Egentligen bara en ganska medioker heavy metal platta, har ingenting musikaliskt att göra med black metal förutom att genren tog sitt namn härifrån. Kanske lite mer ondska och ockultism än average heavy metal från denna tid men mest tramsigt. Lyssna hellre på Judas Priest "British steel" eller nåt med Saxon från samma tidsepok.

På mitt ex står det att den kom 66 men det spelar kanske mindre roll. Ett pärlband ikoniska låtar men dess rykte är kanske lite orättvist gott, många av de här låtarna är bättre i coverversioner av andra artister än i dessa origonalversioner. Inflytandet går knappast att argumentera om, idémässigt är det delvis nyskapande för sin tid, men bandet låter faktiskt ganska taffligt och tråkigt och Nico är mer spännande solo än här. Tre år senare lät dom mycket mer sofistikerat och "färdiga", jag väljer det albumet alla dar i veckan. Sen kanske det bara är jag men all den där Reedska New York smartnessen står mig lite upp i halsen, det blir överdos av det över ett helt album. Lyssna hellre på The Velvet Underground - The Velvet Underground (1969), Stina Nordenstam - Dynamite, The Stooges - Funhouse

Hur mycket jag än älskar popperfektionen på Modern life... eller den lågintensiva ironin på Parklife så är det hit jag återvänder oftast och det är den här plattan som åldrats allra bäst. Glöm Song 2 för ett ögonblick, för det är dom lite bökiga och trasigt vackra låtarna som bär det här albumet, redan första singeln och albumöppnaren Beetlebum sätter tonen. Punkiga energiutbrott, dit man kan räkna Song 2 som i sin albumkontext låter mycket mer rimlig, bryter av förtjänstfullt. Men det är stommen av det bökiga och trasigt vackra som imponerar och allra klarast lyser Strange news from another star, vissa dagar Blurs bästa stund nånsin i min bok. En stark fyra! Lyssna också på Bob Hund - Omslag: Martin Kann, Smog - Wild love, Smog - Julius Ceasar

Usel 70talsrock så mycket ont den har att stå till svars för, Trustorhärvan, varvskrisen och Falklandskriget, är några exempel, troligen digerdöden också men där är bevisläget lite skralt. För mig har The Who alltid varit ett singelband, (Quardrophenia för sin kontext möjligen undantaget), och särskilt då modssinglarna från 60talet. När dom ska bli det "stora Rockbandet" som här blir dom mer än lovligt aptrista. Daltrey har fortfarande här en av de bästa rockrösterna och Townsend är i grunden en skicklig låtmakare men det hjälper liksom inte, det finns inga förmildrande omständigheter. Det är så vansinnigt barbröstat, ocharmigt och fruktansvärt att man smäller av. Det här är kanske inte 70talsrock när den är som allra sämst, det finns ett par trappsteg ner till, men ganska nära och en centraliserad glesbygdspolitik får den nog allt ta på sig i alla fall. Ettan är odiskutabel Lyssna hellre på The Rolling Stones -It's only rock'n'roll, Primal Scream - Give out but don't give up,

Jag avskydde den när den kom, tyckte den profiterade på annat "kvinnligt alternativt" som jag gillade. Idag har jag förlikat mig med den, kan t.o.m. bli glad när nån låt dyker upp på radion eller nånstans. Men ett helt album orkar man förstås inte med. Den fanns i varenda gymnasieflickrum man lyckades få tillträde till och jag tror hon har betytt en del för vår generations kvinnor och det är svårt att särskilja den biten från musiken. Det låter alternativt 90tal, spretigt och radiourvattnat i nån märklig linsgryta man inte blir riktigt klok på. Några av singlarna är riktigt bra ögonblicksradiopop (Head over heels, You learn, Hand in my pocket) medan en del rockigare saker faller oerhört platt. Som tidsmarkör och generationspamflett har den en poäng eller två. Som musikakiskt verk är den däremot tämligen menlös. Tvåa som lutar neråt. Lyssna också på The Juliana Hatfield Three - Become what you are, Heather Nova - Oyster, Marit Bergman - 3.00 A.M. serenades

Now we are talking, en svart skiva, kors i taket! Och inte vilken skiva som helst, utom Afrofuturismens moderskepp. Galenskapen, överdådet och groovet. Clinton det urflippade geniet, en Cassano i funkens tjänst. Många av Parliaments 70talsplattor är bra men delvis ojämna, det var förstås live man skulle upplevt dom för den rätta trippen. Men titelspåret är bara helt fantastiskt här, en klassiker lika bra idag som nånsin. Ytterligare några spår når skyhöga toppar men ett par faller oxå igenom och blir utfyllnad. Men groovet lämnar aldrig och kommer pågå in i evigheten. En gungande fyra Lyssna också på Rick James - Spacey love, Funkadelic - One nation under a groove, Stonefunkers - No problem 94 - Non-believers, stand back

NEJ! Hur mycket jag än älskar att skriva och läsa sågningar, för det är alltid dom bästa recensionerna. Men Nej det här går inte... Jag mår bokstavligen illa Jag lyssnar fan hellre på Venom Etta så svag att det borde va en nolla men det går tydligen inte Lyssna hellre på Bruce Springsteen & The E-Street Band - Born in the USA, Europe - The final countdown

Men va är det här för Emocore-industri? Saknar den chockverkan och den provoaktiva form av antimusik som industri lutar sig mot och så värst mycket känslor är det inte heller, mest nån form av "american angst" som bara är enerverande. För mig blir det här bara nån gapig hårdrocksvariant som jag då inte förstår mig på för fem öre, kanske är det bra i sin genre, jag vet inte...? Lyssnade lite på debuten (Pretty hate machine) också som verkade lite syntigare, den hade fler poänger i mina öron. Ledsen jag måste damma av ettan ... igen Lyssna hellre på Lädernunnan - Slow death EP, Trobbing Gristle - 20 jazz funk greats, Cabaret Voltaire - Red Mecca

Bob's finest, i hysfad men inte mördande konkurrens. Det är faktiskt få om ens något Dylanalbum som är så fokuserade och gedigna som detta. Vindlande kompositioner i Tangled up in the blue, Idiot wind och ...Jack of hearts. ...Big girl now berör mig forfarande på djupet trots alla coverversioner (där Hederos/Hellberg nog är den bästa), Shelter from the storm är och förblir helt fantastisk i sin enkelhet, troligen Dylans bästa låt i min bok. Med undantag för Meet me in the morning, som faller lite ur ramen,är de patos och självklarhet som präglar den här skivan som är imponerande . Då har jag inte ens nämnt ordet skillsmässoalbum och jag låter bli. Blir glad att vi äntligen fick ett kanonalbum så jag känner mig godhjärtad och generös och plockar fram femman om än en svag sådan Lyssna också på Eldkvarn - Utanför lagen, Bruce Springsteen - Tunnel of love, Aztec Camera - High land, hard rain

Vi tar det positiva först: Bullet in the blue sky, den är jättebra. Så nu var det färdigt. Faktiskt ännu sämre än jag mindes den. Kom på mig själv att sitta å lyssna på hur trummorna var mixade för att hitta nåt förmildrande. Men insåg då att när man nått dit, då är kanske bristen på innehåll i det här skrytbygget som är problemet inte att ljudteknikern spillt sitt örtte över bordet eller att Edges hatt är lika malplacerad som en kristdemokrat i Prideparaden. Fråga: varför gav man inte bort alla låtar till Pet Shop Boys istället? Det hade samtliga inblandade inklusive lyssnarna tjänat på. Står väl och väger, men känner mig gramse och besviken så det trillar nedåt., Etta Lyssna hellre på The Waterboys - This is the sea, U2 - Achtung baby, Imperiet - Tiggarens tal

Jag föredrar vilket 1995 års britpopband som helst framför detta, ge mig Ash, Mansun eller t.o.m. Menswear anyday. Det här är samma rätt serverad ljummen 10 år senare i nåt fåfängt försök att tro att det kan hända igen. Jag förstår inte vad detta kan ha för existensberättigande än mindre vad det gör på en sån här lista/genomgång? (Övriga album vi har lyssnat på här kan jag förstå vad dom gör här även om dom inte är bra) Det här ögonblicksmusik och inte ens särdeles bra sådan, problemet är bara att ögonblicket var 10 år innan det här släpptes och att det 20 år sen det släpptes nu. Vad ska jag liksom göra med den här nu? Det är dubbelfel och 0-30 i egen serve. Look good on the dancefloor ska vara single of the week i NME ena veckan, nästa vecka ska det vara någon annan singel och då ska AM vara bortglömda för all evighet. Det är så det funkar, det är så det ska funka och det är så det bör funka. Kan man ens sätta nåt annat än etta på det här även om man är inne på sån här musik? Lyssna hellre på Menswear - Nuiance, Franz Ferdinand - Franz Ferdinand, Timo Raisänen - I'm indian ...eller ännu hellre denna veckans single of the week i NME

Från Bowies bästa era. Det är funk och soul överallt, europeisk intellektualism finkänsligt utpotionerad, det är 70talsrock när den är som bäst nämligen genrebefruktande och storögt nyfiken utan att ta till teatrala gester. Det är ett litet tight blandfärgat band som verkligen är med på noterna. Shaft-inledningen på Stay överraskar mig varje gång. Den eleganta vita funkrocken i Golden years är bättre än allt Roxy Music nånsin försökte sig på och hörs fortfarande spelas av mer nogrannräknade DJs runt Medelhavet. Men Bowie är också på väg vidare, han förebrådar här både sin egen Berlinflytt och stilriktning men också en mer omspännande perspektivförskjutning, "it's too late, an european time is here" ylar han i titelspåret. Kraftwerk skulle snart förändra musikvärlden för alltid, den brittiska punken är alldeles runt knuten och soul skulle bli disco. Bowies finkalibrerade kulturradar har förstås fångat detta redan. STS är som att Bowie kramar ur de sista dropparna rock, funk och blues (eller läs Amerika om ni vill) ur sitt system innan något annat, något nytt får och måste ta vid. Han gör det förstås med den äran. Kanske är det mitt mest spelade Bowiealbum, jag tror det. Fyran är gjuten och den sneglar t.o.m. uppåt Lyssna också på Roxy Music - Siren, Blood Orange - Coastal grooves, David Bowie - I'm only dancing (the Soul tour 74) (Live), David Bowie - Live Nassau Coliseum '76

Hmmm... Ingen av RHs höjdpunkter. För mycket "vanlig" rock lyser igenom för min smak. Jag vill ha mitt RH snårigt och mer elektroniskt med fokus på det rytmiska. Det här blir lite av en halvmesyr. Det är ett jättestort steg fram jämfört med pisstråkiga föregångaren Hail to the thief men heller inte i närheten av den utmanande och spännande uppföljaren King of limbs. Närmast hitiga Jigsaw... är dock förträfflig, ytterligare tre spår (15 steps, weird fishes och All I need) lyssnar jag gärna på igen men helheten når inte fram. Det är ett godkänt album trots allt, så tvåan sitter säkert Lyssna hellre på Four Tet - There is love in you, Caribou - Swim, Nicolas Jaar - Siren

Aldrig lyssnat på förut, men inte så dum. Finns gott om nerv här. Det konsekventa pianot och cellon ger en fin sammanhållen helhet, kanske blir dock lite jämntjockt samtidigt och låtarna är generellt lite för långa. Shadowboxer tycker jag riktigt fin och ytterligare ett par spår höjer sig över massan. Känns som att detta är en textplatta, men jag skulle behöva några fler vändor för att få tillträde dit. Det blir fullt godkänt, med potential uppåt

Det ska sägas direkt, Clapton är lite av ett rött skynke för mig. Han är något av symbolen för det jag ogillar inom musik. Så med det sagt har jag kanske lite svårt att höra det här med öppna öron. Dagge skrev att det inte är några bieffekter av kokain. Jag har hittat en bieffekt, Eric Clapton album. En värre bieffekt är faktiskt svår att föreställa sig. - Det är så synd om mig för jag har knarkat bort min fru så jag åker till Miami å spelar in några av de kritvitaste (eller ska vi säga kokainvitaste) reggaelåtar världen har hört. Vet du vad Eric, jag lyssnar hellre på Just D's version av I shot the sheriff. Jag visste inte att det gick att spela så här osvängig musik som ändå har nån form av grundambition att svänga, det reggaeinflueade är rent påfrestande att lyssna till. Sen måsts han förstås spela lite bluesrock också, för det är ju så synd om honom. Det enda positiva där är väl att han inte är fullt så kär i sin gitarr som man kunde befara. Han är väl helt enkelt för kär i Columbia's finest istället. På Please stay with me tycker han väldigt mycket synd om sig själv, men han lyckas åtminstone efterapa Neil Young någorlunda. På Let it grow försöker han sig på ett lite lättare anslag och närmar han sig nästan lite försynt yacht rock men har missat det kräver en viss mån av förfining. Puh jag försökte med öppna öron, det kanske gick sådär, jag vet inte... Men över godkäntstrecket kommer han inte Lyssna hellre på The Rolling Stones - Black & blue,

Musik som inte borde tillåtas existera, jag blev just för censur. Vilken huvudvärk och det är inte gårdagens rosé som talar

Detta ändlösa jammande över ett helt dubbelalbum, det är mer än jag tål. Lundells dubbelalbum känns korta i jämförelse även om dom rent tidsmäsdigt är längre. Voodoo child är 15 min, 1983 dryga 13 min! Jimi är säkert skicklig och t.o.m. innovativ, men det ger mig absolut ingenting. Det finns några låtar som är mer renodlade och en av dem har han inte ens skrivit själv, även om han gör den till något annat än Bob. Närmast doo-woop-liknande andra spåret funkar också liksom ett par slå till, men sen är det gäsp monumentalt. Jag har inte mycket till övers för "duktiga" musiker än mindre för gitarrhjältar. Framförallt borde dom aldrig tillåtas breda ut sig, särskilt inte över dubbelalbum. Debuten med mer tydliga låtar och som mer har ett groove är milsvid bättre. Hade han skurit ner det till ett enkelalbum, fokuserat på låtar hade han klarat ett godkänt betyg. Men det gör inte den här tröstlösa jamsesionen. Lyssna hellre på The Jimi Hendrix Experience - Are you experienced?, Dinosaur Jr. - Farm, Hansson & Karlsson - Monument