1001 Albums Summary

Extremly boring

I det stora hela en samling bra popmelodier (lite som Belle & Sebastian 30 år senare). Den taskig ljudbilden är väl medveten men hade nog mått bättre av lite mer hi-fi. Var ett tag sen man lyssnade på albumet, men tycker det håller än.

När albumet kom, var känslan att Blur till slut vunnit kriget mot Oasis (även Shity-fansens debut krossar allt annat de båda antagonisterna producerat). Hur står den sig då idag? Nja, precis som Blur i övrigt känns det lite småtråkigt så här 25 - 30 år senare. De två inledningsspåren håller fortsatt hög klass, men totalt sett är det lite intetsägande. Det mals på utan att riktigt rycka tag i en. Närmare till ett lägre betyg än ett snäpp uppåt.

Svårbedömt. I vissa fall bra malande rock. Holland-Dozier-Holland-dängan Baby don’t you do it är riktigt fin. Men den var ju inte med i originalutgåvan så skit i det. Vissa spår kunde lika gärna varit hämtade från ett Baywatch soundtrack. Musikal, rockopera, punk? Oavsett bra driv från Moon plattan igenom.

Nej, nej, nej… Det här borde inte vara tillåtet. Inför censur! Bland Canada! Låt Trumpen göra det jävla skitlandet till 51a staten och sätt upp en mur för att stoppa utgående flöden. Swisha en summa till närmsta djurrättsorganisation för att rädda grodan som hålls kidnappad i Alanis strupe!

Kom igen katten! Det svänger ju! Kanske lite enformigt, men vad tusan, ett gott politiskt budskap bär upprepas. Give people what they want, when they want and they want it all the time!

Här var det pudel! 80-tals-synthar och och tuff på låtsas. Inte helt lätt att ta till sig. ”Hårdrockens” största problem är att den inte är hård. Allra minst i den här tappningen. Dock några melodier som kanske låtit bättre i annat arrangemang (avslutande spåren är nästan helt okej).

Rakt igenom urtråkigt och meningslöst 🥱Att Cash gjorde en magisk cover på Hurt hjälper inte. Visar snarare NINs uselhet.

Jag har aldrig gått in för Dylan på det sätt som man som medelålders vit man förväntas. Inte för att jag har något emot gringubben. Det har bara inte blivit av. Senaste dryga veckan har det emellertid blivit lite mer lyssnande. Kollade på ”A complete unknown” och bestämde mig för att gå igenom katalogen (eller i alla fall de viktigare släppen) lite noggrannare. Slås av melodierna som ofta är riktigt fina. Dylan som musiker underskattas kanske en del i förhållande till det upphöjda textgeniet. Övergången till det elektriska och ett rejält band framför ensam kille med gitarr var naturligtvis gott. På BOTT är det väl en liten tillbakagång till det akustiska. Trynorgeln hade han gärna fått lämna hemma eller lämna över till någon annan. Med det sagt är det ett fint album med många bra låtar, även om jag t ex föredrar den bluesigare Street legal som kom några år senare.

Detta borde väl vara irländarnas starkaste album (har i ärlighetens namn inte lyssnat ordentligt på något de släppt de senaste 20 - 25 åren). Bono är som vanligt lite hård i magen, men inte så det stör allt för mycket. En samling riktigt bra låtar. Lyfter gärna fram Exit, förutom den givna inledande trojkan.

Bra skrammel, men ganska få catchiga melodier, att jämföra med t ex Strokes debut som har ett snarlikt sound. Finns några guldkorn, men sällan låtar som helhet utan snarare någon fin refräng här och där. En rak trea, varken mer men eventuellt mindre.

Det här är som sagt inga bieffekter av kokain. Det är ren kärlek. Ett av Bowies bästa album. Titelspåret kör fullständigt över en, hela vägen från det inledande tuff-tuff-tåget till den malande boogie-woogien i slutet. Golden years får till och med de lame att svänga de lurviga, versen på Word on a wing, basslingorna osv, osv

I sig låter det väl okej, men det det här är mer ett album som bara pågår. Är det en ny låt? Är skivan slut? Spelas något annat baserat på albumet (kör spotten med hörlurar)? Jag vet inte! Hade fungerat bra som ett soundtrack till nån indiefilm om vilsna själar eller i ett avsnitt av The Bear. Som album, nej inget som går till historien. Transistorhuvena kan bättre än så här! Antar att den finns med i boken mer på grund av gratissläppet på nätet än för den musikaliska upplevelsen.

En lyssning in var frågan om Fiona skulle orka kravla sig över till en 2:a. Låtar dom inte satte sig och en störig röst (låtsasbas?). Beslutade att ge henne en lyssning till, nu mer koncentrerat, inte mitt i jobbet. Den växer rejält. Störs fortfarande på rösten men betydligt mer intressant än vid första örat. Trean lutar absolut snarare uppåt än nedåt. Vem vet med några lyssningar till hade de kanske blivit ett riktigt högt betyg, men nån jävla måtta får det ju vara på undertecknads ansträngningar.

Det är snyggt, fina musiker, välproducerat och ack så tråkigt. Slowhand maler på utan att något sticker ut. Clapton är kanske bäst när han arrangerar bluesfestivaler.

Så mycket som att tycker illa om med det här. Sången når troligen en ny högstanivå för mitt förakt. Är det ens lagligt! Går inte att sätta den ack så användbara överkryssade getingen, så det får bli en etta i brist på annat.

Det här var nog det mest svårbedömda albumet hittills. Öppningsspåret får en nästan tro att det är en Curtis Mayfield-platta. Visst blues-rocken finns där i grunden hela tiden men det spretar åt många håll, inte helt lätt att få ett helhetsgrepp. Tror att plattan mått bra av att kortats ned till en enkel-LP. Får bli en trea. Kunde varit högre, kunde varit lägre.

Jag ska villigt erkänna att jag gillar gubbablues. Ingångsvärdet torde således vara gott. Emellertid saknar jag dynamiken i Allman Brothers malande. Duktiga musiker, men det tänder aldrig till ordentlig. En lång jämntjock smet. Blues kan vara mycket roligare än så här.

Det var bättre förr. Beastie Boys var också bättre förr.

New Wave-punk från deccenieskiftet 70-80 måste vara en av de mest överskattade genres bland gubbiga rockrecensenter. Inget större undantag här. Tycker förvisso att skivan växer vid en andra genomlyssning men särskilt bra blir det aldrig. Det finns en del goda tendenser som t ex Shot by both sides, men också riktiga bottennapp som Parade och The great beautican in the sky.

Här krävs antagligen en mer koncentrerad lyssning än vad som nu varit fallet. Med det sagt, varför utbildas musiker allt för sällan i ”less is more”? Ett evigt långt plinkande som inte tycks ta vägen någonstans. Här och där vaknar man till och kommer på att det spelas musik i lurarna. Men allt som oftast bara pågår Sufjans utan att vare sig göra till eller från.

- Tjena grabbar, läget? Redo att göra en ny skiva? - Jajamen Günther! Du har väl mad dig den där maskinen som gör konstiga ljud? -självklart gubbar. -Härligt! Kan vi inte se till att ljuden är symbios med resten av vår musik den här gången? -Nein! -Snälla -Ok, på nån låt då, men på sista spåret ska det låta för jävligt! -Kanon Günther, det kör vi på. Se fick vi ju knalla fall en tvåa.

U2 igen. Att Joshua Tree finns med i boken är fullt rimligt. ATs plats hos de-måste-lyssnande bör emellertid ifrågasättas. Svagare låtar och tråkigare produktion (trots att det även här är herrarna Eno och Lanios som står för hantverket). Det går att se en tydlig utveckling. Tyvärr går den bakåt.

Jag gillar det akustiska soundet. För mig lite att tänka på Jamie T. Kvaliteten på låtarna är varierande. Finns några bra dänger som den inledande hiten och Add it up, men som helhet lite svagt när vi talar album du måste lyssna på.

Bandet känner man igen men tror aldrig jag lyssnat på dem (inte ens 2004 då Stevie Klasson var med). Blir till en början positivt överraskad. Ett soundtrack jag inte väntat mig utifrån omslaget. Gillar blåset. Som helhet blir det dock då där med några få låtar som lyfter.

Ständigt denna jävla new wave. Måste ju finnas miljoner album som är bättre, intressantare, mer betydelsefulla än detta mög. Det hjälper inte att de försöker lajva Bowie. Blir bara mer uppenbart hur fruktansvärt svagt det här är. Urtråkigt! Har varit försiktig med ettorna på sistone. Det får inte gå inflation i dem. Precis som svårigheten i att nå Gazzettans 10a, ska du tvärtom vara omänskligt usel för bottenbetyget. Men nu räcker det! Nästa album tack!

Vi första anblicken kan man luras att tro att vi här ett av de mest ocreediga albumen i boken, en guilty pleasure. I själva verket är tvärtom. Här sitter den övervintrade rockjournalisten i sin slitna Zeppelin-tisha från 72 och ska visa hur Brittan verkligen ska tolkas. De ska dras paralleller Beach Boys och Motown, det ska oreras om hur man ser konsten i mainstream-soundtrack osv. Allt med ett enda syfte att få hipster-barometern att slå i taket. ”Jag är så indie att jag till och med Brittans första (naturligtvis i japansk limiterad vinylutgåva). Men om vi ska vara uppriktiga, det här är inget att hänga i julgranen. Ett par popmelodier som är okej, men rätt mycket som varken gör till och från (sodapop sticker som ett rejält lågvattenmärke). Produktionen som väl syftar till att musiken ska kunna pågå i bakgrunden, funka på radiostationerna, inte göra någon upprörd är på svintråkig. Bebisrösten gör inte saken bättre. 2:an är svagare än amerikanskt kaffe.

Jag har svårt att förstå varför detta album finns med i boken. Ett helt ordinärt rockalbum. Dessutom ett ganska tråkigt sådant med svagt låtmaterial. Stipes gnällröst är svår att ta till sig. Texterna ska tydligen vara bra sägs det. Men vem orkar lyssna när framförandet går en att räkna minuter och sekunder till skiten är slut så man kan spela nått bra istället. 😴

Tror att det var efter en Lennart Persson-recension i något av Pops sista nummer som jag införskaffade Suspicious minds 1969  anthology (utgiven 1999). Visst hade man lyssnat på Elvis tidigare men det var nog först här jag förstod hans storhet till fullo. Denna fullmatade dubbel-cd slog total knock-out på mig. Det tog ytterligare en tid innan jag förstod att de inledande 12 låtarna på utgåvan utgör From Elvis in Memphis, från början till slut, i den ordningen. Hur bra än Elvis varit före eller kom att vara efter är detta hans absoluta höjdpunkt. Han sjunger som en gud, bandet är så sjukt tajt det bara går (att vända sig till Chips Moman och hans American studio måste vara ett av de bästa besluten någonsin i musikhistorien). Rytmsektionen är utomjordisk, blåsten sitter där de ska, änglakörer och så Elvis stämma på det. Ibland pratar man om ”inte ett dåligt spår” på ett riktigt bra album. Här vill jag gå längre. Inte ett spår som inte uppbringar gåshud. Visst skulle man kunna ha invändningar om att det främst handlar om covers, men missar då att dessa covers i regel är de bästa versioner som någonsin gjorts av respektive låt. När Mars Volta skulle betygsättas efterfrågade jag den överkryssade getingen men fick hålla tillgodo med ettan. Här efterfrågas istället den klassisk Hysén-skalan, men i brist på den för vi nöja oss en 5a så självklar som den någonsin kan bli.

Ingen tvekan om att det svänger. Men det saknas ändå någon form av dynamik. Energin är genomgående hög men för att ta till sig den fullt ut hade jag önskat större kontraster. Fela å grabbarna maler på med fullt ös från början till slut. Låtarna går in i varandra och griper inte riktigt tag i en. 16 minuter trumsolo blir i ärlighetens namn rätt tråkigt. Säkerligen mycket roligare om man var med på plats.

Skrammel, dist å rundgång e coolt! Eller? Kanske 1990, men idag? Blev aldrig av att på riktigt lyssnade på Sonic Youth på 90-talet (eller 80-talet) trots att de borde ha passat som fod i hose. Nu vet jag inte riktigt? Det indierockas på men blir sällan intressant. Låtmaterial är helt enkelt för svagt. Har säkert varit en viktig inspirationskälla för många indieband som blev mycket bättre. Men för min del räcker det inte till. Felas 2:a var stark. Denna rör sig i andra ändan av skalan.

Perna har i tidigare recensioner varit inne på det, i många fall, tveksamma valet av album för respektive artist. Ofta har man gått på något slags kommersiellt genombrott borta i staterna. Här har vi ytterligare ett exempel på det. Efter hennes två första plattor som båda har en fin nerv och inte minst soul, är detta albumet där Adele blir menlös och överproducerad (eller ensam med ett själlöst piano). Enda syftet med albumet är att det ska sälja och då får inget sticka ut. Visst har hon en fin röst men hur nyttjas den? Efter 21 väljer hon (eller bolaget) att svänga av mot idolfabriken istället för ta den andra avfarten mot Soulville. Synd!

Svängig elektropop. Klart godkänt.

Har i största möjliga mån försökt att undvika LZ. Fördomen har varit att det låter tråkig progressiv hårdrock älskad av män i övre medelåldern som för länge sedan borde klippt den där grå hästsvansen som sitter på en bortsett från tre, fyra hämtehårstrån, kal hjässa. Blir faktiskt positivt överraskad. Ett i regel skönt sound. Många bra låtar. Men också för många låtar. Förstod att det var tänkte som ett enkelalbum först men att man till slut valde att ta med ett gäng tidigare ratade låtar. Det borde man nog haft ogjort. Nåväl trean lutar snarare uppåt än nedåt.

Bara en av tre spår är över 15 minuter. Hade de andra också varit det plus om bandet varit finskt eller italienskt (gammal kvalitetsmärkning vid backarna hos vinylpågarna) hade det blivit en 5:a. Nu är det inte så. (Emellertid inte heller värdelöst hela tiden).

Visst har det varit en hel del tidigt 80-tal som slumpats fram än så länge. En epok som definitivt kan ifrågasättas. Cure höjer sig emellertid upp ur bottenträsket där flera av de tidigare albumen från tiden hamnat. Det finns något tilltalande med det fundamentala mörkret i skivan. Samtidigt blir det också väldigt enahanda. Någon större variation möts vi inte av vara sig inom enskilda spår eller mellan olika spår. Det blir att man tröttnar efter ett tag. Ser dock att albumet funkar som soundtrack i bilstereon under en nattlig långkörning. Svag trea.

Ett riktigt bra hop hop. Finns beats, snygga samplingar bra flow. Gang starr kunde sin sak redan från start.

Det här håller bättre än vad jag hade trott. Tungt men ändå med fin dynamik. Förvisso svag, men ändock en fyra.

Vad köper alla hårdrockare sin mat? - Det e la på Metall-Ica Sen var det slut på det roliga. Ingångsvärdena är förstås sådär då detta absolut inte är min genre. Vill dock ge plattan en ärlig chans. Men jag lyckas inte förstå vad som är behållningen med det här. Jag har gjort min lyssning. Det får räcka. Nytt album imorgon.

Skönt sväng i gränslandet mellan soul och funk. Sly och hans familj visste vad de gjorde.

Hur får man redan usel hårdrock att låta ännu värre? Lägg till en symfoniorkester lajva Robert Wells. Fy fan vad outhärdligt, och i över 2 timmar dessutom. Inskränkningar i yttrandefriheten sa du? Jag är för!

Det här var svårbedömt. Spretar åt alla håll. Vi samlas ett gäng som inte känner varandra. Alla tar med sig ett par låtar så kör vi. Det är folk, traditionell 60-talspop, lite blues och så förstås flower power. Somebody to love och White rabbit är ju fina knarkardängor (säger en som aldrig knarkat). Tydligen tog Grace Slick, som var ny JA, med sig dem från sitt förra album. Hade nog blivit mer spännande om hon tagit med fler låtar. Står och vacklar mellan 2 och 3 men väljer att fria denna gång.

Ett ganska svårt album. Framförallt om man betänker att detta var Jacksons första stora steg mot en universell iung of Pop. Förutom Don’t stop… är det inte ett särskilt direkt album. Däremot besitter det stora kvaliteter vid noggrannare lyssning. Massor med små fina finesser i Quincys produktion. Och discon är alltigenom närvarande. Jackson sjunger bra. Allra bäst när han sjunger ut vilket han gärna fått göra i större grad. Stark trea.

Snyggt och välproducerat. Samtidigt blir det lite enformigt. Tror Sade hade mått bra av att smyga in någon upptempolåt här och där.

Det är verkligen synd om George Jones. Hon har lämnat honom utan nåd. Tagit både barnen och hans hjärta. Stackarn! Innerst inne vet vi att det är självförvållat. Han har naturligtvis varit ett svin. Frågan är snarare varför han inte fick sitta ensam med flaskan på kammaren tidigare. Ändå tror man på Jones. De är sliskigt, självömkande och ändå äkta. Stark fyra på vad jag tror är första countryalbumet som lottas fram.

En artist som verkar ha varit en viktig inspirationskälla för senare storheter. Har pratar vi knappast överproducerat, men det finns en fin närvaro i låtarna. Gillar dom små presentationerna i början av låtarna. Guthries inhopp bidrar också. En klar trea.

Konstpop! Till en början känns det mer intressant än vad jag väntat mig. Det går emellertid över relativt snabbt. Andra halvan av skivan känns totalt meningslös. Ni kan göra konstiga ljud med era maskiner i studion. Jaha, det är noterat. Var det något annat? Nähä inte det. Då går vi vidare till nästa.

Det hände något med Motown när 60-tal blev 70-tal. Det var inte alltid till dess fördel. Som hitfabrik hade man varit oantastlig. Det klassiska soundet håller inalles högsta grad än. 70-tals-Motown drar mer åt disco funk osv. Här är man inte alltid lika självklara. Samtidigt fick t ex Gaye och Wonder möjlighet att utveckla sin full potential. Temptations gjorde fantastisk hit-soul på 60-talet. Nu tar man ut svängarna och gör det med den äran. Inledningsspåren är lysande. Papa was…må vara ett enda nästan 12 minuter långt intro. Men vilket intro! Den knutna näven i lyften under Run Charlie run. Därefter blir det mer renodlad soul. Fin sådan. Love woke me up är alldeles underbart sockersöt, och självömkan i I ain’t got nothing gillar man ju.

CCRs produktion och kreativitet åren 68-70 går ut över det vanliga. Album efter album hit efter hit. Green river är förvånansvärt befriad från hits. Det är väl bara titelspåret och Bad moon som kan räknas dit och med tanke på hur den senare används av Manchester Shity går den knappast att ta på allvar. Soundet är det inget fel på men jag hade nog valt något av deras andra album.

Jag tror faktiskt aldrig lyssnat på Köttlimpan. I would do anything…från början av 90-talet har förstås hörts men bortsett från den visste jag inte vad som väntade mig. Omslaget signalerar nån slags pudelrock. Musiken något annat. Här finns tendenser i flera av låtarna som bådar gott. Det går att spåra soul, Springsteen och Elton. Men sen lyckas man tyvärr även få in en hel del musikal. Bättre än jag förväntat mig, men inte bra nog.

Här och där finns små passager som väcker ett intresse. Men på det stora hela kunde det lika gärna ha varit bakgrundsmusik på något hippt spa eller nått surdegsbageri i ett genomgentrikerat område. Musik som varken gör till eller från.

Dylan gnäller vidare, men gör det helt okej. Inget mästerverk men går att lyssna på. I längsta laget dock. Rekommenderar Tom Jones version av It’s not dark yet från 2021.

Det är intressant att Bowie är så pass förknippade med glamrock som han ändå är. Egentligen är det väl bara Ziggy och Aladdin som kan räknas in i kategorin. Gällande senare endast fläckvis. Det är tydligt att Bowie i vanlig ordning redan är på väg vidare. Med det sagt, när han väl gör den, gör ingen glamrock bättre än Bowie. Allra bäst blir det trots allt i titelspåret och avslutande Lady grinning soul. Starkaste fyran hittills. Samtidigt, Bowie har varit ännu bättre.

Indierock med discotrummor. Gillade det när det kom och tycker att det håller okej idag. Inget mästerverk men går att lyssna på.

Visst har hon i grunden en fin röst. Men det blir lite väl mycket vibrato. Hade nog mått bra av ett band, men det var väl aldrig på tal?

Här finns tendenser till nått som låter helt okej. Men ofta slarvas det bort och blir nån trist bredbent boogie woogie. Avslutande Desond Childs What it takes är en helt okej låt, men sen har vi riktiga bottennapp som Love in a elevator. Hade kunnat få ett sämre betyg om jag orkat lyssna en gång till. En helgslumpning vi kunde ha varit utan.

Det finns en del positivt med detta album. Det är ett enkelalbum. Det klockar in på 40 min (inget mastodontalbum här).

Det här var rätt segt (syrran är intressantare). Rösten är rejält gnällig (påminner om Thom Yorke). Inte mycket som sticker ut. Men det maler på i nästan en timme. Slogs tydligen samman med uppföljaren till en dubbel! Vem orkar med det?

Everyday is like sunday är en riktigt fin poplåt. Finns ytterligare spår som låter bra (t exSuedehead). Till en början känns dock materialet överlag inte särskilt starkt. Växer en del efter ett par genomlyssningar.

Här händer det sannerligen inte mycket. Det bara pågår i en mindre evighet (less is more, när ska de lära sig). Det är väl inte direkt dåligt, men inte heller bra. Ett album som är glömt samma sekund det tar slut.

Får det här verkligen vara med? Då pratar vi naturligtvis inte utifrån musikalisk kvalitét. Där finns det alltid rum för Miles. Men detta är ju ett samlingsalbum. Olika inspelningar från 1949 - 50. Årsbästalistan hade i alla fall lagt in ett veto. Men, men nu är den med och då får vi ta det därifrån. Titeln är spot on. Det är verkligen födelsen (eller i alla uppväxten) av en av den moderna musikens coolaste (och största svin) representanter vi lyssnar till. Åren under be-bop-eran och i Birds orkester ska på inget sätt underskattas för Miles vidare utveckling. Låtarna är korta (pekades ju främst in för singlar på 78 varv), ändå ryms lekfullhet och improvisation. Miles ton sitter som en fläskläpp. Det samma gäller för övriga musiker, som knappast är några dussinlirare. Mer och bättre skulle komma, men redan här är det en världsartist vi hör.

Amerikansk indierock måste vara den absolut sämsta indien. Det är ju allmän känt. Ändå verkar författarna till den här boken lyckats missa detta faktum gång efter gång. Säger som Nationalteatern, Stopp lägg av, ni fattar ingenting! Som första låt efter skivans slut slumpar spotten fram The boy with the Arab strap. Sannerligen det är skillnad på indie och indie.

Att ta sitt namn från en av de för industrialismens viktigaste innovatörer är naturligtvis positivt. Betydelsen av Tulls såningsmaskin ska inte underskattas. Men frågan är om de positiva slutar här. En blandning av folk, medeltid och tidig hårdrock. Det blir ingen vidare soppa.

Inte lika funkigt som när man kallar sig Parliament som vi haft med tidigare. Men det här luftigare och mer återhållsamt. Ett skönt groove som jag gillar. Absolut inte den starkaste, men ändock en fyra.

Mest en massa ljud. Var säkert på sitt sätt innovativ i hur man skapa elektronisk musik när den kom. Det gör det inte roligare att lyssna på idag. Ett plus att det fungerar att ha i bakgrunden när man jobbar. Att lyssna aktivt däremot? Nej tack!

Få kompositörer inom populärmusiken kan mäta sig med Van the man. Allra minst gällande hans verk från perioden sent 60-tal och första halvan av 70-talet. Moondance är inget undantag. En samling fantastiskt fin sånger. Vans mys-soul värmer den mest djupfrysta själ. Ändå vet vi att han kan ännu bättre. Inte minst märks det på livealbumet It’s too late to stop now. Flera av spåren från Moondance finns med och lyfts till från takvåningen till vad man trodde ouppnåeliga höjder. Med det sagt Moondance är ett riktigt starkt album. Här finns inga svaga spår men en del riktiga toppar som These dreams of you, Brand new day, Caravan och Into the mystic.

Stilbildande och välljudande. Blir lite enformigt i längden. Stabil trea.

Jämfört med förra Temptationsplattan vi hade med finns mer av det traditionella Motownsoundet här, även om det redan nu går att höra de psykadeliska influenserna. Hursomhelst det låter bra. Fint let him… (som Håkan gjorde en fin cover på) är alldeles underbar. Sen om detta är originalet eller om Four tops kom först låter jag vara osagt. I regel spelades ju samma låt in av flera artister i hitfabriken, sen fick man se vilken som funkade bäst. Precis som Heard it through the grapewine. Temptstions version har sina styrkor men når inte riktigt upp till Marvins. Funken i titelspåret gungar fint. Temat tuff uppväxt är gångbart (samma i Papa Was a Rolling Stones). Ett bra album helt enkelt.

Det finns vissa regler inom rockmusiken som otroligt nog inte är självklara för alla. En av dem är att om du har Rod Stewart i bandet, ska naturligtvis Roddan köra leadsång på alla låtar. Detta oaktat vem som nu skrivit låten. Å visst är det skillnad mellan Stewarts å Lanes låtar. Det blir så att säga två album i ett. Roddan en stark fyra. Lane en rak två.

Skräckrocksteater. Mycket poserande och vad krystade provokationsförsök. Vilket jag förstått lyckats ganska bra då MM nästintill är mer bannad av den kristna högern än de där som pratar i låtarna och har fel hudfärg. Det är långt och det är inte särskilt bra. Men bättre än Metallica i alla fall. Svagare 2a går du leta efter.

Det har hänt lite med Miles och hans musik från Birth of the cool till det här. Fusion har aldrig varit min favorit bland jazzgenres men är det nått album man ska köra så är det så klart BB. Extremt nyskapande gör din tid. Ett bra driv och fantastiska musiker. Men återigen, likt många andra omdömen i den här appen, albumet hade mått bra av att kortas ned. Ett enkelalbum hade räckt. Tiden till en koncentrerad lyssning finns tyvärr inte. Hade kanske påverkat betyget uppåt eller nedåt.

Stabil bluesrock.

Det här förtjänar inte en recension. Inte ens en sågning kan göra dess uselhet rättvisa.

Ett sound som inte går att ta miste på. Oerhört snyggt även om en större variation i låtarna inte skadat. Å andra sidan blir det nu ett sammanhållet album. Glory box är lika fin idag som när det en gång begav sig.

Riktigt fin jazz från DBQ. Inledande Blue rondo a la Turk och hiten Take five är världsklass. Mycket god kvalité i övrigt också.

Har lyssnat igenom. Har ej tid för recension.

Nån gång runt 87-88 köpte jag min första stereo. En vit kub som hade allt. Kassett, radio, vinyl, högtalare och den nya innegrejen, CD-spelare hos en radio handlare i metropolen Genevad. Naturligtvis såldes även skivor i affären. Vid storköp som mitt fick man den generösa gåvan, en hel skiva att ta med hem. Där och då gick cd framför vinyl. Jag valde George Michaels Faith. Min allra första cd-skiva. Trots dess symboliska betydelse tror jag faktiskt att mitt 50-åriga jag uppskattar musiken mer än vad 13-åringen gjorde. Det här är somligt och snyggt. Till och med lite soft jazz smygs in. Inte den starkaste av fyror. Men Faith ska rankas på den högre skalan.

Lika spretigt som förra Yes-plattan vi hade med. Växlar konstant mellan vad som kan vara intressant, pretentiöst och urtrist. Summa sumarum. Det blir som förra gången. Alltså en två, oavsett skala.

Vet inte riktigt vad detta bidrar med till rockhistorien. Det rockas på utan att beröra det minsta. Som så mycket annat inte uselt, men definitivt inte bra. Desto fler album vi haft med desto tydligare blir det att 00-talet utgör ett svart hål i musikhistorien. Inget vi behöver göra bäst i att glömma så fort vi kan. Det löser det på egen hand.

Elvis Costello har alltså med 6 album i boken. Och då är inte samarbetet med Burt Bacharach som faktiskt förtjänar sin plats ett av dem. På något sätt har kritikervärlden lurats in i idén om Costello som en av de riktigt stora i populärmusikhistorien. Jag har själv gått på myten och inhandlat diverse skivor på mässor och loppisar. I regel har det blivit en, max två lyssningar innan de sorterats in i hyllan. Det är helt enkelt inte bra nog. Det samma gäller för Brutal youth. Kantigt och skevt. Costellos röst går inte att ta fel på, men jag vet inte om det är till hans fördel. Jag tröttnar rätt snabbt. Låtarna pendlar mellan tråkigt och rent ut sagt dåligt. Tydligen borde man gilla Costellos musik, men här liksom allt som oftast när jag lyssnat på honom gör jag det inte.

Ännu mera new wave. Nu i synthförpackning. Frågan är om detta tillsammans med grunge kan vara den mest överskattade genren inom populärmusik. Allt som oftast med stor brister i i själva låtsnickeriet. Ett sound blir då mycket viktigare än en i grunden bra låt. Flera av spåren kunde lika gärna gjorts av ett gäng finniga tonåringar på en fritidsgård i en medelstor bruksort i Mellansverige.Don’t you want me är så klart en bra låt och ytterligare en eller två låtar är okej (second) men i övrigt? Nej det här håller inte. Svag två.

Det bästa med ett hårdrocksband som AC/DC är att de inte är hårdrock. Det här är bara rock med en jävla energi. Partymusik. Låtmaterialet är gediget. Stör mig en del på Johnsons sång, men inte så att det inte går att lyssna på.

Ett band som jag aldrig lyssnat ordentligt på. Någon enstaka låt här och där. Blir positivt överraskad. Gillar arrangemangen med stråkarna. En kombo av fina melodier och emellanåt ödesmättad stämning (i tex nocturnal me). Precis som på omslaget så flyter det fint. Inte alls den trubbighet och kantighet vi mött hos flera andra alster från samma epok. Några låtar sticker ut. T ex inledande Silver och inte minst Killing moon är finfina kompositioner.

Ett fint countryalbum. För visst är detta mer country än något annat. Lite spretigt i produktionen. Rejält Lofi emellanåt. Detta ger samtidigt en viss charm.

Helt okej 60-tals folkrock. Varken mer eller mindre.

Så Holger är alltså tysk med porrmustasch. Det hade man aldrig kunnat gissa. Absolut inte när man hör inledande Cool in the pool. Rytmiskt med bra sväng emellanåt. I längden blir det dock en aning enahanda.

Svårt att sätta ord på vad det är, men nått är det doningen får det att stämma. Möjligtvis symfonirocken, det svulstiga kompet, musikalvibbarna. Det klickar helt enkelt inte. Några få undantag finns som t ex Starlight som är en helt okej poplåt med soulig touch. Men nån dutt här och där gör inget album.

Det finns en oerhörd nerv i Roddans första soloplatter. Sen är det såklart en definitionsfråga vad gränsen går mellan Faces och Stewart som soloartist. För i mångt å mycket är det trots allt övriga Faces som backar upp honom. Soundet är emellertid både råare och souligare på soloplattorna där Gasoline Alley tillsammans med den följande Every picture tells a story (som trots allt ytterligare ett snäpp upp) utgör konorna på verket. Stewart är definitivt en hyfsad låtskrivare vilket vi hör såväl i titelspåret som i Lady day. Ändå är det tolkningarna som sticker mest. My way of living blir nått helt annat när Roddan får bestämma än i såväl Small faces version som i Chris Farlows. Och sen har vi förstås Womacks It’s all over now. Vilken jävla energi! Kompet sitter som en fläskläpp (här liksom på flera andra av hans tidiga låtar är Micky Waller lysande på batteriet, vilket driv). Pianot, gitarriffen å inte minst Rod själv gör precis allt rätt. Vartenda ooh och yeah sitter där det ska. Rockar fullständigt skiten av Stones aningen mer kända version. Country comfort är hur fin som helst även om den nödvändigtvis inte är bättre än Eltons version (lite märkligt när man kollar utgivningsdatum, verkar rent av som om Rods släpptes först, men här krävs vidare efterforskningar). Det lite lugnare spåren har också sina styrkor även om de inte når samma höjder nät bandet blåser på. En skiva som tål att köras flera gånger om.

Undrar om inte Nirvana kan vara ett av världens mest överskattade band. Till viss del beror det på att andra grungeband är så överjävligt dåliga (Pearl Jam) att man luras att tror att detta är bra. Här finns spår som är okej, men mer än så blir det inte.

Bra driv även om det blir lite tungt med en hel timme grime. Finns inga andningspauser. Trea i de nedre regionerna.

Blir positivt överraskad. Hade förväntat mig renodlad pudelrock utifrån omslaget. Lite roligare än så är det. Funkar att lyssna igenom, men sätter inget bestående avtryck. Tydligen Rick Rubin som producerat.

Tyckte rätt bra om detta album när det kom (till skillnad från uppföljaren som redan avhandlats). Var dock ett tag sedan senaste lyssningen. Helt klart så att vissa låtar åldrats bättre än andra. I sina bästa stunder gör hon fullt funktionsduglig soul. Som i Turninh tables, I’ll be wating och finfina One and only. Cure-covers funkar också bra. I andra låtar anas alltför tydligt den slätstrukna mainstreampop som kommit att bli Adeles signum.

Nusrat har tydligen kopplingar till sufismen, vilket man kan förstå vid lyssning. Låtarna liksom bara pågår. Rätt sköna rytmer. Fungerar definitivt att lyssna igenom, men tror inte att det blir så mycket mer än så.

Glättigt och flärdfullt. Ändå med ett bråddjup. Party och samhällskritik i en och samma förpackning. Vi tänker ha Good times, trots att världen är skit och alla odds är emot oss. I sina bästa stunder är Chic definitivt upp på högsta betyg. Hitsen (inte bara den självklara Good times) är alla av yttersta världsklass. Utfyllnadslåtarna håller inte riktigt samma nivå, men är definitivt inte dåliga. I minst ljuva A eran summer night och stenhårda dissen Can’t stand to love you. Fyran kvalspelar för att gå upp en division.

Pixies är klart intressantare än många andra samtida amerikanska rock/indie-band. Det var ett tag sedan jag lyssnade på dem men hade nog valt något av de två efterkommande albumen framför detta. Naturligtvis spelar bandet och skivans inflytande roll, men även oaktat detta är detta ett helt okej album. En relativt stabil trea.

Nirvana igen! Sen måste det väl ändå vara slut med buddhistiska slutmål? Som redan konstaterats, får de allt för mycket kred tack vara att andra band i genren är så genomusla. Nåväl, Nevermind är absolut bättre än In utero. Innebär detta då att det är bra? Nja, så långt ska vi inte gå. De flesta av hitsen är helt okej, men som helhet räcker det inte.

Det går helt klart att höra likheter mellan Petty och Springsteen. Framförallt jämfört med Bossens tidiga album. En signifikant skillnad dock. Pettys låtmaterial är betydligt svagare. Det inte tråkigt men griper aldrig tag g ordentligt i en. En lite tuffare variant av soft-rock. Har inget emot att lyssna på det men blir inte heller ledsen om jag blir utan.

När jag läste min sociologi i Lund (1996-97) fanns det en valbar delkurs musiksociologi. Examinationen var ganska fri. Ett paper där något musikfenomen skulle kopplas till sociologiska teorier. Minns att en kursdeltagare valde att skriva om Lo-fi (för övrigt det enda arbete jag har nått minne av). Han gick verkligen all in genom att inte bara ta upp fenomenet utan dessutom skriva ett paper som verkligen andades Lo-Fi. Det var mest lite om olika band och framförallt vilka han gillade. Där fanns naturligtvis Pavement. Har för mig att arbetet också var handskrivet med en lite halvtaskigt ritad förstasida (men här behövs det källkollas). Pavement är förvisso lo-fi men kanske inte riktigt så mycket som min kursare från förr. Mest är det väl bara vanlig alldaglig amerikansk rock. Det händer inte så mycket förrän på sista spåret som i alla fall sticker ut positivt musikaliskt. Annars är mest enahanda och tråkigt. Inga klatschiga melodier som rycker tag. Enformig sång och ganska styltigt komp. Tvåa i de nedre regionerna.

I stort sett samma gubbar i kompbandet på From Elvis in Memphis. De hade ett rätt hyfsat 1969. För det här är ju också riktigt bra även om det inte når Elvis-klass. Soundet är lite mer sofistikerat vilket passar Dusty som fod i hose. Hon förmedlar på ett utmärkt sätt såväl elegans som råhet i rösten. Genomgående ett utmärkt hantverk av låtskrivarna. Något annat är väl inte att vänta avGoffin/King, Weil/Mann, Hinton osv. Stark fyra.

En sak som slog mig när jag såg The greatest night in pop, om We are the world-inspelningen, var vilken jävla röst Cindy har. Det fanns scener när instrumenten togs bort och hennes sång fick verka allena. Jösses! Visst får den stå i centrum här också, men kunde nog nyttjas än mer. Här finns flera fina låtar. Hitsen hör naturligtvis dit, men även Prince-covern When you were mine ska nämnas. Att köra en Micke Rickforslåt på slutet kunde hon dock låtit bli. Soundet är med jämna mellanrum allt för daterat och utfyllnadslåtarna håller väl så där. Vacklar mellan tvåan och trean, men väljer att fria.

Dåliga nyheter. SY har med 5 album i boken! Hur är det möjligt? Vi är alltså inte ens halvvägs. Om förra var trist, når vi ett steg djupare mot botten här. Jag känner allt mer för att kopiera Pernas text om Goo. Är det något de ska ha till sin fördel får det vara att albumet kom redan 1986 och här finns glimtar av ett sound som kunde vara tilltalande i 90-talsindie där själva råmaterial till låt höll. Så är inte fallet här.

Fy fan! Till och med värre än New wave!

Det var inne med stämsång å skägg vid den här tiden. Gillade det då och märker att det håller förvånansvärt bra fortfarande. White winter hymnal och your protector är i en klass för sig men även övriga spår låter sig lyssnas på utan att det gör ont. Stabila fyra solar.

Min etta på årsbästalistan 2011. Har i ärlighetens namn inte lyssnat på PJ så mycket varken före eller efter. Här tar på sig uppgiften att göra ett temaalbum om krig. Då 10 år efter nine-eleven, med dess efterföljder onekligen i tiden. Idag snart 15 år senare, tyvärr än mer aktuellt. Även om jag tankarna snarare går till första världskrigets skyttegravar och Englands koloniala arv, än till modern krigföring. Visst det är oerhört pretentiöst, men det måste finnas utrymme för det även inom popmusiken. PJ lyckas med en sådan exakt skärp kombinera temat och texterna med en genomträngande hopplöshet i musiken. Inte minst i låtar som The glorious land, All and everyone eller written on the forehead. För att inte tala In dark places, albumets kanske starkaste spår. Skivan gör fortfarande ett oerhört starkt avtryck på mig. Det hade jag nog inte väntat mig.

Det är onekligen en fin katalog Stones har från slutet av 60-talet till 70-talets början. Utan tvekan här de är som bäst. De har liksom hittat sin plats som brittiskt popband med rötterna i den afroamerikanska musikaliska myllan. Gör det här är ju inte pop. Det är soul, blues, country och Stones gör det med den äran. De blåser på emellanåt men det blir aldrig grötig. Bandet känns oerhört tajt. Låtmaterialet är av högsta klass. Stark fyra.

Jag har försökt ta till mig ES tidigare (framförallt genom uppföljaren XO) utan någon riktig framgång. Här och var finns små ljus punkter men på det stora hela brister låtmaterialet. Melodierna saknar det där lilla extra och arrangemangen är enformiga och tråkiga.

Återhållsamhet var aldrig Prinsens signum. Här är det mycket av det mesta. Han slänger sig vilt mellan olika genres även om den souliga funken ständigt är närvarande. Självhävdelsebehovet finns där. ”Ska visa dom att jag är bäst på allt”. Å förvisso, det kanske inte är sanningen rakt av men inte långt därifrån. Tror ändå att SOTT mått bra av att kortas ned till ett enkelalbum. Med det sagt är det svårt se vad dom ska bort. För min del funkar andra skivan något bättre än första. Inte minst den avslutande D-sidan som är lysande.

Betydligt softare än bananplattan. Också mycket tristare. Enformigt. Det händer sannerligen inte mycket. Låtarna är i regel 4 min, men det känns som om VU maler på i minst åtta, nio gång efter gång. Det blir lite roligare med Begining to see the light och I’m set free, men det är marginellt. Sen kommer The murder mystery och gör det värre igen (8 min känns som 25).

En rättvis bedömning hade nog krävt vissa kunskaper i det franska språket. Emellertid, Brel har en fin röst och arrangemangen förmedlar definitivt en viss stämning. Kanske skulle betyg varit högre, men jag går utgå från den information jag har.

Har någon människa någonsin sett mer ansträngd ut i en avslappnad pose än Neil på detta omslag? Musiken flyter i alla på smidigare även om jag fortfarande inte riktigt vet om jag skyr eller gillar Neils röst. Det blir en del långa gitarrsolon. Kunde gått illa men tycker inte att det stör. Tillför å andra sidan inte så mycket heller. Ett helt okej album som landar in på en stabil trea.

I want your love kan mycket väl vara världens bästa discolåt. Den är iallafall fall definitivt med där uppe. Har en basslinga någonsin varit svängigare? Mästerverket backas upp av ett gäng andra högkvalitativa Chic-dängor. Soundet går aldrig att ta fel på oavsett om vi pratar upptempo eller laidback. Inte bara hitsen som håller. Happy man är grym, Sometimes you win likaså. Det är väl bara avslutande (funny) bone som faller ur ramen. Återigen en stark fyra till Rodgers och Edwards

Har väl egentligen inte lyssnat tillräckligt för att ge ett rättvist omdöme. Men oavsett, det här håller inte. Det händer ju ingenting.

Vilket underbart hantverk det här är. Precis så här ska the American somgbook låta. Det är inte revolutionerande men fan så snyggt. Det finns en oerhörd nerv i Vaughans röst och samspelet med bandet. Hon når kanske inte upp till Holiday och Fitzgerald men är inte långt ifrån. Ibland är det enkla det geniala. Stark fyra.

Indierocken från 90-talet och början av 2000-talet har inte stått sig särskilt väl (obs, stor skillnad på indierock och indiepop). Allra minst den amerikanska som låter oerhört mycket highschool. Hålet är inget undantag. Jag har genuint svårt för soundet. Melodierna är inte mycket att hänga i granen och CLs röst är inget man jublar över. Det är inte Pearl Jam-dåligt, men ser för den skull inte vad man ska det till. På gränsen att nå en tvåa men inte tillräckligt.

En lite souligare Neil. Inte utan att man tänker på Van the man. Om än på en lägre nivå. Trivsamt utan att riktigt tända till.

New wave igen. Första albumet jag fick på sajten var med the Fall. Det är förstås orimligt att de har med album i boken, än mer att det har med två. Å andra sidan låter detta lite mer intressant än annan NW vi tidigare fått lyssna på. Rätt sköna riff och basgångar. Men samtidigt blir det återigen enahanda. Efter några låtar är man uttråkad. Kravlar sig över strecket till en tvåa men inte mycket mer. Nu ska jag lyssna på nått annat bättre.

Förvånas av hur spretigt det den här plattan är. Det finns ingen musikalisk stringens. Snarare en samling låtar som i mångt och mycket verkar var och en för sig. Definitivt gäller detta de två hitsen. Imagine är väl i grunden en bra låt om än uttjatad. Jealous guy är dock betydligt starkare även om jag föredrar Hathaways version. Budskapet är ju dock naturligtvis ruttet. Men som Margo Price sjunger i Long live the King, He was a feminist (kan ifrågasättas) and an asshole to. Blueslåtarna med King Curtis på sax är också trivsamma som avslutande Oh Yoko. Men är finns också skräpmat som Crippled inside och Oh my love. Stark tvåa men till en trea kan inte album som inte är ett album nå.

Melodikryssetnestorn Anders Eldeman har uttryckt sin kärlek för Sparks. Å Eldeman är ju världens trevligaste och gladaste människa. Men inte ens Eldeman kan rädda det här. Som en kombo av det sämsta med ABBA och Queen. Påklistrat teatraliskt, vidriga arrangemang och en sång som borde grävas ned tillsammans med slutförvaring av kärnbränsle.

Låter rätt mycket Stones. Eller i alla fall nästan. Det är dock något som skaver. Svårt att riktigt ta på vad det är men det är små detaljer som förstör ljudbilden. Någon slags trist powerrock ala Aerosmith, Bon Jovi eller Kid Rock som tränger igenom. De låtsas vara blues och soul, men lyckas endast glimra till här och där. Bättre än en tvåa kan inte helheten få.

Får bli kortfattad. Det här var inget vidare. Möjligen lite bättre sista låtarna, men det räcker inte för tvåan.

Här finns en del ljusa stunder. Stranger things-hiten Running up the hill och Big sky är ju fina. Överlag är A-sidan betydligt roligare än sida B. Bush ligger dock konstant på gränsen för att bli för teatralisk. Ibland håller hon sig på rätt sida men kliver fel allt oftare ju längre in i skivan vi kommer (möjligen med avslutande The morning fog som undantag).

Helt okej. Mer punk än New wave vilket naturligtvis är bra. Ganska lite som sticker ut dock. Saknar en rökare med hitspotential. Stark tvåa.

Ett svängigare kromata. Det bankas friskt på slagverken. I flera av spåren blir tyvärr allt för enahanda. Låtarna pågår utan att det händer något. När trummorna backas upp av en gitarr och melodier tillåts som i Choferito-Plena och Tribilin cantore blir det däremot riktigt trevligt. Mer av den varan och betyget hade blivit högre.

Bossens album från debuten med Asbury park till den vuxna Tunnel of love håller alla högsta klass. Darkness är definitivt inget undantag. Precis som titeln anger finns det något mörkt och frustrerande över plattan. En känsla av att stå och stampa utan att komma vidare (då pratar vi förstås temat för låtarna inte själva musiken). Löneslavens hopplöshet har väl aldrig uttryckts bättre än i Promised land, ”I've done my best to live the right way I get up every morning and go to work each day But your eyes go blind and your blood runs cold Sometimes I feel so weak I just want to explode Explode and tear this whole town apart Take a knife and cut this pain from my heart” Och detta av en man som knappt haft ett ”riktigt” jobb under hela sitt liv. Sen är det ju det där med hopplösheten. I allt det mörka finns det alltid ett hopp, en längtan bort, eller de där små detaljerna som håller oss vid liv. Racing in the streets är förstås ett utmärkt exempel på detta. Inte en dålig låt brukar det ju heta. Här är det snarare knappt ett spår som inte i sig är ett mästerverk. Femman är solklar.

Ännu ett album som lider av oförmågan att kunna begränsa sig. Ändock, här hade det varit så enkelt. 20 låter varav 11 som inte Buckingham skrivit. Behåll dessa och du har ett ganska bra album. Allra bäst blir det nog när Stevie Nicks står för skapandet (och sången).

Ett stabilt hantverk av v souldoftande countryrock. Bandet kan sin sak. Det hade emellertid fått sticka ut lite mer ibland. Det här är trivsamt och fint men kanske inte så mycket mer. Stabil trea får det ändock bli.

Förra gången vi fick Zeppelin skrev jag att jag var positivt överraskad. Förväntningarna var förvisso oerhört lågt ställda men det fanns trots allt en hel del fin musik på ett allt för långt album. Det här är inte bara kortare utan även bättre. Ett skönare groove. Inte så mycket hårdrockstendenser. Sången har sina brister men den går att leva med. Allra bäst är soul-bluesiga The lemon song och den småpsykadeliska Thank you. Och så förstås John Bonhams trumspel. Bortser man från det onödiga solot på Moby Dick ger han genomgående bandet ett stadigt groove som jag gillar skarpt. Famlar mellan trean och fyran i betyg. Men principen hellre fälla än fria får gälla.

Tema-album. Och dom i 99% av alla tema-album är temat skilsmässa. Plattan finns i hyllan men tror inte att jag lyssnat på den ordentligt förrän nu. Vid en första lite okoncentrerad lyssning blir omdöme svalt. Men när man ger den sin rätta uppmärksamhet växer något större fram. Ett Gayes ljuva, men också förtvivlade stämma ligger som ett duntäcke över bandets stadiga groove. Musikaliskt fortsätter han den väg han slog in med What’s going on, men här finns det en jazzigare ton. Musiken hänger samman över de dryga 70 minuterna vilket förvisso kan tyckas lite enformigt, men samtidigt blir det verkligen en helhet, ett album och inte en samling låtar. Några klatschiga hits finner vi inte, men det gör inte så mycket. Det är helheten som räknas, även om jag är speciellt förlust i Sparrow. Femma för omslaget. Skivan får en fyra.

Väljer att dela mina anteckningar istället för en sammanhållen text. Spretar antagligen lika mycket som dagens album. Freddies dead, bra låtval för cover. Dock riktigt dåligt utfört. Ibland bra groove Vill bland in allt för många ingredienser. Prince syntar som låter funk, ett plus. Bonin in the boneyard svänger fint. Metall riffen kunde vi varit utan. Får soppan att smaka surt. Deep inside, usel Svag tvåa

Jag förstår inte vad detta album har i boken att göra. Alldaglig 60-talspop. Till råga på allt rätt dålig sådan. Skivan släpps 1967. Hade den kommit 1960 hade det eventuellt kunnat vara lite nydanande. Nu är de ju snarare efter sin tid.

För ovanlighetens skull så har vi amerikansk indie som faktiskt är riktigt bra. Detta är i mitt tycke Pixies bästa album. Gillar hur de använder de ensamma gitarrslingorna istället för att bara bröta på. Flera fina låtar, inte minst Velouria och Happening.

Tror jag hade gillat det här på 90-talet (troligen upptäckt några år sent). MBV är ett band jag flera gånger tänkt lyssna på utan att det blivit av. Nu har jag det. Den spontana reaktion blir, ”jaha”. Varken mer eller mindre. Rimligen har man blivit mer kräsen med åren. Det här maler på utan att någonting händer. Shoegaze må ha varit det coolaste i världen 1991 men 34 år senare inser man att det knappast åldrats med värdighet. Vissa melodier är småtrevlig, likväl inget som läggs på minnet. Texterna då? Ingen aning helt omöjligt att ens gissa språket. Svag svag tvåa.

Jämfört med Sabu som vi hade tidigare gillar jag det här bättre. Rytmen finns fortfarande där men med betydligt mer jazziga inslag. Inte utan att tankarna går till tidig upplagor av Blakeys Messenger.

Jag har varit positivt överraskad av LZ på de album vi fått tidigare. Har också tänkt att desto tidigare i karriären desto bättre. Antingen är detta undantaget som bekräftar regeln eller så får teorin kastas överbord. De må ha varit tidiga med den hårdare rocken men det hjälper ju inte om världen mått bättre utan det. Tråkiga riff, blues som inte håller måttet och en sång man kan vara utan. Det finns stunder som låter bra, t ex Your time is gonna come och I Can’t quit you baby. Men de blir tyvärr alltför få. En stark trea förra gången blir nu en svag tvåa.

Inspelat i Minneapolis och med tydlig Prince-vibbar. Dock av betydligt lägre kvalité. Uppblandat med tråkiga beats känns det oerhört daterat. Popsoundet i skarven 80-, 90-tal låter sällan fantastiskt. Allt eftersom mindre Prince och mer Paula Abdul. Escapade är förvisso en hit av hög klass, men som sagt en fluga gör inget album.

Inledningen osar glamrock i boogie woogie-tappning. Gårt att lyssna på även om de vid ett flertal tillfällen balanserar på en slak lina med ett hav av tråkrock under sig. Det finns spår som sticker ut positivt. Framförallt mittenpartiet med titel- och bandnamnslåten, och souliga Don’t let me down och The way I choose. Vacklar mellan tvåan och trean. Väljer att vara generös så här i juletider.

Hmm! Väljs verkligen alltid albumen slumpmässigt? Skivan som på gott och ont förändrade idén om hur julmusik kan och får låta. Självklart ska denna julklapp finnas med i boken. Är för den skull bra? Så klart det är. Och allra bästa är förstås Darlene Love med Christmas (baby please come home).

00-tal och amerikansk indie. Förväntar mig standardettan av Perna. Själv gillar jag det här såväl när det kom som idag. Strokes låter helt klart annorlunda än mycket annan dynga inom genren som kom vid den här tiden. Inget nyskapande men flera riktigt bra treminuters rockalster. Enkelt och medryckande. The modern age, Last nite, Barely legal och New York city cops tillhör favoriterna. En stabil fyra.

Den här har stått på hyllan och samlat damm en i säkert 30 år nu. Men nu fick den alltså komma fram i dagsljuset igen. Titeln avskräcker givetvis, men som tur är är den missvisande. Så väldans mycket bättre är det dock inte. Ganska seg alternativrock. Det finns delar som låter ok, men hela tiden med något som skaver. Framförallt är det sången. Lundell beskrev tjejen han får ihop det med i 67-67 som ” svartklädd med bok Verka svår så oemotståndligt svår”. Här känns det snarare ”svår, oerhört påklistrat svår” när jag hör Luke Haines ta ton. Nej, det blir in i hyllan igen. Får se om den låter bättre 2055. Svag tvåa.

Enligt statistiken är reggae en av de genre jag skyr mest. Konstigt, för det är ju först nu vi får ett album med själfull baktakt. Tydligen har the Police räknats som reggae. Bob måste vände sig i graven. För det här är nått helt annat. Lysande rakt igenom. Från den smygstartande Natural mystic till kärlekspoemet i One Love. Bröderna Barrett bygger ett oantastlig fundament som Bob å bandet med knutna nävar kan vagga på. Med fördel har albumet delats in i en sida med politisk protest och en med kärleksbudskap. Det märks inte bara på texterna utan även på soundet som är rått och uppkäftigt på första sidan och mjuk och silkeslent på andra. Absolut inga svaga spår. Däremot flera av allra yppersta klass som titelspåret, Guiltiness och Three little birds (som hur mycket man än försöker är omöjlig att spela sönder) för att nämna några. Det är ingen tvekan om vilken som är den bästa av Moseböcker.

Inledande Rio är riktigt bra. Sen blir det ojämnare. Läste någonstans sagt att de ville låta som en blandning av Sex Pisotols och Chic. Vet varken om de lyckas eller om det vore bra. Att blanda två goda ting ger nödvändigtvis inte ett tredje gott. Cathiga spår som Hungry like a wolf och Hold back the rain blandas med menlösa New religion, Lonely in a nightmare och Last chance on a stairway. Summa summarum, utfyllnaden är helt enkelt för svag för att nå upp till trean.

Det här var inget vidare. Elizabeth Fraser må komma att göra dina sånginsatser med Massive Attack, men här låter det för jävligt.

Album med artister som varit nere på botten och rest sig genererar per automatik gott renommé. Förtjänar de nödvändigtvis goda omdömen? Nja, det tål att diskuteras. Här finns absolut en del bra låtar. Bra framföranden är det dock ont om. Ett grundläggande problem är förstås att Faitfull har en dålig röst. Den må vara sprucken, sargad, men revanschlysten. Men det går inte att komma från att det låter som en gnällig kärring som kedjerökande på balkongen gapar åt kvarterets ungar som lite för högljutt leker dunkgömma. Skivan finns förstås i hyllan. Inköpt för en billig peng på nån mässa. Brukar vara lätthittad i reabackarna. Inte så konstigt varför.

Här brottas jag med blandade känslor. Det här är ju så klart väldigt bra. På årsbästalistan 2012 placerade jag FO på 10e plats. Så här i efterhand borde han hamnat längre upp (detta trots god konkurrens ). Beatsen liksom FOs stämma suger tag i en utan att det någonsin känns krystat. Soundet har definitivt stått emot tidens tand. Något som absolut inte är en självklarhet för liknande musik. Antagligen är förklaringen så enkel att det handlar om ett genuint väl genomfört hantverk. FO är helt enkelt väldigt bra på det han gör. MEN, och detta är ett synnerligen allvarligt men. Pyramids! Hur kan en så fin låt förstöras av denna historielöshet. ”Working at the pyramid tonight”. Vad är detta? Det byggdes fan i mig inga pyramider på Kleoptras tid. Tillbaka till skolbänken. Gör om och gör rätt!

Det börjar bra med inledande Take it easy. Sen blir det inte så mycket mer. De countrydoftande spåren är bäst (i regel med Frey på sång och som kompositör). Tyvärr allt för få av dessa. Blir en tvåa men inte så mycket mer.

Väljer att skriva innan jag lyssnat idag. Beck var en favorit under andra halvan som sakta tynade bort ur mitt medvetande. MTV-knarkarlåten hade man såklart hört men det var framförallt med Odelay som jag fick upp ögonen för Beck. Även de närmast kommande albumen införskaffades men satte sig aldrig riktigt. Sen blev det inte mer Beck för min del. Har inte lyssnat på något han gjort på drygt 20 år. Så lite spännande ska det bli att åter stifta bekantskap med en som man upplevde som en av de mest hypade artisterna vid mitten av 90-talet. Lite märkligt är det dock att detta album kommer upp. Enligt http://www.1001albumsyoumusthearbeforeyoudie.net/index finns Odelay och Sea change från 2002 med, men inte Guero. I min bok från 2007 finns albumet med enligt registret men inte i själva boken. På angiven sida hittar vi istället The Good the bad and the Queen. Så där ja. Det var alltså inte svårare än så att förstå bristen på intresse för Beck efter millenieskiftet. Totalt menlöst. Möjligtvis med undantag för avslutningsspåret. Synd på en artistnamn trots allt gjorde en hel del bra i en annan tidsålder.

Har verkligen försökt att gå in med öppet sinne här. Inte döma på förhand. Men hur jag än vänder och vrider på det blir slutsatsen densamma. Kanske är det här bra för genren men i mina öron låter det för jävligt. Allra värst är när sångaren ska låta låtsastuff med djup hittepåbas. Det blir ännu en metall-etta.

Intressant att vi får Butterflyn bara dagarna efter att Perna nämnt den i Frank Ocean-recensionen (där vi inte riktigt drog jämt i bedömningen). Nu är inte riktigt överens med göteborgaren om att dessa ingår i samma eller liknande genre heller. Kendrick är ju i grunden hiphop. Pratar vi neosoul kan vill i så fall paralleller dras till D’angelo i det jazziga anslaget. Oavsett vad är även detta riktigt bra. Albumet är för långt, men lyckas trots allt kravla sig upp på en fyra.

Ofta hyllat som ett av Beatlarnas bästa. Något jag inte riktigt kan hålla med om. Det är roligare såväl med album före och definitivt med efterföljande Revolver. Här finns flera fina popkompositioner men framförandet är i regel rätt tamt. Det är inte för intet som det i regel finns coverversioner som är bättre än Beatlarnas original. I synnerhet gällande första halvan av deras produktion. Men som sagt flera i grunden bra låtar som Drive My car, Norwegian Wood, Waits osv låter albumet landa in på en stabil trea.

Jag försöker verkligen. Men det bara går inte. Det blir så jävla töntigt med självmords- och våldsreferenserna kombinerat med lite antikrist som ska låta tufft. Det går helt enkelt inte att ta på allvar. Tror att dessutom försöker lajva något som ska likna medeltida/vikingatida epos. Det gör så klart inte saken bättre. Musikaliskt är det aningen bättre än andra album inom numetallspektrat från samma tidsperiod som vi haft. Trots detta en bra bit kvar för att klättra upp till en tvåa.

60-talets Hanna Montana. Om jag förstått rätt har de här gått vidare från TV-serien de skapades för, till att göra ett album mer utifrån sina egna premisser och med till viss del egenskrivet material. Och visst det stabil 60-talspop. Varken mer eller mindre. You just me be the one och rökaren No time sticker ut på uppsidan. Gillar även banjoplocket på inledande You told me. Svag, men ändock en trea.

Klart bättre än den Costello vi tidigare fått framslumpat. Här finns ett skönt somligt rock n roll groove i det punkiga anslaget som jag gillar. Det känns inte på något sätt krystat att dra paralleller till Dpringsteens första album. Förutom finfina samarbetet med Burt Bacharach det klart bästa jag hört med Costello.

Det ska väl vara någon slags revolt samtidigt mot vuxenvärlden som mot hippiekulturen. Det enda jag tänker på är dock Carl Lidbom. ”Det ät trams”. Håller möjligtvis för en lokal nyårsrevy. Att albumet finns i boken är ett tydligt bevis för rockkritikersläktets bristande omdöme.

Astral weeks är lite som schweinshaxe. Fläsklägg, surkål, potatispuré. Var för sig helt okej. Men tillsammans! Vilken upplevelse för smaklökarna! Lite folkmusiksgitarrplock, några flöjter, violin. Trumma? Nej, det räcker med maracas. Det här borde inte vara nått att ha. Ändå, helt fantastiskt. Van the Man har så mycket soul att Ringhals hade kunnat ersättas rakt av. AW är å ena sidan verkligen ett sammanhållet album, å andra sidan var för sig en samling fantastiska sånger. Inte minst inledande titelspåret, Sweet thing (kompet med high hat och ståbas, jösses!), jazziga The Way Young Lovers Do, och Cyprus Avenue. Hysénklass!

Känns som ett ganska typiskt sound för 70-tala jazz i gränslandet mellan fusion och funk. Låter helt okej men knappast någon aha-upplevelse.

PS har för mig mest varit den där som spelade in en av Springsteens sämre 70-talslåtar (vet att hon själv var med och skrev Because the night). Horses känner man så klart till men tror aldrig jag lyssnat på den. Tycker att det låter bättre än vad jag väntat mig. Det punkiga anslaget funkar bra. Patti lyckas faktiskt låta cool. Något som är få förunnat. Allra bäst är medley låtarna. Inledande halvcovern på Vans Gloria och finfina Land. Oerhört driv i dessa spår. Inte samma klass däremellan. Som helhet klart godkänt. Uppe å snuddar vid fyran.

Skönt att få ett lugnt avslappnat album att ha på i bakgrunden. Borde vara ett självklart val alla spaanläggningar med någon som helst sinne för stil och smak. Nåväl. Här var det gasen i botten från början till slut. Det här är frijazz av högsta klass. Lyssnar man med ett halvt öra verkar det råda ett totalt kaos. Men för den som tar sig är uppmärksam finns det en logik och symmetri. Varje tut har ett syfte. Den måste det ursinniga trumspelet lyftas fram. Har inte skaffat prenium på YouTube, så tyvärr kommer sura avbrott för reklam med jämna mellanrum. Det enda stopp man vill ha är ju vid vändande av sida på grammofonen. Tyvärr har inte albumet gått att inbringa i någon av Halmstads alla välsorterade skivbutiker.

Gäsp! Det här ger mig absolut ingenting. 55 minuters tristess.

Hayes vet sannerligen hur man marinerar sin själ i drypande smör. Svulstigt, storslaget och ack så ljuvligt. Groovet, det tålmodiga byggandet mot ett klimax (inte minst i avslutande Phoenix). Sen kan det förstås vara så, precis som med en bra semla, man orkar inte med hur många som helst. Bra där att den gode Hayes nöjer sig med fyra spår. Ett album att spela max en eller två gånger åt gången, annars går det som för Adolf Fredrik å semlorna.

Om Hayes varma smör var en EP får väl detta klassas som en singel. ISW stakar ut vägen för den i BB kommande fusion. Riktigt den klassen når den gode Miles inte upp i här (BB borde fått minst en ytterligare stjärna från undertecknad). Bandet trevar och letar sig fram. Det ligger liksom på ett skönt sätt och maler på utan att nå den där riktiga toppen. Emellertid, klart lyssningsvärt.

Home anses alltså värdiga två album i boken? Ytterst märkligt! Med det sagt lyssnar jag alla dagar i veckan hellre på det här än Celebrity skin som vi tidigare haft. Med det sagt, det här är inte bra, men inte heller uselt. Betydligt punkigare utan att bli highschoolrock a la 90-tals ungdomsserie. En tvåa lyckas man pressa sig upp till.

Det börjar relativt okej. Men låt för låt blir detta album alltmer outhärdligt. En massa teatraliskt dravel. Har oerhört svårt för sången. Instrumentalt är det inte mycket bättre.

Inledande Willow är fin med skön r&b-känsla. Överhuvudtaget är det ett trivsamt album med välskrivna sånger. Emellertid Blir lite enahanda. Låtarna kommer sällan igång ordentligt, vilket drar ner helhetsintrycket. Känns som ett ganska vanligt fenomen för covid-album. Att inte kunna träffas och jamma tillsammans bör ta ut sin rätt. Med sagt får Swift utan några som helst problem godkänt.

Det här albumet i sin helhet illustrerar den klassiska schismen då Bob går från akustiskt till elektriskt. Inte alls tokigt skildrat i ”The complete unknown”, med Edward Norton som mysfarbrorn Pete Seeger. Får man tro filmen och de vanligast förekommande berättelserna, var det verkligen en skam inom folkmusikvärlden när Bobban pluggade in. Sen borde vi kanske vara mer källkritiska. Anar ett visst beroende här. Hursomhelst, det var naturligtvis helt rätt att trycka in sladden i gitarren. Det blir inte minst uppenbart då låtarna fram till överskattade Tamburine man är elektriska och ger en då mycket mer komplex och intressant ljudbild. Tänk om It’s all over now, baby blue också hade arrangerats om. Hade antagligen varit albumets bästa spår. För bra låtar finns det gott om. Så det räcker till en stabil fyra.

Du utan tvekan så att personen Sinead är så mycket mer intressant än hennes musik. För i ärlighetens namn är detta ett musikaliskt ganska ett tråkigt album. Nothing compares är förstås bra, men det beror mer på Prince än Sinead (liveversionen som Artisten släppt knockar ju den på detta album). Men sen är det ju allt det andra man gillar. Uppkäftigheten, feminismen, Thatcherkritiken osv. Sinead var en förebild som fick lida oerhört för att hon stod upp för det som grund och botten borde vara allmänmänskliga värderingar. För detta förtjänar hon åtminstone en extra stjärna.

Ännu ett irländskt album. Tyvärr på en söndag i nyktert tillstånd. För det går definitivt att ställa frågan om det här fyller något syfte utanför en rök- och av berusade sjöbusar fylld pub någonstans på den gröna öns landsbygd. Folkmusik i allmänhet och irländsk i synnerhet är överskattad (inte så att den irländska är sämre än annan folkmusik, men upplever att den har ett extra överdrivet positivt rykte). Hade det här albumet fått vara med om det inte vore för Fairytale och Mcgowans tandrad? Antagligen inte. Tvåan är i det absolut nedersta regionerna.

Prodik! Prodik! Spela Prodik! Vilket skit stäng av! Det var väl så det lät när Pop i ett reportage lät förskolebarn kommentera de hetaste musikakterna vid mitten av 90-talet. Till viss del går det att dra paralleller till hur jag själv upplever albumet, så här snart 30 år senare. Till en början blir jag positivt överraskad. Många spår håller förvånansvärt väl. Inte minst Diesel power där Kool Keith gästar. Funky shit med tydliga Chemical brothers-vibbar är inte heller dum. Å andra sidan det här är ju inte musik gjord för att i lugn och ro lyssna på i hörlurar eller i sterosoffan. Som sådan blir det en lite väl tungmatade timme. Mot slutet känner nästan, ”vilken skit, stäng av”. Inte för att det dåligt, det har bara blivit för mycket av hårda, dystopiska big-beats. Man klarar trean.en låt till och det hade blivit ett snäpp nedåt.

Efter att beklagat sig över den irländska folkmusiken insamband med Pouges för ett par dagar sedan får vi nu åter ett album som tagit inspiration från den gröna ön. Resultatet blir emellertid något helt annat. Rowland har genom hela sin karriär besuttit en enorm förmåga att plocka russinen från varenda kaka i konditoriet. Å det är ju i sig en bedrift. Men att sedan lyckas blanda samman ingredienserna till något än njutbart är ytterst få förunnade (Clash kan väl räknas in här). Fiolen går hör sitt intåg på bandets andra platta. Hur man går folkmusikfelan att låta så mycket soul är lite av en gåta, men som sagt även en viktig del i Dexys storhet. använder folkmusik. Ljudmattan som fanns redan på Searching… finns kvar. Ändå känns alltid arrangemangen luftiga. Varje instrument får ta sin plats. Låtmässigt är det förstås bra, även om inte varje spår når upp i absoluta världsklass. Bortsett från underbara Let’s make this precious är B-sidan starkast (inte minst avslutningen med Until I…och Kom igen Lena). Antagligen det svagaste av Dexys 80-talsalbum, men det beror snarare på mördande konkurrens än bristande kvalitet. Klarar finaste betyget med lätt darr på ribban.

Ett omslag värdigt Svintask. Musikaliskt då? Ja nog är det hårt, skramligt och fullt av energi. Det här att se en tydlig linje till det som skulle komma med From her to eternity ett par år senare. Då med ett mer förfinat sound. Här är Cave mer lovande än den fullfjädrade låtskrivare och artist han skulle komma att bli. Svag trea.

Arvet från Joy division är tydligt. Samtidigt är ju New order definitivt något annat. Jag gillar flörtandet med discodoftande klubbmusiken. Snyggt och rytmiskt. Allra starkast i inledande och avslutande spår. Hade nog velat ha lite mer hits. Något som verkligen sticker ut. En mycket stabil trea blir det i alla fall.

Tyvärr! Det ger mig ingenting. Rakt igen dåligt försök till något som ska likna popmusik. Musikalisk undermåligt. Textmässigt är det inte bättre. Ibland kan man tro att är ett barn (medelmåttiga sådant) som skrivit. Låtar som Phenomenal cat är som Lidbom skulle sagt ”Trams!”. Dessutom uselt trams.

Så ska det jävla låta när det spelas punk. Fullt ös! Inte en låt över 2 minuter och det sparkas uppåt, nedåt och i sidled. De må ha sin kvalitetsbrister, men så ska det ju vara. Hade man talat om för bandet att man gillar det de gör, hade man antagligen ombetts dra åt helvete. Attityd, men också glimten i ögat. Klart godkänt.

Fats kan sin sak. Bandet levererar på det hela ett fint, om än lite tamt, sväng i gränslandet mellan rythm&blues och tidig rock n roll. Fats betydelse för populärmusiken ska så klart inte underskattas. Men jag hade gärna sett att soundet varit lite råare och skitigare, som det faktiskt brukade låta på samtida alster från genren. Här är det lite tillrättalagt för att nå den breda publiken.

Jag kan verkligen uppskatta Stan Getz tillbakalutade ton. En oerhörd timing som är fullt jämförbar med Sonny Rollins. För det är ju Getz som är den stora behållningen här. Soundet ligger verkligen i gränslandet till easylistning. Ändå dryper det blod om varenda ton som Getz tar. Med ett roligare komp hade betyget utan tvekan blivit högre.

Tidens tand har inte varit helt ödmjuk mot de norska svamparna. Här finns fina stunder. Tänker då speciellt på Röyksopps night out, men också en del väldigt beskedliga beats där man får titta sig runt för att försäkra sig om att man inte befinner sig i lobbyn på något spa. I Poor Lena kan den som söker finna sköna discoryttmer, men dessa är väl undangömda bakom en slätstruken ljudmatta. Det räcker som helhet inte till mer än en två den här gången.

Cardigans tidiga album är utan tvekan roligare att lyssna på, än hur det lät på slutet. Månlandarskivan får väl räknas in till de som ännu är någorlunda oförstörda. Även om det finns en del tråkpop här. Inte minst i storhiten Lovefool. Utan den hade knappast albumet varit med i boken, men å andra sidan hade det varit betydligt bättre. För det är ju Cardigans i gränslandet mellan pop, jazz och soul man vill åt. Där släktbandet med Studiogrannarna i Eggstone är som tydligast. Allra bäst i Heartbreaker. Summa summarum. Cardigans var trots allt ett bra popband en gång i tiden. Trean huserar i de högre regionerna.

Hade kanske kunnat klara sig upp på en två (ska vi vara ärliga så är ju den chansen lägre än att Liberalerna blir största parti i höstens val). Men så öppnar Steven Taylor käften och ettan är oundviklig.

Hip hop av riktigt hög klass. Ali Shaheed Mohammad levererar bakom skivtallrikarna hur sköna beats som helst med jazzigt anslag, medan Q-Tip och Phife Dwag spottar med självklar övertygelse ur sig rimes efter rimes. Inget flörtande med hitlistor och skvalradiostationer här. Bara ett genuint välgjort hip hop-album.

Och jag läser ur den andra Moseboken: Och Heren lät den 11e plågan falla över Faraos folk. Den kallades ” den amerikanska indien. Och Herren sade ”Och den skola vara fruktansvärd och sätta skräck i män, kvinnor, barn, djur och allt levande.”

En ny bekantskap för mig. En ganska trevlig sådan. En fin blandning av honkey tonk och outlaw. Vissa låtar som West Texas Waltz hade vi kunnat vara utan. Andra som titelspåret och Boxcars håller fin klass.

Kontexten må ha nämnts otaliga gånger men tål att upprepas. På sin 21-årsdag skulle Stevie enligt kontraktet få fullständig konstnärlig frihet. Det han levererat fram till dess är naturligtvis fantastiskt i sig. Motownsoul när den är som allra bäst. Men det som skulle komma nu var något annat. Det börjar redan med 1971 års Where I’m coming from (får man inte gåshud av I never dreamed you’ll leave in summer, bör man omedelbart uppsöka läkare) och når sitt crescendo i Songs in the key of life. Det är nästintill omöjligt att inbördes ranka de sex album han släpper här. Alla är av yppersta klass. Beträffande Keys kan förstås den ständigt återkommande invändningen, ”hade han sållat bland låtarna till ett enkelalbum, då jävlar” höras till och från. Brukar själv hamna i de tankarna rörande många dubbelalbum. Men så inte här. Varje låt behövs. De funkiga, de jazziga och de soulmässande. Jag älskar groovet i Black man, hur han bygger och bygger i As och bönen om en värld där vi tar hand om varandra i ”Love’s in need of love today” (Egentligen är det otroligt att ett så i grunden platt uttryck kan låta så självklart när Stevie tar ton). Gång på gång, albumet igenom ser Stevie till att ”Knocks me of my feet”. Betyget då? Ja, det är väl en ickefråga.

Förra gången vi fick ett album med FA växte det rejält vid en andra lyssning. Denna gång vet jag inte. Det är rätt bra utan att riktigt lyfta. Ladies som är riktigt bra utgör ett undantag. Till det positiva hör att hennes röst definitivt vuxit sedan debuten knappa 25 år tidigare. Överlag är det dock lite kantigt. Trumspelet gör sällan någon glad. Tydligen inspelade under en 5-årsperiod. Det märks det är ganska spretigt. Inte sällan lite demokänsla, där de två sista spåren kunde stannat inbyrålådan. Det blir en trea även denna gång. En svag sådan.

Det här var evinnerligt tråkigt. Albumet i lurarna, men märker knappt att det pågår. En ny låt? Är vi i början eller slutet av skivan? Jag har ingen aning. Till det positiva hör att det funkar att arbeta till. Absolut inga som helst störande intryck, varken positiva eller negativa. Catch the Sun och The Cesar room är väl de enda låtar sticker ut. Räcker det för en tvåa? Nja, inte riktigt. Heavenly kan så mycket bättre än det här.

Småtrevlig oldschool hiphop. Inget mästerverk men klart lyssningsvärt även om skivan kunde kortats ned en del. T ex borde naturligtvis skits vara förbjudna.

En instruktionsbok för soul- blues marinerad rock ska låta. Svårare än så här är det inte. Eller snarare som historien visat, precis så här svårt är det. För många rockers har försökt kopiera det här grundmurade genuina svänget utan vara i närheten att lyckas. De kanske inte var helt friktionsfritt under inspelningen, men det här är ett album som jag blir på gott humör av att lyssna. Guldkorn efter guldkorn. Sweet Virginia, Loving Cup, Ventilator blues, Let it loose m.fl.. Visst finns det en och annan utfyllnadslåt men även de håller god klass. En sak förstår jag emellertid inte. Det är obegripligt att inte Shine a light får avsluta skivan. En urladdning som med självklarhet kramar ut det sista svettdropparna. Att det sedan kommer ett spår till känns bara fel. Tyckte så första gången jag hörde EOMS och gör så fortfarande. Inget ont om Soul survivor men den ska inte ligga där den ligger. Det är inte utan darr på ribban, men jag ser inget annat alternativ än ge fem stjärnor till rullstenarna.

Ett album som från första till sista ton är fullständigt klockren. Det är aldrig något som helst tvivel. En alldeles självklar etta.

För en gångs skull New Wave som låter riktigt hyfsat (sen kanske det egentligen ör mer post-punk, vad nu skillnaden är). Framförallt inledningsvis är det spännande. Siouxsie har en självklarhet i sin röst. Låtarna en attityd jag gillar. Senare delen av albumet håller inte riktigt samma klass. Klart godkänt blir det emellertid.

Arcade fire gör finfin kyrkoindie. Det uppskattas att bandet har ett alldeles eget sound. Det är liksom aldrig någon tvekan om vilket band det är som spelar. Egentligen borde det inte låta så bra kyrkorgelsynt, popsväng och emellanåt rapsody in rock-trummor. Men AF lyckas få ihop det. Win Butler har en god stämma som funkar utmärkt till bandets sound. Det finns gott om bra låtar på skivan, men framförallt är det ett album och det uppskattas. En klar och tydlig fyra blir det härifrån.

Hur jag än vänder och vrider luktar det unken kulturprofil i om Gainsbourg. Att sparka mot etablissemanget och utmana prydhet har jag inget emot, men gubbsjuka är ungefär lika coolt som att krama nazistpysslingar i liberalismens namn. Pardon my french, men om jag förstått rätt handlar alltså detta konceptalbum om hur berättaren (Serge 40+) krockar i sin Rolls med en 14-årig cyklist Melody, blir förälskad. Därefter båda planerar och genomför tagandet av hennes oskuld. Musikalisk finns här egentligen ett rätt skönt sound. Känns ganska Hendrixinspirerat. Hade kunnat bli nått bra om han hållit sig borta från den jävla pratsången. Och framförallt, ett album som tycker det är coolt att våldta en 14-åring kan naturligtvis aldrig gå nått annat än en etta oavsett hur det låter.

Den heliga graal. Alla hade hört talas om, men ingen hade hört. Fanns den överhuvudtaget eller var det bara en myt? Så på en skivmässa, kan ha varit 97 eller 98. Plötsligt händer det! Min gode vän Andreas kommer med andan i halsen (nån mobil hade man ju inte). Han har hittat den! Två exemplar av en Tigermilk på bränd piratkopierad cd till minst nypris finns undanlagd hos en av månglarna. Jag tror aldrig jag varit så exalterad över ett skivköp, vare sig förr eller senare. ”If you are feeling sinister” hade ju totalt golvat en. Och så fanns det ett album till som så klart bara måste vara fantastiskt det också. Förväntningarna var skyhöga. Otroligt nog infriades de. Inledande The state im in sätter tonen direkt. En helt underbar popsång. Sen bara fortsätter det. Låt efter låt. B&S styrka ligger inte minst i melodierna. Enkla men enormt medryckande. Produktionen är klockren. Blåsen, en distad gitarr, bassångarna, orgelgroove, allt kommer in på precis rätt ställe. Sen har vi Stuart Murdochs egentligen rätt begränsade röst, men som sitter som fod i håse till B&S sound. Första lysningen för snart 30 år sedan var underbar. Så är den även idag.

Ett betydligt råare och mer minimalistiskt sound än hans första plattor som jag tyckte var rätt bra när de kom. Sorterade ganska snabbt bort Yeezus när den kom, men får nog säga att jag blir positivt överraskad här. Såpass att det går bli en trea.

Som en uppvärmning inför Exil. Här finns soul- och bluesförpackad rock av fint märke. För visst svänger det även om den där självklarheten vi finner på uppföljaren inte riktigt finns där. Det är lite mer ansträngt. Wild Horses, Sweet Virginias inte riktigt lika snygga storasyster, Can’t you here me knocking, ett blues groove a la CCRs keep on chooglin, I got the blues soulballad i staxtappning. Det finns gott om guldkorn.

Jag gillar det här soundet. Lite skön slick soul. Det finns många som går fel vid den här tiden men Bobby fixar det bra. Sen är tyvärr låtmaterialet lite för svagt. Skivan är trevlig att ha på men man rycks sällan med.

Ska man göra en skiva som i stort sett enbart består av sång och plinkande på en akustisk gitarr ställs två kvalitetskrav. Låtarna måste i grunden var riktigt bra och det krävs en bra röst av sångaren. Devandra är inte i närheten av att ha något av detta. 40 minuter (för en andra lyssning tänker jag fan i mig inte utsätta mig för) av mitt liv jag aldrig får tillbaka.

Ett album som till stor del är sina hits. Av dem sticker Heart of glass ut som i särklass starkaste spåret. I övrigt är det mest utfyllnad (pretty baby är förstås ganska trallvänlig). Ibland blir det lite soundet lite väl barnsligt och plojigt. T ex i I’m gonna love you to. Nästan en trea.

Inledningen med Sympati for the devil och No expectation är urstark. Vore det en singel hade toppbetyget varit självklart. Tyvärr håller inte resterande låtar samma klass. De är helt okej, men inte så mycket mer. Avslutande Salt of the earth ett undantag som jag håller högt. Sammantaget en fyra i de nedre regionerna.

En fin samling sånger. Mest hat och en liten del kärlek. Ibland blir det obehagligt mörk som i Dress rehearsal rag. En oerhört stark låt, men inte något man kan lyssna intensivt på allt för ofta utan att börja tvivla på om det finns någon mening med något överhuvudtaget. Soundet är avskalat. Men till skillnad mot gitarrplinkare vi tidigare lyssnat till vet Cohen precis hur man fyller ut soundet med lite blås, en kör, smygande stråkar eller en subtil basgång. Alldeles utmärkt i Love calls you by your name, där blåsen förmedlar en känsla av hopp precis på det rätta ställena.

Ett rätt okej sound. Förutom band som nämns som inspiratörer Velvet, suicide, stooges) tänker jag en del på Primal scream när hör dem. Vem som är inspiratör kontra inspirerad låter jag vara osagt.Det stora skillnaden är emellertid att där PS hela tiden kör framåt med gasen i botten står Spacemen mest och trampar vatten. De står där å glor på sina skor utan att låtarna kommer igång.

Har schizofrena känslor för detta album. Inledande Peter Piper är hur bra som helst. Triangel/klockspelsbeatet är underbart groovy. Finns flera andra sköna old school beats, som Is it live och avslutande Proud to be black. Men och det är verkligen ett MEN, så ska de slänga in pisstråkiga rockriff och inte nog med det till och med Steven ”jag har klämt foten i dörren” Tylers skränsång. Skippa rocksamplingarna som dyker upp här och var å vi hade haft ett riktigt fint album. Nu blir det en trea men det är med minsta marginal.

Småtrevligt att ha på i bakgrunden. Inte så mycket mer. Arvet från fadern märks tydligt.

Det verkar finnas gott om myter kring albumet. Lokko hävdar i Pop#10 att Miles Davis skickades till studion för att tala en bångstyrig kokainhög Sly tillrätta, utan annat resultat än att bli vapenhotad. 1001-boken påstår att nämnde Miles kan vara med och spela på plattan. Det är väl lite så att vissa album lever sitt eget liv. Vi vill att de ska vara så mycket mer. Riot som en kommentar på en värld i brand verkar också vara en vedertagen men illa belagd sanning titeln till trots. Slys missbruk går däremot inte att tvivla på. Vad än Riot må vara är det rakt igenom skönt jävla groove. Bassllingor går nog inte att läggas snyggare. Det stökas å jammas, men hela tiden med en röd tråd. Små detaljer som sitter på rätt plats, ett kort riff, en kör, ett skrik, ett joddel. Det maler på i långsamt tempo, och så plötsligt en magisk liten höjning. Riot är också så mycket mer ett album än sina enskilda låtar. Det hade inte funnits ett självklart val till en årsbästagala. Det enda rätta hade varit att spela skivan från början till slut, i den ordningen. Allt annat vore orättfärdigt. Det är kanske inte det starkaste av femmor, men så måsta det bli.

Kanye visste utan tvekan hur man samplar soul för att få till ett snyggt sound. Det märks inte minst på denna debut som soloartist. Jesus walks, slow jamz och inte minst School spirit är riktigt bra. Dessutom många gästande artister som i stort sett genomgående bidrar positivt. Samtidigt lider han av hip hopens bristande omdöme. Bara för att det ryms 70 - 80 minuter på en CD måste inte dessa till varje pris fyllas. Allra minst usla små sketcher (eller för den delen work out-tips). Komiker är ytterligare en bana som Kanye inte ska slå sig in på. Han måste väl ha fyllt sitt mått av felval i livet med råge redan. Nedskakat hade det kunnat bli en 4a.

Waits är alltså nyss fyllda 30. Ändå låter han redan som om pensionsdagen ligger långt bakom honom. Jag är lite tudelad inför skrovligheten. Den tillför definitivt något till stämning, samtidigt kan det bli för mycket av det goda. Här håller sig Waits emellertid på rätt sida strecket. Waits iakttar ljusskygga själar på samhällets skuggsida. Eller kanske snarare bygger upp sin egen lilla värld. För Waits känns mer som manusförfattare än självutlämnande (Jersey girl undantaget) och detta har jag inga som helst problem med. Texterna är den stora behållningen. Musikaliskt är det helt okej, men inte så mycket mer.

Många olika peoducenter inblandade vilket märks. Soundet skiljer sig en del mellan spåren. Fina spår som He say… och Daydreamin blandas med bottennapp som The instrumental. Naturligtvis är albumet alldeles för långt, men det verkar ju vara någon slags naturlag för hip hop runt millenieskiftet. LF är helt okej MC. Varken mer eller mindre. Stark tvåa.

Det finns absolut ingen som kan gå det kantiga att låta så harmoniskt som Monk. Hans spel är omisskännligt. Det vrider å vänder, kränger åt alla håll. Ändå låter det helt självklart. Å sen övriga musikanter! Rollins bara flyter fram medan rytmsektionen med Pettiford och Roach styr skutan med inbyggd kompass. Roach har en grym timing. Exakt i när det ska tas ner, och när det ska tryckas lite extra på kaggen. Chambers och Terry gör rätt hyfsade inhopp på avslutningsspåret också. Allra bäst är det i Ba-Lue Bolivar Ba-Lues-Are. Något svagt spår finns inte men I surrandet dear har vi hört i roligare versioner. Den hade mått bra av att Monk behållt sällskapet från övriga bandet. I så fall hade femman varit oundviklig. Nu blir det ”bara” en vrålstark fyra.

Ett bra öppningsspå. Även The national anthem med tydliga Mingusvibbar är trevligt (även om mycket hellre lyssnar på Mingus själv). Där någonstans är det nog stopp på det roliga. För vi måste kalla en spade för en spade. Detta är inget bra album. Nästan lika överskattat som Gérard Depardieu anser sig vara. Trefingersdragnings hade kunnat spelas på vilket spa med vaniljdoftande oljor som helst utan att ett endaplockat ögonbryn hade höjts. I andra spår mumlar Yorke nått mer eller mindre ohörbart (som dessutom är meningslöst om man skulle lyckas uppfatta vad som sjungs). Någon direkt albumkänsla infinner sig inte heller. RH ska naturligtvis få experimentera och ta sin musik vilken väg de än vill, men med samma rätt väljer jag att ta avstånd från det. Bara för att man bryter ny mark innebär det inte att något positivt kommer ur det. Har då och då tänkt att jag måste sätta mig in i Kid A. Den ska ju vara ett mästerverk. Återigen påminns jag att det bara är en myt. Så nästa gång jag kommer på tanken att man kanske borde kolla upp Kid A lite bättre gäller det att läsa igenom vad jag skriver här så sparar jag en timme som kan brukas till något mer meningsfullt. Vore det inte tidigare nämnda Everythin in its place och The national anthem hade ettan vara skriven i sten. Nu klarar de en tvåa med ett nödrop.

Ganska så intetsägande. Bäst när de lägger på mexikanska countryvibbar. Tråkigast när det är amerikansk indie. Sånginsatser kommer inte att gå till historien.

Lauryn, Wyclef and the other guy. Antagligen så inne man bara kunde vara på Expressen fredag 1996. Hur står det sig då idag? Både och, är väl den inte alltid helt enkla sanningen. Lauryn Hill är riktigt bra, även om jag hellre hör Robertas original av Killing me…(Med det sagt, hitsen från albumet bortsett från No woman, No cry som är en rätt seg version, håller än, inte minst Fu-Gee-La) Wyclef duger gott medan the other guy är just the other guy. Samplingarna är emellanåt snygga. Vid andra tillfällen rätt daterade. Skitsen är vilka tenderar inleda och avsluta spåren, är som vanligt urusla. Dessutom outhärdlig långa. Annars kan de mer spartanska spåren som Family business och cowboys lyftas. Summa summarum tål albumet att spelas även idag. Skippar man skits, No woman och outrot är det faktiskt rätt bra.

Jag har ganska svårt gör det här med att man av princip ska hata Coldplay och allt vad de gör. Att de står nån mainstream i motsats till ”riktig musik”. För min del är jag ganska likgiltig inför Coldplay. En band jag inte direkt bryr mig om. Med det sagt tar jag mig an skivan rätt förutsättningslöst. Hitsen känner man igen. Inser vid lyssning att de precis som övriga låtar på albumet är väldigt menlösa. Det tar liksom aldrig någon fart. Dels ligger det i produktionen, dels sången. Stephen Hawkings hade sjungit med mer inlevelse än Chris Martin. Att det finns gott om folk som gillar Coldplay stör mig inte ett dugg. Utifrån det här albumet är jag inte en av dessa. Inget mer med det.

Gillade big beat betydligt mer än drum & bas när det begav sig. Det är inget jag haft anledning att omvärdera utifrån New forms. Något orättvist blir kanske omdömet Då musiken förstås är skapad för dansgolvet, inte för sterolyssnande. Ändock, det här är långt och trist. Svårt att uppskatta i nyktert tillstånd (ett bra album ska kunna stå på sina egna ben). Lite roligare är spåren med vokalist, men endast marginellt. Även om vi hör hyfsade röster saknar jag soul. Vi hamnar nånstans där det blir så mycket Expressen fredag att på blir av.

Jag har något soloalbum med J Masic som jag tycker är ganska bra. Det här däremot är inget vidare. Tråkrock och amerkanskcollagerocksång som är rejält irriterande. Finns visa punkiga och vissa skrammelindievibbar som låter okej (the lung). Men då krävs det att man har en rejäl ficklampa och letar noga. När ien tvåa men det täcker inte.

Framförallt ett tidsdokument. När tuffa killar med knallpulverpickadoller regerade på matinébiograferna. Arrangemangen liksom Robbins sammetslena röst är kanske inget som går till världshistorien. Men här finns en samling fina sånger som hade gjort sig bra t ex Cash eller Jennings sällskap. Klarar trean tack vara en tuff pose på omslaget.

Kanske världens mest övertydliga albumtitel. Otis Redding songs soul. Åh fan, det hade jag själv kunnat komma fram till. För soul sjunger han med den äran. Covers blandas med egenskrivet. Det är inget snack om att Otis var en bra låtskrivare. Inledande Ole man trouble, självklara Respect och så starkast lysande stjärnan på albumet (tillsammans med a change is gonna come), I’v been loving you too long. Otis sjunger som om hela hans liv hängde på varje litet ord. Booker T & the MGs ska naturligtvis vara med i snacket om världens bästa kompband. Man kan förstås hävda att Otis och grabbarna hade ytterligare en nivå live eller att uppföljaren The soul album är ett ännu starkare. Men det blir petitesser i sammanhanget.

Disintegration är kanske inte världens bästa album, men ett starkt album är det. Detta med betoning på album. Det är en dystopisk stämning som byggs upp, trots att texterna inte alltid är nattsvarta. I fina Lovesong finns ju ett hopp, även om det är något trasigt som kärleken behöver laga. Något motsägelsefullt i albumsnacket står ju sig singlarna från plattan fint. Inte minst nämnda Lovesong och Lullaby. Liksom alltför ofta går det att ifrågasätta skivans längd. Här är jag tudelad. Å ena sidan kan det bli lite väl tungt med 70 minuter mörker, å andra sidan behöver spåren sin uppbyggnad och sitt malande. (Läser nu att de last dance och homesick inte ingick i originalutgåvan). Landar i en relativt stark fyra.

Har aldrig hört talas om det här. Småtrevlig indiepop med punkiga inslag. Emellertid inget som sticker ut. En stabil tvåa. Varken mer eller mindre.

Jag hade Be högt upp på den första sammankomsten för årsbästalistan 2004. Det hade jag antagligen inte haft idag. Det är inte dåligt men ingen aha-upplevelse heller. Det finns en del fina spår. T ex inledande Be. Hade gärna sett att jazzinfluenserna fått ta större plats. Det blir en vanlig trea till Common.

Den här har man ju hört talas om men aldrig lyssnat på. Det var helt klart bättre så. Jag gillar rock. Jag gillar opera. Men rockopera! Fy fan! Pete Townshend är ingen vidare låtskrivare och en usel sångare. Vid förra Who-albumet hyllade Fredrik Moons trumspel. Här kan jag instämma. Finns det någon behållning med plattan så är det Moon. Men du vinner inte VM med en bra mittback och ett uselt lag i övrigt.

Gäsp! Ännu ett menlöst New wave-band. Varför?

Big star har ett ganska fint anslag. Det finns något unikt (svårt att sätta fingret på vad) som ändå gör att urskiljer sig från poprock band från tiden. Gillar överlag det jag hör även om det är lite spretigt.

Cohen är gammal och skrovlig. Lite väl skrovlig för min smak. Cohens röst (tillsammans med nått som ska likna native amarican kör, förbud på den) är nog det som drar ned omdömet mest på ett annars ganska bra album. Cohen gör inte som Bowie och är nyskapande in döden (han har väl aldrig varit just nyskapande). Men det han gör, gör han bra. Fin melodier och fina små berättelser från en man som snart vet att hans tid är kommen. Gillar speciellt On the level, stråkarna i Steer your way och It seemed the better way där de religiösa grubblerierna i livets slutskede får stå i centrum. Det räcker precis till en fyra även om Cohens sånginsats hör hemma på lägre våningar.

Lite väl flummigt för fin smak. Det gitarrplockas och hummas i all oändlighet. Det finns en hel del embryon till fin musik, men det kommer liksom inte igång. Typisk rockkritikerplatta. En svag tvåa alltså.

På ett mingelparty sent 60-tal i en lyxig modernistisk funkisvilla. Då funkar nog Astrud rätt bra. Nu uppfyller mina lyssningsomständigheter inga av dess förutsättningar.

Kan någon mer än Sam Spandex gilla det här? Spelar ingen roll hur många pukor å baskaggar Neil Peart har.

Det funkas på, och det är ju trevligt. Samtidigt är det väldigt lite som sticker ut och verkligen rycker tag i en. Funken ska ju göra mer med en, än bara finnas till i bakgrunden. Då räcker det inte ens till en trea.

Har för mig att man gillade Lemonheads när det begav sig. Kanske inte den 90-talsindie som gått hårdast i stereon därefter. Men visst här finns en del trevligt att lyssna på. Som titelspåret och My drug buddy. Som helhet håller det emellertid inte. Man ligger rätt ofta farligt när den förfärliga amerikanska highschoolindien. Eller som i the Kitchen som blir mycket signaturmelodin till Vänner.

Det blir rätt trist när Mr Black maler på i över en timme. Headache är förstås bra och det finns partier i flera låtar som låter helt okej. Samtidigt också en hel del dynga. Vad är Fiddle riddle? Borde det inte finnas någon sort körkortsprov innan du får lova att lägga ett baktaktskomp? En sån här uselhet kan ju nästan leda till vållande av annans död. En tvåa svagare än Norrlands alkoholfri. Nej förresten. Vid närmare eftertanke måste ettan måste trots allt fram.

Minns första lyssningen av Blackstar. Albumet släpptes en fredag tror jag och så dog han på måndagen. Hade inte hunnit lyssna under helgen men nu fanns ju inget alternativ. Låg i sängen med hörlurar och blev totalt golvad. Hur ärvar det möjligt att en döende man kunde vara så här levande, vital och angelägen för sin tid? Bowie stannade aldrig i det trygga, invanda som han visste skulle funka. Hela tiden tänka om, skapa nytt. Så ända in i döden. Det är förstås en relevant invändning att omständigheterna påverkade omdömet där och då, under första lyssningen. Men fortfarande 10 år senare gör Blackstar lika stort intryck på mig. Om något uppfattar jag det som ännu bättre idag. Femman är förstås given. Redan inledande Blackstar är ju som ett eget lite album värt högsta betyg redan där. Referenserna till Bowies döende tillstånd är subtila men ändå självklara. Och så sången. Vi har haft en del åldrande artister där rösterna inte är lika spänstiga som när det en gång begav sig. Bowie däremot sjunger med en nerv som inte lämnar utrymme för klagomål. Trots stenhård konkurrens håller jag Blackstar som ett av Bowies allra bästa album.

Jag tycker nog att detta är betydlig roligare än förra R.E.M.-albumet vi hade. Här finns ganska många i grunden rätt bra låtar som Drive, och förstås Everybody hurts. Däremot är produktionen inte den bästa. Lite väl svulstigt och radioskvalsanpassat på samma gång.

Personal jesus är så klart en i grunden bra låt. Men efter Cashs version bleknar originalet. Enjoy the silence håller däremot rätt igenom. Skivans klart bästa spår. I övrigt en hel del rätt lama låtar. Med t ex sweetest perfection och Halo kan man tro att det snarare är Eurovisionsfinalen man fått på. Tycker inte heller Gahans röst håller särskilt bra. Det blir en tvåa. Varken mer eller mindre.

Nina är bra. Men tycker nog att det finns andra av hennes album jag hellre haft med. Extra cred till Lilac wine och Wilde is the wind.

Jag tycker om när de jazziga inslagen är framträdande som i inledande In french the kiss… Tankarna går vid flera tillfällen till Laura Nyro och Wendy Waldman. Inte minst vad gäller harmonier låtarnas struktur. Nick Drake är väl också en relevant referens. Tycker nog inte att Mitchell gör det bättre än någon av dessa, även om albumet växer vid ytterligare genomlyssningar (funkar för övrigt dåligt som bakgrundsmusik, utan kräver någorlunda aktiv lyssning). Går från en svag tvåa till en stark trea.

Nej tack!

Kör en favorit i repris från igår. Nej tack! Tillägg Dagens positiva betraktelse: Inga fler Yes-album i boken.

Den första dryga halvan av albumet tycker jag om. Gillar konstigt nog det aukustiska anslaget (brukar inte vara min grej om jag får välja). Fina melodier som lite för tankarna till harvest. Inledande My, My, hey, hey och Sail away förtjänar ett speciellt omnämnande. Den andra elektriska halvan inleds helt okej med Powderfinger. Men sen kommer två riktiga lågvattenmärken med Welfare mothers och Sedan delivery. Summa summarum en slät trea.

90-talets Supremes (även om DC eller kanske snarare Beyonce till skillnad från Ross med vänner, skriver materialet själva). Och visst håller hitsen fortfarande. Independent woman, Survivour, Nasty girl. Alla är riktigt fina. Men precis som det ska vara med ett hitsband finns det också en hel del utfyllnad. Hade valt att göra ett 30-40 minutersalbum hade det kunnat bli riktigt bra, utan att de behövt tumma på det feministiska budskapet.

Det är få beats jag gillar bättre än RZAs. Det är något härligt rått och skitigt över vad han får ut ur sina skivspelare. Bra tryck även från övriga gruppen. Hip hop när den är som bäst. (bortsett från alla meningslösa skits förstås)

Louis Prima håller hov. Ett party man kunde sålt sin själ till djävulen för att få vara med på. För här svänger det! Inledande storhiten är ju faktiskt lysande. Liksom Jump jive an’ Wail. Prima maffiosoröst är underbar. Samspelet Keely Smith sitter som en fläskläpp. Bandet jazzar loss så att inte ens Stephen Hawkings kan sitta stilla. Ett par lite trista instrumentala spår drar ned omdömet. Men på det hela en härlig partyskiva man blir glad av att höra. Stabil fyra.

Det finns beröringspunkter mellan Streets och samtidiga Jamie T. Båda skildrar ett vardag och uteliv i ett brittisk arbetarklassperspektiv med en blandning av rap och pratsång. Musikaliskt håller jag utan större tvekan den senare högre. Men Streets har absolut sina fördelar. Jag gillar hans skildringar (även om jag ärligt talat inte haft möjlighet att lyssna så noggrant som jag tror albumet förtjänar). Musikaliskt är det inte dåligt men inte heller någon aha-upplevelse.

Last night… är helt lysande. Antagligen Smiths bästa. I övrigt inte lika bra, men helt okej.

På Parklife visar Blur vilket bra popband de faktiskt är/var. Titelspåret, Girls & Boys, This is a low, End of low med flera är alla genuint bra brittpop. På minuskontot utfyllnadsspår som t ex Debt collector och det faktum att Alburn är en rätt begränsad sångare. Lyckas trots allt kravla sig över fyrastrecket.

Loserpool kan tas sin You never walk alone å köra upp i nån mörk öppning. Naturligtvis är This is the one Englands bästa inmarschlåt. Stone Roses är annars ett band som jag snarare fastnat för på senare tid än då det begav sig. SR måste vara ett av de mest rytmiska brittpopbanden (om de ens kan räknas hit) på gränsen till funkiga. Man dras med. Guldkornen är många. Förutom tidigare nämnda This is the one har vi I Wanna Be Adored, She bangs the drum, Waterfall, Made of Stone, I Am the Resurrection för att nämna några. Är uppe å tafsar på femman. Hade United varit med och tampats om ligaguldet hade vi kanske hamnat där. Nu blir det en vrålstark fyra.

Helt okänt för mig. Efter en svag inledning låter från och med tredje spåret Hard to be a human again inte alls så tokigt. Får lite the Clash-vibbar. Gillar den gnisslande felan och det punkiga anslaget.

Småtrevlig pop från Lloyd. Gillar speciellt Charlotte street och den slicka soulen i Forest fire.

En kalla krigets dystopi. Snyggt och stilbildande. Utan tvekan en oerhört viktig inspirationskälla för många band. Samtidigt blir det snabbt långtråkigt. KW är nog i större grad viktiga än bra. Musikaliskt en tvåa, men satt i sin kontext når de trean.

Det är väl någon slags glamrock, teaterroll, skräckrock eller nått annat. Oavsett vad det är så är det en rätt dålig sådan. Grundmaterialet i låtarna är inte mycket att hänga i julgranen hur de än hade arrangerats. När Cooper (sångaren inte gruppen) ska låta tuff blir det bara patetiskt.

Så bara för att Harrison och McCartney gillade att knarka måste jag lyssna på det här. Nåja, det finns någonting här av värde. Inte minst som inspiration till spiritual jazz från Alice Coltrane till dagens favoriter i Work money death. Problemet är väl att det bara blir ande och ingen jazz på Call of the valley.

Ännu mer världsmusik. Egentligen är det väl rätt mycket av ett bluesalbum i västafrikanska tappning. Här finns en del fint malande blues som i Ai du och Amandrai. Eller sköna basslingor som i Soukora. Tyvärr blir det rätt enformigt i längden.

När de är bra är de riktigt bra. Som (givetvis) i Mrs Jackson, I’ll call B 4 I cum och B.O.B. med flera. Men frågan är om vi haft något album som lider mer av oförmågan att begränsa sig. För det här är på tok för långt. Framförallt alla dessa jävla sketcher. Hur kunde man tro att detta var en bra idé? Totalt blir det en trea.

United och Tottenham undvek förra säsongen nedflyttning, inte tack vare egna prestationer, utan tack vare att det fanns andra lag som var så fruktansvärt dåliga. GD undviker ettan, inte tack vare egna prestationer…

Till en början trevligare än vad jag trott. Inledande Wake up and…gillar jag. Skön discokänsla. En del hyfsad punk också. Men tramslåtar som Billericay Dickie kunde vi ha varit utan. Tyvärr blir det mer och mer på minuskontot ju längre in i albumet vi når.

Går in med låga förväntningar. Trots allt världens mest överskattade band vi talar om. Inte så dåligt som jag befarat. Det finns partier som till och med är rätt bra. Vissa jazzvibbar t ex. Samtidigt blir det emellanåt rejält svulstigt. Man kan också undra vem som misshandlar en kvinna med jämna mellanrum? T ex i The great gig in the sky? Sammantaget en tvåa som snarare lutar uppåt än nedåt.

Jag har för mig att jag lyssnade en del på albumet då det kom och gillade vad jag hörde. Nu var det länge sen jag spelade FL, men visst inledande Race for the prize har sin charm i den omaka kombon av sköna stråkar och distade trummor. Samtidigt, det blir inte så mycket roligare än så. Det funkar i små doser, enstaka låtar. Men över ett helt album på upp emot en timme håller ett inte längre. Dessutom sjunger Coyne med den amerikanska dialekten vilken är störigare än gnällbältets. 1999 hade de säkert fått en fyra av mig. 2026 blir det en tvåa.

Har aldrig hört det här förut. Det hade inte gjort något om det förblivit så. Det är kanske inte genomuselt. Bara totalt ointressant. Släppt 2018. Vad har albumet tillfört musikhistorien som berättigar en plats i boken? Absolut ingenting.

Malena har en fin röst. Tyvärr håller inte arrangemangen samma klass. Känns mer som replokalsupptagningar än ett riktigt album. Dessutom väldigt klent med enbart bas, gitarr å sång. Vad som är syftet med Charles Colemans garv i One more dance, går över mitt förstånd. Svag tvåa.

Det har varit en del slumpade album med för många låtar som i grunden oavsett arrangemang inte håller klassen. Så är det inte här. Girl from the north country, masters of war, a hard rain…, don’t think twice med flera är alla utmärkta låtar. Med ett kompband hade de blivit riktigt bra. Men Dylan är fortfarande kvar i fokkmusikträsket vilket gör produktionen lite trist. Men det vägs som sagt upp av flera riktigt bra sånger. Tycker dessutom att Dylan sjunger betydligt bättre än sitt rykte.

George Costanza får i ett avsnitt för sig att han ska ”read a book, from the begining to the end in that order”. Oklart om planen genomförs (Antagligen inte). Men precis så är det med What’s going on. Den ska lyssnas på från början till slut i den ordningen. Trots ett tillbaka litat sound är det ett grymt groove Gaye får till. Så jävla snyggt. Trots att texterna kan upplevas banala (som t ex Save the children) framför Gaye dem med en angelägenhet lika självklar som i dess budskap. Världsklass från början till slut.

Bättre än the Who-album vi haft med tidigare. Därmed nye sagt att det är bra. Bandet slamrar på utan någon större finness. Keith Moon är som vanligt den stora behållningen. Allt för ofta känns det emellertid rätt mycket som ett soundcheck. Det kommer liksom inte igång. Svag tvåa.

De hävdar väl att de är funkiga. Men varför svängt det inte då? Rytmsektionen är rejält undermålig (fruktansvärt tråkigt trummspel). Sånginsatserna är meningslösa. Samtidigt, vi har hört betydligt sämre alster inom eller i närliggande genres. Hjälper det då? Så klart inte. När de dessutom håller på i en hel evighet utan någon som helst variation zoomar jag ut och drömmer hoppfullt om morgondagens album.

Det börjar bra med This is music, men blir snabbt ganska långtråkigt. I sina bästa stunder låter de som ett Stone roses-light. I de sämre som vilket dussin-indieband som helst.

I grunden bra hip hop. Ett skönt sound. Har inte tagit mig tid till att lyssna ordentligt på alla texter. Men gangstarap är ju vad gangstarap är. Det dynga på pågatågen å Plutten som fick gå om en klass. Tunga grejer. I längden kan det dock nästan kännas lite poserande, även om IC skildrar i grunden sin verklighet. Kvinnosynen ska vi inte tala om. Mörker. Nåväl, mer bra än dåligt. Klarar trean.

Enminuterslåtar ska förstås vara punk. Vad är det annars för mening med dem? Nu blir det bara en sörja av allt. Här är det inte bara produktionen som är lofi. Hela materialet med något enstaka undantag, som Motor away är, low på alla möjliga plan. Att som i Ex-supermodell lägga in snarkljud kan nog vara den sämsta idén i pop/rockhistorien.

Väldigt ordinär 60-tals pop. Calafornia dreamimg sticker förstås ut. En klasslåt. Gillar även somebody groovy. Men därutöver? Absolut inget värt att varken ställa inskivsamlingen eller att lägga på minnet.

Om man lyssnar noga, finns det någonting långt bort i bakgrunden med en antydan till ett funkigt groove. En lite basslinga, en kör, ett riff. Men du måste vara uppmärksam. Lyssna noga. Annars går det dig lätt förbi i trista metalriff. Glamour Boys sticker ut både soundsmässigt och som ett riktigt lågvattenmärke i ett i övrigt ganska svagt album. Troligtvis den svagaste tvåan någonsin.

Hade aldrig hört talas om TTC tidigare. Alltså en spin off från Talking heads. Hur som helst gillar jag vad jag hör. Lekfullt med skön rytmer. Får mig att tänka en del på Black devil disco club. De två inledande spåren är riktigt bra. Tycker inte heller att kvalitén sjunker nämnvärt längre in i albumet. Tänk om allt klassificerat som new wave låtit så här.

Realtidsrecension. Omdöme 4 låtar in i albumet: Jag är ledsen, men R.E.M. är allt för ofta pisstråkiga. Detta är inget undantag. Det blir 40 minuter att genomlida, sen får det vara nog. Omdöme 8 låtar in i albumet: World leader pretend och Orange crush var ju lite bättre än den usla inledningen. Men bra? Nej, här handlar det mest om dålig konkurrens. Håll ut! Bara tre låtar kvar. Omdöme efter alla 11 låtar Inte blev det mycket bättre. Inledningen är fruktansvärd. Resten trist. Nu lyssnar vi på något roligare. Kanske lite gladjazz?

Ett kort album som inte är kort nog (Someone undantaget).

Okej gung, men det blir samtidigt väldigt monotont. Ungefär som förra albumet med AFT. Gick att lyssna på men jag spelar nog inte det igen. Svag tvåa.

Garagerock gillar vi ju. Men här är det inte Sonic-nivå precis. Soundet är relativt okej, men låtarna är inget vidare. Mer än en tvåa blir det inte.

Mer rock än hårdrock vilket naturligtvis är positivt. Roses sånginsatser är inget att skriva hem om. Men här finns bra låtar. Framförallt hitsen håller bra klass (även om jag hade för mig att Sweet child… var ännu bättre). Där emellan finns en del lyssningsbara men också en del transport. Hursomhelst klarar man trean. Riktigt bra för genren.

En riktig favorit när det begav sig. 1996 gick det nog inte att vara mer inne (för att citera Expressen fredag) än Beck. Såg honom i Köpenhamn på albumturné. I ett mellansegment scratchar en av bandmedlemmarna loss på svarvarna iförd cowboymask (idag mer känd som covidmask). Avslutar med att knäcka plattorna och kasta ut till publiken. Stenhårt! Trots MTV-crack är väl detta hans riktigt stora genombrott. Har mina farhågor att det åldrats väl. Var ett tag sen den spelades. Till min förvåning låter fortfarande riktigt bra. Trots sin nästan maniska behov av att blanda alla möjliga genres lyckas Beck få ihop det. Lekfullt utan att vara konstlat. Här finns blues, hip hop, country, funk i en salig blandning men som på något sätt skapar ett distinkt Beck-sound. Guldkornen är betydligt fler än utfyllnadslåtarna i det så självklart något för långa 90-talsalbumet. Big beaten blandade med trynorgel i inledande Devils haircut, det sköna riffet i hotvax, countryn i Lord only knows och Sissyneck. Och förstås partyröjarn i Where it’s at för att nämna några.

Svulstigt och snyggt. Men också lite småtråkigt. Ungefär samma souljazziga ballad som upprepas åtta gånger. Utmärkta att ha på i bakgrunden, men inte så mycket mer.

Rejält gubbrockig (även om de väl var mellan 25 och 30 när det begav sig). Rätt okej proggig bluesrock. För hårdrock är det ju som tur är inte. Samtidigt inget spår av riktigt hög klass. Lazy är nog det jag gillar bäst. Uppe och nosar på trean.

Känns vid första lite okoncentrerade lyssningen textmässigt som någon slags 70-tals Björn Rosenström. Men det är ju en feltolkning. Här finns en punkig kritik jag kan gilla. Inte minst i Next. Samtidigt blir det väl teatraliskt musikaliskt för min del. Har tydligen varit stor inspiration för många, inkl Cave. För min del var det helt okej, men det kommer nog inte att bli så många fler lyssningar i framtiden.

Randy är en synnerligen god berättare. Louisiana 1927. Som kronan på verket (Howard Tates version inspelad efter Kathrina måste naturligtvis rekommenderas i sammanhanget). Musikaliskt är det väl både högt och lågt. Emellertid övervägande positivt.

Har ett svagt minne av att TOR var högt upp på någon av Sonics årsbästalistor. Blev nyfiken på att lyssna då men det är först nu det verkligen blir av. Har tydligen inte missat särskilt mycket. Ordinär 00-talspop. Och vi vet alla att 00-talet inte var det starkaste decenniet om vi ska leta musikaliska mästerverk. Svag sång och allt för ofta trist Coldplayproduktion. När det sen ska bli funkigt som i Red dress vill jag helst av allt stänga av. Det är finns spår som inte är lika dåliga, men inte direkt några som är bra.

Har bara hunnit slölyssna. Lät mer bra än dåligt.

Det räcker tydligen med en jättehit (en rätt trist sådan dessutom) för att komma med i boken. Meningslös poprock. Klarar inte tvåan.

Småtrevligt. Blir emellertid sällan något mer än bakgrundsmusik som varken stör eller engagerar. Men 100 minuter loungemusik blir naturligtvis alldeles för mycket för att nå tvåan.

Samma sound med ett malande komp, men inte samma klass som Neon bible vi tidigare haft. Saknar låtar som riktigt griper tag. Svag trea.

Om det inte vore för Prince utomjordiska spelning på Wow 2011, vore den Janelle Monaes akt självklara höjdpunkten. Sällan har man sett/hört något så snyggt och svängigt. Välregisserat och ändå fullständigt spontant. Riktigt samma känsla når hon inte fram med på skiva (då hade femman varit given), och det går att argumentera för att uppföljaren Electric lady är strået vassare. Med det sagt. Det här är bra. Hela suite II svänger nått djävulskt med toppar som Dance and die, Cold war, Thightrope och Come alive. Suite III håller inte riktigt samma klass. Make the bus är rent av svag. Ändock ett album som gör en glad och som man gärna spelar en gång till.

Ett oantastligt sound. Gram och Emmylous stämmor är förstås ljuva tillsammans. Saknar dock låtar som riktigt griper tag. Stannar därför på trean idag.

Tänk om detta varit ett debutalbum? Inte en chans i helvetet att det kommit med i boken. Nu sitter några trötta rockrävar som av någon anledning fått för sig att U2 är bra oavsett vad och nickar instämmande i ett okritiskt grupptänkande. ”Den ska med”, klart att U2 är klass”. Nej, backa ett steg och inse att här har bäst före datumet sedan länge passerats. Pisstråkig radiopop.

Så klart att det är svårt att göra en rättvis bedömning av ett album som ligger utanför den egna referensramen. Samtidigt lyckas man med en sådan genomusel och meningslös version av Imagine så får man skylla sig själv. Där och då ristas ettan i sten.

Styrkan sitter i tonerna som aldrig spelas. Få behärskar denna konst lika väl som Basie. Han anslår aldrig en tangent i onödan. Men varje gång sker det med perfektion. Band är en fullständig enhet av individualister. Det är luftigt, samtidigt samspelta på högsta nivå. Naturligtvis kan vi argumentera för att det finns mer spännande jazz både senare och samtida. Men Basie å hans gäng gör det de gör bättre än någon annan.

Kul då. Har åldrats dåligt. Hade varit bättre instrumentalt.