191
Albums Rated
2.45
Average Rating
18%
Complete
898 albums remaining
Rating Distribution
Rating Timeline
Taste Profile
1970s
Favorite Decade
Soul
Favorite Genre
US
Top Origin
Perfectionist
Rater Style ?
4
5-Star Albums
40
1-Star Albums
Breakdown
By Genre
By Decade
By Origin
Albums
You Love More Than Most
| Album | You | Global | Diff |
|---|---|---|---|
|
Bitches Brew
Miles Davis
|
5 | 3.3 | +1.7 |
|
C'est Chic
CHIC
|
5 | 3.34 | +1.66 |
|
Blue Lines
Massive Attack
|
5 | 3.38 | +1.62 |
|
The Only Ones
The Only Ones
|
4 | 2.92 | +1.08 |
|
Exodus
Bob Marley & The Wailers
|
5 | 3.94 | +1.06 |
|
Gasoline Alley
Rod Stewart
|
4 | 2.95 | +1.05 |
You Love Less Than Most
| Album | You | Global | Diff |
|---|---|---|---|
|
The Dark Side Of The Moon
Pink Floyd
|
1 | 4.43 | -3.43 |
|
Led Zeppelin
Led Zeppelin
|
1 | 4.1 | -3.1 |
|
Electric Ladyland
Jimi Hendrix
|
1 | 3.95 | -2.95 |
|
Physical Graffiti
Led Zeppelin
|
1 | 3.92 | -2.92 |
|
Back In Black
AC/DC
|
1 | 3.86 | -2.86 |
|
In Rainbows
Radiohead
|
1 | 3.84 | -2.84 |
|
Metallica
Metallica
|
1 | 3.79 | -2.79 |
|
Jagged Little Pill
Alanis Morissette
|
1 | 3.72 | -2.72 |
|
Californication
Red Hot Chili Peppers
|
1 | 3.7 | -2.7 |
|
Superunknown
Soundgarden
|
1 | 3.66 | -2.66 |
Artists
Favorites
| Artist | Albums | Average |
|---|---|---|
| CHIC | 3 | 4.33 |
Least Favorites
| Artist | Albums | Average |
|---|---|---|
| Adele | 3 | 1.33 |
| Led Zeppelin | 2 | 1 |
| Metallica | 2 | 1 |
| The Velvet Underground | 2 | 1.5 |
| U2 | 2 | 1.5 |
Controversial
| Artist | Ratings |
|---|---|
| Miles Davis | 2, 5 |
5-Star Albums (4)
View Album Wall
Popular Reviews
Brian Wilson
3/5
Så märkligt. Dagen efter Brian Wilsons bortgång slumpas hans livsverk fram.
Trots att det sätts och blötts i en evighet innan det till slut gavs ut låter fortfarande som ett skissblock. Ideer som prövas och avlöser varandra utan riktning i ett vansinnigt tempo. Samma tre-fyra melodier upprepas om och om igen. Eller är 50 olika låtar fördelade på 17 spår? Det är klassisk Beach Boys, det är pretentiöst, det är samtidigt tramsigt. Är det bra? Kanske snare intressant. I all sin ombytlighet blir det till slut enformigt
1 likes
1-Star Albums (40)
All Ratings
The Doors
2/5
Murrig ljudbild, som vilket genomsnittligt 70-talsalbum. Trummor, bas, gitarr och en orgel. Grupper ger sig på blues och bluesrock. Inleder med en traditionell soul. Sången gör sig inte särskilt väl till låtarna. Sista spåret Riders on the storm, det enda som sticker ut och förmodligen ända anledningen till att albumet finns med på listan. Här låter sången bra.
Beastie Boys
4/5
Lekfullt. Funky. Blaxploatation. Flöjt. Punk-attityd. Inleder starkt. Tappar fart under andra halvan. Blir något enformigt, återupprepar sig. Skönt sväng rakt igenom. En skiva jag blir glad av att höra.
OutKast
4/5
Hade kunnat få full pott om buskisen lämnats därhän.
Fleetwood Mac
2/5
En mörkbrun blöt filt ligger över hela inspelningen. Det låter som att bandet är i garaget och mikrofonerna i köket.
20 låtar är på tok för många. En utrensning hade varit på sin plats. Har finns några hyfsade låtar men inget som sticker ut 1979. Knappt godkänt.
Janis Joplin
2/5
En cover-platta. Bästa spår: Bobby Womacks Trust Me. I övrigt rätt trista version som gjorts bättre av många andra.
Red Hot Chili Peppers
1/5
För tankarna till hobbyband på lokal stadsfestival. Lättuggat utan motstånd. Enformigt, blir snabbt tjatigt. Fjantig sång. "Rappen" i Get on Top är direkt pinsam. Det som gör det hela så svårt att ta till sig är att det verkar vara på fullt allvar. För tankarna till bandet i Boogie Nights. Jag skruvar olustigt på mig när jag läser texterna samtidigt som jag lyssnar. Är engelska textförfattarens modersmål? Ordförrådet verkar vara på en 10-årings nivå. Min första tanke var att ge albumet en tvåa i betyg, men ju mer jag lyssnar desto sämre blir det. Aldrig förr har funk och disco låtit så torrt, trist och stelt.
Public Enemy
4/5
Stenhårt. Politiskt. Tungt sväng.
Solomon Burke
3/5
Fantastisk röst. Inlevelsen! Tyvärr märkt av dåtidens popproduktion. Mer pop än soul tyvärr. Smöriga körer som kanske inte alltid lyfter låtarna. Finns ett gott driv i rytm-sektionen. Kunde varit råare, mer soul eller mer country.
Stark 3:a eller svag 4:a.
Bästa spår: Beautiful Brown Eyes, You're Good for Me
Bob Marley & The Wailers
5/5
Uppfriskande långsamt. Inleder försiktigt, tassande. Varje spår bättre än det bättre. Effektiva texter om kärlek, till livet, till människan, till Jah. Tight band, mäktig körtrio i the i-threes. Titelspåret är mäktig. A-sidan något mörkare. B-sidan; glädjebuskap. Bästa spår, omöjligt att välja.
The Beta Band
4/5
Det hörs att Steve Mason ingår i bandet. Hans sentida album käns igen Det är typisk brittiskt Blandningen av och elektoniskt beats och pop En stark 4 Om jag hade hört detta 2001 när det gavs ut hade varit med på topp 10. Platsar det på 1001 bästa albumen någonsin? Förmodligen.
Fugees
3/5
Som wu- tang, fast snällare/mesigare. Lauren Hill räddar skivan. Bästa spår: Redy or not. Fu-Gee--La. Att samåka Enya och få det att låta bra är genialiskt. Trista val av covers; Killing me softly och No woman no cry.
John Lennon
2/5
Imagine - sönder spelad
Crippled inside - Monty Python music hall
Jealous guy - håller fortfarande
It's so hard: gubbrock-blues. Borde stannat i byrålådan.
I don't wanna be a soldier: intresxsantast hittills men lyfter inte riktigt. Lennons röst är alldeles för vek och snäll för en sån här låt.
Gimme some truth: gäsp
Oh my love: pinsamt
How do you sleep: släpar sig fram. Irriterande smöriga stråkar. Går på tomgång
How?: lyrik från pennan av en genomsnittlig tonåring. Musikaliskt urtråkigt.
Oh Yoko!: en bagatell. Att Lennon vill förklara sin kärlek offentligt är väl fint så. Inget dom borde gå till historien. Ulf Lundell på munspel?
Samlad bedömning: en, kanske två ok/bra låtar. Trist produktion. Svag sång. Knappast topp 1001.
Thundercat
2/5
Show you the way. Slick 80-tals soul.
I övrigt enformigt och trist. Hyllades när det kom. Jag förstod det inte då och inte heller nu.
The Replacements
2/5
Usa:s motsvarighet till Eddie Meduza? Försöker de vara komiker så är de inte särskilt roliga. När de blir pretentiösa blir det pinsamt. Plus för variationen; rock, punk och rockabilly. Emellanåt en fin desperation i sången. Är det ett medvetet val att spela in skivan i en kakburk?
Bästa spår; sixteen blue, Seen your video.
Alice In Chains
2/5
Anonymt och intetsägande. Tuffa poser men inte så mycket att hämta efter att man skrapat lite på ytan.
Massive Attack
5/5
Lysande
Aimee Mann
3/5
P4 Halland-rock. Snällt och småtrevligt.
The Everly Brothers
2/5
60-tals tonårspop. Vit appropriering av svart blues och r 'n' b. Inte brödernas bästa album.
Muddy Waters
3/5
Gott sväng. Skönt New Orleans-piano. Original-blues. Något enformigt i längden. Ska man bara ha ett blues-album så det kanske detta? Är av uppfattningen att live-album inte hör hemma på den här typen av listor.
Pink Floyd
1/5
Ett konstprojekt som helt enkelt inte är särskilt spännande. Väldigt daterad ljudbild. Svag sånginsats. Låtar som bara pågår utan riktning eller sväng. Samplar vardagsljud för att någon upptäckt teknik och tycker det är roligt snarare än att det tillför något. Obegripligt att detta hyllas. Vad är det som någonsin varit progressivt med detta. Mossigt och trist! Även om omslaget är lätt igenkännligt så är det faktiskt rätt fult.
Dire Straits
3/5
Förmodligen Dire Straits sämsta album. Märkligt text till Money For Nothing. Är den homofobisk, gubbsjuk och rasistisk? En vers om that faggot, en rad om banging on the congas like a chimpanzee. A-sidan mest trams, B-sidan mest tröttsam. Dire Straits övriga album betydligt bättre. Bästa spår Brothers In Arms.
Adele
1/5
Det här är plågsamt tråkigt. Det krävs en oerhörd viljestyrka för att ta sig igenom detta från början till slut. Ändlösa mello-ballader.
"Här ska säljas. In med en hit-artist och ett gäng hit-låtskrivare." Det är möjligt att Adele haft ambitioner, men det hörs inte.
Tom Petty and the Heartbreakers
3/5
Mix mellan Elvis Costello och Bruce Springsteen.
Stark 3:a
Crosby, Stills, Nash & Young
2/5
Passande titel. Så långt ifrån något nydanande man kan komma. Musicerande för musicerandets egen skull. De envisas med att brist ut i körsång jämt och ständigt, gärna kombinerat med ändlösa gitarrsolon. En låt om att inte klippa året. Jag ångrar inte att jag skänkte LP:n till välgörenhet.
En svag 2:a i betyg.
Brian Wilson
3/5
Så märkligt. Dagen efter Brian Wilsons bortgång slumpas hans livsverk fram.
Trots att det sätts och blötts i en evighet innan det till slut gavs ut låter fortfarande som ett skissblock. Ideer som prövas och avlöser varandra utan riktning i ett vansinnigt tempo. Samma tre-fyra melodier upprepas om och om igen. Eller är 50 olika låtar fördelade på 17 spår? Det är klassisk Beach Boys, det är pretentiöst, det är samtidigt tramsigt. Är det bra? Kanske snare intressant. I all sin ombytlighet blir det till slut enformigt
Bob Marley & The Wailers
3/5
Inte dåligt men inte heller Bobbans bästa album. Låter lite trött. Några sömnpiller som Talkin' Blues. No Woman No Cry är sönderspelad.
Wilco
3/5
Trevligt, men alldeles för mycket. Fin rock med toch av doula och country. En enkel-lp hade varit nog.
Slipknot
3/5
Jag har dålig koll på metal. Är detta nydanande? Sticker det ut och motiverar en plats på listan?
Överlag svaga texter och refränger. Hyfsat varierat, men hade tjänat på att några låtar valts bort.
Beastie Boys
3/5
Old school. Trummaskin och rickriff. Slyngellyrik. Håller inte hela vägen, blir för enformigt. Är den med på listan bara för att fight for your right är med?
Rod Stewart
4/5
Soulig rock n roll från öarna.
Country Comfort görs bättre av Elton.
Stark 3:a, svag 4:a.
The Mars Volta
4/5
Det här växer för mig. Vid en första lyssning tänkte jag att detta var komplicerat för komplexitetens egen skull. Trumspelet håller ihop albumet och låtarna. Ett album att lyssna på, funkar också förvånansvärt bra som bakgrundsmusik när jag jobbar. En hel timmes lyssnande kan kännas övermäktigt. Men ett par låtar i taget, mycket bra. Geordie Greep har troligen lyssnat mycket på The Mars Volta. För mig, vissa paralleller till London Brew.
George Michael
3/5
Inleder med starka poplåtar. I want your sex hade kunnat vara en Prince-låt. Andra halvan av skivan betydligt svagare. George Michael har en rätt anonym röst. Det saknas tryck som kommer fram främst när körer får utrymme.
Led Zeppelin
1/5
Nä, Zeppelin är tydligen inte min grej. Oj så tröttsamt. Särskilt de rena Blues-låtarna är usla. Distad boogie woogie och en trummis som älskar sina cymbaler. Bästa spår: inget som utmärker sig.
Goldfrapp
1/5
Trip-hop tåget hade lämnat stationen för länge sedan när Goldfrapp köpte biljett. Till skillnad från Portishead som var både lokförare och konduktör så står Goldfrapp kvar än idag och väntar. Ja, det här albumet låter eomväntan på det tåg som redan gått.
Buena Vista Social Club
4/5
Till största del en kulturgärning. Att föra ut cubansk musik och dessa legender till hela världen. Oerhört väl framfört, men i grund och botten schlager. Vackert så.
Queen
2/5
Medelmåttig 70-talsrock och musikal nummer. Bättre än Led Zeppelin.
Simon & Garfunkel
4/5
Har aldrig tänkt på att Bridege over troubled water avslutas med bas och trummor som påminner om ett sjöslag.
El Condor passa, farlig mark att beträda. Blir lätt panflöjtssprlamde indianer på valfri turistfälla. De håller sig på rätt sida gränsen.
Cecilia. Catchy, men märklig text. Tokigt arrangemang.
Keep the customer satisfied. Rockigare, helt ok
So long Frank Lloyd Wright. Architects may come and go
The boxer. Den ordlösa refrängen tycker jag drar ned helhetsintrycket av låten
Baby driver. Svängigt trams
The only living boy in new York. Skivans bästa spår jämte titelspåret.
Why don't you write me. Folk, Rockabilly och ska i fin blandning.
Bye bye love. Ren utfyllnad. Borde utelämnats, särkilt som handlkappen är outhärdlig.
Song for the asking. Bitterljuv melodi och stämmor.
Albumet har helt klart sina toppar
Blood, Sweat & Tears
3/5
Hyfsat fonkigt. Saknas lite blod, svett och tårar
G. Love & Special Sauce
1/5
Första intrycket: En blek kopia av Beck. Andra intrycket: Enformigt och stelt. Inte särskilt roligt. Efter 5 låtar är jag på väg att ge upp. Talanglöst jammande, ändlösa, humorlösa texter.
Påminner om bandet i David Lynch:s Fire walk with me
Funkadelic
4/5
Ett intro på 10 minuter, ett outro på 10 minuter (inklusive gökklocka och råmande kor) och däremellan 5 låtar på en total speltid om 36 minuter. Tänker att detta är mer ett live-band än ett band som ska göra album. Men det är funkigt och det gungar.
Bästa spår: You and your folks, me and my folks.
Neil Young
4/5
A-sidan mycket bra förutom den märkliga A man needs a maid. Stråkarna gör inte låten bättre. Även på B-sidans sämsta spår medverkar symfoniorkestern. Inte de starkaste texterna, men det finns en nerv i musiken och Youngs nasala röst.
Missy Elliott
4/5
You don't see Bill Gates beefing with Donald Trump cus they got paper. Ok, inledningen har inte åldrats så väl, men gunget finns kvar. Missy och Timbaland var ostoppbara runt den här tiden. Och det är fortfarande riktigt bra. Många bra spår. Nyupptäckt för mig Slide.
Frank Sinatra
3/5
En samling mediokra kärlekssånger som endast räddast av Sinatra's framförande. Trots Sinatra är det svårt att särskilja låtarna från varandra. Bakgrundsmusik.
3/5
Oasis. Verken mer eller mindre
The Only Ones
4/5
Trevlig ny bekantskap. Påminner om Roxy Music.
Michael Jackson
4/5
Nästan ett perfekt popalbum. Byt ut The Girl is mine och kasta ut Eddie van Halen
Rush
2/5
Tråkrock. Mest spännande: en som stämmer sin gitarr vid en porlande bäck.
Anthrax
2/5
Kareoke, huligan-körer. Taffliga gitarrsolon. Jag gillar verkligen inte sången. Inga låtar som står ut. Pinsamma texter; sämst Indians.
The Charlatans
3/5
One to another och Area 51, riktigt bra. Mer Primal Scream än Oasis, vilket är positivt.
The xx
3/5
Så väldigt brittiskt, sammansmältningen mellan pop och klubb. Skört och vackert. Men fastnar inte riktigt hos mig.
Circle Jerks
2/5
Punk. 14 låtar på 15 minuter. Något långrandigt.
Kings of Leon
2/5
Rock. Inge speciellt. Jag har svårt för sången.
A Tribe Called Quest
3/5
A Tribe Called Quest, småtrevligt men inte jättespännande.
A Tribe Called Quest
3/5
A Tribe Called Quest, småtrevligt men inte jättespännande.
Captain Beefheart & His Magic Band
4/5
Countryrock med soul.
Bill Callahan
3/5
Det finns så många av den här typen av singer/songwriter/"americana"-album. Men Bill Callahan har en röst och frasering som sticker ut. Dessutom en historieberättare. Produktionen för låtarna framåt. Men det blir inte mer än småtrevligt i längden.
The Doors
2/5
Bluesrock. Något bättre än LA Woman.
Kanye West
3/5
Svårt att skilja verket från upphovspersonen. Men om jag bortser från vad Kanye hittat på de senaste åren så är det en kompetent skiva. Bombastiskt, domedagsstämning men ändå med hit-potential. Ibland blir det för mycket av allt som i All of the lights. Det är också från och med denna låt som albumet blir mindre intressant. Mer eller mindre misogyna texter. Jag vill helst avfärda det här helt och hållet, men här finns ändå något intressant i Wests begynnande galenskap.
CHIC
4/5
Savoir Faire och Happy Man drar ned betyget. Le Freak och I Want Your Love drar upp betyget.
Brian Eno
2/5
Första halvan låter som en barnskiva. Inget fel med det, men inte särskilt spännande. Andra halvan mer eftertänksam och lågmäld. Men inte särskilt rolig att lyssna på. En föraning om Eno:s senare ambient-inspelningar?
Coldplay
1/5
U2, komplett med the Edges gitarrspel. Kräver fullständig koncentration för att skilja låtarna åt. Blir väldigt lätt bakgrundsmusik. Inget som sticker ut, skaver eller lämnar något som helst avtryck. Fruktansvärt tråkiga texter. Majoriteten verkar handla om att stå i kö och vänta på sin tur. Intetsägande, anonymt och meningslöst. Lobotomera och vattenkamma bröderna Gallagher så får man Coldplay. Hade det inte varit för att det spelades in 2000 hade jag trott att det var AI-genererat.
Bobby Womack
4/5
Mjukt, snyggt och svängigt.
Nick Cave & The Bad Seeds
4/5
Klassik Nick Cave. Rå bluesrock och mördarskrönor.
Blur
3/5
Nostalgi påverkar förmågan att bedöma Parklife rättvist. Helt klar många fina poplåtar. Girls & Boys och Parklife är fortfarande trevliga. To The End är briljant. Omväxlande kaxigheter, socialrealism och en del trams som inte åldrats så väl. Stark 3.a.
Soundgarden
1/5
En vägg av ljud utan sväng. Rock utan roll. Som att lyssna på en traktor som går på tomgång.
Venom
1/5
Det blir så lätt fel när ett band bygger sin musik på tuffhet. Vem tycker att satanisms är tufft? Blev någon annan än Siewert Öholm provocerad. Tomma poser och dålig teater. Låter som en gäng rollspelsentusiaster som vill spela punk. Rätt trist rakt igenom.
The Velvet Underground
2/5
60-tals flum. Två ok låtar: Sunday Morning, There She Goes Again. Relevant när den kom, men inte längre. Hamnar väl på listan främst utifrån hur många som säger sig ha inspirerats av skivan. Snarare ett museiföremål en ett levande musikaliskt verk.
Blur
4/5
Kanske blurs bästa album. Många starka låtar. Tramsigheten som fanns på Parklife och The Great Escape, som idag känns rätt tröttsam, har nästan helt försvunnit. Fin variation mellan låtarna från punkiga Chinese bombs till spöklika Death of a Party.
The Who
2/5
Jag har ingen relation till The Who sedan tidigare. Mitt intryck är att det är ett ojämnt album.
På minussidan Behind Blue Eyes. Jag har rätt svårt för musikalnumren såsom The Song is Over. Jag har ännu svårare för metatexter som i Getting in Tune; det är bättre att inte sjunga alls än att sjunga om att sjunga.
På plussidan: Baba O'Riley, Won't Get Fooles Again, Going Mobile.
I sina bästa stunder härligt skramligt röj. Men de stunderna infinner sig inte särskilt ofta. Ok, men inget album jag kommer återvända till.
Alanis Morissette
1/5
90-tals rock när den är som allra sämst. Gott om texter om män som lämnat henne. Jag vill också lämna det här bakom mig.
Fullkomligt vidrigt munspel i Head over Feet.
Parliament
4/5
Utomjordningarna från "The chocolate Milky way) har landat för att sprida p-funk. Afrofuturism och blaxploatation som svänger.
Bon Jovi
2/5
Svårt att ta sig an det här albumet utan förutfattade meningar. Hitsen har ingen kunnat undvika. Schlager komplett med tonartshöjning och allsångsrefränger. Dessa har jag hört till leda. Inte fullt så uselt som jag förväntat mig. Känns som de lyssnat sjukligt mycket på Van Halen. Här finns egentligen bara material till en ep. Resten är utfyllnad. Om man mot förmodan satt på skivan bör man stänga av efter Livin' On A Prayer. Svag 2:a.
Nine Inch Nails
3/5
Förutom Hurt har jag knappt hört Nine Inch Nails tidigare. Jag rätt svårt för Trent Reznors sång. I flera låtar funkar det inte alls. Bäst låter han i The Becoming och i Hurt. Jag tycker att skivan växer på mig. Jag gissar att Bowie inspirerades till viss del av detta inför Eartling. Särskilt de sista åtta spår tycker jag är bra. Det är en rå desperat ångest som går rakt igenom högtalarna. Men när jag summerar allt så är det inte riktigt min typ av musik. Klart godkänt.
Bob Dylan
2/5
Initially, Dylan considered recording Blood on the Tracks with an electric backing group, and contacted Mike Bloomfield. When the two met, Dylan ran through the songs he was planning to record, but he played them too quickly for Bloomfield to learn. Bloomfield later recalled the experience: "They all began to sound the same to me; they were all in the same key; they were all long. It was one of the strangest experiences of my life. He was sort of pissed off that I didn't pick it up."
Ta genast munspelet från Dylan! I mångt och mycket ett ändlöst malande. Dylan kan bättre.
2/5
Irländare som lajvar myten om Amerika. Det här ger mig inte mycket. Medelmåttigt.
Arctic Monkeys
3/5
Jag är lite svag för Arctic Monkeys men har inte lyssnat på deras debut tidigare. Fin indie/postpunk med influenser från disco och ska. Om ett album av Alex Turner ska vara med på lista så är nog the Last Shadow Puppets en värdigare kandidat.
David Bowie
4/5
Bowie kan sin sak. Till och med boggie woggie låter helt ok. Farligt nära queen I titelspåret, men Bowie styr in tåget på rätt spår.
Radiohead
1/5
"Wakey wakey rise and shine" mumlar/kvider Thom Yorke halvvägs in i skivan. Ingen lyssnar. Det här är ett riktigt sömnpiller. Mer ett sound än ett album. Det kanske finns fantastiska texter och tematik i låtarna men jag får ingen lust att ta reda på det. För mig är detta bara Muzak.
Fiona Apple
1/5
Varför är det här med på listan? De finns 1001 artister och album så låter exakt såhär.
Eric Clapton
1/5
Clapton är ingen vidare låtskrivare, så det är bra att bara tre av låtarna är hans och resten covers. Tyvärr är han inte heller någon vidare sångare. Det här blir mest en studie i social appropriering eller det manliga gitarrgeniet. Tänkte först att skivan var värd en tvåa för glimtar av hyfsat bluesgung, men efter att ha lyssnat igenom originalen går det inte att motivera ett högre betyg än en etta.
The Mars Volta
2/5
Aldrig hört talas om the mars volta tidigare. Albumet ska tydligen berätta en historia om en man som hamnar i en veckolång koma efter en överdos på morfin och råttgift. Det är omöjligt att få ut av texterna som mest verkar vara slumpmässiga ord staplade på varandra. Musiken är i mina öron ordinär rock som bandet försöker dölja med tempo- och taktbyten. I all sin strävan efter att vara ombytliga blir de trots allt ganska enformiga i längden. Det går att sminka grisen men den är ändå en gris.
Jimi Hendrix
1/5
Det handlar inte bara om vilka toner som spelas. Lika viktigt är vilka toner som inte spelas. Här finns inga tomrum, ingen chans för musiken att andas. Följdaktligen låter det dött.
Det låter som ett kompband som jammar i studion i väntan på artisten. Att eländet breder ut sig över 4 lp-sidor hjälper inte till. Barmhärtigt att flera låtar tonas ut (vissa till och med mitt i versen). Mer obegripligt är det andra låtar tillåts breda ut sig över 14 minuter.
Låter som en bootleg med outtakes snare än ett album.
The Allman Brothers Band
1/5
Pernha blir genast bönhörd av slumpgeneratorn! Ännu mer bluesjam.
Ett vitt bluesband i mängden som spelar bluesstandards. Om man ska spela standards så bör man tillföra något, så som Peps gör med sina texter. Det ända det här bandet bidrar med är svag sång. Ett live-album inspelat inför en sittande/sovande publik (?). Mellansnacket är underhållande: "vi ska spela en ny låt, det är en Elmore James-låt" (Elmore James dog 1963). Eller: "vår nästa låt är en blues". Sistaspåret är plågsamt långrandigt. Lyssna hellre på At Newport 1960 med Muddy Waters.
Beastie Boys
4/5
Lekfullt och funkigt. Blaxploatation-soundtrack, flöjt och punk-attityd. Inleder starkt. Tappar fart under andra halvan. Blir något enformigt när de instrumentala låtarna återupprepar sig. Då är ändå instrumentalerna andra halvans hödpunkter. Skönt sväng rakt igenom. En stark 3:a eller en svag 4:a.
Magazine
2/5
Omslaget signalerar konstnärsambitioner och tveksam talang. Och det är en rättvisande bild. Det finns delar i nästan alla låtar som jag kan uppskatta. Men det finns också en outhärdlig synt i nästan alla låtar. Postpunksången klarar jag inte heller av. Men jag gissar att synten och sången var gruppens signum? Recoil och Burst är riktiga bottenapp. Med andra ord, det här var inget för mig.
Sufjan Stevens
1/5
Jag fattar inte grejen med det här överhuvudtaget. Det låter som någon släppt in kulturskolan i studion. Alla instrument ska med! En gäng amatörer som anstränger sig till det yttersta för att låta proffsiga. Resultatet blir så fruktansvärt stelt och ointressant.
Är det meningen att texterna ska vara roliga? De är de inte. När Sufjan istället försöker vara historieberättare, blir det bara pinsamt. Sufjan själv verkar skämmas för sina texter, som han sjunger så försiktigt och utan inlevelse, så att ingen ska råka höra honom.
Faust
2/5
Småtrevligt, men rätt konventionellt. Hade förväntat mig mer sauerkraut i krautrocken.
U2
1/5
Det börjar uselt och det blir värre. Flera av låtarna går inte att höra från början till slut i nykter tillstånd. Varje gång Bono går upp i falsett vill jag omedelbart stänga av.
Violent Femmes
2/5
Inleder med en helt ok popsång. Sen tycker jag det mest blir trams som inte har åldrats särskilt väl.
Hanoi Rocks
1/5
Finsk glamrock? Förvånansvärt svängigt. Men inget som lämnar något bestående intryck. Varför spelar trummisen genomgående för ishockey-klscken. Var beredd att ge detta en mycket svag 2:.a, men titelspåret drog ned helhetsintrycket till en 1:a.
The Associates
2/5
Jag kommer inte förbi 80-talsproduktionen och sångstilen. I mina öron låter det väldigt daterat. Bra driv i trummorna. Men det tilltalar inte mig.
Britney Spears
1/5
Ska detta klassas som musik eller som utnyttjande av minderårig. Vuxna män skriver texter om hur en kvinna ska vara en man till lags och låter en 17-åring framföra dem. Djupt obehagligt att lyssna på.
R.E.M.
2/5
Det är inte uselt, med det är trist. Här finns ingen låt som jag vill höra igen. Inga melodier som sticker ut. Väldigt grå produktion.
Elvis Presley
4/5
Tillbaka på mammas gata. Memphis-soundet passar Elvis som hand i handske. Själv är jag också väldigt svag för country med soul. Det största minuset med albumet är att Suspicious minds och Kentucky rain inte fick plats. Men vilken avslutning: Any day now följt av In the ghetto!
Fela Kuti
3/5
Återigen ett live-album. Ginger Baker marknadsförs som den stora stjärnan, trots att han bara var på studiebesök i bandet för att lära av Tony Allen. Dessutom medverkar Baker bara på halva skivan. Just det här albumet sticker inte ut i Felas diskografi. The Africa'70 svänger men kanske inte de starkaste låtarna.
Sonic Youth
3/5
Jag har aldrig tagit mig tid att lyssna in mig på sonic youth. Jag hade förväntat mig mer oljud. Tycker det låter som rätt ordinär indierock. Det kanske inte är rätt val av album? Hitills verkar listan vara väldigt inriktad på kommersiella genombrott. Dirty boots och Titanium expose gillar jag. Cinderella's big score kanske är mer intressant än bra. Jag tar gärna emot tips om det är andra album med sonic youth som man ska lyssna istället.
Adele
1/5
Det här albumet slumpades fram för mig även innan vi startade gruppen. Det är plågsamt tråkigt. Det krävdes en oerhörd viljestyrka för att ta sig igenom detta från början till slut, då. Jag lyssnar inte en gång till på detta. Ändlösa mello-ballader.
"Här ska säljas. In med en hit-artist och ett gäng hit-låtskrivare." Det är möjligt att Adele haft ambitioner, men det hörs inte.
MGMT
2/5
Inte alls min grej. Glättigt och överproducerat.
Led Zeppelin
1/5
1975? Det måste ha låtit mossigt redan då. Första intrycket: boogie-woggie-blues-rock som pågår alldeles för länge. Ljudbild som om det vore inspelat med endast en mick i replokalen. Dessutom en dubbel. Med andra ord dubbelt så uselt. Ettan har aldrig känts mer självklar. Men andra skivan är något mer varierad. Night Flight hade kunnat varit en Rod Stewart-låt. Med darr på ribban klarar de en tvåa. Men så läser jag på om skivan . Tydligen spelade in material för 3 lp-sidor. Istället för att rensa ut de sämsta materialet så väljer de att fylla ut till en dubbel med tidigare överblivet material. Sådana beslut förtjänar en etta
2/5
Enligt skrönan kommer ett gäng apor med skrivmaskiner och oändligt tid till slut att skriva ned Shakespeares samlade verk. YES jobbar enligt samma princip. Om bara låtarna är tillräckligt långa så kommer till slut någon ton som går att lyssna på att fastna på band.
Det finns element här och där som har potential till att bli något. Men överlag går de vilse i sin iver att vara progressiva. Sången är ingen höjdare.
Efter tre låtar på 18, 10 och 8 minuter så slänger de in en meningslös cover på Simon & Garfunkels America.
The Cure
3/5
Tyvärr kom jobbet ivägen för en ordentlig genomlyssning. Det låter som the cure brukar låta: bra. Ingen låt dom omedelbart fastnar hos mig. Men känner att albumet kan växa på mig.
Gang Starr
3/5
Det låter ganska daterat. I många stycken som ett ledigare Public Enemy. Bitvis svängigt. Men om inte minnet sviker mig så blir Gang Starr betydligt bättre på senare skivor. Svag trea.
The White Stripes
3/5
Jag gillar band med en tydlig estetik. White stripes konsekventa användande av rött, svart och vitt är snyggt. Lika konsekvent som estetiken är musiken. Och det är väl här som problem uppstår. Det är svårt att hålla intresset uppe en hel skiva med bara gitarr, trummor och sång. Det känns därför gott när det smyger in en orgel eller ett piano i några låtar.
Jag tycker de flesta av Jack Whites låtar håller måttet. Seven nation army är fortfarande riktigt bra, trots att den skrålats på alla idrottsarenor i hela världen under 20 års tid. Ball and biscuit är en blues som gungar till skillnad mot det mesta av den bluesrock vi fått slumpade till oss. Men skivan hade nog mått bra av att kortas ned med några låtar. Little acorn är ingen höjdare. Hypnotize hade också kunnat strukits
Metallica
1/5
Musik för de tuffa killarna i mellanstadiet. Alla klichèer och innehållslösa poser bockas av. Gitarriffen som det ska headnangas till, det tillgjorda sätta att sjunga, den taktfast bastrumman och de pekoral baladerna. Det är så dumt att det blir pinsamt. Det går inte ens att skratta åt eländet.
Sly & The Family Stone
3/5
Stand! har några riktigt bra låtar: titelspåret, don’t call me… och Everyday people. Men här finns också den trista bluesjammiga Sex Machine. Som album håller det inte hela vägen. Det är ju uppföljaren There’s a riot… som är mästerverket.
Metallica
1/5
En dålig idé som utförs illa. Symfoniorkestern spelar för sig och Metallica gör sin grej, där emellan skrålar publiken. Det smälter inte ihop på något sätt. Även om man sminkar grisen så är den ändå en gris.
Jefferson Airplane
2/5
White Rabbit sticker ut och avslutande plastic fantastic lover är helt ok. I övrigt rätt ordinärt 60-talshippieflum. I mina öron inget vidare album. Två singlar och resten utfyllnad.
Michael Jackson
4/5
A-sidan är riktigt bra phillysoul. B-sidan inleds starkt med titelspåret, men där emellan, fram till avslutande Burn this disco out, är det inte särskilt bra. I mångt och mycket låter det som the Jacksons snarare än the king of pop. Han har inte riktigt hittat sitt eget uttryck ännu. Men det är jäkligt bra ändå. Vacklar mellan trean och fyran.
Sade
3/5
Det är Sades röst som är behållningen här. Tycker överlag att det är för smooth. Svag trea.
George Jones
3/5
Det är inte lätt att hänga med i George Jones diskografi. 80 studioalbum hann han med att spela in. Det här är hans femtionde. Vem vet hur ert står sig mot övriga 79?
Lite för välpolerat Nashville-sound för min smak. Titelspåret är klassik hjärtekrossare country; med rader som
She left me without mercy
Taking nothing but our baby and my heart
Men tyvärr med lite väl smetiga stråkar.
She loves the one she's with och Once you've had the best håller inte måttet.
Överlag saknar jag lite blod, som Person hade sagt. Svag trea.
Ramblin' Jack Elliott
2/5
En folksångare som sjunger låtar om vägglöss, skadeinsekter och kokain. Därutöver rena tramslåtar som Grey goose. Helt ok, men kan inte se att jag kommer att lyssna på detta igen.
Brian Eno
3/5
Som en instrumental syssling till Bowies Lodger. Eller som ett soundtrack. Det är idéer till låtar som aldrig får blomma ut. Blir väl bäst i Regiment även om jag inte är särskilt förtjust i den arabiska sången.
The Temptations
3/5
Omslaget andas svenskt 70-talsdansband. Vi slänger upp bandet i ett träd. Sen gör vi bilden lite oskarp och suddig i kanterna.
Men musiken är långt från de svenska dansbanorna. Det sofistikerat och rått på samma gång. Det är inte längre Motown-fabrikens hitkavalkad. Nu är det fullt ut the Whitfield Singers. Norman Withfield såg till att hans namn kom med på framsidan av omslaget. Papa was a Rolling Stone är ett mästerverk. Basen och trummorna som bara maler på medan låten får utvecklas. Det är så bra. Övriga låtar når inte upp till samma höga nivå.
Creedence Clearwater Revival
2/5
Titelspåret är helt ok träskblues. Sen trampas det mest vatten. Blir mer dansband än country med soul, tyvärr. Är det Björn Skifs som körar på avslutningsspåret?
Meat Loaf
1/5
Sentimental smörja och ordbajseri.
Musikalrock är inte min grej.
2/5
Första intrycket: Spa-musik med sambatrummor. Muzak för restauranger och caféer. Samba utan sväng.
Mot slutet artar det sig något. Lite mer suggestiv dub-känsla i framförallt A Noite Sem Fim.
Överlag för svalt och intetsägande för min smak.
Bob Dylan
3/5
Som album gillar jag detta bättre än Blood On The Tracks. Kankse mest för att Dylans nyttjande av munspel är begränsat. Men 11 låtar på 72 minuter blir för mycket Dylan. även om här finns flera starka låtar, Not dark Yet, Standing in the doorway, Trying to get to heaven och Make you fell my love. Någon av blues- och rockabilly-låtarna hade med fördel kunnat ha strukits.
David Bowie
4/5
Watch that man är väl helt ok, men ser blir det bara bättre. Med Mike Garsons piano tar Bowie nästa steg bort från glamrocken., inte minst i titelspåret. En av anledningarna till att Bowie fortfarande är intressant; hans strävan att ta sig vidare. Att inte göra samma platta om och om igen.
Franz Ferdinand
1/5
De fick en hit med Take me out. Den var väl kul i en vecka. Resten känns som sämre variation av Take me out. Samma typ av gitarriff och trumkomp återupprepas gång på gång. Väldigt svårt att motstå frestelsen att hoppa till nästa låt. Trist. Tack vare att det finns så mycket annat som är sämre så hade de kunnat fått en två. Men så klämmer de in några riktiga bottennapp på slutet så som Michael
Joan Baez
1/5
Jag vet inte hur okända dessa låtar var 1960, om det kunde ses som någon sorts kulturgärning att gräva fram dem? Idag känns det som en meningslös skiva. Flera av låtarna borde ha förblivit begravda. Arrangemangen är trista och jag tröttnar på Baez vibrato efter första spåret. Den avslutande spanska låten var droppen som fick bägaren att rinna över.
Aerosmith
1/5
Jag orkar inte med detta. Helt obegripligt att det kom med på listan.
Queen
2/5
Roligare än annat samtida brittiskt som Pink Floyd och Led Zeppelin. Jag har fått den slumpad till mig en gång tidigare. Men har redan glömt hur den lät. Det säger väl det mesta om vilket intryck det lämnat hos mig. B-sidans symfonirock är outhärdlig. Svag tvåa.
Rufus Wainwright
2/5
Vilket sömnpiller. Tur att det inte blev en dubbel som planerat. Är det en musikal? Ett Disney-soundtrack?
Artar sig något de sista spåren. Titelspåret Want och 11:11 är helt ok låtar. Men jag får ingen lust att höra Want two.
Morrissey
3/5
Helt ok pop-album. Jag har lyssnat igenom det ett par gånger, men inget som fastnar hos mig. Tycker Little MAn... och Break up the family var trevliga bekantskaper medan Angel... och Late night... inte tilltalar mig alls.
Wilco
2/5
Inte dåligt men heller inte fantastiskt på något vis. Stabil rock med en fot i den amerikanska myllan. Husmanskost, och det blir man ju snabbt mätt på. En dubbel är för mycket. Vem orkar med deluxe-utgåvan över fem skivor?
Miles Davis
2/5
Nej, nu går skam på torra land. Ett samlingsalbum på listan!
Inspelningarna i sig är mest av akademiskt intresse. Så här lät Miles innan han hittade rätt med Round about midnight och Kind of blue. Eller för den delen Sketches of Spain eller Bitches brew. Musiken får en tvåa men redaktörerna är underkända.
Eels
2/5
Låter så väldigt amerikanskt, nästan collegerock, fast inte så störigt grabbigt. Lite för mycket av skriva-på-näsan-texter.
Inte dåligt, men heller inget som sticker ut i mängden.
Jethro Tull
1/5
25 sekunder av Cross-eyed Mary lovar gott. I övrigt är skivan en trist blandning av hårdrocksriff, medeltidsballader och akustiskt folkrock.
Funkadelic
3/5
Öppningslåten med 10 minuter gitarrylande hoppar jag gärna över. Men vilket sväng på de efterföljande låtarna! Staples Singers har lämnat kyrkan för funken. Den skitiga och förvrängda basen i Me an my folk... är alldeles underbar.
Hendrix-ambtionerna i avslutande Wars of Armageddon drar tyvärr ner helhetsintrycket något.
Tangerine Dream
1/5
Jag finner personligen ingen mening i ambient musik. Jag vill inte ha bakgrundsmusik, jag vill lyssna på musik.
Van Morrison
4/5
Överlag riktigt fin soul av irländaren. Det blir lite glättigt emellanåt.
Into the Mystic är en fantastiskt låt. Moondance och Glad tidings har jag svårare för. En svag fyra landar jag i.
Kraftwerk
4/5
A-sidan är ok. Lite för mycket syntiga melodier för min smak. Men B-sidan är mästerlig. Tågrytmen som maler på. De spöklika syntarna. Det är industriellt för att sedan övergå i det vackra avslutande Frans Schubert och Endlos endlos.
The Temptations
3/5
Fina låtar men lite splittrat för ett album. Cloud Nine ger en föraning om Withfielfds psykedeliska soul. Texten är politisk på ett sätt som Motown inte brukade vara. Cloud Nine verkar inte riktigt höra hemma på albumet.
Övriga låtar är bra, men kanske inte fantastiska. Jag uppskattar att temptations tagit sig från den sockersöta Motown-popen till något annat. Ibland låter det nästan southern soul om dem.
Svängig rock n roll. Musik som inte tar sig själv på för stort allvar utan att bli tramsig. Även om Ronnie Lane är en sämre sångare än Rod tycker jag inte att det är negativt att han sjunger lead på ett par spår. Det bryter av och ger albumet en större variation utan att bli spretigt. Det är väl bara avslutande That's all you need som någon hade behövt se över texten en gång till. Stark trea.
Marilyn Manson
1/5
Inte bara tråkigt utan långtråkigt. 17 högst mediokra låtar som bara pågår.
Manson vill gärna vara en provokatör och möjligen provocerade han den kristna högern en gång i tiden. Idag är han bara provocerande tråkig.
Miles Davis
5/5
Jag kan ha förståelse för de som tycker att detta bara är ljud som pågår. Jag fick lpn förra sommaren aven bekant som rensade ut en vind. Trots att det är svårt att skilja låtarna åt, att det i mångt och mycket bara är ett groove eller jam som pågår, så gillar jag detta skarpt. Miles storhet i det här fallet är inte hans spel eller kompositioner, utan att han plockat ihop rätt musiker för att genomföra sin vision. Lysande!
John Mayall & The Bluesbreakers
2/5
Bluesalbum verkar det gå 13 på dussinet av på den här listan. Inget som sticker ut i mängden förutom en riktigt lam version av What'd I say, med ett omotiverat trumsolo. Jag lyssande på Ray Charles inspelning direkt efter John Mayall. Det var som att höra Elvis efter att ha lyssnat på Eilert Pilarm.
Linkin Park
1/5
Jag har lyssnat en gång. Det går räcka.
Portishead
4/5
Jag har inte lyssnat ordentligt på Dummy de senaste 20 åren. Jag tycker det har åldrats väldigt väl. Jag vill minnas en intervju i Musikbyrån där Portishead med bestämdhet tog avstånd från genren trip-hop eftersom de fanns så många usla band då som Portishead inte ville bli förknippande med. Flera starka låtar, ett sound som verkligen sticker ut. Beth Gibbons röst är perfekt för låtarna. Möjligen blir låtarna för lika varandra när man lyssnar på albumet i sin helhet från början till slut. Men överlag ett mycket bra album.
The Dave Brubeck Quartet
4/5
Jag kan ingenting om musikteori så jag bryr mig inte om att försöka förstå vad som var nydanande 1959 de olika taktarterna. Däremot konstaterar jag att Take five och Blue Rondo a la turk är fantastiska. Övriga spår är bra, men når inte upp till samma höjd. Fin variation mellan spåren. Sammantaget ett mycket fint jazzalbum.
Morrissey
2/5
Musikaliskt trist och själlöst. Produktionen låter livlös, särkilt trummorna. Med mycket där på ribban tar sig Morrisseys penna över godkäntnivån.
George Michael
2/5
Första halvan av skivan är ok pop. I want your sex, hyfsat svängig Prince-pastiche. One more try, riktigt trist. Andra halvan av skivan betydligt svagare. George Michael har en rätt anonym röst. Det saknas tryck, vilket gospelkörerna oftast avhjälper. Texterna är rätt trista och fulla av klicheer
Yes
2/5
Finns det något mer att säga om Yes som inte redan sagts vi recensionen av Close to the edge? Möjligen att detta har några fler inslag av traditionella poplåtar. Inte för att det hjälper. Svag tvåa.
Kings of Leon
2/5
Ordinär rock med Lynyrd Skynyrd- influenser. Någon gnutta Credence tycker jag mig också höra. Men mest låter det som Foo Fighters. Menlöst. Ingenting som tilltalar mig.
Elvis Costello
2/5
Inte Costellos bästa album. Jag gillar Costellos sång men tycker det saknas starka låtar. Några lågvattenmärken som This is hell och 20% Amnesia. Faktiskt inga låtar som är i närheten av att nocka mig. Bäst är nog All the Rage. Det blir godkänt, men inte mer än så.
The Human League
2/5
The things that dreams are made of tycker jag är rätt bra. I övrigt är jag inte särskilt förtjust i albumet. Låter nästan som Freestyle emellanåt.
AC/DC
1/5
Styltiga trummor och bas. Sången låter som om den presteras av en äldre man i respirator. En charmlös blek kopia av ZZ Top. När låtar skrivna efter 1950 har titlar som Rock and Roll Ain't no Noise Pollution, då vet man att det inte svänger. Om det finns någon underliggande humor som förklarar hur dumt det låter så går den mig helt förbi.
Echo And The Bunnymen
2/5
Echo and the Bunnymen är ett av många band som jag bara läst om men aldrig tagit mig tid till att lyssna på. I grunden tycker jag att här finns flera bra låtar med influenser eller referenser till Nick Cave, the cure och the Smiths. Men oj, vad det låter illa m produktionen. Sången är så högt mixad att inget annat hörs. I hörlurar fungerar det nästanmok, men från högtalarna låter det riktigt illa. Det här hade kanske kunnat sniffat på en fyra men nu landar det på knappt godkänt.
Neil Young
3/5
A-sidan mycket bra förutom den märkliga A man needs a maid. Stråkarna gör inte låten bättre. Även på B-sidans sämsta spår medverkar symfoniorkestern. Inte de starkaste texterna, men det finns en nerv i musiken och i Youngs nasala röst.
Crosby, Stills & Nash
2/5
Trist stämsång till gitarrplonkande. Inget vidare. Riktigt illa blir det i Guinnevere och i Lady of the Island. Lite bättre blir det i de mer grooviga låtarna som Pre-Road Downs. Avslutande 49 Bye-Byes hade kunnat vara riktigt bra om den bara hade varit instrumental. En mycket svag tvåa.
Holger Czukay
2/5
Lekfullt, men ibland över gränsen till tramsigt. Läser mig till att samplingsteknik och användandet av influenser från hela världen var nydanande och inflytelserikt när skivan kom. Det må så vara. Här finns fragment som jag uppskattar och andra som jag verkligen ogillar. Kul att höra något nytt, men mer än så blir det inte för mig.
Electric Light Orchestra
1/5
En dubbel-LP symfonisk melodiös boggie woggie. Jag är beredd att ge upp redan före den indelande låten är slut. Standin' in the rain outhärdlig. Är det steppdans jag hör i Jungle?
Fullt förståeligt att LP-skivan återfinns i de flesta loppisbackar.
Rod Stewart
3/5
Många riktigt bra låtar och Stewart tolkar dem väl. Bobby Womacks It’s all over now gör han bättre än Bobby.
Däremot håller jag Eltons version av Country Comfort högre. Roddens egna låtar gör inte heller bort sig i sammanhanget. Inte revolutionerande på något vis men en mycket fin skiva.
Nirvana
3/5
Överlag härligt skrammel. Går på tomgång i något enstaka spår, till exempel Rape me och Pennyroyal Tea. Men ändå så mycket bättre än andra band i genren (tänker på usla Soundgarden).
Dizzee Rascal
2/5
Har inte riktigt tagit mig tid till att lyssna ordentligt. En genomlysning har det blivit och det är tungt, minimalistiskt och väldigt mycket London-förort. Helt klart godkänt, men för många låtar som är aldeles för lika varandra.
The Cult
1/5
Tråkrock. Underkänt enbart genom att de tycker ty det är en bra idé att spela in en cover av born to be wild. I bästa fall låter de som ett coverband som fått en spelning på Strandhotellet.
Adele
2/5
Betydligt bättre än 25. Upptempolåtarna går att lyssna på men melloballader som Turning tables är jag helst utan. Andra halvan klart starkare med spår som I’ll be waiting, He won’t go och One and only.
Nusrat Fateh Ali Khan
1/5
Det verkar ha getts ut ett par hundra album med Nusrat per år från början av 70-talet och fram till idag. Imponerande med tanke på att han dog 1997. Allt som killen sjungit in ges tydligen ut. 2012 gavs albumet Immortal ut. Samma år gavs Immortal vol. 135 ut. Gjorde misstaget att lyssna på disc 1 via Spotifylänken. Men efter att ha lyssnat på disc 2 upptäcker jag att det inte spelade någon roll för betyget. Pakistansk religös folkmusik. Inte min genre. Jag tror inte att jag hade uppskattat låtarna även om jag förstått punjabi.
CHIC
4/5
När Niles Rodgers tilldelades Polarpriset konstaterade Lokko att Rodgers gitarrspel borde tilldelas priset varje år.
Med Risque drar Chic ner på tempot något och gör discon lite lyxigare, lite vuxnare, lite mer sofistikerat. Det är sjukt snyggt, inte bara gitarrspelet och basen som driver melodierna utan även housepianot.
Pixies
3/5
Har bara hört någon enstaka låt med pixies tidigare. Och utifrån detta album är det nog så de avnjuts bäst. Här finns några helt ok låtar (Hey, men 15 låtar är minst fem för många även om de lyckas hålla sig under 40 minuter totalt. Det blir ändå en svag trea.
Nirvana
3/5
Bättre än In utero. De låter mer färdiga här än på efterföljaren. Gott om hits. Bra men inget mästerverk.
Tom Petty and the Heartbreakers
3/5
Låter ibland som Elvis Costello (Breakdown) ibland som Springsteen (Hometown blues). Slyngelcharmigt, som det sneda leendet på omslaget
Pavement
2/5
Ytterligare ett band jag hört talas om men inte tagit tag i att lyssna på. Över lag händer det inte särskilt mycket. Blir väl roligast i countrydoftande Range life och i 5-4=Unity som lånat friskt från Dave Brubeck. Gold Sounds låter verkligen som Popsicle. Ok, men inte mer.
Dusty Springfield
3/5
En stark trio av låtar inleder skivan, sen blir det för mycket smörig stråkpop för min del. Det två avslutande spåren och Dustys leverans drar upp betyget till en trea.
Cyndi Lauper
2/5
Guilty pleasure. A- sidan är riktigt bra med undantag för Prince-låten. Jag kan till och med ha överseende med den avskyvärda virveltrumma som måste ses som ett brott mot mänskligheten.
B-sidan är däremot ett totalt haveri.
Sonic Youth
2/5
Jag hittar inte in i detta. Det är inte dåligt men här är inga låtar som sticker ut. Det är mest något som pågår. Funkar som bakgrundsmusik.
Incubus
1/5
Redan efter första riffet vill jag stänga av.
Fleet Foxes
3/5
Jag gillade detta skarpt när det kom. Hade det som trea på årsbästalistan. Normalt är jag inte så förtjust i stämsång, men här funkar det för det mesta. Några starka låtar (White Winter Hymnal och Ragged Wood) men också flera rätt trista spår, särkilt de tre avslutande. Inte lika förtjust idag som 2008.
PJ Harvey
4/5
Ett riktigt bra album. Om jag ska hitta något negativt så är det något för likartade låtar mot slutet.
The Rolling Stones
3/5
Överlag svängig rock med tydliga influenser från soul och country utöver den obligatoriska bluesen. Mick Jaggers sång är den svaga länken tycker jag. Smärtsamt tydligt i Love in Vain och i ylandet i Gimme Shelter. Är det verkligen Jagger eller har de lånat in Kim Larsen?
Trumspelet är fantastiskt. Driver fram alla låtar utan ett virvelslag för mycket.
Elliott Smith
2/5
Jag lyssnade mycket på uppföljaren XO när den kom. Den har en fylligare ljudbild och överlag starkare låtar. Either/Or blir i jämförelse för försiktig och lite menlös. Klart godkänt.
Prince
2/5
Jag har verkligen försökt gilla Prince, men han når inte hela vägen fram till mig. Ibland blir det bra funk, men oftast låter i mina öron som att han passerar över gränsen från lekfullt till tramsigt. Framför allt verkar han inte kunna begränsa sig överhuvudtaget vad gäller vad som ska ges ut. Här finns riktigt bra låtar (If I was your girlfriend, Sign ’O’ the Times) men också flera bottennapp (Play in sunshine, Hot thing, I could never take the place of you).
En enkel-LP hade höjt betyget men nu insisterade Prince på en dubbel (han gav åtminstone med sig från kravet på en trippel). Ur ett albumperspektiv är det också märkligt att slänga in ett live-spår.
The Velvet Underground
1/5
Vissa album växer på mig. Det här krymper. Jag gillar det mindre för varje genomlyssning. Låter till sist som ett gäng pretentiösa estetelever som repeterar.
Jacques Brel
2/5
Jag kan inte franska och då faller det mesta med den här inspelningen för. Varken rösten eller musiken är tillräckligt intressant för att stå på egna ben utan texten. Därmed blir det väldigt svårbedömt för mig.
Neil Young & Crazy Horse
2/5
När Young håller sig under fem minuter är det helt ok. Men när det blir taffligt bluesrocksjam för hela slanten vill jag inte varas med. Titelspåret är rätt bra resten är trist eller till och med uselt. En mycket svag tvåa.
CHIC
5/5
Inte en tråkig stund. Partiet en bit in i i want your love där bara Bernards bas och Niles gitarr hörs över trumkompet är värt en femma i sig. Luther Vanderos gör ju inte Chic sämre direkt.
Baaba Maal
2/5
Ibland glimtar det till med lite high life och ibland med lite ökenblues, men oftast är det för enahanda för min smak. Det är möjligt att texterna är fantastiska, men sången är det inte. En svag tvåa.
Sarah Vaughan
3/5
Fin röst och fin leverans. Tight band, riktigt bra piano. Inspelningen låter verkligen live utan att ljudkvaliteten brister. Men texterna är i tråkigaste laget. Det blir snabbt bakgrundsmusik till middagen.
Hole
1/5
Tråkrock. Förlagan till Pink! och annan tuff på ytan-musik.
Neil Young
3/5
Betydligt luftigare än förra albumet med Young. Gillar country-influenserna. Har inte hunnit lyssna allt för mycket på det.
The Fall
2/5
Postpunk som maler på. Ibland skramlar det. Ibland är det lite putslustig gladpunk. Inget som når fram till mig. Är inte särskilt förtjust i den här typen av pratsång.
L.A. är den låt som tilltalar mig mest.
John Lennon
2/5
Imagine - sönderspelad Crippled inside - Monty Python Jealous guy - håller fortfarande It's so hard: gubbrock-blues. Borde stannat i byrålådan. I don't wanna be a soldier: intressantaste spåret, men lyfter inte riktigt. Lennons röst är alldeles för vek och snäll för en sån här låt. Gimme some truth: helt ok Nixon-kommentar Oh my love: riktigt bottennapp How do you sleep: släpar sig fram. Irriterande smöriga stråkar. Går på tomgång How?: lyrik från pennan av en genomsnittlig tonåring. Musikaliskt urtråkigt. Oh Yoko!: en bagatell. Att Lennon vill förklara sin kärlek offentligt är väl fint så. Inget dom borde gå till historien. Ulf Lundell på munspel? Samlad bedömning: en, kanske två bra låtar. Trist produktion. Svag sång. Knappast topp 1001.
Sparks
2/5
Det finns en bra dokumentär om Sparks. Vet inte om den ligger kvar på SVT play. Se hellre den. För deras musik är inte särskilt rolig. Jag gillar inte sången. I dokumentären framhölls deras fyndiga texter. Mig går det över huvudet på.
The Black Crowes
2/5
Ett band som försöker låta exakt som Rolling Stones. Ingredienserna finns där men soppan är bukfylla snarare än aptitlig. Väldigt trist produktion. Det låter verkligen studioinspelat och långt ifrån svängig rock 'n' roll. En mycket svag tvåa.
The Police
1/5
Den som hört every breath you take och köpt albumet därefter blev nog besviken. Det här är musik som jag verkligen ogillar. En typ av proggrock som jag inte klarar av att uthärda.
Kate Bush
2/5
Jag kan köpa att albumet är med på listan. Produktionen i kombination med Bushs sång gör att det låter tillräckligt unikt. A-sidan är helt ok, men B-sidan är urtrist. Alldeles för mycket teater och folkmusik för min smak.
Killing Joke
2/5
Roligaste post-punken hittills.
Sabu
1/5
En bongotrumma gör inget album. Här har Blue Note, som brukar vara liktydigt med kvalitet, verkligen gått vilse i iverna att hitta nåt nytt och spännande. Det saknas låtar. Det bara trummas och ibland ylas det. När stränginstrument får vara med blir det bättre. Men inte bra.
Bruce Springsteen
4/5
Vad finns det att säga om Springsteen som inte redan är sagt. Ett väldigt bra album.
Fleetwood Mac
2/5
Jag fattar inte varför Fleetwood Mac är så kritikerrosade. Deras musik är överlag trist, ibland tramsig, men aldrig engagerande.
The Band
3/5
Det låter bra om Big Pink men det saknas de där riktigt bra låtarna för ett toppbetyg. Det är ett gott hantverk. Här finns å andra sidan inget dåligt och inget som faller ut ramen.