Extremly boring

I det stora hela en samling bra popmelodier (lite som Belle & Sebastian 30 år senare). Den taskig ljudbilden är väl medveten men hade nog mått bättre av lite mer hi-fi. Var ett tag sen man lyssnade på albumet, men tycker det håller än.

När albumet kom, var känslan att Blur till slut vunnit kriget mot Oasis (även Shity-fansens debut krossar allt annat de båda antagonisterna producerat). Hur står den sig då idag? Nja, precis som Blur i övrigt känns det lite småtråkigt så här 25 - 30 år senare. De två inledningsspåren håller fortsatt hög klass, men totalt sett är det lite intetsägande. Det mals på utan att riktigt rycka tag i en. Närmare till ett lägre betyg än ett snäpp uppåt.

Svårbedömt. I vissa fall bra malande rock. Holland-Dozier-Holland-dängan Baby don’t you do it är riktigt fin. Men den var ju inte med i originalutgåvan så skit i det. Vissa spår kunde lika gärna varit hämtade från ett Baywatch soundtrack. Musikal, rockopera, punk? Oavsett bra driv från Moon plattan igenom.

Nej, nej, nej… Det här borde inte vara tillåtet. Inför censur! Bland Canada! Låt Trumpen göra det jävla skitlandet till 51a staten och sätt upp en mur för att stoppa utgående flöden. Swisha en summa till närmsta djurrättsorganisation för att rädda grodan som hålls kidnappad i Alanis strupe!

Kom igen katten! Det svänger ju! Kanske lite enformigt, men vad tusan, ett gott politiskt budskap bär upprepas. Give people what they want, when they want and they want it all the time!

Här var det pudel! 80-tals-synthar och och tuff på låtsas. Inte helt lätt att ta till sig. ”Hårdrockens” största problem är att den inte är hård. Allra minst i den här tappningen. Dock några melodier som kanske låtit bättre i annat arrangemang (avslutande spåren är nästan helt okej).

Rakt igenom urtråkigt och meningslöst 🥱Att Cash gjorde en magisk cover på Hurt hjälper inte. Visar snarare NINs uselhet.

Jag har aldrig gått in för Dylan på det sätt som man som medelålders vit man förväntas. Inte för att jag har något emot gringubben. Det har bara inte blivit av. Senaste dryga veckan har det emellertid blivit lite mer lyssnande. Kollade på ”A complete unknown” och bestämde mig för att gå igenom katalogen (eller i alla fall de viktigare släppen) lite noggrannare. Slås av melodierna som ofta är riktigt fina. Dylan som musiker underskattas kanske en del i förhållande till det upphöjda textgeniet. Övergången till det elektriska och ett rejält band framför ensam kille med gitarr var naturligtvis gott. På BOTT är det väl en liten tillbakagång till det akustiska. Trynorgeln hade han gärna fått lämna hemma eller lämna över till någon annan. Med det sagt är det ett fint album med många bra låtar, även om jag t ex föredrar den bluesigare Street legal som kom några år senare.

Detta borde väl vara irländarnas starkaste album (har i ärlighetens namn inte lyssnat ordentligt på något de släppt de senaste 20 - 25 åren). Bono är som vanligt lite hård i magen, men inte så det stör allt för mycket. En samling riktigt bra låtar. Lyfter gärna fram Exit, förutom den givna inledande trojkan.

Bra skrammel, men ganska få catchiga melodier, att jämföra med t ex Strokes debut som har ett snarlikt sound. Finns några guldkorn, men sällan låtar som helhet utan snarare någon fin refräng här och där. En rak trea, varken mer men eventuellt mindre.

Det här är som sagt inga bieffekter av kokain. Det är ren kärlek. Ett av Bowies bästa album. Titelspåret kör fullständigt över en, hela vägen från det inledande tuff-tuff-tåget till den malande boogie-woogien i slutet. Golden years får till och med de lame att svänga de lurviga, versen på Word on a wing, basslingorna osv, osv

I sig låter det väl okej, men det det här är mer ett album som bara pågår. Är det en ny låt? Är skivan slut? Spelas något annat baserat på albumet (kör spotten med hörlurar)? Jag vet inte! Hade fungerat bra som ett soundtrack till nån indiefilm om vilsna själar eller i ett avsnitt av The Bear. Som album, nej inget som går till historien. Transistorhuvena kan bättre än så här! Antar att den finns med i boken mer på grund av gratissläppet på nätet än för den musikaliska upplevelsen.

En lyssning in var frågan om Fiona skulle orka kravla sig över till en 2:a. Låtar dom inte satte sig och en störig röst (låtsasbas?). Beslutade att ge henne en lyssning till, nu mer koncentrerat, inte mitt i jobbet. Den växer rejält. Störs fortfarande på rösten men betydligt mer intressant än vid första örat. Trean lutar absolut snarare uppåt än nedåt. Vem vet med några lyssningar till hade de kanske blivit ett riktigt högt betyg, men nån jävla måtta får det ju vara på undertecknads ansträngningar.

Det är snyggt, fina musiker, välproducerat och ack så tråkigt. Slowhand maler på utan att något sticker ut. Clapton är kanske bäst när han arrangerar bluesfestivaler.

Så mycket som att tycker illa om med det här. Sången når troligen en ny högstanivå för mitt förakt. Är det ens lagligt! Går inte att sätta den ack så användbara överkryssade getingen, så det får bli en etta i brist på annat.

Det här var nog det mest svårbedömda albumet hittills. Öppningsspåret får en nästan tro att det är en Curtis Mayfield-platta. Visst blues-rocken finns där i grunden hela tiden men det spretar åt många håll, inte helt lätt att få ett helhetsgrepp. Tror att plattan mått bra av att kortats ned till en enkel-LP. Får bli en trea. Kunde varit högre, kunde varit lägre.

Jag ska villigt erkänna att jag gillar gubbablues. Ingångsvärdet torde således vara gott. Emellertid saknar jag dynamiken i Allman Brothers malande. Duktiga musiker, men det tänder aldrig till ordentlig. En lång jämntjock smet. Blues kan vara mycket roligare än så här.

Det var bättre förr. Beastie Boys var också bättre förr.

New Wave-punk från deccenieskiftet 70-80 måste vara en av de mest överskattade genres bland gubbiga rockrecensenter. Inget större undantag här. Tycker förvisso att skivan växer vid en andra genomlyssning men särskilt bra blir det aldrig. Det finns en del goda tendenser som t ex Shot by both sides, men också riktiga bottennapp som Parade och The great beautican in the sky.

Här krävs antagligen en mer koncentrerad lyssning än vad som nu varit fallet. Med det sagt, varför utbildas musiker allt för sällan i ”less is more”? Ett evigt långt plinkande som inte tycks ta vägen någonstans. Här och där vaknar man till och kommer på att det spelas musik i lurarna. Men allt som oftast bara pågår Sufjans utan att vare sig göra till eller från.

- Tjena grabbar, läget? Redo att göra en ny skiva? - Jajamen Günther! Du har väl mad dig den där maskinen som gör konstiga ljud? -självklart gubbar. -Härligt! Kan vi inte se till att ljuden är symbios med resten av vår musik den här gången? -Nein! -Snälla -Ok, på nån låt då, men på sista spåret ska det låta för jävligt! -Kanon Günther, det kör vi på. Se fick vi ju knalla fall en tvåa.

U2 igen. Att Joshua Tree finns med i boken är fullt rimligt. ATs plats hos de-måste-lyssnande bör emellertid ifrågasättas. Svagare låtar och tråkigare produktion (trots att det även här är herrarna Eno och Lanios som står för hantverket). Det går att se en tydlig utveckling. Tyvärr går den bakåt.

Jag gillar det akustiska soundet. För mig lite att tänka på Jamie T. Kvaliteten på låtarna är varierande. Finns några bra dänger som den inledande hiten och Add it up, men som helhet lite svagt när vi talar album du måste lyssna på.

Bandet känner man igen men tror aldrig jag lyssnat på dem (inte ens 2004 då Stevie Klasson var med). Blir till en början positivt överraskad. Ett soundtrack jag inte väntat mig utifrån omslaget. Gillar blåset. Som helhet blir det dock då där med några få låtar som lyfter.

Ständigt denna jävla new wave. Måste ju finnas miljoner album som är bättre, intressantare, mer betydelsefulla än detta mög. Det hjälper inte att de försöker lajva Bowie. Blir bara mer uppenbart hur fruktansvärt svagt det här är. Urtråkigt! Har varit försiktig med ettorna på sistone. Det får inte gå inflation i dem. Precis som svårigheten i att nå Gazzettans 10a, ska du tvärtom vara omänskligt usel för bottenbetyget. Men nu räcker det! Nästa album tack!

Vi första anblicken kan man luras att tro att vi här ett av de mest ocreediga albumen i boken, en guilty pleasure. I själva verket är tvärtom. Här sitter den övervintrade rockjournalisten i sin slitna Zeppelin-tisha från 72 och ska visa hur Brittan verkligen ska tolkas. De ska dras paralleller Beach Boys och Motown, det ska oreras om hur man ser konsten i mainstream-soundtrack osv. Allt med ett enda syfte att få hipster-barometern att slå i taket. ”Jag är så indie att jag till och med Brittans första (naturligtvis i japansk limiterad vinylutgåva). Men om vi ska vara uppriktiga, det här är inget att hänga i julgranen. Ett par popmelodier som är okej, men rätt mycket som varken gör till och från (sodapop sticker som ett rejält lågvattenmärke). Produktionen som väl syftar till att musiken ska kunna pågå i bakgrunden, funka på radiostationerna, inte göra någon upprörd är på svintråkig. Bebisrösten gör inte saken bättre. 2:an är svagare än amerikanskt kaffe.

Jag har svårt att förstå varför detta album finns med i boken. Ett helt ordinärt rockalbum. Dessutom ett ganska tråkigt sådant med svagt låtmaterial. Stipes gnällröst är svår att ta till sig. Texterna ska tydligen vara bra sägs det. Men vem orkar lyssna när framförandet går en att räkna minuter och sekunder till skiten är slut så man kan spela nått bra istället. 😴

Tror att det var efter en Lennart Persson-recension i något av Pops sista nummer som jag införskaffade Suspicious minds 1969  anthology (utgiven 1999). Visst hade man lyssnat på Elvis tidigare men det var nog först här jag förstod hans storhet till fullo. Denna fullmatade dubbel-cd slog total knock-out på mig. Det tog ytterligare en tid innan jag förstod att de inledande 12 låtarna på utgåvan utgör From Elvis in Memphis, från början till slut, i den ordningen. Hur bra än Elvis varit före eller kom att vara efter är detta hans absoluta höjdpunkt. Han sjunger som en gud, bandet är så sjukt tajt det bara går (att vända sig till Chips Moman och hans American studio måste vara ett av de bästa besluten någonsin i musikhistorien). Rytmsektionen är utomjordisk, blåsten sitter där de ska, änglakörer och så Elvis stämma på det. Ibland pratar man om ”inte ett dåligt spår” på ett riktigt bra album. Här vill jag gå längre. Inte ett spår som inte uppbringar gåshud. Visst skulle man kunna ha invändningar om att det främst handlar om covers, men missar då att dessa covers i regel är de bästa versioner som någonsin gjorts av respektive låt. När Mars Volta skulle betygsättas efterfrågade jag den överkryssade getingen men fick hålla tillgodo med ettan. Här efterfrågas istället den klassisk Hysén-skalan, men i brist på den för vi nöja oss en 5a så självklar som den någonsin kan bli.

Ingen tvekan om att det svänger. Men det saknas ändå någon form av dynamik. Energin är genomgående hög men för att ta till sig den fullt ut hade jag önskat större kontraster. Fela å grabbarna maler på med fullt ös från början till slut. Låtarna går in i varandra och griper inte riktigt tag i en. 16 minuter trumsolo blir i ärlighetens namn rätt tråkigt. Säkerligen mycket roligare om man var med på plats.

Skrammel, dist å rundgång e coolt! Eller? Kanske 1990, men idag? Blev aldrig av att på riktigt lyssnade på Sonic Youth på 90-talet (eller 80-talet) trots att de borde ha passat som fod i hose. Nu vet jag inte riktigt? Det indierockas på men blir sällan intressant. Låtmaterial är helt enkelt för svagt. Har säkert varit en viktig inspirationskälla för många indieband som blev mycket bättre. Men för min del räcker det inte till. Felas 2:a var stark. Denna rör sig i andra ändan av skalan.

Perna har i tidigare recensioner varit inne på det, i många fall, tveksamma valet av album för respektive artist. Ofta har man gått på något slags kommersiellt genombrott borta i staterna. Här har vi ytterligare ett exempel på det. Efter hennes två första plattor som båda har en fin nerv och inte minst soul, är detta albumet där Adele blir menlös och överproducerad (eller ensam med ett själlöst piano). Enda syftet med albumet är att det ska sälja och då får inget sticka ut. Visst har hon en fin röst men hur nyttjas den? Efter 21 väljer hon (eller bolaget) att svänga av mot idolfabriken istället för ta den andra avfarten mot Soulville. Synd!

Svängig elektropop. Klart godkänt.

Har i största möjliga mån försökt att undvika LZ. Fördomen har varit att det låter tråkig progressiv hårdrock älskad av män i övre medelåldern som för länge sedan borde klippt den där grå hästsvansen som sitter på en bortsett från tre, fyra hämtehårstrån, kal hjässa. Blir faktiskt positivt överraskad. Ett i regel skönt sound. Många bra låtar. Men också för många låtar. Förstod att det var tänkte som ett enkelalbum först men att man till slut valde att ta med ett gäng tidigare ratade låtar. Det borde man nog haft ogjort. Nåväl trean lutar snarare uppåt än nedåt.

Bara en av tre spår är över 15 minuter. Hade de andra också varit det plus om bandet varit finskt eller italienskt (gammal kvalitetsmärkning vid backarna hos vinylpågarna) hade det blivit en 5:a. Nu är det inte så. (Emellertid inte heller värdelöst hela tiden).

Visst har det varit en hel del tidigt 80-tal som slumpats fram än så länge. En epok som definitivt kan ifrågasättas. Cure höjer sig emellertid upp ur bottenträsket där flera av de tidigare albumen från tiden hamnat. Det finns något tilltalande med det fundamentala mörkret i skivan. Samtidigt blir det också väldigt enahanda. Någon större variation möts vi inte av vara sig inom enskilda spår eller mellan olika spår. Det blir att man tröttnar efter ett tag. Ser dock att albumet funkar som soundtrack i bilstereon under en nattlig långkörning. Svag trea.

Ett riktigt bra hop hop. Finns beats, snygga samplingar bra flow. Gang starr kunde sin sak redan från start.

Det här håller bättre än vad jag hade trott. Tungt men ändå med fin dynamik. Förvisso svag, men ändock en fyra.

Vad köper alla hårdrockare sin mat? - Det e la på Metall-Ica Sen var det slut på det roliga. Ingångsvärdena är förstås sådär då detta absolut inte är min genre. Vill dock ge plattan en ärlig chans. Men jag lyckas inte förstå vad som är behållningen med det här. Jag har gjort min lyssning. Det får räcka. Nytt album imorgon.

Skönt sväng i gränslandet mellan soul och funk. Sly och hans familj visste vad de gjorde.

Hur får man redan usel hårdrock att låta ännu värre? Lägg till en symfoniorkester lajva Robert Wells. Fy fan vad outhärdligt, och i över 2 timmar dessutom. Inskränkningar i yttrandefriheten sa du? Jag är för!

Det här var svårbedömt. Spretar åt alla håll. Vi samlas ett gäng som inte känner varandra. Alla tar med sig ett par låtar så kör vi. Det är folk, traditionell 60-talspop, lite blues och så förstås flower power. Somebody to love och White rabbit är ju fina knarkardängor (säger en som aldrig knarkat). Tydligen tog Grace Slick, som var ny JA, med sig dem från sitt förra album. Hade nog blivit mer spännande om hon tagit med fler låtar. Står och vacklar mellan 2 och 3 men väljer att fria denna gång.

Ett ganska svårt album. Framförallt om man betänker att detta var Jacksons första stora steg mot en universell iung of Pop. Förutom Don’t stop… är det inte ett särskilt direkt album. Däremot besitter det stora kvaliteter vid noggrannare lyssning. Massor med små fina finesser i Quincys produktion. Och discon är alltigenom närvarande. Jackson sjunger bra. Allra bäst när han sjunger ut vilket han gärna fått göra i större grad. Stark trea.

Snyggt och välproducerat. Samtidigt blir det lite enformigt. Tror Sade hade mått bra av att smyga in någon upptempolåt här och där.

Det är verkligen synd om George Jones. Hon har lämnat honom utan nåd. Tagit både barnen och hans hjärta. Stackarn! Innerst inne vet vi att det är självförvållat. Han har naturligtvis varit ett svin. Frågan är snarare varför han inte fick sitta ensam med flaskan på kammaren tidigare. Ändå tror man på Jones. De är sliskigt, självömkande och ändå äkta. Stark fyra på vad jag tror är första countryalbumet som lottas fram.

En artist som verkar ha varit en viktig inspirationskälla för senare storheter. Har pratar vi knappast överproducerat, men det finns en fin närvaro i låtarna. Gillar dom små presentationerna i början av låtarna. Guthries inhopp bidrar också. En klar trea.

Konstpop! Till en början känns det mer intressant än vad jag väntat mig. Det går emellertid över relativt snabbt. Andra halvan av skivan känns totalt meningslös. Ni kan göra konstiga ljud med era maskiner i studion. Jaha, det är noterat. Var det något annat? Nähä inte det. Då går vi vidare till nästa.

Det hände något med Motown när 60-tal blev 70-tal. Det var inte alltid till dess fördel. Som hitfabrik hade man varit oantastlig. Det klassiska soundet håller inalles högsta grad än. 70-tals-Motown drar mer åt disco funk osv. Här är man inte alltid lika självklara. Samtidigt fick t ex Gaye och Wonder möjlighet att utveckla sin full potential. Temptations gjorde fantastisk hit-soul på 60-talet. Nu tar man ut svängarna och gör det med den äran. Inledningsspåren är lysande. Papa was…må vara ett enda nästan 12 minuter långt intro. Men vilket intro! Den knutna näven i lyften under Run Charlie run. Därefter blir det mer renodlad soul. Fin sådan. Love woke me up är alldeles underbart sockersöt, och självömkan i I ain’t got nothing gillar man ju.

CCRs produktion och kreativitet åren 68-70 går ut över det vanliga. Album efter album hit efter hit. Green river är förvånansvärt befriad från hits. Det är väl bara titelspåret och Bad moon som kan räknas dit och med tanke på hur den senare används av Manchester Shity går den knappast att ta på allvar. Soundet är det inget fel på men jag hade nog valt något av deras andra album.

Jag tror faktiskt aldrig lyssnat på Köttlimpan. I would do anything…från början av 90-talet har förstås hörts men bortsett från den visste jag inte vad som väntade mig. Omslaget signalerar nån slags pudelrock. Musiken något annat. Här finns tendenser i flera av låtarna som bådar gott. Det går att spåra soul, Springsteen och Elton. Men sen lyckas man tyvärr även få in en hel del musikal. Bättre än jag förväntat mig, men inte bra nog.

Här och där finns små passager som väcker ett intresse. Men på det stora hela kunde det lika gärna ha varit bakgrundsmusik på något hippt spa eller nått surdegsbageri i ett genomgentrikerat område. Musik som varken gör till eller från.

Dylan gnäller vidare, men gör det helt okej. Inget mästerverk men går att lyssna på. I längsta laget dock. Rekommenderar Tom Jones version av It’s not dark yet från 2021.

Det är intressant att Bowie är så pass förknippade med glamrock som han ändå är. Egentligen är det väl bara Ziggy och Aladdin som kan räknas in i kategorin. Gällande senare endast fläckvis. Det är tydligt att Bowie i vanlig ordning redan är på väg vidare. Med det sagt, när han väl gör den, gör ingen glamrock bättre än Bowie. Allra bäst blir det trots allt i titelspåret och avslutande Lady grinning soul. Starkaste fyran hittills. Samtidigt, Bowie har varit ännu bättre.

Indierock med discotrummor. Gillade det när det kom och tycker att det håller okej idag. Inget mästerverk men går att lyssna på.

Visst har hon i grunden en fin röst. Men det blir lite väl mycket vibrato. Hade nog mått bra av ett band, men det var väl aldrig på tal?

Här finns tendenser till nått som låter helt okej. Men ofta slarvas det bort och blir nån trist bredbent boogie woogie. Avslutande Desond Childs What it takes är en helt okej låt, men sen har vi riktiga bottennapp som Love in a elevator. Hade kunnat få ett sämre betyg om jag orkat lyssna en gång till. En helgslumpning vi kunde ha varit utan.

Det finns en del positivt med detta album. Det är ett enkelalbum. Det klockar in på 40 min (inget mastodontalbum här).

Det här var rätt segt (syrran är intressantare). Rösten är rejält gnällig (påminner om Thom Yorke). Inte mycket som sticker ut. Men det maler på i nästan en timme. Slogs tydligen samman med uppföljaren till en dubbel! Vem orkar med det?