Något bättre än förväntat.

Klassikernas klassiker. Med rätta. Inspelningsljudet kunde ha varit bättre, även med 1967 års mått, men det är verkligen en randanmärkning.

När Blur glömde skriva melodier. Med undantag för Death of a party.

Bra arenarock. Jävlar vilken trummis Keith Moon var. En stark trea.

Ally McBeal-grunge. Jag vill inte höra det igen

Svängig funkfest. Men kanske roligare att vara med på festen själv än att lyssna på den. Har också lite svårt för crazyfunken.

New Jerseys näst största. Klär man av pudelrock-kostymen finns här några hyfsade Springsteenpastischer.

Har inget att säga om detta. Det här är inte min grej bara.

En av Dylans bästa album med en av Dylans bästa låtar, Tangled up in blue. Bra kompband här, tyvärr väljer han att bara göra hälften av låtarna med det.

Fyra odödliga anthems radar upp sig redan på A-sidan. På B-sidan något mer anonyma låtar. Ovanligt luftig och organisk ljudbild för att vara 1987.

Arctic Monkeys har säkert haft roligt i replokalen. Men det är mest tröttsamt och enformigt att lyssna på.

Nästan större än musik. Ingen låt tar över, bara högsta nivå från början till slut. Bowies sång när den är som bäst, använder alla tonlägen. Ljudbilden, Roy Bittans piano, den starkt mixade basen, trummorna. Tiden stannar. En stark femma.

Inte en skiva jag tänker på som ett av Radioheads stora album. Inget epokgörande. Men det låter ändå bra. Gillar den minimalistiska tajta ljudbilden.

Om man bara ska lyssna på 1001 album innan man dör, varför skulle någon vilja lyssna på detta. Ingenting griper tag. Ointressant sång, helt meningslösa låtar och aptråkig produktion.

Min enda erfarenhet av Clapton sedan tidigare är Layla, Tears in heaven och trötta bluessolon. När första låten rullar igång här känns det betydligt piggare. Men så är Clapton ingen sångare av rang och det är det stora problemet med den här skivan. Det är 10 habilt framförda låtar, men också rätt identitetslöst.

Inte något som faller mig i smaken.

Man kan inte bortse från Hendrix enorma betydelse för gitarrrocken, hårdrocken, men också jazzen (Bitches brew), som skulle komma. Jag har aldrig tidigare lyssnat på hela skivan. Den var säkert experimentellt, nydanande, sinnesvidgande i sin tid. Och ur det perspektivet är den också intressant att lyssna på i dag. Tycker jag den är bra? Ja, en del låtar absolut. Kommer jag lyssna på hela skivan igen? Kanske inte. Skulle jag bry mig om den om den släpptes i dag? Tveksamt.

Jag kunde ha varit fler riktigt långa gitarrsolon.

En smågalen resa genom punk, funk, hip hop med mera. Topparna är höga och Sabotage är verkligen ett monster varje gång. Gillar verkligen hur bas och trummor låter, oavsett samplade eller live. Kanske lider skivan av lite för många spår och hardcore-punken känns något apart. Å andra sidan skapar den omaka mixen och kasten mellan stilar en helhet på något sätt.

Tidigare ohört för mig. Är rätt förtjust i postpunk-eran överlag och här finns absolut en del lyssningsvärt, (My Tulpa, Shot by both sides, Light pours out of me) i synnerhet när det blir mer post än punk. Som helhet höjer det sig inte över genomsnittet i genren.

Två okej låtar: Chicago och Casimir Pulaski day. Resten borde ha stannat på idéstadiet.

Svår och svårbedömd skiva. Rytmiskt orytmisk. Kantig sång. Det gör lite ont. Påträngande. Är det ljudkonst eller är det musik? Troligen före sin tid 1973 och till inspiration för efterföljande artister. Sammantaget ändå mer intressant än bra att lyssna på.

U2:s bästa. Sedan gick det bara utför, även om spinoff-skivan Zooropa har sina ljusglimtar. Känns som varje låt var en singel. Ett, nog nödvändigt, stilbrott från gruppens 80-tal. Acrobat är värd att lyftas fram. En stark fyra.

De har hittat en egen stil med sitt halvakustiska garagesound. Överlag bra låtmaterial, men utförandet emellanåt lite svajigt. Bästa spåren: Gone daddy gone, Please do not go, Confessions och avslutande Good feeling som skulle kunna vara från någon av Belle and Sebastians tidiga alster.

Det här var innan Stevie Klasson gick med i bandet. Det är inte utan att man undrar vad det här albumet hade kunnat bli om han hade varit med i bilden redan här. Men det kan vi bara spekulera i. Med det sagt, inledande Malibu beach nightmare är ändå rätt medryckande.

Det är okej tills sången kommer in.

Cheiron-soundet runt 00 är ett tidsdokument. Därav har jag inget problem med att den här platsar på 1001 album. Men jag behöver inte tycka det är bra för det.

REM pre-Losing my Religion, när de fortfarande kunde kallas alternativa och lät lite råare. The One I Love och The End of the World As We Know It känner man ju till. Resten har jag nog inte hört tidigare. Även Finest Worksong och Stange är bra. Trots det kan man förstå varför det megastora genombrottet skulle vänta ytterligare några år. Stipes sång är absolut där. Men låtarna lite identitetslösa överlag.

Kan man ge full pott till ett skiva som till största delen är et coveralbum? Ja, när leveransen är så här total fokuserad och innerlig. Elvis är bättre än någon annan gång under sin fantastiska karriär och han äger varenda låt. Och bandet… BANDET! Helt fantastiskt. Lyssna på basen och trummorna, starkt mixade, som lägger den grund som Elvis kan luta hela sin enorma kraft emot. Och trots ett 30-tal musiker krediterade blir det aldrig överlastat. Alla vet precis sin plats. Lyssna på gitarrerna som aldrig tar över, de bara fyller i med små geniala och effektiva licks. Och förstås den soul- och gospelosande körsektionen. Klockren femma.

Rytmiskt och svängigt. Bäst när blås och orgel går igång. Minst bra när det sjungs.

Bitvis rätt svårtuggad materia, denna mix av punkrock och dronermusik. Gillar Sonic youth bäst i låtar som Dirty boots och Kool thing, där de är både melodiösa och mothårs. Bra skivomslag - som ser ut som musiken låter.

En av hitlistornas bästa röster. Stark, hes, lätt beslöjad. På hennes första skivor fanns en del lovande ansatser, åt blue eyed soul-hållet. Här är hon tyvärr helt uppslukad av storproduktion och svulstiga Eurovision-ballader.

MTGM är inte något albumband. De kan konsten att avfyra rökare som Time to pretend och Kids. Men däremellan mest utfyllnad, inte dåligt, men bara inte särskilt minnesvärt. En trea för de två nämnda låtarna.

Nu är jag ingen expert på Zeppelinarna, men det finns en del rätt oväntade infall här. Countryn i Down by the seaside, Jerry Lee Lewis-klinket i Boogie with Stu, funkbluesen i Trampled by the foot. För att nämna några. Utöver det riffas det också på i mer väntad stil. Ibland riktigt bra, ibland rätt stillastående. I melodiska delar är Kinks inte långt borta. Symfonirocken i Kashmir är däremot mycket överskattad.

Önskar att mer hade låtit som avslutningsspåret. Även om den Beach boyska mittenfasen i öppningsspåret och avslutningsstycket i andra spåret också har en poäng. Vacklar mellan tvåa och trea, men magkänslan säger till slut två.

Det är verkligen ett säreget album som man bör höra innan man dör. Det hypnotiska stelopererade trumkompet, de svävande effektdränkta gitarrerna, Robert Smiths sång som flyter runt utan några riktiga melodier. Liknar verkligen ingenting annat. Men från den här Cure-eran lyssnar jag personligen hellre på Faith och Seventeen seconds.

Jag var definitivt inte på hiphop-tåget när det här släpptes. Men man är inte sämre än att man kan ändra sig. Det här är hiphop som hiphop ska låta, tycker jag idag. Men symptomatiskt för genren är också att det trycks in lite för många låtar på ett album. Så även här. Mot slutet av skivan början det kännas som man hört det förut.

Det går nästan inte att lyssna nyktert på Seven nation army efter alla möjliga och omöjliga sammanhang som det riffet har brölas. Man får erkänna att de lyckats få till en modern klassiker där. Men roligare att lyssna på flera andra låtar, som There’s no home for you here, I want to be the boy… och In the cold cold night. I längden blir det lite tunt med gitarrock utan bas.

Melodisk hårdrock 1991 utan att det blir pudelrock. Jag gillar tyngden. Hitsen Enter Sandman och Sad but true är bra låtar. Det finns fler. Några gitarrsolon för mycket kanske och det klickiga trumljudet är lite störande.

Bra, men inte fantastisk. Rätt lättviktiga låtar, förvånansvärt nära traditionell 60-talspop emellanåt. Bäst: Everyday people och Don’t call med n—-, whitey. En ganska stark trea.

Nej, jag orkar inte.

Summer of love-rocken har inte åldrats så bra. De folkcountry-iga spåren är bättre, som How do you feel? och DCBA25.

Starkt album i 5 spår. Sedan kraschlandning ner i balladträsk. Näsan över träskytan igen i avslutande Burm this disco out.

Vet inte om jag ens hört hela den här skivan tidigare, mer än enstaka låtar och framförallt Smooth operator då. Verkligen bra och hög jämn nivå från första till sista ton. Inga svackor. Helt rakt, ärligt, strävt framfört utan åthävor. Släppt 1984, men kunde ha varit 2024. Förvånsvärt bra åldrat. Stark fyra.

Jag älskar George Jones sätt att framföra sina sånger. Men problemet med honom, och flera andra högproducerande crooners från countryns guldålder, är att de gjorde många fantastiska låtar, men sällan riktigt starka album. Här finns guld, t ex titelspåret och She told me so, men också dussinlåtar som George Jones kunde spotta ur sig av redan innan han hunnit dricka upp sin första förmiddagsgrogg. Men… han var i alla fall en av countryns bästa röster, så alltid värd att lyssna på.

Säkert viktig som musikhistoria och inspiration för artister som senare inspirerade andra artister o s v. Men inte så roligt att lyssna på i dag tyvärr.

Nej, det här går inte.

Stabil soulplatta. ”Pappa was a Rolling Stone” är det givna centrala spåret, men även resten håller bra klass.

När de är bra är de väldigt bra. Bäst när de gör soulrock som i Lodi och Wrote a song for everyone. Inledande Green river har också det där fina CCR-drivet. Men när de lirar bluestolvor sträcker jag mig efter skip-knappen. En vacklande trea.

Många ingredienser i den här svulstiga stuvningen. Ta Springsteens Born to run, The Ronettes Be My baby och Phil Spectors hela Wall of sound, ta Slade, Gary Glitter, Rocky horror show och rör om. Då blir det för mycket av allt och det smakar inte så gott tillsammans. Små smakbitar här och var ändå okej, därav en tvåa.

Okej bakgrundsmusik. I bästa fall.

Den åldrande Dylans pånyttfödelse. Daniel Lanois murriga suggestiva produktion. Dylans röst och ord skär som en kniv genom varenda låt. Det är något uråldrigt och samtida genom hela den här skivan. Inledande Love sick, magnifik. Not dark yet, Cold iron bounds, Highlands i hela sin längd. Och en av mina absoluta Dylan-favoriter Tryin to get to heaven. I’ve been all around the world, boys. Now I’m tryin’ to get to heaven before they close the door. (Jag tror att Håkan Hellström tog en rad därifrån också till Jag har varit i alla städer.)

Ett album möjligen mer känt för sitt ikoniska omslag än musiken. Bowies rakaste rockalbum. Glam boogie hela vägen in i kaklet. Hög lägstanivå på alla låtar utom en. Öppningsspåren är alltid bra hos Bowie, inget undantag här med Watch that man. Även om sången är väldigt lågt mixad. Hela A-sidan fortsätter i bra stil. B-sidan något svagare. Riktigt bottennapp i Prettiest star. Hur kom den med på skivan? Avslutningen magnifik med Lady grinning soul.

Jag var aldrig så förtjust i den här typen av nyindie som dök upp under 00-talet. Hiten Take me out är ändå svängig, får jag medge. Även Dark of the matinee. Men annars… nej, rätt stelt och poänglöst.

Ingen låt i sig är direkt dålig, men ingen är heller särskilt bra. Sammantaget blir det utdraget med många likartade folksånger.

Det är vad det är.

En bit ifrån We are the champions och We Will rock you, vilket jag uppskattar. A-sidan innehåller några rätt okej proggiga rocklåtar, som White Queen och Some day one day. Och jag är beredd på att skriva något positivt om att rockopera-anslagen inte är så närvarande här. Det får jag äta upp när B-sidan drar igång, den känns som en enda lång dito. Totalt ändå snäppet bättre än Bohemian rhapsody- smörjan.

Rufus kan sjunga långa toner med vibrato. Vaarje ooooord skaaa draaas uuuut. Någon borde säga till honom att sjunga kortare. Eller helst inget alls.

Moz i god form levererar elva låtar utan refräng plus rökaren Everyday is like sunday. Morrissey brukar vara lite ojämn, men här är det bra nästan hela vägen. Bör särskilt nämnas: Alsation cousin, Late night, Maudlin street, Break up the family, Margerete on the giloutine och strukna spåret Ordinary boys (som jag fick leta fram på YouTube).

Wilco ör ett av alla de där banden på andra sidan Atlanten som plöjer i ungefär samma fåra. Americana, altcountry, alternativrock eller vad man vill kalla det. Det är inte dåligt, och inte jättebra. Funkar som förströelse med en och annan låt som höjer sig ur mängden. Dock blir en dubbel-CD med 19 låtar för mastigt och gör att trean faller ner till en tvåa.

Trevligt att lyssna på, men med dagens öron låter det här rätt traditionellt utfört. Möjligen ligger det i framkant när det spelas in 1949, men märkligt att det släpps först 1957. Bara två år senare ska Miles ta jazzen någon helt annanstans med Kind of Blue.

Tidstypisk amerikansk indierock från slutet på 90-/ början på 00-talet. Varken mer eller mindre.

Den tyngre progrocken är okej, även några av de akustiska låtarna. Men när det börjar låta medeltida folkmusikfestival vill jag helst stänga av.

Jag kan till och med gilla 9 minuter gitarrsolo som inleder den här skivan. Men det som händer därefter är ändå bättre. Allsångsfunk som får höfterna att rulla. Tack för att tokfunken inte är särskilt närvarande här, vilket annars kan vara fallet när George Clinton är inblandad. Gökur och diverse djur- och människoläten i avslutande War of Armageddon kan jag stå ut med.

Blåögd folksoul av bästa märket. And it stoned me, Into the mystic, Come running, Brand new day… Van radar upp fullpoängare efter fullpoängare. Egentligen bara det jazziga titelspåret och skivans två sista som inte är fantastiska. Väldigt nära högsta betyg. En nia på den tiogradiga skalan.

Lyssnade både på engelska och tyska versionen och föredrar den sistnämnda. Även om det inte förekommer mycket text sitter de tyska fraserna bättre ihop med musiken. Alla låtar känns spännande de första 2-3 minutrarna, men sedan blir minimalismen lite för endlos. Det leder inte riktigt någonstans. Samma rytm samma melodistrofer hela vägen. Kanske saknas det ein grosse Knüller som The Model, Radioactivity eller the Robots. Showroom dummies/ Schaufensterpuppen är närmast.

Jag tänker att Tempations är ett bruksband. De gör jobbet - lika säkert som en pålitlig hantverkare. Alltid en stabil lägstanivå, men sällan fantastiskt. Alltid bra sång, men aldrig gåshudsframkallande. Hantverksmässigt utförd soul helt enkelt.

Jösses vad Roddan (och Ron Wood) sprutade ur sig musik vid den här tiden. Samma år kom soloskivan Every picture och ytterligare en Faces-skiva. Året efter kom Never a dull moment. Bra att påminnas om vad Rod Stewart faktiskt kommer ifrån med tanke på hur vilse han har gått i senare delen av sitt artistskap. Framförallt är det också Roddans insats här som sticker ut. Ronnie Lanes låtar är kanske inte sämre, men hans röst har inte alls samma identitet. Boogie-rock kan verkligen vara fågel eller fisk, men det här lyfter, framförallt när piano och orgel får blomma ut och matcha gitarriffen. Ju mer jag lyssnar på den här desto mer gillar jag det. Rod-låtarna ligger på betyg 4. Bäst i Miss Judy’s farm och Love loves here och Too bad. Lane-låtarna drar tyvärr ner helheten.

Det krävs ett visst sinnelag för att lyssna på Bitches brew. Och tid. Har man båda är det en upplevelse att bara flyta med i allt som pågår i den här häxbrygden. Ett mäktigt band skapar groovet som driver på. Låtarna nästan omärkbart ändrar form och man märker inte att det skett förrän mot slutet när cirkeln sluts. Bästa Miles-perioden. Allra starkast är första skivan med Pharaoh’s dance och titelspåret.

En omslagsskiva. Musiken kan man helt vara utan. Den tråkigaste sorten av bluesmusik.

Rap metal, men varken metallen eller rapen är bra. Då kan det bara bli lägsta poäng.

Triphop är kanske genren. Men samtidigt är Portishead i en genre helt för sig själv. Unika i hur de låter. Det här är en skiva som verkligen hållit över tid. Den är till och med bättre nu än när den släpptes för 31 år sedan. Eller är det jag som förändrats. Wandering star, Roads. Mysterons, Sour time, It’s a fire, Glory box… för att bara nämna några anledningar att dela ut full pott.

Den inledande hektiska och udda rytmiken i öppningsspåret Blue rondo får mig att må lite dåligt. Mer konstmusik än jazz. Men när ljudbilden öppnar sig, lugnar ner sig, blir lösare i kanterna, saxen får glida fritt över piano, bas och tassande trummor, då blir det bra.