Helt okej för att vara hiphop. Tre.
Betyg 4+ (Det svänger ju katten!)
Skramligt I början. Tog sig. Fina körer. De långsammare låtarna var bättre. Tre+
Gungar skönt. Väldigt vokal, kanske inte min grej. Tre.
Fantastiska covers som jag inte visste var han. Men ojämnt. 4
Älskade den för 40 år sen. Och den håller än. Hans flow är typ definitionen av cool! 5
Hittarna är fantastiska resten lite blekt. 3+
Bra för att vara den genren men tråkigt. 2+
Intressant mellan indie och ambient. Kanske snarast en bakgrund, lite för utslätat för att lyssna fokuserat. Har sina höjdpunkter 3+
Så stilbildande! Fanns gitarr-pop ens innan denna plattan? Fem!
Gott analogt sväng. Lyssna mer! 3+
Hur har jag kunnat missa detta. Precis min smak. Vackra akustiska gitarrer, fina melodier både sången och flöjt med mera. Fem!
Nostalgi. Men för ojämnt. Två-tre kanonspår men resten är lite slätstruket. Plus för att akustiska gitarrer och att andas tidig Bowie, men då är orginalet bättre. 3+
Som grädde i öronen. Två favoriter som hjälps åt. 4+
Alltså skivan är ju värd högt betyg bara för Everybody's Talking! Hade inte hört orginalet förut. Sen är ju den härligt avslappnande inställningen till inspelnings situationen befriande i dessa tider av perfektion. 4
Det låter så gammalt,! Första ettan!
Intressant gitarr-musik med många influenser. Får mig att tänka på The Police. Fyra
Det här var mest konstigt. Konststudenter? Två plus
It's Miles! 4+
Fantastiskt! Fem!
Jävlar vad det svänger. Till och med trumsolot i slutet och jag är dokumenterat allergisk mot trumsolon.
Tyska chansons, en självmotsägelse så klart men inte helt tokigt ... Trea
What a snooze-fest! Ett!
Ganska gôtt skrammel. Fyra
Beck var länge sen. Världsklass när han är som bäst, men lite för ojämn. Fyra
Lika tråkigt som när jag såg dem på Liseberg nån gång tidigt 90-tal. Svag tvåa.
Helt okej för att vara hiphop. Tre.
Bitvis ganska svängigt på det där odistade sextiotal gitarrmusik sättet. Tre plus.
Kanske deras bästa album.
Kanske inte min kopp te, men kompetent. Svag trea
The man, the boss, the voice, the blue eyes ... Sången är världsklass, klar femma. Men arrangemangen ... snacka om jazzstandards. Svag fyra.
Bragg kan mycket bättre. Saknar gnista. Två.
Boring at times. Två
One of the masterpieces of the master. 5!
Not the masterpiece I envisioned it to become 30 years ago. Competent interesting pop music! 4+
Stundtals ganska bra för att vara Så gammaldags ändå. Tvåa.