1001 Albums Summary

Murrig ljudbild, som vilket genomsnittligt 70-talsalbum. Trummor, bas, gitarr och en orgel. Grupper ger sig på blues och bluesrock. Inleder med en traditionell soul. Sången gör sig inte särskilt väl till låtarna. Sista spåret Riders on the storm, det enda som sticker ut och förmodligen ända anledningen till att albumet finns med på listan. Här låter sången bra.

Lekfullt. Funky. Blaxploatation. Flöjt. Punk-attityd. Inleder starkt. Tappar fart under andra halvan. Blir något enformigt, återupprepar sig. Skönt sväng rakt igenom. En skiva jag blir glad av att höra.

Hade kunnat få full pott om buskisen lämnats därhän.

En mörkbrun blöt filt ligger över hela inspelningen. Det låter som att bandet är i garaget och mikrofonerna i köket. 20 låtar är på tok för många. En utrensning hade varit på sin plats. Har finns några hyfsade låtar men inget som sticker ut 1979. Knappt godkänt.

En cover-platta. Bästa spår: Bobby Womacks Trust Me. I övrigt rätt trista version som gjorts bättre av många andra.

För tankarna till hobbyband på lokal stadsfestival. Lättuggat utan motstånd. Enformigt, blir snabbt tjatigt. Fjantig sång. "Rappen" i Get on Top är direkt pinsam. Det som gör det hela så svårt att ta till sig är att det verkar vara på fullt allvar. För tankarna till bandet i Boogie Nights. Jag skruvar olustigt på mig när jag läser texterna samtidigt som jag lyssnar. Är engelska textförfattarens modersmål? Ordförrådet verkar vara på en 10-årings nivå. Min första tanke var att ge albumet en tvåa i betyg, men ju mer jag lyssnar desto sämre blir det. Aldrig förr har funk och disco låtit så torrt, trist och stelt.

Stenhårt. Politiskt. Tungt sväng.

Fantastisk röst. Inlevelsen! Tyvärr märkt av dåtidens popproduktion. Mer pop än soul tyvärr. Smöriga körer som kanske inte alltid lyfter låtarna. Finns ett gott driv i rytm-sektionen. Kunde varit råare, mer soul eller mer country. Stark 3:a eller svag 4:a. Bästa spår: Beautiful Brown Eyes, You're Good for Me

Uppfriskande långsamt. Inleder försiktigt, tassande. Varje spår bättre än det bättre. Effektiva texter om kärlek, till livet, till människan, till Jah. Tight band, mäktig körtrio i the i-threes. Titelspåret är mäktig. A-sidan något mörkare. B-sidan; glädjebuskap. Bästa spår, omöjligt att välja.

Det hörs att Steve Mason ingår i bandet. Hans sentida album käns igen Det är typisk brittiskt Blandningen av och elektoniskt beats och pop En stark 4 Om jag hade hört detta 2001 när det gavs ut hade varit med på topp 10. Platsar det på 1001 bästa albumen någonsin? Förmodligen.

Som wu- tang, fast snällare/mesigare. Lauren Hill räddar skivan. Bästa spår: Redy or not. Fu-Gee--La. Att samåka Enya och få det att låta bra är genialiskt. Trista val av covers; Killing me softly och No woman no cry.

Imagine - sönder spelad Crippled inside - Monty Python music hall Jealous guy - håller fortfarande It's so hard: gubbrock-blues. Borde stannat i byrålådan. I don't wanna be a soldier: intresxsantast hittills men lyfter inte riktigt. Lennons röst är alldeles för vek och snäll för en sån här låt. Gimme some truth: gäsp Oh my love: pinsamt How do you sleep: släpar sig fram. Irriterande smöriga stråkar. Går på tomgång How?: lyrik från pennan av en genomsnittlig tonåring. Musikaliskt urtråkigt. Oh Yoko!: en bagatell. Att Lennon vill förklara sin kärlek offentligt är väl fint så. Inget dom borde gå till historien. Ulf Lundell på munspel? Samlad bedömning: en, kanske två ok/bra låtar. Trist produktion. Svag sång. Knappast topp 1001.

Show you the way. Slick 80-tals soul. I övrigt enformigt och trist. Hyllades när det kom. Jag förstod det inte då och inte heller nu.

Usa:s motsvarighet till Eddie Meduza? Försöker de vara komiker så är de inte särskilt roliga. När de blir pretentiösa blir det pinsamt. Plus för variationen; rock, punk och rockabilly. Emellanåt en fin desperation i sången. Är det ett medvetet val att spela in skivan i en kakburk? Bästa spår; sixteen blue, Seen your video.

Anonymt och intetsägande. Tuffa poser men inte så mycket att hämta efter att man skrapat lite på ytan.

Lysande

P4 Halland-rock. Snällt och småtrevligt.

60-tals tonårspop. Vit appropriering av svart blues och r 'n' b. Inte brödernas bästa album.

Gott sväng. Skönt New Orleans-piano. Original-blues. Något enformigt i längden. Ska man bara ha ett blues-album så det kanske detta? Är av uppfattningen att live-album inte hör hemma på den här typen av listor.

Ett konstprojekt som helt enkelt inte är särskilt spännande. Väldigt daterad ljudbild. Svag sånginsats. Låtar som bara pågår utan riktning eller sväng. Samplar vardagsljud för att någon upptäckt teknik och tycker det är roligt snarare än att det tillför något. Obegripligt att detta hyllas. Vad är det som någonsin varit progressivt med detta. Mossigt och trist! Även om omslaget är lätt igenkännligt så är det faktiskt rätt fult.

Förmodligen Dire Straits sämsta album. Märkligt text till Money For Nothing. Är den homofobisk, gubbsjuk och rasistisk? En vers om that faggot, en rad om banging on the congas like a chimpanzee. A-sidan mest trams, B-sidan mest tröttsam. Dire Straits övriga album betydligt bättre. Bästa spår Brothers In Arms.

Det här är plågsamt tråkigt. Det krävs en oerhörd viljestyrka för att ta sig igenom detta från början till slut. Ändlösa mello-ballader. "Här ska säljas. In med en hit-artist och ett gäng hit-låtskrivare." Det är möjligt att Adele haft ambitioner, men det hörs inte.

Mix mellan Elvis Costello och Bruce Springsteen. Stark 3:a

Passande titel. Så långt ifrån något nydanande man kan komma. Musicerande för musicerandets egen skull. De envisas med att brist ut i körsång jämt och ständigt, gärna kombinerat med ändlösa gitarrsolon. En låt om att inte klippa året. Jag ångrar inte att jag skänkte LP:n till välgörenhet. En svag 2:a i betyg.

Så märkligt. Dagen efter Brian Wilsons bortgång slumpas hans livsverk fram. Trots att det sätts och blötts i en evighet innan det till slut gavs ut låter fortfarande som ett skissblock. Ideer som prövas och avlöser varandra utan riktning i ett vansinnigt tempo. Samma tre-fyra melodier upprepas om och om igen. Eller är 50 olika låtar fördelade på 17 spår? Det är klassisk Beach Boys, det är pretentiöst, det är samtidigt tramsigt. Är det bra? Kanske snare intressant. I all sin ombytlighet blir det till slut enformigt

Inte dåligt men inte heller Bobbans bästa album. Låter lite trött. Några sömnpiller som Talkin' Blues. No Woman No Cry är sönderspelad.

Trevligt, men alldeles för mycket. Fin rock med toch av doula och country. En enkel-lp hade varit nog.

Jag har dålig koll på metal. Är detta nydanande? Sticker det ut och motiverar en plats på listan? Överlag svaga texter och refränger. Hyfsat varierat, men hade tjänat på att några låtar valts bort.

Old school. Trummaskin och rickriff. Slyngellyrik. Håller inte hela vägen, blir för enformigt. Är den med på listan bara för att fight for your right är med?

Soulig rock n roll från öarna. Country Comfort görs bättre av Elton. Stark 3:a, svag 4:a.

Det här växer för mig. Vid en första lyssning tänkte jag att detta var komplicerat för komplexitetens egen skull. Trumspelet håller ihop albumet och låtarna. Ett album att lyssna på, funkar också förvånansvärt bra som bakgrundsmusik när jag jobbar. En hel timmes lyssnande kan kännas övermäktigt. Men ett par låtar i taget, mycket bra. Geordie Greep har troligen lyssnat mycket på The Mars Volta. För mig, vissa paralleller till London Brew.

Inleder med starka poplåtar. I want your sex hade kunnat vara en Prince-låt. Andra halvan av skivan betydligt svagare. George Michael har en rätt anonym röst. Det saknas tryck som kommer fram främst när körer får utrymme.

Nä, Zeppelin är tydligen inte min grej. Oj så tröttsamt. Särskilt de rena Blues-låtarna är usla. Distad boogie woogie och en trummis som älskar sina cymbaler. Bästa spår: inget som utmärker sig.

Trip-hop tåget hade lämnat stationen för länge sedan när Goldfrapp köpte biljett. Till skillnad från Portishead som var både lokförare och konduktör så står Goldfrapp kvar än idag och väntar. Ja, det här albumet låter eomväntan på det tåg som redan gått.

Till största del en kulturgärning. Att föra ut cubansk musik och dessa legender till hela världen. Oerhört väl framfört, men i grund och botten schlager. Vackert så.

Medelmåttig 70-talsrock och musikal nummer. Bättre än Led Zeppelin.

Har aldrig tänkt på att Bridege over troubled water avslutas med bas och trummor som påminner om ett sjöslag. El Condor passa, farlig mark att beträda. Blir lätt panflöjtssprlamde indianer på valfri turistfälla. De håller sig på rätt sida gränsen. Cecilia. Catchy, men märklig text. Tokigt arrangemang. Keep the customer satisfied. Rockigare, helt ok So long Frank Lloyd Wright. Architects may come and go The boxer. Den ordlösa refrängen tycker jag drar ned helhetsintrycket av låten Baby driver. Svängigt trams The only living boy in new York. Skivans bästa spår jämte titelspåret. Why don't you write me. Folk, Rockabilly och ska i fin blandning. Bye bye love. Ren utfyllnad. Borde utelämnats, särkilt som handlkappen är outhärdlig. Song for the asking. Bitterljuv melodi och stämmor. Albumet har helt klart sina toppar

Hyfsat fonkigt. Saknas lite blod, svett och tårar

Första intrycket: En blek kopia av Beck. Andra intrycket: Enformigt och stelt. Inte särskilt roligt. Efter 5 låtar är jag på väg att ge upp. Talanglöst jammande, ändlösa, humorlösa texter. Påminner om bandet i David Lynch:s Fire walk with me

Ett intro på 10 minuter, ett outro på 10 minuter (inklusive gökklocka och råmande kor) och däremellan 5 låtar på en total speltid om 36 minuter. Tänker att detta är mer ett live-band än ett band som ska göra album. Men det är funkigt och det gungar. Bästa spår: You and your folks, me and my folks.

A-sidan mycket bra förutom den märkliga A man needs a maid. Stråkarna gör inte låten bättre. Även på B-sidans sämsta spår medverkar symfoniorkestern. Inte de starkaste texterna, men det finns en nerv i musiken och Youngs nasala röst.

You don't see Bill Gates beefing with Donald Trump cus they got paper. Ok, inledningen har inte åldrats så väl, men gunget finns kvar. Missy och Timbaland var ostoppbara runt den här tiden. Och det är fortfarande riktigt bra. Många bra spår. Nyupptäckt för mig Slide.

En samling mediokra kärlekssånger som endast räddast av Sinatra's framförande. Trots Sinatra är det svårt att särskilja låtarna från varandra. Bakgrundsmusik.

Oasis. Verken mer eller mindre

Trevlig ny bekantskap. Påminner om Roxy Music.

Nästan ett perfekt popalbum. Byt ut The Girl is mine och kasta ut Eddie van Halen

Tråkrock. Mest spännande: en som stämmer sin gitarr vid en porlande bäck.

Kareoke, huligan-körer. Taffliga gitarrsolon. Jag gillar verkligen inte sången. Inga låtar som står ut. Pinsamma texter; sämst Indians.

One to another och Area 51, riktigt bra. Mer Primal Scream än Oasis, vilket är positivt.

Så väldigt brittiskt, sammansmältningen mellan pop och klubb. Skört och vackert. Men fastnar inte riktigt hos mig.

Punk. 14 låtar på 15 minuter. Något långrandigt.

Rock. Inge speciellt. Jag har svårt för sången.

A Tribe Called Quest, småtrevligt men inte jättespännande.

A Tribe Called Quest, småtrevligt men inte jättespännande.

Countryrock med soul.

Det finns så många av den här typen av singer/songwriter/"americana"-album. Men Bill Callahan har en röst och frasering som sticker ut. Dessutom en historieberättare. Produktionen för låtarna framåt. Men det blir inte mer än småtrevligt i längden.

Bluesrock. Något bättre än LA Woman.

Svårt att skilja verket från upphovspersonen. Men om jag bortser från vad Kanye hittat på de senaste åren så är det en kompetent skiva. Bombastiskt, domedagsstämning men ändå med hit-potential. Ibland blir det för mycket av allt som i All of the lights. Det är också från och med denna låt som albumet blir mindre intressant. Mer eller mindre misogyna texter. Jag vill helst avfärda det här helt och hållet, men här finns ändå något intressant i Wests begynnande galenskap.

Savoir Faire och Happy Man drar ned betyget. Le Freak och I Want Your Love drar upp betyget.

Första halvan låter som en barnskiva. Inget fel med det, men inte särskilt spännande. Andra halvan mer eftertänksam och lågmäld. Men inte särskilt rolig att lyssna på. En föraning om Eno:s senare ambient-inspelningar?

U2, komplett med the Edges gitarrspel. Kräver fullständig koncentration för att skilja låtarna åt. Blir väldigt lätt bakgrundsmusik. Inget som sticker ut, skaver eller lämnar något som helst avtryck. Fruktansvärt tråkiga texter. Majoriteten verkar handla om att stå i kö och vänta på sin tur. Intetsägande, anonymt och meningslöst. Lobotomera och vattenkamma bröderna Gallagher så får man Coldplay. Hade det inte varit för att det spelades in 2000 hade jag trott att det var AI-genererat.

Mjukt, snyggt och svängigt.

Klassik Nick Cave. Rå bluesrock och mördarskrönor.

Nostalgi påverkar förmågan att bedöma Parklife rättvist. Helt klar många fina poplåtar. Girls & Boys och Parklife är fortfarande trevliga. To The End är briljant. Omväxlande kaxigheter, socialrealism och en del trams som inte åldrats så väl. Stark 3.a.

En vägg av ljud utan sväng. Rock utan roll. Som att lyssna på en traktor som går på tomgång.

Det blir så lätt fel när ett band bygger sin musik på tuffhet. Vem tycker att satanisms är tufft? Blev någon annan än Siewert Öholm provocerad. Tomma poser och dålig teater. Låter som en gäng rollspelsentusiaster som vill spela punk. Rätt trist rakt igenom.

60-tals flum. Två ok låtar: Sunday Morning, There She Goes Again. Relevant när den kom, men inte längre. Hamnar väl på listan främst utifrån hur många som säger sig ha inspirerats av skivan. Snarare ett museiföremål en ett levande musikaliskt verk.

Kanske blurs bästa album. Många starka låtar. Tramsigheten som fanns på Parklife och The Great Escape, som idag känns rätt tröttsam, har nästan helt försvunnit. Fin variation mellan låtarna från punkiga Chinese bombs till spöklika Death of a Party.

Jag har ingen relation till The Who sedan tidigare. Mitt intryck är att det är ett ojämnt album. På minussidan Behind Blue Eyes. Jag har rätt svårt för musikalnumren såsom The Song is Over. Jag har ännu svårare för metatexter som i Getting in Tune; det är bättre att inte sjunga alls än att sjunga om att sjunga. På plussidan: Baba O'Riley, Won't Get Fooles Again, Going Mobile. I sina bästa stunder härligt skramligt röj. Men de stunderna infinner sig inte särskilt ofta. Ok, men inget album jag kommer återvända till.

90-tals rock när den är som allra sämst. Gott om texter om män som lämnat henne. Jag vill också lämna det här bakom mig. Fullkomligt vidrigt munspel i Head over Feet.

Utomjordningarna från "The chocolate Milky way) har landat för att sprida p-funk. Afrofuturism och blaxploatation som svänger.

Svårt att ta sig an det här albumet utan förutfattade meningar. Hitsen har ingen kunnat undvika. Schlager komplett med tonartshöjning och allsångsrefränger. Dessa har jag hört till leda. Inte fullt så uselt som jag förväntat mig. Känns som de lyssnat sjukligt mycket på Van Halen. Här finns egentligen bara material till en ep. Resten är utfyllnad. Om man mot förmodan satt på skivan bör man stänga av efter Livin' On A Prayer. Svag 2:a.

Förutom Hurt har jag knappt hört Nine Inch Nails tidigare. Jag rätt svårt för Trent Reznors sång. I flera låtar funkar det inte alls. Bäst låter han i The Becoming och i Hurt. Jag tycker att skivan växer på mig. Jag gissar att Bowie inspirerades till viss del av detta inför Eartling. Särskilt de sista åtta spår tycker jag är bra. Det är en rå desperat ångest som går rakt igenom högtalarna. Men när jag summerar allt så är det inte riktigt min typ av musik. Klart godkänt.

Initially, Dylan considered recording Blood on the Tracks with an electric backing group, and contacted Mike Bloomfield. When the two met, Dylan ran through the songs he was planning to record, but he played them too quickly for Bloomfield to learn. Bloomfield later recalled the experience: "They all began to sound the same to me; they were all in the same key; they were all long. It was one of the strangest experiences of my life. He was sort of pissed off that I didn't pick it up." Ta genast munspelet från Dylan! I mångt och mycket ett ändlöst malande. Dylan kan bättre.

Irländare som lajvar myten om Amerika. Det här ger mig inte mycket. Medelmåttigt.

Jag är lite svag för Arctic Monkeys men har inte lyssnat på deras debut tidigare. Fin indie/postpunk med influenser från disco och ska. Om ett album av Alex Turner ska vara med på lista så är nog the Last Shadow Puppets en värdigare kandidat.

Bowie kan sin sak. Till och med boggie woggie låter helt ok. Farligt nära queen I titelspåret, men Bowie styr in tåget på rätt spår.

"Wakey wakey rise and shine" mumlar/kvider Thom Yorke halvvägs in i skivan. Ingen lyssnar. Det här är ett riktigt sömnpiller. Mer ett sound än ett album. Det kanske finns fantastiska texter och tematik i låtarna men jag får ingen lust att ta reda på det. För mig är detta bara Muzak.

Varför är det här med på listan? De finns 1001 artister och album så låter exakt såhär.

Clapton är ingen vidare låtskrivare, så det är bra att bara tre av låtarna är hans och resten covers. Tyvärr är han inte heller någon vidare sångare. Det här blir mest en studie i social appropriering eller det manliga gitarrgeniet. Tänkte först att skivan var värd en tvåa för glimtar av hyfsat bluesgung, men efter att ha lyssnat igenom originalen går det inte att motivera ett högre betyg än en etta.

Aldrig hört talas om the mars volta tidigare. Albumet ska tydligen berätta en historia om en man som hamnar i en veckolång koma efter en överdos på morfin och råttgift. Det är omöjligt att få ut av texterna som mest verkar vara slumpmässiga ord staplade på varandra. Musiken är i mina öron ordinär rock som bandet försöker dölja med tempo- och taktbyten. I all sin strävan efter att vara ombytliga blir de trots allt ganska enformiga i längden. Det går att sminka grisen men den är ändå en gris.

Det handlar inte bara om vilka toner som spelas. Lika viktigt är vilka toner som inte spelas. Här finns inga tomrum, ingen chans för musiken att andas. Följdaktligen låter det dött. Det låter som ett kompband som jammar i studion i väntan på artisten. Att eländet breder ut sig över 4 lp-sidor hjälper inte till. Barmhärtigt att flera låtar tonas ut (vissa till och med mitt i versen). Mer obegripligt är det andra låtar tillåts breda ut sig över 14 minuter. Låter som en bootleg med outtakes snare än ett album.

Pernha blir genast bönhörd av slumpgeneratorn! Ännu mer bluesjam. Ett vitt bluesband i mängden som spelar bluesstandards. Om man ska spela standards så bör man tillföra något, så som Peps gör med sina texter. Det ända det här bandet bidrar med är svag sång. Ett live-album inspelat inför en sittande/sovande publik (?). Mellansnacket är underhållande: "vi ska spela en ny låt, det är en Elmore James-låt" (Elmore James dog 1963). Eller: "vår nästa låt är en blues". Sistaspåret är plågsamt långrandigt. Lyssna hellre på At Newport 1960 med Muddy Waters.

Lekfullt och funkigt. Blaxploatation-soundtrack, flöjt och punk-attityd. Inleder starkt. Tappar fart under andra halvan. Blir något enformigt när de instrumentala låtarna återupprepar sig. Då är ändå instrumentalerna andra halvans hödpunkter. Skönt sväng rakt igenom. En stark 3:a eller en svag 4:a.

Omslaget signalerar konstnärsambitioner och tveksam talang. Och det är en rättvisande bild. Det finns delar i nästan alla låtar som jag kan uppskatta. Men det finns också en outhärdlig synt i nästan alla låtar. Postpunksången klarar jag inte heller av. Men jag gissar att synten och sången var gruppens signum? Recoil och Burst är riktiga bottenapp. Med andra ord, det här var inget för mig.

Jag fattar inte grejen med det här överhuvudtaget. Det låter som någon släppt in kulturskolan i studion. Alla instrument ska med! En gäng amatörer som anstränger sig till det yttersta för att låta proffsiga. Resultatet blir så fruktansvärt stelt och ointressant. Är det meningen att texterna ska vara roliga? De är de inte. När Sufjan istället försöker vara historieberättare, blir det bara pinsamt. Sufjan själv verkar skämmas för sina texter, som han sjunger så försiktigt och utan inlevelse, så att ingen ska råka höra honom.

Småtrevligt, men rätt konventionellt. Hade förväntat mig mer sauerkraut i krautrocken.

Det börjar uselt och det blir värre. Flera av låtarna går inte att höra från början till slut i nykter tillstånd. Varje gång Bono går upp i falsett vill jag omedelbart stänga av.

Inleder med en helt ok popsång. Sen tycker jag det mest blir trams som inte har åldrats särskilt väl.

Finsk glamrock? Förvånansvärt svängigt. Men inget som lämnar något bestående intryck. Varför spelar trummisen genomgående för ishockey-klscken. Var beredd att ge detta en mycket svag 2:.a, men titelspåret drog ned helhetsintrycket till en 1:a.

Jag kommer inte förbi 80-talsproduktionen och sångstilen. I mina öron låter det väldigt daterat. Bra driv i trummorna. Men det tilltalar inte mig.

Ska detta klassas som musik eller som utnyttjande av minderårig. Vuxna män skriver texter om hur en kvinna ska vara en man till lags och låter en 17-åring framföra dem. Djupt obehagligt att lyssna på.

Det är inte uselt, med det är trist. Här finns ingen låt som jag vill höra igen. Inga melodier som sticker ut. Väldigt grå produktion.

Tillbaka på mammas gata. Memphis-soundet passar Elvis som hand i handske. Själv är jag också väldigt svag för country med soul. Det största minuset med albumet är att Suspicious minds och Kentucky rain inte fick plats. Men vilken avslutning: Any day now följt av In the ghetto!

Återigen ett live-album. Ginger Baker marknadsförs som den stora stjärnan, trots att han bara var på studiebesök i bandet för att lära av Tony Allen. Dessutom medverkar Baker bara på halva skivan. Just det här albumet sticker inte ut i Felas diskografi. The Africa'70 svänger men kanske inte de starkaste låtarna.

Jag har aldrig tagit mig tid att lyssna in mig på sonic youth. Jag hade förväntat mig mer oljud. Tycker det låter som rätt ordinär indierock. Det kanske inte är rätt val av album? Hitills verkar listan vara väldigt inriktad på kommersiella genombrott. Dirty boots och Titanium expose gillar jag. Cinderella's big score kanske är mer intressant än bra. Jag tar gärna emot tips om det är andra album med sonic youth som man ska lyssna istället.

Det här albumet slumpades fram för mig även innan vi startade gruppen. Det är plågsamt tråkigt. Det krävdes en oerhörd viljestyrka för att ta sig igenom detta från början till slut, då. Jag lyssnar inte en gång till på detta. Ändlösa mello-ballader. "Här ska säljas. In med en hit-artist och ett gäng hit-låtskrivare." Det är möjligt att Adele haft ambitioner, men det hörs inte.

Inte alls min grej. Glättigt och överproducerat.

1975? Det måste ha låtit mossigt redan då. Första intrycket: boogie-woggie-blues-rock som pågår alldeles för länge. Ljudbild som om det vore inspelat med endast en mick i replokalen. Dessutom en dubbel. Med andra ord dubbelt så uselt. Ettan har aldrig känts mer självklar. Men andra skivan är något mer varierad. Night Flight hade kunnat varit en Rod Stewart-låt. Med darr på ribban klarar de en tvåa. Men så läser jag på om skivan . Tydligen spelade in material för 3 lp-sidor. Istället för att rensa ut de sämsta materialet så väljer de att fylla ut till en dubbel med tidigare överblivet material. Sådana beslut förtjänar en etta

Enligt skrönan kommer ett gäng apor med skrivmaskiner och oändligt tid till slut att skriva ned Shakespeares samlade verk. YES jobbar enligt samma princip. Om bara låtarna är tillräckligt långa så kommer till slut någon ton som går att lyssna på att fastna på band. Det finns element här och där som har potential till att bli något. Men överlag går de vilse i sin iver att vara progressiva. Sången är ingen höjdare. Efter tre låtar på 18, 10 och 8 minuter så slänger de in en meningslös cover på Simon & Garfunkels America.

Tyvärr kom jobbet ivägen för en ordentlig genomlyssning. Det låter som the cure brukar låta: bra. Ingen låt dom omedelbart fastnar hos mig. Men känner att albumet kan växa på mig.

Det låter ganska daterat. I många stycken som ett ledigare Public Enemy. Bitvis svängigt. Men om inte minnet sviker mig så blir Gang Starr betydligt bättre på senare skivor. Svag trea.

Jag gillar band med en tydlig estetik. White stripes konsekventa användande av rött, svart och vitt är snyggt. Lika konsekvent som estetiken är musiken. Och det är väl här som problem uppstår. Det är svårt att hålla intresset uppe en hel skiva med bara gitarr, trummor och sång. Det känns därför gott när det smyger in en orgel eller ett piano i några låtar. Jag tycker de flesta av Jack Whites låtar håller måttet. Seven nation army är fortfarande riktigt bra, trots att den skrålats på alla idrottsarenor i hela världen under 20 års tid. Ball and biscuit är en blues som gungar till skillnad mot det mesta av den bluesrock vi fått slumpade till oss. Men skivan hade nog mått bra av att kortas ned med några låtar. Little acorn är ingen höjdare. Hypnotize hade också kunnat strukits

Musik för de tuffa killarna i mellanstadiet. Alla klichèer och innehållslösa poser bockas av. Gitarriffen som det ska headnangas till, det tillgjorda sätta att sjunga, den taktfast bastrumman och de pekoral baladerna. Det är så dumt att det blir pinsamt. Det går inte ens att skratta åt eländet.

Stand! har några riktigt bra låtar: titelspåret, don’t call me… och Everyday people. Men här finns också den trista bluesjammiga Sex Machine. Som album håller det inte hela vägen. Det är ju uppföljaren There’s a riot… som är mästerverket.

En dålig idé som utförs illa. Symfoniorkestern spelar för sig och Metallica gör sin grej, där emellan skrålar publiken. Det smälter inte ihop på något sätt. Även om man sminkar grisen så är den ändå en gris.

White Rabbit sticker ut och avslutande plastic fantastic lover är helt ok. I övrigt rätt ordinärt 60-talshippieflum. I mina öron inget vidare album. Två singlar och resten utfyllnad.

A-sidan är riktigt bra phillysoul. B-sidan inleds starkt med titelspåret, men där emellan, fram till avslutande Burn this disco out, är det inte särskilt bra. I mångt och mycket låter det som the Jacksons snarare än the king of pop. Han har inte riktigt hittat sitt eget uttryck ännu. Men det är jäkligt bra ändå. Vacklar mellan trean och fyran.

Det är Sades röst som är behållningen här. Tycker överlag att det är för smooth. Svag trea.

Det är inte lätt att hänga med i George Jones diskografi. 80 studioalbum hann han med att spela in. Det här är hans femtionde. Vem vet hur ert står sig mot övriga 79? Lite för välpolerat Nashville-sound för min smak. Titelspåret är klassik hjärtekrossare country; med rader som She left me without mercy Taking nothing but our baby and my heart Men tyvärr med lite väl smetiga stråkar. She loves the one she's with och Once you've had the best håller inte måttet. Överlag saknar jag lite blod, som Person hade sagt. Svag trea.

En folksångare som sjunger låtar om vägglöss, skadeinsekter och kokain. Därutöver rena tramslåtar som Grey goose. Helt ok, men kan inte se att jag kommer att lyssna på detta igen.

Som en instrumental syssling till Bowies Lodger. Eller som ett soundtrack. Det är idéer till låtar som aldrig får blomma ut. Blir väl bäst i Regiment även om jag inte är särskilt förtjust i den arabiska sången.

Omslaget andas svenskt 70-talsdansband. Vi slänger upp bandet i ett träd. Sen gör vi bilden lite oskarp och suddig i kanterna. Men musiken är långt från de svenska dansbanorna. Det sofistikerat och rått på samma gång. Det är inte längre Motown-fabrikens hitkavalkad. Nu är det fullt ut the Whitfield Singers. Norman Withfield såg till att hans namn kom med på framsidan av omslaget. Papa was a Rolling Stone är ett mästerverk. Basen och trummorna som bara maler på medan låten får utvecklas. Det är så bra. Övriga låtar når inte upp till samma höga nivå.

Titelspåret är helt ok träskblues. Sen trampas det mest vatten. Blir mer dansband än country med soul, tyvärr. Är det Björn Skifs som körar på avslutningsspåret?

Sentimental smörja och ordbajseri. Musikalrock är inte min grej.

Första intrycket: Spa-musik med sambatrummor. Muzak för restauranger och caféer. Samba utan sväng. Mot slutet artar det sig något. Lite mer suggestiv dub-känsla i framförallt A Noite Sem Fim. Överlag för svalt och intetsägande för min smak.

Som album gillar jag detta bättre än Blood On The Tracks. Kankse mest för att Dylans nyttjande av munspel är begränsat. Men 11 låtar på 72 minuter blir för mycket Dylan. även om här finns flera starka låtar, Not dark Yet, Standing in the doorway, Trying to get to heaven och Make you fell my love. Någon av blues- och rockabilly-låtarna hade med fördel kunnat ha strukits.

Watch that man är väl helt ok, men ser blir det bara bättre. Med Mike Garsons piano tar Bowie nästa steg bort från glamrocken., inte minst i titelspåret. En av anledningarna till att Bowie fortfarande är intressant; hans strävan att ta sig vidare. Att inte göra samma platta om och om igen.

De fick en hit med Take me out. Den var väl kul i en vecka. Resten känns som sämre variation av Take me out. Samma typ av gitarriff och trumkomp återupprepas gång på gång. Väldigt svårt att motstå frestelsen att hoppa till nästa låt. Trist. Tack vare att det finns så mycket annat som är sämre så hade de kunnat fått en två. Men så klämmer de in några riktiga bottennapp på slutet så som Michael

Jag vet inte hur okända dessa låtar var 1960, om det kunde ses som någon sorts kulturgärning att gräva fram dem? Idag känns det som en meningslös skiva. Flera av låtarna borde ha förblivit begravda. Arrangemangen är trista och jag tröttnar på Baez vibrato efter första spåret. Den avslutande spanska låten var droppen som fick bägaren att rinna över.

Jag orkar inte med detta. Helt obegripligt att det kom med på listan.

Roligare än annat samtida brittiskt som Pink Floyd och Led Zeppelin. Jag har fått den slumpad till mig en gång tidigare. Men har redan glömt hur den lät. Det säger väl det mesta om vilket intryck det lämnat hos mig. B-sidans symfonirock är outhärdlig. Svag tvåa.

Vilket sömnpiller. Tur att det inte blev en dubbel som planerat. Är det en musikal? Ett Disney-soundtrack? Artar sig något de sista spåren. Titelspåret Want och 11:11 är helt ok låtar. Men jag får ingen lust att höra Want two.

Helt ok pop-album. Jag har lyssnat igenom det ett par gånger, men inget som fastnar hos mig. Tycker Little MAn... och Break up the family var trevliga bekantskaper medan Angel... och Late night... inte tilltalar mig alls.

Inte dåligt men heller inte fantastiskt på något vis. Stabil rock med en fot i den amerikanska myllan. Husmanskost, och det blir man ju snabbt mätt på. En dubbel är för mycket. Vem orkar med deluxe-utgåvan över fem skivor?

Nej, nu går skam på torra land. Ett samlingsalbum på listan! Inspelningarna i sig är mest av akademiskt intresse. Så här lät Miles innan han hittade rätt med Round about midnight och Kind of blue. Eller för den delen Sketches of Spain eller Bitches brew. Musiken får en tvåa men redaktörerna är underkända.

Låter så väldigt amerikanskt, nästan collegerock, fast inte så störigt grabbigt. Lite för mycket av skriva-på-näsan-texter. Inte dåligt, men heller inget som sticker ut i mängden.

25 sekunder av Cross-eyed Mary lovar gott. I övrigt är skivan en trist blandning av hårdrocksriff, medeltidsballader och akustiskt folkrock.

Öppningslåten med 10 minuter gitarrylande hoppar jag gärna över. Men vilket sväng på de efterföljande låtarna! Staples Singers har lämnat kyrkan för funken. Den skitiga och förvrängda basen i Me an my folk... är alldeles underbar. Hendrix-ambtionerna i avslutande Wars of Armageddon drar tyvärr ner helhetsintrycket något.

Jag finner personligen ingen mening i ambient musik. Jag vill inte ha bakgrundsmusik, jag vill lyssna på musik.

Överlag riktigt fin soul av irländaren. Det blir lite glättigt emellanåt. Into the Mystic är en fantastiskt låt. Moondance och Glad tidings har jag svårare för. En svag fyra landar jag i.

A-sidan är ok. Lite för mycket syntiga melodier för min smak. Men B-sidan är mästerlig. Tågrytmen som maler på. De spöklika syntarna. Det är industriellt för att sedan övergå i det vackra avslutande Frans Schubert och Endlos endlos.

Fina låtar men lite splittrat för ett album. Cloud Nine ger en föraning om Withfielfds psykedeliska soul. Texten är politisk på ett sätt som Motown inte brukade vara. Cloud Nine verkar inte riktigt höra hemma på albumet. Övriga låtar är bra, men kanske inte fantastiska. Jag uppskattar att temptations tagit sig från den sockersöta Motown-popen till något annat. Ibland låter det nästan southern soul om dem.

Svängig rock n roll. Musik som inte tar sig själv på för stort allvar utan att bli tramsig. Även om Ronnie Lane är en sämre sångare än Rod tycker jag inte att det är negativt att han sjunger lead på ett par spår. Det bryter av och ger albumet en större variation utan att bli spretigt. Det är väl bara avslutande That's all you need som någon hade behövt se över texten en gång till. Stark trea.

Inte bara tråkigt utan långtråkigt. 17 högst mediokra låtar som bara pågår. Manson vill gärna vara en provokatör och möjligen provocerade han den kristna högern en gång i tiden. Idag är han bara provocerande tråkig.

Jag kan ha förståelse för de som tycker att detta bara är ljud som pågår. Jag fick lpn förra sommaren aven bekant som rensade ut en vind. Trots att det är svårt att skilja låtarna åt, att det i mångt och mycket bara är ett groove eller jam som pågår, så gillar jag detta skarpt. Miles storhet i det här fallet är inte hans spel eller kompositioner, utan att han plockat ihop rätt musiker för att genomföra sin vision. Lysande!

Bluesalbum verkar det gå 13 på dussinet av på den här listan. Inget som sticker ut i mängden förutom en riktigt lam version av What'd I say, med ett omotiverat trumsolo. Jag lyssande på Ray Charles inspelning direkt efter John Mayall. Det var som att höra Elvis efter att ha lyssnat på Eilert Pilarm.

Jag har lyssnat en gång. Det går räcka.

Jag har inte lyssnat ordentligt på Dummy de senaste 20 åren. Jag tycker det har åldrats väldigt väl. Jag vill minnas en intervju i Musikbyrån där Portishead med bestämdhet tog avstånd från genren trip-hop eftersom de fanns så många usla band då som Portishead inte ville bli förknippande med. Flera starka låtar, ett sound som verkligen sticker ut. Beth Gibbons röst är perfekt för låtarna. Möjligen blir låtarna för lika varandra när man lyssnar på albumet i sin helhet från början till slut. Men överlag ett mycket bra album.

Jag kan ingenting om musikteori så jag bryr mig inte om att försöka förstå vad som var nydanande 1959 de olika taktarterna. Däremot konstaterar jag att Take five och Blue Rondo a la turk är fantastiska. Övriga spår är bra, men når inte upp till samma höjd. Fin variation mellan spåren. Sammantaget ett mycket fint jazzalbum.

Musikaliskt trist och själlöst. Produktionen låter livlös, särkilt trummorna. Med mycket där på ribban tar sig Morrisseys penna över godkäntnivån.

Första halvan av skivan är ok pop. I want your sex, hyfsat svängig Prince-pastiche. One more try, riktigt trist. Andra halvan av skivan betydligt svagare. George Michael har en rätt anonym röst. Det saknas tryck, vilket gospelkörerna oftast avhjälper. Texterna är rätt trista och fulla av klicheer

Finns det något mer att säga om Yes som inte redan sagts vi recensionen av Close to the edge? Möjligen att detta har några fler inslag av traditionella poplåtar. Inte för att det hjälper. Svag tvåa.

Ordinär rock med Lynyrd Skynyrd- influenser. Någon gnutta Credence tycker jag mig också höra. Men mest låter det som Foo Fighters. Menlöst. Ingenting som tilltalar mig.

Inte Costellos bästa album. Jag gillar Costellos sång men tycker det saknas starka låtar. Några lågvattenmärken som This is hell och 20% Amnesia. Faktiskt inga låtar som är i närheten av att nocka mig. Bäst är nog All the Rage. Det blir godkänt, men inte mer än så.

The things that dreams are made of tycker jag är rätt bra. I övrigt är jag inte särskilt förtjust i albumet. Låter nästan som Freestyle emellanåt.

Styltiga trummor och bas. Sången låter som om den presteras av en äldre man i respirator. En charmlös blek kopia av ZZ Top. När låtar skrivna efter 1950 har titlar som Rock and Roll Ain't no Noise Pollution, då vet man att det inte svänger. Om det finns någon underliggande humor som förklarar hur dumt det låter så går den mig helt förbi.

Echo and the Bunnymen är ett av många band som jag bara läst om men aldrig tagit mig tid till att lyssna på. I grunden tycker jag att här finns flera bra låtar med influenser eller referenser till Nick Cave, the cure och the Smiths. Men oj, vad det låter illa m produktionen. Sången är så högt mixad att inget annat hörs. I hörlurar fungerar det nästanmok, men från högtalarna låter det riktigt illa. Det här hade kanske kunnat sniffat på en fyra men nu landar det på knappt godkänt.

A-sidan mycket bra förutom den märkliga A man needs a maid. Stråkarna gör inte låten bättre. Även på B-sidans sämsta spår medverkar symfoniorkestern. Inte de starkaste texterna, men det finns en nerv i musiken och i Youngs nasala röst.

Trist stämsång till gitarrplonkande. Inget vidare. Riktigt illa blir det i Guinnevere och i Lady of the Island. Lite bättre blir det i de mer grooviga låtarna som Pre-Road Downs. Avslutande 49 Bye-Byes hade kunnat vara riktigt bra om den bara hade varit instrumental. En mycket svag tvåa.

Lekfullt, men ibland över gränsen till tramsigt. Läser mig till att samplingsteknik och användandet av influenser från hela världen var nydanande och inflytelserikt när skivan kom. Det må så vara. Här finns fragment som jag uppskattar och andra som jag verkligen ogillar. Kul att höra något nytt, men mer än så blir det inte för mig.

En dubbel-LP symfonisk melodiös boggie woggie. Jag är beredd att ge upp redan före den indelande låten är slut. Standin' in the rain outhärdlig. Är det steppdans jag hör i Jungle? Fullt förståeligt att LP-skivan återfinns i de flesta loppisbackar.

Många riktigt bra låtar och Stewart tolkar dem väl. Bobby Womacks It’s all over now gör han bättre än Bobby. Däremot håller jag Eltons version av Country Comfort högre. Roddens egna låtar gör inte heller bort sig i sammanhanget. Inte revolutionerande på något vis men en mycket fin skiva.

Överlag härligt skrammel. Går på tomgång i något enstaka spår, till exempel Rape me och Pennyroyal Tea. Men ändå så mycket bättre än andra band i genren (tänker på usla Soundgarden).

Har inte riktigt tagit mig tid till att lyssna ordentligt. En genomlysning har det blivit och det är tungt, minimalistiskt och väldigt mycket London-förort. Helt klart godkänt, men för många låtar som är aldeles för lika varandra.

Tråkrock. Underkänt enbart genom att de tycker ty det är en bra idé att spela in en cover av born to be wild. I bästa fall låter de som ett coverband som fått en spelning på Strandhotellet.

Betydligt bättre än 25. Upptempolåtarna går att lyssna på men melloballader som Turning tables är jag helst utan. Andra halvan klart starkare med spår som I’ll be waiting, He won’t go och One and only.

Det verkar ha getts ut ett par hundra album med Nusrat per år från början av 70-talet och fram till idag. Imponerande med tanke på att han dog 1997. Allt som killen sjungit in ges tydligen ut. 2012 gavs albumet Immortal ut. Samma år gavs Immortal vol. 135 ut. Gjorde misstaget att lyssna på disc 1 via Spotifylänken. Men efter att ha lyssnat på disc 2 upptäcker jag att det inte spelade någon roll för betyget. Pakistansk religös folkmusik. Inte min genre. Jag tror inte att jag hade uppskattat låtarna även om jag förstått punjabi.

När Niles Rodgers tilldelades Polarpriset konstaterade Lokko att Rodgers gitarrspel borde tilldelas priset varje år. Med Risque drar Chic ner på tempot något och gör discon lite lyxigare, lite vuxnare, lite mer sofistikerat. Det är sjukt snyggt, inte bara gitarrspelet och basen som driver melodierna utan även housepianot.

Har bara hört någon enstaka låt med pixies tidigare. Och utifrån detta album är det nog så de avnjuts bäst. Här finns några helt ok låtar (Hey, men 15 låtar är minst fem för många även om de lyckas hålla sig under 40 minuter totalt. Det blir ändå en svag trea.

Bättre än In utero. De låter mer färdiga här än på efterföljaren. Gott om hits. Bra men inget mästerverk.

Låter ibland som Elvis Costello (Breakdown) ibland som Springsteen (Hometown blues). Slyngelcharmigt, som det sneda leendet på omslaget

Ytterligare ett band jag hört talas om men inte tagit tag i att lyssna på. Över lag händer det inte särskilt mycket. Blir väl roligast i countrydoftande Range life och i 5-4=Unity som lånat friskt från Dave Brubeck. Gold Sounds låter verkligen som Popsicle. Ok, men inte mer.

En stark trio av låtar inleder skivan, sen blir det för mycket smörig stråkpop för min del. Det två avslutande spåren och Dustys leverans drar upp betyget till en trea.

Guilty pleasure. A- sidan är riktigt bra med undantag för Prince-låten. Jag kan till och med ha överseende med den avskyvärda virveltrumma som måste ses som ett brott mot mänskligheten. B-sidan är däremot ett totalt haveri.

Jag hittar inte in i detta. Det är inte dåligt men här är inga låtar som sticker ut. Det är mest något som pågår. Funkar som bakgrundsmusik.

Redan efter första riffet vill jag stänga av.

Jag gillade detta skarpt när det kom. Hade det som trea på årsbästalistan. Normalt är jag inte så förtjust i stämsång, men här funkar det för det mesta. Några starka låtar (White Winter Hymnal och Ragged Wood) men också flera rätt trista spår, särkilt de tre avslutande. Inte lika förtjust idag som 2008.

Ett riktigt bra album. Om jag ska hitta något negativt så är det något för likartade låtar mot slutet.

Överlag svängig rock med tydliga influenser från soul och country utöver den obligatoriska bluesen. Mick Jaggers sång är den svaga länken tycker jag. Smärtsamt tydligt i Love in Vain och i ylandet i Gimme Shelter. Är det verkligen Jagger eller har de lånat in Kim Larsen? Trumspelet är fantastiskt. Driver fram alla låtar utan ett virvelslag för mycket.

Jag lyssnade mycket på uppföljaren XO när den kom. Den har en fylligare ljudbild och överlag starkare låtar. Either/Or blir i jämförelse för försiktig och lite menlös. Klart godkänt.

Jag har verkligen försökt gilla Prince, men han når inte hela vägen fram till mig. Ibland blir det bra funk, men oftast låter i mina öron som att han passerar över gränsen från lekfullt till tramsigt. Framför allt verkar han inte kunna begränsa sig överhuvudtaget vad gäller vad som ska ges ut. Här finns riktigt bra låtar (If I was your girlfriend, Sign ’O’ the Times) men också flera bottennapp (Play in sunshine, Hot thing, I could never take the place of you). En enkel-LP hade höjt betyget men nu insisterade Prince på en dubbel (han gav åtminstone med sig från kravet på en trippel). Ur ett albumperspektiv är det också märkligt att slänga in ett live-spår.

Vissa album växer på mig. Det här krymper. Jag gillar det mindre för varje genomlyssning. Låter till sist som ett gäng pretentiösa estetelever som repeterar.

Jag kan inte franska och då faller det mesta med den här inspelningen för. Varken rösten eller musiken är tillräckligt intressant för att stå på egna ben utan texten. Därmed blir det väldigt svårbedömt för mig.

När Young håller sig under fem minuter är det helt ok. Men när det blir taffligt bluesrocksjam för hela slanten vill jag inte varas med. Titelspåret är rätt bra resten är trist eller till och med uselt. En mycket svag tvåa.

Inte en tråkig stund. Partiet en bit in i i want your love där bara Bernards bas och Niles gitarr hörs över trumkompet är värt en femma i sig. Luther Vanderos gör ju inte Chic sämre direkt.

Ibland glimtar det till med lite high life och ibland med lite ökenblues, men oftast är det för enahanda för min smak. Det är möjligt att texterna är fantastiska, men sången är det inte. En svag tvåa.

Fin röst och fin leverans. Tight band, riktigt bra piano. Inspelningen låter verkligen live utan att ljudkvaliteten brister. Men texterna är i tråkigaste laget. Det blir snabbt bakgrundsmusik till middagen.

Tråkrock. Förlagan till Pink! och annan tuff på ytan-musik.

Betydligt luftigare än förra albumet med Young. Gillar country-influenserna. Har inte hunnit lyssna allt för mycket på det.

Postpunk som maler på. Ibland skramlar det. Ibland är det lite putslustig gladpunk. Inget som når fram till mig. Är inte särskilt förtjust i den här typen av pratsång. L.A. är den låt som tilltalar mig mest.

Imagine - sönderspelad Crippled inside - Monty Python Jealous guy - håller fortfarande It's so hard: gubbrock-blues. Borde stannat i byrålådan. I don't wanna be a soldier: intressantaste spåret, men lyfter inte riktigt. Lennons röst är alldeles för vek och snäll för en sån här låt. Gimme some truth: helt ok Nixon-kommentar Oh my love: riktigt bottennapp How do you sleep: släpar sig fram. Irriterande smöriga stråkar. Går på tomgång How?: lyrik från pennan av en genomsnittlig tonåring. Musikaliskt urtråkigt. Oh Yoko!: en bagatell. Att Lennon vill förklara sin kärlek offentligt är väl fint så. Inget dom borde gå till historien. Ulf Lundell på munspel? Samlad bedömning: en, kanske två bra låtar. Trist produktion. Svag sång. Knappast topp 1001.

Det finns en bra dokumentär om Sparks. Vet inte om den ligger kvar på SVT play. Se hellre den. För deras musik är inte särskilt rolig. Jag gillar inte sången. I dokumentären framhölls deras fyndiga texter. Mig går det över huvudet på.

Ett band som försöker låta exakt som Rolling Stones. Ingredienserna finns där men soppan är bukfylla snarare än aptitlig. Väldigt trist produktion. Det låter verkligen studioinspelat och långt ifrån svängig rock 'n' roll. En mycket svag tvåa.

Den som hört every breath you take och köpt albumet därefter blev nog besviken. Det här är musik som jag verkligen ogillar. En typ av proggrock som jag inte klarar av att uthärda.

Jag kan köpa att albumet är med på listan. Produktionen i kombination med Bushs sång gör att det låter tillräckligt unikt. A-sidan är helt ok, men B-sidan är urtrist. Alldeles för mycket teater och folkmusik för min smak.

Roligaste post-punken hittills.

En bongotrumma gör inget album. Här har Blue Note, som brukar vara liktydigt med kvalitet, verkligen gått vilse i iverna att hitta nåt nytt och spännande. Det saknas låtar. Det bara trummas och ibland ylas det. När stränginstrument får vara med blir det bättre. Men inte bra.

Vad finns det att säga om Springsteen som inte redan är sagt. Ett väldigt bra album.

Jag fattar inte varför Fleetwood Mac är så kritikerrosade. Deras musik är överlag trist, ibland tramsig, men aldrig engagerande.

Det låter bra om Big Pink men det saknas de där riktigt bra låtarna för ett toppbetyg. Det är ett gott hantverk. Här finns å andra sidan inget dåligt och inget som faller ut ramen.

Tre saker jag ogillar med Led Zeppelin II: Robert Plants sång, de långa partierna med bara trummor och gitarrsolona. Det inledande riffet i whole lotta love är rätt bra men sen kommer de där tre andra grejerna in och sänker låten. Ibland gungar det på rätt bra, men det håller aldrig en hel låt ut.

Överlag låter både Gaye och bandet totalt oengagerade. Som om skilsmässa tagit knäcken på honom och han inte längre bryr sig om något. Ibland vaknar plattan till som i Is that enough och andra halvan av Sparrow. Bästa framförandet är den väldigt malplacerade A funky space reincarnation. Klarar med minsta möjliga marginal en trea.

Efter den inledande slakten av Freddie's Dead är allt hopp ute.

Öppningsspåret är helt ok psykedelisk 60-tals pop. Suggestivt. Därefter följer ett par utfyllnadsspår. Inte dåligt men inte heller särskilt minnesvärt. Get me to the world on time låter som en feberdröm. Luvin’ är också helt ok, men i övrigt är det inte mycket som sticker ut.

Bättre än förra Pixies-albumet vi fick till oss. Låter ibland som en dyster version av surf-rock. FLera fina låtar och några mindre bra. Is She Weird blir nästan som ett barnrim. Dig for Fire är inte heller någon höjdare. Annars tycker jag det håller en bra nivå.

Ett album som kräver uppmärksamhet. Enkelt att glömma bort om man har det på i bakgrunden. Det är väl i och för sig definitionen av ambient. För det är om man betraktar albumet som ett ambient verk som det blir intressant. Den märkliga produkten där den distade gitarren ligger längs fram och maler nästan som vitt brus, sången som det inte går att uppfatta ett enda ord av och trummor och bas som är nästan helt undangömda. När det bara pågår är det som bäst. När de mer renodlade poplåtarna tittar fram som i avslutningsspåret blir mindre spännande.

Det är svårt att få storbandsjazz att låta bra på skiva. Albumet är väl mest med för Machitos inflytande på den amerikanska jazzscenen. Men då tycker jag det finns mer intressanta album i genren; till exempel Afro av Dizzy Gillespie. Skivan slutar väldigt tvärt. Undrar om det är medvetet eller tekniskt avbrott?

Som Zeppelin II, fast lite sämre.

Låter väldigt daterat. New jack swing är väldigt präglat av den tidens syntar och trummaskiner. Överlag för många och för långa låtar. Black cat är fruktansvärd. Ok pop i övrigt.

Roligare 70-talsrock än Zeppelin. Bandet är rätt bra, men sångaren är trist och texterna pinsamt dåliga. Lite bättre texter, en Rod Stewart eller soulman från södern på sång så hade det kunnat bli riktigt bra. Lyssna bara på blåset i The way I choose. Nu hamnade bandet i dåligt sällskap istället.

Fina framförande av julmusik. Även om Spectors hälsning på slutet är mest obehaglig nu när man vet vad han gjort.

Känns som det var ett gäng rockband som kom fram vid den här tiden som lät rätt snarlika; the strokes, Franz Ferdinand, the hives...ok rock, inget unikt, inget som faller ur ramen. Mest spännande låter de i inledande titelspåret som också är skivans bästa låt tack vare den fina basslingan. Tack vare att Zeppelin finns färskt i minnet klarar de en trea.

Inget som direkt fastnade efter första genomlyssningen. Efter andra blev intrycket att det var en gång för mycket. Saknar attityd och riktigt bra låtar. Men det är inte uselt heller.

Fick upp detta i slumpgeneratorn den 27/5. Kopierar anteckningarna från då: Uppfriskande långsamt. Inleder försiktigt, tassande. Varje spår bättre än det förra. Effektiva texter om kärlek, till livet, till människan, till Jah. Tight band, mäktig körtrio i the i-threes. Titelspåret är mäktig. A-sidan något mörkare. B-sidan; glädjebuskap. Bästa spår, omöjligt att välja. Marleys bästa.

Jag blir på så dåligt humör av att höra detta. Musik ska ju väcka känslor så det får man ju ge Duran Duran. Men det egentligen inte DD:s fel, utan det är hela 80-talet som jag stör mig på. Detta decennium som hävdades vara individualisms årtionde. Men musikaliskt har väl aldrig mittfåran varit så smal och likriktad? Kritvit, stelbent och ytlig. Pisksnärtstrummor och Van Halen-riff Musik som det enbart kan marscheras till. 80-talet är musikens motsvarighet till fascismen. Renässansen för 80-talet har sammanfallit med ytterhögerns framväxt i Europa och och USA. Knappast en slump. Jag kräver en motsvarighet till Nürnbergrättegångarna som gör upp med 80-talets orättfärdigheter. Men som sagt allt är inte Duran Durans fel.

Ett band man sett omskrivet många gånger men aldrig tagit mig tid till. Börjar hyfsat, får lie cure-vibbar. Men det går snabbt över i något slag new age - Enya- gregoriansk kloster-sörja.

Den här skivan har aldrig fastnat hos mig. Jag köpte den i en reaback på rekomendation av Lars B Persson för säkert 15 år sedan. Hennes röst är väl tillräckligt egen, men det saknas låtar som verkligen tar tag i mig. Bäst är nog avslutande Why'd ya do it.

Jag hade med Channel Orange på årsbästalistan för 2012. Det är verkligen ett album snare än några låtar som sticker ut. Det är produktionen och ljudbilden som tilltalar mig. Det låter förvånansvärt modernt, hade likaväl kunnat spelats in igår. Tyvärr levde Frank Ocean aldrig upp till förväntningarna från debuten och uppföljaren blev tämligen blek. Channel Orange är ett album jag kan sjunka in i då och då utan att jag för den skull håller det som något mästerverk.

Det här var inget som tilltalar mig. Trist körsång av typen Crosby Stills & Nash. Hårdrocksambitioner i Take the Devil och Tryin'. Boogie woogie i Chug all night. Hippieflosklerna i Earlybird skivans behållning? Mycket svag tvåa.

Det är svårt att ta musik på allvar när det ska skojas. Beck kan inte låta bli sina försök till roligheter. Det är nog bara så han är funtad. Musikaliskt tycker jag här ändå finns flera fina grooves även om det låter väl daterat ibland. Jag har betydligt trevligare i Becks sällskap än med Eagles och Led Zeppelin.

Inledningen av de flesta låtarna är rätt bra. Rytmiskt, malande grov. Men det som hade kunnat bli något förstörs i mina öron av trista gitarrsolon och medelmåttig sång. Roligaste hårdrocken vi fått oss tilldelade?

Bra gung i King Kunta och the blacker the Berry, övrigt är det rätt sömnigt. Jag hänger inte med i Kendricks texter och tycker inte hans flow är tillräckligt kul.

Jag läser på Wikipedia att Beatles hyllades för att ha utvecklat albumformatet med Rubber Soul. Det förstår jag inte alls. Det finns en energi i Drive my car. I övrigt rätt ordinär 60-talspop. En samling låtar helt enkelt, inget särskilt ur ett albumperspektiv. Ingen röd tråd. Hyllandet verkar mest handla om att de skrivit låtarna själva. Det hade väl sin relevans då, men när jag hör låtarna som det är idag så blir jag inte imponerad. Texterna är i bästa fall tramsiga. Det finns musikaliska inslag som är bra, nåt piano där och någon basslinga här. Men ingen fantastiska låtar. Hur kom avslutande Run for your life med? Brittiska ynglingar sjunger glatt om att det ska ha ihjäl en liten flicka. Med nöd och näppe blir det en tvåa.

Om grabbarna hade varit 10 år gamla så kanske det hade varit en förmildrande omständighet. Att vuxna människor spelat in detta och dessutom gett ut det är inte försvarbart.

Mer 60-talspop. Inte dåligt. Inte unikt på något vis. Ett gott hantverk. Stark tvåa.

Här är Costello riktigt bra. Överlag starka låtar och bra framförande. Sinnebild en av den coola tönten. A-sidan bättre än b-sidan. B-sidan innehåller 50-talsrocken Mystery dance som gärna hade fått lämnas utanför. Skivan för mig på gott humör.

Det här är inget musikalbum. Det är en skojskiva. Och den är inte särskilt rolig. Hippies är långhåriga och knarkar är tydligen ett fantastiskt roligt skämt 1968. Musiken är ungefär lika rolig. Precis som med Sparks är dokumentären bättre än musiken.

Bilden på Van Morrison på omslaget är lite suddig, ofokuserad. Och det är lite så det låter också. Astral Weeks, Sweet Thing och The Way Young Lovers Do håller hög klass medan resterande låtar mer är ändlösa jam-sessions som aldrig leder någon vart. Dryga 20 år gammal låter han redan som en gammal gubbe. Jag gillar det jazziga soundet. Det är bra men inte fantastiskt.

Skönt groove. Det är inte riktigt jazz och det är inte riktigt funk. Det blir varken eller utan bara ett småtrevlig sväng som puttrar på utan att det lyfter. Bäst sväng i Chameleon, bäst tut i Sly. Svag trea.

Kanske att texterna förtjänar mer tid en ett dygn? Nu blir bedömningen efter den tid jag hunnit spendera med Horses. Jag hör finns vissa musikaliska kvaliteter i till exempel Gloria. Free money håller jag som albumets bästa spår, tydligt influerat av Springsteen. Hittepåreggean i Redondo Beach hade jag gärna varit utan. Patti sång låter lite väl effektsökande emellanåt. Bäst är hon när hon pratsjunger.

Punkig jazz. Tänker direkt på JH3. Intensivt, inget att slölyssna på. Klart underhållande i kortare perioder. Hittade en spellista med Colemans original. Trots att Coleman var en frijazzpionär så låter originalen närmast smooth jazz i jämförelse med Zorn.

Tidstypisk britpop efter britpopens storhetstid. Går att lyssna på men inte fantastiskt eller originellt på något vis. Inga låtar som sticker ut.

Walk on by i Hayes version är mästerlig. Introt får håren på armarna att resa sig. Hayes kanske inte är den största soulrösten men för walk on by är den perfekt. Övriga låtar är når inte upp till samma klass. Jag gillar de långa låtarna som får tid på sig att byggas upp, men det blir några minuter för många av släpig dialog i …Phoenix. Som helhet är ändå Hot Buttered Soul riktigt bra. Det går så klart att argumentera för att det är en lång EP snarare än ett album.

Som ett något mer återhållet intro till Bitches Brew. A-sidan något starkare än b-sidan i mitt tycket. Det är repetitiv, nästan monotont, ändå svänger det. Trots att man maler på i nästan 20 minuter hittas inget avslut utan man tvingas till att tona ut Shhh / Peaceful.

Råare och skramligare än det andra Hole-albumet som slumpades. Men visst fanns det åtminstone 100 band som lät exakt så här 1994? Det hamras på trummor, bas och gitarr utan mening eller riktning. Courtney Loves skriksång klarar jag mig utan. Efter en genomlyssning har jag fått nog. Något bättre än Celebrity Skin, men det når inte upp till godkänt.

Första intrycket var att det här var snyggt men tråkigt. Men som kom det skojfriska musikalnumret Charge. Det uppskattas inte. Tillsammans med vidrigheten The Frog Princess kan betyget inte bli annat än underkänt. Det musikaliska skämtet att spela marseljäsen i låten med grodtitel är bara tröttsamt. Tydligen ska bandet ha varit återkommande förband till Suede i början av 90-talet. Utifrån hur den här skivan låter är det är helt obegripligt. Sparks har ju redan varit med på listan. Vad är nästa skiva i genren? Tenacious D? Det får räcka nu.

Jag har försökt ta mig an Taylor Swift tidigare, men jag lyckas inte. Det är genomgående rätt trist. Andra halvan är något bättre från och med coney island. Men det blir aldrig bättre än när The National är som tråkigast. Swift må vara en tekniskt duktig sångerska men hennes röst och sångstil är verkligen anonym. Godkänt tack vara att Hole är färskt i minnet.

Den första halvan är riktigt bra. Lärarna hade gärna fått växa ut lite till. De känns väldigt abrupt avhuggna. Andra halvan där det bara är Dylan och hans hamrande på gitarren så blir det inte lika roligt. Första halvan en svag fyra, andra halvan en tvåa.

En totalt livlös produktion. O'Connor ska ha all heder för sin rättmätiga kritik mot katolska kyrkan. Som hon fick så mycket skit för. Men det hjälper inte den här skivan. Enda låten som sticker ut är Princes Nothing Compares 2 U. Knappt godkänt.

Det är illavarslande när bandet poserar med banjo, dragspel och en väldigt liten flöjt på omslaget, Pouges går balansgång över avgrunden ner till den irländska folkmusiken komplett med stepdans. I titelspåret funkar det bra men i stort ramlar de ner i resten av låtarna. Fairytale of New York är så sönderspelad att den inte går att lyssna på. De är helt ok på att berätta skrönor och Shane MacGowans röst är trevligt skrovlig för ändamålet. Men de tappar mig helt när de ska toka till det i Fiesta. Det blir en väldigt svag tvåa.

The fat of the land gick på repeat på min cd-spelare under en stor del av 1997. Albumet var för mig efterlängtat länge då första singeln, Firestarter kom ett år före albumet. Jag har plockat fram det lite då och då sedan dess, men det var aldrig i närheten av diskussionen om världens bästa album. När jag lyssnar idag så är singlarna bra, men bäst är fortfarande Diesel Power med Kool Keith. Andra halvan (med undantag för Firestarter) går lite på tomgång. Det är samma ljud och samma beats som återupprepas. Avslutande punkpastischen Fuel My Fire hade gärna fått stanna i byrålådan.

Jag alla de tre första dexy's albumen väldigt högt. Som brukligt med den här listan verkar hits vara ett kriterium för val av album. Too Rye kan ibland upplevas ha för mycket banjo och fiol, men i mitt tycke är det ett utmärkt soulalbum och inte minst en mot kultur mot 80-talets enformighet. Här finns mängder med riktigt bra låtar, inte minst b-sidan med Plan b, I'll show you och Liars a to e. Och a-sidans let's make this Precious går inte att bortse ifrån. Och Kevins röst är fantastiskt.

Det är mest energin och Caves röst som fångar mig. Kanske inte fullt av låtar som nockar mig, men ändå tilltalande på något vis. Det rätt snarlikt Caves första soloalbum, men här är det mer attityd än texterna som står i fokus.

Jag hör lite the cure och lite Giorgio Moroder i det här. Men det låter som en ganska blek kopia av dessa. Sången är verkligen inte bra. Det är som helhet godkänt, men inte mer.

Det låter 60-tals pop. Några fina melodier här och där, putslustiga texter och något enstaka groove. Det finns inget här som gör ett bestående intryck på mig.

Jag har fått detta slumpat till mig tidigare. Återanvänder mina anteckningar: Punk. 14 låtar på 15 minuter. Något långrandigt

Fats pianospel är härligt effektivt. Det driver på och hamrar på utan att stå i vägen för låtarna. Överlag ligger tonvikten på roll snarare än rock, och det uppskattar jag. Men det är väl snare en samling låtar än ett album. Blue Monday och So long är några höjdpunkter. Särskilt det eleganta saxofonpelet lyfter flera låtar. Som med andra album från den här tiden kanske det snare är Fats betydelse för andra som är viktigt snarare än musiken i sig. Inte nog med hans inflytande på rocken så var hans pianospel även en stor influens för det som kom att bli ska-musik.

Det är för svalt för mig. Det är skickligt men också lite tråkigt. Typisk pausmusik i Spanarna.

Första associationen går till Moby. Elektronisk småtrevligt men inte särskilt spännande. Lättuggad bukfylla. Enkla, närmast barnsliga melodier. Den typen av melodier som är mer är irriterande än njutbara. Eple är det tydligaste exemplet på detta. Överlag saknas det blod, som Persson hade utryckt det.

Fjäderlätt luftig produktion men tack vare Nina Perssons sång finns här ändå attityd. Singlarna Been It och Love fool sticker ut ut mängden. Kanske inte att materialet i övrigt räcker hela vägen ut. Till exempel låter Losers som något Rebecka Thörnqvist spelat in, dvs alldaglig fm-rock. Udda version av Black Sabbats Iron Man, det är egentligen bara den mediokra texten som de har valt att behålla. Däremot lånas riffet från Iron Man till Choke. Landar i en svag trea.

Inte uselt, bara trist. Vid genomlyssnigen kändes skivan väldigt lång trots att den klockar in på under 40 minuter. Mycket svag tvåa.

A Tribe Called Quest har med två album i boken. Båda låter rätt snarlika och båda har jag fått slumpade till mig tidigare. Det är ingen större variotion på beatsen på The Low End Theory. Alla låtar har den samplade jazzbasen och stort sett samma dåsiga trumkomp. Det blir lite väl enahanda. Q-Tips solodebut är betydligt roligare.

Humorlöst trams blandat med usel folkrock, hårdrocksinfuenser och trista trumsolon till mellanakter. Inte ens wikipedia vill ha med det här albumet att göra.

Jag köpte den här skivan på chans på en loppis på Karsefors festplats. Några riktigt fina låtar som Because of the Wind och titelspåret. Men visst finns det gott om album i den här genren och från den här tiden som är bättre. Det är som helhet ok, men långtifrån fantastiskt. En aning för mycket dragspel emellanåt. Läser på Wikipedia att han är omsjungen av the Clash på "If Music Could Talk" från sandinista. Otippat.

Frisk blandning av hög toppar, mediokra låtar och några riktiga bottennapp. En utrensning till en enkel-LP hade varit önskvärt. På plussidan håller jag Have a Talk with God, Sir Duke, I Wish och As. Till bottennappen hör nästan hela andra skivan med undantag för Black Man, As och Another Star. Första skivan är en stark trea. Andra skivan en svag tvåa.

Fiona Apple har alltså två album med i boken. Det här är betydligt bättre än Tidal. Gillar det akustiska men ändå stora soundet på skivan. Texterna uppfattar jag som närmast dagboksanteckningar, men det blir lite amatörteater av det hela, särskilt i Relay och Newspaper. Första halvan är helt klart lyssningsbart, men sen tröttnar jag. Det finns tendenser till att bli en karaoke-version av Janis Joplin.

Låter ofta som om de försöker härma Portishead men hamnar närmare Coldplay. Ganska menlös överlag med väldigt anonym sång. Saknas starka låtar. Svag tvåa.

Det spelar ingen rollen för mig hur annorlunda de lät då i förhållande till annan hiphop. Det låter idag mest som trams som inte underhåller mig. Det först när jungle brothers och q-tip gästar som det lyfter något. Klart roligare än Dover, men ändå inte mer än godkänt.

Stenarna flyr skattmasen till Frankrike och vältrar sig i nostalgi. Det lånas friskt från Jaggers och Richards skivsamling är, ändå låter det som Stones och inte ett coverband i mängden. Gubbrock när den är som bäst. En svag fyra blir det.

Det här var vidrigt. Särskilt hitten been caught steeling. Ett trumspel som inte gör någon glad, steloprerad basist, fjantig sång och hårdrocksgitarrsolon.

Sången förstör det här helt för mig. Tack vare gårdagens album färskt i minnet blir det precis godkänt.

Jag minns att Fredrik hade detta rätt högt på en årsbästalista. Men själv har jag inte tagit mig tid att lyssna på det. Här finns flera starka låtar, inte minst Interventions, Oceans of Noise. Jag uppskattar när det verkligen går att höra att orden betyder något för sångaren. Det är inte bara ord som bildar en melodi. Här finns inga direkt svaga spår även om inte alla når upp till högsta topp.

Lou Reed på franska. Det ska vara så himla coolt att det låter tillgjort. Musikaliskt hyfsat tilltalande även om jag kan vara utan Valde de Melody och En Melody. Att inte kunna franska är ett plus då jag läser mig till att detta är ett temaalbum om en medelålders man som ligger med en fjortonåring.

”I was suprised, I was happy for a day in 1975” kan vara en av de bästa öppningarna på ett album någonsin. Tigermilk är ett nästintill perfekt album. Har finns bara riktigt bra låtar. Det är bara Electronic Renaissance som faller ur ramen något och mer låter som en demo än ett albumspår. Samtidigt fungerar den låten väl som ett avbrott mellan A- och B-sidan. Trots att det används mängder med instrument finns inte en onödig ton på hela skivan. Och Murdochs högst begränsade röst nyttjas helt rätt hela albumet igenom.

Kanye är arg. Oklart varför. Det är också oklart varför jag ska lägga tid på detta elände. Beatsen är bombastiska och trista. Texterna är kassa. Visst finns är fina samplingar, men jag lyssnar hellre på originalen. I Kanyes händer blir det en trist soppa på rostig spik.

Brown suger är en höjdarlåt. Även Can you hear me knocking är riktigt bra. Min invändning mot Stones är att Jagger lägger för mycket fokus på att leva rockmyten istället för att låtarna får stå i centrum. Jagger har en rätt begränsad röst men envisas ändå med ta för mycket plats. Det är stabil rock n roll. Stark trea.

Det är snyggt och Bobby sjunger fantastiskt. Flera riktigt bra låtar. Det är egentligen bara Stand up som faller ur ramen. Den låter mer som ett albumspår från någon Rick James-skiva än ett Womack-låt. De avslutande tre spåren, Games, If You Think Your Lonely Now och Where do we go from here är soul av yppersta klass. Stark fyra, nära femman.

Tre första låtarna går an, men sen tappar jag intresset. Det blir för enformigt och med Devendras vibrato och gitarrplonkande. Det är bara Will is my friend som sticker ut i positiv bemärkelse. Med benhård gallring hade det kunnat bli en fin ep, men något vidare album är det inte.

Hyfsat trevligt och medryckande. Kul post-punk.

Pianospelet är den största behållningen för mig. Särkilt i symapathy for the devil är riktigt bra. I övrigt är det en stabil stones-platt. Varken mer eller mindre.

Många bra låtar. Produktionen kunde varit roligare på en del av dem. Dress rehearsal rag hade tjänat på något instrument till. Å andra sidan är Cohen själv sämst ju större produktionen är. Diomonds in the mine är country. Men hur sjunger karln? Sing anither song boys är också bra tills Cohen får för sig att han ska skråla. Hade han låtit bli hade fyran varit given.

Det finns ett malande groove som jag kan uppskatta. Men det leder sällan någon stans. Låter betydligt äldre än det är.

Det är som bäst när det är minimalistiskt. Funkiga trummor. Effektiv rap. En stark öppning med de inledande tre spåren. Mindre roligt med Aerosmith.

Jag har svårt att bli engagerad av bossa. Det är småtrevligt och puttrar på, men gärna i bakgrunden. Det är musik som inte tar plats. Det finns inget här som sticker ut. Allt är oklanderligt men samtidigt ganska ointressant. Musik för hotelloungen.

Många bra låtar; Luv n' Haight, Family Affair, (You Caught Me) Smilin', Spaced Cowboy, Runnin' Away. Resten håller inte riktigt samma klass. Det blir lite för mycket av Sylvesters nasala gnynde emellanåt. Trist att ljudteknikern sov på jobbet, för inspelningen låter inte bra.

The College Dropout har inte åldrats söärskilt väl Det är inte alls så bra som jag tyckte det var när det kom. Jag har främst tre invändningar mot The College Dropout. Skitsnacksspåren mellan låtarna är riktigt jobbiga och gör skivan onödigt lång. Kanye borde låta bli att sjunga. Allt för ofta låter det som Black Eyed Peas (inte minst i The new workoutplan). Det här drar ner betyget ordentligt. Spaceship är riktigt bra, i afrofuturistisk tradition om rymden som frigörelsemetafor. Men bäst blir det när Common och Talib Kwali eller Ludacris tar över micken. Här är beatsen också tyngre och skitigare. Överlag är det gästerna som gör skivan lyssningsbar. Att ägna en hel skiva åt utbildningsförakt får mest Kanye att låter som en bortskämd snorunge som tycker det är orättvist att inte hela världen dyrkar honom som det stora geniet. Svag trea.

Waits är en ypperlig textförfattare och framförare av sånger. Det är få förutom Waits som kan komma undan med en sha la la-refräng. Utan Waits röst i den instrumentella In shades blir det rätt menlöst. Här finns flera bra låtar men Disney-stråkarna gör att det mer låter Randy Newman än Tom Waits. Inte Toms bästa skiva, gissar att den kom med på listan på grund av Jersey girl.

Urtråkigt. En utspädd soppa utan blod. Kick, push går att ha på i bakgrunden. När jag når The instrumental är måttet rågat. Det är nog med den här System of a down-skiten. Åtminstone 15 låtar för långt.

Ingen spelar piano som Monk. Helt i sin egen takt men ändå helt i samspel med bandet. Inget dåligt band heller; Sonny Rollins, Oscar Pettiford och Max Roach. Monk har bara ett album med i boken. Om jag ska välja ett Thelonious-album så är det Monk's dream som gäller. Ba-lue Bolivar Ba-lues-are och Bemsha Swing skivans höjdpunkter. Kommer precis över fyran.

Kid A är ett av de där hyllade albumen somjag aldrig tagit mig tid att lyssna på. Det är en stark öppning. Tre riktigt bra spår som kulminerar i bra tutjazz. Sedan går luften ur bandet och det trampar bokstavligen vatten i spabassängen. Lite hopp får jag i de avslutande funkiga sekunderna av Optimistic, men skivan når aldrig upp till inledningstrios höjd igen. Svårbedömt: inledningen är en femma resten en svag trea. Jag landar nog ändå i en svag fyra.

Anonymt och menlöst. Skitnödig musik som bara är upptagen av att vara autentisk. Som Ina Lundström uttryckte det i Snedtänkt: "fy fan vad jag hatar americana". De instrumentala spåren räddar albumet från bottenbetyget. De låtarna hade kunnat vara fina b-sidor till några singlar. Däremot finns det inga a-sidor här.

Som en mesigare version av wu-tang. Lauren Hill räddar skivan, varken Pras eller Wyclef är särskilt bra här. Bästa spår: Redy or not. Fu-Gee-La. Det är ingen dålig bedrift att sampla Enya och få det att låta bra. Trista val av covers; Killing me softly och No woman no cry. Och som vanligt är sketcherna mellan låtarna usla.

Coldplay har två album i boken. Debuten har jag redan fått slumpat till mig. Coldplay är verkligen muskens motsvarighet till att titta på färg som torkar. Det händer ingenting. Då är ändå detta betydligt roligare än debuten. Jag antar att det är fräsigare kulör. Men det är fortfarande färg som torkar.

Jag hade en period i slutet av 90-talet då jag lyssnade mycket på drum 'n' bass. Främst på samlingsskivorna Moving Shadow. Jag var helt övertygad om att Roni Size var med på de skivorna, men det var han inte när jag dubbelkollade. Så det måste ha varit genom Calle Dernulfs P3 klubb som jag kommit i kontakt med Roni. Därav hade jag positiva förväntningar på det här albumet. Förväntningarna infrias delvis. Jag gillar soundet och stämningen, men det blir sabbträtt mycket bakgrundsmusik för mig. Något enahanda. Efter ett tag blir det svårt att skilja låtarna åt. Påminner en del om Red Snapper emellanåt. Tänker främst på den samplade jazzbasen. Här går absolut att höra fröet till det som senare utvecklas till UK garage, grime och dubstep. Det finns några spår som lyfter sig från mängden, framför allt titelspåret New forms men även Digital och Mad Cat. En stark trea men når inte riktigt fram till fyran.

Man kan ändå beundra någon som håller fast vid sin linje oavsett hur tiden går. J mascis har hittat sitt sound och håller benhårt fast vid det. Envist hamrar han fram det ena solot på sin bluesskala efter det andra med minimal variation. I SludgeFeast går han över gränsen och låter som han gör audition för ett pudelrockbband. Det skramlar på rätt bra, och hade kunnat få ett högre betyg om mascis dragit ner på Solomon och slakta Poledo.

Ebarmligt tråkigt. Marty sjunger med samma välpolerade muntra stämma oavsett om han sjunger om hur många han skjutit ihjäl, om han ska hängas imorgon eller om han ska få komma hem till sin kärlek. Det är som om orden han sjunger är meningslösa. Och den här plattan är verkligen meningslös.

Oklanderlig. En av världens bästa röster med ett av världens bästa band. Är det ett album eller en samling singlar och covers? Jag bryr mig inte.

Det är något med ljudbilden, den typiska cure-gitarren och Robert Smiths röst som tilltalar mig. Egentligen är det för långt, både albumet och enskilda låtar. Men helt klart en fin skiva.

Det är var riktigt trist. När mungigan kommer fram i Nightmare part II är det god natt. Visst hopp tänds i Not a lot to do. En rätt fin låt som passar sångarens röst mycket bättre än de övriga huliganskrålandet.

Soulig hiphop. Rätt skönt att lyssna på, särskilt första halvan. Något utslätat och uddlöst. Stort plus att han bytte artistnamn från det urtöntiga Common Sense till Common.

Om man slår ihop proggrock och musikal, så blir resultat därefter.

Påminner en del om Roxy Music. Särskilt i öppningsspåret. Men klart tramsigar framtoning. Inget speciellt.

Det har en charmig skevhet. Musiken liksom haltar fram. Plus för Can’t have me, Nightime och O Dana. Föredrar låtordningen så som den presenteras på Discogs. Stark trea.

Jag Cohens tre sista album är bra. Men jag håller Old ideas och popular problems något högre. Det känns som han sagt vad han behövde säga med de två albumen och att you want it darker blev någon form av upprepning av föregångarna.

Till en början är det bara otroligt trist. Sen avslutar eländet med ordlös stämsång. Outhärdligt

Samba är ju per definition svalt. Och det blir lätt för svalt. Ett enstaka spår går an. Öppningsspåret är fint, med jazzig flöjt. Marschmusik och duetter med barn kan jag vara utan.

Rush har två album i boken. 2112 har jag redan klarat av. Det här är betydligt roligare men Progg-rock är inget för mig Bäst utan att vara särskilt bra; fusionjazzen i YYZ. Sämst; den evighetslånga Camera Eye Plus för göteborgsvitsen på omslaget. En mycket svag tvåa.

Who Says a Funk Band Can't Play Rock?! Efter att hört den låten så är mitt svar att Funkadelic kan det inte. De ska hålla sig till funk. Hårdrocksolon passar inte här. Funkadelic går på tomgång här. Efter titelspåret är det inte mycket funk kvar i bandet. En reggae-pastish, en skitsnackslåt (bokstavligen) och alldeles för många gitarrsolon är vad vi på till oss.

Så bandets enda hit, en cover på mrs Robinson, ingick inte på albumet från början. Förstår inte vad albumet har i boken att göra. Uddlöst och menlöst. Som ett Green day som växt upp och börjat jobba på bank.

Ordinär college-rock. Jag tröttnar efter 10 låtar. På tok för långt. Svag tvåa.

Det här var släpigt. Everybody hurts motiverar inte en plats i boken. Det är först i Man on the moon som det händer något.

Jag har inte lyssnat så mycket på Depeche. Det är bara Speak and Spell som finns i skivsamlingen. Det här är mognare, hårdare, mörkare och bättre. Plus för World in my Eyes, Personal Jesus (visst Cash gör den bättre, men det är fortfarande bra) och Clean. Minus för Waiting for the night som är plattans tristaste spår.

Det märks att det är en samling av låtar från olika inspelningssessioner, från inledande rythm ’n’ blues-rökaren I Love Your Lovin’ Ways via det betydlig mer återhållsamma soundet i Four Women till full orkestrering i That’s All I Ask. Det är oavsett en samling riktigt starka låtar med en fantastiks röst. Jag håller nog faktiskt titelspåret som det svagaste kortet. Det talar för kvalitén på albumet. Starkast avtrycket gör Simones text till Four Women.

Jag har gett Joni ett par lyssningar men hon tilltalar mig inte nämnvärt. Produktionen är tidstypisk murrig. Det blir någon form av skvalig fusionjazz som varken är jazz eller singer-songwriter. Med fyra sjuttitalsalbum av Joni i boken återstår att se om det blir bättre eller mer av samma.

Musikalrock undanbedes.

De första fem minuterna var ok. Cans and Brahms och Mood for a Day motiverar ettan.

Efter att ha läst Youngs självbiografi från 2012 står det klart att Young saknar självdistans och humor. Finns därför inga förmildrande omständigheter för hans floskeltexter och rätt mediokra gitarrock. Svag tvåa.

De fyra inledan spåren är utmärkta. Sedan sjunker kvaliteten betänkligt. Det är helt ok fram till de 8 avslutande Toni Braxton-balladerna. Därifrån är skivan outhärdlig. Jag starkt inledningen och det tidstypiska soundet på RnB från åren kring 2000. Men som album är det knappt godkänt.

Jag köpte 36th Chambers på chans efter att ha hört någon låt av Wu-Tang från SVT:s bevakning av Hultsfredsfestivalen. Jag minns hur egensinnigt jag tyckte det lät då. Och jag tycker det fortfarande sticker ut i hip-hopvärlden. Wu-tang var mer än en musikgrupp. Det var en rörelse som inte bara hade ambitioner att ta över musikvärlden genom att själva äga rättigheterna till sin musik. De dikterade även att varje enskild gruppmedlem skulle få släppa skivor på olika bolag. RZA och hans kusin som agerade som manager verkade även för att intäkterna från musiken skulle användas för att köpa upp hyresfastigheterna de hade växt upp i på Staten Island. Musiken är simpel, skitig, mörk och svängig. Det får mig emellanåt att tänka på Burial. Texterna är knappast de mest litterära men de håller för ändamålet. De förmedlar hur eländigt och hårt det var att växa upp i de fattigare delarna av New York, där droger och våld är ständigt närvarande. Blandningen av samplingar från soul, jazz och kung fu-filmer är lysande. Som vanligt är det de ofta meningslösa mellansnacken som är överflödiga.

Lokalrevyn har släppt en skiva. Varför ska jag lyssna på detta när Little Richard finns.

Det här var inte alls så roligt som jag hoppats på. Nyhetens behag med debuten är helt borta här. Det är egentligen bara den gubbrockiga Fit but you know it som sticker ut.

Morrissey låter bitter och självgod. Så allt är väl som det ska vara? Inte dåligt men inte heller något som jag kommer återkomma till. Last night... är helt ok.

Återvänder texten från förra gången albumet slumpades till mig: Nostalgi påverkar förmågan att bedöma Parklife rättvist. Helt klar många fina poplåtar. Girls & Boys och Parklife är fortfarande trevliga. To The End är briljant. Omväxlande kaxigheter, socialrealism och en del trams som inte åldrats så väl.

I wanna be adored är ett starkt öppningspår. She bangs the drums gillar jag däremot inte alls, refrängen är farligt nära signaturen till Vänner. Gillar malandet i Waterfall, Don't stop och framförallt i andra halvan av avslutande I am the resurrection.

Enligt Wikipedia ska det här vara någon form av alternativ country. Jag tycker mer det låter som en blandning av Talking heads och Irländsk folkmusik. Låten med titeln Country påminner mig om the proclaimers. Det är inte dåligt men heller inget som fastnat för mig. Bäst är Psycho Cupid, men är inte representativt för albumet. Det blir en stark tvåa.

Lloyd Cole gör aldrig bort sig, men det är heller aldrig någon wow-känsla över vare sig låtar, framförande eller produktion. Ett stabilt hantverk.

Inte alls lika bra som Trans Europe Express. I jämförelse är det simplare och barnsligare melodier. Låtarna pågår men saknar kraft och framåtrörelse. Det är först i slutet av Neonlicht som det verkligen tar fart. Tuffar i den tyska versionen.

Jag associerar Alice Cooper med Poison, maskeradutstyrsel och skräckteater. Det här var en positiv överraskning. A-sidan låter som en rå glam-rock eller en något mesig Stooges. B-sidan är däremot direkt dålig.

Jag kan omöjligt bedöma om detta är bra för sin genre. Det tilltalar mig inte det minsta.

Ökenblues som släpar sig fram. Ry Cooder lyckas inte lätta upp det hela. Tvärtom är det lite mindre svängigt än vad Ali Farka Toure kan vara. Precis godkänt.

Funkiare än Funkadelic. Fler höjdarlåtar. Spaghetti Junction, B.O.B och Snappin' & Trappin' håller jag särskilt högt. Hade de bara låtit bli buskisen hade det kunnat bli ännu högre betyg.

Eurovision komplett med tonartshöjning. Är det Jon-Henrik som gästar i We are the waiting? Könsrock utan kön. Medelålders män som tror de fortfarande riskerar att bli utsparkade från High school. Sk. Punklåtar över 3 minuter. Fruktansvärda trummarfills och gitarrsolon. Jag behöver tvätta öronen med svintask efteråt.

Eddie Meduza-versionen av the Clash. Funkar säkert att skråla på puben. Trevligt sväng emellanåt.

Världens mest överskattade album från världens mest överskattade band. Ett konstprojekt som helt enkelt inte är särskilt spännande. Väldigt daterad ljudbild. Svag sånginsats. Låtar som bara pågår utan riktning eller sväng. Samplar vardagsljud för att någon upptäckt samplingstekniken och tycker det är roligt snarare än att det tillför något. Obegripligt att detta hyllas. Vad är det som någonsin varit progressivt med detta. Mossigt och trist! Även om omslaget är lätt igenkännligt så är det faktiskt rätt fult.

Jag har svårt att få grepp om detta. Skissartat men ändå bombastiskt. Det finns en viss charm i skevheten, men jag hittar inga låtar som griper tag i mig. Går utan problem att ha på i bakgrunden.

Ett band jag aldrig hört talats. Det i sig är kul. Musiken påminner ibland lite om Kraftwerk, ibland lite om Radiohead men mest låter det som en lättuggad version av krautrock. Jag tycker inte det får ihop det. Sången är allt för svag. Bäst är Static Resistance. Shortcomings är den låt som låter mest färdig, men den är lite för popig för min smak.

Miriam har säkert haft stor betydelse för att öppna upp västerländska ögon för afrikansk musik. Här får vi en blandning av Sydafrika, amerikansk folkmusik (house of the rising sun) samt lite trams (the Naughty little flea och one more dance). Vi slipper åtminstone Pata pasta.

Det är omtvistad att Dylan är en låtskrivare av hög klass. Här tycker jag även han är en utmärkt uttolkare. Däremot blir det lätt enahanda med det akustiska trubadur-framförandet. Det funkar utmärkt i Girl from the North Country men betydligt sämre i Masters of war.

Det påstås vara Gates stora politiska album. Ett album är det. Ljudmässigt och textmässigt håller det ihop. Men textmässigt är det platt och tråkigt. Det är inte i närheten av Curtis Mayfield. Öpnningspåret och avslutande Inner City Blues (Make Me Wanna Holler) är riktigt bra. Däremellan är det helt ok cocktailsoul.

Mycket bättre än Tommy. Hade jag varit på plats i Leeds så hade jag nog gått i pausen. Som album fyller det ingen funktion.

Jag kan inte med den tillgjorda sången. Antitesen till funk.

Uppskattar de groviga låtarna bäst som A northern star och brainstorm interlude. Även drive you home är bra. Men i övrigt lyfter det sig inte från mängden av brittpopband. Det saknas något liknande de starka låtar som finns på uppföljaren, som the drugs don't work eller bittersweet symphony.

Det låter mycket public enemy, vilket inte är så konstigt med samma producentteam och Chuck D och Flavor Flav som gäster. Inte lika militäriskt hårt som It takes a nation of millions men ändå rätt bra. Lite för långt, men en hel del bra spår; The Nigga Ya Love to Hate, Endangered Species och inte minst It's a Man's World.

Grabbarna fick 100 000 dollar i förskott för att göra skivan. "The cost for recording Alien Lanes, if you leave out the beer, was about ten dollars." Jag antar att det är därför albumet är med i boken. En samling embryon till låtar där det kanske, ibland, med mycket god vilja kan anas något som skulle kunna bli en ok låt. Men å andra sidan går det allt för långt över tramsighetens gräns allt för ofta.

En 60-talsbagatell. Två saker jag ogillar med The Mamas & The Papas: Nr 1 The Mamas Nr 2 The Papas

Det här var det vidrigaste jag hört på länge.

Talking heads utan David Byrne låter betydligt mer sympatiskt i teorin. I praktiken är det lite mer lutat åt Karibien. Helt ok sväng, särskilt i de inledande låtarna. Är inte jätteförtjust i skolgårdsrimmen. Som album håller det ihop och det blir en svag trea från mig. Lee Perry var tydligen kontrakterad som producent men dök aldrig upp. Hade varit intressant att höra hur det låtit efter att tejperna grävts ned och fått mogna några månader.

World leader pretend tycker jag är en rätt bra låt. I övrigt tycker jag det är väldigt anonymt. Inte dåligt men heller inget som berör mig.

Väldigt mycket bättre än det förra Divine Comedy-albumet. Nästan helt befriat från trams. Låter rätt ofta som soundtracket till en disney-film. Precis godkänt. Bästa stunden på skivan är avslutningen på Someone (efter att sången har tystnat).

Ökenblues är vad det är. Det blir snabbt enformigt och småtråkigt. Men i grunden ett gott hantverk.

Det här tyckte jag var rätt så underhållande garagerock. Lite tramsigt men rätt gott stök överlag. Saknar starka låtar.

När de koncentrerar sig på gubbrock är det rätt bra, som It's so easy. Även hitsen Paradise och welcome to the Jungle håller. Det går nästan att ana något soulfullt i vissa låtar med koklocka och fina basslingor. Låtarna är överlag lite för långa och innehåller på tok för många hårdrockssolon av standardtyp.

Jag blir glad av Beck. Det ska inte gå att blanda musikaliska influenser på det sätt som han gör. Det spelar ingen roll om det spelas Country-gitarr eller hittepårappas. Inte ens nonsenstexyerna stör mig. Det låter bara bra. Det är bara ett väldigt skönt groove från början till slut. Efter en trea till GnR så måste det bli en fyra för Odelay.

Sällan har väl ett album låtit så mycket studiomusiker som detta. Allt är superduktigt och livlöst. I grunden rätt mediokra låtar. Bokens artikel om skivan avslutas med konstaterandet att skivan snabbt försvann ur allmänhetens medvetande. Jag kan bara instämma.

Saker ska kallas för vad de är. Det här är bluesrock oavsett om det påstås vara heavy metal. Det är dessutom rätt trist bluesrock. Hammondorgeln är rätt ok och det finns vissa partier som är lite mer rytmiskt drivna som jag kan uppskatta. Historien om hur Smoke on the water kom till är betydligt mer underhållande än låten. Historien berättas bäst i dokumentären om Montreux-festivalen.

Ännu ett humorlöst skojband. Den här gången med ett Boogie woogie piano som är rätt ok. Men låtarna är alldeles för långa.

Howard Tate golvade mig med sin version av Louisiana. Tate hade texten bytt ut president Coolidge mot president Bush. Tyvärr behövde inga andra delar texten bytas ut för fortfarande vara relevant. Det är en stark samling låtar som Newman fått ihop. Nästan varenda textrad är värd att citera. Ibland för det mins tankar till Tom T Hall, ibland till Tom Waits (Marie, Guilty). Han levererar dessutom sång som matchar texterna. Som helhet är det riktigt bra. De ända plumparna i protokollet är revynumret Every man a king samt calypsoflörten i Naked man.

Överlastad produktion. Förmodligen för att försöka dölja de mediokra låtarna. Bästa spår; Non-Musical Silence. Svag tvåa.

Ett bra Costello-album. Ett gediget hantverk utan att vara fantastiskt. Finfint trumspel I No action.

Australiens svar på Mike and the Mechanics. Harmlös och intetsägande musik. Bäst lämpad för Radiosporten. Det är så uddlöst att det inte ens provocerar mig.

Musik som en del av inredningen i en hotellbar eller på ett spa. I den genren är det rätt bra. Ett album jag måste ha hört? Knappast. Efter en genomlysning kan jag inte avgöra om jag hört de tre första spåren på repeat eller hela albumet.

Crown of Love sticker ut som särskilt bra. Även Une année sans lumière gillar jag. I övrigt är det ok men inte mer. Sången låter ofta lite för tillgjord. Håller nog neon bible som ett bättre album.