1001 Albums Summary

Betyg 4+ (Det svänger ju katten!)

Skramligt I början. Tog sig. Fina körer. De långsammare låtarna var bättre. Tre+

Gungar skönt. Väldigt vokal, kanske inte min grej. Tre.

Fantastiska covers som jag inte visste var han. Men ojämnt. 4

Älskade den för 40 år sen. Och den håller än. Hans flow är typ definitionen av cool! 5

Hittarna är fantastiska resten lite blekt. 3+

Bra för att vara den genren men tråkigt. 2+

Intressant mellan indie och ambient. Kanske snarast en bakgrund, lite för utslätat för att lyssna fokuserat. Har sina höjdpunkter 3+

Så stilbildande! Fanns gitarr-pop ens innan denna plattan? Fem!

Gott analogt sväng. Lyssna mer! 3+

Hur har jag kunnat missa detta. Precis min smak. Vackra akustiska gitarrer, fina melodier både sången och flöjt med mera. Fem!

Nostalgi. Men för ojämnt. Två-tre kanonspår men resten är lite slätstruket. Plus för att akustiska gitarrer och att andas tidig Bowie, men då är orginalet bättre. 3+

Som grädde i öronen. Två favoriter som hjälps åt. 4+

Alltså skivan är ju värd högt betyg bara för Everybody's Talking! Hade inte hört orginalet förut. Sen är ju den härligt avslappnande inställningen till inspelnings situationen befriande i dessa tider av perfektion. 4

Det låter så gammalt,! Första ettan!

Intressant gitarr-musik med många influenser. Får mig att tänka på The Police. Fyra

Det här var mest konstigt. Konststudenter? Två plus

It's Miles! 4+

Fantastiskt! Fem!

Jävlar vad det svänger. Till och med trumsolot i slutet och jag är dokumenterat allergisk mot trumsolon.

Tyska chansons, en självmotsägelse så klart men inte helt tokigt ... Trea

What a snooze-fest! Ett!

Ganska gôtt skrammel. Fyra

Beck var länge sen. Världsklass när han är som bäst, men lite för ojämn. Fyra

Lika tråkigt som när jag såg dem på Liseberg nån gång tidigt 90-tal. Svag tvåa.

Helt okej för att vara hiphop. Tre.

Bitvis ganska svängigt på det där odistade sextiotal gitarrmusik sättet. Tre plus.

Kanske deras bästa album.

Kanske inte min kopp te, men kompetent. Svag trea

The man, the boss, the voice, the blue eyes ... Sången är världsklass, klar femma. Men arrangemangen ... snacka om jazzstandards. Svag fyra.

Bragg kan mycket bättre. Saknar gnista. Två.

Boring at times. Två

One of the masterpieces of the master. 5!

Not the masterpiece I envisioned it to become 30 years ago. Competent interesting pop music! 4+

Tiden har nog runnit ifrån dem. Jag kan höra att det här var bra nån gång förr i tiden. Men nu tar det inte tag i mig. Trea

Stundtals ganska bra för att vara Så gammaldags ändå. Tvåa.

Av tacksamhet för deras historiska betydelse och för fantastiska sång insatser: en fyra.

Skönt sväng, goa gitarrer. Fyra

Lyssnade aldrig på Yes, konstigt egentligen. Det är ju väldigt nära några av mina favoriter - Pink Floyd. Gillar den oerhörda variationen. It's all over the place!

Nåja. Det är inte Beatles direkt. Två

Så väl arrangerat! Fyra

Ganska spännande och varierade att men inte riktigt svängigt nog för mig. För mycket metall. Tre

Riktigt skön pipa. Fyra.

Det är ju iofs Marley, men han har gjort bättre plattor. Fyra

Nice. Fyra

Creedence har alltid känts bra vid en genomläsning för att sen bli tråkiga och förutsägbara.jag antar att det är samma nu. Trea.

Inte min bag

Inte riktigt min grej. Två

Varför lyssnar jag aldrig på Steely Dan. Så bra! Fyra plus.

Basen för helvete, blir alldeles lycklig! Fyra plus.

Bra drag, men inte så engagerad efter ett tag. Tre.

Tråkigt. Svag tvåa

Inte så bra som jag mindes den. Tre plus

Pallar fan inte Morrissey, vilket är synd på Johnny Marrs fantastiska gitarrer. Trea

Hjälten är tillbaka med sin bästa skiva på många många år. Ett fint avslut. Världsklass! Fem!

Så banbrytande, och den känns inte daterad nu mer än 30 år senare. Femma!

En sån serie klassiker, en skiva som öppnade mina ögon för allt om inte är mainstream. Femma!

Bra som alltid med Beck, men inte remarkabelt. Svag fyra

Bra såklart, men ojämnt. Inte alls i class med debuten. Svag fyra

Nostalgi från dåtidens dansgolv! Fyra.

Inte min bag! Tvåa

Spännande. Varierat. Ska lyssna mer. Fyra.

Inte nåt särskilt. Trea

Then sortens metal jag har svårast för, men här finns några bangers och stundtals fantastiska gitarrer. Trea plus.

Skönt bluesigt sväng, härligt raspig sång. Klar fyra!

Konstigt med en samling som inte har med det bästa. Konstigt att välja denna och inte t ex Tyrranosaurus Hives. Men det är ju the Hives! Fyra plus! Nästan fem.

En konstig blandning av typiskt sent sextiotal, blues och folkmusik. Som Pink Floyd men utan att vara genialt. Trea!

Det är ju inte Thriller! Sämre låtar förutom Man in the Mirror och Smooth Criminal. Det är klara femmor, men resten är inte minnesvärt alls. Produktionen som är spännande och oväntat rå lyfter det till en stark fyra.

Bara rösten är en femma! Ovanpå det, det nyskapande och banbrytande i hennes artisteri. Och så klart, låtarna.

Lungt sväng, inga konstigheter. Fyra.

Så skön soul! Jävlar vad de svänger om rösterna! Stark fyra!

Näää, tristaste sortens hiphop. Pinglade inte någonstans.

En klassiker! Älskar Phil Lynott! Femma

Underbart. Vilken nostalgi! Vilken röst! Vilken lättlyssnad mjuk och fin upplevelse. Femma!

Soft and cosy. Great singer. Easy listening/night music. Four plus definitely!

Fattar inte storheten tyvärr. Tycker bara det är tråkigt. Tvåa.

Även om deras nittiotal är bättre så är det ett sensationellt bra debutalbum! Jämnt och bra men det saknas någon riktig banger. Fyra plus.

Aldrig varit en stor fan av Rolling Stones. Detta känns ofärdigt. Det finns ju några bra låtar bakom ganska taffliga och daterade arrangemang. Tvåa

Säkert fantastiskt att dansa till! Lyssna rakt igenom, not so much. Trea!

Väldigt 60-tal, folk, tidig singer-song writer. Dylanesque! Men raka sköna 60-tals arrangemang och stabil sång. En fyra, skulle kunna vara en femma om man gav honom chansen och verkligen djuplyssnade, tog in texterna.

Filmmusik på gränsen till muzak. Första (typ enda) låten är bra pop. Tvåa

Inte min bag. Kompetent men tråkigt. Tvåa

It's a classic, not only nostalgia. This is where pop and rock meet up to have a coffee. Five stars!

Mindes dem som ett one hit wonder med Bittersweet Symphony. Men halva plattan är ju så bra eller bättre! Riktigt schysst 90-tal. Femma!

A classic... but ... Jag har ju aldrig gått igång på Stones, förutom enstaka låtar. Alltså de kan vara brillianta, men det är inte tillräckligt ofta – ett typiskt greatest hits band. Detta är inte en greatest hits-platta! Trea (med lite plus)

Riktigt bra pre-punk eller vad man ska kalla det. En fyra!

Skön rest, schyssta ak-guror, men lite för mycket country. Mer folk och pop så hade jag älskat det. Nu är det lite för nära till en banjo. Trea!

Det är ju välgjord musik. Men den klickar inte riktigt med mig. Gillar rösten! Trea plus

Det är ju nittiotal, det är ju Pulp. Femma!

Det må va att jag aldrig gick igång på hårdrock före Metallica. Men jävlar villa gitarrer! 4 plus!

Alldeles för konstigt. Tvåa

Nä, nu har de bara hängt upp en mic i replokalen igen. Varför inte äta och repa låtarna? Dessutom svårt McCartney komplex i basen. Två!

Bra men gjorde inget djupare intryck. Trea

Varför har jag inte lyssnat på detta förut. Fantastisk platta! Fem!

Easy listening, men med lite dåligt tuggmotstånd. Stark trea.

Fattar fortfarande inte old school hiphop

Fascinerande rytmiskt fyrverketi, kanske inte lämpat för att lyssna på i ett streck. Känns orättvist att betygsätta på en lyssning, för den växer nog, men nu är det så jag har gjort hittills. En fyra, stark fyra.

Hitten är bra, men för mig är detta verkligen ett one hit wonder. Tvåa

Blandat. Ganska rörigt. Men när det drar åt jazz-hållet, mycket, mycket bra! Fyra

Fattar faktiskt inte storheten. Det är väl ... ok. Så är jag iofs ingen R&B-kille. Trea.

Bra ambient! Fyra

Inget starkare intryck. Gammaldags easy listening. Trea

Ganska bra, stundtals väldigt bra. Förtjänar fler lyssningar. Fyra

En klassiker. Fem!

Det svänger som fan, men ingen låt sticker ut. Bättre live antagligen. Fyra

Inget särskilt - rak power pop utan så mycket karaktär. Trea

En riktig klassiker! Femma!

Snacka om sväng. Jazz eller world music? Afrobeat tydligen. Kanon i vilket fall. Fyra!

Intressant om än ojämnt. Bra rythm-drive. Stark trea!

Så mycket bättre sånginsatser än jag mindes det som. Riktigt medryckande gitarr-riff. Fyra (på gränsen till femma)

Jag fattar inte hiphop :/ Tvåa.

80-tal är inte så illa. Fina låtar, fin sång, inte så spännande. Fyra.

Klassiker. Kanske världens bästa kompgitarr. Riffen sitter stenhårt! Attacken i sången samtidigt som man hör varje ord. Och ändå är det mjukt och vackert ibland. Femma!

Inte bara en röst. Ett fantastiskt knippe låtar. Femma.

Hiphop ... men gillar det softa och nattradio-flowet. Svårt att fokusera på texterna. Trea.

Hiphop. Tvåa

Kanske en fantastisk skiva om man ger den chansen och lyssnar in sig, men på första lyssningen tar den inte riktigt tag. Fyra

Mjukt gôtt sväng. Monica Zetterlund fattas men bara lite. Med henne självklart en femma. Nu en fyra.

En klassiker. Minns så väl när den kom. Den golvade oss då i slutet av 80-talet. Och den är fortfarande relevant nu nästan 40 år senare. Femma!

En typisk fyra. Vacker lyssningsvärd musik, men den tar inte tag i mig. Kvällsmusik att ha i bakgrunden. Fyra.

Alltså om det bara vore Wild World och Father and Son det handlade om skulle det så klart bli en femma. Två klassiska låtar. Världsklass! Men resten är ojämnt och till och med lite tråkigt. Det kan alltså bara bli en fyra.

Helt okej att lyssna till på jobbet, men lämnade inget beständigt intryck. Trea.

En klassiker naturligtvis, men jag har alltid haft samma problem med Ramones och andra punk-, postpunk-, powerpopband – typ Buzzcocks, Toy Dolls etc. De är kanon live, de kan göra låtar som får en att skrika av lycka och hoppa upp och ner. Men ett album håller aldrig, ett album bir monotont, förutsägbart och till slut tråkigt. Ramones är kanske bäst, men drabbas ändå av detta fenomen. En trea.

Sämsta sortens hårdrock! Etta.

Kreativ melodisk elektronisk musik som är skön att lyssna på, men inte tillräckligt spännande för att få mig engagerad. Trea.

Inte alls så fantastisk som jag mindes den. Även om vissa låtar fortfarande flyger. Fyra minus

Skönt sväng. Fyra

En av de tre bästa skivorna av den störste av dem alla! Kanske inte alla dagar, men ofta, på min topp5 kanske t o m topp3. Varför? Arrangemangen, gitarrerna, pianot, spretigheten, rösten, melodierna. Tidlöst hantverk och geni. Fem plus!

Inte ett av hans bästa. Men ett ok knippe Americana. Fyra

Inte så svängig men istället lite gapig jazz. Tvåa

Sköna reggae/ska referenser. Ganska mysig musik, men inte riktigt min grej. Trea

Ett mästerverk! Femma

En till klassiker. Ett mästerverk i en mix av singer songwriter traditionen och alt rock/indie. Femma

Så uppfinningsrik gatukorsning av genres! 5

Rätt svängigt. Okay bakgrundsmusik.3

Det må va epokgörande shoe-gazing ... Jag tycker det växlar mellan att vara tråkigt och gnissla irriterande. Två

Det var här det började. Håller fortfarande iaf som livemusik. Vilken rytmsektion! Fyra

Ett tajt ALBUM. Ingen låt som sticker ut. Men alla är värda en lyssning. Bättre om man är på "Joy"-humör. Fyra

Det här borde jag definitivt lyssna mer på. Härliga låtar, härliga röster. Fyra plus

Otroliga sånginsatser på sina ställen, men jag fattar ändå inte riktigt grejen. Trea

Perfektion OCH sväng! Trummorna, rytmsektionen! Femma

Alltså Beach Boys bästa på Pet Sounds är världsklass, men detta är mest tråkigt. Tvåa

Meh! Boring pretentious indie. Två!

Det svänger katten, men är knappast musik jag lyssnar på. Passar på fest, till dans ... Trea.

Inte spännande nog att hålla mig engagerad. Tvåa

Ett av världens fem bästa band. Den absolut bästa trion. Alla tre är instrumentalister med förmågan att skapa en tydlig personlighet och sektioner, riff, hookar, beats som omedelbart känns igen. Femma!

Vilka röster och framförallt när de sjunger unisont! Skön indie. Den instrumentala låten Intro är en pärla! Fyra plus!

Som poet är hon världsklass. Musiken är inte lika spännande. Lite som Dylan om man får svära i kyrkan... Fyra

This is very diverse, basically all over the place, but in a good way. Her fantastic voice keeps it all together. Four!

Första jag inte orkat lyssna klart på. Funkar bara som live act! Etta!

Ganska okay 60-tals musik. Lite knackig production. Känns gammalt. Trea

Tråkigt kommersiell pop utan tuggmotstånd. Fint spelat och sjunger. Gäsp! Tvåa

This just extraordinary great songwriting. And sort of timeless. Sixties singer songwriting or indie who cares. Four plus

Låtsmedernas låtsmed! Fyra plus

Classic naturligtvis och bra, men Ellington har aldrig varit en favorit och jag är mer fan av senare jazz. En trea

Skön singer song writer med lagom mycket personlighet. Fina klassiska arrangemang. Fyra

Coolt! Konstigt att man har missat dem. Fyra

Åttondelarnas mästare. Chugga chugga. Några helt fantastiska låtar - Boulevard of broken dreams. Fyra plus

This is just great Pop music 4

Everybody wants to rule the world är en fantastisk hit. Resten av plattan har kvaliteter som gör dem till mer än ett onehitwonder, men faktiskt inte mycket mer... Trea

Låter som Beatles fast bara nästan och utan riktigt bra låtar. Trea

Some good shit! Sån självklar pondus. Fyra plus

En riktig klassiker och troligen den enda rapplatta jag älskar. Femma

Wonderful lyrics, great melodies, and the voice... Femma!

Schysst country, kanske inte min bag men ... Trea

Jag har sagt det förut. Jag fattar inte hårdrock! Tvåa

Ojämnt, men topparna är riktigt bra. Väldigt spretigt, saknar tydlig linje. Trea

Så oerhört lovande. Bitvis brilliant. Men inte i klass med senare mästerverk. Fyra plus

Oerhört varierat och väldigt musikaliskt. Behöver lyssna mer för att komma in i det men minst en fyra!

Hitsen är klassiska örhängen, men däremellan är det för många svaga spår för ett toppbetyg. Fyra

Trots hiphop/rap en intressant platta. De spelar en massa skönt sväng istället för loopar. Duktiga sångare gästar. Det är RnB, soul och EDM. Cool! Trea plus

Svängigt och bitvis jättebra låtar, men knappast ett fullödigt album.

Bra men kanske inte himlastormande. Mest minnesvärd är covern på Imagine och det säger väl något. Trea

Den här får mig att dansa. Och den lovar så mycket inför framtiden för att av världens bästa band. Men detta är inte deras klassiker, utan en förövning ... Fyra

Återigen skivan före den riktigt klassiska skivan. Egentligen för mycket vanlig hårdrock för mig, men jag har lärt mig uppskatta allt av Metallica. Fyra.

Blandade skurar. Everybody Talking är fantastisk. Vissa av de bluesigare numren riktigt bra. Men det finns gott om svaga spår. En trea (mest för Everybody Talking)

Varje gång jag hör dem tänker jag: schysst engelsk gitarrpop med sjuttiotalsstuk. Jag gillade Style Council. Paul Weller är en favorit. Men det suger liksom inte tag. Jag tänker aldrig, jag kanske skulle lyssna på lite The Jam. Trea.

Verklig bra! Hur kan de spela postpunk redan 1977. Påminner egentligen mer om Television än den brittiska punkscenen. Fyra

Okay when symphonic, fabulous when jazzy. Stark trea

Strange ... Ibland låter det som Beatles och nästan lika bra. Ibland låter det som alla brittiska sextiotalsband pre-Beatles, platt och dåligt producerat. Gammalt helt enkelt. En trea

Vadå metal? Mittemellan pop och Led Zeppelin. Vilka gitarrer! Fyra plus

Alla singer song writers gudmor. Fantastiska låtar, men jag blir inte engagerad tyvärr. Fyra (svag)

Mer varierad än jag trodde. När det låter hårdrock och dålig Rammstein är det inget vidare. Men när det låter White Stripes och Loyd Cole är det kanon. Trea

Femma olyssnat bara för dess betydelse. Men sen lyssna jag och upptäckte mycket mer musikalisk kompetens och poetisk brillians än jag trodde fanns där. Lydons texter och indignerade, hetsiga leverans är stor konst. Steve Jones gitarrmatta oerhört tight. Fan vad bra!

Gäsp. Platt country. Förutom The Weatherman som är en bra låt inte mycket av värde. Tvåa

Frustrating listen. Every now and then the song breaks through the wall of sound. Melodic and bold - voice or a guitar clear as a bell. Those moments are brilliant but to far in between. Listening to two monotone guitars grinding away is not my cup of tea. Three

Lite spretigt och ofärdigt stundtals. Men när det sitter ihop är det avant-garde, proto-punk på samma nivå som Talking Heads. Svag fyra

Wow! Stadigt förankrad i brittisk pop historia än Beatles, med små blinkningar och referenser. Samtidigt kastar den ut långa trådar in i framtidens popmusik - står fadder till hela britpop vågen. Kan bara bli en femma!

Ian Gillan måste vara själva definitionen av en rockröst! Blackmore's gitarrmelodier är oerhört vackra, hans ton fantastisk. En klassiker! Om låtarna varit lite jämnare en femma men nu blir det bara fyra plus.

Golden age of Kinks? Det blev väl aldrig bättre än You really got me now. Trea

Konstigt att denna plattan är med här. Visst är den bra, och The End of the World ... är en total banger. Men efter denna kom fyra eller t o m fem plattor som alla är klassiker. Här stod de på randen till något stort, men de var inte klara än. Out of Time, Automatic for the People, Monster ... 🌟🌟🌟🌟🌟 Denna - en fyra

Alltså visst. Gershwin är ett geni! Fitzgerald sjunger skiten ur örhänge efter örhänge. Men är det rimligt att kalla ett 6-box-set med 59 sånger och över tre timmars lyssningstid för ett album? Hur ska jag betygsätta. Hur jämför jag med 35 minuters 60-talspop? Blir ju bara larvigt ju! Nåja det kan ju inte bli en femma när man slänger hel pastakoket i väggen och hoppas att något ska fastna. 4

Det är Dylan. Självklart stundtals helt fantastiskt. Simple Twist of Fate är en av mina absoluta favoriter. Men det finns oengagerande partier som bara rullar på. Därför blir det bara en fyra

Jag kommer ihåg hur besviken jag blev när den här kom, som uppföljare till helt fantastiska Blood, Sugar, Sex, Magisk. Den är inte i närheten. Därför är det obegripligt att den är med här! En trea

Hiphop, som vanligt svårtillgängligt för mig, men Dear Mama och hans flow gör mig lite mer intresserad. En trea.

De kan ju omöjligen ha mer än ett album med på listan. Så varför detta och inte Dear Catastrophe Waitress eller Boy with the Arab Strap? Fyra bara för att det är B&S.

Inte så mycket att säga, italienskt, pop, ointressant. Svag 2a

Så himla väl producerat, väl arrangerat och välspelat! Stark fyra

En kolossalt stark fyra! Men resten av plattan kan inte leva upp till Sultans of Swing.

Ganska tråkigt

Phil Spector klarade inte av att sabba detta. Kanske lite slätstrukna raka låtar, men fint sjunger och svängigt. En trea i alla fall.

För konstigt utan att vara tillräckligt bra! En etta

Ingen Seven Nation Army och verkligen inte i närheten av The Elephant. Det börjar bli underligt med alla band vars sämre material hamnar på listan. Men det kan aldrig vara dåligt när The Whites är inblandade. En fyra

'Tis the blues! Vilka gitarrer. Fyra

Vilken platta detta är! Inledningen med Two Tribes, Relax och War i rask följd. Världens bästa cover med Born to Run. Och avslutande Power of Love. Produktionen, the dansanta svänger, drivet i trummorna, mixen av instrumentala och synthinsatser Solklar femma.

Sköna melodier. Nice gitarrpop. Fyra

Verkligen inte min bag, men sjukt bra buller! En stark trea.

Återigen ett sjukt konstigt val av album. Och på skivan av låtar. Men Elvis är Elvis... Fyra

Återigen ett frågetecken kring valet av album. The Doors har gjort flera plattor överlägsna denna. En fyra

Det här svängde mycket mer än jag trodde det skulle göra. Bra gym-musik! Svag fyra.

Återigen ett konstigt val. Debuten är ojämn och trevande, kommande plattor mycket mer helgjutna. Men det är bra! Tungt, ibland hårt, välspelat och mycket (för mycket) varierat. En fyra.

Det är alltså här man ska börja om man ska fatta amerikansk hiphop. Så klart! Samplingarna och grundsvänget är så cool. Rappen rak, begriplig och med flow. Ett litet avdrag för hiphop-faktorn ger en fyra i betyg.

Geni! Och rösten! Femma

Knappast det bästa av Deep Purple. Ganska tråkigt hårdrock. Trea

Rösten!!! Med bättre material så ... Fyra.

Det var säkert fantastiskt när det begav sig, men nu låter det gammalt. Skickligt men gammalt. Trea

Vilken produktion! Trumljudet. Depeche fast tyngre och svartare. Femma

Är detta den första Beatles-skivan?! I alla fall så kan jag ju sätta en femma olyssnat. Vid en genomlyssning är den nog till och med bättre än jag förväntade mig. Nästan att jag behöver en sexa. Genialt, klassiker rakt igenom. De river väggarna runt pop- och rockgenren så att de aldrig kunnat byggas upp igen. Femma med skruv!

Ännu ett album som på inget sätt är det bästa av artisten/gruppen. Antingen har jag weird smak eller så är listan trasig. Detta är i vilket fall ett helt okej TH-album, men långt från de höjder på debuten året innan eller på de kommande två skivorna. Men en fyra är den ändå värd.

Kompetent RnB, inget speciellt. En trea

Detta har gjorts så mycket bättre av Björk eller Robyn eller t o m Little Jinder. Inga låtar som sticker ut. Snyggt men tråkigt. En tvåa

Easy listening. Inget starkt intryck. Trea.

Vilka musiker! Knappast hissmusik. Femma

Svagt album - egentligen bara tre singlar typ ... Tvåa

Det är helt sjukt att jag aldrig hört hennes namn. Så nyskapande, fantastiska låtar, genre överskridande - pop, jazz, blues, gospel. Och en fantastisk sångerska. Solklar femma!

Inte så bra som jag förväntade mig. Naturligtvis en klassiker, men med flera svaga spår mellan de bangers som finns. Elvis sjunger naturligtvis gudomligt, men kompet känns väldigt daterat. En svag fyra.

Gitarrspelet är fantastiskt men annars inget speciellt. En trea

Att jag missat denna. Tappade bort Radiohead någon gång i början på 2000-talet. Den här är fullt i klass med Ok Computer. En femma

Sån jävla föregångare. Sången och gitarren är otrolig! Några klassiska låtar som Warpigs och Paranoid. Vilken jävla bangerstart! Ändå sonar jag ut; hårdrock är inte riktigt min grej. Så en stark fyra.

Mest boring. Samma trista beat. Fattar inte hiphop! Tvåa

Ganska tråkigt att lyssna på, men bra bakgrundsmusik. Trea

Ett riktigt album. Inga låtar sticker ut jättemycket varken uppåt eller neråt.vilka jävla trummor! Och oväntat melodiösa och dynamiska. Verkligen inte bara bröt. Snuff är en kanon låt! En stark fyra

Ibland är det glänsande bra. Fantastiska musiker. Men mestadels är det tråkigt. Jag antar att detta är en skiva som samlas mycket ... En trea

Inte med bland mina Bowie-favoriter, men strax därunder. Några pärlor - Drive in Saturday, Time, Watch that Man, Cracked Actor ... Men också fyllnad som Let's Spend the Night Together. En stark fyra för det blir inte en femma bara för Bowie.

Det här var spännande! Lite Billie Holiday, lite Björk, lite electronica, lite jazz ... Blanda och rör om. En häftig ny bekantskap. På gränsen till en femma.

Aldrig hört talas om. Tydligen var Midlake något spännande för 15 år sen, missade dem också. The Czars - inte en susning! Obildad tydligen. Hursom var detta en ny spännande bekantskap - som ett kärleksbarn mellan Paul Simon, Paul McCartney och Susan Vega. Fast med mycket sämre texter tyvärr. Arren (med massa märkliga blåsar) drar upp betyget, men texterna drar ner det. Slutar med en stark fyra.

Inte särskilt spännande eller uppfinningsrik reggae. Saknar den nerv och de känslor som bra reggae har. Tråkigt, en tvåa

Vad det låter Beatles... Ibland! Och sen inte alla - mer blues, mer attack. Jammen är fantastiska. Vilka musiker. Klockren 5a

Definitionen av Singer-songwriting. Folk och pop samtidigt. Och vilka röster, vilken stämsång! Femma, solklart!

Skön musik, varierad och kompetent, men inte så spännande. Trea

Rösten! Några standoutlåtar. Annars ganska rak och fantasilös amerikansk hårdrock. Trea

Inte så märkvärdigt. En trea

Det går inte att lyssna på en hel Creedence-platta utan att bli uttråkad. En tvåa

Märkligt vital med tanke på hur nära slutet han är. Fantastiska texter och melodier. En fyra

Ojämnt både låtmaterial och insatser. Det bästa är fantastiskt bra. China Girl i en version som jag tycker är bättre än Bowies t ex. Men runt det är det sämre. En svag fyra, för att det är en gammal hjälte. Detta är inte hans största stund.

Obegripligt rörigt Blues Jam med psykadeliska inslag. En etta

Gick inte att lyssna på någonstans. 1

Hört namnet, kanske enstaka låtar, och fattat att jag borde kolla upp. Nu fattar jag hajpen. Märkligt brittisk ton för ett amerikanskt band. En stark fyra

Bra poprock i den där fina blandningen av det gamla (sextiotal, glamrock) och det nya (syntar, new age). Men det är ju inte en klassiker. Stark trea

Väldigt bra sånginsatser. Fina melodier. En fyra

Oj vilken låt Just a Gigolo va innan popmusiken förstörde den! Det svänger hon är charmig, men hon är ingen Holiday eller Fitzgerald. En fyra

Bara titelspåret gör det till en klassiker. Ståpäls varje gång. På topp tio listan över låtar i historien. Men det finns många fler fina spår. Femma

Inte så bra som jag mindes den. Rooster är en monsterhit men resten är bara ok. Tungt välspelat men utan hookar. En trea

Jag vet att anses vara en klassiker. Men jag tycker den är spretig och saknar låtar. Arren och insatserna är fantastiska men det räcker inte för toppbetyg. En fyra

Första albumet jag inte pallar att lyssna igenom. Nästan inte musik, enligt mig. Fattar att det finns en poäng här för den som.är intresserad av sånt. Att det är ett pionjärverk. Men för mig är det en etta.

För tråkigt, pallar inte att lyssna klart. En dubbel dessutom, blä! Etta!

Mama Mia vilken resa ... Puh! Från metall till soul via ska. Vansinnes tempo men ändå tajt och välspelat. Som en afroamerikansk version av Thin Lizzy. Fast med sämre sånginsatser. Konstig produktion också. Soul bygger på rytmsektionen då kan man inte gömma den. Men en fyra är det värt.

Ett geni! Om hon varit man skulle den anses vara en klassiker en av 80-talets främsta plattor. Men jag minns åttiotalet – det var en annan tid – kvinnliga artister behandlas som sångerskor och kuttersmycken, inte som konstnärliga subjekt. Nåja, end of rant - det här är allt som var bra med åttiotalet! Femma!

Det är ganska bra. Bättre än jag trodde. Aldrig fattat storheten. Men det är kompetent. Bra låtar. Men inte så märkvärdigt. Fyra

Oj vad spretigt och rörigt. Men oerhört före sin tid. Många har inspirerats av detta. Här finns guldkorn, kanske inte låtar men riffs och beats och licks. Fyra

Häftigt! Lite Bangels, lite Rio Grrrrl, lite sugarcubes, lite joan jett. Men framförallt kompetent slamrig post punk i den poppiga skolan. Fyra

Så intressant att jag måste lyssna en gång till. Återkommer... vilka ackguror, det svävande soundet, och nästan radiohead-stämning i sången. Fantastiska! Femma

Det förvånar mig hur mycket jag ändå gillade denna platta eftersom jag har svårt för rap och avskyr JayZ som person.det är verkligen begåvat i ett gränsland mellan rap, RnB och pop. Texter och melodier är stundtals fantastiska. Men det är ojämnt. Stark trea

Vilken jävla debut! Femma

Det är Radiohead. Det är Thom Yorkes fantastiska röst. Det är ståpäls. Men det saknas något för att det ska vara ett mästerverk. Det är fina melodier och sköna basgångar. Men det finns för lite hookar. En stark fyra

Bra kvälls och billyssningspop a la Lloyd Cole. Fyra

Slammrigt men inte på ett bra sätt. Tvåa

Genialitet i gränslandet mellan trad metal och grunge. Utan dem inget Pearl Jam, inget Nirvana. Men detta är fjärde skivan; inte den bästa. En stark fyra.

Vilken jävla debut. Om man till äventyrs tror att The Doors främst var ett liveband och levde på Jim Morrisons karisma så borde man lyssna på gitarrerna, orgeln, trummorna och arren på denna plattan. Jävlar vad bra! Femma

90 tals indie. Fina grejer, lite som Wonderstuff. Solklar fyra

Kompetent 60-talsrock utan toppar. En svag fyra

Bara konstigt. Kunde inte lyssna klart. Etta

REM är alltid REM. Inte deras bästa. Men de är på väg åt det hållet. En stark fyra

Inte så fantastiskt som jag föreställt mig från vad jag sett och hört. Känns inte så edgy. Men en fyra är det.

Gitarrerna, rösten .... Stark fyra

Nice guitars, but bluesy keep nd of boring. Trea

Inte mitt Coldplay. Varför denna plattan, det måste finnas flera bättre. En trea

Den ambienta sidan av albumet är fantatisk. Heroes är en av hans absolut bästa låtar. Men de andra låtarna på sidan A håller inte. De är sådana där Bowie-utfyllnadslåtar, som han spelar in när han har skrivkramp. Tyvärr. Det blir en fyra ändå, för Bowie lixom, och för Heroes.

Monoton oinspirerande rap. Jag inser att det är bra men jag kan inte gilla det. Tvås

Kanske Björks bästa platta. Minnet när den kom våren 1988 är fastetsat. Tid, plats, sammanhang... Solklar femma

Året var 1985. För mig en klassiker,men kanske mest pga flickvännen, hångel, skoldanser mm. När jag lyssnar nu finns det låtar som är eviga klassiker (Brothers in Arms) men också utfyllnad. En stark fyra

Lite weird men inte tillräckligt... En tvåa

Ja just ... Radiohead! Stark fyra

Skönt sväng, fin ton. Fyra

Vet inte om jag ska höra det som toe-gazing indie, eller som ambient med vocals. Eventuuellt borde de bestämma sig. Vad vet jag. En trea

Det rycker i benen! Vit soul kan vara så fantastisk. Här möter en new wave/indie-feeling, soulens sväng. Klar femma!

Rap, men märkligt nog med tanke på franskan och att jag knappt begriper ett ord, så är det bra för att vara rap. En tvåa

Rap, suck. Men intressanta samplingar ger den en tvåa.

Run'o'the mill singer song writer. Some interesting melodies. En trea

Det vore oschysst att kalla dem ett one hit wonder,men de saknar jämnt bra material vid sidan av hitsen. Det kan inte ens Kate Piersons röst rädda. En trea

Skönt sväng från tidigt i discoeran. Tight med spelglädje. Vilka basister det fanns då! En fyra

RnB/Rap blandat intryck. Några bra samarbeten bl a med Norah Jones. En trea

Nisse-musik, satan vad det svänger. Men tenorsaxen är bättre än orgeln. Jazz och Hammond känna lite weird. En trea

Mycket 60-tal förutom Beatles förstås låter daterat. Men inte Kinks. Kanske inte lika uppfinningsrika som the fan four. Men solid tidlös pop. Stark fyra

Vilka melodier han får till med det begränsade omfånget! Nära på en klassiker. Stark fyra

Höga toppar, djupa dalar. Svag fyra

Oerhört jämn skiva. Bara bra musik. Ett riktigt album. Men dåligt med bangers. Stark fyra

Här radas det upp klassiker. Dessutom är både Axls röst och Slash gitarr ikoniska. En klassiker - femma!

Det är ju inte White Stripes tyvärr. Men härliga gitarrer och solida låtar. En fyra.

En riktig klassiker – british invasion och amerikankt slammer blir till något som låter som New Wave fast 10 år för tidigt. Gitarrslingorna ... En solklar femma

Inte min sorts hårdrock. Tvåa

Säger mig ingenting. Etta

Alldeles för mycket, lönge, många låtar. Orkar bara inte engagera mig i detta. En etta

Coolt med en ung BB King, har jag nog aldrig hört förut. En fyra.

Riktigt svängig singer song writing, skön röst. Stark fyra.

Välproducerad rnb men inte nydanande. Svag fyra

Det är ju riktigt ok root-rock. Har alltid haft en dålig bild av honom, så jag blev positivt överraskad. En fyra

Proto-hårdrock. Gitarrerna låter Zeppelin. Men rytmsektionen låter gammaldags. En stark trea.

Bluesy, hårdrock. Inte så speciellt som ryktet gör gällande. Ganska platt faktiskt. Men kompetent. En trea

Ganska intetsägande i gränslandet mellan singer/songwriter och crooner. En tvåa

För att vara rap ... ganska skönt sväng. Orkar inte bry mig om låtar eller texter, men beatsen och flowet har något. Svag fyra.

Cool förebud till glamrocken. Spännande arrangemang. Lite ojämnt. Ny bekantskap. En fyra

Hade denna som bakgrundsmusik när jag skrev. Den var en skön matta men gjorde inget större intryck. Trea

Variera mellan för monotont och för knäppt! En tvåa

Vackert! Härlig röst. 100% känsla! Stark fyra.

Den ultimata rockskivan. Spännande och drivande trummor, variationsrik bas, helt otroliga gitarrer, akustiska och elektriska, vackra och hårda. Kanske världens bästa rockröst. En femma!

Inte deras bästa. Jämn och spännande till och med banbrytande, men saknar den hit-förmåga visat upp på andra skivor. En stark trea.

Inte min bag. En etta.

Topparna är fantastiska! Sångarrangemang och sånginsatser super. Men detnär för många ointressanta låtar. En svag fyra.

Pink Floyd för 2000-talet. Jävligt spännande och välspelat. Diggar! Stark fyra!

Det är Bob Marley, alltså svänger det. En fyra.

Märkligt relation till Fleetwood Mac. T ex trodde jag de var amerikaner och har uppfattat det som Americana. Konstigt! Det är ju bra. Bra låtar. Bra arr. Duktiga sångare. Bra insatserpå instrumenten. Osv. Men det fattas något. Jag blir inte engagerad. Jag minns inget om låtarna eller människorna. Så då får det blir en trea. Synd, för de är värda mer.

Inte Simple Minds på sitt bästa. Lite för få bangers, men så var de kanske ett singles-band. Jag gillar de tidigare, rockigare skivorna. Detta är lite för syntight. Men en jämn och bra platta ändå, en svag fyra.

Skigan som Tom Waits, Leonard Cohen eller kanske Lou Reed aldrig släppte. Och det gjorde dom rätt i. En etta!

Det krävs mer talang, personlighet eller kanske en starkare sammanhållande idé för att klara av att blanda så friskt mellan genrerna. Nu får man whiplash när det kantrar från R&B via singer songwriter till chanson/schlager. Men det finns bra grejer där och bra röst. En trea.

Blandar och ger, när Shara Nelson sjunger är det fantastiskt. Några låtar är klassiker annat är utfyllnad. Men en fyra måste det blir.

En klassiker och dessutom med personligtaffektionsvärde. Femma!

Gött indiesväng. Fantastiskt driv i basen. En fyra

Rap och inte ens särskilt intressant. En etta

Det är ibland smärtsamt vacker popmusik. Men ibland är det bara bra eller t o m okay. Så det kan bara bli en stark fyra.

Svängig bakgrundsmusik. En trea.

Rösten är ren soul musiken likaså. Oerhört lättlyssnat men det saknar bett. En fyra

Ganska blekt. En tvåa

Ett till sånt där skumt val. Detta är inte ens hennes tredje bästa album ju! Debuten, Lionheart, Hounds of Love och kanske The Red Shoe är bättre i min mening. Fantastiskt nog är det ändå ett underbart album fyllt av pärlor. En stark fyra.

Samma som ovan. Detta är fortfarande inte ett av hennes tre bästa album. Men såklart enastående och spännande nästan en femma. Stark fyra.

En total klassiker! Jämn, välproducerad. Fantastisk sång rakt igenom. Och ovanpå det The Passenger, the banger of bangers. En femma

Antingen diskning pga artistens vandel eller om man bara beaktar verket en av de mest självklara femmorna. En klassiker, banbrytande, inte ett dåligt spår, mitt i korsningen mellan den svarta och den vita traditionen. The king of pop har sagt sitt. Femma

Vilken inspiration för typ all britpop. Som en brygga mellan Beatles och Blir. Weller är en fantastisk låtsmed, men insatserna och produktionen gör att det känns gammalt. Jämför med The Police! En trea

Vilken röst hon har! Och fina låtar. Kompetent och tidlös singer song writer. Den urusla och onödiga covern av Beatles Help dead ner betyget. Så det blir bara en trea.

Förstår faktiskt inte vad den här sörjan gör på listan. Känns som att det finns massor med liknande platt vit amerikansk musik före rock-'n'-roll revolutionen. Oengagerat utan nerv eller soul. En etta

Det är inte bara Respect, utan ett knippe riktigt bra låtar och en fantastisk röst. En femma

Rap. Fattar inte storheten. Gäsp. Etta

Återigen! Detta är inte ett av deras topfem-album ens. De sitter emellan de fantastiska syntpopskivorna från det tidiga 80-talet och deras helt fantastiska nittiotal, utan att riktigt höra till någon av epokerna. Inga jättebangers, men en kompetent synthskiva. En stark trea.

Kanske jag är partisk som svensk, men jävlar vilken popskiva. Jämnt bra låtmaterial med ett par toppar. Fantastiska gitarrslingor och ovanpå det Ninas svävande, knivskarpa sång. Och då är det inte ens deras bästa skiva!? En femma

Som vanligt ... Inte deras bästa. De var här de började hitta sitt sound, men de följande skivorna är bättre. Bättre låtar, mer egensinnig. Nåja. Detta är ändå bra som fan. Kul är att man tydligare hör förebilderna än på senare skivor när det bara låter Talking Heads. Mycket Bowie, Roxy Music ... Byrne sjunger som alltid som en gud och det skulle inte vara Talking Heads om det inte svängde järnet. En fyra.

Hade glömt hur jävla bra den här skivan är. En klassiker. Och som han sjunger! En femma!

Varför lyssnar jag inte på Beck. Svängigt, medryckande, spännande, kreativt. Aldrig hört en Beck-låt jag inte gillat. Märkligt!? En femma

Från det bra 80-talet, före totalkommersialiseringen. en fot i synthen och en i new wave. Sköna basgångar. Men kanske inte deras bästa. Stark trea.

Märklig förlängd version med extramaterial som knappas gör albumet bättre. Dessutom är det möjligen deras fjärde bästa skiva. Obegripligt val, eftersom det inte finns en chans att särskilt många av deras album är med på listan. Synd, för även om det kanske är en obskyr skotsk 80-tals grupp för de flesta, så är det ett av mina favoritband. Jag håller Mike Scott för en av historiens bästa rocksångare. Detta får en fyra för att jag vill vara snäll. (A Pagan Plafe hade fått en femma.)

En skiva full av klockrena samplingar. T ex SVT Sport signaturen. En stilbildande och viktig skiva för utveckling av svart musik och till slut Hiphop-genren. Men inte så lyssningsvärd. En trea.

Nä, faktiskt inte så bra som man skulle vilja med tanke på deras historiska betydelse. Layla är en fantastisk låt i tre minuter, sen urartar det i 4 minuters instrumental onani. Blä! En tvåa

Stundtals oerhört bra. Betydelsefulla för crossover mellan rapmusik och metal. Jag gillar ingen av dessa genrer per se, men av någon anledning finns flera favoriter ibland band som blandar dessa genrer. Rage Against the Machine t ex. En klar fyra

Rätt okay vokal brittiskt folkmusik, kompetent men inget jag går igång på. En trea

Det är varierat och spännande på Radiohead-sättet. Bra låtar, intressanta arr. Jag borde älska detta. Kanske på fel humör idag. En fyra.

Långt från Red Red Wine. En jämn svängig ska-platta utan höjdpunkter. En fyra

Snacka om att slta på topp. När den kom tyckte jag inte den svarade upp mot förväntningarna. Tidiga The Police var mycket bättre tyckte jag då. Men den växer på dig. Ett knippe starka låtar och en jämn hög nivå. Och ovanpå det tre fantastiska musiker som gör sin grej. En femma

Gillar ju inte hiphop men fattar varför detta är en klassiker. Fantastiska samplingar, påhittigt och med flow. En fyra

Cool folk-electronica-pop med Brian Eno i bakgrunden. Bra easy listening, en fyra!

Hur har jag missat detta. Dom är tio år före sin tid! Föregångare till att slammer i världen. Hives från sextiotalet. Enda invändningen är att de mest spelar gamla rock'n'roll klassiker istället för eget material. Stark fyra.

Skön bakgrundsmusik. Cool med fusion mellan raga och sextiotalspop, fast mest raga istället för tvärtom som hos Beatles m fl. En fyra

Det här är en av de där ovanliga plattorna, som är helgjuten. Alla låtarna är fantastiska och de bildar en än starkare helhet. Skivan tar dessutom ut en ny riktning, med ett nytt sound. Från ett band som redan var så etablerade att det bara kunnat fortsätta i samma spår. Michael Stipe har aldrig sjungit bättre. Det bara fortsätter ... En solklar femma!

Rösten! En femma

Alltså hans sjunger som en korsning av Bowie och Iggy, men lever ju inte upp till deras cred. Det här är crooning, easy listening, en arvtagare till Sinatra. En trea!

Vad kan man säga – det är Taylor. Kanske inte på toppen av sin förmåga, men hon har en verkligt hög lägstanivå. En fyra.

Ojämn platta men några fantastiska singlar drar upp betyget. En fyra

Easy listening, fantastisk ton av Getz. Inte särskilt spännande fusion av jazz och latinamerikanska toner. En trea

Ganska ointressant nittitalsindie. Ingen låt sticker ut. Bra sound, bra sång, men var är låtarna ... Typ. En trea

Det här fattar jag inte storheten i. En etta

Inte hans bästa men jävlar vilken debut. Angel och let me entertain you är klassiker. Och som han kan sjunga karln! En femma

Dom säger att det är glamrock, men jag tycker det känns modernare, nästan new wave. De bästa låtarna är riktigt bra, men hela plattan håller inte. En trea

Bättre än så här blir nog inte storbandsjazz – eller Benny Goodman och Glenn Miller är väl där också ... En femma

Riktigt bra indie med en fantastisk röst. Kanske inga låtar som fastnar, men helheten är väldigt väldigt tilltalande. En stark fyra.

Rösten! En fyra

Country kan vara så tråkigt eller så kan det vara så här poppigt och kul. En stark trea.

Metal utan att vara metal. Starka låtar. En stark trea

Det här är så klart genialt. Lou Reeds låtar gör att man nästan inte saknar John Cale. En femma

Inte deras bästa. Svagare låtmaterial. Men rösten och Riders from the Storm ursäktar mycket. En fyra

Ibland låter det Beatles och det är få det är som bäst. Kanske inget pangbetyg. En trea

Trist att varje gång det bränner till så har de snott en slinga eller ett riff från The Beatles... En trea

Jävlar vad det svänger! Men lite för jammigt, lite för få låtar. En fyra

Så begåvad singer-song-writer. Love it! Stark fyra!

Bara Once in a Lifetime ensam är värd högsta betyg. Uppfinningsrika, eget och det svänger otroligt. En femma

När det är mycket blues inspiration är det kanon. Däremellan plattare. En svag fyrs

Oväntat bra, eftersom jag alltid stålsätter mig inför ett rep-album. Jag kan faktiskt inte förklara vad skillnaden är, detta är bara bättre än det mesta jag hört i rap-väg. Klar trea!

Jag förstår att det är bra trots att jag faktiskt inte förstår sån här musik. Den går liksom inte in. För lite fokus på text, röst och story, för lite dramaturgi, det bara pågår. Eller så är jag bara dum i huvudet ... En trea för att det iaf är vackert.

Inte färdiga än. Men verkligen lovande. Det nyskapande soundet finns där. Gitarrerna är otroliga. En fyra

Irriterande att utgivning på Spotify adderar en halv miljon låtar. Och att länken inte får till orginalitgåvan. Jag menar två och en halvtimme för ett album är insane. Hur som helst om man nöjer sig med de nio låtarna från orginalplattan så är detta ett mästerverk. Fattar inte varför jag inte lyssnat på The Who!? En femma

Om bara det egna materialet var i nivå med deras covers... Kanske världens bästa coverband. Här med en sublim Helter Skelter. Och sångrösten! En svag fyra.

Lite mindre geni, lite mera ordning och reda och detta hade varit på min personliga topplista. Nu anar man bara konturerna av en klassiker där tidig Pink Floyd möter Peter Dougherty. En fyra iaf

Massa nostalgi för singlarna. Men precis som då känns de som ett singel and. Stark trea.

Egentligen inte min bag, men helt genialt. Firestarter är en klassiker! Stark fyra.

Kanske det bästa albumet från världens bästa popgrupp. En total klassiker! Självklart en femma. Hookarna, riffen, sånginsatserna, basen, trummorna, texterna, innovationerna, stråkarna, ljudeffekterna ....

Det är något konstigt med mig och de mer extremare formerna av metal. Jag kan gilla en låt eller en serie låtar. Men jag blir sällan tillräckligt engagerad för att lägga på minnet något om låten – titel, artist, album ... Jag är inte intresserad av att hitta på den igen och mycket snart är den glömd. Dt är inte ens så att jag känner igen låtar jag hört förut. Det är som att det bara är brus, trevligt brus, men brus. En tvåa