1001 Albums Summary

Egentligen bara en ganska medioker heavy metal platta, har ingenting musikaliskt att göra med black metal förutom att genren tog sitt namn härifrån. Kanske lite mer ondska och ockultism än average heavy metal från denna tid men mest tramsigt. Lyssna hellre på Judas Priest "British steel" eller nåt med Saxon från samma tidsepok.

På mitt ex står det att den kom 66 men det spelar kanske mindre roll. Ett pärlband ikoniska låtar men dess rykte är kanske lite orättvist gott, många av de här låtarna är bättre i coverversioner av andra artister än i dessa origonalversioner. Inflytandet går knappast att argumentera om, idémässigt är det delvis nyskapande för sin tid, men bandet låter faktiskt ganska taffligt och tråkigt och Nico är mer spännande solo än här. Tre år senare lät dom mycket mer sofistikerat och "färdiga", jag väljer det albumet alla dar i veckan. Sen kanske det bara är jag men all den där Reedska New York smartnessen står mig lite upp i halsen, det blir överdos av det över ett helt album. Lyssna hellre på The Velvet Underground - The Velvet Underground (1969), Stina Nordenstam - Dynamite, The Stooges - Funhouse

Hur mycket jag än älskar popperfektionen på Modern life... eller den lågintensiva ironin på Parklife så är det hit jag återvänder oftast och det är den här plattan som åldrats allra bäst. Glöm Song 2 för ett ögonblick, för det är dom lite bökiga och trasigt vackra låtarna som bär det här albumet, redan första singeln och albumöppnaren Beetlebum sätter tonen. Punkiga energiutbrott, dit man kan räkna Song 2 som i sin albumkontext låter mycket mer rimlig, bryter av förtjänstfullt. Men det är stommen av det bökiga och trasigt vackra som imponerar och allra klarast lyser Strange news from another star, vissa dagar Blurs bästa stund nånsin i min bok. En stark fyra! Lyssna också på Bob Hund - Omslag: Martin Kann, Smog - Wild love, Smog - Julius Ceasar

Usel 70talsrock så mycket ont den har att stå till svars för, Trustorhärvan, varvskrisen och Falklandskriget, är några exempel, troligen digerdöden också men där är bevisläget lite skralt. För mig har The Who alltid varit ett singelband, (Quardrophenia för sin kontext möjligen undantaget), och särskilt då modssinglarna från 60talet. När dom ska bli det "stora Rockbandet" som här blir dom mer än lovligt aptrista. Daltrey har fortfarande här en av de bästa rockrösterna och Townsend är i grunden en skicklig låtmakare men det hjälper liksom inte, det finns inga förmildrande omständigheter. Det är så vansinnigt barbröstat, ocharmigt och fruktansvärt att man smäller av. Det här är kanske inte 70talsrock när den är som allra sämst, det finns ett par trappsteg ner till, men ganska nära och en centraliserad glesbygdspolitik får den nog allt ta på sig i alla fall. Ettan är odiskutabel Lyssna hellre på The Rolling Stones -It's only rock'n'roll, Primal Scream - Give out but don't give up,

Jag avskydde den när den kom, tyckte den profiterade på annat "kvinnligt alternativt" som jag gillade. Idag har jag förlikat mig med den, kan t.o.m. bli glad när nån låt dyker upp på radion eller nånstans. Men ett helt album orkar man förstås inte med. Den fanns i varenda gymnasieflickrum man lyckades få tillträde till och jag tror hon har betytt en del för vår generations kvinnor och det är svårt att särskilja den biten från musiken. Det låter alternativt 90tal, spretigt och radiourvattnat i nån märklig linsgryta man inte blir riktigt klok på. Några av singlarna är riktigt bra ögonblicksradiopop (Head over heels, You learn, Hand in my pocket) medan en del rockigare saker faller oerhört platt. Som tidsmarkör och generationspamflett har den en poäng eller två. Som musikakiskt verk är den däremot tämligen menlös. Tvåa som lutar neråt. Lyssna också på The Juliana Hatfield Three - Become what you are, Heather Nova - Oyster, Marit Bergman - 3.00 A.M. serenades

Now we are talking, en svart skiva, kors i taket! Och inte vilken skiva som helst, utom Afrofuturismens moderskepp. Galenskapen, överdådet och groovet. Clinton det urflippade geniet, en Cassano i funkens tjänst. Många av Parliaments 70talsplattor är bra men delvis ojämna, det var förstås live man skulle upplevt dom för den rätta trippen. Men titelspåret är bara helt fantastiskt här, en klassiker lika bra idag som nånsin. Ytterligare några spår når skyhöga toppar men ett par faller oxå igenom och blir utfyllnad. Men groovet lämnar aldrig och kommer pågå in i evigheten. En gungande fyra Lyssna också på Rick James - Spacey love, Funkadelic - One nation under a groove, Stonefunkers - No problem 94 - Non-believers, stand back

NEJ! Hur mycket jag än älskar att skriva och läsa sågningar, för det är alltid dom bästa recensionerna. Men Nej det här går inte... Jag mår bokstavligen illa Jag lyssnar fan hellre på Venom Etta så svag att det borde va en nolla men det går tydligen inte Lyssna hellre på Bruce Springsteen & The E-Street Band - Born in the USA, Europe - The final countdown

Men va är det här för Emocore-industri? Saknar den chockverkan och den provoaktiva form av antimusik som industri lutar sig mot och så värst mycket känslor är det inte heller, mest nån form av "american angst" som bara är enerverande. För mig blir det här bara nån gapig hårdrocksvariant som jag då inte förstår mig på för fem öre, kanske är det bra i sin genre, jag vet inte...? Lyssnade lite på debuten (Pretty hate machine) också som verkade lite syntigare, den hade fler poänger i mina öron. Ledsen jag måste damma av ettan ... igen Lyssna hellre på Lädernunnan - Slow death EP, Trobbing Gristle - 20 jazz funk greats, Cabaret Voltaire - Red Mecca

Bob's finest, i hysfad men inte mördande konkurrens. Det är faktiskt få om ens något Dylanalbum som är så fokuserade och gedigna som detta. Vindlande kompositioner i Tangled up in the blue, Idiot wind och ...Jack of hearts. ...Big girl now berör mig forfarande på djupet trots alla coverversioner (där Hederos/Hellberg nog är den bästa), Shelter from the storm är och förblir helt fantastisk i sin enkelhet, troligen Dylans bästa låt i min bok. Med undantag för Meet me in the morning, som faller lite ur ramen,är de patos och självklarhet som präglar den här skivan som är imponerande . Då har jag inte ens nämnt ordet skillsmässoalbum och jag låter bli. Blir glad att vi äntligen fick ett kanonalbum så jag känner mig godhjärtad och generös och plockar fram femman om än en svag sådan Lyssna också på Eldkvarn - Utanför lagen, Bruce Springsteen - Tunnel of love, Aztec Camera - High land, hard rain

Vi tar det positiva först: Bullet in the blue sky, den är jättebra. Så nu var det färdigt. Faktiskt ännu sämre än jag mindes den. Kom på mig själv att sitta å lyssna på hur trummorna var mixade för att hitta nåt förmildrande. Men insåg då att när man nått dit, då är kanske bristen på innehåll i det här skrytbygget som är problemet inte att ljudteknikern spillt sitt örtte över bordet eller att Edges hatt är lika malplacerad som en kristdemokrat i Prideparaden. Fråga: varför gav man inte bort alla låtar till Pet Shop Boys istället? Det hade samtliga inblandade inklusive lyssnarna tjänat på. Står väl och väger, men känner mig gramse och besviken så det trillar nedåt., Etta Lyssna hellre på The Waterboys - This is the sea, U2 - Achtung baby, Imperiet - Tiggarens tal

Jag föredrar vilket 1995 års britpopband som helst framför detta, ge mig Ash, Mansun eller t.o.m. Menswear anyday. Det här är samma rätt serverad ljummen 10 år senare i nåt fåfängt försök att tro att det kan hända igen. Jag förstår inte vad detta kan ha för existensberättigande än mindre vad det gör på en sån här lista/genomgång? (Övriga album vi har lyssnat på här kan jag förstå vad dom gör här även om dom inte är bra) Det här ögonblicksmusik och inte ens särdeles bra sådan, problemet är bara att ögonblicket var 10 år innan det här släpptes och att det 20 år sen det släpptes nu. Vad ska jag liksom göra med den här nu? Det är dubbelfel och 0-30 i egen serve. Look good on the dancefloor ska vara single of the week i NME ena veckan, nästa vecka ska det vara någon annan singel och då ska AM vara bortglömda för all evighet. Det är så det funkar, det är så det ska funka och det är så det bör funka. Kan man ens sätta nåt annat än etta på det här även om man är inne på sån här musik? Lyssna hellre på Menswear - Nuiance, Franz Ferdinand - Franz Ferdinand, Timo Raisänen - I'm indian ...eller ännu hellre denna veckans single of the week i NME

Från Bowies bästa era. Det är funk och soul överallt, europeisk intellektualism finkänsligt utpotionerad, det är 70talsrock när den är som bäst nämligen genrebefruktande och storögt nyfiken utan att ta till teatrala gester. Det är ett litet tight blandfärgat band som verkligen är med på noterna. Shaft-inledningen på Stay överraskar mig varje gång. Den eleganta vita funkrocken i Golden years är bättre än allt Roxy Music nånsin försökte sig på och hörs fortfarande spelas av mer nogrannräknade DJs runt Medelhavet. Men Bowie är också på väg vidare, han förebrådar här både sin egen Berlinflytt och stilriktning men också en mer omspännande perspektivförskjutning, "it's too late, an european time is here" ylar han i titelspåret. Kraftwerk skulle snart förändra musikvärlden för alltid, den brittiska punken är alldeles runt knuten och soul skulle bli disco. Bowies finkalibrerade kulturradar har förstås fångat detta redan. STS är som att Bowie kramar ur de sista dropparna rock, funk och blues (eller läs Amerika om ni vill) ur sitt system innan något annat, något nytt får och måste ta vid. Han gör det förstås med den äran. Kanske är det mitt mest spelade Bowiealbum, jag tror det. Fyran är gjuten och den sneglar t.o.m. uppåt Lyssna också på Roxy Music - Siren, Blood Orange - Coastal grooves, David Bowie - I'm only dancing (the Soul tour 74) (Live), David Bowie - Live Nassau Coliseum '76

Hmmm... Ingen av RHs höjdpunkter. För mycket "vanlig" rock lyser igenom för min smak. Jag vill ha mitt RH snårigt och mer elektroniskt med fokus på det rytmiska. Det här blir lite av en halvmesyr. Det är ett jättestort steg fram jämfört med pisstråkiga föregångaren Hail to the thief men heller inte i närheten av den utmanande och spännande uppföljaren King of limbs. Närmast hitiga Jigsaw... är dock förträfflig, ytterligare tre spår (15 steps, weird fishes och All I need) lyssnar jag gärna på igen men helheten når inte fram. Det är ett godkänt album trots allt, så tvåan sitter säkert Lyssna hellre på Four Tet - There is love in you, Caribou - Swim, Nicolas Jaar - Siren

Aldrig lyssnat på förut, men inte så dum. Finns gott om nerv här. Det konsekventa pianot och cellon ger en fin sammanhållen helhet, kanske blir dock lite jämntjockt samtidigt och låtarna är generellt lite för långa. Shadowboxer tycker jag riktigt fin och ytterligare ett par spår höjer sig över massan. Känns som att detta är en textplatta, men jag skulle behöva några fler vändor för att få tillträde dit. Det blir fullt godkänt, med potential uppåt

Det ska sägas direkt, Clapton är lite av ett rött skynke för mig. Han är något av symbolen för det jag ogillar inom musik. Så med det sagt har jag kanske lite svårt att höra det här med öppna öron. Dagge skrev att det inte är några bieffekter av kokain. Jag har hittat en bieffekt, Eric Clapton album. En värre bieffekt är faktiskt svår att föreställa sig. - Det är så synd om mig för jag har knarkat bort min fru så jag åker till Miami å spelar in några av de kritvitaste (eller ska vi säga kokainvitaste) reggaelåtar världen har hört. Vet du vad Eric, jag lyssnar hellre på Just D's version av I shot the sheriff. Jag visste inte att det gick att spela så här osvängig musik som ändå har nån form av grundambition att svänga, det reggaeinflueade är rent påfrestande att lyssna till. Sen måsts han förstås spela lite bluesrock också, för det är ju så synd om honom. Det enda positiva där är väl att han inte är fullt så kär i sin gitarr som man kunde befara. Han är väl helt enkelt för kär i Columbia's finest istället. På Please stay with me tycker han väldigt mycket synd om sig själv, men han lyckas åtminstone efterapa Neil Young någorlunda. På Let it grow försöker han sig på ett lite lättare anslag och närmar han sig nästan lite försynt yacht rock men har missat det kräver en viss mån av förfining. Puh jag försökte med öppna öron, det kanske gick sådär, jag vet inte... Men över godkäntstrecket kommer han inte Lyssna hellre på The Rolling Stones - Black & blue,

Musik som inte borde tillåtas existera, jag blev just för censur. Vilken huvudvärk och det är inte gårdagens rosé som talar

Detta ändlösa jammande över ett helt dubbelalbum, det är mer än jag tål. Lundells dubbelalbum känns korta i jämförelse även om dom rent tidsmäsdigt är längre. Voodoo child är 15 min, 1983 dryga 13 min! Jimi är säkert skicklig och t.o.m. innovativ, men det ger mig absolut ingenting. Det finns några låtar som är mer renodlade och en av dem har han inte ens skrivit själv, även om han gör den till något annat än Bob. Närmast doo-woop-liknande andra spåret funkar också liksom ett par slå till, men sen är det gäsp monumentalt. Jag har inte mycket till övers för "duktiga" musiker än mindre för gitarrhjältar. Framförallt borde dom aldrig tillåtas breda ut sig, särskilt inte över dubbelalbum. Debuten med mer tydliga låtar och som mer har ett groove är milsvid bättre. Hade han skurit ner det till ett enkelalbum, fokuserat på låtar hade han klarat ett godkänt betyg. Men det gör inte den här tröstlösa jamsesionen. Lyssna hellre på The Jimi Hendrix Experience - Are you experienced?, Dinosaur Jr. - Farm, Hansson & Karlsson - Monument

22 min, 19 min, 12 min hillbilly bluesjam...give me a fucking break. Finns inte en möjlighet i helvete att jag överlever att lyssna på hela albumet, Pink Floyd framstår ju som sympatiska i jämförelse. Så jag lyssnade inte på varje ackord på den här skivan ska erkännas, jag tror det spelar mindre roll i sammanhanget. Det fanns små små partier där något påminde om The Band, det är nog det mest positiva jag kan säga, annars skrev Jonas det bra. Kan vi ha fått nog med bluesrock för ett sekel nu tack och nog med 70tal (och möjligen sent 60tal). Det här är så vanisinnigt skräddarsytt för de gruffiga gringa iklädda män man stöter på i second hand skivbutiker att det är skrattretande. Lyssna hellre på Nature - Nature, The Band - Stage fright

Lekfullt men också spretande i väl många riktningar. Den härligt bastunga 90talsproduktionen tycker jag man ska lyfta och 1994 fick man fortfarande både scratcha och beatboxa på en hiphopskiva, fantastiskt! Allra bäst är Root down med sin jamaicainspirerade basslinga och riktiga old school boom-bap. Sure shoot är svår att komma undan liksom gunget i avslutningsspåret. Men det blir lite mycket, en hårdare gallring bland spåren hade den mått bra av. En stabil trea dock, högsta nivån är hög och den känns fortfarande rätt kul Lyssna också på Just D - Tre amigos, De La Soul - De La Soul is dead

Det här gillar jag, lyssnade lite på Magazine för många många år sen och det är nog dags att börja igen. Härligt arty postpunk som på denna skivan (debuten) fortfarande har ena tåspetsen kvar i punken och så den karaktäristiskt mixade postpunkbasen som vi hör i Cure eller NewOrder t.ex. Inledningstrippeln låtar är sensationell, med Shot by both sides som juvelen i kronan., skriven ihop med gamla Buzzcocks partnern Pete Shelley, vilket jädra drag! Även om det tappar lite tempo och direktheten sedan finns här en uppfriskande nyfikenhet med flörtar bland annat till den begynnande syntpopen och man har aldrig tråkigt. Motorcade låter lite besläktad med Television i sina lugnar partier på ett brittiskt vis och är förstås kanon. Parade avslutar på topp med underskönt piano och den klassiska postpunksaxen kanske egentligen före sin tid eller så var det här den föddes. Väger mellan trean och fyran men det här var så kul att upptäcka igen så vi går uppåt. Lyssna också på Imperiet - Rasera, Wire - 154, Kommande Suede albumet

Det går 14 på dussinet av såna här. Om du ska vara nånting att ha måste du antingen vara en vansinnigt bra låtskrivare eller ha produktion/sound/uttryck som är helt unikt (tänk t.ex. Bon Ivers andra platta). Sufjan är varken det ena eller har det andra. Det blir sålunda svintråkigt. Det kanske är kompetent, ja t.o.m. intelligent men jag har inte roligare för det och absolut inte över 22 spår. I stunder får det mig att tänka på Paul Simon (solo) och jag avskyr Paul Simon, ur all tänkbara aspekter. Det här är aptrist och således underkänt, simpel as that Lyssna hellre pá Bon Iver - Bon Iver, Bon Iver, Bright Eyes - Lifted, or the story is in the soil, keep your ear to yhe ground, Nicolai Dunger - Play

När vi äntligen får västtysk psykofarmaka helt befriad ifrån anglosaxisk bluestradition, ja då får vi Fausts skojfriska fyra. Och det vet ju alla att tyskar ska inte hålla på med något som tangerar humor. Öppnongsspåret driver med det av britterna nedlåtande hittepåbegreppet Krautrock. Andra spåret är en reggaepatisch i västtysk tapping, som förvisso är 100 gånger bättre än när Clapton ger sig på musikformnen men likväl en patisch. Och sådär håller det på genom i stort sett hela plattan, symfonirocken får sig en eller två kängor, liksom hippierock och annat, allt med glatt humör, jazztobak och krautens beståndsdelar mer eller mindre tydliga. För visst finns här ett tillsynes oändligt motorikbeat, det fins monotomi och upprepning, det finns experimentlusta och en centraleuropeisk klangvärld. Men det går inte att komma ifrån känslan att dom driver även med detta, för att demontera hittepågenren. Och kanske är just det skivans största förtjänst, att den bidrar till att genren inte blir cementerad och bara en ny form av bluesrock. Det är västtyskt och befriat ifrån bluesarv, bara det gör att det blir godkänt men så mycket mer kvalitativt blir det inte mer än i enstaka stunder. Lyssna hellre på Can - Tago mago, Neu! - Neu! , The Exorcist GBG - The Exorist GBG

Ska försöka hålla mig kort men jag har mycket att säga om den här skivan. Vi börjar här: Oj vad den LÅTER bra, fortfarande. Soundet är fantastiskt. En av rockhistoriens bäst ljudande album i min bok, hatten av till framförallt Flood för det ljudmässiga. Är inte det här albumet lite bortglömt efter all bespottning U2 fått utstå de senaste 25 åren? Jag tycker det. Här är dom ju faktiskt både intressanta och har låtar nog att vara bära sig själva. Redan inledande skrammel och ackord i Zoo station sätter tonen om ett stilbrott, om en annan U2-värld. Bara referensen i låttiteln till den mörka trasiga filmen "Wir kinder vom Bahnhof Zoo" (som ju Bowie delade med sig av musik till under sina Berlin år) visar att den froma USA-vurmen från Joshua... och inte minst Rattle... är ersatt. På Achtung... är U2 subversiva, det är sex, hedonism, ljusskygga gestalter på ljusskygga platser som lockar, och med U2-mått mätt visas det upp tämligen explicit. "Until the end of the world" är exempelvis en twistad "Sympathy for the devil" i skuggan av Berlinmurens fall. Musiken styr bort från armviftade arenor och mot grafittiprydda väggar i skumma lokaler, även om den inte når riktigt hela vägen dit. Kvinnorna är syndfulla, mörka och elaka och rör sig i Mysterious ways. Även om Bono inte är någon stor textförfattare så hittar han här en tämligen aptitlig ton, där han vacklar mellan vilket ben han ska stå på, det är inte så jäkla självgott och proklamerande. Avslutningsdubbeln "Acrobat" och "Love is blindness" är helt magnifik, kanske U2s två bästa låtar. Den senare är en asfaltsspsalm skulle kunnat varit med på vilken av Thåströms plattor som helst efter "Skebokvarn...". "The fly" är en jättebra singel i sin egen rätt, men det är nåt helt annat att höra den inleda b-sidan på albumet, där kommer den än mer till sin rätt. Hela albumet känns så oerhöft genomarbetat i allt från stora bitar som tematik och sound till de mindre bitarna som låtordning. Jag måste nämna 'Even better than the real thing" också, vilken jävla rocklåt, som fortfarande låter modern, det är lite av en käftsmäll att upptäcka den igen faktiskt. Som ni hör är jag ganska så lyrisk över den här. Visst man hade kunnat strippa den på kanske 2 låtar och det finns rum för synpunkter i olika riktningar. Men kontentan är ingen hade gjort den här typen av skiva bättre 1991. Det är världens största band som lyckas förändra sig och det radikalt och dessutom bli många gånga bättre än innan. Achtung baby är en femma inte för att alla låtarna är fantastiskt mycket bättre än andra skivor utan tack vare helheten. Det är ett fullständigt lyckat album och jag älskar album när man utnyttjar format när det är mer än en samling låtar.

Charmen tar dom en bit, den är svår att bortse ifrån faktiskt. Men det finns mängder med charmiga indieband, i synnerhet från 80talet. "Blister in the sun" är en jädra dänga, det är också svårt att förneka. Men en dänga gör inget album. Det är som jag var inne på med Arctic Monkeys, det borde kanske varit en single of the week i NME och sen stannat där. Men dom försöker heller aldrig göra nåt mer som dom inte klarar av, det ska faktiskt premieras. Alltför för många försöker sig på att addera massa saker till en tunn gryta men det gör den bara värre, den fällan går inte VF i. Istället är det charmen som gör att det här kravlar sig upp över godkäntstrecket tycker jag, det är ingen vidare maginal dock.

Det är utan tvekan nån amerikansk klåpare som gjort urvalet till den här listan. För hur man kan ta denna Hanoi plattan och inte nån av de tre innan är fullständigt galet. Är det för att detta va geombrottsplattan i USA måntro... Så oerhört förutsägbart . Nog om detta. Lite NYDolls och ganska mycket Sweet och Slade, upphottat glamrockstrams alltså. Men ganska roligt trams. Precis lagom hjärndöd actionrock på sina ställe medan annat faller platt. Men som sagt det är ju fel platta vi får lyssna till. Såg faktiskt HR i någon reinkarnation, kan ha varit med Dregen på gitarr (?), på Liseberg för sådär 25 år sen, det var tämligen underhållande vill jag minnas. Lite så är det här med, det är ganska underhållande men minns du för mycket riskerar det att krackelera. Trots att det är fel platta är det stabilt godkänt. Hade man fått i sig en 10-12 statköl innan man lyssnat hade det blivit högre. Tänk dig då rätt platta (läs Self destruction blues) och en hel back ...tanken svindlar

Återigen får vi fel platta. Det är ett jävla ljusår mellan 81 och 82 i new wave världen. 1981 är "White car in Germany", singeln från Associates andra album, världens kanske häftigaste låt. 82 är det storbolag (Wea), Duran Duran har slagit igenom brett inte minst i USA, Så först 82 lansareas gruppen i staterna på allvar med Sulk och då som ett slags arty Duran Duran, i kölvattnet på deras framgång. Så Sulk låter dyr, överproducerad, lätt qwerky och rätt menlös, perfekt för en USA-lansering 1982 alltså. Men inget vidare för oss med fäbless för gränslandet mellan new wave och syntpop dom där åren mellan 79 och 83. Här finns utan tvekan en handfull rätt bra låtidéer plus en ganska så bra version av "Gloomy sunday", men det mesta som är bra göms undan i överproduktion och att dom slår knut på sig själva i en dyr studio. Jämför det med den knivskarpa minimalismen i "White car in Germany" från 81, det är ett universum emellan. Det blir en svag tvåa, för det är svårt att ge det underkänt trots allt Lyssna hellre på O.M.D. - Organisation, Duran Duran - Duran Duran, Ratata - Ratata,

Åh äntligen ett popalbum! (Ej sagt ironi, snarare sarkasm mot all jävla gitarrmusik vi tvingas utstå Dessvärre är det inget bra sådant. Jag hade förväntat mig fler potentiella hits och en high-end produktion av guds nåde. Men det är frapperande hitbefriat, det är egentligen bara de två inledande spåren som har hitkvalitet, resten är ren utfyllnad. Och produktion är inte dyr och särskilt fet alls, den är tunn och känns tafflig, gjord med vänsterhanden. Och ja jag vet att en av Cheirons kännemärken är att skala bort men då måste man ju i så fall boosta det lilla som är kvar. Produktionen har åldrats fruktansvärt illa. Jag har lyssnat på lite annat samtida i samma fåra (Justin T, Jennifer Lopez t.ex.) där är det bättre bett i produktion och därav håller den betydligt bättre idag också även om drt ibland tippar åt andra hållet istället där. Kanske visste man inte riktigt hur man skulle paketera Brittan här, det är ju debuten, eller så valde man helt enkelt att sätta begränsningar på reglarna så det skulle låta så snällt som bara möjligt. En annan sak slår mig, det här är startskottet till all den format tv musik (vi kan kalla den Idol, men det har funnits uppemot ett 15tal motsvarande) som vi fått sen dess, det börjar här i och med Brittan. Det går att föra ett jätteresonemang kring det, men nöjer mig med att konstatera och skuldbelägga Max Martin även för detta. Denniz Pop va da shit, Max Martin är en klåpare! Lyssna hellre på Spice Girls - Spice world, Justin Timberlake - Justified , Rovyn - Dont stop the music

Kul val av album, inte så öppenbart. Särskilt som Document också är sista albumet på lilla IRS innan man blev sajnade till storbolag Jag är svag för R.E.M. åren före genombrottet med "Losing my religion". Båda albumen "Document" och "Green" är genomgående bra, lägg därtill en rejäl bunt fina singlar så har du ett 80tal som inte skäms för sig. Det låter indie utan att vara det minsta svårtillgängligt eller poserande Tre helt strålande singlar i "End of the world", "Worksong" och “The one i love". Den senare kvalar med lätthet in på min topp 20 lista av bästa gitarrpoplåtar från 80talet. Men skivan är jämn och i stort sett fläckfri från bottennapp, det är ett band som här vuxit in i sin kostym. Vill gärna lyfta Peter Buck som får alldeles för lite kärlek. Han är otrolig på att hitta små finuerliga men bedårande gitarrslingor, en amerikansk Johnny Marr fast kanske ännu mer karaktäristisk. Stipe däremot är ingen vidare sångare och jag kan förstå om man har problem med honom, det har jag själv i stunder. Men aldrig så det stör helheten märkvärt. Fyran är stabil varken uppåt eller neråt, det här är kvalitetsindie från 80talet. Lyssna också på The House of Love - The House of Love (88), The Triffids - Born Sandy devotion,

Behövs inte skrivas något Själva den Platonska arketypen för en femma. Lyssna... inte på något annat

Uppfriskande med lite afrobeat. Har lyssnat på Fela massor med gånger utan att veta om det eller utan att veta vad med Fela som spelas. Ett household name på Nefs dansgolv under 90talet och hur många gånger har inte Mats Nileskär spelat Fela i p3 soul? Föga oväntat föredrar jag de funkigare elementen framför de jazziga. Så utomordentligt svängigt att det nästan blir löjligt. Går det ens att vara still till det här? Man vill bara svettas i ett tokigt rus. Trumsolo är dock aldrig okej, inte ens om det är Tony Allen som lirar. Vi kan lika gärna konstatera det här och nu att Tony Allen är rent objektivt musikhistoriens bästa trummis, rent objektivt alltså, det är ingen åsikt ens. Avslutningspartiet på "Black man's cry" är magnifikt, när Fela kvider och allting liksom studsar runt omkring. Men egentligen skiter jag i vilken låt som spelas, vad den heter, hur lång den är osv. Det är inte poängen här, det är funkens primala kraft och osviklighet. Det blir en stark trea, utan trumsolo hade det varit en fyra i de högre regionerna. Men ett album på fem spår där tjugo procent är trumsolo måste också få sina konsekvenser.

Jag gillar inte USA och då pratar jag inte generellt eller ens om den orangea freakshowen i första hand utan om musik, i synnerhet gitarrmusik Jag är anglofil, punkt. Utan att fastna i något alltför långt resonemang handlar det om att amerikansk musik vill verka vara tuff, ha attityd, vara ROCK. Brittisk musik har ett annat utgångsläge som utgår från POP, den har en bokhylla och en garderob, ett visst mått av förfining om man så vill. Någonting bortanför hur tufft en gitarr kan låta. Jag målar med den stora penseln här förstås, det finns massvis med motsägelser här och en mycket mer nyanserad bild. Jag säger heller inte att SY är ett obeläst band, snarare är dom motsatsen men dom präglas liksom många andra amerikanska band av attityd, av att vara tuffa och i förlängningen av rock. Den här skivan är en uppvisning i det, den är jättetuff, har jättecoola gitarrer men är helt menlös. Det finns nåt oklädsamt och ibland lite löjeväckande med det. "Disapperaer" är den enda låt jag tycker är bra den har ett lite annat tilltal.Däremot är alla låtar med Kim Gordon på sång jättedåliga, de är bara tomma skal av attityd. SY hör till dom sämsta i klassen, men eet finns ännu värre exempel.Jag kräver lite mer än en tuff gitarr av min musik. De må vara historiens kanske coolaste band men ledsen jag kan inte ge det här godkänt ens. Lyssna hellre på My Boody Valentine - Isn't anything, The Bear Quartet - Penny century

Här finns absolut ingenting att upptäcka, ingenting spännande. Allt är så oerhört förutsägbart. Musiken är helt oförarglig, inte dålig, den stör mig inte för fem öre. Låtarna i sig är det absolut inget större fel på, det är exakt vad man kan förvänta sig. Jag kan dessutom uppskatta det bitvis minimalistiska musikaliska anslaget, det hålls ganska rent. Jag skulle kunna tänka mig att lyssna på en instrumental version av plattan. Men sen är det ju det där med att nån jäkel öppnar käften. Jag klarar inte dom här Idol-gapiga rösterna av nåt wailmonster. Varenda frasering skall det tvångsmässigt wailas på, och däremellan gapas det som om nån vore i sjönöd, det går inte att lyssna på. Jag minns inte en enda låt och jag har ingen aning om vad hon gapar om, men det är nog inte meningen heller. Stryp sången bara, satsa på lite trevligt fördrinksskvall så funkar det alldeles utmärkt. Adele without Adele - the muzak version, jag hade givit det en chans. Har svårt att ge det här underkänt, låthantverket är helt ok, produktionen kanske t.o.m. bra. Det är en svag tvåa. Lyssna hellre på Sjöräddningens larmradiofrekvens

Låter vansinnigt daterat nu den här "bloggelektron" uppblandat med indie från 20ish år tillbaka. Jag ska erkänna det fanns grejer där som jag gillade...Då! Få saker har åldrats lika illa. MGMT var inte en av dom jag gillade då och är det verkligen inte nu heller. Musik som borde stannat på bloggarna, funnits där i några flykyiga ögonblick för att sen glömmas för all evighet. Det finns några helt ok poplåtar men samtidigt saknar dom helt popkvalité på nåt vänster. Jag nöjer där och går och lyssnar på nysläppt popmusik med Four Tet, Suede och Saint Etienne istället. En etta som sniffar på godkänt!

Då var det barbröstat 70tal igen. Var det Falklandskriget den här plattan var ansvarig för eller vad kom vi överens om? Utbrett över ett dubbelalbum dessutom. En frunktansvärd sångare, en gitarrglad gitarrhjälte och alldeles för mycket bluesrock som grundfundament. Jonas brukar påpeka sin avsmak för 80tals produktioner, 70talets rockproduktioner är min motsvarighet i så fall, det här är värsta tänkbara produktion i mina öronen. Då lyssnar jag ändå på en remastrad version, fast det kanske gör det värre (?). Det låter både illa och hopplöst daterat, fy fan! Det här är inte för mig, det finns ingenting med det här jag gillar eller ens har överseende med. Jag vill inte lyssna på det här. En svagare etta än The Who's 70talsrock

Undrade just när vi skulle behöva utsättas för symfonirock. Det positiva är att originalvinylen enbart består av 2 spår, tyvärr innebär det ändå 37 minuters musik. ...och nej jag tänker inte helt plötsligt recensera en deluxe utgåva bara för att det är den på bilden, det är originalalbumet som gäller. Detta är oerhört schizofrent och visst det ligger i genrens dna men min huvudvärk är densamma för det. 17 taktbyten på 45 sekunder, ena stunden låter det som en funkrocklåt och i nästa som Bo Hansson på MDMA, hur recenserar man det? Det finns ingen rim och reson nånstans. Men jag tänker inte slentrianmässigt avfärda det här. Det finns också korta partier som jag är musikaliskt tilltalande, helt okej eller rentav bra, som t.ex. när en vilsam orgel bara får ligga å puttra en liten liten stund i något som nästan blir ambient och innerligt, Det finns också nåt där när det i partier musiken liksom bara tar ny ansats mellan solon och taktbyten och bara blir ren kraft. Dessa partier är korta men också återkommande. Jag har hört värre saker, men jag har också hört betydligt bättre symfonirock. Med näbbar och klor håller det här sig över godkäntstrecket men det är verkligen en hårsmån. Lyssna hellre på Bo Hansson - Mellanväsen, Genesis - Selling England by the pound

"It doesn't matter if we all die" musikhistoriens absoslut bästa öppningsrad och programförklaring i ett. Välkommen till nihilismen, paranoian, vansinnet och hopplösheten. Efter "Pornography" gick det inte att dra det längre, det är mörkare och brutalare än någon black metal kommit i närheten av. Föjldaktligen avslutas skivan med raderna "I must fight this sickness, find a cure". The Cure skulle aldrig återvända till det här ofiltrerade bråddjupet igen, man blev popigare och mer metforiska. Robert Smith har i efterhand sagt att han känner sig generad över hur han så öppenbart blottade sitt missbruk, sin depression, sitt mörker under den här perioden (Faith, Pornography och The Top) för allmän beskådan på skiva. Men det mod, det utlämnadet och med den nödvändigheten är det skapar riktigt stor konst. Soundet! Reverbet! Trummorna! En vattendelare skulle jag vilja påstå. Soundet du antingen fullkomligt älskar eller bara tycker är jobbigt. Få skivor, om ens någon, i nån form av mainstream fåra har så utmärkande och utmanande sound, allt är vridet till max. Det är ett ljud som aldrig lämnar dig ifred, gastkramande. De spöklika ekorösterna i "Short term effect", de rastlösa trummorna i "Hanging garden", den accelerande hopplöstheten i "Siamese twins", det aparta gitarrsolot i "A strange day", domedagssynten i "Cold" och det febriga obehagliga vansinnet i titelspåret. Det finns något i varje spår som sticker ut, stramar åt ens nervknutar eller tar strypgrepp pá en. Omslaget är också fantastiskt, det ser ut precis som det låter, förvridet, mardrömslikt. Såg nånstans, i samband med senaste Cure-turnén, att "The figurehead" var den mest frekvent spelade låten live efter "Play for today" genom deras karriär. Man förstår varför, den är majestätisk, en mörk gotisk katedral. Jag får fortfarande gåshud och nåt fuktigt i ögonvrån av den. Världens kanske bästa band när dom är som bäst, mästerligt! Starkast femman så här långt för mig, t.o.m. bättre än Elvis, för det här lyckas kombinera osviklig kvalitet med att oxå vara utmanande. Svårslaget! Lyssna också på The Cure - Seventeen seconds, The Cure - Faith, Pink Milk - Purple

För mig är Gang Starr så som hiphop låter, blue printen för vad som är hiphop liksom. Det kanske säger nåt om när man verkligen hörde hiphop ordentligt för första gången, jag vet inte... Det betyder inte att det är den bästa hiphopen bara att här är facit. "Check the technique" är en ofrånkomlig banger, svåröverttäffad. Det finns en hel del andra bra spår också och såväl Guru's rap som Primiere's scratch och samplingar är fläckfria. Men det blir oxå lite segt långradigt med allt i stort sett samma tempo och vibe. Skulle mått bra av att kortas ned med några spår för att hålla intresset fokuserat. Samtidigt ligger en del på mig, jag borde ge några varv till för att verkligen komma in i den. Jazzen och funken är där så en stabil trea

Hopplöst trist musik med sporadisk hårdrocksdist. Enda behållningen är låten som Meg sjunger och sista spåret, den sistnämnda uppfattar i alla fall jag som ett humornummer

Vi har nog alla haft en hårdrockande kompis, gärna också gitarrist, som har spelat den här till absurdum och man tvingats utstå det. Med all rätt kanske, den har sina poänger. Har alltid uppskattat tyngden i "Sad but true" (är den möjligen nedstämd? Frågar en icke musikteoretiskt kunnig). "The unforgiven" är ju egentligen en countryballad har jag fattat först på senare år, kanske är det därför jag är svag för den. Bäst blir det kanske dock när trashrötterna får glimta fram emellanåt med punktempo och lite skitighet som i "Holier than thou" och "Through the never". James Hatfield är verkligen en genomusel sångare och dom obligatoriska gitarrsolona med många toner på kort tid är mer än lovligt enerverande. Men bortsett från "Nothing else matters" finns det inga riktiga bottennapp. Det är en någorlunda smakfull hårdrocksmacka. Jag tycker det finns roligare Metallica-grejer från tidigare i karriären när dom fortfarande verkligen var trash, här är dom mest ett vanligt ganska bra hårdrocksband. Således en rätt stark tvåa, med en vettig sångare hade nog blivit en trea.

Ahhh den livsbejakande partyfunken! Det är lössläppt funk, soul och rock, det är politiskt, barnramsor och bara upplyftande i en härlig gumbo. Jag tänker inte bryta ner det mer än så. En handfull låtar här som är totalt omöjliga att argumentera emot. "I want to take you higher" kan vara den ultimata partylåten nånsin. Dessvärre får vi också ett 13 minuters jam som skulle kunna varit med på Hendrixs plattan vi hade för ett tag sen, möjligen lite i svängigaste laget för Jimi bara. "Somebody's is watching you" faller också helt ur ramen och är ganska dålig faktiskt. Men vi väljer väl glädjen trots allt. Fyra stabila till Mr. Steawart

Så här mycket Metallica under en vecka har jag nog inte lyssnat på sen jag var 16, och då var det inte mitt val/fel. Precis allt som kan tänkas vara bra med Metallica har berövats. Här finns inte tillstymmelse till punk, skitighet , tyngd eller nåt som kan uppfattas som farligt. Det är direkt beklämande och smärtsamt att lyssna till. Måste ju vara med här pga att det är en av musihistoriens största kalkoner och det måste man ju kanske höra (?). Tänk om någon sagt till dom 1986 att dom skulle spela "Battery" med en jävla symfoniorkester tretton år senare. Det är lika otänkbart som att Sex Pistols skulle uppträda med finstämd jazzkvintett. Snacka om att gå vilse Ett gigantiskt magplask. Det luktar "död hud-Ceasar"... av! Keeeesssoooo!

Dom kan sin psykadeliska pop i San Franscisco. Har nog aldrig lyssnat igenom hela den här förut och jag blir lite förvånad över hur popigt det är. Soundet är riktigt bra för att vara 1967, bra separerat och klart, trummorna mestadels i en högtalare, nåt jag gillar. Låtmaterialet är starkt, kanske inga riktiga supertoppar men bra rakt över, förutom nåt meningslöst instrumentalt mellanspel är faktiskt en av hitarna (Whute rabbit) sämst. Sånginsatserna är också starka både på den kvinnliga och manliga sidan. Nu är kanske inte dom riktigt jämförbara, men om vi jämför i alla fall med Vevet Undergrounds bananplatta från samma år som vi hade, tycker jag detta är betydligt mer aptitligt med en tydlig lätthet och mindre flummeri. Och skulle man jämföra med ett mer renodlat popband som Beatles som försökte att bli psykadeliska, lyckas Jefferson bra mycket bättre att förena både pop och haschdimma. 1967 är ett bra år också då har ännu inte psykadelian blir besläktad med bluesrocken och övergår i oändliga solon och blir tungrodd. 1967 finns fortfarande solsken, oskyldighet och ren förälskelse där. Det va inte för inte Lundell skaldade om 67 67. Jag gillar det här, rätt skarpt faktiskt. Hela viben är skön, låtarna lagom korta, popen får skina och det är varierat. Genuint glad att jag fick lyssna på hela plattan och upptäcka det här. En parantes; lyssnade på nån utökad utgåva, där fanns en låt som hette "Go to her", det är synd att den inte är inkluderad i albumet, en riktig rökare faktiskt. Det härligt popiga anslaget gör att det här tippar över till en fyra för mig. Lyssna också på The Stone Roses - The Stone Roses, Love - Forever changes, Easy - Magic seed

Jackos bäst? Ja kanske, men inte superbra väl? När han fortfarande var mestadels svart, rent musikaliskt alltså. Här får vi Quincy's lyxdisko fyllt med storbandsblås och stråkar men också funkbas och wacka-wacka gitarr. "Rock with you" det är väl ungefär så bra som musik kan bli, en av världens bästa låtar då som nu. Resten på A-sidan (inklusive Dont stop) är mycket lättvikts-Prince, absolut inte dåligt, tvärtom men andra gör det bättre och funkigare. B-sidan inleder fint med titelspåret men kraschar duktigt sedan i nån tonårspop, smetiga ballad och onödig duett. Det är tur att den smygande jazzfunken i "I can't help it" kommer och bryter av med skivans nästbästa låt. För sen havererar det igen med låtsasdisko i avutningsspåret, den är ganska fruktansvärd. Där märks det tydligt att Quincy kommer från jazzen och inte riktigt vet vad han sysslar med, det är inte Moroder precision för dabsgolvet direkt. Thriller är ännu mer schizofren vilket gör det här till Jackos bästa trots allt, men den övertygar ju inte mer än i enstaka stunder. Svag trea Lyssna hellre på Prince - For you, Earth Wind and Fire - Raise!

Det här är ju rätt upp i min dalgång. Sofistikerat, tidlöst modernt, mjukt känsligt och brittiskt. Precis allt det som gör bra soulmusik fantastisk. .. .och då är jag inte ens säker på att detta är Sades bästa, "Stronger than pride" och Lover's rock" vill nog ha ett ord att säga till om i den debatten. Det är ofattbart att den är 40 år gammal, den skulle kunna varit släppt igår. En ostig saxofon har aldrig låtit bättre eller varit mer befogad. Det är frapperande hur basen är huvudinstrumentet på i stort sett samtliga låtar, den driver verkligen den här skivan rent musikaliskt. Adu har en av världens mest karaktäristiska röster och som hon använder den. Man blir fan kär! Texterna är ofta politiskt medvetna, gärna ifrån en personlig horisont (t.ex. Sally, When am i gonna make a livin' och Frankie's...). Här finns inte ett enda spår som faller ur ramen, som är sämre. T.o.m. Timmy Thomas klassiker lyckas hon göra till sin och enbart sin. "The quiet storm", det var väl Roberta Flack som var upphov till uttrycket. Men Sade gör om möjligt än mer skäl för det, för nog tas man med storm alltid. Klockren full pott!

Oerhört ojämnt. När han får till det så får han till det så in i helvete. Som i "Mary dont go around", den är verkligen fantastisk på alla vis. Men däremellan är han.också nästan en patisch på sig själv. Allra värst är "Our private life" som ju är en "Jag mår illa" i hurtfrisk countrytappning, den är direkt pinsam. Många av balladerna förstörs också av outhärdliga stråkar som gör dom onödigt kletiga. Men tre kanonlåtar och två rätt bra, räcker ändå för att styra upp en trea

Vilket fylleskrål! Alldeles underbart. Vad är det här ens, nån slags 50tals LoFi? Är det detta som kallas och menas med autetiskt eller "äkta"? Svårrecenserat. Kul i väldigt små doser, men bra ...nja ...över ett helt album (om än en 10a) ...knappast. Alldeles för "äkta" för mig men en tvåa för the effort

Omnämns ju ofta som ett referensverk för den tidiga samplingskonsten. Man förstår varför, och det är väl också därför den är med här. Användningen av samplingar för att bygga musiken är både imponerande och banbrytande. Huruvida musiken som kommer ut är bra kan man dock ha synpunkter på. Det är en skiva som kräver en del av dig och några lyssningar för att komma in i den. Jag har gett den fem varv och den växer fortfarande. Det innebär ju också att den faktiskt är intressant. Den funkiga ökenbluesen i "Regiment" är väl den mest öppenbara låten som tilltalar en direkt. Men här finns fler som utkristalliserar sig efterhand, exorcistpastorn i "Jezebel spirit" är inte dum. Mot slutet får Enos ambienta struktur mer utrymme och då ändrar skivan lite karaktär, "The carrier" med sin arabiska chill-out är riktigt bra och avslutande spåret också bra, spåren däremellan är dock helt hopplösa. Den behöver ännu mer tid den här skivan men en stark trea för nu

På grund av att vi fick ett album en dag förtidigt hinner jag inte skriva nåt riktigt. En stark trea, bra men saknar den riktiga udden och funken på det stora hela. Den långa albumversion av "Papa...“ är dock helt makalöst bra.

Återigen får man ifrågasätta valet av album. Nog är både "Cosmos factory" och "Willie and the poor boys" bättre album? Men CCR är kött- och potatisrock och som sådan är det ju svårt att nå några större höjder. "Lodi" är en jättebra låt, "Bad moon..." och titelspåret funkar också. Men det kan aldrig bli mer än möjligtvis bra, det ligger liksom i kött- och potatisrockens natur. En stabil tvåa

Absolut fruktansvärt! ...jag saknar ord Kan vara det sämsta vi har tilldelats

Intressant och tämligen lyckat grepp att göra trip hop men ersätta break beatsen med latinska rytmer. Beatsen sitter där dom ska, det är precis så där lagom nästan-svängigt. Är ju lite svag för den här skitigt bastunga 90talsproduktionen också. I stort sett varje spår i sig är rätt bra eller i alla fall ok. Men ihopsatt till ett maffigt album blir det för mycket på en gång. Jag hade hellre fått det här serverat som tre Ep's. Jag har dock rätt kul stundtals och det är spännande överlag. Ett mittenparti i skiva (spår 6-9) tycker jag håller hög klass. Konceptet är ändå väl genomfört så det räddar en svag tre

Usas Evert Taube slutade vara en relevant artist i och med sina religiösa album i slutet av 70talet, senast, antagligen ännu tidigare. Det här albumet cementerar den bilden. Det låter som Plura i en respirator. Det är musik som inte vill någonstans, som knappt är vid liv. Det är verkligen aptrist. Sista spåret är 16 minuter knapp styrfart och det händer absolut ingenting, är musikerna ens vakna? Om det här är Bobs bästa i modern tid, då undrar man lite försynt hur döda dom andra plattorna är? Vid första anblick verkar nobelpristagaren inte heller ha nåt gift kvar i pennan. Det är dock möjligt att om man granskar texterna mer noggrant framkommer det, men det är inget jag uppfattar här och nu. Ja ni hör vart åt det här barkar... Uno

Det är Bowie, man vill ju gärna att det ska vara svinbra. Men faktum är att det är det inte. Bowie må ha begravt Ziggy men han är fortfarande kvar i glamrocken. De två låtar som verkligen är toppen på den här skivan är också de två låtar som fjärmar sig glamrocken, titelspåret och avslutningsspåret. Jag gillar "Drive-in saturday" också, den är inte lika bra som ovan nämnda men höjer sig över allt annat. För vi ska ärliga, här finns rätt gott om riktiga bottennapp också. Vi kan börja med elefanten i rummet, den ganska fruktansvärda Stones-covern, vad håller den annars så smakfulle David på med? Men den är inte ensam "Watch that man", "Panic in Detroit" och "Cracked actor" är alla på gränsen till rent ut sagt dåliga, dom skulle kunna vara dussinlåtar på ett Gary Glitter-album. "Time" är aningen för teatral, men den och "Jean Genie" med sitt distinkta gung är ändå godkända. Kvar då "Prettiest star" som jag tycker är en ok låt men den låter dessvärre som valfritt dansband på stadshotellet i Kramfors 1976. Och då hamnar jag där igen som så ofta förut... 70tals-rockens produktion, jag har en akilleshäl där. Jag lyssnade på både en streamad version och på min tyska 1973-press. Och visst vinylen lät aningen angenämare, men nej soundet är verkligen inte min tepåse och det har åldrats så illa. Tre spår räddar den här till en svag svag trea. Glam-Bowie är inte min Bowie

Betydligt roligare än samtida Arctic Monkeys som vi hade tidigare. Annats är det delar av den recensionen skulle kunna tillämpas här. Jag tycker bara bättre om det här helt enkelt. Det lite kantiga svänget, tydlig popkänsla och en uttänkt estetik. Men "Take me out" sticker ut som en perfekt popsingel, inget annat är egentligen i närheten av den. En tvåa i dom högre regionerna men utan att vara nära att bli en trea.

Det spelar ingen roll om det är Baez, Dylan, Phil Ochs eller nån annan i det tidiga 60talets lite hippa folkvåg. Det är inte för mig.

Åh herre min skapare...pudelrock med en uns av bluesrock "Janie's got a gun" går att lyssna på, resten är helt omöjligt

Jag vägrar... Det här det hemskaste jag vet Världens sämsta band när dom låter som allra värst. Jag mår fysiskt illa av det här. Jag gör hellre som Sudden och runkar med en sax (“inte mycket till sport men jävla habil tv-underhållning")

Jag gillar hans systers (Martha) skiva från ungefär samma tid. Men nu var det inte den vi skulle recensera ...dessvärre. Rufus låter mest som en dålig Peter Jöback med alldeles för stor stråkbudget. Minst dålig är han när han håller det sparsmakat som i t.ex. "Pretty things" Detta gör att en del låtar börjar helt acceptabelt, om än lite tråkigt, för att efter nån dryg minut totalt haverera. Ett par spår håller dock hela vägen som "Harvester of hearts" och "Want", kanske “11:11" också om jag är på mitt mildaste humör. Men det räcker inte för att lyfta det till godkänt, haverierna är för djupa och många. En stark etta

Oj det här behövde vi, efter två veckor av oerhört svagt urval, jag började nästan tröttna. Äntligen ett vettigt album. Efter 30 år av gradvis stegrade förfall (sista riktigt bra Moz-skivan är “Southpaw grammar" 1995) är det kanske svårt att komma ihåg hur bra Morrissey var. För bara ett halvår efter The Smiths sista album släpper han alltså sin solodebut och det är inget hafsverk han slänger ur sig direkt. Anslaget är betydligt mer pompöst än i The Smiths men utan att tippa över. Vi får tre absoluta toppklass popdängor i "Everyday is like sunday", "Suedehead" och "I dont mind if you forget me" och pennan är vässad. Men här finns mer; "Angel down we go together" är stark, berörande och träffar skoningslöst. "Maudlin street" är en oerhörd Morrisseyisk fresk och skivans centralspår. Vi pratade om "Ordinary boys" i chatten, den passar betydligt bättre in både tematiskt med sin sentimentalitet som musikaliskt, än den låt som ersatte den på den nya utgåvan. Förutom "Bengali...“ tycker jag alla låtar håller bra och musikaliskt hänger ihop. ...och så avslutar vi då med Thatcher-avrättningen. Få politiska låtar är lika dräpande (the pun is intended) i musikhistorien. "The kind peolpe have a wonderful dream. Margaret on a guillotine. Cause people like you, make me feel so tired. When will you die... When will you die..." Kan ni tänka er någon som skulle våga skriva närheten av sådana rader idag om t.ex. JD Vance? När dörrarna i börshuset öppnas idag kl 13, vore det inte uppfriskande om namnet som uttalas är Stephen Patrick Morrissey? En av ytterst få textförfattare som faktiskt skulle förtjäna det. Det går inte att lyssna på The Smiths eller Morrissey utan att sätta stort fokus på texterna, på Viva hate är han högform. Jag hade nästan glömt hur vass hans penna faktiskt var. En stabil fyra från Sveriges Manchester

Uncle Tupelo var verkligen fina, i synnerhet deras sista album. När dom splittrades var man tvungen att välja sida. 95% valde lättälskade Tweedy och därmed Wilco. Jag hörde till dom kärva andra 5% som valde Jay Farrar och hans Son Volt. Inget fel i det valet egentligen, Son Volts tre första album är smått lysande, om än inte några stora kommersiellt gångbara alster. Detta medförde i alla fall att jag aldrig tagit mig an Wilco. Det första jag lyssnade på med Wilco var Billy Bragg-skivorna, under förevändning att det var Bragg snarare än Tweedy jag lyssnade på. Det har dykt upp en och annan trevlig Wilco-låt sen dess men jag har fortfarande aldrig tagit till mig Wilco. Det här är första hela plattan jag lyssnar på (förutom Bragg-albumen då). Det är en dubbel, det är mycket musik, alldeles för mycket. Det är väl aldrig dåligt. Men det är å andra sidan bara ytterst glimtvis bra och i den stora mängden musik försvinner dom glimtarna som en piss i Missisippi. Den här plattan blir snabbt ganska tråkig och anonym lyssning, några Stones-patischer, lite lättköpt standard americana och nåt alt-country flörtande. - Jaha, man rycker på axlarna, det låter och väl genomfört men berör inte det minsta. Finns ingen riktig spänst eller tillräckligt bra låtar. Jag tror switchar över till Son Volts "Straightaways" eller Wilcos första Billy Bragg samarbete istället. Knappt godkänt

Har förstått att det är en samling av stenkakesinglar. Bortsett från det öppenbara med låtlängden märks det på två vis. För det första musiken provar lite allt möjligt bara det är nytt, avsaknad av röd tråd är tydlig. För det andra. Det finns inga andningspauser, musiken får aldrig chans att vila, precis allt ska propsa på maximal uppmärksamhet hela tiden. Detta blir förstås naturligt då varje låt egentligen skall stå för sig själv, men på ett regelrätt album hade man förstås haft möjlighet att addera stunder av respit. För det tutas på hela tiden och mestadels rätt bra. Ibland är det sämre, "Move", "Rocker" och "Budo" har jag svårt för. Ibland är det skitbra "Deception", "Venus..." och kanske även "Boplicity" . Men grejen är främst att jag pallar bara typ två spår i taget, jag kan inte lyssna på det här som ett album, jag hade behövt de där andninspauserna. En sak till, likt mycket jazz försvinner det jag främst uppskattar med jazz, nämligen groovet, rytmen, till förmån för soloinstrumentet. Trummor och bas är så lågt mixade i produktionen att dom nästan försvinner när det tutas på. Jag är inte så noga med tutandet, det är svänget jag vill åt. Det är en tvåa som nosar på en trea

En lite udda fågel i den ameriksnska indiemyllan. Lägger sig nånstans mellan Pavement och dess gelikar och mer klassisk collegrock och dessutom en hel del Beck. Det har åldrats förvånandsvärt bra, inte så att det är skitbra men till skillnad från mycket annat som idag låter urkasst. Tycker ofta det är så att det som var lite avigt och udda då är det som överlever bäst till vår tid. Första halvan av skivan är bättre sen tappar den lite egenart, de låtar som har det där Beck-aktiga funkar bäst. Någorlunda sympatisk amerikansk indie, en stabil tvåa

När det börjar spelas flöjt som en annan jädra hovnarr... Då tappar jag det, då är smärtgränsen överstigen, då blir det stoppknappen

Den korta varianten: för mycket galenskap, för mycket syra-rock, för lite funk. ...men ändå några småsvängiga passager Svag svag 2a

Wow! Om vi var besvikna på Fausts nonsenskraut tidigare får vi här andra änden av krautspektrat. Västtysk experimentalistisk ambient. Lager som sakta och mjukt vecklar ut sig och tvinnas i varannn, musik som tar tid på sig. Texturer som brottas med varann i en kosmisk dans, det är oerhört vackert. Lyssna på inledningen av spår två t.ex. det är nästan nåt andligt. Åsså det varma analoga soundet som smeker en, bäddar in en. Aldrig sövande eller stillastående, bara musik som långsamt förflyttar sig och försynt kräver uppmärksamhet. Jag har förståelse för att alla inte gillar det här eller möjligen inte förstår det. Det är kanske inte för alla (?). Men rent genremässigt är det närpå ett mästerverk. Fantastiskt! En fyra som snuddar vid femman

Kungens överman. Som Elvis in Memphis i facket traditionell tidlöst bra musik, fast snäppet bättre. Det finns mornar då jag inte klarar av att lyssna på någon annan musik än just Vans tidiga 70tal, jag tror inte någon annan musik besitter den (lite tveksamma) egenskapen. Han har en närmast löjlig svit på en sju album där som samtliga är minst starka fyror, det kan vara musikhistoriens bästa svit, Princes 80tal kommer väl närmast. 1968 till 1975 är Van från en annan planet, under denna period släpper han dessutom ett av tiderna bästa livealbum, räknar vi också med inspelningarna för Bang records 66 & 67 (bl.a. "Brown-eyed girl") och det outgivna material från det tidiga 70talet som hittas på boxen från sent 90tal, det är helt osann kreativ kvalitet. Vissa dagar är det Moondance som är det bästa albumet från denna period, andra Astral weeks, och tredje Saint Domonic's preview, det är ens egen dagsform som avgör. Här finns inte en död sekund, varje ton är en diamant. Den vandrande baslinjen i titelspåret, uttjatad kanske, men herregud va bra den är. Hela skivan fylld av jazzdoftande piano, perfekt blås och smakfulla hippieflöjter. Storytellingen är på Dylannivå och inte ens för en sekund görs det avkall på att fylla härligheten med soul ...och som han sjunger karln! Det är helt makalöst. Det är inte många svarta sångare som kan mäta sig ens. Jag kan inte önska mig något mer, det är ett perfekt album. "Turn it up, a little bit higher" bara att lyda. Jag undrar mest var den sjätte stjärnan för Hysénklass är nånstans. Bästa albumet hittills

Framtiden börjar här ...so abzug! Låt oss först reda ut några missförstånd. - Kraftwerk använder inga trummaskiner 1977, varje trumslag du hör är spelat av en mänsklig hand. - Kraftwerk är inga perfektionister, Kraftwerk är precisionister, rätt ljud på rätt plats i rätt tid. Det är detta som avspeglas i det mnimala men samtidigt oerhört melodiösa soundet. - Kraftwerk sysslar inte med låtskriveri, man jammar fram sin musik, all musik görs på plats i studion, det finns aldrig några demos av deras musik. Musiken är bara en produkt av arbetet i studion, inte målet i sig. När det finns ett koncept och en tematik för ett album införlivas musiken som en del i det. - Kraftwerk är lika mycket arkitektur, filosofi, estetik, ingenjörskonst, sociologi, design, laboratorium, cykling och kollegial kamratskap som musik. Man kan inte bortse från det, det vore att göra sig själv en otjänst. I min värld är Kraftwerk världens bästa band nånsin, helt utan konkurrens faktiskt. För man är så mycker mer ett band än något annat band är. Man tar begreppet band till en helt annan intellektuell nivå, på ett sätt som nog aldrig kommer att kunna överträffas. TEE är världens viktigaste album, den förändrade musikvärlden och än mer viktigt perpektivet på musik och det radikalt. Det är ingen åsikt, det är ett faktum. Det här är nollpunkten för framtiden, vad Kandinsky var för abstrakt konst eller TS Elliott var för modern poesi. Där tidigare (och första) rent konceptuella albumet "Radio-aktivität" (1975) fortfarande hade tåspetsarna kvar i krautrockens experimentella värld och efterföljande "Die Mensche machine" (1978) lägger mer vikt vid direkta låtar är TEE utpräglat bunden till det tematiska. Som sådant är det oxå deras mest lyckade. Ser man bara till det musikaliska och låtar håller jag "Komputer liebe" (1981) som deras höjdpunkt. Men som sagt man kan inte se Kraftwerk bara så endimensionellt. TEE må ha inspirerat och influerat all form av modern musik, från den glättigaste pop till minimalistisk dub-techno via hiphop och postpunk, och det är fantastiskt men det är inte poängen här. Poängen är att man lyckas ta nåt i grunden experimentellt (all syntmusik innan Kraftwerk var i nån mån experimentell) göra det melodiskt tillgängligt, vackert och svängigt. Och göra detta utan att kompromissa bort ett enda dugg av den intellektuella tyngd och helhet som hela bandet vilar på och dessutom få världen att förstå. Det är en minst lika stor bedrift som att Elvis tog den svarta rock'n'rollen till de vita massorna.

Hahaha den här spelade jag när vi hade Temptations förra gången för att få en referens. Så den är i färskt minne. Ok ingen "Papa..." här men titelspåret och "Run away child..." är nästan lika bra. Annars är kvalitén på det här albumet snäppet högre än den andra skivan. Gillar det här gränsslandet där dom har ett ben kvar i det gamla och ett ben på väg in i det nya. Whitffield är en superb låtskrivare vilket gör att albumet känns sammanhållet och jämt, det är inte massa klassisk Motownutfyllnad och två singlar. Däremot är jag frågande till varför inte samtida singeln "Ball of confusion" är med, den hade passat bättre in på "Grapevines" plats på skivan. För jag saknar nån riktig topp till för att nå fyran

Dom må vara britter men här får vi närmast grillrock. Mestadels förhållandevis bra . "Stay with me" är ju en kanonlåt och Roddan sjunger inspirerat. Låtarna med Lane på sång är inget vidare och det finns nån låt som lutar för mycket åt bluesrock. Annars låter det lite som ett fylleglatt Stones som lirar på en backyard bbq vilket är ett positivt omdöme. Stark tvåa

Bakfull idag ...det här va inte albumet jag behövde

Alldeles för kort tid med en dag för en vettig recension av det här albumet. Det tutas i alldeles för långa låtar, ofta finns det 4-5 låtar i en låt. Så en producent som kunnat sätta en punkt emellanåt hade varit önskvärt. Jag vet inte om det är så men jag upplever lp 1 och lp 2 som ganska olika, lite olika temperment och ingångsvärden. Tvåan upplever jag som mer forcerad och lite rastlöst. Ettan mer stämningsskapande och tydligare idé. Överlag är det inte heller särskilt svängigt och det är säkert inte meningen heller. Lite kul instrumentering med gitarr och elpiano/orgel. Särskilt elpianot på första lpn är jag förtjust i, när det får ligga där och bli lite loungigt, lite easy listening så där, mycket smakfullt, tveklöst bästa detaljen på skivan. Så där tycker jag det är hela tiden, det finns partier, nån minut här nån minut där som är skitbra, särskilt när tutandet hålls tillbaka. Ibland ligger Miles bara och fyller i väldigt sparsmakat och ibland tystnar han helt, särskilt på första lpn. Den närmast spöklika inledningen på öppningsspåret är ett parti som är lite längre, dryga fyra minuter som är himla bra och sista delen på sista spåret "Sanctuary" är ett annat längre parti och som är klart bäst på den andra lpn. Det är rätt splittrat och jag skulle vilja ha mer struktur. Men en trea klarar den nog trots allt

Clapton... Bluesrock... En styggelse Talande är att den enda låt som är okej är den enda låt Clapton inte är med på. "Little girl" låter skramlig 60talspop och är fullt lyssningsbar. Det kan man inte säga om någon av de andra elva låtarna.

Den härligt nyskapande genren NU-metal. Angst-Hårdrock med pseudo-DJ och melodifestivalrefränger och styltig rap. Vad finns att inte gilla? Läs igen...

Flyttar en verkligen tillbaka till 90talet, dom rökiga kaféerna och trånga förfestbarerna, närmast inredningsmusik till den miljön där och då. Med det sagt är jag väldigt splittrad kring den här. Jag har skivan och jag tycker den är bra även om jag tycker uppföljaren är strået bättre. Det borde vara fine så, end of review... Men jag fastnar också i tanken är en skiva bara det som låter eller krävs nåt mer, nåt annat? Det här är inte min triphop, om ens triphop alls. Visst alla grundläggande element finns ju där. Men det här är triphop för en vit medelklass att dricka afternoon tea till, den har mycket lite att göra med karibiskt färgad brittisk hiphop, med klubbkulturen, med gatan. Hos min triphop ska Tricky stå och rulla en feting på baksidan av en illegal klubb som närsomhelst är föremål för en polisrazzia. Portishead känns som kulturellappropriering, fast jag vet att det inte är så. Det handlar inte om att nåt ska vara "äkta" eller inte, det handlar mer om en kontextuell fråga. Triphop är i grunden klubbmusik med rötterna i soundsystemkulturen och tar man ur den all form av det, vad blir kvar då? Ett snyggt sound utan innehåll och förankring, ja kanske ...jag vet inte? Massive Attack släppte "Protection“ samma år som “Dummy", dom låter inte helt olika, ni kan själva lyssna och avgöra vad som är bra eller inte. Jag har inga svar, på något av allt detta bara ett vankelmod och tankar som inte lämnar mig ifred. Svag trea eller stark tvåa inte ens där kan jag bestämma mig

"Take five" är förstås svinbra! Jazzens största hit? Det andra tämligen slätstruket, aldrig dåligt men skvalljazz.

Hyllad och efterlängtad, kallades t.o.m. comebackplatta när den kom (Maladjusted kom 1997). Detta efter att Moz varit utan skivkontrakt i flera år efter att gjort sig omöjlig hos flera bolag. Men som ni hör problemen har redan börjat innan en ton är spelad. Moz ägnar sig mestadels åt att avhandla diverse personliga oförrätter och fäktas med väderkvarnar. Visst det finns en och annan välriktad udd. Passningen till The Cures "Friday i'm in love" på "I have forgiven Jesus" är underhållande och snygg t.ex. (Robert Smith och Moz har ju haft en beef ända sen 80talet). Men mestadels blir faktiskt ganska tröttsamt med dessa personliga vendettor över en nästan ett helt album. Borta är den historiebaserade lyrik och mera allmängiltliga tilltal med knivskarp precision som vi såg på "Viva Hate!". Musiken är rätt tråkig, mycket låter som urvattnade kopior på låtar han gjort förut fast utan bra popmelodier eller hookar och balladerna är för svulstiga. Det är närmast en parodi på sig själv musikaliskt. Sen produktionen, det är möjligt att mycket gitarrpop lät så här vid den tiden, jag vet inte? Men produktionen är steril, plastigt komprimerad och helt själlös. Skivan lät aningen bättre i ett par taskiga lurar, men i bra lurar eller ut i högtalare låter den fruktansvärd rent soundmässigt. Kanske är jag lite väl gnällig? Det finns absolut en del bra låtidéer. Den mexikanska gangsterflörten i texten till "First of fhe gang" är bra även om musiken är trist, "the lazy dykes" tycker jag om liksom de oortordoxa tilltaget med syntar "I like you". Men på det hela taget har jag ganska tråkigt och det är ingenting jag brukar ha när Morrissey är bra

GM är en artist jag vill gilla och borde kunna gilla. Men jag gör inte riktigt det. Han har absolut en handfull låtar under sin karriär som är riktigt bra, där "Fastlove" sticker ut som en riktig dunderlåt. Här är "Father figure" är en riktigt bra låt och när han leker Prince i "I want your sex" är han i alla fall rätt underhållande och "Hand to mouth" har nåt som påminner om Sade. Men det slutar där, resten är riktigt skräp med titelspåret och "kissing a fool" som absoluta lågvattenmärken. Tvåan svajar på slak lina

Likt förra Yes-plattan finns här små partier som är helt okej mitt i all fruktansvärdhet. Skulle säga att den här är aningen aningen bättre. Här finns faktiskt en hel låt som är vettig och låter okej. ("A venture").

Aptrist amerikansk rock. Orkar ens inte bli upprörd hur usel sångaren är. Jag orkar knappt lyssna överhuvudtaget faktiskt Helt meningslös musik

När Elvis återvänder till det han gör allra bäst, new wave pop, är han sensationellt bra, det är frågan om nån gör det bättre. Öppningsspåret, "13 steps..." , "Sulky girl" och "Just about glad" är fantastiska, ytterligare några spår är riktigt bra. Men han tappar också riktningen och såsar till sig och då blir det genast mindre kul, men aldrig dåligt. "Still too soon..." är det enda egentliga snedsteget. Likt många cd-album från 90talet är det aningen för långt, även om låtarna är korta. Han hade med fördel kunnat skippa nämnda låt och t.ex. avslutningsballaden. Det blir en vrålstark trea till Elvis

Jag älskar det här albumet! Vill bara göra klart det direkt så det inte råder några som helst tvivel. Det hade kanske kommit några syntpopalbum tidigare där betoningen låg på pop, men dom är inte många i så fall. "Dare" är det första kommersiellt gångbara syntpopalbumet, det sätter tonen för 80talet fem sex år framåt. Depeche Modes debut "Speak and spell" med "Just can't get enough" som hitsingel släpps samma höst, men det är ingen tvekan om vilka skiva som vinner det kommersiella racet i sin samtid. Syntslingorna sitter som ett spett och soundet är sparsmakat utan att bli minimalistiskt och är skitsnyggt. Inte alls lika leksakssyntaktigt som på DM's skiva. Just denna epok (säg 79-82) i Storbrittanien i gränslandet mellan punkideal, experiment, tekniska begränsningar å ena sidan och pop, den kommersiella syntvågen å andra sidan fascinerar mig väldigt mycket och här finns väldigt mycket jag tycker om. Det finns en lekfullhet och upptäckarglädje där innan genren blir cementerad, som är framtvingad av begränsningar och avsaknad av facit och mallar. "Dare" är ett perfekt album för att definera denna tid, det är klockren pop som fortfarande lyckas vara edgy och egen med det melodiösa i centrum. Det är singelkvalitet på i stort sett varje låt. Grälsjuka "Don't you want me" är en odödlig pophit med en av historiens mest karaktäristiska synthookar. "Sound of a crowd" var en låt jag nästan alltid spelade när jag DJade, jag älskar den. Funkar utmärkt som brygga mellan techno och dansant pop (tänk Pulp eller New Order). Att just New Order lyssnat sönder och lånat från "Dare" är ingen vild gissning. Vad som också gör "Dare" stilbildande är fokuset på och själva estetiken i sig. Det är verkligen bye bye 70tal och ett rejält kliv in i 80talet. Omslaget är en ren stöld från temanummer som tyska Vogue (magasinet) hade nåt år tidigare, typsnittet, albumtiteln och de hårt beskurna porträtten rakt av, hörde jag postmodernism (?), väldigt 80tal. Rent objektivt är det kanske en fyra men för mig blir det fullpott, den kryssar i för många boxar hos mig för att inte bli det

Hård kött och potatis boogie, Lite som ett platt Status Quo för neanderthalare på steroider. Visst det karaktäristiska riffet i "Hells bells" är faktiskt ett av rockhistoriens bästa det måste t.o.m. jag medge. Och att "You shook me..." är en härlig näven-i-luften stänkare efter en back Foster's är svårt att bortse ifrån. Men ett helt album fyllt med anskrämlig hes gapsång, klichéartad tuffhet, obefogade gitarrsolon och en IQ-nivå strax under en bortsprungen dingo, blir vansinnigt tröttsamt. Nej tack, vill jag ha boogie som är tuff på riktigt nog fan sätter jag på Jerry Lee Lewis "Live at the Star club" i så fall Ursvag tvåa

Dagge får sitt new wave lystmäte tillfredsställt igen.... Den här gången ger jag honom dock rätt. Det här är new wave som gått långt över bäst-före datum, möglat och transformerat till något annat. Hopplöst svulstigt, överdoserat med stråkar och gått vilse bland teatrala pretentioner. Det finns i grunden en 2-3 låtar kanske men allt är så storvulet att dom också blir hemska. Likt andra band som Simple Minds, Ultravox och U2 med rötter i new wave klarar Echo... inte övergången in nåt annat. Fan ibland tycker jag dom låter som en dålig variant av Uno Svenningssons Freda'. Jag antar att det är det här Jonas talar om när han avskyr 80tals produktioner

En drös topplåtar, en drös tämligen ordinära och så den jättemärkliga och malplacerade "There's a world". Som album betraktat håller jag både "After the gold rush" och "Everybody knows this is nowhere" högre En plain trea

Jag går inte igång på denna folkiga stämsång alls. Musik jag är helt likgiltig inför, ingen aning om det är fågel, fisk eller mittemellan. Det är inte för mig, jag tycker ingenting, ddt är fullständigt blankt

Tyckte den började rätt kul med "Cool in the pool'. Men sen blir det lite väl många galna idéer och tyskt skojfriskt mumbojumbo. Fast det svänger rätt schysst stundtals, det får man ge det. Stark tvåa

Såhär kan också symfonirock låta. För per definition är det ju faktiskt just vad det är, även om det inte alls låter som Yes. Jag har alltid varit svag för ELO. Kanske för att det var nåt min pappa spelade väldigt mycket när jag va liten. Men garanterat också för att det finns en osviklig popaspekt hos dom (annars hade inte min far spelat det, han var gravt popskadad). Hur symfoniskt det än är, hur överdådig produktionen än framstår så är det alltid regelrätt pop någonstans. Jämförelsen med ABBA är inte långt borta tycker jag och då väljer jag ELO alla dar i veckan. Singlarna är ofta utmärkta pophits. Man får lyfta på hatten till Jeff Lynne för det. Naturligtvis blir ett dubbelalbum alldeles alldeles för mycket att tugga i sig och det finns rejäla dikeskörningar här. Dessutom är avsaknaden de där starka singlarna påtaglig. Det är väl bara inledande "Turn to stone" som uppfyller de popkriterierna. ,"Mr. Blue sky" var en stor hit men saknar det där riktigt popigt gôttiga. Som album betraktat är det inget vidare faktiskt. Det finns roligare ELO-album att hitta. Som efterföljande discoinfluerade "Discovery" t.ex. 9 låtar lång inklusive den underbara "Last train to London". Det är ett utmärkt album, haffa det om ni hittar det i nån 30kronorsback istället för det här.

Jäklar vad bra han var här Roddan! Det folkrockiga anslaget på hans tidiga soloplattor passar honom så fint och musikerna är svinbra (men ofta okrediterade, det är betydligt fler med och lirar än som uppges på konvolutet). Förutom att det blir lite väl mycket "Allan i dalen" i öppningsspåret för min smak så är det kanon hela vägen. Den härligt lössläppta versionen av "It's all over now" låter sådär som Bruce & E-street band gör när dom är får som mest feeling live, hur jävla gôtt som helst. Dylantolkningen förpassar Bob till skräphögen och Elton måste önska att han haft Roddans sångkvalitéer. Min personliga favorit är nog annars smygfunkiga avslutningsspåret (vem gjorde originalet på den?). Den är så lös i kanterna att den knappt hänger ihop men alldeles underbar just därför. Fyra i de lägre regionerna men en bit ifrån nedflyttningsstrecket

Jag går helt emot Fredrik och hävdar att det här absolut inte är en forsättning på Nevermind, nån enstaka låt kanske men inte som helhet. Det här är mycket bökigare, inåtvänt, hårdare och sämre. "In Utero" är Nirvana som ett rockband snarare än det punkband som gjorde "Nevermind", nånting har hänt längs vägen. Därför är det så att det mer melodiösa funkar bäst här, "Heart shaped box" och "Pennyroyal tea" är exempel på detta. Riktigt så var det inte på Nevermind, där energin stod för det bästa. En hel del är hårt och skränigt på In Utero men saknar den där punkenergin. Utan att veta så känns "Very ape" som en gammal låt, för den har just den där punkiga energin som påminner om hur dom lät på Nevermind. Nämda låtar plus "Serve the servants" är jättebra, "Rape me" och "Frances farmer..." är bra. Däremot är de två mer akustiskt drivna "Dumb" och "All apologies" tämligen hopplösa och resten är ren trams. Kanske bör man säga nåt om produktionen också, men jag nöjer mig med att påtala att det gjordes en helt ny mix 2013. Det var inte för inte. Den klarar inte trean riktigt, men tvåan är stark

Inte hunnit skriva riktigt men kul val av skiva. Albumet som tog grime från underjorden till listorna. Såg honom på Nef förra våren, makalöst bra. Andra hälften av albumet är bättre än första, anthemet "Jus' a rascal" och "Seems 2 be" är femstjärniga. Dom strippade hårt digitalt processade beatsen låter lite daterade, men det ligger också i sakens natur. Stark trea till Topboy

Det står 1987 men det låter inte särskilt mycket 1987, fet är pá pluskontot. The Cult är ett märkligt band som börjar som nån slags svartrock (så du va inte helt fel ute Fredrik) för att bli det här för att senare transformera igen till yttetligare nåt annat med nån slags påklistrad indian och vilda västern image. Här slungas stelopererade köttbensriff ut som vore det konfetti, helt distanslöst och osvängigt. Några gånger höjs tempot (t.ex. "Bad fun") då blir det aningen mer aptitligt. Annars är det här en trist historia med mycket manér, men det är aldrig genomuselt. Svag tvåa

Det första jag tänker är att jag längtar efter Jamie XX's bastunga närmast instrumentala remix av "Rolling in the deep", den är grym. För här var det wailande i sjönöd igen. Jag förstår inte vad ni andra hittar i den rösten och sånguttrycket. Det är fruktansvärt! Singeln "Set fire to the rain" är direkt hälsovådlig att lyssna på, enbart pga sången. Musiken här är om möjligt ännu mer förutsägbar och generisk än den andra plattan vi hade, där fanns i alla fall en produktion som stack ut lite grann. Den här skivan hade inte funkat som indtrumental. "He won't go" har nåt annorlunda, även om den inte är bra och fanskapet försöker fortfarande sjunga, så fimns där en ansats mot nåt annat och bättre. Resten skickar vi direkt till slutförvaring i Forsmark.

Massive Attacks allra första (?) officiella insats på skiva var en remix av Nusrats "Musst musst" (Duck pond dub mix), den är löjligt bra. Det är min enda relation till Nusrat sen tidigare. Jag kan ingenting om sån här musik. Det tar en stund men sen kommer man in den. Det är hypnotiskt, ibland närmast fysiskt. Det är tydligt att Nusrat är dedikerad till sin uppgift och musiken verksr både välspelad och passionersd. Visst jag kan sakna en tung bas eller en bastrumma, det hade gjort det lättare för mig. Men det är också spännande med ett tonspråk (säger man så?) som jag inte har nån relation till men som samtidigt kan ha en markant effekt på mig. Jag kommer kanske inte lyssna på det igen, men nästa jag stöter på det kommer jag åtminstone ha nån form av förhållande till det som är övervägande positiv.

Om jag lämnar hjärnan därhän är det en av världens bästa skivor. Kopplar jag in de grå är det ändå en topp tjugo. Jag vet inte om jag behöver bryta ner det mer än så egentligen. Men det säger nåt om hur geniala Nile och Bernard var tillsammans när dom var som bäst. Chic är inte disco per se, Chic är Chic, ingen annan disco låter som Chic och i synnerhet inte som på Risque. Risque är facit på hur man gör sofistikerad musik utan att den blir det minsta svårtillgänglig, osvängig eller överproducerad. Det är lätt att fastna i dom stora dansgolvsrökarna, och med all rätt för dom är fantastiska. Men bredda perspektivet lite, lyssna på stråk-arret i "Will you cry.. ", det jazziga pianot i "Cant stand to love you" eller den filmiska närmast baleariska känslan i "Warm summer's night". Ingen annan disco innehåller det, knappt nån annan musik heller. Det är därför Nile pratar om "Chic music", det som Miles Davis ville att Nile och Bernard skulle skriva till honom. The Clash lyssnade sönder Risque med hakan nere vid knävecken när dom var i USA 1979/80, dom kunde inte fatta hur man kunde få musik att låta så. För man kan också prata en hel del om produktionen. Varför det bara är sju spår på albumet t.ex. kommer sig av att dom ville ha breda spår i vinylen för att få fram dynamiken. Nile och Bernard är producenter i första hand, låtskrivare i andra, musiker i tredje och sen kanske artister. Att alltihop refereras till som the Chic organization är ganska talande. Då har jag inte ens nänmt Bernards basspel som är överjordiskt rakt igenom hela plattan. Favoritlåt efter denna genomlyssning. "What about me" Hysénklass

Varför gapar han så? Varför spelar dom så hårt och tufft? Helt obefogat! Inte ens mitt gymnasie-jag tyckte om det här och jag gör det inte nu heller. Jävla tramsband! Singlarna är rätt ok, resten total dynga

Var inne på det redan i förra recensionen av Nirvana, att här finns punkenergin kvar och det är det som gör det här till ett mycket bättre album. "Territorial pissing" och i synnerhet "Breed" är fantastiska. Flera låtar har en del av den energin även om de inte är punklåtar, t.o.m. "Smells like teen spirit" faktiskt. Green Day har ju byggt en hel karriär på att försöka låta som "Stay away", minus sättet att sjunga/vråla. "Come as you are" har jag alltid gillat (bästa låten tillsammans med "Breed") för den låter som nåt annat. Den sticker verkligen ut på skivan både som låt men också i sound, trummorna är mycket lägre mixade och det distade gittarsoundet är ett helt annat, inte alls den skräpiga hårdrocksdist som används i stort sett rakt igenom annars. Just Butch Vigs produktion skulle man kunna nörda ner sig i en hel del. Jag tror att det är en hemlighet bakom denna skivans succé. Han gjorde även om samma trollformel några år senare med Smashing Pumpkins "Siamese dream" och fick dom att lyfta kommersiellt. "Polly" och "Lithium" hade jag gärna strukit, dom tillför ingenting för mig. Hade gärna sett samtida "Aneurysm“ istället som finns på samlingen med udda spår "Incesticide" och alltid spelades live. Tillför något gör däremot avslutaningsspåret tycker jag, som ju är närmast provocerande slö och har cello, en hint om vad som komma skulle på unpluggeden senare, den plattan lär väl dyka upp här också så småningom. Strunt samma får en trea i toppskiktet

Tompa gör ju absolut inget nytt, det är lantisrock a'la Creedence i grunden med ett par nypor The Byrds som garnering. Men han kommer in med en tajt skinnjacka, ett replokalssound och en ny respektlös energi. Lite som The Strokes gjorde när dom dök upp vid millenieskiftet fast med andra referenser. Det är lite ojämnt, men också väldans bra när det väl är bra. Mittenpartitrippeln *Anything that's Rock 'N' Roll", "Strangered in the night" och "Fooled again" får mig att jubla. Ibland drar han ner intesiteten till någon närmast jazzrockig blues. "Mystery man" hade vi kunnat vara utan, det blir väl mycket standardformat. Men "Breakdown" är å andra sidan fullständigt brilljant och "Luna" funkar också på nåt märkligt sätt, i det segmentet. Stabila tre till Tom

Intressant att vi får denna nu när vi nyligen haft Nirvana och Pixies. För detta är ju den amerikanska indie motrörelsen, reaktionen på det. En del skulle kalla det LoFi, och kanske kommer det därifrån från början men här har det redan blivit något annat. Jag vill kalla det slacker indie, det är alldeles för uppstyrt och producerat för att fortfarande vara LoFi. Jag har lyssnat en hel del på sånt här, men det är länge sen, och jag får hålla med denna gång det här kanske det bästa albumet i genren. Även om inte allt är bra finns det nåt väldigt sympatiskt med det hela. Det är anti-macho, anti-emotionellt och anti-rock, gärna på ett ironiskt och distanserat vis. Men här finns också bra låtar, "Cut your hair", "Unfair", "Gold soundz" och underbart aparta "Range life" är alla rara indieklassiker. Visst ibland svajar det lite väl betänkligt men det är också en del av konceptet, det här ska inte vara välspelad rockmusik, det ska vara dess motsats. En motståndsrörelse ska alltid premieras och topparna är så höga att den klarar fyran med en hårsmån

Kanske den bästa kvinnliga vita rösten, bara med det kommer man en bra bit. Adele borde lyssna på Dusty och lära sig hur man använder en röst. A-sidan är fantastisk, den är däruppe och tävlar om den bästa LP-sidan på hela 60talet. B-sidan aningen mer ojämn men topparna sanslösa (Windmill och So much love). Vad som gör skivan så bra är att Dusty inte går in och försöker göra en platta som Aretha eller Carla Thomas. Hon går in och gör en Dusty-skiva med allt vad det innebär. Men hon gör det med Dowd och Wrexler i producentstolen, med Memphis vassaste musiker, Sweet Inspirations bakom sig och inte minst Arif Mardin som arrangör för blås och stråkar. Dom gör alla ett kanonjobb och just Arif vill jag höja lite extra. Det är svag femma, men fortfarande faktiskt en femma.

Det inte utan att man undrar hur musikvärlden (ja den popkulturella världen i stort faktiskt) sett ut om det inte kommit en italienskättad betydligt mer dansbegåvad sångerska vid namn Madonna å snodde platsen som 80talets popprinsessa som var ämnad åt Cyndi. Det var ju Cyndi som sjöng på "We are the world" och sopade rent på amerikanska grammy 1984, inte Madonna. Det hade nog varit lite roligare, inte nödvändigtvis bättre men färgstarkare. Dom tre singlarna (ni vet vilka två plus "She bop") är kanon, även Princelåten funkar fint. Annars är det lite ojämnt och spretigt som säg bör när vi snackar topplistepop från 80talet. Men jag har ganska kul i Cyndis sällskap och att få möjlighet att nämna Hasse Huss om man vill på den här appen måste ses som en bonus. Gott och väl godkänt

Det är oklädsamt coolt Det är löjeväckande dåligt ...och Kim Gordon är en bluff

Är det Takida?

Har sett dom urtrista live några gánger kanske påverkar det omdömet omedvetet. Dom bästa låtarna från denna tid finns ju faktiskt på "Sun giant" ep'n, i synnerhet då “Mykonos" så albumet blir lite av en besvikelse och ganska jämntjockt utan riktiga toppar. "winter hymnal" och "Blue Ridge mountains" gillar jag bäst. Det finns nåt hos FF som stör mig väldiga, kanske är det delvis stämsången men inte enbart. Det finns nåt närmast fromskt och frireligiöst över det. Det låter som Pingstkyrkans fria musiktimme, provocerade oförargligt på ytan men hjärntvättande en bit under densamma. Den känslan har stört mig från allra första början hos FFnoch gör fortfarande. Klarar tvåan

Världens kanske coolaste kvinna, möjligen brädad av Neneh Cherry. Att jag är svag för Polly är knappast nån hemlighet. Jag var ganska skeptisk till det här albumet när det kom, hade svårt att se förbi det storvulet pretentiösa. Men idag har jag omvärderat det. Musikaliskt rått och nedstrippat, lyriken sylvass och instrumenteringen ibland oväntad och kul (autoharp t.ex.). På ungefär hälften av låtarna funkar det förträffligt, titelspåret, "Dark places" och "Maketh murder" t.ex. hör till det bästa hon gjort. Men hon slår också knut på sig själv stundtals. Då har jag fortfarande svårt att helt förbise hur pretto det är. Klarar inte fyran riktigt men trean stark

Precis som alla andra Stonesplattor från 60talet är det spretigt och ojämnt. 60talet var verkligen singlarnas årtionde. Let it bleed har sanslösa toppar men också rejäla svackor. Pluskontot först, gunget i rytmsektoonen på "Gimme shelter" är oöverträffat i rockhistorien, helt fantastiskt. En del skulle hävda att "You cant always get what you want" är den bästa Stoneslåten. Jag håller inte med men jag har full förståelse för den åsikten. Men det finns mer guld, "Monkey man" är Stones i sitt esse, countryversionen på "Honky Tonk women" är inte omistlig men himla kul. Tittelspåret skvallrar om vad som skulle komma på "Exile..." ett par år senare. Å andra sidan "Live with me" och "You got the silver är dussinlåtar och ren utfyllnad. "Love in vain" må vara en klassiker men är för mycket blues, i alla fall för mig. Och albumversionen av "Midnight rambler" är rätt platt och tråkig, har man någon självaktning lyssnar man på versionen från liveplattan från året efter istället, då får du höra Charlie Watts i högform. Snuddar vid fyran tack vare topparna men orkar inte riktigt dit

Det får bli en kort idag. Kanske aningen bättre än annat i genre, inte minst hans karaktäristiska gitarrspel. Men sticker inte ut tillräckligt för att göra det minnesvärt

Princes 80tal är sanslöst. Sign 'O' the times är jätte jättebra ändå är den inte nära att vara hans bästa, åtminstone Dirty mind, 1999, Controversy och Parade är ännu bättre album enligt mig. Men låt inte den åsikten lura er, Sign... är strålande bara inte lika koncentrerad. Det räcker med att rabbla upp låtlistan, jag räknar till tio låtar jag älskar. 16 spår, 1 timme och 20 minuter, det känns för kort man vill bara att det ska fortsätta. Prince är för bra för sitt eget bästa. Allt ska med och det gör det lite spretigt för att hålla ihop det till ett album. Men det är en marginell anmärkning när låtarna i sig är så bra. Bara för att belysa en tidigare ståndpunkt, lyssna på titelspåret och du hör Kraftwerks oändliga inflytande; minimalt, precist och svängigt. Vrålstark fyra

Ett band dom hittat hem, sitt sound och dessutom lärt sig spela under tiden. Borta är den taffligt spelade flumrocken från bananen. Kvar finns enkla fina melodier fulla av sårbarhet och värme. Höjdpunkterna är förstås "Candy says" och "Pale blue eyes" som är fullständigt fantastiska i sin enkelhet. Men "I'm set free", "Jesus", "After hours" och "That's the story of my life" är alla också underbara. Var det Dagge som nämnde Belle & Sebastian förra gången? Jag tycket den referensen sitter mycket bättre här, så här låter B&S när dom är som bäst, i synnerhet "That's the story of my life". Sen får John Cale leka av sig ordentligt på "Murder mystery" också och han gör det med tämligen gott resultat, den blir rätt kul och bryter av förtjänstfullt. Det är egentligen bara "Beginning to see the light" som jag inte har mycket till övers för, känns som nån skåpmat som blev över från bananen. Här blir VU inte bara ett biktigt band utan ett bra band. En stabil fyra

Jag föredrar hans bror Kjell Brel, ingenting på den här skivan är lika bra som hans "Under en filt i Madrid" Amsterdam har man ju hört i en mängd versioner, inte minst Scott Walkers och jag föredrar den. De långsammare låtarna funkar bättre än försöken till upptempo, det är ungefär vad jag har att säga. På cdversionen finns Mathilde med, den känner man också igen för den har Tom Waits gjort Svag 2a

Den dogmatiska hippie tvångströjan från Buffalo Springfield är avkrängd och Neil får skriva rocklåtar och vrida upp förstärkarna om han vill. Då vänder han sig till ett okänt band kallat Crazy Horse och det kan vara ett av rockhistoriens mest fruktbara drag. Det är få kompband jag hellre lyssnar på när dom rockar och det är ingen slump att E-Street band värvat både Billy Talbot och Nils Löfgren från just Crazy Horse i olika omgångar. Alltid smakfullt och lätt flyktigt även när manglet är långt eller gitarrsolona många. Och den här upplagan av Crazy Horse som en tajt trio är fantastisk. 7 spår, inget nonsens eller onödigt. Från närmast hittiga "Cinnamon girl" till kärva "Cowgirl in the sand" över youngsk country och en innerlig duett utan att det nånsin känns spretigt. "Everybody knows this is nowhere" är Neils jämnaste och mest koncentrerade album, visst det kanske saknar en "Heart of gold" eller "Only love can break your heart". Men jag saknar inte den typen av adelsmärkeslåt här, för mig blir jämnheten styrkan. Det här är ett album jag spelar från första till sista ton, varje gång. Det är en fyra på undre halvan