Helt okej för att vara hiphop. Tre.
Betyg 4+ (Det svänger ju katten!)
Skramligt I början. Tog sig. Fina körer. De långsammare låtarna var bättre. Tre+
Gungar skönt. Väldigt vokal, kanske inte min grej. Tre.
Fantastiska covers som jag inte visste var han. Men ojämnt. 4
Älskade den för 40 år sen. Och den håller än. Hans flow är typ definitionen av cool! 5
Hittarna är fantastiska resten lite blekt. 3+
Bra för att vara den genren men tråkigt. 2+
Intressant mellan indie och ambient. Kanske snarast en bakgrund, lite för utslätat för att lyssna fokuserat. Har sina höjdpunkter 3+
Så stilbildande! Fanns gitarr-pop ens innan denna plattan? Fem!
Gott analogt sväng. Lyssna mer! 3+
Hur har jag kunnat missa detta. Precis min smak. Vackra akustiska gitarrer, fina melodier både sången och flöjt med mera. Fem!
Nostalgi. Men för ojämnt. Två-tre kanonspår men resten är lite slätstruket. Plus för att akustiska gitarrer och att andas tidig Bowie, men då är orginalet bättre. 3+
Som grädde i öronen. Två favoriter som hjälps åt. 4+
Alltså skivan är ju värd högt betyg bara för Everybody's Talking! Hade inte hört orginalet förut. Sen är ju den härligt avslappnande inställningen till inspelnings situationen befriande i dessa tider av perfektion. 4
Det låter så gammalt,! Första ettan!
Intressant gitarr-musik med många influenser. Får mig att tänka på The Police. Fyra
Det här var mest konstigt. Konststudenter? Två plus
It's Miles! 4+
Fantastiskt! Fem!
Jävlar vad det svänger. Till och med trumsolot i slutet och jag är dokumenterat allergisk mot trumsolon.
Tyska chansons, en självmotsägelse så klart men inte helt tokigt ... Trea
What a snooze-fest! Ett!
Ganska gôtt skrammel. Fyra
Beck var länge sen. Världsklass när han är som bäst, men lite för ojämn. Fyra
Lika tråkigt som när jag såg dem på Liseberg nån gång tidigt 90-tal. Svag tvåa.
Helt okej för att vara hiphop. Tre.
Bitvis ganska svängigt på det där odistade sextiotal gitarrmusik sättet. Tre plus.
Kanske deras bästa album.
Kanske inte min kopp te, men kompetent. Svag trea
The man, the boss, the voice, the blue eyes ... Sången är världsklass, klar femma. Men arrangemangen ... snacka om jazzstandards. Svag fyra.
Bragg kan mycket bättre. Saknar gnista. Två.
Boring at times. Två
One of the masterpieces of the master. 5!
Not the masterpiece I envisioned it to become 30 years ago. Competent interesting pop music! 4+
Tiden har nog runnit ifrån dem. Jag kan höra att det här var bra nån gång förr i tiden. Men nu tar det inte tag i mig. Trea
Stundtals ganska bra för att vara Så gammaldags ändå. Tvåa.
Av tacksamhet för deras historiska betydelse och för fantastiska sång insatser: en fyra.
Skönt sväng, goa gitarrer. Fyra
Lyssnade aldrig på Yes, konstigt egentligen. Det är ju väldigt nära några av mina favoriter - Pink Floyd. Gillar den oerhörda variationen. It's all over the place!
Nåja. Det är inte Beatles direkt. Två
Så väl arrangerat! Fyra
Ganska spännande och varierade att men inte riktigt svängigt nog för mig. För mycket metall. Tre
Riktigt skön pipa. Fyra.
Det är ju iofs Marley, men han har gjort bättre plattor. Fyra
Nice. Fyra
Creedence har alltid känts bra vid en genomläsning för att sen bli tråkiga och förutsägbara.jag antar att det är samma nu. Trea.
Inte min bag
Inte riktigt min grej. Två
Varför lyssnar jag aldrig på Steely Dan. Så bra! Fyra plus.
Basen för helvete, blir alldeles lycklig! Fyra plus.
Bra drag, men inte så engagerad efter ett tag. Tre.
Tråkigt. Svag tvåa
Inte så bra som jag mindes den. Tre plus
Pallar fan inte Morrissey, vilket är synd på Johnny Marrs fantastiska gitarrer. Trea
Hjälten är tillbaka med sin bästa skiva på många många år. Ett fint avslut. Världsklass! Fem!
Så banbrytande, och den känns inte daterad nu mer än 30 år senare. Femma!
En sån serie klassiker, en skiva som öppnade mina ögon för allt om inte är mainstream. Femma!
Bra som alltid med Beck, men inte remarkabelt. Svag fyra
Bra såklart, men ojämnt. Inte alls i class med debuten. Svag fyra
Nostalgi från dåtidens dansgolv! Fyra.
Inte min bag! Tvåa
Spännande. Varierat. Ska lyssna mer. Fyra.
Inte nåt särskilt. Trea
Then sortens metal jag har svårast för, men här finns några bangers och stundtals fantastiska gitarrer. Trea plus.
Skönt bluesigt sväng, härligt raspig sång. Klar fyra!
Konstigt med en samling som inte har med det bästa. Konstigt att välja denna och inte t ex Tyrranosaurus Hives. Men det är ju the Hives! Fyra plus! Nästan fem.
En konstig blandning av typiskt sent sextiotal, blues och folkmusik. Som Pink Floyd men utan att vara genialt. Trea!
Det är ju inte Thriller! Sämre låtar förutom Man in the Mirror och Smooth Criminal. Det är klara femmor, men resten är inte minnesvärt alls. Produktionen som är spännande och oväntat rå lyfter det till en stark fyra.
Bara rösten är en femma! Ovanpå det, det nyskapande och banbrytande i hennes artisteri. Och så klart, låtarna.
Lungt sväng, inga konstigheter. Fyra.
Så skön soul! Jävlar vad de svänger om rösterna! Stark fyra!
Näää, tristaste sortens hiphop. Pinglade inte någonstans.
En klassiker! Älskar Phil Lynott! Femma
Underbart. Vilken nostalgi! Vilken röst! Vilken lättlyssnad mjuk och fin upplevelse. Femma!
Soft and cosy. Great singer. Easy listening/night music. Four plus definitely!
Fattar inte storheten tyvärr. Tycker bara det är tråkigt. Tvåa.
Även om deras nittiotal är bättre så är det ett sensationellt bra debutalbum! Jämnt och bra men det saknas någon riktig banger. Fyra plus.
Aldrig varit en stor fan av Rolling Stones. Detta känns ofärdigt. Det finns ju några bra låtar bakom ganska taffliga och daterade arrangemang. Tvåa
Säkert fantastiskt att dansa till! Lyssna rakt igenom, not so much. Trea!
Väldigt 60-tal, folk, tidig singer-song writer. Dylanesque! Men raka sköna 60-tals arrangemang och stabil sång. En fyra, skulle kunna vara en femma om man gav honom chansen och verkligen djuplyssnade, tog in texterna.
Filmmusik på gränsen till muzak. Första (typ enda) låten är bra pop. Tvåa
Inte min bag. Kompetent men tråkigt. Tvåa
It's a classic, not only nostalgia. This is where pop and rock meet up to have a coffee. Five stars!
Mindes dem som ett one hit wonder med Bittersweet Symphony. Men halva plattan är ju så bra eller bättre! Riktigt schysst 90-tal. Femma!
A classic... but ... Jag har ju aldrig gått igång på Stones, förutom enstaka låtar. Alltså de kan vara brillianta, men det är inte tillräckligt ofta – ett typiskt greatest hits band. Detta är inte en greatest hits-platta! Trea (med lite plus)
Riktigt bra pre-punk eller vad man ska kalla det. En fyra!
Skön rest, schyssta ak-guror, men lite för mycket country. Mer folk och pop så hade jag älskat det. Nu är det lite för nära till en banjo. Trea!
Det är ju välgjord musik. Men den klickar inte riktigt med mig. Gillar rösten! Trea plus
Det är ju nittiotal, det är ju Pulp. Femma!
Det må va att jag aldrig gick igång på hårdrock före Metallica. Men jävlar villa gitarrer! 4 plus!
Alldeles för konstigt. Tvåa
Nä, nu har de bara hängt upp en mic i replokalen igen. Varför inte äta och repa låtarna? Dessutom svårt McCartney komplex i basen. Två!
Bra men gjorde inget djupare intryck. Trea
Varför har jag inte lyssnat på detta förut. Fantastisk platta! Fem!
Easy listening, men med lite dåligt tuggmotstånd. Stark trea.
Fascinerande rytmiskt fyrverketi, kanske inte lämpat för att lyssna på i ett streck. Känns orättvist att betygsätta på en lyssning, för den växer nog, men nu är det så jag har gjort hittills. En fyra, stark fyra.
Hitten är bra, men för mig är detta verkligen ett one hit wonder. Tvåa
Blandat. Ganska rörigt. Men när det drar åt jazz-hållet, mycket, mycket bra! Fyra
Fattar faktiskt inte storheten. Det är väl ... ok. Så är jag iofs ingen R&B-kille. Trea.
Bra ambient! Fyra
Inget starkare intryck. Gammaldags easy listening. Trea
Ganska bra, stundtals väldigt bra. Förtjänar fler lyssningar. Fyra
En klassiker. Fem!
Det svänger som fan, men ingen låt sticker ut. Bättre live antagligen. Fyra
Inget särskilt - rak power pop utan så mycket karaktär. Trea
En riktig klassiker! Femma!
Snacka om sväng. Jazz eller world music? Afrobeat tydligen. Kanon i vilket fall. Fyra!
Intressant om än ojämnt. Bra rythm-drive. Stark trea!
Så mycket bättre sånginsatser än jag mindes det som. Riktigt medryckande gitarr-riff. Fyra (på gränsen till femma)
Jag fattar inte hiphop :/ Tvåa.
80-tal är inte så illa. Fina låtar, fin sång, inte så spännande. Fyra.
Klassiker. Kanske världens bästa kompgitarr. Riffen sitter stenhårt! Attacken i sången samtidigt som man hör varje ord. Och ändå är det mjukt och vackert ibland. Femma!
Inte bara en röst. Ett fantastiskt knippe låtar. Femma.
Hiphop ... men gillar det softa och nattradio-flowet. Svårt att fokusera på texterna. Trea.
Hiphop. Tvåa
Kanske en fantastisk skiva om man ger den chansen och lyssnar in sig, men på första lyssningen tar den inte riktigt tag. Fyra
Mjukt gôtt sväng. Monica Zetterlund fattas men bara lite. Med henne självklart en femma. Nu en fyra.
En klassiker. Minns så väl när den kom. Den golvade oss då i slutet av 80-talet. Och den är fortfarande relevant nu nästan 40 år senare. Femma!
En typisk fyra. Vacker lyssningsvärd musik, men den tar inte tag i mig. Kvällsmusik att ha i bakgrunden. Fyra.
Alltså om det bara vore Wild World och Father and Son det handlade om skulle det så klart bli en femma. Två klassiska låtar. Världsklass! Men resten är ojämnt och till och med lite tråkigt. Det kan alltså bara bli en fyra.
Helt okej att lyssna till på jobbet, men lämnade inget beständigt intryck. Trea.
En klassiker naturligtvis, men jag har alltid haft samma problem med Ramones och andra punk-, postpunk-, powerpopband – typ Buzzcocks, Toy Dolls etc. De är kanon live, de kan göra låtar som får en att skrika av lycka och hoppa upp och ner. Men ett album håller aldrig, ett album bir monotont, förutsägbart och till slut tråkigt. Ramones är kanske bäst, men drabbas ändå av detta fenomen. En trea.
Sämsta sortens hårdrock! Etta.
Kreativ melodisk elektronisk musik som är skön att lyssna på, men inte tillräckligt spännande för att få mig engagerad. Trea.
Inte alls så fantastisk som jag mindes den. Även om vissa låtar fortfarande flyger. Fyra minus
Skönt sväng. Fyra
En av de tre bästa skivorna av den störste av dem alla! Kanske inte alla dagar, men ofta, på min topp5 kanske t o m topp3. Varför? Arrangemangen, gitarrerna, pianot, spretigheten, rösten, melodierna. Tidlöst hantverk och geni. Fem plus!
Inte ett av hans bästa. Men ett ok knippe Americana. Fyra