Så märkligt. Dagen efter Brian Wilsons bortgång slumpas hans livsverk fram. Trots att det sätts och blötts i en evighet innan det till slut gavs ut låter fortfarande som ett skissblock. Ideer som prövas och avlöser varandra utan riktning i ett vansinnigt tempo. Samma tre-fyra melodier upprepas om och om igen. Eller är 50 olika låtar fördelade på 17 spår? Det är klassisk Beach Boys, det är pretentiöst, det är samtidigt tramsigt. Är det bra? Kanske snare intressant. I all sin ombytlighet blir det till slut enformigt

Murrig ljudbild, som vilket genomsnittligt 70-talsalbum. Trummor, bas, gitarr och en orgel. Grupper ger sig på blues och bluesrock. Inleder med en traditionell soul. Sången gör sig inte särskilt väl till låtarna. Sista spåret Riders on the storm, det enda som sticker ut och förmodligen ända anledningen till att albumet finns med på listan. Här låter sången bra.

Lekfullt. Funky. Blaxploatation. Flöjt. Punk-attityd. Inleder starkt. Tappar fart under andra halvan. Blir något enformigt, återupprepar sig. Skönt sväng rakt igenom. En skiva jag blir glad av att höra.

Hade kunnat få full pott om buskisen lämnats därhän.

En mörkbrun blöt filt ligger över hela inspelningen. Det låter som att bandet är i garaget och mikrofonerna i köket. 20 låtar är på tok för många. En utrensning hade varit på sin plats. Har finns några hyfsade låtar men inget som sticker ut 1979. Knappt godkänt.

En cover-platta. Bästa spår: Bobby Womacks Trust Me. I övrigt rätt trista version som gjorts bättre av många andra.

För tankarna till hobbyband på lokal stadsfestival. Lättuggat utan motstånd. Enformigt, blir snabbt tjatigt. Fjantig sång. "Rappen" i Get on Top är direkt pinsam. Det som gör det hela så svårt att ta till sig är att det verkar vara på fullt allvar. För tankarna till bandet i Boogie Nights. Jag skruvar olustigt på mig när jag läser texterna samtidigt som jag lyssnar. Är engelska textförfattarens modersmål? Ordförrådet verkar vara på en 10-årings nivå. Min första tanke var att ge albumet en tvåa i betyg, men ju mer jag lyssnar desto sämre blir det. Aldrig förr har funk och disco låtit så torrt, trist och stelt.

Stenhårt. Politiskt. Tungt sväng.

Fantastisk röst. Inlevelsen! Tyvärr märkt av dåtidens popproduktion. Mer pop än soul tyvärr. Smöriga körer som kanske inte alltid lyfter låtarna. Finns ett gott driv i rytm-sektionen. Kunde varit råare, mer soul eller mer country. Stark 3:a eller svag 4:a. Bästa spår: Beautiful Brown Eyes, You're Good for Me

Uppfriskande långsamt. Inleder försiktigt, tassande. Varje spår bättre än det bättre. Effektiva texter om kärlek, till livet, till människan, till Jah. Tight band, mäktig körtrio i the i-threes. Titelspåret är mäktig. A-sidan något mörkare. B-sidan; glädjebuskap. Bästa spår, omöjligt att välja.

Det hörs att Steve Mason ingår i bandet. Hans sentida album käns igen Det är typisk brittiskt Blandningen av och elektoniskt beats och pop En stark 4 Om jag hade hört detta 2001 när det gavs ut hade varit med på topp 10. Platsar det på 1001 bästa albumen någonsin? Förmodligen.

Som wu- tang, fast snällare/mesigare. Lauren Hill räddar skivan. Bästa spår: Redy or not. Fu-Gee--La. Att samåka Enya och få det att låta bra är genialiskt. Trista val av covers; Killing me softly och No woman no cry.

Imagine - sönder spelad Crippled inside - Monty Python music hall Jealous guy - håller fortfarande It's so hard: gubbrock-blues. Borde stannat i byrålådan. I don't wanna be a soldier: intresxsantast hittills men lyfter inte riktigt. Lennons röst är alldeles för vek och snäll för en sån här låt. Gimme some truth: gäsp Oh my love: pinsamt How do you sleep: släpar sig fram. Irriterande smöriga stråkar. Går på tomgång How?: lyrik från pennan av en genomsnittlig tonåring. Musikaliskt urtråkigt. Oh Yoko!: en bagatell. Att Lennon vill förklara sin kärlek offentligt är väl fint så. Inget dom borde gå till historien. Ulf Lundell på munspel? Samlad bedömning: en, kanske två ok/bra låtar. Trist produktion. Svag sång. Knappast topp 1001.

Show you the way. Slick 80-tals soul. I övrigt enformigt och trist. Hyllades när det kom. Jag förstod det inte då och inte heller nu.

Usa:s motsvarighet till Eddie Meduza? Försöker de vara komiker så är de inte särskilt roliga. När de blir pretentiösa blir det pinsamt. Plus för variationen; rock, punk och rockabilly. Emellanåt en fin desperation i sången. Är det ett medvetet val att spela in skivan i en kakburk? Bästa spår; sixteen blue, Seen your video.

Anonymt och intetsägande. Tuffa poser men inte så mycket att hämta efter att man skrapat lite på ytan.

Lysande

P4 Halland-rock. Snällt och småtrevligt.

60-tals tonårspop. Vit appropriering av svart blues och r 'n' b. Inte brödernas bästa album.

Gott sväng. Skönt New Orleans-piano. Original-blues. Något enformigt i längden. Ska man bara ha ett blues-album så det kanske detta? Är av uppfattningen att live-album inte hör hemma på den här typen av listor.

Ett konstprojekt som helt enkelt inte är särskilt spännande. Väldigt daterad ljudbild. Svag sånginsats. Låtar som bara pågår utan riktning eller sväng. Samplar vardagsljud för att någon upptäckt teknik och tycker det är roligt snarare än att det tillför något. Obegripligt att detta hyllas. Vad är det som någonsin varit progressivt med detta. Mossigt och trist! Även om omslaget är lätt igenkännligt så är det faktiskt rätt fult.

Förmodligen Dire Straits sämsta album. Märkligt text till Money For Nothing. Är den homofobisk, gubbsjuk och rasistisk? En vers om that faggot, en rad om banging on the congas like a chimpanzee. A-sidan mest trams, B-sidan mest tröttsam. Dire Straits övriga album betydligt bättre. Bästa spår Brothers In Arms.

Det här är plågsamt tråkigt. Det krävs en oerhörd viljestyrka för att ta sig igenom detta från början till slut. Ändlösa mello-ballader. "Här ska säljas. In med en hit-artist och ett gäng hit-låtskrivare." Det är möjligt att Adele haft ambitioner, men det hörs inte.

Mix mellan Elvis Costello och Bruce Springsteen. Stark 3:a

Passande titel. Så långt ifrån något nydanande man kan komma. Musicerande för musicerandets egen skull. De envisas med att brist ut i körsång jämt och ständigt, gärna kombinerat med ändlösa gitarrsolon. En låt om att inte klippa året. Jag ångrar inte att jag skänkte LP:n till välgörenhet. En svag 2:a i betyg.

Så märkligt. Dagen efter Brian Wilsons bortgång slumpas hans livsverk fram. Trots att det sätts och blötts i en evighet innan det till slut gavs ut låter fortfarande som ett skissblock. Ideer som prövas och avlöser varandra utan riktning i ett vansinnigt tempo. Samma tre-fyra melodier upprepas om och om igen. Eller är 50 olika låtar fördelade på 17 spår? Det är klassisk Beach Boys, det är pretentiöst, det är samtidigt tramsigt. Är det bra? Kanske snare intressant. I all sin ombytlighet blir det till slut enformigt

Inte dåligt men inte heller Bobbans bästa album. Låter lite trött. Några sömnpiller som Talkin' Blues. No Woman No Cry är sönderspelad.

Trevligt, men alldeles för mycket. Fin rock med toch av doula och country. En enkel-lp hade varit nog.

Jag har dålig koll på metal. Är detta nydanande? Sticker det ut och motiverar en plats på listan? Överlag svaga texter och refränger. Hyfsat varierat, men hade tjänat på att några låtar valts bort.

Old school. Trummaskin och rickriff. Slyngellyrik. Håller inte hela vägen, blir för enformigt. Är den med på listan bara för att fight for your right är med?

Soulig rock n roll från öarna. Country Comfort görs bättre av Elton. Stark 3:a, svag 4:a.

Det här växer för mig. Vid en första lyssning tänkte jag att detta var komplicerat för komplexitetens egen skull. Trumspelet håller ihop albumet och låtarna. Ett album att lyssna på, funkar också förvånansvärt bra som bakgrundsmusik när jag jobbar. En hel timmes lyssnande kan kännas övermäktigt. Men ett par låtar i taget, mycket bra. Geordie Greep har troligen lyssnat mycket på The Mars Volta. För mig, vissa paralleller till London Brew.

Inleder med starka poplåtar. I want your sex hade kunnat vara en Prince-låt. Andra halvan av skivan betydligt svagare. George Michael har en rätt anonym röst. Det saknas tryck som kommer fram främst när körer får utrymme.

Nä, Zeppelin är tydligen inte min grej. Oj så tröttsamt. Särskilt de rena Blues-låtarna är usla. Distad boogie woogie och en trummis som älskar sina cymbaler. Bästa spår: inget som utmärker sig.

Trip-hop tåget hade lämnat stationen för länge sedan när Goldfrapp köpte biljett. Till skillnad från Portishead som var både lokförare och konduktör så står Goldfrapp kvar än idag och väntar. Ja, det här albumet låter eomväntan på det tåg som redan gått.

Till största del en kulturgärning. Att föra ut cubansk musik och dessa legender till hela världen. Oerhört väl framfört, men i grund och botten schlager. Vackert så.

Medelmåttig 70-talsrock och musikal nummer. Bättre än Led Zeppelin.

Har aldrig tänkt på att Bridege over troubled water avslutas med bas och trummor som påminner om ett sjöslag. El Condor passa, farlig mark att beträda. Blir lätt panflöjtssprlamde indianer på valfri turistfälla. De håller sig på rätt sida gränsen. Cecilia. Catchy, men märklig text. Tokigt arrangemang. Keep the customer satisfied. Rockigare, helt ok So long Frank Lloyd Wright. Architects may come and go The boxer. Den ordlösa refrängen tycker jag drar ned helhetsintrycket av låten Baby driver. Svängigt trams The only living boy in new York. Skivans bästa spår jämte titelspåret. Why don't you write me. Folk, Rockabilly och ska i fin blandning. Bye bye love. Ren utfyllnad. Borde utelämnats, särkilt som handlkappen är outhärdlig. Song for the asking. Bitterljuv melodi och stämmor. Albumet har helt klart sina toppar

Hyfsat fonkigt. Saknas lite blod, svett och tårar

Första intrycket: En blek kopia av Beck. Andra intrycket: Enformigt och stelt. Inte särskilt roligt. Efter 5 låtar är jag på väg att ge upp. Talanglöst jammande, ändlösa, humorlösa texter. Påminner om bandet i David Lynch:s Fire walk with me

Ett intro på 10 minuter, ett outro på 10 minuter (inklusive gökklocka och råmande kor) och däremellan 5 låtar på en total speltid om 36 minuter. Tänker att detta är mer ett live-band än ett band som ska göra album. Men det är funkigt och det gungar. Bästa spår: You and your folks, me and my folks.

A-sidan mycket bra förutom den märkliga A man needs a maid. Stråkarna gör inte låten bättre. Även på B-sidans sämsta spår medverkar symfoniorkestern. Inte de starkaste texterna, men det finns en nerv i musiken och Youngs nasala röst.

You don't see Bill Gates beefing with Donald Trump cus they got paper. Ok, inledningen har inte åldrats så väl, men gunget finns kvar. Missy och Timbaland var ostoppbara runt den här tiden. Och det är fortfarande riktigt bra. Många bra spår. Nyupptäckt för mig Slide.

En samling mediokra kärlekssånger som endast räddast av Sinatra's framförande. Trots Sinatra är det svårt att särskilja låtarna från varandra. Bakgrundsmusik.

Oasis. Verken mer eller mindre

Trevlig ny bekantskap. Påminner om Roxy Music.

Nästan ett perfekt popalbum. Byt ut The Girl is mine och kasta ut Eddie van Halen

Tråkrock. Mest spännande: en som stämmer sin gitarr vid en porlande bäck.

Kareoke, huligan-körer. Taffliga gitarrsolon. Jag gillar verkligen inte sången. Inga låtar som står ut. Pinsamma texter; sämst Indians.

One to another och Area 51, riktigt bra. Mer Primal Scream än Oasis, vilket är positivt.

Så väldigt brittiskt, sammansmältningen mellan pop och klubb. Skört och vackert. Men fastnar inte riktigt hos mig.

Punk. 14 låtar på 15 minuter. Något långrandigt.

Rock. Inge speciellt. Jag har svårt för sången.

A Tribe Called Quest, småtrevligt men inte jättespännande.

A Tribe Called Quest, småtrevligt men inte jättespännande.

Countryrock med soul.

Det finns så många av den här typen av singer/songwriter/"americana"-album. Men Bill Callahan har en röst och frasering som sticker ut. Dessutom en historieberättare. Produktionen för låtarna framåt. Men det blir inte mer än småtrevligt i längden.

Bluesrock. Något bättre än LA Woman.

Svårt att skilja verket från upphovspersonen. Men om jag bortser från vad Kanye hittat på de senaste åren så är det en kompetent skiva. Bombastiskt, domedagsstämning men ändå med hit-potential. Ibland blir det för mycket av allt som i All of the lights. Det är också från och med denna låt som albumet blir mindre intressant. Mer eller mindre misogyna texter. Jag vill helst avfärda det här helt och hållet, men här finns ändå något intressant i Wests begynnande galenskap.

Savoir Faire och Happy Man drar ned betyget. Le Freak och I Want Your Love drar upp betyget.

Första halvan låter som en barnskiva. Inget fel med det, men inte särskilt spännande. Andra halvan mer eftertänksam och lågmäld. Men inte särskilt rolig att lyssna på. En föraning om Eno:s senare ambient-inspelningar?

U2, komplett med the Edges gitarrspel. Kräver fullständig koncentration för att skilja låtarna åt. Blir väldigt lätt bakgrundsmusik. Inget som sticker ut, skaver eller lämnar något som helst avtryck. Fruktansvärt tråkiga texter. Majoriteten verkar handla om att stå i kö och vänta på sin tur. Intetsägande, anonymt och meningslöst. Lobotomera och vattenkamma bröderna Gallagher så får man Coldplay. Hade det inte varit för att det spelades in 2000 hade jag trott att det var AI-genererat.

Mjukt, snyggt och svängigt.

Klassik Nick Cave. Rå bluesrock och mördarskrönor.

Nostalgi påverkar förmågan att bedöma Parklife rättvist. Helt klar många fina poplåtar. Girls & Boys och Parklife är fortfarande trevliga. To The End är briljant. Omväxlande kaxigheter, socialrealism och en del trams som inte åldrats så väl. Stark 3.a.

En vägg av ljud utan sväng. Rock utan roll. Som att lyssna på en traktor som går på tomgång.

Det blir så lätt fel när ett band bygger sin musik på tuffhet. Vem tycker att satanisms är tufft? Blev någon annan än Siewert Öholm provocerad. Tomma poser och dålig teater. Låter som en gäng rollspelsentusiaster som vill spela punk. Rätt trist rakt igenom.

60-tals flum. Två ok låtar: Sunday Morning, There She Goes Again. Relevant när den kom, men inte längre. Hamnar väl på listan främst utifrån hur många som säger sig ha inspirerats av skivan. Snarare ett museiföremål en ett levande musikaliskt verk.

Kanske blurs bästa album. Många starka låtar. Tramsigheten som fanns på Parklife och The Great Escape, som idag känns rätt tröttsam, har nästan helt försvunnit. Fin variation mellan låtarna från punkiga Chinese bombs till spöklika Death of a Party.

Jag har ingen relation till The Who sedan tidigare. Mitt intryck är att det är ett ojämnt album. På minussidan Behind Blue Eyes. Jag har rätt svårt för musikalnumren såsom The Song is Over. Jag har ännu svårare för metatexter som i Getting in Tune; det är bättre att inte sjunga alls än att sjunga om att sjunga. På plussidan: Baba O'Riley, Won't Get Fooles Again, Going Mobile. I sina bästa stunder härligt skramligt röj. Men de stunderna infinner sig inte särskilt ofta. Ok, men inget album jag kommer återvända till.

90-tals rock när den är som allra sämst. Gott om texter om män som lämnat henne. Jag vill också lämna det här bakom mig. Fullkomligt vidrigt munspel i Head over Feet.

Utomjordningarna från "The chocolate Milky way) har landat för att sprida p-funk. Afrofuturism och blaxploatation som svänger.

Svårt att ta sig an det här albumet utan förutfattade meningar. Hitsen har ingen kunnat undvika. Schlager komplett med tonartshöjning och allsångsrefränger. Dessa har jag hört till leda. Inte fullt så uselt som jag förväntat mig. Känns som de lyssnat sjukligt mycket på Van Halen. Här finns egentligen bara material till en ep. Resten är utfyllnad. Om man mot förmodan satt på skivan bör man stänga av efter Livin' On A Prayer. Svag 2:a.

Förutom Hurt har jag knappt hört Nine Inch Nails tidigare. Jag rätt svårt för Trent Reznors sång. I flera låtar funkar det inte alls. Bäst låter han i The Becoming och i Hurt. Jag tycker att skivan växer på mig. Jag gissar att Bowie inspirerades till viss del av detta inför Eartling. Särskilt de sista åtta spår tycker jag är bra. Det är en rå desperat ångest som går rakt igenom högtalarna. Men när jag summerar allt så är det inte riktigt min typ av musik. Klart godkänt.

Initially, Dylan considered recording Blood on the Tracks with an electric backing group, and contacted Mike Bloomfield. When the two met, Dylan ran through the songs he was planning to record, but he played them too quickly for Bloomfield to learn. Bloomfield later recalled the experience: "They all began to sound the same to me; they were all in the same key; they were all long. It was one of the strangest experiences of my life. He was sort of pissed off that I didn't pick it up." Ta genast munspelet från Dylan! I mångt och mycket ett ändlöst malande. Dylan kan bättre.

Irländare som lajvar myten om Amerika. Det här ger mig inte mycket. Medelmåttigt.

Jag är lite svag för Arctic Monkeys men har inte lyssnat på deras debut tidigare. Fin indie/postpunk med influenser från disco och ska. Om ett album av Alex Turner ska vara med på lista så är nog the Last Shadow Puppets en värdigare kandidat.

Bowie kan sin sak. Till och med boggie woggie låter helt ok. Farligt nära queen I titelspåret, men Bowie styr in tåget på rätt spår.

"Wakey wakey rise and shine" mumlar/kvider Thom Yorke halvvägs in i skivan. Ingen lyssnar. Det här är ett riktigt sömnpiller. Mer ett sound än ett album. Det kanske finns fantastiska texter och tematik i låtarna men jag får ingen lust att ta reda på det. För mig är detta bara Muzak.

Varför är det här med på listan? De finns 1001 artister och album så låter exakt såhär.

Clapton är ingen vidare låtskrivare, så det är bra att bara tre av låtarna är hans och resten covers. Tyvärr är han inte heller någon vidare sångare. Det här blir mest en studie i social appropriering eller det manliga gitarrgeniet. Tänkte först att skivan var värd en tvåa för glimtar av hyfsat bluesgung, men efter att ha lyssnat igenom originalen går det inte att motivera ett högre betyg än en etta.

Aldrig hört talas om the mars volta tidigare. Albumet ska tydligen berätta en historia om en man som hamnar i en veckolång koma efter en överdos på morfin och råttgift. Det är omöjligt att få ut av texterna som mest verkar vara slumpmässiga ord staplade på varandra. Musiken är i mina öron ordinär rock som bandet försöker dölja med tempo- och taktbyten. I all sin strävan efter att vara ombytliga blir de trots allt ganska enformiga i längden. Det går att sminka grisen men den är ändå en gris.

Det handlar inte bara om vilka toner som spelas. Lika viktigt är vilka toner som inte spelas. Här finns inga tomrum, ingen chans för musiken att andas. Följdaktligen låter det dött. Det låter som ett kompband som jammar i studion i väntan på artisten. Att eländet breder ut sig över 4 lp-sidor hjälper inte till. Barmhärtigt att flera låtar tonas ut (vissa till och med mitt i versen). Mer obegripligt är det andra låtar tillåts breda ut sig över 14 minuter. Låter som en bootleg med outtakes snare än ett album.

Pernha blir genast bönhörd av slumpgeneratorn! Ännu mer bluesjam. Ett vitt bluesband i mängden som spelar bluesstandards. Om man ska spela standards så bör man tillföra något, så som Peps gör med sina texter. Det ända det här bandet bidrar med är svag sång. Ett live-album inspelat inför en sittande/sovande publik (?). Mellansnacket är underhållande: "vi ska spela en ny låt, det är en Elmore James-låt" (Elmore James dog 1963). Eller: "vår nästa låt är en blues". Sistaspåret är plågsamt långrandigt. Lyssna hellre på At Newport 1960 med Muddy Waters.

Lekfullt och funkigt. Blaxploatation-soundtrack, flöjt och punk-attityd. Inleder starkt. Tappar fart under andra halvan. Blir något enformigt när de instrumentala låtarna återupprepar sig. Då är ändå instrumentalerna andra halvans hödpunkter. Skönt sväng rakt igenom. En stark 3:a eller en svag 4:a.

Omslaget signalerar konstnärsambitioner och tveksam talang. Och det är en rättvisande bild. Det finns delar i nästan alla låtar som jag kan uppskatta. Men det finns också en outhärdlig synt i nästan alla låtar. Postpunksången klarar jag inte heller av. Men jag gissar att synten och sången var gruppens signum? Recoil och Burst är riktiga bottenapp. Med andra ord, det här var inget för mig.

Jag fattar inte grejen med det här överhuvudtaget. Det låter som någon släppt in kulturskolan i studion. Alla instrument ska med! En gäng amatörer som anstränger sig till det yttersta för att låta proffsiga. Resultatet blir så fruktansvärt stelt och ointressant. Är det meningen att texterna ska vara roliga? De är de inte. När Sufjan istället försöker vara historieberättare, blir det bara pinsamt. Sufjan själv verkar skämmas för sina texter, som han sjunger så försiktigt och utan inlevelse, så att ingen ska råka höra honom.

Småtrevligt, men rätt konventionellt. Hade förväntat mig mer sauerkraut i krautrocken.

Det börjar uselt och det blir värre. Flera av låtarna går inte att höra från början till slut i nykter tillstånd. Varje gång Bono går upp i falsett vill jag omedelbart stänga av.

Inleder med en helt ok popsång. Sen tycker jag det mest blir trams som inte har åldrats särskilt väl.

Finsk glamrock? Förvånansvärt svängigt. Men inget som lämnar något bestående intryck. Varför spelar trummisen genomgående för ishockey-klscken. Var beredd att ge detta en mycket svag 2:.a, men titelspåret drog ned helhetsintrycket till en 1:a.

Jag kommer inte förbi 80-talsproduktionen och sångstilen. I mina öron låter det väldigt daterat. Bra driv i trummorna. Men det tilltalar inte mig.

Ska detta klassas som musik eller som utnyttjande av minderårig. Vuxna män skriver texter om hur en kvinna ska vara en man till lags och låter en 17-åring framföra dem. Djupt obehagligt att lyssna på.

Det är inte uselt, med det är trist. Här finns ingen låt som jag vill höra igen. Inga melodier som sticker ut. Väldigt grå produktion.

Tillbaka på mammas gata. Memphis-soundet passar Elvis som hand i handske. Själv är jag också väldigt svag för country med soul. Det största minuset med albumet är att Suspicious minds och Kentucky rain inte fick plats. Men vilken avslutning: Any day now följt av In the ghetto!

Återigen ett live-album. Ginger Baker marknadsförs som den stora stjärnan, trots att han bara var på studiebesök i bandet för att lära av Tony Allen. Dessutom medverkar Baker bara på halva skivan. Just det här albumet sticker inte ut i Felas diskografi. The Africa'70 svänger men kanske inte de starkaste låtarna.

Jag har aldrig tagit mig tid att lyssna in mig på sonic youth. Jag hade förväntat mig mer oljud. Tycker det låter som rätt ordinär indierock. Det kanske inte är rätt val av album? Hitills verkar listan vara väldigt inriktad på kommersiella genombrott. Dirty boots och Titanium expose gillar jag. Cinderella's big score kanske är mer intressant än bra. Jag tar gärna emot tips om det är andra album med sonic youth som man ska lyssna istället.

Det här albumet slumpades fram för mig även innan vi startade gruppen. Det är plågsamt tråkigt. Det krävdes en oerhörd viljestyrka för att ta sig igenom detta från början till slut, då. Jag lyssnar inte en gång till på detta. Ändlösa mello-ballader. "Här ska säljas. In med en hit-artist och ett gäng hit-låtskrivare." Det är möjligt att Adele haft ambitioner, men det hörs inte.