Detta ändlösa jammande över ett helt dubbelalbum, det är mer än jag tål. Lundells dubbelalbum känns korta i jämförelse även om dom rent tidsmäsdigt är längre. Voodoo child är 15 min, 1983 dryga 13 min! Jimi är säkert skicklig och t.o.m. innovativ, men det ger mig absolut ingenting. Det finns några låtar som är mer renodlade och en av dem har han inte ens skrivit själv, även om han gör den till något annat än Bob. Närmast doo-woop-liknande andra spåret funkar också liksom ett par slå till, men sen är det gäsp monumentalt. Jag har inte mycket till övers för "duktiga" musiker än mindre för gitarrhjältar. Framförallt borde dom aldrig tillåtas breda ut sig, särskilt inte över dubbelalbum. Debuten med mer tydliga låtar och som mer har ett groove är milsvid bättre. Hade han skurit ner det till ett enkelalbum, fokuserat på låtar hade han klarat ett godkänt betyg. Men det gör inte den här tröstlösa jamsesionen. Lyssna hellre på The Jimi Hendrix Experience - Are you experienced?, Dinosaur Jr. - Farm, Hansson & Karlsson - Monument

Egentligen bara en ganska medioker heavy metal platta, har ingenting musikaliskt att göra med black metal förutom att genren tog sitt namn härifrån. Kanske lite mer ondska och ockultism än average heavy metal från denna tid men mest tramsigt. Lyssna hellre på Judas Priest "British steel" eller nåt med Saxon från samma tidsepok.

På mitt ex står det att den kom 66 men det spelar kanske mindre roll. Ett pärlband ikoniska låtar men dess rykte är kanske lite orättvist gott, många av de här låtarna är bättre i coverversioner av andra artister än i dessa origonalversioner. Inflytandet går knappast att argumentera om, idémässigt är det delvis nyskapande för sin tid, men bandet låter faktiskt ganska taffligt och tråkigt och Nico är mer spännande solo än här. Tre år senare lät dom mycket mer sofistikerat och "färdiga", jag väljer det albumet alla dar i veckan. Sen kanske det bara är jag men all den där Reedska New York smartnessen står mig lite upp i halsen, det blir överdos av det över ett helt album. Lyssna hellre på The Velvet Underground - The Velvet Underground (1969), Stina Nordenstam - Dynamite, The Stooges - Funhouse

Hur mycket jag än älskar popperfektionen på Modern life... eller den lågintensiva ironin på Parklife så är det hit jag återvänder oftast och det är den här plattan som åldrats allra bäst. Glöm Song 2 för ett ögonblick, för det är dom lite bökiga och trasigt vackra låtarna som bär det här albumet, redan första singeln och albumöppnaren Beetlebum sätter tonen. Punkiga energiutbrott, dit man kan räkna Song 2 som i sin albumkontext låter mycket mer rimlig, bryter av förtjänstfullt. Men det är stommen av det bökiga och trasigt vackra som imponerar och allra klarast lyser Strange news from another star, vissa dagar Blurs bästa stund nånsin i min bok. En stark fyra! Lyssna också på Bob Hund - Omslag: Martin Kann, Smog - Wild love, Smog - Julius Ceasar

Usel 70talsrock så mycket ont den har att stå till svars för, Trustorhärvan, varvskrisen och Falklandskriget, är några exempel, troligen digerdöden också men där är bevisläget lite skralt. För mig har The Who alltid varit ett singelband, (Quardrophenia för sin kontext möjligen undantaget), och särskilt då modssinglarna från 60talet. När dom ska bli det "stora Rockbandet" som här blir dom mer än lovligt aptrista. Daltrey har fortfarande här en av de bästa rockrösterna och Townsend är i grunden en skicklig låtmakare men det hjälper liksom inte, det finns inga förmildrande omständigheter. Det är så vansinnigt barbröstat, ocharmigt och fruktansvärt att man smäller av. Det här är kanske inte 70talsrock när den är som allra sämst, det finns ett par trappsteg ner till, men ganska nära och en centraliserad glesbygdspolitik får den nog allt ta på sig i alla fall. Ettan är odiskutabel Lyssna hellre på The Rolling Stones -It's only rock'n'roll, Primal Scream - Give out but don't give up,

Jag avskydde den när den kom, tyckte den profiterade på annat "kvinnligt alternativt" som jag gillade. Idag har jag förlikat mig med den, kan t.o.m. bli glad när nån låt dyker upp på radion eller nånstans. Men ett helt album orkar man förstås inte med. Den fanns i varenda gymnasieflickrum man lyckades få tillträde till och jag tror hon har betytt en del för vår generations kvinnor och det är svårt att särskilja den biten från musiken. Det låter alternativt 90tal, spretigt och radiourvattnat i nån märklig linsgryta man inte blir riktigt klok på. Några av singlarna är riktigt bra ögonblicksradiopop (Head over heels, You learn, Hand in my pocket) medan en del rockigare saker faller oerhört platt. Som tidsmarkör och generationspamflett har den en poäng eller två. Som musikakiskt verk är den däremot tämligen menlös. Tvåa som lutar neråt. Lyssna också på The Juliana Hatfield Three - Become what you are, Heather Nova - Oyster, Marit Bergman - 3.00 A.M. serenades

Now we are talking, en svart skiva, kors i taket! Och inte vilken skiva som helst, utom Afrofuturismens moderskepp. Galenskapen, överdådet och groovet. Clinton det urflippade geniet, en Cassano i funkens tjänst. Många av Parliaments 70talsplattor är bra men delvis ojämna, det var förstås live man skulle upplevt dom för den rätta trippen. Men titelspåret är bara helt fantastiskt här, en klassiker lika bra idag som nånsin. Ytterligare några spår når skyhöga toppar men ett par faller oxå igenom och blir utfyllnad. Men groovet lämnar aldrig och kommer pågå in i evigheten. En gungande fyra Lyssna också på Rick James - Spacey love, Funkadelic - One nation under a groove, Stonefunkers - No problem 94 - Non-believers, stand back

NEJ! Hur mycket jag än älskar att skriva och läsa sågningar, för det är alltid dom bästa recensionerna. Men Nej det här går inte... Jag mår bokstavligen illa Jag lyssnar fan hellre på Venom Etta så svag att det borde va en nolla men det går tydligen inte Lyssna hellre på Bruce Springsteen & The E-Street Band - Born in the USA, Europe - The final countdown

Men va är det här för Emocore-industri? Saknar den chockverkan och den provoaktiva form av antimusik som industri lutar sig mot och så värst mycket känslor är det inte heller, mest nån form av "american angst" som bara är enerverande. För mig blir det här bara nån gapig hårdrocksvariant som jag då inte förstår mig på för fem öre, kanske är det bra i sin genre, jag vet inte...? Lyssnade lite på debuten (Pretty hate machine) också som verkade lite syntigare, den hade fler poänger i mina öron. Ledsen jag måste damma av ettan ... igen Lyssna hellre på Lädernunnan - Slow death EP, Trobbing Gristle - 20 jazz funk greats, Cabaret Voltaire - Red Mecca

Bob's finest, i hysfad men inte mördande konkurrens. Det är faktiskt få om ens något Dylanalbum som är så fokuserade och gedigna som detta. Vindlande kompositioner i Tangled up in the blue, Idiot wind och ...Jack of hearts. ...Big girl now berör mig forfarande på djupet trots alla coverversioner (där Hederos/Hellberg nog är den bästa), Shelter from the storm är och förblir helt fantastisk i sin enkelhet, troligen Dylans bästa låt i min bok. Med undantag för Meet me in the morning, som faller lite ur ramen,är de patos och självklarhet som präglar den här skivan som är imponerande . Då har jag inte ens nämnt ordet skillsmässoalbum och jag låter bli. Blir glad att vi äntligen fick ett kanonalbum så jag känner mig godhjärtad och generös och plockar fram femman om än en svag sådan Lyssna också på Eldkvarn - Utanför lagen, Bruce Springsteen - Tunnel of love, Aztec Camera - High land, hard rain

Vi tar det positiva först: Bullet in the blue sky, den är jättebra. Så nu var det färdigt. Faktiskt ännu sämre än jag mindes den. Kom på mig själv att sitta å lyssna på hur trummorna var mixade för att hitta nåt förmildrande. Men insåg då att när man nått dit, då är kanske bristen på innehåll i det här skrytbygget som är problemet inte att ljudteknikern spillt sitt örtte över bordet eller att Edges hatt är lika malplacerad som en kristdemokrat i Prideparaden. Fråga: varför gav man inte bort alla låtar till Pet Shop Boys istället? Det hade samtliga inblandade inklusive lyssnarna tjänat på. Står väl och väger, men känner mig gramse och besviken så det trillar nedåt., Etta Lyssna hellre på The Waterboys - This is the sea, U2 - Achtung baby, Imperiet - Tiggarens tal

Jag föredrar vilket 1995 års britpopband som helst framför detta, ge mig Ash, Mansun eller t.o.m. Menswear anyday. Det här är samma rätt serverad ljummen 10 år senare i nåt fåfängt försök att tro att det kan hända igen. Jag förstår inte vad detta kan ha för existensberättigande än mindre vad det gör på en sån här lista/genomgång? (Övriga album vi har lyssnat på här kan jag förstå vad dom gör här även om dom inte är bra) Det här ögonblicksmusik och inte ens särdeles bra sådan, problemet är bara att ögonblicket var 10 år innan det här släpptes och att det 20 år sen det släpptes nu. Vad ska jag liksom göra med den här nu? Det är dubbelfel och 0-30 i egen serve. Look good on the dancefloor ska vara single of the week i NME ena veckan, nästa vecka ska det vara någon annan singel och då ska AM vara bortglömda för all evighet. Det är så det funkar, det är så det ska funka och det är så det bör funka. Kan man ens sätta nåt annat än etta på det här även om man är inne på sån här musik? Lyssna hellre på Menswear - Nuiance, Franz Ferdinand - Franz Ferdinand, Timo Raisänen - I'm indian ...eller ännu hellre denna veckans single of the week i NME

Från Bowies bästa era. Det är funk och soul överallt, europeisk intellektualism finkänsligt utpotionerad, det är 70talsrock när den är som bäst nämligen genrebefruktande och storögt nyfiken utan att ta till teatrala gester. Det är ett litet tight blandfärgat band som verkligen är med på noterna. Shaft-inledningen på Stay överraskar mig varje gång. Den eleganta vita funkrocken i Golden years är bättre än allt Roxy Music nånsin försökte sig på och hörs fortfarande spelas av mer nogrannräknade DJs runt Medelhavet. Men Bowie är också på väg vidare, han förebrådar här både sin egen Berlinflytt och stilriktning men också en mer omspännande perspektivförskjutning, "it's too late, an european time is here" ylar han i titelspåret. Kraftwerk skulle snart förändra musikvärlden för alltid, den brittiska punken är alldeles runt knuten och soul skulle bli disco. Bowies finkalibrerade kulturradar har förstås fångat detta redan. STS är som att Bowie kramar ur de sista dropparna rock, funk och blues (eller läs Amerika om ni vill) ur sitt system innan något annat, något nytt får och måste ta vid. Han gör det förstås med den äran. Kanske är det mitt mest spelade Bowiealbum, jag tror det. Fyran är gjuten och den sneglar t.o.m. uppåt Lyssna också på Roxy Music - Siren, Blood Orange - Coastal grooves, David Bowie - I'm only dancing (the Soul tour 74) (Live), David Bowie - Live Nassau Coliseum '76

Hmmm... Ingen av RHs höjdpunkter. För mycket "vanlig" rock lyser igenom för min smak. Jag vill ha mitt RH snårigt och mer elektroniskt med fokus på det rytmiska. Det här blir lite av en halvmesyr. Det är ett jättestort steg fram jämfört med pisstråkiga föregångaren Hail to the thief men heller inte i närheten av den utmanande och spännande uppföljaren King of limbs. Närmast hitiga Jigsaw... är dock förträfflig, ytterligare tre spår (15 steps, weird fishes och All I need) lyssnar jag gärna på igen men helheten når inte fram. Det är ett godkänt album trots allt, så tvåan sitter säkert Lyssna hellre på Four Tet - There is love in you, Caribou - Swim, Nicolas Jaar - Siren

Aldrig lyssnat på förut, men inte så dum. Finns gott om nerv här. Det konsekventa pianot och cellon ger en fin sammanhållen helhet, kanske blir dock lite jämntjockt samtidigt och låtarna är generellt lite för långa. Shadowboxer tycker jag riktigt fin och ytterligare ett par spår höjer sig över massan. Känns som att detta är en textplatta, men jag skulle behöva några fler vändor för att få tillträde dit. Det blir fullt godkänt, med potential uppåt

Det ska sägas direkt, Clapton är lite av ett rött skynke för mig. Han är något av symbolen för det jag ogillar inom musik. Så med det sagt har jag kanske lite svårt att höra det här med öppna öron. Dagge skrev att det inte är några bieffekter av kokain. Jag har hittat en bieffekt, Eric Clapton album. En värre bieffekt är faktiskt svår att föreställa sig. - Det är så synd om mig för jag har knarkat bort min fru så jag åker till Miami å spelar in några av de kritvitaste (eller ska vi säga kokainvitaste) reggaelåtar världen har hört. Vet du vad Eric, jag lyssnar hellre på Just D's version av I shot the sheriff. Jag visste inte att det gick att spela så här osvängig musik som ändå har nån form av grundambition att svänga, det reggaeinflueade är rent påfrestande att lyssna till. Sen måsts han förstås spela lite bluesrock också, för det är ju så synd om honom. Det enda positiva där är väl att han inte är fullt så kär i sin gitarr som man kunde befara. Han är väl helt enkelt för kär i Columbia's finest istället. På Please stay with me tycker han väldigt mycket synd om sig själv, men han lyckas åtminstone efterapa Neil Young någorlunda. På Let it grow försöker han sig på ett lite lättare anslag och närmar han sig nästan lite försynt yacht rock men har missat det kräver en viss mån av förfining. Puh jag försökte med öppna öron, det kanske gick sådär, jag vet inte... Men över godkäntstrecket kommer han inte Lyssna hellre på The Rolling Stones - Black & blue,

Musik som inte borde tillåtas existera, jag blev just för censur. Vilken huvudvärk och det är inte gårdagens rosé som talar

Detta ändlösa jammande över ett helt dubbelalbum, det är mer än jag tål. Lundells dubbelalbum känns korta i jämförelse även om dom rent tidsmäsdigt är längre. Voodoo child är 15 min, 1983 dryga 13 min! Jimi är säkert skicklig och t.o.m. innovativ, men det ger mig absolut ingenting. Det finns några låtar som är mer renodlade och en av dem har han inte ens skrivit själv, även om han gör den till något annat än Bob. Närmast doo-woop-liknande andra spåret funkar också liksom ett par slå till, men sen är det gäsp monumentalt. Jag har inte mycket till övers för "duktiga" musiker än mindre för gitarrhjältar. Framförallt borde dom aldrig tillåtas breda ut sig, särskilt inte över dubbelalbum. Debuten med mer tydliga låtar och som mer har ett groove är milsvid bättre. Hade han skurit ner det till ett enkelalbum, fokuserat på låtar hade han klarat ett godkänt betyg. Men det gör inte den här tröstlösa jamsesionen. Lyssna hellre på The Jimi Hendrix Experience - Are you experienced?, Dinosaur Jr. - Farm, Hansson & Karlsson - Monument

22 min, 19 min, 12 min hillbilly bluesjam...give me a fucking break. Finns inte en möjlighet i helvete att jag överlever att lyssna på hela albumet, Pink Floyd framstår ju som sympatiska i jämförelse. Så jag lyssnade inte på varje ackord på den här skivan ska erkännas, jag tror det spelar mindre roll i sammanhanget. Det fanns små små partier där något påminde om The Band, det är nog det mest positiva jag kan säga, annars skrev Jonas det bra. Kan vi ha fått nog med bluesrock för ett sekel nu tack och nog med 70tal (och möjligen sent 60tal). Det här är så vanisinnigt skräddarsytt för de gruffiga gringa iklädda män man stöter på i second hand skivbutiker att det är skrattretande. Lyssna hellre på Nature - Nature, The Band - Stage fright

Lekfullt men också spretande i väl många riktningar. Den härligt bastunga 90talsproduktionen tycker jag man ska lyfta och 1994 fick man fortfarande både scratcha och beatboxa på en hiphopskiva, fantastiskt! Allra bäst är Root down med sin jamaicainspirerade basslinga och riktiga old school boom-bap. Sure shoot är svår att komma undan liksom gunget i avslutningsspåret. Men det blir lite mycket, en hårdare gallring bland spåren hade den mått bra av. En stabil trea dock, högsta nivån är hög och den känns fortfarande rätt kul Lyssna också på Just D - Tre amigos, De La Soul - De La Soul is dead

Det här gillar jag, lyssnade lite på Magazine för många många år sen och det är nog dags att börja igen. Härligt arty postpunk som på denna skivan (debuten) fortfarande har ena tåspetsen kvar i punken och så den karaktäristiskt mixade postpunkbasen som vi hör i Cure eller NewOrder t.ex. Inledningstrippeln låtar är sensationell, med Shot by both sides som juvelen i kronan., skriven ihop med gamla Buzzcocks partnern Pete Shelley, vilket jädra drag! Även om det tappar lite tempo och direktheten sedan finns här en uppfriskande nyfikenhet med flörtar bland annat till den begynnande syntpopen och man har aldrig tråkigt. Motorcade låter lite besläktad med Television i sina lugnar partier på ett brittiskt vis och är förstås kanon. Parade avslutar på topp med underskönt piano och den klassiska postpunksaxen kanske egentligen före sin tid eller så var det här den föddes. Väger mellan trean och fyran men det här var så kul att upptäcka igen så vi går uppåt. Lyssna också på Imperiet - Rasera, Wire - 154, Kommande Suede albumet

Det går 14 på dussinet av såna här. Om du ska vara nånting att ha måste du antingen vara en vansinnigt bra låtskrivare eller ha produktion/sound/uttryck som är helt unikt (tänk t.ex. Bon Ivers andra platta). Sufjan är varken det ena eller har det andra. Det blir sålunda svintråkigt. Det kanske är kompetent, ja t.o.m. intelligent men jag har inte roligare för det och absolut inte över 22 spår. I stunder får det mig att tänka på Paul Simon (solo) och jag avskyr Paul Simon, ur all tänkbara aspekter. Det här är aptrist och således underkänt, simpel as that Lyssna hellre pá Bon Iver - Bon Iver, Bon Iver, Bright Eyes - Lifted, or the story is in the soil, keep your ear to yhe ground, Nicolai Dunger - Play

När vi äntligen får västtysk psykofarmaka helt befriad ifrån anglosaxisk bluestradition, ja då får vi Fausts skojfriska fyra. Och det vet ju alla att tyskar ska inte hålla på med något som tangerar humor. Öppnongsspåret driver med det av britterna nedlåtande hittepåbegreppet Krautrock. Andra spåret är en reggaepatisch i västtysk tapping, som förvisso är 100 gånger bättre än när Clapton ger sig på musikformnen men likväl en patisch. Och sådär håller det på genom i stort sett hela plattan, symfonirocken får sig en eller två kängor, liksom hippierock och annat, allt med glatt humör, jazztobak och krautens beståndsdelar mer eller mindre tydliga. För visst finns här ett tillsynes oändligt motorikbeat, det fins monotomi och upprepning, det finns experimentlusta och en centraleuropeisk klangvärld. Men det går inte att komma ifrån känslan att dom driver även med detta, för att demontera hittepågenren. Och kanske är just det skivans största förtjänst, att den bidrar till att genren inte blir cementerad och bara en ny form av bluesrock. Det är västtyskt och befriat ifrån bluesarv, bara det gör att det blir godkänt men så mycket mer kvalitativt blir det inte mer än i enstaka stunder. Lyssna hellre på Can - Tago mago, Neu! - Neu! , The Exorcist GBG - The Exorist GBG

Ska försöka hålla mig kort men jag har mycket att säga om den här skivan. Vi börjar här: Oj vad den LÅTER bra, fortfarande. Soundet är fantastiskt. En av rockhistoriens bäst ljudande album i min bok, hatten av till framförallt Flood för det ljudmässiga. Är inte det här albumet lite bortglömt efter all bespottning U2 fått utstå de senaste 25 åren? Jag tycker det. Här är dom ju faktiskt både intressanta och har låtar nog att vara bära sig själva. Redan inledande skrammel och ackord i Zoo station sätter tonen om ett stilbrott, om en annan U2-värld. Bara referensen i låttiteln till den mörka trasiga filmen "Wir kinder vom Bahnhof Zoo" (som ju Bowie delade med sig av musik till under sina Berlin år) visar att den froma USA-vurmen från Joshua... och inte minst Rattle... är ersatt. På Achtung... är U2 subversiva, det är sex, hedonism, ljusskygga gestalter på ljusskygga platser som lockar, och med U2-mått mätt visas det upp tämligen explicit. "Until the end of the world" är exempelvis en twistad "Sympathy for the devil" i skuggan av Berlinmurens fall. Musiken styr bort från armviftade arenor och mot grafittiprydda väggar i skumma lokaler, även om den inte når riktigt hela vägen dit. Kvinnorna är syndfulla, mörka och elaka och rör sig i Mysterious ways. Även om Bono inte är någon stor textförfattare så hittar han här en tämligen aptitlig ton, där han vacklar mellan vilket ben han ska stå på, det är inte så jäkla självgott och proklamerande. Avslutningsdubbeln "Acrobat" och "Love is blindness" är helt magnifik, kanske U2s två bästa låtar. Den senare är en asfaltsspsalm skulle kunnat varit med på vilken av Thåströms plattor som helst efter "Skebokvarn...". "The fly" är en jättebra singel i sin egen rätt, men det är nåt helt annat att höra den inleda b-sidan på albumet, där kommer den än mer till sin rätt. Hela albumet känns så oerhöft genomarbetat i allt från stora bitar som tematik och sound till de mindre bitarna som låtordning. Jag måste nämna 'Even better than the real thing" också, vilken jävla rocklåt, som fortfarande låter modern, det är lite av en käftsmäll att upptäcka den igen faktiskt. Som ni hör är jag ganska så lyrisk över den här. Visst man hade kunnat strippa den på kanske 2 låtar och det finns rum för synpunkter i olika riktningar. Men kontentan är ingen hade gjort den här typen av skiva bättre 1991. Det är världens största band som lyckas förändra sig och det radikalt och dessutom bli många gånga bättre än innan. Achtung baby är en femma inte för att alla låtarna är fantastiskt mycket bättre än andra skivor utan tack vare helheten. Det är ett fullständigt lyckat album och jag älskar album när man utnyttjar format när det är mer än en samling låtar.

Charmen tar dom en bit, den är svår att bortse ifrån faktiskt. Men det finns mängder med charmiga indieband, i synnerhet från 80talet. "Blister in the sun" är en jädra dänga, det är också svårt att förneka. Men en dänga gör inget album. Det är som jag var inne på med Arctic Monkeys, det borde kanske varit en single of the week i NME och sen stannat där. Men dom försöker heller aldrig göra nåt mer som dom inte klarar av, det ska faktiskt premieras. Alltför för många försöker sig på att addera massa saker till en tunn gryta men det gör den bara värre, den fällan går inte VF i. Istället är det charmen som gör att det här kravlar sig upp över godkäntstrecket tycker jag, det är ingen vidare maginal dock.

Det är utan tvekan nån amerikansk klåpare som gjort urvalet till den här listan. För hur man kan ta denna Hanoi plattan och inte nån av de tre innan är fullständigt galet. Är det för att detta va geombrottsplattan i USA måntro... Så oerhört förutsägbart . Nog om detta. Lite NYDolls och ganska mycket Sweet och Slade, upphottat glamrockstrams alltså. Men ganska roligt trams. Precis lagom hjärndöd actionrock på sina ställe medan annat faller platt. Men som sagt det är ju fel platta vi får lyssna till. Såg faktiskt HR i någon reinkarnation, kan ha varit med Dregen på gitarr (?), på Liseberg för sådär 25 år sen, det var tämligen underhållande vill jag minnas. Lite så är det här med, det är ganska underhållande men minns du för mycket riskerar det att krackelera. Trots att det är fel platta är det stabilt godkänt. Hade man fått i sig en 10-12 statköl innan man lyssnat hade det blivit högre. Tänk dig då rätt platta (läs Self destruction blues) och en hel back ...tanken svindlar

Återigen får vi fel platta. Det är ett jävla ljusår mellan 81 och 82 i new wave världen. 1981 är "White car in Germany", singeln från Associates andra album, världens kanske häftigaste låt. 82 är det storbolag (Wea), Duran Duran har slagit igenom brett inte minst i USA, Så först 82 lansareas gruppen i staterna på allvar med Sulk och då som ett slags arty Duran Duran, i kölvattnet på deras framgång. Så Sulk låter dyr, överproducerad, lätt qwerky och rätt menlös, perfekt för en USA-lansering 1982 alltså. Men inget vidare för oss med fäbless för gränslandet mellan new wave och syntpop dom där åren mellan 79 och 83. Här finns utan tvekan en handfull rätt bra låtidéer plus en ganska så bra version av "Gloomy sunday", men det mesta som är bra göms undan i överproduktion och att dom slår knut på sig själva i en dyr studio. Jämför det med den knivskarpa minimalismen i "White car in Germany" från 81, det är ett universum emellan. Det blir en svag tvåa, för det är svårt att ge det underkänt trots allt Lyssna hellre på O.M.D. - Organisation, Duran Duran - Duran Duran, Ratata - Ratata,

Åh äntligen ett popalbum! (Ej sagt ironi, snarare sarkasm mot all jävla gitarrmusik vi tvingas utstå Dessvärre är det inget bra sådant. Jag hade förväntat mig fler potentiella hits och en high-end produktion av guds nåde. Men det är frapperande hitbefriat, det är egentligen bara de två inledande spåren som har hitkvalitet, resten är ren utfyllnad. Och produktion är inte dyr och särskilt fet alls, den är tunn och känns tafflig, gjord med vänsterhanden. Och ja jag vet att en av Cheirons kännemärken är att skala bort men då måste man ju i så fall boosta det lilla som är kvar. Produktionen har åldrats fruktansvärt illa. Jag har lyssnat på lite annat samtida i samma fåra (Justin T, Jennifer Lopez t.ex.) där är det bättre bett i produktion och därav håller den betydligt bättre idag också även om drt ibland tippar åt andra hållet istället där. Kanske visste man inte riktigt hur man skulle paketera Brittan här, det är ju debuten, eller så valde man helt enkelt att sätta begränsningar på reglarna så det skulle låta så snällt som bara möjligt. En annan sak slår mig, det här är startskottet till all den format tv musik (vi kan kalla den Idol, men det har funnits uppemot ett 15tal motsvarande) som vi fått sen dess, det börjar här i och med Brittan. Det går att föra ett jätteresonemang kring det, men nöjer mig med att konstatera och skuldbelägga Max Martin även för detta. Denniz Pop va da shit, Max Martin är en klåpare! Lyssna hellre på Spice Girls - Spice world, Justin Timberlake - Justified , Rovyn - Dont stop the music

Kul val av album, inte så öppenbart. Särskilt som Document också är sista albumet på lilla IRS innan man blev sajnade till storbolag Jag är svag för R.E.M. åren före genombrottet med "Losing my religion". Båda albumen "Document" och "Green" är genomgående bra, lägg därtill en rejäl bunt fina singlar så har du ett 80tal som inte skäms för sig. Det låter indie utan att vara det minsta svårtillgängligt eller poserande Tre helt strålande singlar i "End of the world", "Worksong" och “The one i love". Den senare kvalar med lätthet in på min topp 20 lista av bästa gitarrpoplåtar från 80talet. Men skivan är jämn och i stort sett fläckfri från bottennapp, det är ett band som här vuxit in i sin kostym. Vill gärna lyfta Peter Buck som får alldeles för lite kärlek. Han är otrolig på att hitta små finuerliga men bedårande gitarrslingor, en amerikansk Johnny Marr fast kanske ännu mer karaktäristisk. Stipe däremot är ingen vidare sångare och jag kan förstå om man har problem med honom, det har jag själv i stunder. Men aldrig så det stör helheten märkvärt. Fyran är stabil varken uppåt eller neråt, det här är kvalitetsindie från 80talet. Lyssna också på The House of Love - The House of Love (88), The Triffids - Born Sandy devotion,

Behövs inte skrivas något Själva den Platonska arketypen för en femma. Lyssna... inte på något annat

Uppfriskande med lite afrobeat. Har lyssnat på Fela massor med gånger utan att veta om det eller utan att veta vad med Fela som spelas. Ett household name på Nefs dansgolv under 90talet och hur många gånger har inte Mats Nileskär spelat Fela i p3 soul? Föga oväntat föredrar jag de funkigare elementen framför de jazziga. Så utomordentligt svängigt att det nästan blir löjligt. Går det ens att vara still till det här? Man vill bara svettas i ett tokigt rus. Trumsolo är dock aldrig okej, inte ens om det är Tony Allen som lirar. Vi kan lika gärna konstatera det här och nu att Tony Allen är rent objektivt musikhistoriens bästa trummis, rent objektivt alltså, det är ingen åsikt ens. Avslutningspartiet på "Black man's cry" är magnifikt, när Fela kvider och allting liksom studsar runt omkring. Men egentligen skiter jag i vilken låt som spelas, vad den heter, hur lång den är osv. Det är inte poängen här, det är funkens primala kraft och osviklighet. Det blir en stark trea, utan trumsolo hade det varit en fyra i de högre regionerna. Men ett album på fem spår där tjugo procent är trumsolo måste också få sina konsekvenser.

Jag gillar inte USA och då pratar jag inte generellt eller ens om den orangea freakshowen i första hand utan om musik, i synnerhet gitarrmusik Jag är anglofil, punkt. Utan att fastna i något alltför långt resonemang handlar det om att amerikansk musik vill verka vara tuff, ha attityd, vara ROCK. Brittisk musik har ett annat utgångsläge som utgår från POP, den har en bokhylla och en garderob, ett visst mått av förfining om man så vill. Någonting bortanför hur tufft en gitarr kan låta. Jag målar med den stora penseln här förstås, det finns massvis med motsägelser här och en mycket mer nyanserad bild. Jag säger heller inte att SY är ett obeläst band, snarare är dom motsatsen men dom präglas liksom många andra amerikanska band av attityd, av att vara tuffa och i förlängningen av rock. Den här skivan är en uppvisning i det, den är jättetuff, har jättecoola gitarrer men är helt menlös. Det finns nåt oklädsamt och ibland lite löjeväckande med det. "Disapperaer" är den enda låt jag tycker är bra den har ett lite annat tilltal.Däremot är alla låtar med Kim Gordon på sång jättedåliga, de är bara tomma skal av attityd. SY hör till dom sämsta i klassen, men eet finns ännu värre exempel.Jag kräver lite mer än en tuff gitarr av min musik. De må vara historiens kanske coolaste band men ledsen jag kan inte ge det här godkänt ens. Lyssna hellre på My Boody Valentine - Isn't anything, The Bear Quartet - Penny century

Här finns absolut ingenting att upptäcka, ingenting spännande. Allt är så oerhört förutsägbart. Musiken är helt oförarglig, inte dålig, den stör mig inte för fem öre. Låtarna i sig är det absolut inget större fel på, det är exakt vad man kan förvänta sig. Jag kan dessutom uppskatta det bitvis minimalistiska musikaliska anslaget, det hålls ganska rent. Jag skulle kunna tänka mig att lyssna på en instrumental version av plattan. Men sen är det ju det där med att nån jäkel öppnar käften. Jag klarar inte dom här Idol-gapiga rösterna av nåt wailmonster. Varenda frasering skall det tvångsmässigt wailas på, och däremellan gapas det som om nån vore i sjönöd, det går inte att lyssna på. Jag minns inte en enda låt och jag har ingen aning om vad hon gapar om, men det är nog inte meningen heller. Stryp sången bara, satsa på lite trevligt fördrinksskvall så funkar det alldeles utmärkt. Adele without Adele - the muzak version, jag hade givit det en chans. Har svårt att ge det här underkänt, låthantverket är helt ok, produktionen kanske t.o.m. bra. Det är en svag tvåa. Lyssna hellre på Sjöräddningens larmradiofrekvens

Låter vansinnigt daterat nu den här "bloggelektron" uppblandat med indie från 20ish år tillbaka. Jag ska erkänna det fanns grejer där som jag gillade...Då! Få saker har åldrats lika illa. MGMT var inte en av dom jag gillade då och är det verkligen inte nu heller. Musik som borde stannat på bloggarna, funnits där i några flykyiga ögonblick för att sen glömmas för all evighet. Det finns några helt ok poplåtar men samtidigt saknar dom helt popkvalité på nåt vänster. Jag nöjer där och går och lyssnar på nysläppt popmusik med Four Tet, Suede och Saint Etienne istället. En etta som sniffar på godkänt!

Då var det barbröstat 70tal igen. Var det Falklandskriget den här plattan var ansvarig för eller vad kom vi överens om? Utbrett över ett dubbelalbum dessutom. En frunktansvärd sångare, en gitarrglad gitarrhjälte och alldeles för mycket bluesrock som grundfundament. Jonas brukar påpeka sin avsmak för 80tals produktioner, 70talets rockproduktioner är min motsvarighet i så fall, det här är värsta tänkbara produktion i mina öronen. Då lyssnar jag ändå på en remastrad version, fast det kanske gör det värre (?). Det låter både illa och hopplöst daterat, fy fan! Det här är inte för mig, det finns ingenting med det här jag gillar eller ens har överseende med. Jag vill inte lyssna på det här. En svagare etta än The Who's 70talsrock

Undrade just när vi skulle behöva utsättas för symfonirock. Det positiva är att originalvinylen enbart består av 2 spår, tyvärr innebär det ändå 37 minuters musik. ...och nej jag tänker inte helt plötsligt recensera en deluxe utgåva bara för att det är den på bilden, det är originalalbumet som gäller. Detta är oerhört schizofrent och visst det ligger i genrens dna men min huvudvärk är densamma för det. 17 taktbyten på 45 sekunder, ena stunden låter det som en funkrocklåt och i nästa som Bo Hansson på MDMA, hur recenserar man det? Det finns ingen rim och reson nånstans. Men jag tänker inte slentrianmässigt avfärda det här. Det finns också korta partier som jag är musikaliskt tilltalande, helt okej eller rentav bra, som t.ex. när en vilsam orgel bara får ligga å puttra en liten liten stund i något som nästan blir ambient och innerligt, Det finns också nåt där när det i partier musiken liksom bara tar ny ansats mellan solon och taktbyten och bara blir ren kraft. Dessa partier är korta men också återkommande. Jag har hört värre saker, men jag har också hört betydligt bättre symfonirock. Med näbbar och klor håller det här sig över godkäntstrecket men det är verkligen en hårsmån. Lyssna hellre på Bo Hansson - Mellanväsen, Genesis - Selling England by the pound

"It doesn't matter if we all die" musikhistoriens absoslut bästa öppningsrad och programförklaring i ett. Välkommen till nihilismen, paranoian, vansinnet och hopplösheten. Efter "Pornography" gick det inte att dra det längre, det är mörkare och brutalare än någon black metal kommit i närheten av. Föjldaktligen avslutas skivan med raderna "I must fight this sickness, find a cure". The Cure skulle aldrig återvända till det här ofiltrerade bråddjupet igen, man blev popigare och mer metforiska. Robert Smith har i efterhand sagt att han känner sig generad över hur han så öppenbart blottade sitt missbruk, sin depression, sitt mörker under den här perioden (Faith, Pornography och The Top) för allmän beskådan på skiva. Men det mod, det utlämnadet och med den nödvändigheten är det skapar riktigt stor konst. Soundet! Reverbet! Trummorna! En vattendelare skulle jag vilja påstå. Soundet du antingen fullkomligt älskar eller bara tycker är jobbigt. Få skivor, om ens någon, i nån form av mainstream fåra har så utmärkande och utmanande sound, allt är vridet till max. Det är ett ljud som aldrig lämnar dig ifred, gastkramande. De spöklika ekorösterna i "Short term effect", de rastlösa trummorna i "Hanging garden", den accelerande hopplöstheten i "Siamese twins", det aparta gitarrsolot i "A strange day", domedagssynten i "Cold" och det febriga obehagliga vansinnet i titelspåret. Det finns något i varje spår som sticker ut, stramar åt ens nervknutar eller tar strypgrepp pá en. Omslaget är också fantastiskt, det ser ut precis som det låter, förvridet, mardrömslikt. Såg nånstans, i samband med senaste Cure-turnén, att "The figurehead" var den mest frekvent spelade låten live efter "Play for today" genom deras karriär. Man förstår varför, den är majestätisk, en mörk gotisk katedral. Jag får fortfarande gåshud och nåt fuktigt i ögonvrån av den. Världens kanske bästa band när dom är som bäst, mästerligt! Starkast femman så här långt för mig, t.o.m. bättre än Elvis, för det här lyckas kombinera osviklig kvalitet med att oxå vara utmanande. Svårslaget! Lyssna också på The Cure - Seventeen seconds, The Cure - Faith, Pink Milk - Purple

För mig är Gang Starr så som hiphop låter, blue printen för vad som är hiphop liksom. Det kanske säger nåt om när man verkligen hörde hiphop ordentligt för första gången, jag vet inte... Det betyder inte att det är den bästa hiphopen bara att här är facit. "Check the technique" är en ofrånkomlig banger, svåröverttäffad. Det finns en hel del andra bra spår också och såväl Guru's rap som Primiere's scratch och samplingar är fläckfria. Men det blir oxå lite segt långradigt med allt i stort sett samma tempo och vibe. Skulle mått bra av att kortas ned med några spår för att hålla intresset fokuserat. Samtidigt ligger en del på mig, jag borde ge några varv till för att verkligen komma in i den. Jazzen och funken är där så en stabil trea

Hopplöst trist musik med sporadisk hårdrocksdist. Enda behållningen är låten som Meg sjunger och sista spåret, den sistnämnda uppfattar i alla fall jag som ett humornummer

Vi har nog alla haft en hårdrockande kompis, gärna också gitarrist, som har spelat den här till absurdum och man tvingats utstå det. Med all rätt kanske, den har sina poänger. Har alltid uppskattat tyngden i "Sad but true" (är den möjligen nedstämd? Frågar en icke musikteoretiskt kunnig). "The unforgiven" är ju egentligen en countryballad har jag fattat först på senare år, kanske är det därför jag är svag för den. Bäst blir det kanske dock när trashrötterna får glimta fram emellanåt med punktempo och lite skitighet som i "Holier than thou" och "Through the never". James Hatfield är verkligen en genomusel sångare och dom obligatoriska gitarrsolona med många toner på kort tid är mer än lovligt enerverande. Men bortsett från "Nothing else matters" finns det inga riktiga bottennapp. Det är en någorlunda smakfull hårdrocksmacka. Jag tycker det finns roligare Metallica-grejer från tidigare i karriären när dom fortfarande verkligen var trash, här är dom mest ett vanligt ganska bra hårdrocksband. Således en rätt stark tvåa, med en vettig sångare hade nog blivit en trea.

Ahhh den livsbejakande partyfunken! Det är lössläppt funk, soul och rock, det är politiskt, barnramsor och bara upplyftande i en härlig gumbo. Jag tänker inte bryta ner det mer än så. En handfull låtar här som är totalt omöjliga att argumentera emot. "I want to take you higher" kan vara den ultimata partylåten nånsin. Dessvärre får vi också ett 13 minuters jam som skulle kunna varit med på Hendrixs plattan vi hade för ett tag sen, möjligen lite i svängigaste laget för Jimi bara. "Somebody's is watching you" faller också helt ur ramen och är ganska dålig faktiskt. Men vi väljer väl glädjen trots allt. Fyra stabila till Mr. Steawart

Så här mycket Metallica under en vecka har jag nog inte lyssnat på sen jag var 16, och då var det inte mitt val/fel. Precis allt som kan tänkas vara bra med Metallica har berövats. Här finns inte tillstymmelse till punk, skitighet , tyngd eller nåt som kan uppfattas som farligt. Det är direkt beklämande och smärtsamt att lyssna till. Måste ju vara med här pga att det är en av musihistoriens största kalkoner och det måste man ju kanske höra (?). Tänk om någon sagt till dom 1986 att dom skulle spela "Battery" med en jävla symfoniorkester tretton år senare. Det är lika otänkbart som att Sex Pistols skulle uppträda med finstämd jazzkvintett. Snacka om att gå vilse Ett gigantiskt magplask. Det luktar "död hud-Ceasar"... av! Keeeesssoooo!

Dom kan sin psykadeliska pop i San Franscisco. Har nog aldrig lyssnat igenom hela den här förut och jag blir lite förvånad över hur popigt det är. Soundet är riktigt bra för att vara 1967, bra separerat och klart, trummorna mestadels i en högtalare, nåt jag gillar. Låtmaterialet är starkt, kanske inga riktiga supertoppar men bra rakt över, förutom nåt meningslöst instrumentalt mellanspel är faktiskt en av hitarna (Whute rabbit) sämst. Sånginsatserna är också starka både på den kvinnliga och manliga sidan. Nu är kanske inte dom riktigt jämförbara, men om vi jämför i alla fall med Vevet Undergrounds bananplatta från samma år som vi hade, tycker jag detta är betydligt mer aptitligt med en tydlig lätthet och mindre flummeri. Och skulle man jämföra med ett mer renodlat popband som Beatles som försökte att bli psykadeliska, lyckas Jefferson bra mycket bättre att förena både pop och haschdimma. 1967 är ett bra år också då har ännu inte psykadelian blir besläktad med bluesrocken och övergår i oändliga solon och blir tungrodd. 1967 finns fortfarande solsken, oskyldighet och ren förälskelse där. Det va inte för inte Lundell skaldade om 67 67. Jag gillar det här, rätt skarpt faktiskt. Hela viben är skön, låtarna lagom korta, popen får skina och det är varierat. Genuint glad att jag fick lyssna på hela plattan och upptäcka det här. En parantes; lyssnade på nån utökad utgåva, där fanns en låt som hette "Go to her", det är synd att den inte är inkluderad i albumet, en riktig rökare faktiskt. Det härligt popiga anslaget gör att det här tippar över till en fyra för mig. Lyssna också på The Stone Roses - The Stone Roses, Love - Forever changes, Easy - Magic seed

Jackos bäst? Ja kanske, men inte superbra väl? När han fortfarande var mestadels svart, rent musikaliskt alltså. Här får vi Quincy's lyxdisko fyllt med storbandsblås och stråkar men också funkbas och wacka-wacka gitarr. "Rock with you" det är väl ungefär så bra som musik kan bli, en av världens bästa låtar då som nu. Resten på A-sidan (inklusive Dont stop) är mycket lättvikts-Prince, absolut inte dåligt, tvärtom men andra gör det bättre och funkigare. B-sidan inleder fint med titelspåret men kraschar duktigt sedan i nån tonårspop, smetiga ballad och onödig duett. Det är tur att den smygande jazzfunken i "I can't help it" kommer och bryter av med skivans nästbästa låt. För sen havererar det igen med låtsasdisko i avutningsspåret, den är ganska fruktansvärd. Där märks det tydligt att Quincy kommer från jazzen och inte riktigt vet vad han sysslar med, det är inte Moroder precision för dabsgolvet direkt. Thriller är ännu mer schizofren vilket gör det här till Jackos bästa trots allt, men den övertygar ju inte mer än i enstaka stunder. Svag trea Lyssna hellre på Prince - For you, Earth Wind and Fire - Raise!

Det här är ju rätt upp i min dalgång. Sofistikerat, tidlöst modernt, mjukt känsligt och brittiskt. Precis allt det som gör bra soulmusik fantastisk. .. .och då är jag inte ens säker på att detta är Sades bästa, "Stronger than pride" och Lover's rock" vill nog ha ett ord att säga till om i den debatten. Det är ofattbart att den är 40 år gammal, den skulle kunna varit släppt igår. En ostig saxofon har aldrig låtit bättre eller varit mer befogad. Det är frapperande hur basen är huvudinstrumentet på i stort sett samtliga låtar, den driver verkligen den här skivan rent musikaliskt. Adu har en av världens mest karaktäristiska röster och som hon använder den. Man blir fan kär! Texterna är ofta politiskt medvetna, gärna ifrån en personlig horisont (t.ex. Sally, When am i gonna make a livin' och Frankie's...). Här finns inte ett enda spår som faller ur ramen, som är sämre. T.o.m. Timmy Thomas klassiker lyckas hon göra till sin och enbart sin. "The quiet storm", det var väl Roberta Flack som var upphov till uttrycket. Men Sade gör om möjligt än mer skäl för det, för nog tas man med storm alltid. Klockren full pott!

Oerhört ojämnt. När han får till det så får han till det så in i helvete. Som i "Mary dont go around", den är verkligen fantastisk på alla vis. Men däremellan är han.också nästan en patisch på sig själv. Allra värst är "Our private life" som ju är en "Jag mår illa" i hurtfrisk countrytappning, den är direkt pinsam. Många av balladerna förstörs också av outhärdliga stråkar som gör dom onödigt kletiga. Men tre kanonlåtar och två rätt bra, räcker ändå för att styra upp en trea

Vilket fylleskrål! Alldeles underbart. Vad är det här ens, nån slags 50tals LoFi? Är det detta som kallas och menas med autetiskt eller "äkta"? Svårrecenserat. Kul i väldigt små doser, men bra ...nja ...över ett helt album (om än en 10a) ...knappast. Alldeles för "äkta" för mig men en tvåa för the effort

Omnämns ju ofta som ett referensverk för den tidiga samplingskonsten. Man förstår varför, och det är väl också därför den är med här. Användningen av samplingar för att bygga musiken är både imponerande och banbrytande. Huruvida musiken som kommer ut är bra kan man dock ha synpunkter på. Det är en skiva som kräver en del av dig och några lyssningar för att komma in i den. Jag har gett den fem varv och den växer fortfarande. Det innebär ju också att den faktiskt är intressant. Den funkiga ökenbluesen i "Regiment" är väl den mest öppenbara låten som tilltalar en direkt. Men här finns fler som utkristalliserar sig efterhand, exorcistpastorn i "Jezebel spirit" är inte dum. Mot slutet får Enos ambienta struktur mer utrymme och då ändrar skivan lite karaktär, "The carrier" med sin arabiska chill-out är riktigt bra och avslutande spåret också bra, spåren däremellan är dock helt hopplösa. Den behöver ännu mer tid den här skivan men en stark trea för nu