Så märkligt. Dagen efter Brian Wilsons bortgång slumpas hans livsverk fram. Trots att det sätts och blötts i en evighet innan det till slut gavs ut låter fortfarande som ett skissblock. Ideer som prövas och avlöser varandra utan riktning i ett vansinnigt tempo. Samma tre-fyra melodier upprepas om och om igen. Eller är 50 olika låtar fördelade på 17 spår? Det är klassisk Beach Boys, det är pretentiöst, det är samtidigt tramsigt. Är det bra? Kanske snare intressant. I all sin ombytlighet blir det till slut enformigt

Murrig ljudbild, som vilket genomsnittligt 70-talsalbum. Trummor, bas, gitarr och en orgel. Grupper ger sig på blues och bluesrock. Inleder med en traditionell soul. Sången gör sig inte särskilt väl till låtarna. Sista spåret Riders on the storm, det enda som sticker ut och förmodligen ända anledningen till att albumet finns med på listan. Här låter sången bra.

Lekfullt. Funky. Blaxploatation. Flöjt. Punk-attityd. Inleder starkt. Tappar fart under andra halvan. Blir något enformigt, återupprepar sig. Skönt sväng rakt igenom. En skiva jag blir glad av att höra.

Hade kunnat få full pott om buskisen lämnats därhän.

En mörkbrun blöt filt ligger över hela inspelningen. Det låter som att bandet är i garaget och mikrofonerna i köket. 20 låtar är på tok för många. En utrensning hade varit på sin plats. Har finns några hyfsade låtar men inget som sticker ut 1979. Knappt godkänt.

En cover-platta. Bästa spår: Bobby Womacks Trust Me. I övrigt rätt trista version som gjorts bättre av många andra.

För tankarna till hobbyband på lokal stadsfestival. Lättuggat utan motstånd. Enformigt, blir snabbt tjatigt. Fjantig sång. "Rappen" i Get on Top är direkt pinsam. Det som gör det hela så svårt att ta till sig är att det verkar vara på fullt allvar. För tankarna till bandet i Boogie Nights. Jag skruvar olustigt på mig när jag läser texterna samtidigt som jag lyssnar. Är engelska textförfattarens modersmål? Ordförrådet verkar vara på en 10-årings nivå. Min första tanke var att ge albumet en tvåa i betyg, men ju mer jag lyssnar desto sämre blir det. Aldrig förr har funk och disco låtit så torrt, trist och stelt.

Stenhårt. Politiskt. Tungt sväng.

Fantastisk röst. Inlevelsen! Tyvärr märkt av dåtidens popproduktion. Mer pop än soul tyvärr. Smöriga körer som kanske inte alltid lyfter låtarna. Finns ett gott driv i rytm-sektionen. Kunde varit råare, mer soul eller mer country. Stark 3:a eller svag 4:a. Bästa spår: Beautiful Brown Eyes, You're Good for Me

Uppfriskande långsamt. Inleder försiktigt, tassande. Varje spår bättre än det bättre. Effektiva texter om kärlek, till livet, till människan, till Jah. Tight band, mäktig körtrio i the i-threes. Titelspåret är mäktig. A-sidan något mörkare. B-sidan; glädjebuskap. Bästa spår, omöjligt att välja.

Det hörs att Steve Mason ingår i bandet. Hans sentida album käns igen Det är typisk brittiskt Blandningen av och elektoniskt beats och pop En stark 4 Om jag hade hört detta 2001 när det gavs ut hade varit med på topp 10. Platsar det på 1001 bästa albumen någonsin? Förmodligen.

Som wu- tang, fast snällare/mesigare. Lauren Hill räddar skivan. Bästa spår: Redy or not. Fu-Gee--La. Att samåka Enya och få det att låta bra är genialiskt. Trista val av covers; Killing me softly och No woman no cry.

Imagine - sönder spelad Crippled inside - Monty Python music hall Jealous guy - håller fortfarande It's so hard: gubbrock-blues. Borde stannat i byrålådan. I don't wanna be a soldier: intresxsantast hittills men lyfter inte riktigt. Lennons röst är alldeles för vek och snäll för en sån här låt. Gimme some truth: gäsp Oh my love: pinsamt How do you sleep: släpar sig fram. Irriterande smöriga stråkar. Går på tomgång How?: lyrik från pennan av en genomsnittlig tonåring. Musikaliskt urtråkigt. Oh Yoko!: en bagatell. Att Lennon vill förklara sin kärlek offentligt är väl fint så. Inget dom borde gå till historien. Ulf Lundell på munspel? Samlad bedömning: en, kanske två ok/bra låtar. Trist produktion. Svag sång. Knappast topp 1001.

Show you the way. Slick 80-tals soul. I övrigt enformigt och trist. Hyllades när det kom. Jag förstod det inte då och inte heller nu.

Usa:s motsvarighet till Eddie Meduza? Försöker de vara komiker så är de inte särskilt roliga. När de blir pretentiösa blir det pinsamt. Plus för variationen; rock, punk och rockabilly. Emellanåt en fin desperation i sången. Är det ett medvetet val att spela in skivan i en kakburk? Bästa spår; sixteen blue, Seen your video.

Anonymt och intetsägande. Tuffa poser men inte så mycket att hämta efter att man skrapat lite på ytan.

Lysande

P4 Halland-rock. Snällt och småtrevligt.

60-tals tonårspop. Vit appropriering av svart blues och r 'n' b. Inte brödernas bästa album.

Gott sväng. Skönt New Orleans-piano. Original-blues. Något enformigt i längden. Ska man bara ha ett blues-album så det kanske detta? Är av uppfattningen att live-album inte hör hemma på den här typen av listor.

Ett konstprojekt som helt enkelt inte är särskilt spännande. Väldigt daterad ljudbild. Svag sånginsats. Låtar som bara pågår utan riktning eller sväng. Samplar vardagsljud för att någon upptäckt teknik och tycker det är roligt snarare än att det tillför något. Obegripligt att detta hyllas. Vad är det som någonsin varit progressivt med detta. Mossigt och trist! Även om omslaget är lätt igenkännligt så är det faktiskt rätt fult.

Förmodligen Dire Straits sämsta album. Märkligt text till Money For Nothing. Är den homofobisk, gubbsjuk och rasistisk? En vers om that faggot, en rad om banging on the congas like a chimpanzee. A-sidan mest trams, B-sidan mest tröttsam. Dire Straits övriga album betydligt bättre. Bästa spår Brothers In Arms.

Det här är plågsamt tråkigt. Det krävs en oerhörd viljestyrka för att ta sig igenom detta från början till slut. Ändlösa mello-ballader. "Här ska säljas. In med en hit-artist och ett gäng hit-låtskrivare." Det är möjligt att Adele haft ambitioner, men det hörs inte.

Mix mellan Elvis Costello och Bruce Springsteen. Stark 3:a

Passande titel. Så långt ifrån något nydanande man kan komma. Musicerande för musicerandets egen skull. De envisas med att brist ut i körsång jämt och ständigt, gärna kombinerat med ändlösa gitarrsolon. En låt om att inte klippa året. Jag ångrar inte att jag skänkte LP:n till välgörenhet. En svag 2:a i betyg.

Så märkligt. Dagen efter Brian Wilsons bortgång slumpas hans livsverk fram. Trots att det sätts och blötts i en evighet innan det till slut gavs ut låter fortfarande som ett skissblock. Ideer som prövas och avlöser varandra utan riktning i ett vansinnigt tempo. Samma tre-fyra melodier upprepas om och om igen. Eller är 50 olika låtar fördelade på 17 spår? Det är klassisk Beach Boys, det är pretentiöst, det är samtidigt tramsigt. Är det bra? Kanske snare intressant. I all sin ombytlighet blir det till slut enformigt

Inte dåligt men inte heller Bobbans bästa album. Låter lite trött. Några sömnpiller som Talkin' Blues. No Woman No Cry är sönderspelad.

Trevligt, men alldeles för mycket. Fin rock med toch av doula och country. En enkel-lp hade varit nog.

Jag har dålig koll på metal. Är detta nydanande? Sticker det ut och motiverar en plats på listan? Överlag svaga texter och refränger. Hyfsat varierat, men hade tjänat på att några låtar valts bort.

Old school. Trummaskin och rickriff. Slyngellyrik. Håller inte hela vägen, blir för enformigt. Är den med på listan bara för att fight for your right är med?

Soulig rock n roll från öarna. Country Comfort görs bättre av Elton. Stark 3:a, svag 4:a.

Det här växer för mig. Vid en första lyssning tänkte jag att detta var komplicerat för komplexitetens egen skull. Trumspelet håller ihop albumet och låtarna. Ett album att lyssna på, funkar också förvånansvärt bra som bakgrundsmusik när jag jobbar. En hel timmes lyssnande kan kännas övermäktigt. Men ett par låtar i taget, mycket bra. Geordie Greep har troligen lyssnat mycket på The Mars Volta. För mig, vissa paralleller till London Brew.

Inleder med starka poplåtar. I want your sex hade kunnat vara en Prince-låt. Andra halvan av skivan betydligt svagare. George Michael har en rätt anonym röst. Det saknas tryck som kommer fram främst när körer får utrymme.

Nä, Zeppelin är tydligen inte min grej. Oj så tröttsamt. Särskilt de rena Blues-låtarna är usla. Distad boogie woogie och en trummis som älskar sina cymbaler. Bästa spår: inget som utmärker sig.

Trip-hop tåget hade lämnat stationen för länge sedan när Goldfrapp köpte biljett. Till skillnad från Portishead som var både lokförare och konduktör så står Goldfrapp kvar än idag och väntar. Ja, det här albumet låter eomväntan på det tåg som redan gått.

Till största del en kulturgärning. Att föra ut cubansk musik och dessa legender till hela världen. Oerhört väl framfört, men i grund och botten schlager. Vackert så.

Medelmåttig 70-talsrock och musikal nummer. Bättre än Led Zeppelin.

Har aldrig tänkt på att Bridege over troubled water avslutas med bas och trummor som påminner om ett sjöslag. El Condor passa, farlig mark att beträda. Blir lätt panflöjtssprlamde indianer på valfri turistfälla. De håller sig på rätt sida gränsen. Cecilia. Catchy, men märklig text. Tokigt arrangemang. Keep the customer satisfied. Rockigare, helt ok So long Frank Lloyd Wright. Architects may come and go The boxer. Den ordlösa refrängen tycker jag drar ned helhetsintrycket av låten Baby driver. Svängigt trams The only living boy in new York. Skivans bästa spår jämte titelspåret. Why don't you write me. Folk, Rockabilly och ska i fin blandning. Bye bye love. Ren utfyllnad. Borde utelämnats, särkilt som handlkappen är outhärdlig. Song for the asking. Bitterljuv melodi och stämmor. Albumet har helt klart sina toppar

Hyfsat fonkigt. Saknas lite blod, svett och tårar