1001 Albums Summary

En jävla debut!

En del fina melodier man önskar någon annan framförde. Making movies är mycket bättre och låter mindre vitt vin.

Vad försöker de säga mig? Jag förstår inte. Musik för coola pingstvänner.

Kräkfull på efterfest I Vetlanda? Nog med det.

Safe, Unfinished och att Horace Andy är med håller 4/5. Men…

Verkar som om de hittat alla låtar Big Star slängt.

Suverän livespelning. Hade fått fem om jag gillat musiken.

DolLiLou och Ry Cooder och David Lindley och Albert Lee och det horribla countryåret 1987. Tusan.

Tror jag har den. Kluven. Bra och inte så bra.

Vid Sarons alla liljor!

Knepigt. Allra bäst är han ju med tyskar. Trots allt Eno men inte Cluster eller Harmonia.

En osympatisk kille förstörde det här albumet för mig i många år i och med att han gillade det hårt. Dags att vara sjysst.

Ser ok ut på papperet men gör mig bara nervös.

Så bra en julskiva kan bli. Och Ronettes är ju den fräsigaste vokaltrion någonsin.

Obstinat och roligt.

Begåvad men lämnar mig oberörd.

Gillar ju de tidigaste bäst.

Hemskt trevligt. Och blinkningen till Pink Floyd i ”Clean” var charmig.

Kul med nåt jag aldrig hört talas om. Tråkigt att det var så tråkigt.

En del riktigt bra låtar. Och flera inte riktigt bra låtar.

Läste att Modest inspirerades av sin vän målaren och arkitekten Viktor Hartmanns tavlor. Han dog året innan M skrev verket, i artärbråck. Och det var ju ordet jag letade efter. Artärbråck. Borde ha varit titeln på plattan. Motsatsen till Miles Davis ”Sketches of Spain”.

Trodde jag gillade det här, har ju skivan, men nej. Det bästa var ju det experimentella men det var ju bara några minuter. Förlåt, Jimi.

Fattar om man hatar det. Det gör inte jag, men Fraser måste användas rätt. Som med This Mortal Coil.

Har ju den, men var inte så förtjust i den då. Inte så förtjust i den nu heller. Väldigt hypad men mest ok lite här och där.

Doftar mycket av Patsy Cline. Kanske ville kd visa att även kanadicker kan sin country? Hur som helst en prestation att lyckas med det här-88. Tyvärr inte helt såld på alla låtar.

Kan inte riktigt bedöma det här. The Butcher är fortfarande en skitlåt och en del andra håller inte riktigt måttet, men plattan har ju varit med mig sen tonåren. Och så är bästa versionen av La complainte du partisan med vilket förlåter det mesta.

Har alltid velat gilla Jansch, mest för att namnet var roligt att säga. Hörde för längesen om dethär albumet i nåt lo-fisammanhang och att han lånat ihop allt och spelat in det hemma. En riktig jävel på gitarr och några ok låtar. 3,5, men jag är ju snäll.

Lite mastigt album. Men Lemmy är ju med.

Bra debut. Det pubrockiga drar ner det lite för mig.

Trodde faktiskt han hade skrivit Without you, och så är det Badfinger. Habilt, men nä.

Borde nog gilla det här. Kanske gör jag det. Kanske gör jag det inte. Behöver höra mer.

Filmiskt bra. Bättre än det mesta jag hört i genren. Men varför envisas de med samma versmått? Nog mycket därför jag inte är så förtjust i hippetihopp.

Synd att jag inte är så förtjust i hippetihopp, men jag fattar ju att det här är bra. Förmodligen riktigt bra.

Några okej idéer i ett adhd-flöde av rätt dåliga idéer. Textmässigt pinsamt många gånger och den där jävla vocodern/auto-tunen!

Charmig debut.

Temat passar ju Nicke. Flera bra grejer men blir lite segt ibland.

Två The The-plattor? Då kommer väl Time bomb också. Den här är verkligen inget för mig.

Hemtrevligt. Lite som att se ett gammalt McCloudavsnitt. Himla duktigt att göra nästan allt själv.

Kanske meningen att det ska vara lite distanserat och avmätt, men jag blir bara lätt blasé.

Är ju ingen utpräglad discokille, men om jag var en utpräglad discokille skulle jag spela den här discon.

Mår fysiskt dåligt av sånt här. Bandet är i alla fall duktigt.

Och jag som hade lyckats glömma det här.

Knepigt att betygsätta sånt man har haft med sig så här länge. Men gillar det ju fortfarande.

Kids In Satans Service? Det är ju underhållande i alla fall.

Bra debutalbum och jag är ju lite svag för bra denutalbum.

Bättre som album än som de låtar jag hört strövis. Debutera med typ en rockmusikal? Det funkar mycket bättre än jag kunnat tro.

Njae.

Har aldrig riktigt fattat Metallicas storhet. Med eller utan symfoniorkester.

Sådärlåtar och sådärproduktion.

Broadwaypop för radion att spela när du är tio och sitter och väntar på att maten ska bli klar. Och just i den genren är det ok.

Jag räknade på det och det är exakt 79 gånger bättre än Yes och ELP.

Sympatiskt OCH allmänbildande! Och den bästa låten om John Wayne Gacy.

Såg dem -83 i nån jympasal i Hultsfred. Då var det bra och nu är det bra.

”Gonna hip gonna hop gonna rock the spot”. Ojämnt, men några riktigt fina bitar.

Har hört att de tidigare faktiskt ska vara ok. Här blir det lite väl bredbent. Gillar dock lite frågan: Driver de/driver de inte med fascismen?

Hade nog behövt lyssna en gång till, men det orkar jag inte.

Klassiker. Men ett singel- eller liveband. Som album blir det lite jämntjockt. Och produktionen är i ärlighetens namn rätt tunn.

Bra. Lite som ett laid back Dead Kennedys vissa stunder. Kanske en trea, men de får en extra för den försvunne Richey.

Men hade hon stått pall för pressen i Idol?

Heja Jaki !

Nästan i ens dna.

Lite oförtjänt bortglömda. Electricity eller Enola gay är inte med här, men ändå.

Nja. Inte så kul utan Bez.

Första halvan tillför ju inte så mycket. Den andra däremot är ju både legendarisk och bra. Mer The Bands förtjänst än Bobs, kan man tycka.

Sånt jag gillade när jag var sexton och fortfarande gillar måste väl ha högt betyg?

De tycker nog att de rockar, men de tycker fel.

Trots all hajp. Det var och är ett riktigt bra musikalbum.

Gillar nog andra album bättre; låtarna faller mig inte riktigt på läppen. Lite som Povel har Stevie väldigt mycket musik i sig och behöver fler begränsningar.

Håller fortfarande.

Helt ok album med flera bra spår.

Om man spelar den baklänges så hör man tydligt:”Hjälp! Jag har blivit kidnappad av Taco!”

Gillade dem mer när de var omoderna. Inte dåligt men, njae.

Har gjort mycket bättre album. Det här var ju bara moget och tråkigt.

Bra och behagligt.

Mästerligt. Även om den nog bär ansvar för en massa outhärdlig musik.

Upptäckte Sparks på Trazan & Banarne och lyckades spela in några låtar från radion och från någon kompis storebror. Egen avancerad pop som fortfarande håller.

King utan Goffin? Jodå.

Hur betygsätter man det här? Så mycket klassiker det kan bli. Men ärligt är låtarna inte mycket mer än ok, förutom ett par undantag. A day in the life är den stora höjdpunkten.

Svag för debutalbum.

Inte riktigt det album jag gillar bäst, men innehåller ett par trevliga melodier.

Önskar att jag köpt Fairport och Thompsonplattor i stället alla Jefferson Airplane… sent skall syndaren vakna.

Några låtar är ok men som album är det sådär.

Jag tycker inte att det är så bra, men det är ju bra.

Sorgligt och mastigt.

Låter lite som ett blekt och urvattnat Radiohead. Gjorde mig bara oerhört nervös och fick mig mest att tänka på hur tunn gränsen är mellan vila och plåga.

Bra lunkat, bra spelat och bra melodier.

Förskräckligt.

Rätt trevligt album.

Och Astrud hade typ bara sjungit hemma i köket innan, när hon brassade köttbullar.

Tre ord. In te kul.

Var lite tveksam när jag köpte den föe en massa år sen, men den har bara växt. Hurra!

Inte så kul med blueslåtarna men det är ju Elvis. Moget, varmt, mjukt och självklart.

Började bättre än jag trodde men saknar ju ett je ne sais quoi.

Nej! var det första jag tänkte. Fulla mormorsTina har jag hittills lyckats förtränga.

Tog tid att komma över att ens föräldrar sjöng med till flera låtar. Men Mrs Robinson och Hazy Shade efter varann är ju bara mumma.

En massa komprimerade västernfilmer efter varandra. Väl utfört och underhållande.

Ok.

Är väl nytänkande och välgjord, men näe. Har nog haft min dos.

Ett helt album är en för stor dos. Snyggt apokalypsomslag dock.

Åh, Sandy!

Är väl ok om det spelas nån låt på radio. Annars rätt ointressant.

The natty professor. Säga vad man vill, men det är ju en riktig klassiker.

Jag är väl inte vad man kallar ”funkig”, men bra är det ju. Även om jag föredrar de lite tidigare albumen.

Go West är ju en hit trots arr, men annars är det mest som att föräta sig på finska pinnar.

Ojämnt, men har sina ljusa stunder.

Trevligt omslag och välspelat. Kanske bättre än vad jag tycker just nu.

Fanns ju inte på Spotify och kommer inte riktigt ihåg hur den låter. Gissar mig till vad jag tycker.

Låter som de vill slå sönder sitt barnrum. Kanske hela kvarteret. Mycket bra.

Brilliantly gazing at shoes.

Hårdprock?

Kanske inte min bästa Ray, men det är ju ändå Ray.

Bra energi. Kan nog bli nåt.

Är det inte möjligt att dö innan man lyssnat på ALLA Pet Shops? Bättre än de andra i alla fall.

Riktigt duktig och energisk tjej.

Lite Woody light, men ok då.

Kanske charlataner, men tråkiga charlataner.

Kenny har gjort bättre, säger min dotter. ”Inte så najs.”

Väldigt vuxet, men bra röst.

Släpigt och suveränt.

Har försökt gilla det här flera gånger, men det är nåt för gapigt med det.

Flera fina bitar men som album? Första var klart bättre, även om den här inte är dålig.

Har försökt och försökt men lyckas inte stå ut med prod och arr. Några ok låtar, dock.

Tur att jag inte gillar det här. Det är ju riktigt tråkigt.

Köpte den när den kom ut och blev besviken. Och fortfarande en aning så. Käckt sorglig och låtarna håller inte måttet.

Subtilt och växer sakta, sakta. Trevligt om än inte omtumlande.

Pax vobiscum.

Vad ska man säga? Det är ju Miles.

Lite jämntjockt, men ett extra plus för att ge sig på att göra ett temaalbum och berätta historier. Låter en aning brittiskt.

Bättre än jag trodde. Lätt oförutsägbar pop.

Vill egentligen inte erkänna det, men det är ju rätt bra.

Bättre än den nya rap jag hört i alla fall.

Vad ska man säga? Nej, tror jag.

Bättre än jag kom ihåg den.

Nog deras bästa.

För lång. Borde varit en singel.

Märklig platta. Haussad av diverse musiker och kritiker sen länge. Blandade känslor men den kanske växer.

Vad är väl en kväll på slottet jämfört men en dag i Memphis med Dusty?

Många fina bitar!

Märklig mix av blue eyed soul,rock och psykedelia. Har väl inte åldrats så väl men jag är ju en boomer så jag tycker att det är lite trevligt. In-A-Gadda är faktiskt bättre än jag kommer ihåg den från tonåren.

Poppigt, trevligt och tralligt men kanske lite jämtjockt. Borde varit ett enkelalbum med lite mer smüts.

Habilt och harmlöst. Funkar till fikat.

Helt ok med diverse guldkorn. Tur att Billy var med.

Klassisk Elvis. Varken mer eller mindre. Kanske en aning mindre, då.

Nostalgiskt. Håller fortfarande men inte som Psychocandy. Borde varit en tiogradig skala men jag är ju snäll.

Andra plattan 1963. Låter väldigt självklart alltihop, till och med låtarna jag inte gillar. Imponerande.

Duktigt, bra sjunget, några fina retroreggaevibbar men rätt lättviktigt.

Nog bättre än många alt-metalgrejer på 90-talet.

Lite afrikansk melodiradio till kaffet? Riktigt bra röst.

Raspigt, skramligt och ljuvt. Funkar helt ok.

Mello-dramatiskt. Inte riktigt min kopp heroin.

Lika osvag jag är för de senare albumen, lika svag är jag för de tidigaste.

Ok, men inget som stannar eller gör något större intryck.

Schmetterling!

Lekte typ med smurfar och lyssnade på det här samtidigt. Ett punkigt smörgåsbord.

Rustikt. Riktigt bra ibland men det är flera låtar som inte riktigt håller måttet.

Bailar, bailar. Mucho mucho bailar. No me gusto mucho mucho.

Låter ju så självklart från och med första introt. Föregångaren är dock strået vassare.

Sida 1: cinq points Sida2 : trois points Le Black Sabbath: quatre points

Börjar och slutar briljant, med något mindre briljant emellan.

Alltid varit kluven vad det gäller SP, men plattan är helt ok och innehåller några trevliga bitar,

He’s Frank.

Småtrevligt. American girl är ju ett riktigt örhänge.

Hippetihopp. Säkert ok för genren.

Lite som att titta på björken i trädgården. Småtrevligt men inte direkt upphetsande.

Riktigt hemtrevliga tokerier.

Lite för mycket swingpop och lite för glatt för min smak. Ålrajt, men inte riktigt min typ av Frank.

Har aldrig fattat deras storhet. Inte nu heller. Inte dåligt, men trist.

Gillade den första men den här var som smala byxor, inget vidare.

Kort, lent och bra sjunget.

Gick mig helt förbi när det begav sig. Inte så tokigt.

Trevligare än när han dömer Salman Rushdie till döden i alla fall. Duktig låtskrivare med en lätt frikyrklig ton.

Hade jag gillat blues så hade jag gillat det här på riktigt.

Ojämnt. Riders och LA Woman är dock klämmiga bitar.

Om alla skrev rockoperor hade det inte varit så många krig. De hade inte haft tid.

Jawohl! Gerade aus!

Noch einmal, Danke!

Tajt 50-talsfilmlatin i adhd-tempo. Måste ha gjort bättre plattor. Minus för den inneboende stressen.

Bra, men fastnar inte riktigt riktigt.

Pop… Wunderbar!

För många rockrökare för att funka som album. Annars flera riktigt fina bitar.

Lätt banalt och nonchigt, men inte ett svagt spår. Under en halvtimme och Juliana Hatfield körar. Föredömligt.

Bra gjort Montreal!

Ömsom svin, ömsom svatten.

Ok, men önskar jag tyckte den var bättre..

Plastig r&b är väl ok, men låtarna håller för sällan Bowiekvalitet.

Hundans intro på ett debutalbum.

Jag är ju inte så förtjust i storbandsjazz, men det här är ju strålande.

Mumma för alla födda i en saloon.

Inte överförtjust i pratsjungning, och de svär ju som borstbindare. Ok ändå.

Aldrig hört talas om. Neoretrosoul? Fan vet, men inte illa alls.

En bra Eno.

Hade gått långt i Idol.

Ett av de allra bästa soulalbumen, ibland det bästa.

Eklektiskt värre men väldigt spretigt. Hade blivit riktigt bra om hon vågat hålla kvar lite längre vid färre idéer.

Goth im Himmel! Aber die Produktion?

Pratsjunger ok. När han nämner ”West side” kan jag inte låta bli att tänka på Göteborg, men det är väl helt fel.

Kunde blivit riktigt bra men jag tycker de slarvar bort många bra melodier i nåt försök att vara storslagna. Och de jävla trummorna!

Till och med bättre än hans bilar.

Gillar ju Bee Gees sextiotal men har helt missat denna lilla pärla.

Är inte så förtjust i 50-talsrock och boogeliboggeliwooggy. Men, han är utan tvekan bra.

Det är John Lennon.

Inte så pjåkigt.

Sådär, med några små pärlor.

Inte så förtjust i en del låtar, men jävligt bra spelat grabbar!

Kanske försöker vara nyskapande men fortfarande bättre om man tar bort pratsjungningen.

Galet tunn linje han vandrar men gör det ju strålande.

Ok.

Inget livsavgörande, men helt ok.

Riktigt bra poplåtar.

Har för mig debuten är snäppet bättre, men kan ha fel. Väldigt få krusiduller.

Har fortfarande inte drabbats av the boogielywoogielyflu men de verkar ju ha det trevligt.

Helt ok med ett par fina bitar och en monsterhockeyhit. Men som album?

Min bästa Frank.

Musik för de vuxna medan jag får korv och pommes frites. Väldigt ambivalent till det här.

Skyhögt över det mesta jag hört i hippetihopp.

Kanske bättre som singelband nen första är bästa.

Ibland ja, ibland nej.

Dick?

Funk som inte är funk när den är som bäst.

Vad ska man säga? Hemskt, men hemskt välspelat.

Gick inte att lyssna på och det var ett tag sen jag hörde den. En fyra blir nog bra.