bandet varit finskt eller italienskt (gammal kvalitetsmärkning vid backarna hos vinylpågarna) hade det blivit en 5:a. Nu är det inte så. (Emellertid inte heller värdelöst hela tiden).
The Cure
3/5
Visst har det varit en hel del tidigt 80-tal som slumpats fram än så länge. En epok som definitivt kan ifrågasättas. Cure höjer sig emellertid upp ur bottenträsket där flera av de tidigare albumen från tiden hamnat.
Det finns något tilltalande med det fundamentala mörkret i skivan. Samtidigt blir det också väldigt enahanda. Någon större variation möts vi inte av vara sig inom enskilda spår eller mellan olika spår.
Det blir att man tröttnar efter ett tag. Ser dock att albumet funkar som soundtrack i bilstereon under en nattlig långkörning.
Svag trea.
Gang Starr
4/5
Ett riktigt bra hop hop. Finns beats, snygga samplingar bra flow. Gang starr kunde sin sak redan från start.
The White Stripes
4/5
Det här håller bättre än vad jag hade trott. Tungt men ändå med fin dynamik. Förvisso svag, men ändock en fyra.
Metallica
1/5
Vad köper alla hårdrockare sin mat?
- Det e la på Metall-Ica
Sen var det slut på det roliga. Ingångsvärdena är förstås sådär då detta absolut inte är min genre. Vill dock ge plattan en ärlig chans. Men jag lyckas inte förstå vad som är behållningen med det här. Jag har gjort min lyssning. Det får räcka. Nytt album imorgon.
Sly & The Family Stone
4/5
Skönt sväng i gränslandet mellan soul och funk. Sly och hans familj visste vad de gjorde.
Metallica
1/5
Hur får man redan usel hårdrock att låta ännu värre?
Lägg till en symfoniorkester lajva Robert Wells. Fy fan vad outhärdligt, och i över 2 timmar dessutom. Inskränkningar i yttrandefriheten sa du? Jag är för!
Jefferson Airplane
3/5
Det här var svårbedömt. Spretar åt alla håll. Vi samlas ett gäng som inte känner varandra. Alla tar med sig ett par låtar så kör vi. Det är folk, traditionell 60-talspop, lite blues och så förstås flower power. Somebody to love och White rabbit är ju fina knarkardängor (säger en som aldrig knarkat). Tydligen tog Grace Slick, som var ny JA, med sig dem från sitt förra album. Hade nog blivit mer spännande om hon tagit med fler låtar. Står och vacklar mellan 2 och 3 men väljer att fria denna gång.
Michael Jackson
3/5
Ett ganska svårt album. Framförallt om man betänker att detta var Jacksons första stora steg mot en universell iung of Pop. Förutom Don’t stop… är det inte ett särskilt direkt album. Däremot besitter det stora kvaliteter vid noggrannare lyssning. Massor med små fina finesser i Quincys produktion. Och discon är alltigenom närvarande. Jackson sjunger bra. Allra bäst när han sjunger ut vilket han gärna fått göra i större grad.
Stark trea.
Sade
3/5
Snyggt och välproducerat. Samtidigt blir det lite enformigt. Tror Sade hade mått bra av att smyga in någon upptempolåt här och där.
George Jones
4/5
Det är verkligen synd om George Jones. Hon har lämnat honom utan nåd. Tagit både barnen och hans hjärta. Stackarn! Innerst inne vet vi att det är självförvållat. Han har naturligtvis varit ett svin. Frågan är snarare varför han inte fick sitta ensam med flaskan på kammaren tidigare.
Ändå tror man på Jones. De är sliskigt, självömkande och ändå äkta.
Stark fyra på vad jag tror är första countryalbumet som lottas fram.
Ramblin' Jack Elliott
3/5
En artist som verkar ha varit en viktig inspirationskälla för senare storheter. Har pratar vi knappast överproducerat, men det finns en fin närvaro i låtarna. Gillar dom små presentationerna i början av låtarna. Guthries inhopp bidrar också. En klar trea.
Brian Eno
2/5
Konstpop! Till en början känns det mer intressant än vad jag väntat mig. Det går emellertid över relativt snabbt. Andra halvan av skivan känns totalt meningslös. Ni kan göra konstiga ljud med era maskiner i studion. Jaha, det är noterat. Var det något annat? Nähä inte det. Då går vi vidare till nästa.
The Temptations
4/5
Det hände något med Motown när 60-tal blev 70-tal. Det var inte alltid till dess fördel. Som hitfabrik hade man varit oantastlig. Det klassiska soundet håller inalles högsta grad än. 70-tals-Motown drar mer åt disco funk osv. Här är man inte alltid lika självklara. Samtidigt fick t ex Gaye och Wonder möjlighet att utveckla sin full potential.
Temptations gjorde fantastisk hit-soul på 60-talet. Nu tar man ut svängarna och gör det med den äran. Inledningsspåren är lysande. Papa was…må vara ett enda nästan 12 minuter långt intro. Men vilket intro! Den knutna näven i lyften under Run Charlie run.
Därefter blir det mer renodlad soul. Fin sådan. Love woke me up är alldeles underbart sockersöt, och självömkan i I ain’t got nothing gillar man ju.
Creedence Clearwater Revival
3/5
CCRs produktion och kreativitet åren 68-70 går ut över det vanliga. Album efter album hit efter hit. Green river är förvånansvärt befriad från hits. Det är väl bara titelspåret och Bad moon som kan räknas dit och med tanke på hur den senare används av Manchester Shity går den knappast att ta på allvar. Soundet är det inget fel på men jag hade nog valt något av deras andra album.
Meat Loaf
2/5
Jag tror faktiskt aldrig lyssnat på Köttlimpan. I would do anything…från början av 90-talet har förstås hörts men bortsett från den visste jag inte vad som väntade mig. Omslaget signalerar nån slags pudelrock. Musiken något annat. Här finns tendenser i flera av låtarna som bådar gott. Det går att spåra soul, Springsteen och Elton. Men sen lyckas man tyvärr även få in en hel del musikal.
Bättre än jag förväntat mig, men inte bra nog.
1/5
Här och där finns små passager som väcker ett intresse. Men på det stora hela kunde det lika gärna ha varit bakgrundsmusik på något hippt spa eller nått surdegsbageri i ett genomgentrikerat område. Musik som varken gör till eller från.
Bob Dylan
3/5
Dylan gnäller vidare, men gör det helt okej. Inget mästerverk men går att lyssna på. I längsta laget dock.
Rekommenderar Tom Jones version av It’s not dark yet från 2021.
David Bowie
4/5
Det är intressant att Bowie är så pass förknippade med glamrock som han ändå är. Egentligen är det väl bara Ziggy och Aladdin som kan räknas in i kategorin. Gällande senare endast fläckvis. Det är tydligt att Bowie i vanlig ordning redan är på väg vidare. Med det sagt, när han väl gör den, gör ingen glamrock bättre än Bowie.
Allra bäst blir det trots allt i titelspåret och avslutande Lady grinning soul. Starkaste fyran hittills. Samtidigt, Bowie har varit ännu bättre.
Franz Ferdinand
3/5
Indierock med discotrummor. Gillade det när det kom och tycker att det håller okej idag. Inget mästerverk men går att lyssna på.
Joan Baez
2/5
Visst har hon i grunden en fin röst. Men det blir lite väl mycket vibrato. Hade nog mått bra av ett band, men det var väl aldrig på tal?
Aerosmith
2/5
Här finns tendenser till nått som låter helt okej. Men ofta slarvas det bort och blir nån trist bredbent boogie woogie. Avslutande Desond Childs What it takes är en helt okej låt, men sen har vi riktiga bottennapp som Love in a elevator. Hade kunnat få ett sämre betyg om jag orkat lyssna en gång till. En helgslumpning vi kunde ha varit utan.
Queen
1/5
Det finns en del positivt med detta album. Det är ett enkelalbum. Det klockar in på 40 min (inget mastodontalbum här).
Rufus Wainwright
1/5
Det här var rätt segt (syrran är intressantare). Rösten är rejält gnällig (påminner om Thom Yorke). Inte mycket som sticker ut. Men det maler på i nästan en timme. Slogs tydligen samman med uppföljaren till en dubbel! Vem orkar med det?
Morrissey
3/5
Everyday is like sunday är en riktigt fin poplåt. Finns ytterligare spår som låter bra (t exSuedehead). Till en början känns dock materialet överlag inte särskilt starkt. Växer en del efter ett par genomlyssningar.
Wilco
2/5
Här händer det sannerligen inte mycket. Det bara pågår i en mindre evighet (less is more, när ska de lära sig). Det är väl inte direkt dåligt, men inte heller bra. Ett album som är glömt samma sekund det tar slut.
Miles Davis
4/5
Får det här verkligen vara med? Då pratar vi naturligtvis inte utifrån musikalisk kvalitét. Där finns det alltid rum för Miles. Men detta är ju ett samlingsalbum. Olika inspelningar från 1949 - 50. Årsbästalistan hade i alla fall lagt in ett veto.
Men, men nu är den med och då får vi ta det därifrån. Titeln är spot on. Det är verkligen födelsen (eller i alla uppväxten) av en av den moderna musikens coolaste (och största svin) representanter vi lyssnar till.
Åren under be-bop-eran och i Birds orkester ska på inget sätt underskattas för Miles vidare utveckling. Låtarna är korta (pekades ju främst in för singlar på 78 varv), ändå ryms lekfullhet och improvisation. Miles ton sitter som en fläskläpp. Det samma gäller för övriga musiker, som knappast är några dussinlirare. Mer och bättre skulle komma, men redan här är det en världsartist vi hör.
Eels
1/5
Amerikansk indierock måste vara den absolut sämsta indien. Det är ju allmän känt. Ändå verkar författarna till den här boken lyckats missa detta faktum gång efter gång.
Säger som Nationalteatern, Stopp lägg av, ni fattar ingenting!
Som första låt efter skivans slut slumpar spotten fram The boy with the Arab strap. Sannerligen det är skillnad på indie och indie.
Jethro Tull
1/5
Att ta sitt namn från en av de för industrialismens viktigaste innovatörer är naturligtvis positivt. Betydelsen av Tulls såningsmaskin ska inte underskattas.
Men frågan är om de positiva slutar här. En blandning av folk, medeltid och tidig hårdrock. Det blir ingen vidare soppa.
Funkadelic
4/5
Inte lika funkigt som när man kallar sig Parliament som vi haft med tidigare. Men det här luftigare och mer återhållsamt. Ett skönt groove som jag gillar. Absolut inte den starkaste, men ändock en fyra.
Tangerine Dream
1/5
Mest en massa ljud. Var säkert på sitt sätt innovativ i hur man skapa elektronisk musik när den kom. Det gör det inte roligare att lyssna på idag. Ett plus att det fungerar att ha i bakgrunden när man jobbar. Att lyssna aktivt däremot? Nej tack!
Van Morrison
4/5
Få kompositörer inom populärmusiken kan mäta sig med Van the man. Allra minst gällande hans verk från perioden sent 60-tal och första halvan av 70-talet. Moondance är inget undantag. En samling fantastiskt fin sånger. Vans mys-soul värmer den mest djupfrysta själ. Ändå vet vi att han kan ännu bättre. Inte minst märks det på livealbumet It’s too late to stop now. Flera av spåren från Moondance finns med och lyfts till från takvåningen till vad man trodde ouppnåeliga höjder.
Med det sagt Moondance är ett riktigt starkt album. Här finns inga svaga spår men en del riktiga toppar som These dreams of you, Brand new day, Caravan och Into the mystic.
Kraftwerk
3/5
Stilbildande och välljudande. Blir lite enformigt i längden. Stabil trea.
The Temptations
4/5
Jämfört med förra Temptationsplattan vi hade med finns mer av det traditionella Motownsoundet här, även om det redan nu går att höra de psykadeliska influenserna. Hursomhelst det låter bra. Fint let him… (som Håkan gjorde en fin cover på) är alldeles underbar. Sen om detta är originalet eller om Four tops kom först låter jag vara osagt. I regel spelades ju samma låt in av flera artister i hitfabriken, sen fick man se vilken som funkade bäst. Precis som Heard it through the grapewine. Temptstions version har sina styrkor men når inte riktigt upp till Marvins. Funken i titelspåret gungar fint. Temat tuff uppväxt är gångbart (samma i Papa Was a Rolling Stones).
Ett bra album helt enkelt.
Det finns vissa regler inom rockmusiken som otroligt nog inte är självklara för alla. En av dem är att om du har Rod Stewart i bandet, ska naturligtvis Roddan köra leadsång på alla låtar. Detta oaktat vem som nu skrivit låten.
Å visst är det skillnad mellan Stewarts å Lanes låtar. Det blir så att säga två album i ett. Roddan en stark fyra. Lane en rak två.
Marilyn Manson
2/5
Skräckrocksteater. Mycket poserande och vad krystade provokationsförsök. Vilket jag förstått lyckats ganska bra då MM nästintill är mer bannad av den kristna högern än de där som pratar i låtarna och har fel hudfärg. Det är långt och det är inte särskilt bra. Men bättre än Metallica i alla fall. Svagare 2a går du leta efter.
Miles Davis
3/5
Det har hänt lite med Miles och hans musik från Birth of the cool till det här.
Fusion har aldrig varit min favorit bland jazzgenres men är det nått album man ska köra så är det så klart BB. Extremt nyskapande gör din tid. Ett bra driv och fantastiska musiker. Men återigen, likt många andra omdömen i den här appen, albumet hade mått bra av att kortas ned. Ett enkelalbum hade räckt. Tiden till en koncentrerad lyssning finns tyvärr inte. Hade kanske påverkat betyget uppåt eller nedåt.
John Mayall & The Bluesbreakers
3/5
Stabil bluesrock.
Linkin Park
1/5
Det här förtjänar inte en recension. Inte ens en sågning kan göra dess uselhet rättvisa.
Portishead
4/5
Ett sound som inte går att ta miste på. Oerhört snyggt även om en större variation i låtarna inte skadat. Å andra sidan blir det nu ett sammanhållet album. Glory box är lika fin idag som när det en gång begav sig.
The Dave Brubeck Quartet
4/5
Riktigt fin jazz från DBQ. Inledande Blue rondo a la Turk och hiten Take five är världsklass. Mycket god kvalité i övrigt också.
Morrissey
3/5
Har lyssnat igenom. Har ej tid för recension.
George Michael
4/5
Nån gång runt 87-88 köpte jag min första stereo. En vit kub som hade allt. Kassett, radio, vinyl, högtalare och den nya innegrejen, CD-spelare hos en radio handlare i metropolen Genevad. Naturligtvis såldes även skivor i affären. Vid storköp som mitt fick man den generösa gåvan, en hel skiva att ta med hem. Där och då gick cd framför vinyl. Jag valde George Michaels Faith. Min allra första cd-skiva. Trots dess symboliska betydelse tror jag faktiskt att mitt 50-åriga jag uppskattar musiken mer än vad 13-åringen gjorde. Det här är somligt och snyggt. Till och med lite soft jazz smygs in. Inte den starkaste av fyror. Men Faith ska rankas på den högre skalan.
Yes
2/5
Lika spretigt som förra Yes-plattan vi hade med. Växlar konstant mellan vad som kan vara intressant, pretentiöst och urtrist. Summa sumarum. Det blir som förra gången. Alltså en två, oavsett skala.
Kings of Leon
1/5
Vet inte riktigt vad detta bidrar med till rockhistorien. Det rockas på utan att beröra det minsta. Som så mycket annat inte uselt, men definitivt inte bra. Desto fler album vi haft med desto tydligare blir det att 00-talet utgör ett svart hål i musikhistorien. Inget vi behöver göra bäst i att glömma så fort vi kan. Det löser det på egen hand.
Elvis Costello
1/5
Elvis Costello har alltså med 6 album i boken. Och då är inte samarbetet med Burt Bacharach som faktiskt förtjänar sin plats ett av dem. På något sätt har kritikervärlden lurats in i idén om Costello som en av de riktigt stora i populärmusikhistorien. Jag har själv gått på myten och inhandlat diverse skivor på mässor och loppisar. I regel har det blivit en, max två lyssningar innan de sorterats in i hyllan. Det är helt enkelt inte bra nog.
Det samma gäller för Brutal youth. Kantigt och skevt. Costellos röst går inte att ta fel på, men jag vet inte om det är till hans fördel. Jag tröttnar rätt snabbt. Låtarna pendlar mellan tråkigt och rent ut sagt dåligt. Tydligen borde man gilla Costellos musik, men här liksom allt som oftast när jag lyssnat på honom gör jag det inte.
The Human League
2/5
Ännu mera new wave. Nu i synthförpackning. Frågan är om detta tillsammans med grunge kan vara den mest överskattade genren inom populärmusik. Allt som oftast med stor brister i i själva låtsnickeriet. Ett sound blir då mycket viktigare än en i grunden bra låt. Flera av spåren kunde lika gärna gjorts av ett gäng finniga tonåringar på en fritidsgård i en medelstor bruksort i Mellansverige.Don’t you want me är så klart en bra låt och ytterligare en eller två låtar är okej (second) men i övrigt? Nej det här håller inte. Svag två.
AC/DC
3/5
Det bästa med ett hårdrocksband som AC/DC är att de inte är hårdrock. Det här är bara rock med en jävla energi. Partymusik. Låtmaterialet är gediget. Stör mig en del på Johnsons sång, men inte så att det inte går att lyssna på.
Echo And The Bunnymen
3/5
Ett band som jag aldrig lyssnat ordentligt på. Någon enstaka låt här och där. Blir positivt överraskad. Gillar arrangemangen med stråkarna. En kombo av fina melodier och emellanåt ödesmättad stämning (i tex nocturnal me). Precis som på omslaget så flyter det fint. Inte alls den trubbighet och kantighet vi mött hos flera andra alster från samma epok.
Några låtar sticker ut. T ex inledande Silver och inte minst Killing moon är finfina kompositioner.
Neil Young
4/5
Ett fint countryalbum. För visst är detta mer country än något annat. Lite spretigt i produktionen. Rejält Lofi emellanåt. Detta ger samtidigt en viss charm.
Crosby, Stills & Nash
2/5
Helt okej 60-tals folkrock. Varken mer eller mindre.
Holger Czukay
2/5
Så Holger är alltså tysk med porrmustasch. Det hade man aldrig kunnat gissa. Absolut inte när man hör inledande Cool in the pool. Rytmiskt med bra sväng emellanåt. I längden blir det dock en aning enahanda.
Electric Light Orchestra
2/5
Svårt att sätta ord på vad det är, men nått är det doningen får det att stämma. Möjligtvis symfonirocken, det svulstiga kompet, musikalvibbarna. Det klickar helt enkelt inte. Några få undantag finns som t ex Starlight som är en helt okej poplåt med soulig touch. Men nån dutt här och där gör inget album.
Rod Stewart
4/5
Det finns en oerhörd nerv i Roddans första soloplatter. Sen är det såklart en definitionsfråga vad gränsen går mellan Faces och Stewart som soloartist. För i mångt å mycket är det trots allt övriga Faces som backar upp honom. Soundet är emellertid både råare och souligare på soloplattorna där Gasoline Alley tillsammans med den följande Every picture tells a story (som trots allt ytterligare ett snäpp upp) utgör konorna på verket.
Stewart är definitivt en hyfsad låtskrivare vilket vi hör såväl i titelspåret som i Lady day. Ändå är det tolkningarna som sticker mest. My way of living blir nått helt annat när Roddan får bestämma än i såväl Small faces version som i Chris Farlows. Och sen har vi förstås Womacks It’s all over now. Vilken jävla energi! Kompet sitter som en fläskläpp (här liksom på flera andra av hans tidiga låtar är Micky Waller lysande på batteriet, vilket driv). Pianot, gitarriffen å inte minst Rod själv gör precis allt rätt. Vartenda ooh och yeah sitter där det ska. Rockar fullständigt skiten av Stones aningen mer kända version.
Country comfort är hur fin som helst även om den nödvändigtvis inte är bättre än Eltons version (lite märkligt när man kollar utgivningsdatum, verkar rent av som om Rods släpptes först, men här krävs vidare efterforskningar).
Det lite lugnare spåren har också sina styrkor även om de inte når samma höjder nät bandet blåser på. En skiva som tål att köras flera gånger om.
Nirvana
2/5
Undrar om inte Nirvana kan vara ett av världens mest överskattade band. Till viss del beror det på att andra grungeband är så överjävligt dåliga (Pearl Jam) att man luras att tror att detta är bra. Här finns spår som är okej, men mer än så blir det inte.
Dizzee Rascal
3/5
Bra driv även om det blir lite tungt med en hel timme grime. Finns inga andningspauser. Trea i de nedre regionerna.
The Cult
2/5
Blir positivt överraskad. Hade förväntat mig renodlad pudelrock utifrån omslaget. Lite roligare än så är det. Funkar att lyssna igenom, men sätter inget bestående avtryck. Tydligen Rick Rubin som producerat.
Adele
3/5
Tyckte rätt bra om detta album när det kom (till skillnad från uppföljaren som redan avhandlats). Var dock ett tag sedan senaste lyssningen. Helt klart så att vissa låtar åldrats bättre än andra. I sina bästa stunder gör hon fullt funktionsduglig soul. Som i Turninh tables, I’ll be wating och finfina One and only. Cure-covers funkar också bra. I andra låtar anas alltför tydligt den slätstrukna mainstreampop som kommit att bli Adeles signum.
Nusrat Fateh Ali Khan
2/5
Nusrat har tydligen kopplingar till sufismen, vilket man kan förstå vid lyssning. Låtarna liksom bara pågår. Rätt sköna rytmer. Fungerar definitivt att lyssna igenom, men tror inte att det blir så mycket mer än så.
CHIC
4/5
Glättigt och flärdfullt. Ändå med ett bråddjup. Party och samhällskritik i en och samma förpackning. Vi tänker ha Good times, trots att världen är skit och alla odds är emot oss.
I sina bästa stunder är Chic definitivt upp på högsta betyg. Hitsen (inte bara den självklara Good times) är alla av yttersta världsklass. Utfyllnadslåtarna håller inte riktigt samma nivå, men är definitivt inte dåliga. I minst ljuva A eran summer night och stenhårda dissen Can’t stand to love you.
Fyran kvalspelar för att gå upp en division.
Pixies
3/5
Pixies är klart intressantare än många andra samtida amerikanska rock/indie-band. Det var ett tag sedan jag lyssnade på dem men hade nog valt något av de två efterkommande albumen framför detta.
Naturligtvis spelar bandet och skivans inflytande roll, men även oaktat detta är detta ett helt okej album. En relativt stabil trea.
Nirvana
2/5
Nirvana igen! Sen måste det väl ändå vara slut med buddhistiska slutmål? Som redan konstaterats, får de allt för mycket kred tack vara att andra band i genren är så genomusla.
Nåväl, Nevermind är absolut bättre än In utero. Innebär detta då att det är bra? Nja, så långt ska vi inte gå. De flesta av hitsen är helt okej, men som helhet räcker det inte.
Tom Petty and the Heartbreakers
2/5
Det går helt klart att höra likheter mellan Petty och Springsteen. Framförallt jämfört med Bossens tidiga album. En signifikant skillnad dock. Pettys låtmaterial är betydligt svagare. Det inte tråkigt men griper aldrig tag g ordentligt i en. En lite tuffare variant av soft-rock. Har inget emot att lyssna på det men blir inte heller ledsen om jag blir utan.
Pavement
2/5
När jag läste min sociologi i Lund (1996-97) fanns det en valbar delkurs musiksociologi. Examinationen var ganska fri. Ett paper där något musikfenomen skulle kopplas till sociologiska teorier. Minns att en kursdeltagare valde att skriva om Lo-fi (för övrigt det enda arbete jag har nått minne av). Han gick verkligen all in genom att inte bara ta upp fenomenet utan dessutom skriva ett paper som verkligen andades Lo-Fi. Det var mest lite om olika band och framförallt vilka han gillade. Där fanns naturligtvis Pavement. Har för mig att arbetet också var handskrivet med en lite halvtaskigt ritad förstasida (men här behövs det källkollas).
Pavement är förvisso lo-fi men kanske inte riktigt så mycket som min kursare från förr. Mest är det väl bara vanlig alldaglig amerikansk rock. Det händer inte så mycket förrän på sista spåret som i alla fall sticker ut positivt musikaliskt. Annars är mest enahanda och tråkigt. Inga klatschiga melodier som rycker tag. Enformig sång och ganska styltigt komp. Tvåa i de nedre regionerna.
Dusty Springfield
4/5
I stort sett samma gubbar i kompbandet på From Elvis in Memphis. De hade ett rätt hyfsat 1969. För det här är ju också riktigt bra även om det inte når Elvis-klass. Soundet är lite mer sofistikerat vilket passar Dusty som fod i hose. Hon förmedlar på ett utmärkt sätt såväl elegans som råhet i rösten. Genomgående ett utmärkt hantverk av låtskrivarna. Något annat är väl inte att vänta avGoffin/King, Weil/Mann, Hinton osv. Stark fyra.
Cyndi Lauper
3/5
En sak som slog mig när jag såg The greatest night in pop, om We are the world-inspelningen, var vilken jävla röst Cindy har. Det fanns scener när instrumenten togs bort och hennes sång fick verka allena. Jösses!
Visst får den stå i centrum här också, men kunde nog nyttjas än mer. Här finns flera fina låtar. Hitsen hör naturligtvis dit, men även Prince-covern When you were mine ska nämnas. Att köra en Micke Rickforslåt på slutet kunde hon dock låtit bli. Soundet är med jämna mellanrum allt för daterat och utfyllnadslåtarna håller väl så där.
Vacklar mellan tvåan och trean, men väljer att fria.
Sonic Youth
1/5
Dåliga nyheter. SY har med 5 album i boken! Hur är det möjligt? Vi är alltså inte ens halvvägs. Om förra var trist, når vi ett steg djupare mot botten här. Jag känner allt mer för att kopiera Pernas text om Goo. Är det något de ska ha till sin fördel får det vara att albumet kom redan 1986 och här finns glimtar av ett sound som kunde vara tilltalande i 90-talsindie där själva råmaterial till låt höll. Så är inte fallet här.
Incubus
1/5
Fy fan! Till och med värre än New wave!
Fleet Foxes
4/5
Det var inne med stämsång å skägg vid den här tiden. Gillade det då och märker att det håller förvånansvärt bra fortfarande. White winter hymnal och your protector är i en klass för sig men även övriga spår låter sig lyssnas på utan att det gör ont. Stabila fyra solar.
PJ Harvey
5/5
Min etta på årsbästalistan 2011. Har i ärlighetens namn inte lyssnat på PJ så mycket varken före eller efter. Här tar på sig uppgiften att göra ett temaalbum om krig. Då 10 år efter nine-eleven, med dess efterföljder onekligen i tiden. Idag snart 15 år senare, tyvärr än mer aktuellt. Även om jag tankarna snarare går till första världskrigets skyttegravar och Englands koloniala arv, än till modern krigföring.
Visst det är oerhört pretentiöst, men det måste finnas utrymme för det även inom popmusiken. PJ lyckas med en sådan exakt skärp kombinera temat och texterna med en genomträngande hopplöshet i musiken. Inte minst i låtar som The glorious land, All and everyone eller written on the forehead. För att inte tala In dark places, albumets kanske starkaste spår.
Skivan gör fortfarande ett oerhört starkt avtryck på mig. Det hade jag nog inte väntat mig.
The Rolling Stones
4/5
Det är onekligen en fin katalog Stones har från slutet av 60-talet till 70-talets början. Utan tvekan här de är som bäst. De har liksom hittat sin plats som brittiskt popband med rötterna i den afroamerikanska musikaliska myllan. Gör det här är ju inte pop. Det är soul, blues, country och Stones gör det med den äran. De blåser på emellanåt men det blir aldrig grötig. Bandet känns oerhört tajt. Låtmaterialet är av högsta klass. Stark fyra.
Elliott Smith
2/5
Jag har försökt ta till mig ES tidigare (framförallt genom uppföljaren XO) utan någon riktig framgång. Här och var finns små ljus punkter men på det stora hela brister låtmaterialet. Melodierna saknar det där lilla extra och arrangemangen är enformiga och tråkiga.
Prince
4/5
Återhållsamhet var aldrig Prinsens signum. Här är det mycket av det mesta. Han slänger sig vilt mellan olika genres även om den souliga funken ständigt är närvarande. Självhävdelsebehovet finns där. ”Ska visa dom att jag är bäst på allt”. Å förvisso, det kanske inte är sanningen rakt av men inte långt därifrån. Tror ändå att SOTT mått bra av att kortas ned till ett enkelalbum. Med det sagt är det svårt se vad dom ska bort. För min del funkar andra skivan något bättre än första. Inte minst den avslutande D-sidan som är lysande.
The Velvet Underground
1/5
Betydligt softare än bananplattan. Också mycket tristare. Enformigt. Det händer sannerligen inte mycket. Låtarna är i regel 4 min, men det känns som om VU maler på i minst åtta, nio gång efter gång.
Det blir lite roligare med Begining to see the light och I’m set free, men det är marginellt. Sen kommer The murder mystery och gör det värre igen (8 min känns som 25).
Jacques Brel
2/5
En rättvis bedömning hade nog krävt vissa kunskaper i det franska språket. Emellertid, Brel har en fin röst och arrangemangen förmedlar definitivt en viss stämning. Kanske skulle betyg varit högre, men jag går utgå från den information jag har.
Neil Young & Crazy Horse
3/5
Har någon människa någonsin sett mer ansträngd ut i en avslappnad pose än Neil på detta omslag?
Musiken flyter i alla på smidigare även om jag fortfarande inte riktigt vet om jag skyr eller gillar Neils röst. Det blir en del långa gitarrsolon. Kunde gått illa men tycker inte att det stör. Tillför å andra sidan inte så mycket heller. Ett helt okej album som landar in på en stabil trea.
CHIC
4/5
I want your love kan mycket väl vara världens bästa discolåt. Den är iallafall fall definitivt med där uppe. Har en basslinga någonsin varit svängigare? Mästerverket backas upp av ett gäng andra högkvalitativa Chic-dängor. Soundet går aldrig att ta fel på oavsett om vi pratar upptempo eller laidback. Inte bara hitsen som håller. Happy man är grym, Sometimes you win likaså. Det är väl bara avslutande (funny) bone som faller ur ramen. Återigen en stark fyra till Rodgers och Edwards
Baaba Maal
1/5
Har väl egentligen inte lyssnat tillräckligt för att ge ett rättvist omdöme. Men oavsett, det här håller inte. Det händer ju ingenting.
Sarah Vaughan
4/5
Vilket underbart hantverk det här är. Precis så här ska the American somgbook låta. Det är inte revolutionerande men fan så snyggt. Det finns en oerhörd nerv i Vaughans röst och samspelet med bandet. Hon når kanske inte upp till Holiday och Fitzgerald men är inte långt ifrån.
Ibland är det enkla det geniala. Stark fyra.
Hole
1/5
Indierocken från 90-talet och början av 2000-talet har inte stått sig särskilt väl (obs, stor skillnad på indierock och indiepop). Allra minst den amerikanska som låter oerhört mycket highschool. Hålet är inget undantag. Jag har genuint svårt för soundet. Melodierna är inte mycket att hänga i granen och CLs röst är inget man jublar över. Det är inte Pearl Jam-dåligt, men ser för den skull inte vad man ska det till. På gränsen att nå en tvåa men inte tillräckligt.
Neil Young
2/5
En lite souligare Neil. Inte utan att man tänker på Van the man. Om än på en lägre nivå. Trivsamt utan att riktigt tända till.
The Fall
2/5
New wave igen. Första albumet jag fick på sajten var med the Fall. Det är förstås orimligt att de har med album i boken, än mer att det har med två. Å andra sidan låter detta lite mer intressant än annan NW vi tidigare fått lyssna på. Rätt sköna riff och basgångar. Men samtidigt blir det återigen enahanda. Efter några låtar är man uttråkad. Kravlar sig över strecket till en tvåa men inte mycket mer. Nu ska jag lyssna på nått annat bättre.
John Lennon
2/5
Förvånas av hur spretigt det den här plattan är. Det finns ingen musikalisk stringens. Snarare en samling låtar som i mångt och mycket verkar var och en för sig. Definitivt gäller detta de två hitsen. Imagine är väl i grunden en bra låt om än uttjatad. Jealous guy är dock betydligt starkare även om jag föredrar Hathaways version. Budskapet är ju dock naturligtvis ruttet. Men som Margo Price sjunger i Long live the King, He was a feminist (kan ifrågasättas) and an asshole to. Blueslåtarna med King Curtis på sax är också trivsamma som avslutande Oh Yoko. Men är finns också skräpmat som Crippled inside och Oh my love.
Stark tvåa men till en trea kan inte album som inte är ett album nå.
Sparks
1/5
Melodikryssetnestorn Anders Eldeman har uttryckt sin kärlek för Sparks. Å Eldeman är ju världens trevligaste och gladaste människa. Men inte ens Eldeman kan rädda det här. Som en kombo av det sämsta med ABBA och Queen. Påklistrat teatraliskt, vidriga arrangemang och en sång som borde grävas ned tillsammans med slutförvaring av kärnbränsle.
The Black Crowes
2/5
Låter rätt mycket Stones. Eller i alla fall nästan. Det är dock något som skaver. Svårt att riktigt ta på vad det är men det är små detaljer som förstör ljudbilden. Någon slags trist powerrock ala Aerosmith, Bon Jovi eller Kid Rock som tränger igenom. De låtsas vara blues och soul, men lyckas endast glimra till här och där. Bättre än en tvåa kan inte helheten få.
The Police
1/5
Får bli kortfattad. Det här var inget vidare. Möjligen lite bättre sista låtarna, men det räcker inte för tvåan.
Kate Bush
2/5
Här finns en del ljusa stunder. Stranger things-hiten Running up the hill och Big sky är ju fina. Överlag är A-sidan betydligt roligare än sida B. Bush ligger dock konstant på gränsen för att bli för teatralisk. Ibland håller hon sig på rätt sida men kliver fel allt oftare ju längre in i skivan vi kommer (möjligen med avslutande The morning fog som undantag).
Killing Joke
2/5
Helt okej. Mer punk än New wave vilket naturligtvis är bra. Ganska lite som sticker ut dock. Saknar en rökare med hitspotential. Stark tvåa.
Sabu
2/5
Ett svängigare kromata. Det bankas friskt på slagverken. I flera av spåren blir tyvärr allt för enahanda. Låtarna pågår utan att det händer något. När trummorna backas upp av en gitarr och melodier tillåts som i Choferito-Plena och Tribilin cantore blir det däremot riktigt trevligt. Mer av den varan och betyget hade blivit högre.
Bruce Springsteen
5/5
Bossens album från debuten med Asbury park till den vuxna Tunnel of love håller alla högsta klass. Darkness är definitivt inget undantag. Precis som titeln anger finns det något mörkt och frustrerande över plattan. En känsla av att stå och stampa utan att komma vidare (då pratar vi förstås temat för låtarna inte själva musiken). Löneslavens hopplöshet har väl aldrig uttryckts bättre än i Promised land, ”I've done my best to live the right way
I get up every morning and go to work each day
But your eyes go blind and your blood runs cold
Sometimes I feel so weak I just want to explode
Explode and tear this whole town apart
Take a knife and cut this pain from my heart”
Och detta av en man som knappt haft ett ”riktigt” jobb under hela sitt liv.
Sen är det ju det där med hopplösheten. I allt det mörka finns det alltid ett hopp, en längtan bort, eller de där små detaljerna som håller oss vid liv. Racing in the streets är förstås ett utmärkt exempel på detta.
Inte en dålig låt brukar det ju heta. Här är det snarare knappt ett spår som inte i sig är ett mästerverk. Femman är solklar.
Fleetwood Mac
2/5
Ännu ett album som lider av oförmågan att kunna begränsa sig. Ändock, här hade det varit så enkelt. 20 låter varav 11 som inte Buckingham skrivit. Behåll dessa och du har ett ganska bra album. Allra bäst blir det nog när Stevie Nicks står för skapandet (och sången).
The Band
3/5
Ett stabilt hantverk av v souldoftande countryrock. Bandet kan sin sak. Det hade emellertid fått sticka ut lite mer ibland. Det här är trivsamt och fint men kanske inte så mycket mer. Stabil trea får det ändock bli.
Led Zeppelin
3/5
Förra gången vi fick Zeppelin skrev jag att jag var positivt överraskad. Förväntningarna var förvisso oerhört lågt ställda men det fanns trots allt en hel del fin musik på ett allt för långt album. Det här är inte bara kortare utan även bättre. Ett skönare groove. Inte så mycket hårdrockstendenser. Sången har sina brister men den går att leva med. Allra bäst är soul-bluesiga The lemon song och den småpsykadeliska Thank you.
Och så förstås John Bonhams trumspel. Bortser man från det onödiga solot på Moby Dick ger han genomgående bandet ett stadigt groove som jag gillar skarpt.
Famlar mellan trean och fyran i betyg. Men principen hellre fälla än fria får gälla.
Marvin Gaye
4/5
Tema-album. Och dom i 99% av alla tema-album är temat skilsmässa. Plattan finns i hyllan men tror inte att jag lyssnat på den ordentligt förrän nu. Vid en första lite okoncentrerad lyssning blir omdöme svalt. Men när man ger den sin rätta uppmärksamhet växer något större fram. Ett Gayes ljuva, men också förtvivlade stämma ligger som ett duntäcke över bandets stadiga groove. Musikaliskt fortsätter han den väg han slog in med What’s going on, men här finns det en jazzigare ton. Musiken hänger samman över de dryga 70 minuterna vilket förvisso kan tyckas lite enformigt, men samtidigt blir det verkligen en helhet, ett album och inte en samling låtar. Några klatschiga hits finner vi inte, men det gör inte så mycket. Det är helheten som räknas, även om jag är speciellt förlust i Sparrow.
Femma för omslaget. Skivan får en fyra.
Fishbone
2/5
Väljer att dela mina anteckningar istället för en sammanhållen text. Spretar antagligen lika mycket som dagens album.
Freddies dead, bra låtval för cover. Dock riktigt dåligt utfört.
Ibland bra groove
Vill bland in allt för många ingredienser. Prince syntar som låter funk, ett plus. Bonin in the boneyard svänger fint.
Metall riffen kunde vi varit utan. Får soppan att smaka surt.
Deep inside, usel
Svag tvåa
The Electric Prunes
1/5
Jag förstår inte vad detta album har i boken att göra. Alldaglig 60-talspop. Till råga på allt rätt dålig sådan. Skivan släpps 1967. Hade den kommit 1960 hade det eventuellt kunnat vara lite nydanande. Nu är de ju snarare efter sin tid.
Pixies
4/5
För ovanlighetens skull så har vi amerikansk indie som faktiskt är riktigt bra. Detta är i mitt tycke Pixies bästa album. Gillar hur de använder de ensamma gitarrslingorna istället för att bara bröta på. Flera fina låtar, inte minst Velouria och Happening.
My Bloody Valentine
2/5
Tror jag hade gillat det här på 90-talet (troligen upptäckt några år sent). MBV är ett band jag flera gånger tänkt lyssna på utan att det blivit av. Nu har jag det. Den spontana reaktion blir, ”jaha”. Varken mer eller mindre. Rimligen har man blivit mer kräsen med åren. Det här maler på utan att någonting händer. Shoegaze må ha varit det coolaste i världen 1991 men 34 år senare inser man att det knappast åldrats med värdighet. Vissa melodier är småtrevlig, likväl inget som läggs på minnet. Texterna då? Ingen aning helt omöjligt att ens gissa språket. Svag svag tvåa.
Machito
3/5
Jämfört med Sabu som vi hade tidigare gillar jag det här bättre. Rytmen finns fortfarande där men med betydligt mer jazziga inslag. Inte utan att tankarna går till tidig upplagor av Blakeys Messenger.