Något bättre än förväntat.
Klassikernas klassiker. Med rätta. Inspelningsljudet kunde ha varit bättre, även med 1967 års mått, men det är verkligen en randanmärkning.
När Blur glömde skriva melodier. Med undantag för Death of a party.
Bra arenarock. Jävlar vilken trummis Keith Moon var. En stark trea.
Ally McBeal-grunge. Jag vill inte höra det igen
Svängig funkfest. Men kanske roligare att vara med på festen själv än att lyssna på den. Har också lite svårt för crazyfunken.
New Jerseys näst största. Klär man av pudelrock-kostymen finns här några hyfsade Springsteenpastischer.
Har inget att säga om detta. Det här är inte min grej bara.
En av Dylans bästa album med en av Dylans bästa låtar, Tangled up in blue. Bra kompband här, tyvärr väljer han att bara göra hälften av låtarna med det.
Fyra odödliga anthems radar upp sig redan på A-sidan. På B-sidan något mer anonyma låtar. Ovanligt luftig och organisk ljudbild för att vara 1987.
Arctic Monkeys har säkert haft roligt i replokalen. Men det är mest tröttsamt och enformigt att lyssna på.
Nästan större än musik. Ingen låt tar över, bara högsta nivå från början till slut. Bowies sång när den är som bäst, använder alla tonlägen. Ljudbilden, Roy Bittans piano, den starkt mixade basen, trummorna. Tiden stannar. En stark femma.
Inte en skiva jag tänker på som ett av Radioheads stora album. Inget epokgörande. Men det låter ändå bra. Gillar den minimalistiska tajta ljudbilden.
Om man bara ska lyssna på 1001 album innan man dör, varför skulle någon vilja lyssna på detta. Ingenting griper tag. Ointressant sång, helt meningslösa låtar och aptråkig produktion.
Min enda erfarenhet av Clapton sedan tidigare är Layla, Tears in heaven och trötta bluessolon. När första låten rullar igång här känns det betydligt piggare. Men så är Clapton ingen sångare av rang och det är det stora problemet med den här skivan. Det är 10 habilt framförda låtar, men också rätt identitetslöst.
Inte något som faller mig i smaken.
Man kan inte bortse från Hendrix enorma betydelse för gitarrrocken, hårdrocken, men också jazzen (Bitches brew), som skulle komma. Jag har aldrig tidigare lyssnat på hela skivan. Den var säkert experimentellt, nydanande, sinnesvidgande i sin tid. Och ur det perspektivet är den också intressant att lyssna på i dag. Tycker jag den är bra? Ja, en del låtar absolut. Kommer jag lyssna på hela skivan igen? Kanske inte. Skulle jag bry mig om den om den släpptes i dag? Tveksamt.
Jag kunde ha varit fler riktigt långa gitarrsolon.
En smågalen resa genom punk, funk, hip hop med mera. Topparna är höga och Sabotage är verkligen ett monster varje gång. Gillar verkligen hur bas och trummor låter, oavsett samplade eller live. Kanske lider skivan av lite för många spår och hardcore-punken känns något apart. Å andra sidan skapar den omaka mixen och kasten mellan stilar en helhet på något sätt.
Tidigare ohört för mig. Är rätt förtjust i postpunk-eran överlag och här finns absolut en del lyssningsvärt, (My Tulpa, Shot by both sides, Light pours out of me) i synnerhet när det blir mer post än punk. Som helhet höjer det sig inte över genomsnittet i genren.
Två okej låtar: Chicago och Casimir Pulaski day. Resten borde ha stannat på idéstadiet.
Svår och svårbedömd skiva. Rytmiskt orytmisk. Kantig sång. Det gör lite ont. Påträngande. Är det ljudkonst eller är det musik? Troligen före sin tid 1973 och till inspiration för efterföljande artister.
Sammantaget ändå mer intressant än bra att lyssna på.
U2:s bästa. Sedan gick det bara utför, även om spinoff-skivan Zooropa har sina ljusglimtar. Känns som varje låt var en singel. Ett, nog nödvändigt, stilbrott från gruppens 80-tal. Acrobat är värd att lyftas fram. En stark fyra.
De har hittat en egen stil med sitt halvakustiska garagesound. Överlag bra låtmaterial, men utförandet emellanåt lite svajigt. Bästa spåren: Gone daddy gone, Please do not go, Confessions och avslutande Good feeling som skulle kunna vara från någon av Belle and Sebastians tidiga alster.
Det här var innan Stevie Klasson gick med i bandet. Det är inte utan att man undrar vad det här albumet hade kunnat bli om han hade varit med i bilden redan här. Men det kan vi bara spekulera i.
Med det sagt, inledande Malibu beach nightmare är ändå rätt medryckande.
Det är okej tills sången kommer in.
Cheiron-soundet runt 00 är ett tidsdokument. Därav har jag inget problem med att den här platsar på 1001 album. Men jag behöver inte tycka det är bra för det.
REM pre-Losing my Religion, när de fortfarande kunde kallas alternativa och lät lite råare. The One I Love och The End of the World As We Know It känner man ju till. Resten har jag nog inte hört tidigare. Även Finest Worksong och Stange är bra. Trots det kan man förstå varför det megastora genombrottet skulle vänta ytterligare några år. Stipes sång är absolut där. Men låtarna lite identitetslösa överlag.
Kan man ge full pott till ett skiva som till största delen är et coveralbum? Ja, när leveransen är så här total fokuserad och innerlig. Elvis är bättre än någon annan gång under sin fantastiska karriär och han äger varenda låt.
Och bandet… BANDET! Helt fantastiskt. Lyssna på basen och trummorna, starkt mixade, som lägger den grund som Elvis kan luta hela sin enorma kraft emot.
Och trots ett 30-tal musiker krediterade blir det aldrig överlastat. Alla vet precis sin plats.
Lyssna på gitarrerna som aldrig tar över, de bara fyller i med små geniala och effektiva licks. Och förstås den soul- och gospelosande körsektionen.
Klockren femma.
Rytmiskt och svängigt. Bäst när blås och orgel går igång. Minst bra när det sjungs.
Bitvis rätt svårtuggad materia, denna mix av punkrock och dronermusik. Gillar Sonic youth bäst i låtar som Dirty boots och Kool thing, där de är både melodiösa och mothårs.
Bra skivomslag - som ser ut som musiken låter.
En av hitlistornas bästa röster. Stark, hes, lätt beslöjad. På hennes första skivor fanns en del lovande ansatser, åt blue eyed soul-hållet. Här är hon tyvärr helt uppslukad av storproduktion och svulstiga Eurovision-ballader.
MTGM är inte något albumband. De kan konsten att avfyra rökare som Time to pretend och Kids. Men däremellan mest utfyllnad, inte dåligt, men bara inte särskilt minnesvärt. En trea för de två nämnda låtarna.
Nu är jag ingen expert på Zeppelinarna, men det finns en del rätt oväntade infall här.
Countryn i Down by the seaside, Jerry Lee Lewis-klinket i Boogie with Stu, funkbluesen i Trampled by the foot. För att nämna några.
Utöver det riffas det också på i mer väntad stil. Ibland riktigt bra, ibland rätt stillastående. I melodiska delar är Kinks inte långt borta.
Symfonirocken i Kashmir är däremot mycket överskattad.
Önskar att mer hade låtit som avslutningsspåret. Även om den Beach boyska mittenfasen i öppningsspåret och avslutningsstycket i andra spåret också har en poäng. Vacklar mellan tvåa och trea, men magkänslan säger till slut två.
Det är verkligen ett säreget album som man bör höra innan man dör. Det hypnotiska stelopererade trumkompet, de svävande effektdränkta gitarrerna, Robert Smiths sång som flyter runt utan några riktiga melodier. Liknar verkligen ingenting annat. Men från den här Cure-eran lyssnar jag personligen hellre på Faith och Seventeen seconds.
Jag var definitivt inte på hiphop-tåget när det här släpptes. Men man är inte sämre än att man kan ändra sig. Det här är hiphop som hiphop ska låta, tycker jag idag. Men symptomatiskt för genren är också att det trycks in lite för många låtar på ett album. Så även här. Mot slutet av skivan början det kännas som man hört det förut.
Det går nästan inte att lyssna nyktert på Seven nation army efter alla möjliga och omöjliga sammanhang som det riffet har brölas. Man får erkänna att de lyckats få till en modern klassiker där. Men roligare att lyssna på flera andra låtar, som There’s no home for you here, I want to be the boy… och In the cold cold night. I längden blir det lite tunt med gitarrock utan bas.
Melodisk hårdrock 1991 utan att det blir pudelrock. Jag gillar tyngden. Hitsen Enter Sandman och Sad but true är bra låtar. Det finns fler. Några gitarrsolon för mycket kanske och det klickiga trumljudet är lite störande.
Bra, men inte fantastisk. Rätt lättviktiga låtar, förvånansvärt nära traditionell 60-talspop emellanåt. Bäst: Everyday people och Don’t call med n—-, whitey. En ganska stark trea.
Summer of love-rocken har inte åldrats så bra. De folkcountry-iga spåren är bättre, som How do you feel? och DCBA25.
Starkt album i 5 spår. Sedan kraschlandning ner i balladträsk. Näsan över träskytan igen i avslutande Burm this disco out.
Vet inte om jag ens hört hela den här skivan tidigare, mer än enstaka låtar och framförallt Smooth operator då. Verkligen bra och hög jämn nivå från första till sista ton. Inga svackor. Helt rakt, ärligt, strävt framfört utan åthävor. Släppt 1984, men kunde ha varit 2024. Förvånsvärt bra åldrat. Stark fyra.
Jag älskar George Jones sätt att framföra sina sånger. Men problemet med honom, och flera andra högproducerande crooners från countryns guldålder, är att de gjorde många fantastiska låtar, men sällan riktigt starka album. Här finns guld, t ex titelspåret och She told me so, men också dussinlåtar som George Jones kunde spotta ur sig av redan innan han hunnit dricka upp sin första förmiddagsgrogg.
Men… han var i alla fall en av countryns bästa röster, så alltid värd att lyssna på.
Säkert viktig som musikhistoria och inspiration för artister som senare inspirerade andra artister o s v. Men inte så roligt att lyssna på i dag tyvärr.
Stabil soulplatta. ”Pappa was a Rolling Stone” är det givna centrala spåret, men även resten håller bra klass.
När de är bra är de väldigt bra. Bäst när de gör soulrock som i Lodi och Wrote a song for everyone. Inledande Green river har också det där fina CCR-drivet. Men när de lirar bluestolvor sträcker jag mig efter skip-knappen. En vacklande trea.
Många ingredienser i den här svulstiga stuvningen. Ta Springsteens Born to run, The Ronettes Be My baby och Phil Spectors hela Wall of sound, ta Slade, Gary Glitter, Rocky horror show och rör om. Då blir det för mycket av allt och det smakar inte så gott tillsammans. Små smakbitar här och var ändå okej, därav en tvåa.
Okej bakgrundsmusik. I bästa fall.
Den åldrande Dylans pånyttfödelse.
Daniel Lanois murriga suggestiva produktion. Dylans röst och ord skär som en kniv genom varenda låt.
Det är något uråldrigt och samtida genom hela den här skivan.
Inledande Love sick, magnifik. Not dark yet, Cold iron bounds, Highlands i hela sin längd. Och en av mina absoluta Dylan-favoriter Tryin to get to heaven.
I’ve been all around the world, boys. Now I’m tryin’ to get to heaven before they close the door.
(Jag tror att Håkan Hellström tog en rad därifrån också till Jag har varit i alla städer.)
Ett album möjligen mer känt för sitt ikoniska omslag än musiken.
Bowies rakaste rockalbum. Glam boogie hela vägen in i kaklet. Hög lägstanivå på alla låtar utom en.
Öppningsspåren är alltid bra hos Bowie, inget undantag här med Watch that man. Även om sången är väldigt lågt mixad.
Hela A-sidan fortsätter i bra stil. B-sidan något svagare. Riktigt bottennapp i Prettiest star. Hur kom den med på skivan?
Avslutningen magnifik med Lady grinning soul.
Jag var aldrig så förtjust i den här typen av nyindie som dök upp under 00-talet. Hiten Take me out är ändå svängig, får jag medge. Även Dark of the matinee. Men annars… nej, rätt stelt och poänglöst.
Ingen låt i sig är direkt dålig, men ingen är heller särskilt bra. Sammantaget blir det utdraget med många likartade folksånger.
En bit ifrån We are the champions och We Will rock you, vilket jag uppskattar.
A-sidan innehåller några rätt okej proggiga rocklåtar, som White Queen och Some day one day.
Och jag är beredd på att skriva något positivt om att rockopera-anslagen inte är så närvarande här. Det får jag äta upp när B-sidan drar igång, den känns som en enda lång dito.
Totalt ändå snäppet bättre än Bohemian rhapsody- smörjan.
Rufus kan sjunga långa toner med vibrato. Vaarje ooooord skaaa draaas uuuut. Någon borde säga till honom att sjunga kortare. Eller helst inget alls.
Moz i god form levererar elva låtar utan refräng plus rökaren Everyday is like sunday. Morrissey brukar vara lite ojämn, men här är det bra nästan hela vägen. Bör särskilt nämnas: Alsation cousin, Late night, Maudlin street, Break up the family, Margerete on the giloutine och strukna spåret Ordinary boys (som jag fick leta fram på YouTube).
Wilco ör ett av alla de där banden på andra sidan Atlanten som plöjer i ungefär samma fåra. Americana, altcountry, alternativrock eller vad man vill kalla det.
Det är inte dåligt, och inte jättebra. Funkar som förströelse med en och annan låt som höjer sig ur mängden. Dock blir en dubbel-CD med 19 låtar för mastigt och gör att trean faller ner till en tvåa.
Trevligt att lyssna på, men med dagens öron låter det här rätt traditionellt utfört. Möjligen ligger det i framkant när det spelas in 1949, men märkligt att det släpps först 1957. Bara två år senare ska Miles ta jazzen någon helt annanstans med Kind of Blue.
Tidstypisk amerikansk indierock från slutet på 90-/ början på 00-talet. Varken mer eller mindre.
Den tyngre progrocken är okej, även några av de akustiska låtarna. Men när det börjar låta medeltida folkmusikfestival vill jag helst stänga av.
Jag kan till och med gilla 9 minuter gitarrsolo som inleder den här skivan. Men det som händer därefter är ändå bättre. Allsångsfunk som får höfterna att rulla.
Tack för att tokfunken inte är särskilt närvarande här, vilket annars kan vara fallet när George Clinton är inblandad. Gökur och diverse djur- och människoläten i avslutande War of Armageddon kan jag stå ut med.
Blåögd folksoul av bästa märket. And it stoned me, Into the mystic, Come running, Brand new day… Van radar upp fullpoängare efter fullpoängare. Egentligen bara det jazziga titelspåret och skivans två sista som inte är fantastiska.
Väldigt nära högsta betyg. En nia på den tiogradiga skalan.
Lyssnade både på engelska och tyska versionen och föredrar den sistnämnda. Även om det inte förekommer mycket text sitter de tyska fraserna bättre ihop med musiken.
Alla låtar känns spännande de första 2-3 minutrarna, men sedan blir minimalismen lite för endlos. Det leder inte riktigt någonstans. Samma rytm samma melodistrofer hela vägen. Kanske saknas det ein grosse Knüller som The Model, Radioactivity eller the Robots. Showroom dummies/ Schaufensterpuppen är närmast.
Jag tänker att Tempations är ett bruksband. De gör jobbet - lika säkert som en pålitlig hantverkare.
Alltid en stabil lägstanivå, men sällan fantastiskt. Alltid bra sång, men aldrig gåshudsframkallande.
Hantverksmässigt utförd soul helt enkelt.
Jösses vad Roddan (och Ron Wood) sprutade ur sig musik vid den här tiden. Samma år kom soloskivan Every picture och ytterligare en Faces-skiva. Året efter kom Never a dull moment.
Bra att påminnas om vad Rod Stewart faktiskt kommer ifrån med tanke på hur vilse han har gått i senare delen av sitt artistskap.
Framförallt är det också Roddans insats här som sticker ut. Ronnie Lanes låtar är kanske inte sämre, men hans röst har inte alls samma identitet.
Boogie-rock kan verkligen vara fågel eller fisk, men det här lyfter, framförallt när piano och orgel får blomma ut och matcha gitarriffen. Ju mer jag lyssnar på den här desto mer gillar jag det.
Rod-låtarna ligger på betyg 4. Bäst i Miss Judy’s farm och Love loves here och Too bad. Lane-låtarna drar tyvärr ner helheten.
Det krävs ett visst sinnelag för att lyssna på Bitches brew. Och tid. Har man båda är det en upplevelse att bara flyta med i allt som pågår i den här häxbrygden.
Ett mäktigt band skapar groovet som driver på. Låtarna nästan omärkbart ändrar form och man märker inte att det skett förrän mot slutet när cirkeln sluts.
Bästa Miles-perioden. Allra starkast är första skivan med Pharaoh’s dance och titelspåret.
En omslagsskiva. Musiken kan man helt vara utan. Den tråkigaste sorten av bluesmusik.
Rap metal, men varken metallen eller rapen är bra. Då kan det bara bli lägsta poäng.
Triphop är kanske genren. Men samtidigt är Portishead i en genre helt för sig själv. Unika i hur de låter.
Det här är en skiva som verkligen hållit över tid. Den är till och med bättre nu än när den släpptes för 31 år sedan. Eller är det jag som förändrats.
Wandering star, Roads. Mysterons, Sour time, It’s a fire, Glory box… för att bara nämna några anledningar att dela ut full pott.
Den inledande hektiska och udda rytmiken i öppningsspåret Blue rondo får mig att må lite dåligt. Mer konstmusik än jazz.
Men när ljudbilden öppnar sig, lugnar ner sig, blir lösare i kanterna, saxen får glida fritt över piano, bas och tassande trummor, då blir det bra.
Back to Camden är en av Morrisseys finaste ballader någonsin. I övrigt ytterligare några bra låtar, som America is not the world och hiten First of the gang to die, men produktionen är ett sänke. Slentrianspelad gitarrock klär Morrissey dåligt.
Det definitiva uppbrottet från Whams oskuldsfulla pojkbandspop. Mestadels bra låtar och stabilt utfört. Titelspåret är en odödlig klassiker. One more try är en snygg soulballad.
Amerikansk indierock igen - helt utan usp. Det är för mycket av den varan på den här listan. Förstår inte på vilket sätt detta skulle vara en omistlig skiva att lyssna på innan jag dör. Här finns inget jag känner behov av att lyssna på igen.
Elvis Costello är en artist man så gärna vill tycka om. Trots många försök klickar det aldrig riktigt. Det är ofta nästan bra - men når sällan hela vägen för mig.
Den slängiga new wave-/powerpopen kastar sig hit och dit och trasslar allt för ofta in sig i sig själv på något sätt.
Och jag förmodar att det är precis så Costellos vill ha det, det ska inte låta för enkelt och rakt.
Med det sagt, om jag ska bedöma just den här skivan tycker jag att hans tidiga verk är bättre.
Att de lägger megalåten Don’t you want me allra sist på albumet kanske säger något om hur bandet själv såg på den. Det är i alla fall en ovanlig placering för en så given melodistark dansgolvshit.
Men det är också en udda fågel på albumet som helhet. Jag som aldrig hört något utöver hiten tidigare, förvånas över att det är en överlag mörkare synthpop som presenteras på skivan.
Gillar särskilt New Order-aktiga öppningsspåret och Seconds som hade kunnat vara en Cure-låt eller långt senare något från Eskilstunabandet Yvonnes debutalbum.
Den lökiga baktakten i Do or die vill jag däremot helst glömma.
När man vill ha sina köttiga gitarriff till stadigt fyrtaktskomp och utan krusiduller, då gör AC/DC onekligen jobbet.
Bäst när de drar ner tempot och går på tyngd.
Som i inledande Hells bells, förstklassig rock och bästa spåret på skivan. Titelspåret måste också nämnas, en AC/DC-klassiker med all rätt. Och avslutande Rock’n’roll ain’t noise pollution.
Som helhet blir det kanske lite likartat, men en stadig trea.
Inte illa. Inte fantastiskt. Det räcker så.
Har det någonsin gjorts vackrare musik?
Crosby, Stills & Nash utan Young är som Simon & Garfunkel utan Simon eller The Beach boys utan Wilson. Rätt blekt.
Stora lattjolajbanlådan har åkt fram. Inledande Cool in the pool känns som en pajig skämtlåt. Men resten av det här electrojammet har ändå en del intressanta infall. En hyfsad tvåa.
Som en dålig mix av Queen och Beatles, eller Lennon solo, med en skvätt rymdreverb. En enkelskiva hade jag kunnat leva med. Men en dubbel blir bara för mycket.
Ytterligare en påminnelse om vilken bra artist Roddan kunde vara. Underbar urkrämning av It’s all over now med stökig replokalskänsla. My way of giving och Cut across Shorty i samma stil är också bra. De akustiska folkviseaktiga spåren drar ner betyget ett snäpp.
En ganska onödig skiva att ha på den här listan. Till stor del är den bara en fortsättning på Nevermind, men inte riktigt lika bra. Och framförallt inte alls så betydelsefull. Serve the servants, All apologies och Frances Farmer är bra låtar.
Jag har inget emot det och Dizee är en bra rappare. Men den här typen av hiphop - grime? - är inte min musik.
Jag köpte en gång i min ungdom ett Cult album. Jag var inne i period av Cure, Cave, Joy division, Sisters of Mercy och utifrån omslag och bandnamn trodde jag att det var något i samma stil. Men så fick jag… vanlig sketen 80-talsrock med tuffposerande kille på sång. Jag lyssnade aldrig mer på den. Och jag tänker göra det samma med det hör albumet.
Adele innan utslätad storproduktion fullständigt förgör henne på kommande album. Här finns lite av soul-stuket, som i inledande Rolling inte deep och I’ll be waiting. Visst fastnar hon i några för många ballader, men de är inte så ändlöst svulstiga som på nästa album. En trea i det svagare registret.
Det ligger helt utanför min kompetens att bedöma kvaliteten på det här. Det kanske är svinbra i sin genre, vad vet jag. Men eftersom musiklyssning är en subjektiv vetenskap kan jag bara gå på min känsla. Och jag tycker det här är vedervärdigt att lyssna på.
Nile Rodgers är en strålande producent och instrumentalist. Men låtmaterialet är ärligt talat inte så märkvärdigt. My feet keep dancing, My forbidden lover och Good times är bra, resten är utfyllnad, men snygg utfyllnad. En stark trea ändå.
Jag har alltid känt att Doolittle är en splittrad skiva. Dels atonal punk som i Tame och Dead, dels supermelodisk rock som i Here comes your man och Monkey gone heaven. Därför föredrar jag nästa skiva, den mer melodiska Bossanova.
Men samtidigt… Pixies har verkligen ett unikt sound. Och i de bra låtarna är de ofta överjävligt bra. Till de redan nämnda kan jag lägga Gauge away, Hey och Wave of mutilation.
Det goda vinner.
Det finns några låtar jag minns exakt när jag hörde första gången - Smells like teen spirit är en av dessa. Kan musik låta så här? Jag hade aldrig hört något liknande tidigare.
Nevermind satte definitivt punkt för 80-talet och så väl min musiklyssning som musikscenen i stort var för alltid förändrad.
Men Nevermind är inte bara en av tidernas mest inflytelserika album, utan också sprängfylld av melodistarka låtar, framförda med nerv, energi och hängivenhet. Lika starkt nu som 1991. Finns inte en enda låt som jag skulle vilja stryka från skivan när jag lyssnar på den i dag.
Jag vägrar för övrigt att skriva musikgenren som börjar på G här. För även om Nirvana banade väg för många band i den fåran hade de musikaliskt egentligen ganska lite gemensamt med band som Pearl Jam, Soundgarden och Alice in chains.
Svag inledning. De tre första spåren, framförallt nr 1 och 3, låter som något 60-talet glömt kvar.
Sedan ändrar skivan lite karaktär till det bättre. The wild one forever med Springsteen-vibb och boggierocken i Anything that’s rock’n’roll och Stangered in the night med lite mer identitet.
Det blir en okej stunds lyssning.
Men nog inget som jag kommer komma håg i morgon.
Konstigt att inte Damn the torpedoes är med istället. Den brukar alltid lyftas fram som Pettys klassiker.
Jag läser att den här skivan aldrig slog i USA, men däremot i England. Det förvånar mig inte. Jämfört med det mesta av amerikansk indierock vi utsatts för på den här listan är Pavement något annat.
Jag kan inte sätta fingret på vad, kanske melodierna är poppigare och närmare det europeiska uttrycket vid den här tiden på 90-talet - inte helt olikt en del av de svenska banden i swindie-vågen. Jag tror till exempel Popsicle höll Pavement högt.
Men visst finns också spår av ett amerikanskt arv, ibland lite åt Lou Reeds nedtonade melodispråk, ibland åt lofi-country, som i Range life, skivans bästa spår.
Värda att nämna är även SIlence kid, Elevate me later, Golden soundz och Unfair.
En stark trea.
Dusty gör det bra.
Hon kanske inte har tyngden som Elvis har när han spelar in i Memphis vid ungefär samma tid med ungefär samma sessionmusiker.
Men hon gör sin grej i korsningen mellan det vita brittiska och det svarta sydstatliga.
Ett par easylisteninglåtar i bossanovatakt hade kunnat strykas. Stråkarna hade kunnat användas en aning mindre. Men det är detaljer.
So much love, No easy way down, I can’t make it alone och Son of a preacher man, förstås, är briljanta.
A-sidan är bra, faktiskt riktigt bra. Inledande Money changes everything i synnerhet, ikoniska Girls just… och When you were mine. Påminner om en del av det som Robyn pysslat med senare. Det slår mig också att Cyndis uttryck i sången är rätt lik Karin Dreijer i Knife.
Men sedan blir det tyvärr soppatorsk. B-sidan är flera nivåer sämre. Det får ändå landa på en trea, men svag, på totalen.
Däremot är
Konsten att göra musik utan låtar. Behöver inte nödvändigtvis vara dåligt, men här hittar jag inte riktigt syfte och riktning. Inledande Tom violence och avslutande Bubblegum når godkänd nivå. Svag tvåa.
Varför finns den här musik? För vem finns den här musiken?
Försöker det vara hårt? Försöker det vara känslosamt? Inget uppfylls. Allt känns påklistrat.
Bara en sak är sämre än musiken; skivomslaget.
Jag förstod inte hajpen om Fleet foxes när den här skivan kom i skäggrockens år 2008. Det är ett hyfsat band med hyfsade sånger, hyfsad stämsång. Mycket mer är det inte. Och jag har ungefär samma åsikt när jag hör den i dag.
Temaskiva om första världskriget är ett vågat koncept. Resultatet är vackert och smutsigt.
När jag hör det här påminns jag om att PJ Harvey nog är en av mina absoluta favoriter av kvinnliga artister. Hennes röst innehåller så mycket - hård och mjuk, mörk och ljus, fint och fult. Det samma gäller kompositionerna. Och just det här albumet är ett av hennes starkaste.
Bäst här är The glorious land, All & everyone, In the dark places och titelspåret med snyggt inlån från Istanbul, not Constantinopel.
Stark fyra.
Gimme shelter måste vara Stones bästa någonsin. Hård, mörk, svängig.
Det här albumet kan inte öppna på ett bättre sätt.
Att skivan direkt därefter fortsätter med två så onödiga låtar som Love in vain och Country honk får man förbise. När man sedan får kanonspår som Live with me, titelspåret Let it bleed, You got the silver (bra sånginsats av Keith) och You can’t always get what you want.
Precis så som Stones ska låta.
Det är väl inget större fel på låtarna egentligen. Men varför viskar Elliot Smith när han sjunger?
Rätt seg start på en i övrigt bra skiva. Titelspåret och Play in the sunshine är skivans tråkigaste spår, båda mer än 5 minuter långa. Hela A-sidan kan man i princip skippa.
B-sidan sparkar igång skivan med It, Slow Love, Hot thing. Sedan rullar det på. U got the look, If I was your girlfriend och I could never take the place. Bra låtar.
Men riktigt bra sparar Prince till sist, hela D-sidan, The Cross, It’s gonna be a beautiful place och Adore.
Mjukare och mer melodisk, mindre avantgardistisk skulle man kunna säga, än bananskivan.
Om det var orsakat av att deras instrument blev stulna eller ej, verkar bero på vilken bandmedlem du lyssnar på.
Oavsett. Jag gillar verkligen låtar som Pale blue eyes, Candy says och Beginning to see the light och I’m set free.
Det låter lite som Leonard Cohen, lite som Sven-Bertil Taube. Fast på franska. Och förstås tidigare.
Rätt trevligt att lyssna på en gång eller två. Men kommer kanske inte att göra det igen.
Hade jag förstått franska hade jag måhända fått ut mer av det. Eller inte.
Det Neil Youngska uttrycket och nasala sången är på plats redan här - och det har varit sig likt ända sedan dess. Jag gillar det tunna rocksoundet. Trots att de kör på med distade elgitarrer blir det aldrig biffigt.
Här finns det fina titelspåret, Cinnamon girl och Down by the river. Men i övrigt tycker jag att låtskrivandet kommer utvecklas mer på de kommande skivorna åren efter.
At last I am free, I want your love och Le freak är bra låtar och eftersom de, i synnerhet de två förstnämnda, är långa upptar de en betydande del av skivan, vilket är bra. Då kan man bortse från stolpskott som Savoir faire och Happy man.
Stark trea.
Instrumentalt möjligen snudd på godkänt. Men står inte ut med sången.
Sara Vaughan är kanske den starkaste rösten i sin generation av jazzvokalister.
Det är ju lite standard, men visst skulle man vilja sitta där på Mister Kelly’s den där kvällen och låta sig sköljas över av musikens värme.
Beverly Hills 90210-kompatibel grunge light. Kurt skulle rotera i sin grav om han hörde detta.
Ovanligt albumval ur Young-katalogen. Jag tror aldrig jag hört den.
See the sky är bra med sitt tremolopiano och steelgitarr. Titelspåret är också bra, men håller inte riktigt i 7 minuter.
I övrigt låter det tyvärr rätt ofärdigt och ogenomarbetat. Inga riktiga arrangemang i låtarna, de bara pågår.
Jag tror ändå jag gillar det här.
Det finns en del rätt medryckande postpunkriff, till exempel Barmy, What you need, LA och Mansion.
Även om många av låtarna innehåller sång, eller åtminstone mummel, blir det mer som instrumental musik för mig. Det vokala är antingen bara otydligt eller ligger långt bak i ljudbilden. Sällan det går att uppfatta mer är enstaka textfraser. Men jag uppfattar i alla fall I got everything I want except for money.
Så sönderspelad som Imagine är, är det lätt glömma att det faktiskt är en bra låt. Så även Jealous guy.
På plussidan tycker jag även I dont want to be soldier mama, How can you sleep? och Oh Yoko! hamnar.
Medan en del annat här är mer att betrakta som dussinlåtar i Lennon-katalogen.
Oklanderligt utfört, men också rätt ospännande.
Påminnelse till mig själv: Håll mig borta från allt som har med Sting och The Police att göra.
Jag gillar hur Kate Bush håller igen.
Melodier får ofta inte helt blomma ut, det gör dem mer intressanta och mindre förutsägbara. Det samma gäller kompet, det fläskar aldrig på, vilket annars hade kunnat vara naturligt med tanke på den tidens ljudideal.
Inledningen med Running up that hill och Hounds of Love är förstklassig. B-sidan svagare än A.
Joy Divisions avlägsna hårdrockskusin?
Men pendlar mellan nästan olyssningsbart (War dance, Tomorrows world) och helt okej (Bloodsports, Complications).
Sånginsatsen är överlag dålig. Och de hårddistade gitarriffen rätt trista.
Den melodiska delarna är rätt trevliga i Tribilin cantore och Choferito Pleno.
Men i övrigt bara ett ändlöst trummande utan mening.
Svag tvåa.
När Bruce sjunger ”… somebody’s gonna get hurt tonight” i sista versen på The Factory slår Max Weinberg två dova slag på cymbalen, som understryker ödesmättnaden i textraden. Hela låten i övrigt ligger han konsekvent på hi-hat, bastrumma och virvel utan ett enda fill. Nästan håglöst monotont, som fabriksarbetarna när de går ut genom grindarna. De där två markerade cymbalslagen på precis rätta stället - de ger gåshud varje gång.
Ren perfektion. Inget sker av en slump på den här skivan.
Jämför med det lösare så-mycket-som-möjligt-på-samma-gång-soundet på Born to run.
Racing in the streets, Badlands och The promised land är också några av bossens bästa låtar någonsin.
Jag är svag för det välproducerade, lite murriga, 70-talet. Väldigt välljudande rakt igenom.
Bäst i midtempo-låtarna med McVie och Nicks, till exempel inledande Over and over, Angel, Sara, Storms och Sisters of the moon.
Buckingham hade kunnat låta bli att sjunga över huvud taget faktiskt. Det blir en klass sämre när han står vid mikrofonen.
Det är en lång skiva och håller många olika nivåer, vilket gör det svårt med betyget. Jag väljer en snäll fyra.
Fem killar går in i ett hus och trycker på rec. En timme senare har de spelat in elva framtida klassiker. Bara så där. Inga omtagningar.
Riktigt så gick det väl inte till. Men få skivor kan som Music from Big Pink ge den känslan av att musiken bara uppstår, lika enkelt och naturligt som genialt, som sprungen ur en uråldrig källa.
A whole lotta love är en rockrökare. I övrigt mest rätt ointressant bluesrock. Heartbreaker är också okej, men det blir lite för mycket skalövningar.
Finns några bra soullåtar här, som Sparrow och When did you stop loving me... Men annars, inte dåligt, men nog kan han bättre än denna sängkammarfars.
Några funky låtar svänger ändå en aning. Men jag har svårt för när musiker försöker vara lite crazy. Och funk metal-inslagen är gräsliga. Svag tvåa.
I och för sig en del rätt snygga arrangemang, som i Try me on for size, Are you lovin me more och I had too much to dream last night.
Men låtarna griper inte riktigt tag. Lite tunn ljudbild, det hänger kanske ihop med inspelningstekniken 1967.
Mer rakt fram-rock än Doolittle, men fortfarande unikt och säreget. Mjukare och mer melodier. Lyfter låtar som Ana, My Velouria, The Happening, Havalina med flera.
Gott mangel. När melodier kan anas i larmet blir det rätt bra, som i inledande Only shallow, When you sleep och What you want. Men det sker för sällan.
Trevlig musik. Jag tänker mig en aftonsoaré i någon av Havannas finare hotell och casinon några år innan revolutionen - även om jag ser att själva skivan är inspelad efter den samma.
Bättre än tvåan, men lite sämre än Physical Graffiti. Bäst i låtar med tydliga raka rockriff, som de två inledande, samt orgelbaserade Your time is gonna come. Tre långa sega blueslåtar för mycket.
Börjar bra med fyra starka på raken, från inledande titelspåret till Miss you much.
Jag gillar det mörkare anslaget i den här 80-talsr’n’b:n.
Känslan är dock att det blir en aning svagare andra halvan och jag blir lite trött i öronen på pisksnärtsproduktionen.
Det påminner också en del om det som brorsan gjorde några år senare på Dangerous. Men Janet har en vassare egg här.
Habilt rockband som blir bäst när det drar åt soulballad som i Don’t let me down och The way I choose. Men oerhört svag sånginsats.
A jolly Christmas from Frank Sinatra, Blue Christmas med Elvis och The Phil Spector Christmas album (som mitt exemplar utgiven 1987 heter) är de enda julskivor jag behöver.
Darlene Loves Christmas (Baby please come home) är klarast lysande julstjärnan i den här samlingen, men också hennes båda andra nummer (White Christmas,Winter wonderland), The Crystals Santa Claus is coming to town och The Ronettes Frosty the snowman är värda sina fyra skumtomtar.
Detta även om Phil Spector var en hemsk typ i övrigt.
De skapade verkligen en ny våg av garagerock med det här albumet. Många ville låta som The Strokes i början av 00.
Och bandet är väldigt mycket sitt sound. Utan det hade det varit - ja, rätt okej melodisk rock, men nog inget att skriva om i en bok.
De bra låtarna passar egentligen bäst som singlar. Tillsammans på ett helt album låter allt väldigt likt.
Ändå bra nog för en stabil trea.
Min kompis Claes var fanatiskt förtjust i den här skivan, jag hörde den rätt mycket runt 93-94. Sedan dess har jag nog inte lyssnat på hela.
Show girl och How could I be wrong är fortfarande väldigt bra. Även Bailed out och Early years gillar jag.
I övrigt lite pågående utan något som riktigt griper.
Rekommenderar också ett av Luke Haines senare band, Black Box recorder, i synnerhet skivan England made me.
Tror aldrig jag lyssnat på ett helt Marley-album. Men svårt att inte gilla det här, till och med för en som annars inte är särskilt begeistrad över reagge.
Bob Marley är ju också mer än baktakt och rastaflätor. Han är en bra låtskrivare och soulsångare. Plus att han har The Wailers, en riktigt skicklig maskin av rytm.
One love och Three little birds är väl de mest kända låtarna. Men bäst tycker jag är titelspåret Exodus, soulballaden Turn your lights down low och inledande Natural mystic.
Mitt kanske tidigaste popminne är när min storasyster spelade Duran Duran på sitt rum. När hon inte var där snodde jag åt mig kassetten och lade den i min egen bandspelare. Jag kunde inte sluta spela den. Jag var som hypnotiserad av musiken som var både tuff och känslig på samma gång. Det var något helt annat än Herreys och Hasse Kvinnaböske, som var det som dittills spelats på min kassettbandspelare.
Några år senare när Notorious släpptes fick jag den i julklapp och lekte att jag själv hade ett popband som lät precis som Duran Duran.
Bäst på den här skivan är Hungry like the wolf, Save a prayer och Rio.
Besynnerlig new age-indie.
Det ödsliga lätt elektroniska ljudlanskaper passar fint med Mariannes lätt spruckna pratiga sång. Som i titelspåret, Guilt och versionen av Working class hero. Jag önskar mer var så.
Inledande Take it easy med sitt akustiska gitarrdriv och effektiva stämmor är utmärkt. Näst sista spåret Peaceful easy feeling har liknande kvaliteter.
Men i övrigt inget värt att nämna.
Nu har jag inte hört alla 1001 Beck-album, men det här känns inte som något av hans bättre.
