Något bättre än förväntat.

Klassikernas klassiker. Med rätta. Inspelningsljudet kunde ha varit bättre, även med 1967 års mått, men det är verkligen en randanmärkning.

När Blur glömde skriva melodier. Med undantag för Death of a party.

Bra arenarock. Jävlar vilken trummis Keith Moon var. En stark trea.

Ally McBeal-grunge. Jag vill inte höra det igen

Svängig funkfest. Men kanske roligare att vara med på festen själv än att lyssna på den. Har också lite svårt för crazyfunken.

New Jerseys näst största. Klär man av pudelrock-kostymen finns här några hyfsade Springsteenpastischer.

Har inget att säga om detta. Det här är inte min grej bara.

En av Dylans bästa album med en av Dylans bästa låtar, Tangled up in blue. Bra kompband här, tyvärr väljer han att bara göra hälften av låtarna med det.

Fyra odödliga anthems radar upp sig redan på A-sidan. På B-sidan något mer anonyma låtar. Ovanligt luftig och organisk ljudbild för att vara 1987.

Arctic Monkeys har säkert haft roligt i replokalen. Men det är mest tröttsamt och enformigt att lyssna på.

Nästan större än musik. Ingen låt tar över, bara högsta nivå från början till slut. Bowies sång när den är som bäst, använder alla tonlägen. Ljudbilden, Roy Bittans piano, den starkt mixade basen, trummorna. Tiden stannar. En stark femma.

Inte en skiva jag tänker på som ett av Radioheads stora album. Inget epokgörande. Men det låter ändå bra. Gillar den minimalistiska tajta ljudbilden.

Om man bara ska lyssna på 1001 album innan man dör, varför skulle någon vilja lyssna på detta. Ingenting griper tag. Ointressant sång, helt meningslösa låtar och aptråkig produktion.

Min enda erfarenhet av Clapton sedan tidigare är Layla, Tears in heaven och trötta bluessolon. När första låten rullar igång här känns det betydligt piggare. Men så är Clapton ingen sångare av rang och det är det stora problemet med den här skivan. Det är 10 habilt framförda låtar, men också rätt identitetslöst.

Inte något som faller mig i smaken.

Man kan inte bortse från att Hendrix enorma betydelse för gitarrrocken, hårdrocken, men också jazzen (Bitches brew), som skulle komma. Jag har aldrig tidigare lyssnat på hela skivan. Den var säkert experimentellt, nydanande, sinnesvidgande i sin tid. Och ur det perspektivet är den också intressant att lyssna på i dag. Tycker jag den är bra? Ja, en del låtar absolut. Kommer jag lyssna på hela skivan igen? Kanske inte. Skulle jag bry mig om den om den släpptes i dag? Tveksamt.

Jag tycker att det borde ha varit fler riktigt långa gitarrsolon.

En smågalen resa genom punk, funk, hip hop med mera. Topparna är höga och Sabotage är verkligen ett monster varje gång. Gillar verkligen hur bas och trummor låter, oavsett samplade eller live. Kanske lider skivan av lite för många spår och hardcore-punken känns något apart. Å andra sidan skapar den omaka mixen och kasten mellan stilar en helhet på något sätt.

Tidigare ohört för mig. Är rätt förtjust i postpunk-eran överlag och här finns absolut en del lyssningsvärt, (My Tulpa, Shot by both sides, Light pours out of me) i synnerhet när det blir mer post än punk. Som helhet höjer det sig inte över genomsnittet i genren.

Två okej låtar: Chicago och Casimir Pulaski day. Resten borde ha stannat på idéstadiet.

Svår och svårbedömd skiva. Rytmiskt orytmisk. Kantig sång. Det gör lite ont. Påträngande. Är det ljudkonst eller är det musik? Troligen före sin tid 1973 och till inspiration för efterföljande artister. Sammantaget ändå mer intressant än bra att lyssna på.

U2:s bästa. Sedan gick det bara utför, även om spinoff-skivan Zooropa har sina ljusglimtar. Känns som varje låt var en singel. Ett, nog nödvändigt, stilbrott från gruppens 80-tal. Acrobat är värd att lyftas fram. En stark fyra.

De har hittat en egen stil med sitt halvakustiska garagesound. Överlag bra låtmaterial, men utförandet emellanåt lite svajigt. Bästa spåren: Gone daddy gone, Please do not go, Confessions och avslutande Good feeling som skulle kunna vara från någon av Belle and Sebastians tidiga alster.

Det här var innan Stevie Klasson gick med i bandet. Det är inte utan att man undrar vad det här albumet hade kunnat bli om han hade varit med i bilden redan här. Men det kan vi bara spekulera i. Med det sagt, inledande Malibu beach nightmare är ändå rätt medryckande.

Det är okej tills sången kommer in.

Cheiron-soundet runt 00 är ett tidsdokument. Därav har jag inget problem med att den här platsar på 1001 album. Men jag behöver inte tycka det är bra för det.

REM pre-Losing my Religion, när de fortfarande kunde kallas lite alternativa och lät lite råare. The One I Love och The End of the World As We Know It känner man ju till. Resten har jag nog inte hört tidigare. Även Finest Worksong och Stange är bra. Trots det kan man förstå varför det megastora genombrottet skulle vänta ytterligare några år. Stipes sång är absolut där. Men låtarna lite identitetslösa överlag.

Kan man ge full pott till ett skiva som till största delen är et coveralbum? Ja, när leveransen är så här total fokuserad och innerlig. Elvis är bättre än någon annan gång under sin fantastiska karriär och han äger varenda låt. Och bandet… BANDET! Helt fantastiskt. Lyssna på basen och trummorna, starkt mixade, som lägger den grund som Elvis kan luta hela sin enorma kraft emot. Och trots ett 30-tal musiker krediterade blir det aldrig överlastat. Alla vet precis sin plats. Lyssna på gitarrerna som aldrig tar över, de bara fyller i med små geniala och effektiva licks. Och förstås den soul- och gospelosande körsektionen. Klockren femma.

Rytmiskt och svängigt. Bäst när blås och orgel går igång. Minst bra när det sjungs.

Bitvis rätt svårtuggad materia, denna mix av punkrock och dronermusik. Gillar Sonic youth bäst i låtar som Dirty boots och Kool thing, där de är både melodiösa och mothårs. Bra skivomslag - som ser ut som musiken låter.

En av hitlistornas bästa röster. Stark, hes, lätt beslöjad. På hennes första skivor fanns en del lovande ansatser, åt blue eyed soul-hållet. Här är hon tyvärr helt uppslukad av storproduktion och svulstiga Eurovision-ballader.