Gillade låtarna om det var ett enkelalbum är någ lätt trea men detta album förtjänar inte denna längd

Ålrajt första albumet! Jag skulle säga jag hade rätt så tur. Jag hade hört talas om "Tea for the Tillerman" av Cat Stevens innan och har sedan tidigare velat höra det. Det är ett trevligt album och det får man veta redan av framsidan, bara någon go gubbe som vickar på fötterna och dricker te medan den vilda världen är i fullt spel runt han. Här är Stevens 22 år gammal men ändå verkar han personifierar sig med denna gubbe. Albumet är både ytterst nostalgiskt och flera gånger går han konstigt nog in på sin förgänglighet. Dock slutar inte de glada tonerna spelas i en enda låt, precis som gubben med sitt leende. Men... Jag måste erkänna att jag var besviken när jag hörde plattan. För sedan innan hade jag hört en enda låt, det var slutspåret som också delar namn med albumet "Tea for the Tillerman". Det är en kort låt men med en av de mäktigaste uppbyggelserna jag har hört vilket också gör den till den bästa låten på skivan. De andra låtarna saknar bara detta helt och hållet, vilket är märkligt för skivan är ju döpt efter låten. Hur som helst är ju de andra låtarna 'trevliga' men de blir för uppslukade i all denna nostalgi och blir därmed entoniga. Jag tycker inte det måste inte vara det ena eller det andra och den tidigare Preservation Society av the Kinks är en exemplifiering av det och det kommer vara det album jag kommer fortsätta sätta på när jag är sugen på britternas väldiga nostalgi.

"There's No Place Like America Today" av Curtis Mayfield vilken alldeles utmärkt framsida! Vad titeln betyder för svarta och vad den betyder för vita i Amerika är annorlunda men på något sätt får han fortfarande med de två olika innebörderna. Det är ledsamhet, gladhet och hopp i detta album. Att det som ligger framför i amerikansk politik inte är något bättre är synd men förespråkar ju tidlösheten av albumet. Ibland kan det vara lite för preachy i min smak men jag kan se det som att det är det enda övergivna amerikaner har till stöd. Hur som helst jag har aldrig varit ett fan av soul. Det höga rösterna och oftast knapp med instrumentation brukar göra det hela både tråkigt och skadande på öronen för mig. Dock denna är lugn och Mayfield använder sin rösts potential sparsamt, instrumentationen tar större plats och det verk med även några intressanta psykedeliska inspirationer som har gjort denna till en av de få soul albumen jag inte blev uttråkad av

Den senaste gången allmänna folket var exalterade över rock var nog 2003, med denna skiva i bilen. En cool look och hits. Inget mer behövdes för rocken var fortfarande i full fart efter "Is This It" och fansen var nu redo för det mer bluesiga bandet The White Stripes. I bandet var Jack och Meg White, som redan var uppkommande stjärnor efter deras första succé "Fell In Love With a Girl", den skulle i stort sett garantera deras nästa skiva storhet, och den skivan blev "Elephant". Att de kunde göra den till deras bästa var helt oväntat med tanke på föregångarna Smashing Pumpkins, Oasis m.m.. Men det gjorde de. Denna skiva är energi i ren form, återupplevande av Led Zepplin om man ska likna det till något men fortfarande ny-låtande, tillräckligt för att de unga att skaka huvudet i alla fall. Inte en tveksam låt på skivan vilket skapar ett driv i skivan som är helt oemotståndligt. Den största frågan detta album skapar är varför detta i princip blev den sista i den nya(och t.o.m. senaste) rock rörelsen, detta album är så djupt engagerande och jag skulle inte säga det är tillräckligt komplext för intimidera blivande stjärnor. Jag tror svaret kan ligga i att detta är ett festalbum, något de unga sätter på i epan och dricker Tsprit till. Varför ska vi bry oss om att skapa något nytt när detta är så tidlöst i sin funktion. Med detta album hade vi helt enkelt tagit oss till gränden av denna form av rock, som är synd men vi hittade i alla fall guld där.

Den tjugofemte december är det i dag, Juldagen och smart nog är det programmerat att få detta album just idag "A Christmas Gift For You" i hopp satt av Phil Spector, producenten av Let It Be och mördare, enkelt sagt har han en av de konstigaste CVn någonsin. Släppt 1963 samma dag som lönnmordet av John F. Kennedy som ledde till dålig försäljning. Om det inte vore för det är jag säker på att detta skulle vara en av de mest storslagna albumen någonsin och hur än dålig Phil Spector som person må ha varit är det omöjligt att neka hans talang här. Alla dessa låtar låter helt enkelt som singlar och alla med tid har i princip blivit det. Ett problem dock, jag gillar inte jullåtar. Att skriva om än hur bra julen är, skulle jag aldrig kunna se som bra lyrik. Men jag ger mig lite och måste säga att det låter bra, jag vill inte skippa något och detta album uppfyller sin viktigaste funktion att ha i bakgrunden under julafton eller juldagen då. Jag bara önskar att detta album var något så intressant som det som var den omgivet, en lönnmördare och en mördare.

Jag vaknade upp denna morgon och satte på dagens album som nu har blivit en vana jag blev mött Beastie Boys "Licensed To Ill" vilket tog mig ur sängen hastigt. Och det var främst för energin detta album avger, mitt morgon-jag och jag nu fortfarande vill hata det men det går bara inte. Detta album verkar inte ha något som förespråkar för den, jobbiga röst, sexistiskt, fratkultur och i många delar, amatöriskt. Mycket av detta är nog bara massor av lager ironi, men här var de inte långt över tjugo så det kan vara omogenhet. Dock jag gillar fortfarande detta album, och det är för hur man hör hur mycket dessa grabbar älskar musik, jag hör referenser och samples från musik jag älskar och man känner hur roligt de verkar ha det. Också man måste ge dem att det är otroligt många hits på detta album, mest för festande, och det har jag använt de till. Ett roligt album helt enkelt.

För första gången idag bestämmde jag mig att fixa telegram och planerar att skaffa mig lite majja senare I vecka. Det är efter att jag fick det mest populära reaggealbumet - Exodus av Bob Marley och the Wailers. Populariteten är välförtjäntad, jag kan lyssna om och om på detta album utan att bli trött, det är helt enkelt för lungt för att bli men det är fortfarande intressant vilket är en svår balans att hålla. Jag har aldrig vart det största fanet av reagge men det stämmer nog mest ifrån att jag inte hört mycket. Att detta är albumet som ledde till reagge explosionen förvånar mig inte för jag lyckades lyssna på den fem gånger bara idag och jag vill fortsätta imorgon och sen när jag skaffar min majja vill jag fortsätta så tills den tar slut. Vilket liv

En av Doors många hyllade verk ”Morrison Hotel” är förtjänat, med driv och riktigt rockande. När man betygsätter en Doors skiva utgår man från att den är fem stjärnor och då förklara sig själv om man inte tycker det. Jag tycker inte denna är perfekt, den är utan fel baserat på låtarna men bandet ger sig ut lika mycket i musiken till exempel hör man varken Morrissons fulla röst eller några imponerande solon som man hör i debuten (och de två efter med). Kan inte klanta för mycket dock, detta är ett bra album, älskar att lyssna på det, låtarna är coola och man kan inte motstå att ska huvudet.

När jag tog upp denna sida igår var jag trött. Jag hade lastat av möbler och åkt bil i sex timmar. Jag var också väldigt nikotinberusad och ville nu lägga mig men denna dagliga grej innebar att jag behövde lyssna ett 40 minuter livealbum av progs tolkning av klassisk musik, fan va hemskt. Men detta album hade en fantastisk egenskap, jag satte mig i sängen blundades med lurarna. Det var lätt för mig att bli lätt sovandes men musiken hörde jag fortfarande. Den som drömmar visade mig bilder i huvudet. Det fortsatte till dens slut när den sista låten ”Nutrocker” en energifylld jullåt väckte mig. Var detta album gjort för detta? Det verkade som det men nej folk bevittnade detta och på detts album hör man att de bemöter dessa grabbar som att de var punkrockare. På vissa sätt kan jag höra det men att detta album fick mig att dra mig genom denna nästan psykideliska hypnos gör introt på detta albumet komiskt för mig, folket som skriker för ”Pictures at an exhibition”

Tyvärr har jag lite att säga om detta album. Jag relaterar inte till något här och det känns inte heller förklarande i sin natur. Det var bra musikaliskt tycker jag nog starkt inspirerat av Kanye Wests ”Yeezus” dock jag gillar inte låttexterna, lite för mycket ”nigga” på många låtar men man hör talang ändå

Hört mycket om detta album och har sedan jag åkte till Berlin varit väldigt intresserad i techno men för mig är detta inte så intressant och särskilt mot slutet när låtarna blir lite sämre gör det mig mindre ampad på att lyssna om. Säg inte att jag försök mitt allt heller rökte på massa innan jag lyssna

Jag gillade verkligen detta, att höra historian bakom det gjorde det ännu bättre. Rätt kort(25 min) men jag är oftast inte så stort fan av sådan här musik så tror det hjälpte mig förstå verket.

Har hört sen innan men vet inte. tycker alltid police har saknat något förutom vissa hits och på denna skiva är det den solklara låten ”Walking On The Moon”. Hursom är det lätt härligt å höra, avslappnande och måste ge dem att de är rätt speciella, ett eget ljud, Den vita reggaen

Rätt mycket 80-talsskit, mercy street och excellent birds räddar den för mig dock

Only a great record if you preferred the b side of Low

Jo jag vet inte om denna påminner mig om violent femmes så jag antar detta var en stor inspiration för dem men det känns verkligen som de perfekterade stilen och det gör detta därför lite tråkigt

En av pelarna för musiknördar. Aldrig velat se mig som en men är omöjligt att säga att detta är något annat än fantastiskt

Tycker denna är rätt mycket värre an alla smiths förespår morrissey solo karriär. Fortfarande charmig och har alrdrig riktigt lyssna smiths för mig utan för tjejer jag gillat så eftersom jag inte har den motiveringen nu gör detta till inget speciellt

Eh tyckte första låten var väldigt bra men sen bara normal gubb rock

Jag brukar höra om albumen massa men orkade bara en gång med denna, inte för den är dålig jag gillade den väldigt mycket men det är ytterst svårt att hitta tid i dagen för den. Jag ser inte heller detta som ett låt album jag tycker allt går väldigt bra i varandra så har svårt att hitta funktionen för den men bra är det.

Jag ser med denna lista hur mycket man förlorar genom att för mesta dels bara lyssna på västmusik, egentligen gör denna lista också det mistaget för man sätter sig mycket mindre in men de man får är utsökta. Önska jag förstodd texterna dock så det är väl nackdelen

Trodde jag fick london calling först men detta Elvis första är nästan lika bra. Han må inte vart den första men att kalla detta något annat än revolutionerande är en lögn. Tur var det att revolutionens bas är så stabil att det kunde få alla ögon på scenen

Hatade dett först, jobbig röst kändes artistiskt bara för att vara det men var fel det är musikaliskt och även om jag må finna visa låtar jobbiga har detta band så mycket talang. Tror verkligen att detta album är exakt vad de hade i huvudet när det gjorde albumet ingen fel ton perfekt som skapelse men hoppas jag gillar numren mer på andra av deras skivor

Alltid tänkt på a tribe called quest som en av de få speciella annorlunda låtande rapgrupperna, detta var verkligen emotsägande. Ganska tråkigt, icke passande samples, tycker all låtar också är rätt likna skrivna.

Radiohead but meant for the radio

A case of the white album phenomena. An album too long, too patchy, but still removing any one song would make it lesser, so is then not perfect? I say it is

Som med alla beatles skivor hållar jag denna högt, men tycker inte den är övergången från tidiga beatles, bara den bästa verisionen av det. Från ett musikrevolutionerande perspektiv är detta ingenting. Hursomhelst alla låtar är bra

Så synd , hör ju att det är väldigt bra men sån här musik når aldrig samma nivå som annan.

Skulle typ kalla detta ett dinosaur jr b-sido album. Inte dåligt dock

Definitivt en av de bättre soul album jag hört. Fin röst känns inte som hon gör till sig, kan fortfarande kännas långsamt ibland men de första låtarna är långt ifrån det

Nog det mest skräckinjagande albumet jag hört

Saknas något

Eh tycker detta bevisar stt glam rock inte kan skapa 10/10 album(förutom bowie då men han ju undantag som person) överladdar en å man bara orkar inte vid slutändan

Mestadels av gammal musik går att återuppliva, tror dock inte det här gäller för rod stewart, han är bra men han avger känslan av gammal gubbe

Känns som han är i min hjärna, önska bara att jag kände mig lika kopplad till musik

Är bra, känns som man måste vart där, vet inte gillar ett gott skrik men känns överdrivet ibland.

Vissa ok låtar, men stör mig mest bara

Eh, alltså ingenting jämför med the smiths

Vet aldrig om jag kommer kunna sätta instrumental musik som en femma, detta kommer då isåfall vara det närmsta. Så fantastiskt det mesta av det och även om jag är ett stort oasis fan så tycker jag hans låt va den som avvek mest från perfektion.

This is why I'm sceptical of calling music art because it makes half witted people think this is what great music is, it is not. You shouldn't be trying to make art, you should be making music.

Jag antar detta är bara ett upprepande av ting de hört från fulare typer runt dem, så ingen riktig återgivelse av berättelser och ingen substans kan hittas heller, men fan är mig om detta inte är fantastiskt utfört.

Skräpmatmusik, utan snabbheten då.

Älskar stilen av det men måste säga kan vara lite tråkigt

Gillar det men känns på tok för långt

Inte så bra men roligt att lyssna på

Har hört albumet live och ibland får jag en sådan eufori av det, men oftast inte, oftast en tråkighet.

Trodde det var en lätt femma men andra halvan är så jäkla slö

Rätt så bra men känns som jag hört det tusengånger

I feel like I've heard this a thousand times, and it has been rubbish every time.

Så bra ihopsatt and det nästan lurar en att tro att det inte är tråkigt.

Gillade de första par låtarna sen började han låta som joni mitchell

Jurassic 2/5

Lätt femma, den skivan som gjorde amerikansk musk utomordentligt, utan att ens nämna hur bra den är egenstående.

Tycker det inte är lika bra som senare. Men den sista låter gör på många sätt och vis att den här kan hållas up med dem

Börjar gilla gangsterrap ju mer ja hör det men denna har för många bra låtar för att udanstöka. Alla sketcher förstör den lite dock

Helt Ok, känns som det finns för många treor i en lista av de bästa

Jag tror de gör själv narr över att jag gillar detta

Helt okej album men gör mig less att detta är det som blir populärt från tiden

Väldigt bra producerat men med låttext och röst som bara tonårstjejer och mammor gillar, vilket också varför jag tror det blev en stor succé

This has futhered my opinion that the Ramones is the only good American punk band, as any other American punk does.

Kan nog säkert lista ut detta album på några dagar men själva musiken är inte tillräckligt bra för det

Alltså är ju david bowie men denna är verkligen minst märkvärdig från hans gyllene tid

Älskar Cocker å hans låt gillar jag mest och ger mig hela personligheten på resten av skivan, även om att jag vet han inte var någon annan del. Det funkar riktigt smart tycker jag men fortfarande blir skivan lite tråkig förutom visa delar t.ex. då någon övergiven pundbarnmamma ringer. Men musiken i min åsikt är inget märkvärdigt, så skivan blir nästan helt driven av intressant text och personlighet och varför detta då inte fortfarande blir en fantastisk skiva är för hur få inklipp man får av det.

Jag tror innerst inne är Alex Turner en fantastisk artist, men man märker han bryr sig för mycket om topp 40 listan för att visa det

Mycket bättre än vad jag trodde, fortfarande dock för kopplat till radioskit. Hur man gör till rösten liksom

Häpnade världen, men det är ju i all ärlighet bara pga av popläriteten det här är egentligen inte så ny tänkande enligt mig. Men rätt bra är det

Gillar outkast. Men nog något jag vill höra på radion. Jag gillar när jag får en av deras låtar, de är annorlunda på någotvis. Men denna annorlundheten blir helt enkelt lite störig efter 1 timme och en kvart.

några fina poplåtar, ah typ det

Verkar klara sig själv, bara inte i en stil jag älskar

En bra vändning för pink floyd, att ha fyra låtar gör det mycket mer fokuserat.

Eh typ det jag inte gillar med hårdrock, känns så plastigt ofta.

Finns väl något där men det mesta känns bort skrubbat

MJ fast cool typ

Ett väldigt fint album. Tyckte han var lite knasig innan men detta är så bra uttryckt

Such a well thought out concept, too bad i don’t like this music at all

Gillade låtarna om det var ett enkelalbum är någ lätt trea men detta album förtjänar inte denna längd

Ett album man sätter på när man är rå full eller dagen efter det. Får en vaken och redig att förstöra massa skit. Alltså väldigt bra på sitt syfte