1001 Albums Summary

"skit:arna" är jobbiga å sabbar 3-4 riktigt bra låtar. Som album är det för lite. The way I am är bäst.

Låter som ett gymnasieband som övar. Bra för sin tid? Säkert asviktig för musikens/rockens utveckling. Men en T-ford idag är inte så ball. Dance the night away har sköna gitarr, bitvis men låt, text å svag mjäkig sångröst (genomgående). Blue condition, ett skämt? Sen är det bara dåligt. Bästa, SWLABR Strange brew.

Första sekunden känns mycket bra. Stark öppningslåt. Stark #3 Bäst hittills, map of problem..#4 #5, sådär #6 mindre bra, men ändå hög nivå. Rik. Bra av avslut. Mycket melodi, piggt. Roligt.

Otroligt menlöst. Shadowboxer "bäst" hittills. På samma sätt som en hård bajskorv är bättre än diarré. (The Child is gone är lite "bättre") Kommer inte ihåg nåt fram till #6. Och då lyssnar jag aktivt. Gör inget annat (åker tunnelbana). Inte ett gott tecken. Händer inget. Shreks "trollfru" också heter Fiona, och jag tänker att hon ser ut som musiken låter/är. Hemskt tråkig.

Stark öppning. Men fan, måste hip hop sabba musiken med strunt (telefonsvararen i slutet). Det sabba flower i albumet. Bitch counter: svinhög Älskar Kendricks röst #2 lite svagare. #3 ok, lite tjatigt #4 efter inledningen är det riktigt bra, svinnajs flow. Bäst hittills. Men då är det massa snack i slutet (genomgående i hela albumet, i princip på alla låtar). SLUTA MED DET! Bra efter nån minut, VARFÖR? #5 Money tree, mycket bra! #6 (poetic justice) inte så bra #7 good kid svinskön. Bra flow, skön hook. Rätt bra texter överlag, särskilt denna. #8 andra halvan bra, en del låtar som ändras efter halva - lite irri #9 inte bra, rätt dålig. #10 bättre än förra. Men håller ok nivå. Inte dåligt, men inte jättebra, mycket bra från 7 min. #13 Compton, skön Generellt är det igen låt som sticker ut och är svinbra. Men jämnbra.

#1 sådär. Lite enkel #2 lite bättre. #3 sådär #4 sådär Rätt lika sound, lite platt trots mycket "ljud". #5 lite annorlunda, men bara sådär #6 meh #7 låter som de andra i början #8 ok #9 lite annat, ok #10 bäst hittills. Påminner även lite mer om den AF jag hört tidigare. Mer melodi än bara en vägg av ljud. De flesta låtarna låter likadant. En vägg av ljud och en röst som sjunger. Inget jag kommer lyssna på igen.

Passar som filmmusik. Eller om man faktiskt ska dansa salsa. Då funkar musiken. Det är inte dåligt eller olidligt på nåt sätt. Men "oseriöst". Det är taskigt kanske. Men skivan heter dance Mania, så Tito är knappast seriös själv. Han vill att man ska ha kul å dansa. Det är så jävla simpelt, och allt låter exakt likadant. Funktionell musik. #1 lite kul, vilket också är ett problem. Väcker inget i en. "Stereotyp" musik. #2 kommer låtarna vara omöjliga att skilja åt? Antagligen. #3 en fortsättning på #2? Jaha, nähä. #4 lite långsammare? #5 joråsåatt #6 "Bäst" hittills, men kommer aldrig lyssna igen. Instrumental. #7 tillbaka till att låta som alla andra låtar. Varför göra mer än en låt?

Ogillar Elvis sångröst. Minns nu att det är ett problem. Han skriksjunger. #1 mest skränig #2 lite roligare, men fan. Det är inte jättebra. #3 nej. #4 lite bättre. Texten är rätt "tonårig". Heaven is hell in reverse? Ooooook. #5 meh #6 6 låtar in. 5 och ett halvt album kvar! #7 nej, den lugna låten är inte så bra heller #8 värsta(bästa) exemplet på hans jobbiga sångröst #9 det är rätt trist. Tekniskt sett är det musik, men det är ingen melodi. Rytm och skrik. #10 #11 har laserljud! Pew Pew. #12 #13 #14 #15 Ingen låt sticker ut. Vad är ECs storhet? Musiken är enkel, rösten är fruktansvärd, texterna imponerar inte. Hoppas detta är hans sämsta av SEX album han har på listan. Inte undra på att man inte lyssnat på EC förut, eller att han aldrig förekommer bland" klassiska" låtar man gärna spelar på fest/umgänge.

Ok. Aldrig lyssnat på ett Rolling Stones-album från början till slut. Ska bli spännande. #1 mycket bra låt. En klassiker. (Här skriksjungs det också, men det är behagligare) #2 inte hört förut. Bra! #3 lite sämre, men ändå bra musik #4 kort. Inte så bra. #5 bra låt #6 bra #7 helt ok #8 bra. Skönt "jam" på slutet. #9 väldigt bra. Nästan bäst. Men så kort! #10 bra avslut Det är stor variation på skivan. Allt håller rätt hög nivå. Det lossnar inte riktigt för en fyra. Men en stark trea. Om det vore mer som låt 1 och 9 så hade det blivit högre.

Hoppas det blir bra! #1 klassiker - mycket bra #2 nja, vette fan. Det finns nåt bra i botten. Men rätt jobbig låt. #3 rockig, men jobbig "synt"? Som tjuter då och då. #4 sådär #5 mellanbra #6 här kommer det klassiska ska-ljudet fram. #7 nej. Gör om, gör rätt. #8 mer ska... #9 nej #10 nej #11 en D eller E-sida? "Kul" experiment. Men bör kanske begravas djupare i deras katalog. Nästan alla låtar har element som är bra. Men kompositionen verkar brista.

#1 jobbigt intro #2 skön, lugn (inte så kraftfull sångröst, men speciell, gillar det mer än ogillar) #3 klassiskt Hendrixsound, men ny låt för mig #4 mycket bra (lite synd på kören som sabbar, killar som sjunger i falsett? Låter löjligt) #5 kort, mellanbra, soundet är skönt, rena trummor och gitarr. #6 svårt bra. Melodin är grym. För kort. Varför tar den bara slut? #7 ok, men blir ju lite "jobbig". Tiden denna låt fick borde ha getts till Little Wing istället. #8 skönt "jam" #9 en av de bättre. Najs! #10 ok, men samma ljusa röster i kören. Låter inte klokt!!!! Överlag gillar jag i princip hela skivan. Ljudet är lite konstigt och vissa låtar korta.

#1 otroligt bra (klassiker) #2 svagare #3 bra #4 bra #5 bra #6 mästerverk #7 svagare #8 bra #9 mästerverk #10 ok #11 ok #12 bra Svagare avslut. Tre riktiga höjdare!, odödliga låtar. En del svagare. Några bra, men kommer aldrig lyssna på igen. Blir nog runt en trea. Kommer inte återvända till albumet på samma sätt som Muse och Kendrick.

Det svänger. Det är kul. Samma "problem" som Tito dock. I vilket sammanhang ska man lyssna? Om man klev in på en skön, rökig klubb på 1940-talet hade det varit episkt med ett band som körde detta. Det är dock mycket bättre än Tito. 11 av 10 gånger hellre detta än Tito. Så en 2:a. Det är i samma klass som Cream och Costello. I vissa fall bättre än Costello, och Cream är bättre i fall. Men totalt i samma anda.

Det här är glädje. Skivan är full av hits. Det svänger och är mastigt. Piggt och melodiskt. I princip bara sex machine som är svag.

Abba har aldrig varit min grej. Hela soundet. #1 lite sådär. Varken bra eller dålig. #2 detta är ju en hit, rättmätigt. Den är mycket bra. Texten är lite märklig, "you are a teaser, you turn them on...only seventeen". Förstår att det ska rimma med Dancing Queen..men sådant låtskrivande har inte verkshöjd. #3 rätt trist #4 lite mer lattjo, men vette fan #5 ok #6 klassiker, inte så jättebra dock. Lite tjatig. Används alltid som bakgrundsmusik när svt ska prata pengar på nyheter eller liknande. Sen är texten inte vidare, personen planerar alltså att åka till Las Vegas och Monaco för att vinna pengar. Bra plan! Eller ragga upp en rik snubbe. Jaja, desperat kanske. Pop ska inte vara så seriös. Men lite får man döma. #7 nej tack #8 nja #9 i am behind you? Ok. Nu känns många låtar rätt lika. #10 #11 Fernando är helt ok #12 lite löjlig

Aldrig förstått varför de "heter" Bono och the Edge. Det är så töntigt. Opassande ett rockband. #1 klassiker. Mycket bra! #2 ej hört förut. Bra! #3 klassiker. Bra! #4 ej hört. Svagare, men inte dåligt. Mer intetsägande. #5 ej hört. Bra #6 ej hört. Svagare. #7 ej hört. Sådär. #8 ej hört, sådär. #9 ej hört, men riktigt bra! Kul! #10 ej hört, fin. Bra. Överlag mycket hög kvalitet. En del riktigt bra låtar. Några sådär. Tycker nog skivan förtjänar en fyra, även om jag nog inte kommer återkomma till den så mycket.

Va? Medvetet för att spelas i bakgrunden. Ledsen men det är ingen bedrift. Fuck you Eno!

hört om steely dan i film/tv, ska vara "pappamusik", jag är pappa, men nja. Först låten är bäst. Sen händer inte mycket. Rätt platt, enkelt. #1 Soft, melodiskt. #2 sådär. #3 lite roligare. Men det lyfter aldrig riktigt. Inget "extra". #4 bra, skönt sound #5 sådär #6 sådär #7 nja #8 ok #9 lite popig. #10 sådär

Hyfsat behagligt. Många låtar låter rätt lika. Soundet är enhetligt genom skivan. Det är rätt bra. Men kanske enformigt till slut. Är det ens kopp te så vill man ju ha detta på repeat. Klickar inte för mig. Men det är alltså samtidigt inte dåligt. My girls är bra Brother sport är bra (första halvan, lite tjatig i mitten och slutet)

#1 sådär #2 bra. Bra sångröst. #3 inte lika bra. #4 inte bra rock. Ska ju vara en hit. Men simpelt och låter som en låt ur en "lär sig spela rock vol. VI" #5 nej tack #6 otroligt bra. Högt å lågt på denna skiva. Men denna är grym. #7 sämre igen. Simpelt. #8 ok #9 nej Totalt ganska platt. Bitvis rätt B. Två bra låtar.

Nåt i mig vill gilla Iggy Pop. Men detta här är inte så jättebra. Synd att det är så punkigt. Kul att det ska vara "föregångaren" till punk. Men det är tyvärr fortfarande punk. Punk är ju mer än musiken, vilket inte vägs in i denna bedömning. Kommer aldrig lyssna igen. Trist. Vem sjunger på första låten? Iggy? Låter väldigt annorlunda.

Jag säger som min bror om the Stooges (fast rättstavat), "I'm too old for this shit". Punk är inte min grej

Märkligt med ett livealbum med fyra covers. Sen är albumet trevligt. Gillar live-soundet. Särskilt trummorna (svag för trummor) å grymma riff/gitarr. Det är bra rock, melodiskt och kul. Nästa alla låtar är nya, men jag är ändå med från första lyssningen. Tajt! Känner på mig att detta kan/kommer jag lyssna på mer. Mycket bra!

Dolly har ju en av världens bästa röster. Helt otrolig. Men detta album är otroligt tråkigt. Alltså jättetråkigt. Snark. Inte dåligt dock. Men urbota trist.

Det är ju kul och bra. Sen har man "levlat up" och mognat. Man lyssnar på annan hiphop, och detta blir lite barnsligt i jämförelse. Men många låtar är ändå rätt catchy.

Det var trots allt rätt behagligt. Inte kanon, inte kalkon. Men det funkar. Klart positivt överraskad.

Överlag så gillade jag den. Lyfter inte till riktigt bra. Men behaglig. Melodiskt och fint på ett roligare sätt än annan "fin" musik.

Oj. Sången är jättejobbig. Det är synd för redan i första låten fastande jag för musiken. Men sången sabbar, jättemycket. Irriterande. Är det falsetto? I princip olidligt. (Detta efter de två första låtarna) Det fortsätter tyvärr. Vet inte riktigt vad jag tycker om musiken längre. Är det en opera? Lite musikal-esque (på ett dåligt sätt). Säkert crazy och hippt när det kom. Men står den sig verkligen bland de 1001 bästa albumen... Känns orimligt. Sex låtar in förstår jag att det är en man som sjunger. Jag förökar lyssna efter musiken, men störs för mycket av sången. Ta ta ta ta sjungs det i falsetto. Att bli glad när skivan är slut är inte ett gott tecken. Lex Tollstorp. Sången -5

Bra. Men inte jättebra. Blir lite enformigt. Det är dock behagligt. Rösten är intressant. Han sjunger inte så bra men det är ändå en rätt skön röst. My friend är bäst! Texten, I ended up in search of ordinary things Like how can a wave possibly be? Ironi? För inte kan det vara så banalt som det på ytan är? Kommer nog inte lyssna på igen.

Lite för många låtar som är ok. Minns det mer.som en hitkavalkad. Men inte riktigt.

Fastnar redan på första låten. Hör att detta kommer bli bra. Pianot som jamar. Rätt tajt, rör sig genom melodier och jam. Reklamfilmsmusikbandet. Dreamer och Logical song (inte detta album) har använts i reklamfilm. Som jag vet iaf.. Piano-jammandet i första å sista låten är mycket najs!

Mest meh. Country hamnar långt ner på listan för mig. Särskilt denna typ. Det är inte dåligt. Men det är inte bra heller. Mest trist.

Kuken. Det jag skrev och postade försvann. Hur som helst. Svårt. Fyra klassiker. Många stabila låtar. Fyra. Det förra jag skrev förklarade bättre.

Först och främst. Jag har aldrig gillat Beck. Nästan ogillat honom. Han känns jobbig och ansträngd. Samtidigt är hans musik inte jättedålig. Och jag förstår att man gillar musiken. Den är liksom lite rolig (inte negativt). Men det klickar inte för mig. Lite för "experimentellt". Jobbiga ljud å så... (Är jag gammal?) Hans sångfilter är rätt jobbigt också. Derliict ingen bra Novacane - jobbig. Ljuden i slutet. Fuck off. Jack-ass, bättre. Mer "normal" Where its at ska ju vara en hit. Man har hört den. Men är den bra? Filterröst, robotröst, en melodi som en barnramsa. Mer en gimmick än riktigt bra musik. Slingan som inleder låten och som kommer igen då och då är ju bra. Men sen lägger han bajs i maten. High 5 dålig ramshackle är nog bäst (en riktig låt)

Aldrig lyssnat på Tracy annat än hitsen. Det är framför allt de två första låtarna. Som är väldigt bra! Bäst utöver de två är "baby can i hold you" For you också bra. Gillar det överlag. Hon har ju en riktigt cool röst! Hade väl helst hört någon till riktigt bra låt. Men hittills har det ju visats vara svårt med album. Allt för många dussinlåtar.

Vet inte hur jag ska bedöma. Fint producerade jullåtar. Superklassiska. Om det är Spector som skapade soundet är det mäktigt. Får bli en trea. Känns rimligt.

Jag är nog lite svag för 90-tals soundet. Det här kom som en överraskning. Tror aldrig jag hört talas om bandet. Jag känner förstås igen hiten, den sista låten. Men hade aldrig kunnat placera låten. Jag tycker det är bra för det mesta (lite daterat med scracth-ljuden).

det här var faktiskt inte så kul eller bra. Två covers dessutom. Hur har denna extremt ointressanta skiva hamnat på denna lista? Det känns otroligt. Fick inte ut nåt, extremt generiskt.

(min första text försvann, igen) Man vill ju inte vara homofob. Men detta är inte bra musik. 80-talet från sin sämsta sida. Syntar och saxofoner. Jag tycker inte ens faith är särskilt bra.

Gillar detta ! Skönt sound, Dusty har en skön röst. Musiken är rätt kul, det är inte som Emmylou etc, det är lite roligare. Do re mi känns menlös When the love light... däremot är mycket bra, det är melodiskt! Så kommer en till menlös (colouring book) Överlag rätt najs. Men det är inte superbra.

Hann bara lyssna en gång. Men uppskattade skivan för det mesta. Inget som stack ut, förutom hitlåten som är väldigt bra. Perfect day och im so free var bra.

Alla låtar låter faktiskt exakt likadana. Detta är ett album med en låt. Passar perfekt som filmmusik. En "kritik" som vi använt många gånger nu. Men om det är så här enformigt, men inte nödvändigtvis asdåligt, så är helheten inte bra. Och med bra så är det alltså bra som filmmusik. Älskar rösten, men det räcker inte.

Musikaliskt gillar jag detta väldigt mycket. Riktigt bra! Hennes röst är bitvis vidrig. Hon sjunger ju fint men gnälligt på ett Björkaktigt sätt lite för ofta. Bäbisuttal, larvigt och sabbar. Hade hon sjungit normalt hade det blivit högre. Synd. Jag fastande för första låten omedelbart. Där sjunger hon mer normalt.

Save the Children antar jag är fullständigt ärlig och inte alls ironi. Det är förstås omöjligt att inte uppfatta det som något annat. Inner city blues är bäst. Riktigt jävla bra. Bättre än "whats going on". Det hörde man efter fem sekunder. Skönt groove. I övrigt är det skön stämning men aldrig upp till en klockren nivå Fan sur över att man inte tycker fler låtar (på allt vi lyssnat hittills) sticker ut och är svinbra (förutom hitsen).

Skön funkig skiva. Men som vanligt, inget märkvärdigt.

Samma som de senaste albumen. Skönt sound. Men det lyfter inte riktigt. Papa är bäst

De två första låtarna. Som är covers är också bäst. Tredje låten, Leben - tod, är svagare. Fjärde låten är inte heller lika stark FIAT. Femte låten är samma cover igen, på engelska. Sjätte låten, musiken låter som ett tåg. Hetsigt. Lite lattjo. Påminner om de fyra sista soundtrackslåtarna. Inte dåligt. Men inte svinbra heller. How the west was won är nog deras egna bästa (alltså efter covers). Fan gillae nog herz-feld ändå. Men inte på ett "det här kommer jag sätta på lyssna på"-sätt. Första lyssningen var jag lite besviken, runt en tvåa. Jag tycker det är billigt med covers. Som är albumets bästa låtar. Men de är ändå rätt bra.

Första låten är riktigt bra, trots en talande röst. Älskar jammandet med stråkar. Andra låten är sämre. Sjätte låten är svinnajs. Till en barnröst skrattar. Plötsligt låter det som bra porrmusik. Sista "låten" (cargo culte) är knappt en låt. Spoken word mot lite jam. Fransmän är sjuka i huvudet. Musikaliskt bitvis ok. Men resten. Va fan Har lyssnat en del på Serges dotter, Charlotte. Som är bra. Hoppas hennes album IRM kommer

Bara lyssnat en gång. Men det var mycket bra. Lång skiva, men varierad. Gillar musiken rakt av. Det finns definitivt på kartan att jag kan lyssna mer (eller ha lyssnat, men detta band har jag helt missat). Hann lyssna lite till på kvällen. Gillar skivan!

Så jävla stark inledning! Snorbra. War pigs. 5 Paranoid. 5 Planet Caravan: 4 Iron Man: 4 Electric funeral: 4, oj vad likt Alice in Chains "dirt". Hand of Doom: 4 Rat salad: 3,5 Fairies wear boots: 5 Lyssnar på repeat under helgen. Inte en död sekund. Otroligt tajt skiva. Ett av få album (hittills som är bra rakt igenom). Förstår att kommande musiker inspirerats.

Känner ju igen några låtar. Inga som jag gillat särskilt mycket tidigare. Pop-rockiga utan större finess (tex only happy when it rains). Känns mer generiskt i lurarna. Jag går inte igång på det. (Är det ett problem med en kvinnlig röst. Man vill ju inte vara misogyn i onödan). En tvåa känns onödigt lågt. Men en trea känns lite väl generöst. Men hellre fria än fälla.

Först och främst, har aldrig gillat the cure. Ett problem är Smiths röst. Och det "släpande" soundet. Det är liksom sävlig musik. Händer inte så mycket. En syntvägg som vaggar en till sömns. Första låten är bara ljud. Som en relaxskiva som spelas när man får massage (överdrivet förstås, men åt det hållet). Orkar inte kommentera resten. Hatar inte skivan. Men det är verkligen inte min kopp te. Har försökt lyssna på the cure förut utan framgång.

Kul med något helt nytt. Aldrig hört talas om bandet. Första låten börjar piggt, intressant. Spontant passar kvinnorösten här. Lite upp och ned. Blandad framgång. Gillar skivan överlag. Skön stämning.

Aldrig gillat Robert Plants röst. Inge najs när han skriksjunger. Därför aldrig riktigt tagit till mig Led Zepp. Black dog. Repetitiv och oengagerad - 2 Rock and roll. Beach boyig låt. Lite speedad och gäll röst - 2 The Battle of evermore. bra - 3 Stairway to heaven - mycket bra. Bäst mot slutet - 4 Misty mountain hop - inge vidare. TA TA TA TA - 2 Four sticks - skön slinga. Men kommer inte igång - 3 Going to California - skivans överlägset bästa låt, ny för mig - 5 (helvete vad den påminner om Pearl Jams given to fly, eller tvärtom då förstås) Levee bästa rocklåten på skivan, snorbra - 5

Jaha. Man undrar verkligen vilka album som inte kommer få plats. Det här är inte dåligt. Men rätt generiskt.Några låtar är bra, nån ok, många jaja...

Bob Dylan ÄR ju bra. Vi får se om detta album visar det. (Jag blev lite besviken) Hans röst och hur han sjunger är verkligen en parodi på sig själv. Musikaliskt är låtarna rätt lika. Det är inga melodier som klingar på. Det är Dylans sång som driver låtarna. Musiken är som en våg Dylan rider på, utan att han bli särskilt blöt. Den tar inte över, broderar ut. Förutom munspelet, som inte är jättelattjo. Samma sätt att sjunga på gör det hela rätt repetitivt. Känns som mycket av musiken är typ "traditionell". Alltså slingor som existerar i det gemensamma som Dylan inte själv komponerat. Som i Achilles... Texterna då? Han fick Nobelpriset i litteratur. Jag är inte superimponerad. De är "svåra" men utan finess, dvs sådana som folk kan tolka skiten ur. Nonsenstexter som ibland är fina men som varje person kan göra till sin egen. #1 sådär #2 mycket munspel #3 bättre - mer känslan av hans bra låtar. Låtskrivandet på topp, "sneeze, jeez cant find my knees". Han fick väl Nobelpriset i litteratur?. Lång också (lite väl lång) #4 också helt ok #5 #6 Ok, lång låt. Han gillar långa låtar som tuffar på.... #7 nej tack #8 texten är världsklass... Not Orkar/hinner inte skriva enskilt om resten. Svårt att betygsätta.

Jag har lyssnat en del på wilco, inte så många låtar på denna skiva. Tycker inte dessa låter när så högt som jag känner igen wilco på. Jämnbra, men utan det lilla extra.

En klassiker. KW är koko i bollen. Men musiken är magi! (Borde ha satt högre på Kendrick...)

Asså... Ok. Det här sticker ju inte alls ut. Varför är denna skiva med på listan? Låter likadant, inget distinkt. Rätt tråkigt. VARFÖR?

Spontant inte riktigt lika bra som förra Kendrick. Lyssnat en hel del. Men tycker inte den tar sig till lika höga nivåer som maad City-skivan.

Trodde det skulle vara hitsen som var bra bara. Men blev positivt överraskad. Några få låtar, sisådär. Älskade embryonic journey (synd att den var så kort och så...)

Initialt lite jobbigt sound... Smashing pumpkins gör det bättre. "Mamma, kan vi köpa smashing pumpkins?" "Vi har smashing pumpkins hemma" *Sätter på ny bloody valentine* Totalt blev det rätt trist. Svårt att skilja låtarna år. Nej, inget vidare. Som en lång låt

Jaha, nähä. Framförallt är denna skiva mycket tråkig. Jättetråkig. Deras nionde album. Verkar inte ha slagit eller erkännas annat än att den är med på denna lista. Epic fail att inkludera denna skiva!!!

Meh. Inte min kopp te. Händer inget i mig. Gimmickmusuk

Radiohuvud har aldrig klickat för mig. Inte dåligt, inte jättebra. Gud vet att jag har försökt

Meh. Lite myz. Men inte jättebra. Texterna är verkligen hjärndöda. "Please be mine"...

Bruce är ju Bruce. Älskar hitsen. Men överlag är det mycket piano å saxofon på denna skiva. Det är inte dåligt. Men inte episkt. Born to run sticker faktiskt ut tycker jag, de.andra låtarna når inte riktigt samma nivå.

Jaha. Den här skivan kanske plastade på listan (långt ifrån övertygad). Men att hennes andra platta var med är bara trots. Detta är inte en artist som förtjänar två skivor på listan. Jag misstänker att vissa bättre band/artister bara kommer få ett bidrag. Ok. Till albumet. Chockerande att det hyllats som absurt. Tycks vara de "utelämnande" texterna. Musiken, och helheten roligare än hennes förra skiva. Men mest meh. Den beskrivs som experimentell, "sound never heard before". Sånt trams. Inget jag kommer lyssna på igen. Tycker inte nån låt sticker ut som hit heller. Svagt.

Meh. Myz. Men bra?

Hade skivan. Lysande oerhört mycket. Finns en rad enormt bra låtar. Någon enstaka som inte är lika bra. och resten som är mycket bra. Would? Down in a hole Them bones Rooster Är magi. Hade alla AiC tidiga skivor. Hoppas på fler!! Om två Fiona Apple så är det inte omöjligt (antagligen blir det inte fler... Då jävlar)

Lyssnade mycket när detta album kom. Men främst på några få låtar. Som sedan dess legat på en spellista jag haft. Gillar soundet.

Nej, nej. Mest lite jobbigt. Aldrig asdåligt. Men soundet och meh. Sången bitvis störig. Rätt tråkigt överlag.

Nej tack. Trist att vara så anti. Är jag för gammal?

Jävligt tydligt 90-tals sound. Dessvärre inte det sound jag föredrar. Rätt trist rakt igenom. Det är deras nio(!) album. Hur vanligt är det att ett bands nionde album är asbra? Känns märkligt. Förstår inte alls hur denna skiva platsar. Den sticker inte ut alls.

Melodiskt och mycket roligare än det förra EC-albumet. Tyvärr sjunger han bitvis fortfarande asjobbigt. Men helheten är ett mycket bättre album än sist.

Spontant bättre än förra skivan..men det blir svårt att sätta en fyra. Det faller på att jag inte riktigt tar åt mig. Väldigt subjektivt. Men två radiohead alltså. Det noteras!

Aldrig hört talas om Slås direkt av.ett sound jag gillar. Sången är ok. Inte asbra. Bredan 1 som är instrumental är grym Flera låtar som jag gillar mer än tvärtom. Kan absolut tänka mig att lyssna mer. Rätt med melodiskt.

Lyssnade lite på skrikande träd i samma veva som Pearl Jam, soundgarden, Alice in Chains etc. Fastnade inte för det då. Denna skiva har jag inte hört. Bättre än det jag hörde då.

Nä fy fan. Sämsta sortens country. Inte min kopp te. Tråkig musik. Otroligt sopiga texter. Det känns så simpelt, oengagerande. Lyfter aldrig.

Många riktigt sköna låtar. Många sisådär. Långt album, 1 timme. Svårbedömt. 3 eller 4. Fria eller fälla? Det är rätt skönt stämning genom hela. Jag friar.

Nej tack. Usch. Jag hade väldigt svårt att lyssna på detta. Rock är ju bra. Detta är inte bra.

Skön soulig funk, najs.

Hellre detta, varje dag i veckan, än Sepultura.

Många klassiska låtar. Bra skit.

Svårt att bedöma. Det är ju inte asbra. Det är inte asdåligt heller. Inget jag skulle lyssna på.

Mycket ljud. Men ändå melodiskt. På gränsen till en fyra. Men efter 2-3 lyssningar tycker jag nog ändå att det lossnade.

Nej. Usch vad tråkigt. Varje låt låter som ett mellanspel i nån dålig poplåt från 90-talet

Lyssnat lite på madness som liten. Det var ok. Mest hitsen. Denna skiva når inte jättehögt dock.

Hiten är bra. Sen är det lite svagare.

På riktigt. Riktigt skönt. Jag njöt. Otroligt behaglig musik. Skulle utan problem kunna lita detta med uppsåt!

Lyssnade mycket på en tom waits-skiva som liten. Tror dock det bara var covers. Gillar ändå soundet lite. Rösten och klankadet. Men på denna skiva kändes det sisådär

Ganska tråkig rock. Tycker inte ens schools out är särskilt bra. Lite "lattjo". Mer en gimmick.

Skön reagge-ish

Helvete vilken bra första låt. Den sätter sig direkt. På första lyssningen. Underbart. Håller väldigt hög nivå rakt igenom.

Lite seg Elvis. Aldrig varit en favorit. Men in the ghetto är kul pga South Park. Sen är den bättre i Coolios version. Suspicious minds är en klockren femma dock. Men det är nog den enda som riktigt sticker ut.

Ändå rätt skönt. Inget som stack ut. Jämnbra.

Nja. Aldrig hatat blur, men aldrig riktigt gillat. Skivan känns för experimentellt. Sången är inte bra. Musiken är inte melodisk. Vad finns kvar? Meh ..

Upp och ned. Vissa låtar är bra andra sisådär. Texterna är råtöntiga. Men man är för gammal. Det är ett "breakup"-album och thats a young mans game.

Det var ändå rätt behagligt. Men dessvärre lite generiskt. Inte helt såld på detta sound. Men som sagt, mer njutbart än plågsamt

Några hits. Två. Svinbra. Sen har vi lite mellanlåtar som, handen på hjärtat, inte är så värst bra, tex your latest trick, why worry (som avslutar kanske skönt), ride across the river (låter som en låt från monkey island). Sen en del sköna. Svårt.

Men kom igen... 1001 bästa skivorna.. Någonsin. Inte ens chans att denna platsar. Det suger. Sången är fruktansvärd. Texterna är lite lattjo, bitvis. Men det är ju för att de är "konstiga" (knarkiga). Men som musik, helhet. Nope. Oseriöst. "cellular" är en 13 min lång sång och det är en plåga. Som att sitta vid en brasa när några idioter plötsligt ska förstör stämningen med att försöka spela musik. Men de kan inte spela, sjunga eller skapa en skön stämning (själva tycker de att det är svinnajs). Man vill bara att de ska sluta spela så man kan njuta av brasans sprakande. Eller helst, slukas av eldens lågor så ljudet tar slut!

Ok. Ett steg upp från skivan dagen innan. Men fan lite för gör weird ändå. Bättre musikaliskt men inte jättebra precis.

Nej nej nej. Detta har inte åldrats bra. Låter mest som spoken word. Som en kristen pastor som ska rappa för att locka unga till kyrkan. -92 fanns det mycket bättre hiphop. Denna skivan kan knappast haft någon "impact" så jag förstås verkligen inte hur den får vara med på denna lista. Ville inte ens lyssna klart.... Låtarna låter likadana. Att texterna har nåt slags politiskt innehåll räcker inte. Ens lite.

Hade nog gillat denna mer i yngre ålder. Det ska tydligen vara föregångare till nirvana etc. Men vette fan. Hör weezer. Grips inte, men uppskattar att det är lite varierat och aldrig dåligt.

Ja jävlar. Hade helt glömt detta band. Lyssnat som fan på since I left you och frontier psychiatrist. Blev en sjuhelsikes nostalgitripp. På ett bra sätt, tycker fortfarande det är bra. För det mesta är det bra.

Aldrig riktigt diggat Lauryn. Det är inte dåligt. Men soundet fastnar inte. Jag borde tycka det är skönare. Men tror lite för lugnt, soft.

Wow. Detta gillade jag. Varierad och bra rakt igenom. Mycket skön sångröst. Kommer nog lyssna mer!

Skrev förut. Men ser att det inte sparats. Aja, det var ingen vidare lyssning. Jobbigt mest.

Ok. Jag har försökt förut. Har inte klickat. Man är tydligen sjuk i huvudet om man inte tycker detta är ett mästerverk. Har lyssnat tre gånger denna helg. Varje gång har varit oengagerad. Det är inte dåligt. Det är rätt skönt. Men jag tycker det saknar toppar. Det är ett å samma sound med rätt lika sång (om det inte är instrumentalt). Jättekul för de som tycker detta är ett mästerverk. Jag är väl cp. Följande låtar är sisådär. Speak to me Breath On the run Gig in the sky Us and them Any colour you like Brain damage Eclipse Det blev ganska många. Tänkte att jag "borde" sätta en fyra. Men jag måste vara ärlig mot mig själv. Kommer tex aldrig i hela mitt liv frivilligt lyssna på detta.

Grym röst. Tråkiga sånger. Ett album med låtar som "blev över" från tidigare sessioner (enligt wiki). Då kanske man inte skulle gett ut det?

Andra Steely Dan-albumet. Obegripligt att de får flera skivor på listan. Detta känns verkligen menlöst. Lite som bakgrundsmusiken i ett byggarstrategispel från 90-talet. Finns inga hits eller krusiduller.

Clint Eastwood och rock the house är bäst. Riktigt sköna. Clint är väl.möjligen sönderspelad. lite stökigt skiva i övrigt, men jag gillade den då och gillar den nu!

Fy fan. Är det här musik? Har det verkshöjd? Riktigt skit. Var tvungen att lyssna på annat flera gånger för att återfå hopp om mänskligheten.

Skivan börjar riktigt starkt. Första låten är svinbra. Å Sledgeghammer är ju en hit liksom. Bra i princip rakt igenom.

Inte lika stark som förra PG. Men helt ok.

Nja. Lite för trist. Gillar ju elektronisk musik. Men detta var för "stämningsfullt" på ett dåligt sätt.

Eddie må vara en grym gitarrist.. Aldrig varit ett superfan av Van Halen och denna gitarrtunga pop/glam rock.

helt ok. inte så bra som jag trodde det skulle vara. hade högre förhoppningar. men detta är alltså hans sjuttonde album...

Säkert ett viktigt steg i musikens utveckling. Men det är alldeles för tråkigt. Gillar inte det bluesiga/folk-rockiga. Det känns tunt och oinspirerande.

Stora förhoppningar på Prince. Aldrig riktigt lyssnat på honom. Prince har agerat alldeles för weird utan att kunna backa upp det. Lets go crazy, nej. Inte bra. Förvånande dålig. Take me with U, inte särskilt bra heller. The beautiful ones, nej nej nej Computer blue, nej Darling Nikki, ansvarig för PAEC When does cry, nja. Men bäst hittills. Otroligt 80-tal Orkar inte kommentera resten. Är iaf väldigt besviken på Prince. Purple rain är den enda bra låten. Tidlös.

Den här skrikrocken är inte riktigt min kopp te. Tycker det mesta låter likadant och är mer skränigt än melodiskt och njutbart. Hysteria är nog bäst. Och den är inte jättebra.

Gillar elektronisk musik generellt. Men detta har inte börjat bra alls. Inne på fjärde låten. Mer ljud än musik. Som vanligt undrar jag lite vad som gjort att denna skiva är med. Har oerhört svårt att tro att denna skiva haft stort kulturellt avtryck. Ska man ha lyssnat på den? Möjligen för den är så annorlunda (dålig)...

Andra hiphop-skovan från 1992 som inte är dr dres debutalbum. Men den är bättre än förra iaf. Känns rätt outdated. Men roligare och mer varierad. Känns också mer som ett viktigt försteg till kommande hiphop, mer än förra albumet.

Det här börjar bättre än förra Blur-skivan. Hoppas det håller i sig. Det är lite svajigt. Men håller sig nog på en trea totalt.

Rätt tunt överlag. Tycker det är rätt generiskt. Det är aldrig dåligt men lyfter inte heller. Svårt. We float bäst.

Många av tracken låter exakt likadana musikaliskt. Väldigt enformigt. Men absolut ett första viktigt steg mot ny musik. Så som musikhistoria viktigt. Men jag dömer enbart efter smak idag. Å då kommer vi inte så högt. Det är inte jättebra. Som nån annan skrev, Tutti Frutti, Ready Teddy, Long Tall Sally, She's got it, Jenny Jenny är "samma" låt. Det är väldigt lite skillnad.

Kul! Första låten var inte så bra och jag tänkte, "here we go again". Men alla andra låtar efter var väldigt sköna. Kom ut på andra sidan med en mycket positiv känsla. Inte omöjligt att man lyssnar igen!

Ok. Evighetslånga skiva. Blir lite svårare att ta in då. Men helhetsintrycket är ändå, "det är helt ok". Vissa låtar är bättre. Många meh. Isnt she lovely är en favorit (utan barn ljuden)

Hon sjunger ju jävligt bra. Det börjar också väldigt bra. Håller ändå rätt hög nivå igenom. Det är dock inte riktigt min kopp te, tror inte jag kommer lyssna igen. Men inte omöjligt!

Det är bra. Men lite för enformigt. Det är rätt "enkla" beats. Inget extra. Antar att texten är en viktig del. Kan inte riktigt ta in den. Skönt flow, men lågmält. Det är inte dåligt men inte heller svinbra. Lite tjatigt med alla ninjatjafs. Det var säkert ballt en gång. Men det håller inte i längden. Shadowboxin är bäst.

Va fan. De första tonerna på första låten är svinbra. Men inte fan låter resten av skivan så. Det är väldigt tråkiga synt-beats. Har alltid "ogillat" sången i Pet Shop boys. Först låten är dock bäst. Och med bäst menar jag, "meh". Ärligt talat är det inte jättebra. Trist.

Börjar mkt bra. Lite synd på "sången" i första låten. Tillför inget. Förväntade mig mer instrumentell musik.. det blev inte så. Det var ändå helt ok.

Fuck you! Jag lyssnade på annan musik i högtalarna hemma. När jag satte på denna skrek Kajsa från andra rummet, "stäng av!". Jag kände samma, men sa att vi nu måste kämpa oss igenom. Tillsammans är vi starka! Jag ville verkligen inte lyssna klart. Detta är första gången det tagit emot. Förstår inte skivan. Det är en kaotisk blandning, inget är bra. Blandningen av modernt och "världsmusik" är botten. Känns som ett konstprojekt. Blev däremot påmind om nusrat fateh ali khan, som är bra!

Det är ju inte dåligt. Men rätt enformigt. Det är samma sound låt efter låt (iaf tre första :) ) det fortsätter genom hela albumet. Blir faktiskt för mycket. Tröttnar på deras skrikande. Blir nästan en parodi på sig själv. Fight for your right och no sleep är bäst. Det visste man. Fyller en funktion, på fest. Men totalt blir sisådär.

Ok några hits. Som är jättebra. Det är helt ok i övrigt. Gillar hennes röst/sångstil väldigt mycket. Hade varit roligare om jag gillade musiken lika mycket. Det är inte dåligt dock. Viktigt att påpeka. Men hitsen är i en liga för sig.

Lite intressant ändå. Trodde det skulle vara dåligt. Det är på gränsen. Experimentellt, men håller sig på rätt sida ibland och över gränsen ibland. Kings of the wild frontier tex. Skön låt, lite "udda" men på ett bra sätt The magnificent five är ett annat exempel, inte lika bra. Å så kommer Jolly Roger, där är man över gränsen för vad som är ok. Jaja. Making history är också lite över gränsen, plojig. Mer positivt än negativt trots allt.

Det är inte värdelöst. Ändå bitvis stämningsfullt. Grundläggande är det rätt trist dock. Och inget jag kommer lyssna på igen alls. Men min poäng är att det inte är obegripligt. Ändå rätt musikaliskt. Rytm och melodier. Fiolerna är ju vackra. Dragspelet är lattjo och bitvis låter det som soundtracket till 12 apornas arme (operation tango). Nästan bäst av dessa "udda" jazziga/världsmusik-aktiga album. Ibland applåderar publiken mitt i en låt. Fattar ingenting. Om jag suttit i publiken hade jag bara apat efter och också låtsas fatta vad vi applåderar.

Första låten är najs. Användes mycket i den väldigt roliga komediserien Plebs. Det är ska. Det är helt ok. Passar nu i sommarvärmen.

Hade gärna gillat det mer. Hade varit skoj. Hon har ball röst och känns cool överlag. Men diggar inte musiken svinmycket. Som vanligt är det helt ok. Men sticker inte ut. Bäst är Me and Bobby McGee. Varför inte mer än 3a? Det är rock som puttrar på utan något extra. Det är "klassiska" rock sånger, följer receptet till punkt å pricka (lite som Bruce Springsteen :)

Det här var bra. På tiden. Många bra låtar. Hög kvalitet genom hela. Stött på referenser till scenes from an Italian restaurant många gånger i tv-serier/film. Men aldrig hört låten, den var bra! Only the good die young är samplade i en hiphop-låt, E-dubble Palm trees. Oavsett, bra musik!

Shes fresh är nog lite bättre än the message, som är en klassiker. Men mer en gimmick än bra musik. Nåt som är roligt att sätta på tillsammans med andra. Inget man drar på i lurarna själv och lyssnar på. Fresh har mer den kvaliteten. Scorpio var mest jobbig med robotrösten Väldigt långa låtar överlag. De flesta har sisådär nivå. Kul att det är blandat dock. Men det nåt inte så högt. För många låtar som är meh.

1: 3 2: 3 Börjar med två typiska "mellanlåtar". Lite musikens 101. Inte dåligt, men absolut inget märkvärdigt. Lite rytm och en sång. Inga krusiduller. 3: 3 4: 4 - bättre än resten. Lugnare tempo passar bättre. 5: 3 - marginellt bättre än de första. Men inte lika bra som den lugna låten innan. 6: 3 - Lite Neil Young över denna låt. Lite! 7: 3 - lugnare. Men inte lika bra som förra. Lite väl meh. 8: 9: 10: Irriterande. Skrev nåt som försvann. Skumt. Orkar inte skriva om. Rosalie var bäst har jag för mig. Hade väldigt höga förväntningar. Trodde Ryan Adams skulle vara mycket bättre

Hade jag varit yngre hade jag nog gillat det mer. Det är ok och bitvis rätt ball (de lite hårdare låtarna), men på gränsen till out dated, ett sound som inte är tidlöst.

Detta ska bli mumma. Hört några låtar tidigare de är svinbra (hans "Needle in the hay är en solklar 5a - inte med på detta album dock)! Håll i hatten, nu kör vi! Är väldigt svag för denna typ av musik. Angeles har jag på min playlist sen evigheter. Det är en femma! Underbar låt. De flesta andra är mycket bra. Men oklart om det nåt hela vägen till fem. Känns som de bästa låtarna inte är med på denna och endast Angeles är top notch.

Första låten är ju mumma. Cover me är bra.4a Darlington county. Meh. 3a. Har låg verkshöjd. En låt "man" skiter ur sig lite för lätt. Har inget musikaliskt som ger den en usp. Working on the highway. 3a. Nej. Downbound train. 4a. Bättre än de två innan. Im on fire. Bra. 4a No surrender. 4a Bobby jean. 3a Im going down. 3a Glory Days. 5a Dancer in the dark. 5a My hometown. 4a

En del oljud. Men ändå behagligt faktiskt. Lite förvånad. Trodde det skulle vara sämre. Skönt sound i första låten. Sång, lite meh. Men rycks ändå med. Andra låten helt ok. Tredje låten. Sisådär. Fjärde låten är ju bara jobbig. Femte. Sisådär Sjätte. Nja. Sjunde. Meh. Åtta. Nja. Nionde börjar svinnajs. Skönt sound. Gillar driver i sista låten tex. Trummorna och gitarren. Sången är sisådär Lyssnade faktiskt på lite mer SY.

Det är rätt ok. Men inte mer. Synd.

När jag hörde rösten tänkte jag, "det här kan bli bra". Men fy satan vilken tråkig skiva. Slöseri. Trist etc

Ok. Det är ok.

Vet sen tidigare att detta inte är min kopp te. Och första låten bekräftsr det. För mycket 80-tal. Syntsoundet är så tunt. Det är något som saknas. Inget oumph. Den sista låten är bäst, the chauffeur. Inte bara för att skivan sen tog slut.

Najs inledning. Spännande!! Eh, 45 låtar? Varje låt är typ 1 min 30 sek. Lite trotsigt. Det är ju svinbra element på skivan. Cohesion tex. Men bara instrumentellt. Borde satsat på att göra några riktiga låtar, för soundet är bra. Plötsligt känner man ingen titellåten till Jackass, "Corona". Överlag gillar jag det mycket. Lite synd på upplägget. Hade nog blivit en fyra med de bästa låtarna lite mer utmejslade. Pigg och intressent musik, det händer mycket skoj musikaliskt.

Baba Oriley är en solklar femma. Klassiker. Så jävla bra! Dock aldrig lyssnat på detta album. Ska bli intressant! Förstår egentligen inte varför jag inte lyssnat mer på the who. Lyssnat lite, men borde ha lyssnat mer. Diggar det som fan. Musikaliskt, rytm, bra sång. Inte bara "samma". Det har det lilla extra. Slingor, avstick . Bra skit. Det är en ljudvägg som en vacker tavla. Den enda "dåliga" låten är "the song is over". Men då är allt annat svinbra. Femma! Boom! (Betyg avser originalalbum)

Big sur känner jag igen. Småputtrigt. Mellanmjölk.

Jag skulle vilja gilla Jimi mer. Men det klickar inte. Hitsen är ju svinbra. Men resten. Fattar inte riktigt storheten. Det är förstås ok. Men tänker att det borde vara magiskt.

Bra skit! Da mystery of chessboxin och method man är bäst. Skönt flow.

Börjar fan bra. Skön stämning. Tre första låtarna är riktigt bra. Bara hört deras psycho killer (som jag vet sen tidigare) som är mycket bra. Glatt överraskad! Listening wind är mycket bra (önskar att den hade lite mindre "ljud", melodin i grund och botten är mycket behaglig) Skivan tar egentligen slut efter the overlord. Men Felas riff är otroligt skön (trots instrumentellt) man märker att det är lattjo musiker.

Nja. 18-minuters låt som är rätt kass. Ett lunk och jobbiga "ljud". Samma trummor som kör på (å då gillar jag trummor), blir tjatigt. Sen en 17-min "låt". Som är ännu sämre. Låter som nåt som spelas på en konstutställning. Föreställer mig ett tomt rum med en an spotlight riktad mot en piedestal. På piedestalen ligger ett hundkoppel, vara ände ringlar ner och bort mot ett mörkt hörn och där finner man en människa, naken i fosterställning, som är kopplad. Det, tillsammans med "musiken" i Aumgn skulle verkligen få en att tänka till! Skrikandet i Peking O var upplyftande. Skivan vaggar in en i falsk trygghet med de tre första låtarna. Sen ba, "FUCK YOU FOR TRUSTING US!" Ändå lite kul att bli så fullständigt kränkt.

Hör direkt att detta inte kommer vara nåt för mig. La la la. Hoppas på nån enstaka bra låt. Vi får se. Andra låten är bättre. Men gillar inte sången. Övertydlig och teatralisk. Under a killing moon känner jag igen. Undrar från var. Det är en bra låt annars. Överlag, meh. Ok. Inte min kopp te riktigt.

Lite svårt att lyssna på Bob efter att man sett folk härma honom. Han har ju ett sätt att sjunga på som är lite speciellt. Lite gnälligt, dragande. Inte egentligen dåligt. Men man får inte tänka på det. Första låten är bra. Andra är också bra. Tredje är sådär Fjärde är bra. Tog en paus. Orkade/ville inte/kände inte för att lyssna mer. Det är ett dåligt tecken. Lyssnade klart nu på måndag. Resten är sådär. För många låtar där texten tycka vara det viktiga. Musiken blir lidanden/basic. Det är ju inte dåligt. Men det är verkligen inte top notch. Fortfarande besviken på BD. Trist.

Kiedes sjunger rätt kasst (ännu värre är sången live). Tur då att det händer så mycket annat kul med RHCP. Funkalicious! Gillar nog One hot minute-skivan bättre. Och tror det blivit högre betyg om jag vore yngre. På denna skiva var Frusciante fortfarande med (han lämnade och kom tillbaka långt senare). Han är en grym gitarrist! Rankade 25 av bästa gitarrister någonsin av Rolling Stones vid ett tillfälle. Inte deras bästa skiva. Men några riktigt sköna låtar.

Thrash metal har jag alltid haft svårt att klicka med. Det känns mekanisk skickligt men utan känsla. Inte dåligt alltså. Men inte heller så bra i mina öron.

Jag diggar Van Morrison..gillar soundet å sången. Warm love är riktigt grym. Många bra låtar. Ganska jämnstark. Gör inget att det är live, men lång. Men var mest najs å ha lurarna.

När jag såg albumet tänkte jag, "wtf". Men första låten känner jag igen (den andra delen av medleyt) och den svänger ju! Banana split är lattjo. Han beställer en jättestor banan split till "henne" och ett glas vatten till sig själv. Och ber om att få delad nota! Han har inga pengar. lol

Den här moderna poprocken är verkligen inte min kopp te. Rätt sunkig. Somebody told me har man ju hört förut, det är urtypen för en generisk tråklåt.

Aldrig hört hennes namn förut. Börjar mycket bra! Otroligt skön röst. Låtarna är lattjo och intressanta. Låter rätt "modernt" för att vara 70-tal. Tidlöst snarare kanske. Somebody who loves you är nog bäst. Men då tycker jag nog alla låtar är lika bra-ish. Stark fyra.

Nja. Helt ok, men inte mer. Försökte lyssna en andra gång men kände "meh, nä"

De tre första låtarna var bäst. Lattjo och pigga. Rösten är inte min kopp te, men det funkar. Gillar barnkören! Resterande låtar är ok. Några i mitten som är sisådär.

Dazes an confused är mkt bra. Samt your time is gonna come. Övriga håller ändå rätt hög nivå. Blir en fyra här också!

Nej. Inte bra. Plojig musik.

Svårt bra öppning. Andra låten är för bluesig. Sen är det upp och ned. Vissa är schyssta. Andra är för bluesiga.

Rätt jobbig live-skiva med allt publikskrik. Det svänger dock skönt.

Låg på en femma de första fyra-fem låtarna. Bättre än classic Bruce. Lite för många sisådär-låtar dock..lite för lång skiva överlag. 72 min.

Underbar röst och extremt behagliga låtar. Om alla låtar var i son of a preacher -klass hade det varit en solklar femma. Men ändå en stabil fyra.

Det är skönt. Inte favoritgenren. Lite snabbare än dusty (som jag nog diggade lite mer), men ändå i samma ball park.

Framför allt så är det tråkig musik. Låt 1 Nja, inte så värst bra Låt 2 Direkt dålig? Närmare dålig än bra iaf Låt 3 Inte heller bra. Låt 4 Är riktigt bra. Klassiker..femma. Låt 5 Ännu mer jobbig gitarr. På ett dåligt sätt. Wee woo were... Som jag sagt tidigare, jag förstår att man kan gilla detta dock. Men verkligen inte min kopp te.

Blev väldigt överraskad av soundet, gillade det mycket mer än jag hade trott. Visste inte att BB hade släppt så många album och blivit mer "sofistikerade" på äldre dagar. "Surfs up" var tydligen en ironisk titel . A day in the life of a tree var bäst, låter som en modern låt (inte därför den var bra dock, men intressant). Lite väl hippie-miljö-aktivism, men ändå.

Det är ska. Det har vissa begränsningar, kan aldrig bli asbra. Det är lite najs, men kommer nog sällan (aldrig?) nå över fyra. Det är mer plojig musik, som råkar vara ok är lyssna på. Passar som stämningsfull musik på typ Bruna dörren.

Helt ok punk. Lite mer rock bitvis och "behagligt". Men för mig är punk lite som ska, kan inte känna njutning som når högre på betygsskalan. En stabil trea (skulle nog aldrig under några omständigheter sätta på en punkskiva tex)

Så ska det låta! Ett fantastiskt album. I princip inte en dålig låt. Måste erkänna att jag alltid haft lite svårt för Billys röst, men musiken och arrangemangen av låtarna är så fruktansvärt bra att det väger upp. Låtarna är rika, intressanta, melodiska och perfekta.

Inte riktigt min favoritrock. Men det är för det mesta rätt bra! Landar nog på en fyra ändå.

Under my thumb är ju riktigt bra. I övrigt är det helt ok, tycker inte det sticker iväg och är riktigt bra dock.

Är egentligen svag för elektronisk musik. Men usch vad dåligt detta är. Säkert en viktig milstolpe, men jag har inte med det betyget. Ville mest att skivan skulle ta slut.

Trist att säga. Men det här är tråkig musik. Jag är väl tråkig.

Bitvis riktigt bra å så kommer she bop tex. Tror jag hade diggat mer som ung. Money changes... Hade jag nog inte hört och är en kul överraskning.

Visste att detta skulle bli mycket bra. Det är till stor del tack vare Tom Morellos gitarrspelande och musiken i övrigt. Egentligen är det konstigt att det är bra, "sången" och texterna är egentligen rätt töntiga, om man tänker efter. Men det gör man inte, man går på känsla!

Skönjar många bra melodier men så blandas det med "ska" och rätt oskön sång. Hade varit trevligt med en annan approach och satsat på mer melodiskt och kanske lugnare eller rockigare. Sångens "svaghet" hörs tydligt på covern som ju är grym, men rösten/sången drar ner.

Svårt. Ogillar den androgyna rösten (dock inte på alla låtar). Gillar typ alla intron, men tröttnar när låten kommer igång. Pendlar mellan 2 och 3. Men vissa låtar är ok rakt igenom. Two dancers, hooting, Iron Gate (ish). Dock helt säker att jag aldrig kommer återvända till detta band, någonsin. Kommer nu glömma att de ens existerar.

Älskar "fairest of the the season" (filmmusik till en wes Anderson-film). Riktigt kul att få höra hela albumet. Hoppas det är lika bra som första låten! Det är bra, mycket bra. Älskar rösten och stråkarna. Svag för sånt. Ingen låt är riktigt lika bra som första, men alla är bra utom "it was a pleasure then".

Lång. Men bra. Vissa låtar är snorbra. Andra bra, en del ok. Hade med lätthet gått att släppa ett album med bara bra låtar. Men ändå kul med många låtar. While my guitar gently weeps är bäst.

Jag gillar i grunden deep purple. Gillar särskilt den rytmiska rocken och Ians röst (inte när han bara skriker dock). Man hör ju att de är sjukt bra live. Det hade varit kul att se DP live. Jag är tveksam till live-album. Det är, som nån annan skrivit, kul för ett inbitet fan. Men låtarna på denna skiva kommer att vara.med på ett riktigt studioalbum på denna lista. Det är den versionen man egentligen bör bedöma. Så vad ska man bedöma här? Hur bandet spelar live, låtarna, allt? Tycker det är svårt. Att skivan är med på listan ska inte gå ut över DP. Låtarna är helt ok och de spelar grymt live. Men versionerna kan jag inte bedöma. Som man hade kunnat med ett band vara låtar man hört tusen gånger och sen hör live. Hade i så fall varit bättre att först hört studioalbumet och sen live. Aja, det är under alla omständigheter bra.

Jag är överraskad av beach boys, visste först och främst inte att de varit så aktiva. Släppt 29 album. Verkar också haft stort inflytande. På denna skiva är finns några riktigt bra låtar, men det är för få. Tycker "Surfs up" var bättre. Men det är definitivt inte dåligt. Men hade alla låtar varit som "god only knows" hade vi nåt högt på betygsskalan.

Det är lättlyssnat. Men inte på ett dåligt sätt! Långa låtar. Gillar andra halvan av jesus of sub. mycket mer än början (känns som en annan låt). Ok, har googlat, det är flera låtar egentligen. Jesus of sub består av 5 delar. Samma med flera andra låtar. Hur som helst. Bra rakt igenom. Tycker inte det sticker iväg till en femma dock, det finns inte tillräckligt med låtar som når den nivån. Många bra låtar dock!

Nej. Jobbigt. Ville bara att det skulle ta slut. Blev minimalt bättre mot slutet (iaf de lugnare låtarna).

Jag var aldrig ett fan av Nirvana. Självklart tyckte jag musiken var bra. Men lyssnade inte jättemycket på gruppen. Denna liveskiva är dock extremt bra. Jag tycker inte det finns en enda dålig låt. Även coverversipnerna är mycket bra. Stämningen och versionerna av deras egna låtar är snorbra. Det blir högsta betyg. Kan definitivt se mig själv sätta på detta och låt hela skivan spela utan problem.

Nej tack. Aldrig varit ett fan av queens och det bekräftas ytterligare med denna skiva. Den här "operarocken" eller vad man ska kalla det är verkligen inte min kopp te. Full förståelse för att man kan digga det dock. Men i mina öron är det nästan bara hemskt. She makes me är skivans bästa låt. Annars är det inget vidare.

Kommer ihåg att belle & Sebastian var all the rage förr i tiden. Lyssnade aldrig då. Känns inte som man missade något anmärkningsvärt. Det är inte dåligt, men det lyfter inte heller. Känns som en "Bob Kasper"-skiva, lagom att sätta på i bakgrunden när man har folk över på middag.

Helt habilt. Immigration song är snorbra även thats the way. Resten är ok, hyfsat samma, kan inte riktigt särskilja låtarna. Men i grund skön rock.

lol Tur att Syd försvann. Men ärligt, att anno 2024 digga detta är trots. Ok, smaken är som baken, men jag har väldigt svårt att se hur man på allvar kan tycka att detta är bra musik. Jag förstår att man där och då kunde digga, det skilde sig från annan musik och man kunde vara hög på lsd. Men nu, idag, så är den chansen förbi. Skivan påminner lite om en konstnär som tröttnat på att måla realistiska motiv och börjar med kubism eller surrealism istället. Kul för dem. Men inte för mig. Jag tror faktiskt inte ens musiken blir bra på lsd. De sporadiska partier av "bra" musik räddar inte helheten.

Jazzigt! Tycker ändå det är helt ok. Mycket hellre detta än den psykedeliska rocken tex. Det säger dock inte mycket. Satt å diggade med foten, det är ett gott tecken. Bitvis på tredje låten blev det för kaosigt, massa instrument som spelade gällt. Då är det mindre bra. Första låten var bäst, kändes mest klassiskt jazzig. Sista låten är för lång för att greppa.

Superpoppigt. Vissa låtar känns dock så otroligt generiska. De låter som en låt på typ en ungdomsshow på Disney, typ Hannah Montana-esque. Det är inte en positiv kritik. How you get the girl, welcome to new york, blank space, style har den kvaliteten, mer eller mindre. Men så kommer det lite roligare pop-låtar, shake it off, bad blood, clean. Det är ju svårt att göra något om man inte diggar pop generellt, men de bra pop-låtarna blir man glad av och de poppigaste låtarna är ju inte nödvändigtvis dåliga heller (men inget jag själv någonsin skulle sätta på).

Rätt skön rock. Inget som sticker ut dock. Jag läste att det här var Chris Cornells favoritskiva. Soundgarden gjorde det bättre. Men ok rock från 70-talet.

Ok det är punk. Inte min kopp te. Det känns som rätt mainstream punk, vilket väl egentligen borde vara en motsättning. Detta är inte musik jag blir särskilt i gasen av. Ok.

Jag hade hoppats på att jag skulle gilla Stewie, det känns nämligen lite creddigt. Men det här är ju inte första skivan. Det är absolut inte dåligt. Men trodde att han var en "bättre" låtskrivare. Men jag är nog lite besviken. Skivan har typ inga hits känns det som. Higher ground är väl närmast. Funkigt och kul, men inte svinbra.

Gillar ändå stämningen. Skönt mix av jazz och samba. Det här kan man definitivt ha på i bakgrunden utan att störas. Melodiskt och rytmiskt.

Det här är riktigt riktigt bra. Bombastiskt. Älskar arrangemangen. Finns i princip inte en dålig låt. Så här ska musik låta.

Varje sång låter som om den har spelats i spongebob square pants. Det är inte svinbra. Lite lattjo med enstaka låt. Men en hel skiva av detta. Nej tack.

Några riktigt bra låtar. Men inte tillräckligt många för en fyra. Mer behaglig sång på detta album. Inte den nasala gnällsången (lite så är det ju, ändå BD). Tror nog "not dark yet" är bäst.

Har äntligen lyssnat igenom skivan (på YT). Hade kanske för höga förväntningar. Hade lyssnat på I see a darkness-låten tidigare och gillar den. Den här typen av musik ligger mig varm om hjärtat. Men i slutändan tycker jag nog övriga låtar saknar lite av den stämning som I see a darkness bjudet på. Överlag ligger Billy snäppet under andra "deppiga" singersongwriters.

Som vanlig när det gäller denna typen av musik är det inget man går igång på. Men detta var iaf rätt piggt, och man förstår ändå att det lika gärna hade kunnat vara nåt man diggar. Man blir iaf lite glad!

Skivan är all over the place. Det gör att man både njuter och lider. Cross var riktigt bra. Annars är soundet sådär, mindre bra när det är tungt syntljud. Men överlag är jag nog mer nöjd än förra skivan.

Tänkte först "nej inte ett till dussinband från 60-talet, snaark". Men redan i första låten så hör jag att det är bättre än vanligt. Känna mer modernt än annat från denna tid. Gillar i princip hela skivan. Skön överraskning!

Det är när sådana här album dyker upp som man uppskattar detta "arbete". Aldrig hört talas om men diggar omedelbart. Har tom lyssnat flera gånger. Det är piggt. Påminner lite om REM ibland. Men nästan varje låt är mycket bra, skön gitarr, sång och rytm. Man blir lite glad också. Definitivt en fyra!

Inte helt förtjust i denna typ av musik. Man gillar ju Nellie, som gjort en del grym musik. Men detta lugna country-album väcker inte mycket i mig. Det är meh. Blir osäker på betyg. Men får bli en trea. Det är ju inte dåligt eller plågsamt.

Ja det är bitvis bra. Running up the hill är ju snorbra. Men ingen annan låt när den nivån. En del experimenterande som är meh. Ändå rätt skönt sound.

Detta är essensen av singer-songwriter. Oerhört stämningsfullt med "enkla" medel. I princip varenda låt är en känslomässig smocka. Jag har fyra låtar sen tidigare på en spellista (pink moon, road, which will och from the morning) och skivan i sin helhet har jag lyssnat på jättemycket. För min del är betyget enkelt.

Jaha. Först blev man glad. The who igen. Men denna skivan gjorde ingen glad. Får en att återigen ifrågasätta valen till denna lista. Säkert superlustig när den kom. Men tjena, en spoof på piratradio anno 2024. Fuck that shit. Några ok dängor, men helheten är en besvikelse.

Habil 80-tals pop. Med en skön hit. Men överlag är det inte riktigt min kopp te.

Andra låten är mycket bra. Tredje låten är för lång och oinspirerande. Fjärde låten är sisådär. Femte är svinlång, bitvis svänger det, men det duger inte för 12 minuter. Omotiverat. Sista låten är najs. Men totalt är skivan väldigt ojämn.

Det är jämnbra men the passenger och lust for life sticker ut. Men hela skivan håller rätt hög nivå rakt igenom. Kul!

Rent objektivt förstår jag att det är rätt bra. Men jag har aldrig gillat pulp. Inte gillat britpop alla särskilt mycket. Gillar verkligen inte rösten/sången heller. Diggar inte ens hitarna särskilt mycket. Det kan då bli en märklig trea. En kompromiss.

Oooooook Låt två låter som ett barn som bankar på något i två minuter. (Skrev massor som försvann) Första halvan var iaf svinjobbig. Var tvungen att stänga av på låt tre (tror jag). Fick typ ont i huvudet. Var rasande efter första halvan. Andra halvan var bättre. Sista låten typ bäst (mina "noise"). Överlag inte särskilt bra.

Sköna beats. Gillar skivan för det mesta. Spelar ingen roll att man inte fattar något. Texten blir ännu ett instrument. Hade nog behövt lyssna lite mer. Vilket inte alls är omöjligt att jag gör!

Känns lite som musikalmusik. Diggar skivan, men den når inte till höga höjder. Ligger å puttrar runt en trea. Tycker sången och musiken är lite härlig, men det lyfter alltså aldrig.

Tyvärr gillar jag inte punk. Det är en rätt tråkig genre (låter motsägelsefullt och kontroversiellt kanske), det är samma takt, samma rytm. Vilket är extra tydligt på detta album. Sjukt svårt att höra någon större skillnad på låtarna. Absolut att vissa sticker ut lite mer, men det är undantag. Ljudlandskapet är detsamma. Har faktiskt försökt lyssna på just Ramones förut, men inte lyckats.

Habil 60-talsrock. Det är lagom njutbart. Mycket kul med time of the season, som man förstås mer känner via Necro!

Börjar tröttna lite på 60-talsmusiken. Det ska dock inte gå ut över detta album. Det är helt ok. Kort och njutbart. Dock inte mer än en trea, alltså helt klart godkänt, men kommer aldrig lyssna igen..ingen låt sticker ut särskilt.

Meh, så där. Whole Lotta love är najs men avslutas på onödigt. Nog den sämre av de LZ-album vi hört. Men en tvåa känns kanske för lågt. Så det blir nog en trea. Gillar ändå soundet, trummorna, sången. Det är bara att det inte riktigt lyfter. Kul att Mordor och Gollum nämns i en låt lite på måfå.

Lyssnat fler gånger. Men tycker inte det sticker iväg, puttrar på lite lagom. Trist att ha fastnat i 3-fällan. Men det är helt ok, som många album i rad nu.

Fan, riktigt jävla bra skiva. Sämsta låten är nog den första, thinking about you, och då tänkte jag "fan, vill höra bra musik". Vilket definitivt sker på nästan resten av albumet. (Räknar bara de riktiga låtarna). Otroligt skön stämning. Första riktigt bra låten är sweet life och därefter, med undantag för pilot Jones är det riktigt hög nivå. Jag fastande omedelbart och har redan lyssnat mer (skivan har gått på repeat sen igår). Kommer garanterat lyssna mer, lägga till låtar på egna listor etc. Äntligen! Extra kul då jag aldrig lyssnat på FO. Har ju sett han i periferin. Kul att se Earl på en låt. Lyssnat lite på honom tidigare (han har en skön låt som heter "Chum"). Pyramids är nog bäst. Men det är jämnt skägg. Betyg då. Svårt. Det är definitivt en fyra. Jag lutar känslomässigt även högre. Jag kanske ska bjuda på en femma. Man lever bra en gång.

Helt ok 70-tals rock. Kul med that 70s show-introlåten. Men jag går inte igång mer än "bra". Detta album kom och gick skulle jag tippa på.

Fastande aldrig för Fugees när det begav sig. Det är inte dåligt. Men är inte såld på det lite soul-iga soundet. Låtarna lunkar på. Blir inte överlycklig av hitlåtarna heller. Men förstår att det absolut kan upplevas som episkt.

Jaha, nähä. Det har varit ju inte så roligt. Trodde Eagles skulle vara bra. Men meh. Earlybird och tryin är "bäst". Men det är totalt på gränsen till ett sämre betyg än tre.

Hade velat gillar Bowie mer. Men inte tillräcklig många bra låtar för att bli knockad. Changes är ok. Life on mara mkt bra. Andy Warhol -låten var överraskande bra.

Habil rock. Aldrig hört förut, men diggar det. Önskar jag hunnit lyssna lite mer. Men nu ligger jag efter och har många skivor att ta igen. Men efter en genomlyssning tror jag att jag skulle kunna lyssna mer.

Grym pop. Musiken glider fram på ett härligt sätt. Skön röst. Gillar den franska skivan mer, låter bättre och inte lika... Töntigt (inte helt rätt ord) eftersom jag inte fattar franska. Har varit mycket bra nu på sistone. Kul!

Det här diggade jag omedelbart. Riktigt sköna vibes rakt igenom. Inte mästeverk-känsla. Men jävligt behaglig och "rolig" (vilket kan tolkas negativt inte i detta fall) musik. Kan definitivt, och kommer antagligen, lyssna mer.

Överlag väldigt bra.. men det är lite för många låtar som jag inte klickar med. Ms Jackson är ju ett mästerverk till sång. Aningen sönderspelad.

Ok gubbrock. Inte riktigt min kopp te. Han har en skön röst dock!

Holy shit. Den här listan har vänt från en plåga till the gift that keeps on giving. Aldrig hört talas om denna snubbe förut men bara sekunder in hör man att det är bra. Å så kommer sången, vilken röst! Å sen fortsätter det! Det tre första låtarna är vansinnigt bra. Och det fortsätter genom hela albumet. Otroligt roligt!

För erkänna att jag typ aldrig lyssnat på JP. Men jag fastande omedelbart. Sköna trummor och riff. Gillar tempot och drivet. Stabilt.

Hotellet Kalifornien är ju grym. Vi pratar mästerverk. Även om man hört den en miljard gånger. Därför är det lite märkligt att resten är sisådär. Är Eagles ett one hit wonder... Nja men va fan, lite konstigt är det.

Det här är rätt svårsmält musik för mig. Nästan bara plågsamt. Är inte ens särskilt förtjust i hitsen. Nej, det här vet jag sen tidigare att jag inte gillar. Det verkligen bara nåt som inte klickar, för jag vet att folk älskar detta och/eller tycker det är bra (Kajsa tex), och det kan jag INTE respektera!

Långt in på skivan fattade jag att det är Eric Clapton som håller på med sin jävla gitarr. Noterade inte att Layla var med (kopplade inte titeln på albumet). Är det nåt problem med det? Ja, lite väl mycket gitarr och långa låtar som känns som ett jam. Gitarr är ballt nån gång ibland och när det passar i låten i övrigt. För Eric Clapton känns det mer som att han gärna vill ta sig till ett solo eller låta gitarren komma först. Så intressant/bra är det inte. Layla är ju en bra låt annars. Resten är rätt meh.

Känner som efter förra albumet av BB. Det blir för mycket att lyssna på, så bra är det inte. Kul att sätta på en låt en gång på en fest kanske (tror jag sa nåt liknande sist). Men att ha i lurarna, ett helt album att aktivt lyssna på. Nope.

Nja, det här känns lamt och lite trist. Det finns nog inte en enda låt jag känner, "kul". Sen är jag lite mätt på 60/70-tal. Men det ska inte gå ut över denna skiva, inte deras fel. Men som sagt, det finns inget här som får mig att ens reagera, annat än negativt. Som boogie-låten.

Det är bra. Stämningsfullt. Leo har ju en väldigt distinkt röst. För det mesta bra. Men det är lite som mörk choklad, det blir för mycket i munnen om man bara äter det. Men som sagt, det är mest bra.

Amen får erkänna att jag dras med. Det funkar ändå rätt bra med live-album. Får nog ändra inställning där en smula. Iaf för denna skiva funkade det. Skön energi, satt å gungade/stampade i takt.

Kul setting. Men tyvärr är musiken inte top notch. Har inget med kvaliteten att göra. Det är rätt trist musik.

Helt ok "punk". Lättsmält. Var aldrig ett stort fan när det begav sig. Tycker soundet blir rätt repetitivt.

Har lyssnat flera gånger nu men kan inte riktigt landa i nåt rättvist. Ena dagen tyckte jag, meh..idag lite mer. Men klickar nog inte helt.

Har fan aldrig lyssnat ordentligt på SP. Det var en trevlig genomlysning, gillar denna punk bäst av all punk vi hört. Skön energi och oväntat metodiskt ändå. Kul att Sid Vicious var så dålig på bas att han inte fick spela på albumet. Bara på låten Bodies.

Jaha. Hitlåten är ju rätt bra/kul/nåt. Resten är ok. Hunting high and low är väl nästbäst. Men inte superimponerande.

CD är ju snorbra. Även den andra hiten, Monday monday är bra. Resten. Nej, som vanligt är det milsvida skillnad. Fattar inte.

Iron Maiden är lite löjliga. Texterna är infantila. Förstår att det tilltalar unga personer. Sen känns det som att jag borde digga musiken mer. Men det klickar inte. Run to the hills är ju rätt najs. Men sången och se gälla gitarrerna tar emot en smula.

Jaha, nähä. Jag älskar ju hiphop. Och detta är säkert viktigt i dess utveckling. Men det funkar inte. De här fresh Prince in belair-beatsen blir tradiga. Han rappar inte så bra heller. Lärde mig att run the jewels betyder att råna iaf. Mama knock you out är najs annars.

Jämfört med LL Cool J är ju det bättre. Överlag är det inte svinbra, men helt klart ett steg upp. Fix up, look sharp har jag på min hiphop-lista sen länge. Sen blir det en smula tjatigt detta grime-sound.

Fan vad tidigt skivan kom. Det hade jag inte gissat. Den är möjligen lite för lång. Men det är bra!

Yusuf Cat Stevens Islam är dum som inte skrev en hel låt av tea for tillerman. Märkligt med en minut. Det hade kunnat bli en sjukt bra låt! Sen tog det ett tag att komma på (efter intensiv googling) att det är intro-låten till Ricky Gervais serie Extras. Hur som helst, väldigt bra album. Cat har otroligt skön röst.

REM är ett grymt band. Skulle tippa på att om jag betygsatte alla album skulle snittet bli högt. Just denna skiva har jag lyssnat en del på. På kassett!!! Då tyckte jag its the end of the world var bäst/roligast. Inte längre. Det är inte deras bästa skiva, men lägsta nivån är hög med REM. En stabil fyra.

Helt ok album. Men en smula intetsägande, ingen låt som riktigt sticker ut. Men skönt bakgrundsljud.

Fred Durst sjunger, "its my way or the highway". Jag ligger i 240 på motorvägen! Jag förstår musiken. Men ofantligt infantil och musikaliskt saknas det. Men attityden och stilen. Jag förstår. Men gud, det är inte bra.

Gillar verkligen inte trummorna. Dadadadada... Det är ju faktiskt inte alls bra. Men likt gårdagens album förstår jag att man kan digga detta, med dess image. Men musikaliskt är det snark. Även om det kanske kan argumenteras för att det tekniskt är "bättre" än limp bizkit. Jag hittar inte mycket här som är njutbart.

Soundgarden är ett av mina favoritband om inte mitt favoritband. Jag lyssnar faktiskt fortfarande på hela skivor (till och med mer än Pearl Jam). Min stora sorg är att jag aldrig såg bandet live. Tittade, för bara någon månad sen, på live-framträdanden på Youtube. Så sjukt onödigt att han tog livet av sig själv. Och att de inte gjorde fler album över lag. Soundgarden kan allt. Hårt, melodiskt, rytmiskt, vackert, intensivt. Chris Cornell är en favoritsångare. Och Matt Cameron är en favorittrummis. Här kan man jämföra med Slayers trummor, som är helt hopplösa, där det bara bankas i väldigt snabb takt utan "känsla". Matt spelar på trummorna som ett instrument samtidigt som rytmen läggs. Det här är en underbar skiva, med stor variation. Skivan innehåller en av mina absoluta favoritlåtar någonsin i alla kategorier, Like Suicide. En perfekt och episk rocklåt. Like Suicide börjar med härligt trumintro och basgång, som är melodiskt i sig. Sen kommer en skön slinga på gitarr som vaggar en fram till att Chris börjar sjunga. Lugnt, stämningsfullt och melodiskt. Gitarren (som jag normalt inte är besatt av) ligger i bakgrunden som en bomullsmadrass åt Chris. Just kombinationen gitarr/sång är en av Soundgardens styrka. Det märks speciellt mot slutet av sången. Eller när Chirs sjunger "When my last ditch, sas my last brick", så gifter sig gitarren och sången så sjukt bra (men som sagt, det sker typ hela tiden). Vid ca 2 minuter går Chris upp en oktav (eller nåt). Man känner hur intensiteten ökar. Trummorna och gitarren ledsagar Chris änglastämma framåt, vid ”I wield a ton of rage” brukar jag känna rysningar i kroppen. Vid 3.30 ökar även musiken i intensitet. Trummorna blir mer aggressiva och tunga (älskar rytmen och hur de spelas - de blir plötsligt så "stora"). Vid 4.30 får gitarrens sköna riff (underbart i sig) sippra fram tillsammans med Chris sång i perfekt harmoni. Hans röst blir verkligen ett instrument. Det tar oss till texterna för dessa har jag i princip aldrig brytt mig om (just denna låt ”handlar” iaf om en fågel som flög in i Chris fönster, som han tyckte synd om och slog ihjäl med en ”brick” – men som vanligt i grungetexter kan man tolka in vad man vill – jag har som sagt aldrig riktigt brytt mig om texterna). Albumet i övrigt börjar med två stabila låtar. Sen höjs nivån på tredje låten. Fell on black days. Dippar en smula (å då menar jag från högsta nivå) med mailman men höjs till samma höga nivå på titelsången. Fortsätter sen på hög nivå. Och med black hole sun exploderar nivån (6 av 5). Det är ju ett mästerverk (jag tror alla är eniga). Skivan fortsätter stark med spoonman. Även limo wreck. Sen ytterligare en kanonlåt, the day I tried to live. Sen en kort palate cleanser med kickstand. Följt av en kanonlåt. Sen en möjlig dipp på två låtar för att avslutas med en av världens bästa låtar (se ovan). Given femma. Å då tycker jag nog Badmotorfinger (albumet innan) är ännu bättre (som helhet).

Lite skönt sound ändå. Energi och känsla. Men i slutändan räcker det inte så långt. Rent "bakgrundsljud". Inget jag skulle lyssna aktivt på.

Jag diggar Vans sound. Lyssnat en del på honom under åren. Det är en behaglig lyssning.

Det är svårsmält för mig detta sound. Känner mig helt ointresserad. Det är kanske inte dåligt musikaliskt. Det är ju lite poppigt. Men never again.

Supercrazy. Men det låter för det mesta som filmmusik som man inte riktigt noterar. Det är verkligen inte speciellt trots försök att vara megaudda. Det är inte musik man aktivt vill lyssna på känner jag.

Jävligt många tajta låtar. Älskar ju SPs sound, men skivan är faktiskt lite för lång med några dippar. Men en styrka är ändå variationen (inom spektrumet för "SP-soundet). Gillar trummorna väldigt mycket. Sen är det väldigt många sköna riff. Sångrösten är som vanligt, tyvärr, inte det starkaste kortet (men man har vant sig...). Bäst, Jellybelly, to forgive, mellon collie, 1979 (bland många riktigt bra låtar).

Var aldrig ett stort fan av oasis. Men det är ju bra musik. Nästan objektivt. Men fångar inte mig riktigt. Men det får ett bra betyg ändå. Så bra är det ändå.

Har en skiva med Sade. Skön röst och behaglig lyssning. Lite väl jazziga/saxofonig. Bra som bakgrundsmusik.

När jag såg albumet, titeln och namne som jag aldrig sett eller hört talas om, tänkte jag, "åh nej". Kul att jag hade fel! En skön mix av folk, singer songwriter, rock. Diggar verkligen skivan. När han sjunger "there is power in a union" blir man rak i ryggen och dras med, man vill stämma in i sången! (särskilt när kören kommer in). Men direkt med första låten fastande jag, det är najs! Sen gillar jag låtar som "hold the fort". Har lyssnat mycket på the Dubliners. Detta kan jag definitivt lyssna på mer !!

Jaha..helt ok. Första låten är ju väldigt känslomässigt kopplad till första trailern för gta v. Minns det som igår! I övrigt. Samma lull som många andra 60-talsskivor. Lite tjatigt med berättelsen som ligger insprängd mot slutet av skivan. De tyckte säkert det var asfräckt och lattjo. Men det blir vansinnigt tjatigt snabbt.

Det här är musik som har svårt att sticka ut och nå en känsla av "wow, vad bra". Det är lågmäld disko och inte ens hiten är "shit pommes frites". Man kan gunga lite till det, men det träffar inte hjärtat. Första låten lunkar på i 6 min utan utsmyckning.

Halva albumet tycks saknas? Det var iaf en sisådär första runda. Lite tjatigt, särskilt andra låten.

Pratar han eller sjunger han? Det blev iaf inte så jättebra i slutändan. Bitvis sköna melodier men för få och i övrigt spretigt. På im going to Spain låter han där jävligt (med flit? Eller kan han bara inte sjunga?).

Fastnar omedelbart. Väldigt roligt när det händer. Särskilt när det är en artist jag inte är bekant med. Ändå hänt några gånger nu på denna lista. Man får vada genom medioker musik för att vaska fram godbitarna. Det finna dock ett antal "skoj/ploj"-låtar på skivan. Trots dessa är det en singer/songwriter i min smak. Sen uttalar han Sigourney märkligt. SigÖrny istället för SigÅrny. Men det är förlåtet! Brukar inte störa mig på texterna så mycket. Men här kan de faktiskt sticka ut lite och var töntiga ibland. Bitvis. Men också lite kul ibland. Så det är inte bara dåligt. Jag kommer definitivt lyssna mer på Johan Grant!

Fleet foxes har jag lyssnat på en del. Gillar verkligen soundet. storslagen folkpop. Skivan är behaglig från början till slut.

Har lyssnat på albumet ett antal gånger för att försöka bryta igenom. Men det är inte riktigt min kopp te. Det är för "mekaniskt", samma rymt som maler fram. Som ett tåg, chugga, chugga, chugga. Få "krusiduller", men det saknat black.sabbats enkla melodier och rytm.

Nu har det blivit jävla massa BD-album. Börjar tröttna. Det är samma malande röst som gnällsjunger. Musiken är inte så märkvärdig, enkla rytmer och tralligt. Det är ok. Men inte mer. För mycket munspel, som vanligt. Love minus zero och Mr. tambourine man är bäst På 115th dream bryter han och börjar prata, helt otroligt vad olikt det låter från sången. Låter som en helt annan person. Aja, jag har ännu inte riktigt greppat Dylans storhet. Synd, hade hoppats att bli frälst.

Jag gillade det! Riktigt mycket. Lyssnade flera gånger tom. Alltid gillat piano och tycker han får till riktigt sköna melodier och rytmer. Det var liksom behagligt. Kul! Lite synd att man hör han stöna och tjoa. Det står lite, men är man inte zon så är man.

Ok lyssning. Några omöjligt långa låtar. Men sköna jam.

Initialt gillade jag. Sen har jag pendlat lite fram och tillbaka.. Har kommit tillbaka och lyssnar igen. Tycker nog det är rätt bra ändå. Vissa låtar är rätt "enkla" (baby boomerang) men det är inte dåligt för det (just den låten är dock kanske skivans sämre). Skön röst och poppig rock. The slider hamnar på en spellista!

Lite besviken. Trodde detta skulle vara en bättre skiva. Innehåller så mycket ploj och trams. Det här "psykedeliska" soundet är så ....inte jättebra. Blir oerhört snabbt tröttsamt. Pendlat fram och tillbaka mellan, "fy" och "det är ok". Bästa låten är "with a little help...". Känner noll sug att lyssna mer på detta. Landar på en trea, men inte givet.

Lyssnat fram och tillbaka på denna och the slider. Första låten på denna, "mambo sun" är dem bästa på båda skivorna (bättre än get it on). När jag hörde den tänkte jag, "fan vad roligt, t-rex fortsätter att leverera". Men tyvärr är det nog i princip bara den första låten som är svinbra. Sen dippar det. Var lite på gränsen med förra albumet. Detta hamnar nog på andra sidan 4-gränsen.

Nej. Det här var tråkigt. Jag kände nästa hela tiden.. Kan den här låten snälla ta slut, det är samma ljud om och om igen. Det var nån enstaka låt mot slutet som var najs. Men detta är på sin höjd musik till ett indie sim-tycoon-builder-spel. Inte musik man aktivt sätter på för att lyssna på.

Helt ok punk. Tycker det är svårt att gilla rejält dock. Det gäller den mesta punken. Med något undantag.

Inte min kopp te. Känns rätt lamt. Lite väl mycket snack. Förstår att det är en del av albumet. Men musikaliskt, nja. Inte så bra.

Jag klickar inte med Pink Floyd. Detta blir ytterligare en påminnelse om det. En ljudvägg utan större behållning. Jag räknar tre ok låtar (mother, hey you, run like hell) och en mycket bra (comfortably numb). På en och en halv timme. Det är rätt svagt. Det är ett konceptalbum och sådana är svårare. 2 känns möjligen hårt. 3 för högt. Men hellre fria än fälla (eller så här, det beror på dagens humör. Häromdagen var det en två, lyssnat om lite idag på morgonen och är inte lika upprörd. Imorgon vette fan, kanske tillbaka på en tvåa).

Det är ok rock. Lite seg bitvis. Som shadowplay. Känns som det finns en annan låt däri någonstans. Aja, hört talas om barnet men aldrig lyssnat. Nu är det gjort!

Lattjo hiphop. Man rör töntig ibland. Ändå sköna beats (om än outdated).

Nu har det varit tre skivor med AF. Den första var för mycket, den andra typ perfekt. Detta är väl nåt mellanting. Tillräckligt bra för att nå över medel. Kan definitivt ha denna skiva på där hemma!

Är rätt svag för denna typ av musik. Nu var det några sisådär låtar på denna skiva. Men tex fistful of love är sjukt bra.

Bra skit. Kommer jag lyssna mer på. Har ju känt till bandet men aldrig lyssnat ordentligt. Bättre sent än aldrig.

Det sämsta soundet från 80-talet. Alla låtar låter som ett demo på en synt. Ofta går beatsen och sången på loop. Det finns väldigt lite som är njutbart på skivan. Allt låter som filmmusik till B-komedier från 80-talet. Obegripligt att Prince är så hyllad. Hellre Fiona Apple än Prince.

Inte asdåligt. Inte asbra. Helt ok.

Försökte först lyssna på högtalarna hemma. Och stängde av med känsla, nej, orkar inte. Lyssnat i hörlurar sen dess och tycker nog det är bättre. Men det är en konstigt skiva. En miljard korta låtar. Ingen som mognar. Det är som små teasers till låtar. Vette fan. Helt ok bitvis. Men inget jag kommer vilja lyssna mer på. Och vette fan om det är så bra att det ena förtjänar en trea. Känner att jag hellre vill fälla än fria, mycket på min första känsla.

Come together - 5 (svinbra) Something - 4 (en riktig låt, melodisk och fin) Maxwell´s silver hammer - 2 (låter som intro till ett barnprogram) Oh, Darling - 2 (som en av de sämre låtarna i musikalen Grease) Octopus´s Garden - 2 (detta är trams) I want you - 3 (lite för "ryckig" och lång) Here comes the sun - 5 (magisk) Because - 3 (låter mest som ett långt intro till en låt) You never give me your money - 3 (här börjar tydligen nåt jävla medley - och kommande låtar är korta) Sun King - 4 Mean Mr Mustard - 3 Polythene Pam - 3 She came in through the bathroom window - 3 Golden slumber - 4 (men viktas lägre, pga 1:31) Carry that weight - 4 (samma som innan, trots att släppa dessa demo-versioner) The end - 4 Her Majesty - 1 Snitt 3,2. Så betyg 3. Jaha. Beatles schmeatles.

Haft på under dagen. Det är ju rätt behagligt. Det är dock svårt att hitta stunder där man säger "wow". Det är småputtrande najs.

Nej tack. Rätt trist country. Inte min kopp te alls.

Finns några plus och några minus. Först ut det dåliga. Det är ofattbart töntig musik. Alltså vansinnigt töntigt. Sen gillar jag intensiteten och rytmen. Det är bättre än slayer som var full fräs bara för att.

Har hört mycket om Rush i amerikansk film/tv. Det skojas om att det är det ultimata "pappa-bandet". Hört Tom Sawyer förut och tycker den är ok. Inte svinbra. Tycker de flesta låtarna ändå är rätt bra. Lättlyasnat men det händer mycket.

Hon har ju en magisk röst. Rehab är ju bra, om än lite uttjatad. Andra låten är också bra. Sen är det meh och lite samma. Skönt sound dock. Men vette fan om det räcker till en fyra. Känner mig rätt tveksam. Lyssnat flera gånger å blir inte så sugen på mer, så det stannar nog på en trea.

Nej. Jag gillar verkligen inte Metallica. Repetitivt ljud, oinspirerande sång och tråkig gitarr. Jag gillar ju rock men det här är inte bra. Det är B-igt. Att det är töntigt gör inte saken bättre (men jag bedömer bara musiken inte töntfaktorn). Jag vill inte ha mer Metallica!

Inte riktigt lika najs som förra Tjockpojke Smal, men ändå tillräckligt småputtrigt att ha i lurarna när man jobbar. Ett enda mischmasch förvisso, men helt ok!

Trodde jag skulle ogilla det. En trotsig 20-min första låt. Men jag diggar soundet, orgeln är najs. Lite deep purple (de verkar ha verkat i samma space) Men första låten är för lång och bitvis sådär. Å sista låten suger.

En coverskiva med gamla låtar. Det är inte överdrivet bra om jag ska vara ärligt. Inte värdelösa heller. Men jag känner ändå att de är "meh". Man måste vara mentalt på rätt plats för att njuta känner jag, det är sisådär. Lite för mjäkig och oinspirerande. Men som sagt, tillräckligt smånajs för att ändå ha på (inte för att jag kommer lyssna någonsin igen :) )

Har lyssnat rätt mycket på detta album nu men inte riktigt lyckats "bryta" igenom. Har inte lyssnat så mycket på the white stripes, men fått för mig att jag skulle gilla det. Men... Det är inte dåligt, men inte heller svinbra. Det är ok. Tycker inte heller nån låt riktigt sticker ut. Synd. Och onödigt!

Trodde det skulle bli soft..men det är rätt trist faktiskt. Väldigt lika låtar. Samma lunk och röst på det. Det blir snabbt tråkigt. Lyssnade på Curtis "move on up" som jämförelse, som är mycket bättre. Denna skiva kommer jag aldrig sätta på igen.

Först tänkte jag några sekunder in. Fan. Lite 80-rals aktigt. Men det tonade ner och sen tänkte jag inte på det alls. Det är en jämnbra skiva. Han sjunger riktigt bra. Man kan definitivt sätta på den här och lyssna från början till slut.

Ja jävlar. Tycker inte riktigt att jag kan känna igen Namnet Frampton. Känner ni igen Baby, I love your way (men via covern). Hur som. Var lite skeptisk när jag såg att det var ett live-album. Men jag har nog bytt inställning. Det är inte dåligt. Vi har ju fått lyssna på flera nu, det är ibland riktigt bra. Det blir nån annan stämning (sen hjälper det ju om musiken är bra i grund och botten). Överlag var det alltså en bra upplevelse. Resan från första noterna. Kul!

Detta är ju en skiva med många klassiska låtar. Man gillar ju ändå dessa. Men nu när jag lyssnat några gånger känner jag nog, ärligt talat, att det inte är svinbra. Tänkte först att detta kommer bli ett högt betyg. Men känner mig lite tveksam. Break on through och the end är bäst. Light My Fire är rätt grym också. Får nog kanske blir en fyra ändå. Men en tveksam fyra.

Har lyssnat på lite Nick Cave via brorsan. Gillar det jag tidigare lyssnat på. Och detta är inget undantag. Det är välkomponerade låtar. Melodiska och stämningsfulla. Också en styrka i det går att spela från början till slut utan att bli besviken. Ändå med en ganska stor variation. Jag balanserar mellan fem och fyra. Jag kanske inte har lyssnat tillräckligt, tror att flera genomlyssningar skulle peta upp den till fem. Så jag tar beslutet att sätta fem! Det är "för många" låtar som på kort tid är så bra.

En bättre Beatles-skiva ärnade två senaste. "Vanliga" låtar som är trallvänliga och intressanta. Det är nog inget jag kommer lyssna på igen, men tycker nog hantverket och musiken är på en hög nivå.

Det är ändå något vackert över denna skiva. Det är en behaglig lyssning i princip genom hela. Det är vissa partier som är lite off. Men på det stora hela är det bra! Som en symfoni.

Överlag gillade jag musiken. Tyvärr lider sen lite av 70-talsskjukan. Långa flummiga låtar. Men faktiskt inte fullt urballade som andra skivor på denna lista. Ändå bättre, rent musikaliskt. Men tror jag gillar det mer om det kokats ner till mer klassiska låtar. Det finns så många bra element, men lite här å där.

Första lyssningen tänkte jag, "blä". Inte kaos-blä, dock. Lyssnade mer och det växte lite. Fortfarande kluven dock. Det här skulle nog kunna falla ut olika beroende på dag/humör. Men den får en 3:a pga intensiteten.

Vilken överraskning. Riktigt bra skiva. Lyssnat en hel del och känner definitivt att detta kan man lyssna mer på. Alltid roligt när det händer!

Ja det är svårt att inte ge denna en femma. Stor del är ju nostalgi. Blev ju mycket Bob när man var liten. Men det är rent objektivt rigkit skön musik!

Inte lyssnat på Missy annat att man hört hitsen. Ska säga att jag blev riktigt positivt överraskad. Det är jämnbra genom typ hela skivan. Bra beats. Som vanligt lite för mycket snack (typiskt hiphop). Men, kul upplevelse.

Det är fortfarande bra. Men förra skivan innehåller lite fler top notch-låtar. Men bobban är fan grym!

Nej tack. Det här var inte särskilt bra elektronisk musik. Mischmasch av ljud bara för att känna det som bitvis. Känns otroligt generiskt.

Fick en bättre känsla av denna skiva jämfört med förra. Den innehåller många sköna bitar. Börjar väldigt bra, det instrumentella. Men tyvärr avskyr jag fortfarande rösten.

Det här är nästan den bästa BS. Inte hört typ nån låt tidigare. Men det är fan grymt. Lite mindre classic BS. Kul!

började segt, och sen lite sisådär. Men hon sjunger bra och sen "still thives this love" och "season of hollow soul" och sista var rätt bra. Så en stabil 3:a

Ja, nej. Det är väldigt ok. Inte mer. Behaglig röst, men det är inte magiska låtar. Väldigt lagom. En tydlig trea.

Kul med något annat än new wave (som en annan här på sidan påpekade). Nu blev just den här skivan inte så värst bra. Det finns inslag som är kul. Men en hel skiva å med den där sången. Det blir inte njutbart i längden. De låtar som är en mix av "modern" musik är bäst. Men gärna mer "världsmusik".

Hade minst tre nedladdade mp3-låtar med Harry. Without you var inte en av dem. Som inte visade sig vara en Harry -låt dock. Men bra. Överlag är det något med Harry jag gillar. Det är inte svinbra hela tiden. Men det är intressant, ofta på ett bra sätt. Sen är ju skivomslaget och titeln på skivan fem av fem!

Trallvänligt men inte mer än så. Lyfter inte. Känner mig måttligt engagerad.

Här verkar Eno inte ha checkat ut helt. Det är mer musikaliskt en förra "ambient-skivan". Det är dock ingen vidare sångröst. Eno själv? Har inte läst på om albumet. Inte känt ett behov, vilket är ovanligt. Det är ok bitvis. Musiken i alla fall.

Lyssnade bara till Lazyitis (originalet). Det var varken bra eller dåligt. Inte helt förtjust i soundet. Men ändå rätt lattjo. En rätt typiskt 3a. Kommer nog aldrig lyssnat igen.

Nej. Nu blev det så där Fiona Apple-aktigt. Det här är verkligen inte min kopp te. Har svårt att ta till mig. Det är medioker musik och sången är ju fin men så vansinnigt tråkig.

Gubbrock deluxe. Har ju inte lyssnat på ZZ top det minsta (annat än när de hade nån låt på nån topplista när vi var små). Det är helt ok bluesaktig rock. Men varken mer eller mindre.

Ja det här är ju en no brainer. En nästan perfekt skiva. Det är grym musik. Så ska det låta.

Brorsan lyssnade en del på tom waits, det finns ju grymma låtar. Det känns som en artist som hit and miss. Detta var en miss. Rätt jobbig "musik". Hoppas få höra bättre skivor med Waits (albumet downtown train är på kanske?)

Behagligt ändå. Det är trevligt musik, men det betyder också att det inte riktigt når högre betyg. Lite sävligt, men i positiv bemärkelse.

Ogillar sången. Det är nåt med det där sättet att sjunga som inte klickar med mig. Lite som man kan reagera på när nån river med naglar på svarta tavlan. Däremot gillade jag musiken. Varierat och intressant. Lite mer lattjo än annan new wave. Den får en fyra ändå, men det är på håret.

Riktigt skön funkakiva! Börjar stark med första låten möjligen lite väl långa låtar sen. Men ändå skönt sound hela vägen!

Riktigt bra album. Bättre än förra. Stor variation på låtarna och tycker att nästan alla är riktigt bra. Kul att höra låten, the denial twist, som samplats till en hiphop-lät jag har på min lista (She Can Be So Cold, Pacewon and Mr. Green). Defenitivt en fyra. Kanske starka. Men hade nog behövt lyssna lite mer. Vilket jag kommer att göra!!!

Låter rätt lik Dolly Parton i rösten. Annars är sån här, klassisk, country rätt medioker. Det är inte nödvändigtvis dåligt. Men rätt simpla melodier och sång som inte får mig att reagera. Det är bitvis vackert. Men utan oumph. Typ en trea.

Jaha nähä. Kaosig skiva. Innehåller ju delar som är grymma. Men det är fan omöjligt att greppa på denna skiva. Kill your darlings. Men detta var väl hela poängen. Och det funkar sisådär. Om man inte är ett fan eller älskar att vara lite besvärlig.

Jaha. Pyttelite "Van Morisson"-sound i några låtar, men det är rätt "meh". Finns nog inte en enda låt som får mig att känna nåt. Det är rätt sopigt. Inte ens hans titellåt till Toy story, "You've Got a Friend in Me" är särskilt bra.

Lyssnat rätt mycket. Hoppats att det skulle bli bättre. Men upplever det ändå rätt sisådär. Wild is the wind är bäst. Påminner bitvis om Gethsemene från Jesus Christ superstar.

David Bowie back to back. Man hör att det är en modernare DB. Det är dock inget som får mig att känna varken mer eller mindre. Det är helt ok. Puttrar på. Men blir inte sugen att lyssna mer. Det är liksom lågmält. Nästan att jag glömmer bort musiken när jag lyssnar. Det är väl inte ett gott tecken. Inte egentligen dåligt heller. Jaja.

Mycket bra! Den här skivan klickade för mig. Gillar soundet och rytmen. Satt å digga med rejält från första lyssningen. Sen är ju paper plane aningen uttjatad, men en riktig hit. Kul att höra resten. Gillar särskilt mango down the river, en gäng kids från Australien som MIA remixat. Simpel men ändå najs. Men tycker nog inte nån låt är dålig. Når inte hela vägen (paper planes är utan tvekan en femma dock).

Vid de första noterna kände jag, "aahhh yeah". Sen kom den episka engelska dialekten och det kändes lite som curve ball. Och texten! Men jag korrigerade förväntningarna och tycker efter flera genomlyssningar att detta är riktigt bra. Det är en del plojlåtar, men jag gillar stämningen. Ian verkar vara en "skön snubbe". Avspänd. Men det räcker inte bara och jag tycker att det musikaliskt är grymt. Väldigt varierat. Sen blir jag glad att få veta att det är Ian som sjunger "hit me with your rhythm stick", som jag nynnande på som liten (helt utan aning varifrån det kom). Synd att den inte var med på denna skiva dock. Utan verkar ha släppts som nån fristående singel. Kul!

Ok. Bitvis lite vackert men det är en typ av musik som inte lyfter så högt. Det är väldigt mellanmjölk.

Typ den mest klassiska rock som finns, i mina öron. Diggade när jag var mindre. Men det är rätt meh, det är inget som får en att jubla av glädje.

Man gillar ju ändå detta. Det är najs beats. Sen är det ju lite väl outdated. Men det är lite för skönt för att bara ge en trea. Skulle lätt kunna sätta på denna skiva å köra från början till slut.

Jag lyssnade aldrig så mycket på radiohead när det begav sig. Var inte helt såld. Detta album är dock rätt bra. Har lyssnat ganska mycket för att bryta igenom. Tycker rösten är lite sisådär, men musikaliskt är det intressant. Det är fint och varierat. Nog inte riktigt nåt jag skulle lyssna på särskilt mycket idag. Men jag tycker ändå det förtjänar en fyra. Det är för bra för att bara ge en trea.

Nej nej nej. Sämsta sortens pop. Det är dåligt på nästan alla vis. Får en två pga ok hits, frozen/ray of light. Men de är rätt kassa också.

Jaha, ja, nej. Denna skiva var inte lika bra. Den första låten är rätt skön men sen vette fasen. Det är lite intressant, men det är lite för experimentellt. Känner 0 behov att lyssna mer.

Det här äe najs musik. Har lyssnat en hel del på J5. Det är sköna beats, rytm och flow. Man kan sätta på skivan från början till slut utan större problem. Älskar Chali 2na:s röst.

Thankfully I'm awful at maths. A snowballs chance in hell I would ever be able to get a PhD in mathematics. So of course I rather enjoyed this album. It's that simple.

Jaha. Det här är för svårt att bedöma på ett rättvisande sätt. Jag har bara lyssnat en gång. Delvis ofokuserat. Gillar den mörka rösten. Och en hel del låtar är bra (tex den första.... ) Men det hade varit mycket bättre om det kokades ner till ett vanligt album. Får ändå trea, för det är mycket som är bra. Men det drar ner att det är för mycket.

Sjukt varierande musik. Det är i sig rätt imponerande. För det mesta är det bra. Ibland riktigt bra. Bäst är Lost in the supermarket. Det är rätt lite "punk" vilket är hyfsat positivt. Det var totalt en positiv överraskning, jag har inte lyssnat på the Clash ordentligt förut. Kan tänka mig att ett antal låtar här följer med framåt.

Nja. Inte riktigt mitt sound. Det är för mycket enformigt driv utan "krusiduller". Och sången är rätt plågsam. Det är inte dåligt heller, men det räcker definitivt inte för högre betyg. Sista låten hade kunnat bli nåt. Men det sjöngs aldrig. Blev istället sugen att på Johnossi.

Ja det är ju kanske det mest uppenbara 5:an. Ett av världens bästa album genom tiderna. Antagligen nummer 1. Det är riktigt bra musik. Allt är perfekt. Musiken är melodisk, den är hård, mjuk och varierad. Jämfört med tex the Hives, som tuggar på på samma sätt utan utsvävningar (vilket förstås kan vara något man diggar i sig) så är detta nästan en symfoni. Magi.

Jag gillar the Whos sound. Det är musikaliskt ofta väldigt bra. Det är dock lite speciellt med en rock opera. Det är mer "filmmusik"-känsla. Lite svårare att greppa. Pinball Wizard är en en klassiker dock som jag lyssnat på mycket när jag var yngre. Grym låt. Mycket annat är helt ok, men som sagt, pga formatet lite svårsmält. Det blir en trea pga bra sound, men lägre än om det av allt detta plockats ut 10 "riktiga" låtar.

Jag har lyssnat rätt mycket. Tycker det finns något med Rush som jag ändå diggar. Denna skiva innehåller flera bra delar (i första låten). Men den är 20 min och dippar en del också. Övriga låtar är rätt ok. Bäst är Bangkok och Lessons. Lutar nog mot en trea trots allt. Lite dagsform möjligen.

Nej tack. Det här var inget vidare. Ville mest att skivan skulle ta slut.

Inte min typ av musik. Klickar inte alls. Svårt att sätta fingret på. Tycker det är "ljud" utan finess. Det är inte dåligt dock. Men har svårt att känna "najs" på en enda låt. Först 30 sek på första låten är bäst.

Riktigt bra skiva. Svinmånga hits. Men även resten är grymt faktiskt. Diggar särskilt third stone from the sun. Det här lyssnar man på från början till slut utan en död stund eller att man vill slippa.

Känns mycket poppigare och "gladare" än den senare skivan (som vi lyssnat på). Tycker inte rösten kommer till sin rätt på samma sätt som andra skivan. Vissa låtar påminner om Lily Allen (särskilt fuck me pumps), som jag tycker mer om. För mig blir det jazz-souliga sisådär. Inte min kopp te, så en trea.

Jaha. Faktiskt positivt överraskad. Kändes som det skulle bli uselt. Två jättelånga trotslåtar. De är rätt sköna, men svåra att greppa helt. Minus för "skriken" (runt minut 15) på del II, och den krystade uppräkningen av instrument. Tvek om jag lyssnat igen dock.

Har tidigare inte lyssnat på PJ. Men detta träffar rätt. Det är ett sound jag gillar. Det är vissa låtar som känns så där (man sizemen överlag är låtarna riktigt grymma. Bra rock. Hon sjunger grymt! Kommer nog lyssna mer på vissa. Typ rub til it bleeds

Ja det märks att det är hög kvalitet på denna skiva. Tight. Välkomponerat och producerat. Han sjunger mycket bra. Så objektivt är det riktigt bra. Det klickar inte helt för mig dock. "Do for the others" är nog bäst. Det får bli en fyra, för den förtjänar det, för det är bra! Synd bara att den inte träffar helt rätt för mig, hade varit roligare.

Ja man hör ju "i'd anything for love" i bat out of hell, det är samma sound. Det är en ok låt. Överlag är det rätt trallvänligt. Men inte magiskt. Snudd på töntigt (temat). Ser meatlof sig som en älskare? Kanske världens bästa artistnamn annars. Köttfärslimpa. Låtarna är i övrigt för långa. Lite tröttsamt tillslut.

Glad discofunk. Det är ju najs. Men svårt att gå igång på helt. Sköna rytmer, men inte så mycket mer. Funktionell musik, inte riktigt "njuta i hörlurar"-musik. Le Freak är förstås lattjo, men mer på dansgolvet. Extremt lättlyssnat.

Ok album. Det är typ allt jag kan säga. Det finns ingen lätt som sticker ut. Det är samma lunk i alla låtar, inte dåligt men inte särskilt bra alls. Så egentligen är det mindre bra. För det är musik som inte orsakar nåt i kroppen. Jag kändes så här efter att ha lyssnat typ två gånger, "jaha".

Glad punk! (?) Kul med ett punkband som sjunger om brudar och bilar. Och att dansa i Kaliforniens som (en cover men ändå). Och lite lattjo cover på i got you babe. Så 7 låtar. Mindre än 30 min. Liten skiva. Klassisk punkrock. Men de känns ändå bra på att lira, men soundet är som det är.

Soft musik. Green onions är ju en klassiker. Det känns rätt modernt på nåt sätt. Tycker det är en riktigt bra "bakgrundsmuiksskiva". Haft på rätt många varv och njutit.

För det mesta sköna beats. Men det saknas ju något - dvs "sång". Nobody speak tex är ju grym, tillsammans med run the jewles.

Detta är helt nytt för mig. Men jag gillar musiken rätt mycket. skulle nog behöva lyssna lite mer, men tycker det räcker för en fyra. Det enda jag inte är helt såld på är sångrösten. Men det melodisk och varierad rock!

Tyckte jag kändes igen namnet. Trodde först vi redan lyssnat på bandet på denna resa. Men hittade inte i historien. Men när plateau kom kände jag igen Nirvana. De gjorde tre covers och gjorde det mycket bättre. Detta var inte en rolig upplevelse. Sången är fruktansvärd. Och musiken är oinspirerande. Ville mest att det skulle ta slut.

lyssnat flera gånger nu. det är initialt mycket oljud pga skriksång. Musikaliskt är det rätt ok, men det går ändå inte riktigt. Det pendlar mellan 2 och 3. Men Det som är bra väger upp (tex doll parts). Men jag är inte sugen på mer.

Hahaha va fan. Det här sög ju stenhårt. Älskar också kritiken. När det inte går att säga nåt bra så säger man istället att "musiken" varit viktigt för utvecklingen av andra genrer. Men det gör dessvärre inte denna upplevelse bättre. Ett jävla megatrots. "Suck my ding-dong".

Vilken positiv överraskning. Från första låten, i princip rakt igenom (någon dipp). Det känns som en "modern" skiva, iaf inte ett 80-tals sound. Sen hade jag ingen aning om att Gnarls Barkley gjort en cover to Gone daddy gone, väldigt skoj att göra originalet. Som de inte ändrat på särskilt mycket.

Objektivt är det ju bra. Många hits. De träffar inte perfekt för min del så det blir inte högsta betyg. Vilket jag har full förståelse för att man sätter. Bästa låten är "the only living boy in new york", mycket bättre än övriga hits.

Lite lattjo ändå. Det känns dock, kanske låter konstigt, men lite generiskt. Samma plonk. Det är dock ändå rätt najs i öronen. Behagligt.

För mig kan den här musiken inte träffa så högt. Det är som om det finns ett "njutningstak". Det är aldrig dåligt, men det är aldrig riktogt bra heller. För mig, vilket är helt å hållet mitt problem, är det mer ploj-musik. Det fyller sitt syfte, som.bakgrundsmusik på en bar. Typ.

Det är trallvänligt. Men det är inte asbra. Deras hit (lovedool) har jag aldrig riktigt diggat. Tror ett stort problem Ninas babyröst. Lite lattjo cover på Iron man dock.

Betydligt bättre än wl/wh. Förutom näst sista låten (murder mystery) som är urkukad. Sista låten är inte heller så bra. Men resten är mycket bra.

En gammal klassiker. Nirvana var dock aldrig en favorit för mig. Det är en mycket stark första del, hårda och melodiska rocklåtar. Men alltid tyckt att typ andra halvan är svagare. Det blir därför bara 4. Hade andra halvan haft någon/ra starkare låtar hade det nog petats upp till en femma.

Har pendlat mellan 3 och 4. Gillar ändå denna genre, men till slut landar jag nog i att låtarna totalt inte lever upp till fyra. Det är bitvis stämningsfullt, som det kan bli med gitarr och sång (om gjort rätt). Bra iaf.

Lyssnat en del och pendlat.mellan, "fan vad najs" och "jaja". Det är najs musik, men jag tappar lätt fokus. Det blir mer en bakgrundsmusik så därför blir det en trea istället.

Det är reggae 101. Det saknas väl dock nån hit tycker jag. Eller flera. Det är ju skönt gung. Men det "händer" inget mer. Behagligt men inte mer.

Nu har jag försökt flera gånger. Men jag kommer nog inte vidare från att det är "helt ok". Det är intensivt och har ett driv. Men det lyfter inte till jättehög nivå. Tycker soundet är rätt repetitivt. Det blir nog en trea trots allt.

Gemensam recension av Muddy och Bluesbreakers. Två bluesalbum i rad. Där många skriver att Bluesbrekers är dåliga (många 1:or med motivering, "A bunch of privileged white dudes signing about how they want to get over on girls while they misappropriate blues music." etc) och på Muddys står det saker som "now this is blues. clapton can fuck off." Så vi fick "turen" att få dessa album, back to back. Först och främst, blues är helt ok. Inte svinbra. För mig kommer det aldrig blir svinbra. Jag tycker dock Muddy är bättre (delvis för att jag säkert påverkats av kommentarerna) mest för att jag inte är såld på allt gitarrtjafs på Bluesbrekaers. Eric Clapton är säkert "God", men jag gillar inte gitarsolon på detta vis. Det har aldrig kittlat skönt. Sen är det mysigare att Muddy är live. Därför är nog Muddy skönare blues, men det blir för mycket att skilja betygen åt, de är båda "meh". Så det blir 3:a på båda. Men på en tiogradig skala hade Muddy fått 6 och Bluesbreakers 5.

Gemensam recension av Muddy och Bluesbreakers. Två bluesalbum i rad. Där många skriver att Bluesbrekers är dåliga (många 1:or med motivering, "A bunch of privileged white dudes signing about how they want to get over on girls while they misappropriate blues music." etc) och på Muddys står det saker som "now this is blues. clapton can fuck off." Så vi fick "turen" att få dessa album, back to back. Först och främst, blues är helt ok. Inte svinbra. För mig kommer det aldrig blir svinbra. Jag tycker dock Muddy är bättre (delvis för att jag säkert påverkats av kommentarerna) mest för att jag inte är såld på allt gitarrtjafs på Bluesbrekaers. Eric Clapton är säkert "God", men jag gillar inte gitarsolon på detta vis. Det har aldrig kittlat skönt. Sen är det mysigare att Muddy är live. Därför är nog Muddy skönare blues, men det blir för mycket att skilja betygen åt, de är båda "meh". Så det blir 3:a på båda. Men på en tiogradig skala hade Muddy fått 6 och Bluesbreakers 5.

Det här blev omedelbart intressant. Har nu lyssnat massor och landar i en fyra. Det är bitvis för bra för att sätta en trea. Det är en bitvis kaotisk skiva, men det klickar för mig. Mer än tvärtom (full förståelse för att man inte riktigt diggar detta). Hon har en grym röst (om än lite "gnällig" ibland". Det är en skön intensitet i musiken. Gillar även de lite längre låtarna, särskilt Land: horses.... Kommer utan problem kunna lyssna mer på Patti Smith. Kul!

Aldrig hört talas om bandet, vilket känns konstigt. Klassiskt 90-tals rocksound. Det är ett sound jag diggar. Så trots avsaknad av någon riktig hit så tycker jag det är jämnbra hela albumet, så det blir en fyra.

Nej, nu har jag lyssnat flera gånger. Det har skavt varje gång, ibland mer och ibland mindre. Ett stort problem är att man inte kan bygga musik runt en saxofon, det är inte ett så skönt sound. Det kan passa ibland, som utfylland. Men inte i rampljuset. Den första låten, som är improviserad, är dessutom för jobbig. Det är inte najs. Det här är den sämre typen av jazz tyvärr.

Andra albumet med Talking heads. Gillar soundet, det är en liten 80-tal utan för mycket..men också glada, pigga melodier. Det kanske inte blir övertygande 4:a men med psycho killer så trillar det över. Sen är nog bästa låten på Spotifyversionen "love-building on fire" men den är egentligen inte med på detta album.

Känner på samma sätt som sist det var SW. Det är en behaglig röst, men ingen låt sticker iväg. Det saknas några riktigt bra låtar. Det är bara smånajs nu. Bäst är "The Old Man's Back Again...".

Man vill ju gilla Butthole Surfers. Men det blir svårt. Det verkar finnas ett inbyggt trots i medlemmarna i detta band. Först låten och human cannonball visar ändå att det finns nåt under allt oljud och "avantgarde"-tjafs. Lyssnade på deras mest spelade låt, från ett annat album, på Spotify. Det låten var riktigt bra. Detta album är dock inte särskilt bra alls. Kul namn, snyggt album. Men nja.