Helt okej för att vara hiphop. Tre.
Betyg 4+ (Det svänger ju katten!)
Skramligt I början. Tog sig. Fina körer. De långsammare låtarna var bättre. Tre+
Gungar skönt. Väldigt vokal, kanske inte min grej. Tre.
Fantastiska covers som jag inte visste var han. Men ojämnt. 4
Älskade den för 40 år sen. Och den håller än. Hans flow är typ definitionen av cool! 5
Hittarna är fantastiska resten lite blekt. 3+
Bra för att vara den genren men tråkigt. 2+
Intressant mellan indie och ambient. Kanske snarast en bakgrund, lite för utslätat för att lyssna fokuserat. Har sina höjdpunkter 3+
Så stilbildande! Fanns gitarr-pop ens innan denna plattan? Fem!
Gott analogt sväng. Lyssna mer! 3+
Hur har jag kunnat missa detta. Precis min smak. Vackra akustiska gitarrer, fina melodier både sången och flöjt med mera. Fem!
Nostalgi. Men för ojämnt. Två-tre kanonspår men resten är lite slätstruket. Plus för att akustiska gitarrer och att andas tidig Bowie, men då är orginalet bättre. 3+
Som grädde i öronen. Två favoriter som hjälps åt. 4+
Alltså skivan är ju värd högt betyg bara för Everybody's Talking! Hade inte hört orginalet förut. Sen är ju den härligt avslappnande inställningen till inspelnings situationen befriande i dessa tider av perfektion. 4
Det låter så gammalt,! Första ettan!
Intressant gitarr-musik med många influenser. Får mig att tänka på The Police. Fyra
Det här var mest konstigt. Konststudenter? Två plus
It's Miles! 4+
Fantastiskt! Fem!
Jävlar vad det svänger. Till och med trumsolot i slutet och jag är dokumenterat allergisk mot trumsolon.
Tyska chansons, en självmotsägelse så klart men inte helt tokigt ... Trea
What a snooze-fest! Ett!
Ganska gôtt skrammel. Fyra
Beck var länge sen. Världsklass när han är som bäst, men lite för ojämn. Fyra
Lika tråkigt som när jag såg dem på Liseberg nån gång tidigt 90-tal. Svag tvåa.
Helt okej för att vara hiphop. Tre.
Bitvis ganska svängigt på det där odistade sextiotal gitarrmusik sättet. Tre plus.
Kanske deras bästa album.
Kanske inte min kopp te, men kompetent. Svag trea
The man, the boss, the voice, the blue eyes ... Sången är världsklass, klar femma. Men arrangemangen ... snacka om jazzstandards. Svag fyra.
Bragg kan mycket bättre. Saknar gnista. Två.
Boring at times. Två
One of the masterpieces of the master. 5!
Not the masterpiece I envisioned it to become 30 years ago. Competent interesting pop music! 4+
Tiden har nog runnit ifrån dem. Jag kan höra att det här var bra nån gång förr i tiden. Men nu tar det inte tag i mig. Trea
Stundtals ganska bra för att vara Så gammaldags ändå. Tvåa.
Av tacksamhet för deras historiska betydelse och för fantastiska sång insatser: en fyra.
Skönt sväng, goa gitarrer. Fyra
Lyssnade aldrig på Yes, konstigt egentligen. Det är ju väldigt nära några av mina favoriter - Pink Floyd. Gillar den oerhörda variationen. It's all over the place!
Nåja. Det är inte Beatles direkt. Två
Så väl arrangerat! Fyra
Ganska spännande och varierade att men inte riktigt svängigt nog för mig. För mycket metall. Tre
Riktigt skön pipa. Fyra.
Det är ju iofs Marley, men han har gjort bättre plattor. Fyra
Nice. Fyra
Creedence har alltid känts bra vid en genomläsning för att sen bli tråkiga och förutsägbara.jag antar att det är samma nu. Trea.
Inte min bag
Inte riktigt min grej. Två
Varför lyssnar jag aldrig på Steely Dan. Så bra! Fyra plus.
Basen för helvete, blir alldeles lycklig! Fyra plus.
Bra drag, men inte så engagerad efter ett tag. Tre.
Tråkigt. Svag tvåa
Inte så bra som jag mindes den. Tre plus
Pallar fan inte Morrissey, vilket är synd på Johnny Marrs fantastiska gitarrer. Trea
Hjälten är tillbaka med sin bästa skiva på många många år. Ett fint avslut. Världsklass! Fem!
Så banbrytande, och den känns inte daterad nu mer än 30 år senare. Femma!
En sån serie klassiker, en skiva som öppnade mina ögon för allt om inte är mainstream. Femma!
Bra som alltid med Beck, men inte remarkabelt. Svag fyra
Bra såklart, men ojämnt. Inte alls i class med debuten. Svag fyra
Nostalgi från dåtidens dansgolv! Fyra.
Inte min bag! Tvåa