1001 Albums Summary

Tror detta är den skiva jag lyssnat flest gånger på i mitt liv, med ganska stor marginal dessutom. Mästerverk.

Många bra låtar men inte helt jämn.

Inte riktigt min typ av musik det här. Inget är riktigt dåligt men inget är heller riktigt bra. Man blir inte fångad av någon låt. Känns bitvis Amy Winehouse:igt (dock sämre version) och bitvis lite Norah Jones:igt. Gillar det förra men har svårare för det senare. Svårt att välja ut bästa låten, blir nog Shadowboxer…

Bra och välproducerat rakt igenom, bra texter/storytelling. Stark fyra. Bäst: Bitch don’t kill my wibe (med kungen Jay-Z såklart) Poetic justice Sing about me, I’m dying of thirst Money trees Maad city

Stabilt, men lite för enahanda och inte så många låtar som riktigt lyfter. Intervention bäst.

Nej det här går inte. Inkvoterat.

Gillade den inte alls efter första lyssningen, men den växte lite vid den andra. Soundet, sången och kvaliteten generellt osar dock för mycket fritidsgårdsband.

Stabil skiva. Sympathy , no expectations och factory girl är bäst, även om jag inte tycker någon av dem är i närheten av deras bästa. Lite för mycket country- och bluesinfluenser, de är bättre när det är mer renodlat rockigt.

Svag trea. Lyssnat mycket på deras best of och det finns en anledning till att bara Message in a bottle och Walking on the moon kvalificerar sig där. Ett par bra låtar till, men rätt svajig kvalitet i övrigt. 3-4 bra låtar dras ned av ett par rätt kassa.

Svårlyssnad i lurar pga den sannolikt påsmiskade och ”experimentella” producenten vid mixerbordet. Little wing och Castled made of sand sticker ut, men resten är ojämnt. Klarar en trea pga att jag är svag för hans sound.

Ett av de bättre hårdrocksalbumen som gjorts och GnR:s bästa.

Har sin charm och kvalitet, men gör sig inte speciellt bra i kontexten fullängdsalbum medan man sitter och jobbar en regnig onsdag i november.

Första gången jag lyssnar på ett helt album av dem. Det är bra, jämnbra, men tycker inte att någon låt har det där lilla extra, knappt ens Everyday people (alltid haft svårt för tjejen som låter som en retramsa). Kanske skulle kunna växa på mig om jag lyssnade mer.

Inte min kopp te det här, men går inte att komma ifrån att det i många stycken är en hitkavalkad, vilket ändå är imponerande. Lite för glättigt och dåliga texter dock för att kunna bli mer än en trea.

Kvalitetsskiva

Svår genre att betygsätta. Det är ju behagligt att lyssna på, men verkshöjden mycket begränsad.

Hade bara hört Do it again sedan tidigare och visste väldigt lite om dem. Blev positivt överraskad - det är väldigt välproducerat rakt igenom, flera bra låtar och hög lägstanivå. Stark trea.

Stundtals rätt bra och stundtals blir det experimentella/pretentiösa inte riktigt lika lyckat. Ändå uppfriskande med något som sticker ut från mängden och gör lyssningen roligare. Svag trea men skulle säkert kunna växa lite med fler lyssningar.

Mycket hög och jämn kvalitet på den här skivan - ingen låt är dålig och för mig är det verkligen (”hård”) rock 101 (med undantag för rockabillylåten, som också är bra). De stora klassikerna är bra men inte riktigt på samma episka nivå som t ex Dream on, vilket skulle krävts för en femma. Stark fyra dock.

Börjar bra men håller inte hela vägen. Search and destroy, gimme danger och penetration tycker jag är bra, medan övriga är hyfsade/sådär. Är ju inget skönlir så gäller att vara i rätt sinnesstämning också.

Helt okej skiva som växer successivt efter flera genomlyssningar, dock från en initialt ganska låg nivå. Ändå för få bra låtar för att nå upp till mer än en svag trea.

Vet inte riktigt hur denna ska betygsättas i relation till andra album eftersom det är en liveskiva och med många covers, men jag utgår helt från lyssningsupplevelsen. Det är helt klart en livespelningen som håller hög kvalitet rent utförandemässigt. Det är överhuvudtaget en skiva som genomgående är väldigt behaglig att lyssna på och jämn rakt igenom. Det är inga superhöga toppar dock, men sannerligen inga dalar heller. Svag fyra.

Det är ju helt okej det här, de sjunger bra och sånt. Men det gör inte så mycket med mig tyvärr, det är för likriktat och ospännande (kanske beror på min egen ignorans). Svag trea för själva hantverket håller ändå hög kvalitet.

Är man en äkta hiphopskalle är det här ju ett album man "ska" älska. För mig själv som fastnade för hiphop under den gyllene eran på 90-talet så har det dock alltid varit svårt att omfamna 80-talets hiphop (gudarna ska veta att jag har försökt), eftersom den objektivt inte är lika bra. Utvecklingen var verkligen exponentiell under den här tiden och det är stor skillnad på produktioner och beats, men framförallt på texter, flow och "rhyme skills" överlag. Ger albumet en trea för att det ändå är välproducerat och för sin tid var banrytande med mycket bra samplingar som tog steg mot den riktigt bra hip-hopen, men det finns mycket "nytt" som är så mycket bättre. De enda spåren jag verkligen gillar från den här skivan är Eye Know (där för övrigt Steely Dan är samplade) och Buddy.

Brukar inte vara något fan av liveskivor men i det här fallet tycker jag faktiskt att det adderar något till känslan. De är ju sjukt duktiga musiker och det är kul och bra lyssning rakt igenom samt några grymma solon.

Går ut oerhört dåligt eftersom den manliga sångaren är både irriterande och rätt värdelös, i synnerhet på låt nr 2 och 3 (som är kassa i övrigt också). Sen kommer plötsligt Stillness is the move och Two doves som båda är rätt bra låtar. Därifrån år kvaliteten klart högre, även om bajsnödigheten tar överhanden till och från även här. Lyssnade igenom den här skivan fyra gånger och de sista två tredjedelarna av den växte för varje gång (låt 1-3 var fortsatt lika usla dock).

Inte min genre det här och jag orkar inte riktigt med soundet i ett helt album, men ser man till varje låt för sig så är det en helt okej skiva som är rätt jämn rakt igenom.

Även om han har en djup och bra röst så sjunger han inte superbra och det märks att han är rätt begränsad. Med det sagt så är det behaglig lyssning och texter bättre än genomsnittligt. Bäst låtar är All thoughts are prey to some beasts och Jim Cain.

Finns en anledning till att det här är den bäst säljande skivan genom alla tider. En av de bästa skivor som gjorts.

Hade inte lyssnat så mycket på dem tidigare utöver de kända låtarna och det här var en glad överraskning. Tycker nivån är hög rakt igenom även om det saknas riktiga hits (Hide in your shell och Crime of the Century tycker jag är de bästa, men även School, Bloody well right och Asylum är bra). Blir nyfiken på att lyssna mer på dem. Svag fyra.

Hon har en fantastisk röst och ingen låt är dålig, men precis som på Trio så är det heller ingen låt som riktigt lyfter (förutsättningarna för det finns sannerligen med den pipa hon besitter, så det är tråkigt). Blir ändå en svag trea pga hennes röst och jämnheten.

50 Cent är långt ifrån den bästa rapparen - rätt dålig tekniskt, lite stolpigt flow och ingen stor textförfattare. Dock har han ett rätt unikt uttryck som jag ändå gillar och hela skivan är väldigt välproducerad med många bra låtar/klassiker. Tycker inte att de stora hitsen är bäst dock utan gillar mer t ex Back down och If I can’t.

Herre min skapare vad gräsligt detta var. Alltid haft dålig koll på Beck och kände på förhand att det var en lite pinsam kunskapslucka, men det kan jag ju skatta mig lycklig för med facit i hand. Det här kanske var nyskapande när det kom, i så fall förmodligen av den enkla anledningen att det inte föresvävat någon att göra sån smörja tidigare. Fan vad provocerad jag blev av det här.

Alltid älskat den här skivan. Sjukt bra rakt igenom.

Svår att betygsätta. Den är väl helt okej i sin genre, men inte direkt något man kommer slänga på i lurarna en tisdagsförmiddag i maj.

Hade bara hört Glory box sedan tidigare och även om den är jäkligt bra så blev det här ändå en stor överraskning. Älskar viben/stämningen genom hela skivan. Hennes low key-röst komponerad av väldigt välproducerade beats och samplingar gifter sig verkligen och ger ett grymt och unikt (?) sound. Redan vid första genomlyssning är det bra från första låten och hela vägen in i mål, vilket inte händer särskilt ofta. Kul!

Det blir lite meh över den här typen av generiska och rätt ”simpla” singer songwriter-album om man inte har något som sticker ut, typ en unik röst eller textförfattande eller liknande. Vissa låtar är rätt bra (gillar t ex The virgin och Spanish guitar) och ingen (undantaget den fruktansvärda covern på Stand by me) är direkt dålig, men de rör sig allihopa någonstans mellan 2,5-3,5 på betygsskalan. Rätt ospännande som helhet alltså, men ändå stabilt.

Hann inte lyssna på denna så mycket som jag hade velat. Aldrig förstått storheten med Faith (låten alltså) och det fortsätter jag vidhålla med bestämdhet. Finns dock en del andra bättre låtar på den här skivan. George har potential, men de helt enastående åttiotaliga produktionerna (och då gillar jag ändå åttiotalet) håller nere betyget.

Är lite svag för det här soundet och det är trevlig och mysig lyssning rakt igenom. Når ju inga episka höjder dock. You don’t own me är riktigt bra.

Bra texter och hög högstanivå, men lite för ojämnt totalt sett. Skulle nog kunna växa med fler lyssningar.

Hela skivan känns som en enda låt. Det är visserligen en väldigt behaglig låt och funkar bra som bakgrundsmusik i lurarna, men blir inte så spännande i längden.

Det här är både lite jobbigt och lite bra samtidigt. Känns som att texterna är bärande här men jag hade tyvärr inte möjlighet att lyssna så intensivt och då vägde det icke-melodiösa/jobbiga tyngst i betyget.

Tre riktigt bra låtar (What’s going on, Mercy mercy me och Inner city blues). Resten är helt okej utan att sticka ut, men med ett genomgående härligt sound. Att låtarna går över i varandra ger en trevlig helhetskänsla. Lite för mycket predikande och jidder om Jesus tyvärr.

Bra skit

Hög kvalitet både instrumentellt och sångmässigt. Papa was a rolling stone är ju sjukt bra, men ingen annan låt är riktigt nära den nivån. Bra och stabilt rakt igenom dock. Stark trea.

Det här var ju kul. Originellt och åtminstone delvis rätt bra. Dock är det ju deras covers som är bäst (Leben heisst leben och Geburt einer nation, Opus dei var inte lika bra), vilket för mig drar ned intrycket lite. Svår att betygsätta då det är så spretigt, men landar efter en sammanvägning i en stark tvåa.

Jag väger inte in det faktum att detta är en pedofilplatta utan betygsätter endast det musikaliska, exklusive texterna som jag förstås inte förstår (vilket såklart är extra synd i detta fall). Börjar bra med rätt sköna och medryckande basgångar. Andra låten tycker jag är riktigt bra, trots en kåtstönande 15-åring. Därefter är det helt okej. Ah Melody sticker ut som lite bättre än de andra (som inte är mer än OK). Helt okej skiva, en stabil trea.

Det är var en typisk sån skiva som växte på mig efter ett par lyssningar. 2-3 låtar sticker ut och är riktigt bra. Den här skivan hade helt klart tjänat på att kortas ned med runt en tredjedel och då hade det blivit ett högre betyg, men nu landar den på en stark trea. Dock hade den behövt kortats ned med åtminstone en tredjedel för att nå ett högre betyg. 2-3 låtar är riktigt bra, men tyvärr är

Lyssnade mycket på denna när jag var liten så har ett nostalgiskt förhållande till alla låtar, vilket såklart påverkar betygssättningen. Så här 20 år senare får man kanske ändå konstatera att den inte riktigt är det mästerverk som man önskar att den vore, i synnerhet den andra halvan som kanske inte är superspännande. På totalen forfarande en bra skiva dock med ett par odödliga låtar. Coolt att den har 50+ år på nacken nu också, snacka om trendsättande.

Positiv överraskning. Många catchy och melodiösa låtar som är lätta att gilla (fyror), även om ingen når riktigt upp till högsta nivån. Kul med lite triphop här och var också.

Mästerligt jävla bra rakt igenom.

Inget större fel på hantverket egentligen, men den här typen av folkmusik väcker inget hos mig tyvärr. Det blir mest tråkigt i längden. Gillar inte tjejens röst heller.

Stairway är ju ett mästerverk och utöver den har den här skivan flera riktigt bra låtar. Dras ned lite av Rock and roll och Misty mountain hop, annars hade det blivit en femma.

Tycker första halvan av skivan samt sista låten är bra, resten lite tråkigare. Stark trea.

Bob är ju sannerligen acquired taste och jag har försökt vid flera tillfällen, men inte kommit så mycket längre än att uppskatta enskilda låtar snarare än allt han gjort. Lyssnat på denna tidigare och ett par gånger nu. Tycker det bitvis är riktigt bra, men som helhet fortfarande inte så fantastiskt som vissa framhåller.

Hade skrivit en recension och trodde att jag hade betygsatt, men måste ha missat att skicka in… Har glömt bort exakt vad jag skrev, men i runda slängar var det att ”Jesus, etc.” är en höjdarlåt och att resten är helt okej.

Har man Kanyes musikaliska geni så känns det faktiskt rimligt att man också måste vara helt sjuk i huvudet. Även om Kanye är en grym rappare så är det produktionerna på den här skivan som gör den till det mästerverk den är. Att den bästa låten, Devil in a new dress, inte ens släpptes som singel säger mycket.

Typiskt 60-tals-rockigt. Bra gitarrer men i övrigt inget som jag tycker sticker ut riktigt.

Rent musikaliskt håller jag GKMC högre än denna. Här är det mer experimentellt och styrkan är texter, tematik och helhet, vilket kräver många genomlyssningar för att uppskatta. Många anser ju att det här är hans bästa skiva (och en av världens bästa skivor), men jag tycker inte riktigt den når så långt, just pga att den inte har så många riktigt starka produktioner. Kanske måste lyssna ännu mer för att förstå…

Hade bara hört hitsen sedan tidigare. Kul att det var så bra rakt igenom!

Uppskattade några enskilda låtar på denna, men soundet blir lite väl tradigt under ett helt album för att det ska bli högre betyg.

De flesta spår är hyfsade, men det är överlag ändå rätt ospännande och tråkigt. Svårt att förstå varför denna är med på listan. Svag trea.

Dinero, trabajo, mi corason, cha-cha-cha!

Jag har försökt många gånger med Radiohead men av någon anledning har de inte riktigt slagit an hos mig. Lyssnat en hel del gånger på den här skivan nu och det är ju ett bra hantverk, men ändå lossnar det inte riktigt för mig.

Hon har ju en fantastisk röst och lyssningen är behaglig, även om jag föredrar jazz utan sång.

Kanonskiva.

Gillade denna mer än Tidal - här har hon ett mer eget uttryck. Sen är det här ju rätt svårsmält och skulle behövas ett gäng genomlyssningar för att bedöma (vilket jag inte haft tid med).

Behaglig bakgrundsmusik men för min del kan det inte bli så mycket mer än så.

Första gången jag lyssnade på hela den här skivan och den visade sig ju vara riktigt jävla bra.

Alltid gillat deras melankoliska och avskalade sound. Lite trist att Intro är bästa låten/beatet och att resten av skivan inte riktigt når den nivån, även om den är bra rakt igenom.

Vetefasen alltså, inget är dåligt men inget sticker heller ut som speciellt spännande eller bra. Blir lite tradigt. New wave är inte min favoritgenre heller. Svag trea.

Tjejen är cool, men det hjälper inte när helheten ger mig mer stresspåslag än njutning. Blev bättre på slutet dock, Maps och Y Control tyckte jag var rätt bra.

Nytt för mig och fan jag gillar den här brittiska 90-tals-trip-hop-prylen. Inte lika bra som Dummy med Portishead men en stabil fyra.

Klart bättre än Brutal Youth. Inget mästerverk, men trallvänligt, melodiöst och lätt att gilla.

Får nog bara konstatera att jag aldrig kommer bli riktigt såld på Radiohead, TROTS att jag varit nere sen dag 1 och såg dom live första (och sista) gången 1995. Tycker denna var helt OK, men sämre än Computer OK som var jämnare.

Nej, det är här inte min kopp te. De bästa låtarna är de instrumentella, vilket säger allt man behöver veta om sången.

Helt okej skiva. Generisk 90-talsrock som är jämn rakt igenom utan att någon låt direkt sticker ut åt det ena eller andra hållet.

Det gäller att den här typen av textdrivna musik faktiskt har bra texter, men tyvärr är det banalt på barnboksnivå över hela linjen.

Heart of gold och Old man är fantastiska, men de är tydligt en nivå över resten. Bra och stabil skiva dock.

Mycket bra men hade kunnat vara ett par-tre låtar kortare.

Texterna är oerhört skämmiga och sången lite vad den är, men i övrigt tycker jag fan att det här var tight och bra.

Gillade denna snäppet mer än All directions, även om den saknar superhits.

Jazz växer mer och mer på mig.

Aldrig varit supersåld på Fatboy. Hitsen är bra, men tycker att nivån på några av de övriga låtarna lämnar lite att önska. Skivan hade definitivt vunnit på att kortas ned lite. Stabil trea.

Bra jäkla drag under galoscherna och svårt att inte ryckas med. Det här är ju en show man inte hade tackat nej till att se live.

Stökigt men ändå rätt bra, bortsett från sången som drar ned. Svag fyra.

Inte fullt lika bra som Dummy av Portishead, men fortfarande en grym platta. Unfinished sympathy är magisk.

Our house är ju bra, men det här klämchecka soundet blir tröttsamt för mig i längden.

Lättsmält, enkelt att tycka om och jämnbra (på gränsen till att det blir lite tradigt dock). Texterna är rätt plågsamma också, men blir ändå en svag fyra.

Det här var ju riktigt jäkla bra och härlig lyssning, snudd på en femma. Föredrar trios och kvartetter framför storbandsjazz som min oerfarna jazzhjärna nog inte är riktigt mogen att hantera.

Jag har lyssnat en del på Closing time tidigare och den är bra mycket bättre än denna. Gillar ett par låtar, typ In the neighborhood och Swordfishtrombone, men i övrigt är det lite för konstnärligt och konstigt (på ett inte så bra sätt).

Blev positivt överraskad av denna. Trodde hela skivan skulle vara tonårsbandig och glamrockig i samma stil som School’s out, men det var verkligen en blandad kompott. Lite svårt att betygsätta då det spretar åt så många håll, men landar i en fyra åt det lite svagare hållet.

Aldrig hört talas om karln. Helt okej men inte superspännande.

Svinbra skiva, bättre än Paranoid.

Blandar och ger lite, men på det stora hela rätt behaglig lyssning. Suspicious minds sticker ut rejält åt det positiva hållet.

Hade aldrig hört talas om det innan, men första låten är grym! Bra rakt igenom därefter, om än på en lite lägre nivå. Jag gillar den elektriska krukan, även om den överanvänds lite. Stabil fyra. Kul!

For tomorrow och Chemical world är riktiga höjdare och i övrigt är det bitvis också bra (typ Blue jeans och Star shaped), men skivan är för lång och det borde ha kapats åtminstone 3-4 utfyllnadslåtar. På totalen blir det en svag fyra.

Bortser man från de pubertala delarna så var denna helt okej. Lite svajig bitvis och sången är inte alltid klockren, men instrumentellt gillar jag det överlag. Stabil trea.

Var inte så imponerad först men växte med ett par lyssningar.

Uppvuxen med och lyssnat på denna hundratals gånger. Älskar den rakt igenom.

Jag har gillat mycket av det är psykadeliska på listan så här långt, men här blev det är en rätt otäck överdos. Deras exempellösa talanglöshet gjorde förvisso att lyssningen hade ett visst underhållningsvärde, men ettan är förstås ändå solid.

Nej usch, aldrig gillat musikaler och det här experimentella försöket är dessutom rätt dåligt. Svag tvåa.

Tycker mig ändå ha väldigt bra koll på hip-hop men hade aldrig hört talas om dessa. Av förklarliga skäl visade det sig. Det spelar ingen roll hur politiskt och socialt medvetet (bitvis töntigt också) budskapet är när leveransen är så undermålig. Usla ”rhyme skills” och dåligt flow (låter precis som när någon som inte kan rappa försöker rappa), energilös och okarismatisk leverans och överlag rätt trista och repetitiva kompostioner och beats.

Rätt spretigt det här. Har lite svårare för de mer opolerade och punkiga låtarna medan jag verkligen gillar exempelvis Hey och Here comes your man och några till.

Jag gillar både samplingsbaserad musik och scratching och jag tycker att det här genomgående är bra, utan att kanske riktigt lyfta till de allra högsta höjderna. Klar fyra dock.

Lauryn är en grym rappare och inget snack om att det här är en riktigt bra och välproducerad skiva. Dock lite för mycket RnB-inslag för att det ska kunna bli full pott hos mig.

Hade inte hört talas om dessa tidigare, så det var en kul överraskning. Tycker det börjar riktigt jäkla bra! Första halvan är det hit efter hit som avlöser varandra. Därefter blir det dock svagare, inte dåligt men lite mer slätstruket. Klar fyra på totalen dock, kommer lyssna mer på dem.

Det här måste vara den absoluta motsatsen till ”stort ljud”. Låter som att de spelat in skiten i en sardinburk. Rätt trist i övrigt också.

Fantastisk skiva.

Jag tycker förvisso att Nina har gjort många låtar som är bättre än de på den här skivan (även om t ex Four woman och Break down and let it all out är riktigt bra). Det är också rätt spretigt, men för mig är hennes röst så jävla grym och trollbindande att det ändå är njutning rakt igenom.

Precis som senast är det riktig audiofilporr även denna gång, vilket jag gillar, särskilt när man lyssnar i ett par bra lurar. Tyckte dock att förra skivan var bättre med fler låtar som stod ut. Spontant tycker jag att Peg är bäst på denna, kanske för att den samplats av De la soul. I övrigt är det bra men inte fantastiskt, det saknas lite själ i all perfektion.

Hyfsat bra, men inte tillräckligt mycket som fångar mig för att det ska kunna bli mer än en trea. Inslagen av hiphop och triphop är rätt mediokra jämfört med det bästa i respektive genre och därutöver är det lite för mycket intetsägande utfyllnadslåtar.

Inte min genre det här och tycker inte att det har åldrats särskilt väl heller.

Bra skit, så här är 80-talet när det är som bäst.

Riktigt stabil platta men tycker inte den når samma toppar som ”So”. Stark trea.

Tycker det här var behaglig lyssning utan att för den skulle nå någon jättehög verkshöjd. Kul också att det var så hiphop-influerat. Förstår att det var nyskapande och inspirerande när det kom, men elektronisk musik har ju utvecklats så enormt efter detta så det är svårt att stå sig i konkurrensen med modernare grejer.

Man kan ju inte annat än älska det här.

Man gillar ju Stevie och det här var stabilt utan att ha några låtar som sticker ut särskilt mycket.

Inte min genre egentligen, men har alltid gillat The Band. Många bra låtar, bra texter och just i deras fall gillar jag det nostalgiska och sydstatsromantiska. Pluspoäng också för deras extravaganta leverne.

Inte lyssnat på hela album av Prince tidigare. Kul! Purple rain är förstås ett mästerverk och som förväntat är inte övriga låtar på den nivån. I would die for U och When doves cry gillar jag och de andra två singlarna är helt okej. Resten lite mer mediokert. Väger mellan en trea och fyra men landar i en stark trea.

Alltid varit svag för pudelrock från 80-talet och Def Leppard är inget undantag. Det här är musikens motsvarighet till Walking dead eller Sons of anarchy, rätt platt egentligen men ändå väldigt underhållande.

De fyra första låtarna är bara konstiga och experimentella på ett misslyckat sätt. Därefter börjar det arta sig, även om det är med blandad framgång. Tycker att Wilmot, Theme, Ballad of Nicky Mcguire och Haunted dancehall är hyfsade/bra, men de blandas med en del mindre lyckat, även om det är bättre än de första låtarna. En stabil tvåa.

80-talshiphop på 90-talet. Det är lite för primitivt och repetitivt för mig, både i produktioner, texter och leverans. Att det samma år eller året efter släpptes album som The Chronic, 36 chambers, Doggystyle, 93 til infinity, Enta da stage mfl vittnar tyvärr om att detta var rätt utdaterat 1992. Svag trea.

Betygsmässigt i paritet med Modern life, svag fyra, även om denna kanske var lite med publikfriande. Det finns några starka låtar, men soundet är lite spretigt och det varvas med lite för mycket utfyllnad för att hålla hela vägen.

Trevlig lyssning men utan låtar som riktigt sticker ut. Stabil trea.

Även om det förmodligen aldrig kommer hända att jag lyssnar igenom hela den här skivan igen, så är den ändå rätt kul och medryckande i stunden. Han har ju en jäkla energi och sjunger bra. De flesta av låtarna är ju dock strukturerade på exakt samma sätt och låter väldigt lika, så 32 minuter var inte en minut för mycket.

Det här var en riktigt kul överraskning! Lite svag första låt men därefter bra rakt igenom. Älskar pianosolot i Uncetain smile (bästa låten).

Lyssnat på denna 3 ggr nu och den växer för varje gång. Misstänker att den kommer att fortsätta växa med fler lyssningar.

Inte lyssnat så mycket på henne annat än de stora låtarna. Man vet ju att hon har en jäkla pipa, men det här var ändå bättre än jag trodde. Framförallt den första halvan är riktigt jäkla bra.

Älskar allt med Wu så svårt att inte vara biased här. Magkänslan var att direkt sätta en femma, men efter lite rannsakan landar den ändå i en fyra. Det är som bäst när GZA har draghjälp av de andra. Andra delen av plattan är klart bäst (t ex 4th chamber, Shadowboxin, Investigative reports och B.I.B.L.E). Några av sololåtarna på första halvan är det som håller nere betyget från en femma.

Syntarna och produktionen har inte åldrats som en Bordeaux direkt, men har alltid tyckt att PSB har ett trevligt och behagligt sound som fyller mig med varm nostalgi. Ingen av deras bästa låtar är med på denna, men tycker ändå det är jämnt och stabilt rakt igenom (Being boring är bäst).

Hade inte hört så mycket av dem tidigare annat än All my friends, som ju är en höjdare. Tycker det var lite högt och lågt i övrigt (och rätt spretigt musikaliskt). Ett par låtar hade kunnat kortas ned. Stabil trea på totalen.

I grova drag så tycker jag att den började ganska bra, lite skön trip hop och Massive Attack-feeling, för att successivt bara bli sämre och sämre i takt med att den blev mer och mer experimentell och pretentiös.

Krädd för att det här var banbrytande när det kom, men personligen har jag aldrig varit något större fan av Beastie Boys eller metal-rap-genren generellt för den delen. De är inga vidare rappare och ett helt album med det här soundet är rätt utmattande. På minuskontot också att de är såna töntar.

Hade högre förhoppningar på denna faktiskt då jag verkligen gillat de lilla jag hört av dem tidigare. De kända låtarna är bra och i övrigt är det absolut inte dåligt, men jag är heller inte blown away på något sätt. Stabil trea.

Inte superförtjust i denna. Ett eget och udda uttryck förvisso, men tyckte det mestadels var rätt jobbigt, även om det glimrar till här och där.

Tycker detta var bitvis vacker och ganska trivsam lyssning, även om det blir ett jäkla pling-plongande från den något överanvända vibrafonen (?).

Gillade den här rakt igenom, men som någon annan skrev, av någon anledning var det också lite skönt när den tog slut.

Alltid gillat Janis men hade inte lyssnat på hela den här skivan. Tycker hon har så jäkla grym röst och coolt uttryck. Skivan är svinbra rakt igenom och jag pendlade direkt mellan fyra och femma i betyg. Efter moget övervägande och typ tio genomlyssningar så blir det en femma.

Det här visade sig ju vara en riktigt bra skiva rakt igenom. Hade hört 2-3 låtar sedan tidigare och övriga levererade på precis samma nivå. Kul!

Lyssnat på denna tidigare en del och tycker den är helt okej. Det är spretigt och bitvis förstås omodernt, men genomgående ändå rätt trevlig lyssning. Pluspoäng förstås för hur nyskapande detta var när det kom.

Det är ett habilt hantverk detta och väldigt jämnbra. Men det är också problemet. Det maler på runt en trea hela tiden, plus minus 0,5. Jag har svårt att behålla intresset hela vägen när det är så otroligt låååångt och relativt enformigt.

Oj, dom här har jag inte ägnat en tanke sedan jag läste en artikel om dom i OKEJ på tidigt 90-tal. Det var bitvis rätt bra (typ Secretly och Follow me down) och bitvis lite för stökigt för min smak (typ On my hotel tv). Sammantaget en rätt ball skiva dock.

Kände inte till honom sen tidigare och när jag läste om hans spektakulära död så ville man ju gilla detta. Även om det är bra så lyfter det tyvärr dock aldrig riktigt för mig. Hans röst fångar inte mig och det blir lite mellanmjölkigt hela vägen. Klar trea dock.

Kanonskiva.

Börjar riktigt bra tycker jag, gillar både Tom violence och Shadow of a doubt. Kul också med den alternerande sången (tjejen är bäst). Nästkommande Starpower tycker jag är okej men lite svagare, vilket känns märkligt då det är den enda singeln. Därefter kommer ett alldeles för långt och ganska jobbigt skit (för det är ju inte en låt), det hade man kunnat klara sig utan. Green light är åt det svagare hållet, följd av Death to our friends som är rätt bra och har ett härligt driv, men inte riktigt står på egna ben som endast instrumentell. Gillar andra halvan av Secret girl och tycker Marilyn Moore var rätt cool i sin stökighet. Madonna etc börjar lite oväntat rätt konventionellt rockigt och riktigt bra, för att därefter stökas till på ett lite mindre bra sätt. Den hade gärna kunnat få fortgå som en började. Sista låten är helt okej utan att sticka ut. Sammanfattningsvis kul lyssning och annorlunda sound som innehöll några guldkorn. Svag fyra på totalen.

Tycker Toys in the attic är bättre än denna, som saknar riktigt fullträffar (Last child är bästa låten) men fortfarande är ett riktigt stabilt rock & roll-album. En heroinstinn Steven Tylor blir ju liksom aldrig fel. Stark trea.

Aldrig hört talas om tidigare. Snurrade i högtalarna exakt hela dagen igår och i början fungerade den som rätt trevlig bakgrundsmusik men inte så mycket mer än så. Plockade efter ett tag upp ett par låtar som jag tycker stack ut lite (Up with people, Nashville parent och What else could it be). Sammanfattningsvis en helt okej skiva men som jag inte tar med mig så mycket ifrån och sannolikt inte lyssnar på igen. Svag trea.

Imagine och Jealous guy är riktigt bra låtar (är dock duktigt trött på Imagine och börjar undra om den verkligen är så bra, håller Jealous guy högre). Gillar även Gimme some truth och How do you sleep? (pluspoäng med ett diss track). Resten är helt okej. Pendlar mellan trea och fyra i betyg men landar i en stark trea.

Tycker det här var bra. Mycket synth och 80-tal förstås, men ändå inte så plastigt och tunt sound som ofta annars (kanske pga basen som sticker ut). Gillar även sången. Tycker åtminstone hälften av låtarna är riktigt bra och resten bra eller helt okej.

Uppenbart talangfulla musiker för när det är bra är det riktigt bra, särskilt instrumentellt. Det är dock ALLDELES för mycket skräp, utfyllnad, trams och allmänt mindre lyckade låtar, vilket bitvis innebär rätt plågsam lyssning. Det pretentiösa greppet med 45 korta låtar är heller ingen höjdare. Hade de valt ut de 10-15 bästa låtarna och gjort dem till fullängdare hade den här skivan fått ett mycket högre betyg.

Att Baba O’Riley är ett mästerverk och att Behind blue eyes är svinbra visste jag sedan innan, men den här var genomgående riktigt jäkla bra i övrigt också. Känns genant att inte ha lyssnat på hela albumet tidigare.

Lyssnade rätt mycket på denna back in the days eftersom jag såg dem som förband (till REM tror jag) i samband med att den släpptes. Big sur är riktigt bra och 3-4 låtar till är bra, resten okej. Trevlig och lättsam lyssning rakt igenom. Stark trea.

Pendlade mellan fyra och femma på denna. Femma eftersom jag fylls med nån sorts nostalgisk värme varje gång jag hör Jimi (lyssnade massor på honom under nåt sommarlov i högstadiet, är väl därför). Mycket är magiskt på denna, men objektivt så är den lite för lång och har ett par ”mellanlåtar” för mycket för att nå upp till högsta betyg.

Ikoniskt mästerverk.

Riktigt härlig platta som man blir glad av att lyssna på och som växer med varje lyssning. Hade bara hört Once in a lifetime tidigare men tycker hela skivan håller samma höga klass. Gillar verkligen de afrikanska och funkiga influenserna. Kommer definitivt lyssna mer på denna. Stark fyra.

Låt 1-4 är experimentella på ett bra sätt. Låt 5-6 är rätt horribla, särskilt så med tanke på längden. Sista låten är helt okej. Tyvärr drar de usla låtarna ned betyget till en tvåa. Utan dem hade det kunnat bli en stark trea (efter endast en genomlyssning).

Inte lyssnat på förut men jag gillade det här. The killing moon är riktigt bra och gillar 3-4 låtar utöver den. Resten är också helt okej. Svag fyra.

Som vanligt med Bob så känns det som att man inte lyssnat tillräckligt för att ”förstå”, men det här är i alla fall den skivan av de jag lyssnat på av honom som jag tror att jag gillar mest. Tangled up in blue och Idiot wind är grymma, resten är bra.

Under the bridge är en höjdare och finns ett gäng andra bra låtar på denna, men den är för lång och har för mycket utfyllnad. Jag gillar inte RHCP tillräckligt för att inte tröttna lite, vilket i synnerhet gäller de ”hårdare” och i mitt tycke mer pubertala delarna. Tycker de är mycket bättre i exempelvis I could have lied där gitarren ges stort utrymme. Stabil trea som kunde nått högre om den varit kortare.

Jag har alltid varit svag för 80-tals metal och det här är inget undantag. Riktigt solid skiva utan en dålig låt, även om den inte innehåller några av det stora hitsen. Njutbart rakt igenom.

Även om jag inte är någon konnässör så har jag lyssnat en del på Van Morrison till och från och jag gillar honom, även om han ibland är lite ojämn. Hade dock inte stött på denna. Men HELVETE vad bra den var. Brukar inte lyssna så mycket på liveskivor så det kanske inte säger så mycket, men det här var det bästa livelyssningen jag någonsin upplevt. Karln är ju helt enastående bra live. Han är verkligen den bästa versionen av sig själv genom hela skivan (även om det såklart har med urvalet av låtar att göra också) och det är ren glädje att lyssna från start till mål, trots att den är lång. Otroligt bra band han spelar med också. Solklar femma och den bästa/mest överraskande lyssningsupplevelsen så här långt här.

Bra och medryckande i stunden och onekligen duktiga musiker. Samtidigt gör genren i sig att jag känner mig rätt färdig efter en genomlyssning (till skillnad mot mycket annat), vilket väl måste reflekteras i betyget som får stanna på en svag trea.

The Killers har inte direkt något revolutionerande uttryck, men framförallt första halvan av den här skivan är riktigt vass, med hit på hit som avlöser varandra. Andra halvan är bra men inte riktigt på samma nivå. Klar fyra.

Oj, det här var ju riktigt bra. Älskar öppningslåten som jag efter några genomlyssningar tycker är bäst på hela skivan. Är verkligen svag för kvinnliga sångare med så här djupt röstläge. Klar fyra!

Trivsam lyssning men inte så värst mycket mer än så för min del. Börjar riktigt bra med Cherry-coloured funk, men därefter är det rätt slätstruket.

Aldrig hört dessa innan så kul positiv överraskning. Med undantag för tre lite svagare låtar så är resten genomgående riktigt bra.

Älskar Babe I’m gonna leave you och överlag är denna, precis som IV, en riktigt bra skiva rakt igenom.

Tycker Elvis är helt okej, även om det inte är något jag slänger på till vardags direkt. Gillade den förra skivan mer än denna dock.

Genomgående en riktigt bra skiva utan dåliga låtar. Möjligtvis lite för likformig, men ändå en stabil fyra.

Inget ont om JB, men det här var en spelning som jag inte tyckte fungerade särskilt bra som liveskiva. Halvdassigt ljud och hans showande och tjejernas skrikande stör mig bara tyvärr.

Inte riktigt på samma nivå som hans klassiker, men fortfarande en jävligt bra skiva rakt igenom.

Gillade denna snäppet mer än A girl called Dusty. Börjar riktigt bra och Son of a preacher man är ju fantastisk. Lite svagare mot slutet men är ju svag för hennes sound så får bli en fyra.

Det blir typ inte bättre än så här inom genren. Enbart hennes röst gör detta till en femma, men leveransen i övrigt är också oklanderlig. Riktigt hög nivå rakt igenom.

Precis som The dark side of the moon är detta också ett mästerverk, till och med snäppet bättre.

Kan mycket lite om BB och det här var inte alls vad jag förväntade mig. Mörkare och bitvis mycket mindre glättigt än vad jag trodde samtidigt som soundet spretar åt olika håll. Tycker en del är rätt bra och annat mindre spännande.

Tycker denna var snäppet sämre och mer ojämn än debutskivan. Generellt är mitt omdöme liknande, dvs det är bitvis rätt bra men bitvis också rätt jobbig lyssning. Gillade Stereotype mest.

Aldrig hört talas om dessa tidigare. Härlig start, första låten är medryckande och riktigt bra! Lite mer musikaliskt sofistikerat än mycket annan punk. Gillar tempot och energin i hela den här skivan. Var riktigt bra lyssning under ett träningspass.

Varför i hela helsefyr har jag inte lyssnat mer på SP är frågan? För det här är ju riktigt jävla bra. Inte bara Disarm och Today som jag hört tidigare utan i princip varenda låt är grym (hade möjligen kunnat kortas med typ två låtar).

Garagesound är normalt inte min kopp te, men det här är en riktigt tight och jämn skiva med nästan uteslutande bra låtar, så den landar i en mycket stabil fyra.

Betygsätter den brittiska versionen, som tyvärr saknar Paint it black (den har dock Out of time som är bra). Gillar den här mer poprockiga versionen av Rolling Stones framför den mer bluesiga och sammantaget är det här en rätt bra skiva men med få låtar som sticker ut (Under my thumb undantaget). Hade kanske kunnat bli ett snäpp högre betyg för den amerikanska (lyssnade på den en gång också), dels för att Paint it black är svinbra men också för att den är nedkortad och lite tightare.

Man gillar ju Red Alert, om inte annat av nostalgiska skäl. I övrigt tycker jag att det blandas och ges. Ibland får de till rätt coola och bra grejer och ibland är det mindre lyckat.

Ptja, vad ska man säga? Trevlig lyssning men med något begränsad verkshöjd.

Alltid gillat Cyndis röst och första halvan av den här skivan är riktigt bra, även om det förstås är väldigt 80-taligt. Räcker till en svag fyra på totalen.

Jag har aldrig varit något superfan av RATM, vilket jag tror beror på att jag generellt inte tycker det skrik-rap-rockiga och pubertala uttrycket är jättebra (samma med t ex Beastie Boys). Med det sagt så gav jag den här skivan många chanser och de har verkligen sina stunder när de är grymma, men för mig blir det i längden lite för repetitivt över en hel platta. Vissa låtar, t ex Settle for nothing, tycker jag är rent plågsamma (trots den Kirk Hammet-inspirerade gitarrslingan). Stark trea.

Jaha, nej det här var ju inte så bra. Kan man inte sjunga får man visa pattarna I guess.

Tyckte först det kändes lite platt och tråkigt men den växte med fler genomlyssningar. Gillar de melodramatiska och suggestiva soundet. Det är jämnbra hela skivan men tyvärr är det få låtar som riktigt höjer sig över de andra. Stabil eller kanske t om stark trea.

Nja, jag gillar varken hennes röst eller kompositionerna överlag på den här skivan. Ett par låtar i början är okej men It was a pleasure then är ju bara högtravande trams som ska straffas betygsmässigt.

Väldigt mycket bra på den här skivan, men också några bottennapp. My guitar gently weeps, som jag verkligen älskar, är dock för mig den enda absoluta fullträffen. Som helhet ändå en fyra.

Riktigt bra skiva/spelning rakt igenom. Det enda negativa är lite väl utdragna solon här och där som nog gjorde sig bättre live, men i övrigt oklanderligt. Hade varit jävligt coolt att se live.

Tyckte Surf’s up var mer spännande, även om den också var mer ojämn. Den här skivan är, i alla fall i min värld, det mer klassiska BB och det är helt okej.

Visst, det är rätt enkelt, förutsägbart och publikfriande, men ändå rakt igenom jävligt bra. Några riktiga hits och i övrigt hög nivå från start till mål. 57 minuter totalt och ett par onödigt långa låtar blir förvisso lite utmattande till slut, men tycker ändå fyran är solid.

Även om det är lite väl svulstigt och bombastiskt ibland - och förstås väldigt mycket 80-tal - så är det väldigt välproducerat. Även sångmässigt mycket bra. Problemet är dock att låtarna trots detta i de flesta fall inte är så mycket mer än okej. Det blir också lite väl enformigt under en dryg timme. För ovanlighetens skull tycker jag att andra hälften av skivan är klart bättre än den första.

Sett denna flera gånger tidigare och alltid tyckt att Nirvana är bättre i det här mer avskalade formatet än på studioalbumen, kanske för att Kurts röst får mer utrymme. Otroligt bra rakt igenom, trots att många av de stora hitsen utelämnats. Grymma covers också, särskilt The man who sold the world och Where did you sleep last night.

Lite rockigare än vad jag hade förväntat mig. Inte min stil, men helt okej ändå.

Enkel och lätttillgänglig mellanmjölk. Det är inte dåligt, men utan energi och man har svårt att hänföras. Svag trea för lyssningen är ändå rätt behaglig.

”Led Zeppelin” och ”IV” tycker jag är något bättre då de har en lite högre högstanivå, men även denna är riktigt bra rakt igenom.

Kanske lite banbrytande när det kom, men det här är ofrånkomligen flera pinnhål under det Pink Floyd man älskar.

Gillade denna (trots att jag bara hann med en genomlyssning) och hade varit coolt att se live. Medryckande och kräver aktiv lyssning. Några partier spårade ut lite väl mycket mot slutet, men annars bra!

Flera låtar är tyvärr helt eller delvis generisk radiomusik/listpop, som jag verkligen är allergisk emot (exempel är Blank space och I wish you would). Det är synd eftersom Taylor uppenbarligen har talang och sjunger bra. Ska dock sägas att det finns ett par låtar som har lite mer karaktär och därmed sticker ut åt det positiva hållet. Tycker t ex Wildest dreams och Clean är okej. Även Shake it off och Bad blood är hyfsade. Att hon hyllas som en stor textförfattare är helt obegripligt, åtminstone om denna skiva är representativ. Det är till stora delar uttjatade kärleks- och relationstexter som ChatGPT skulle kunna ha skrivit. Sammanfattningsvis är det egentligen inga stora fel på hantverket i sig, men det är musik som verkligen inte väcker någonting hos mig. Förstår dock att den kan uppskattas av osofistikerade människor (läs barn), alternativt vuxna utan själ. Stark tvåa.

Blev ju positivt överraskad av Alice Coopers första skiva vi lyssnade på och tycker även denna håller en bra nivå. Blir en fyra åt den svagare hållet även på denna.

Habil och poppig punk som var lätt att digga med till. Dock var det inget som stack ut direkt, så kommer troligtvis inte slänga på denna fler gånger.

Hann bara med en genomlyssning, vilket säkert inte gjorde den rättvisa med tanke på hur mycket Songs in the key of life växte på mig efter flera lyssningar. Stevie är ju så otroligt begåvad, så allt han gör blir ju som sämst hyfsat bra. Tycker inte denna når samma nivåer som ”Songs” utan är mer i stil med ”Fulfillingness” (den första skivan vi lyssnade på av honom), kanske t om något bättre. Stark trea.

Väldigt easy going jazz som är behaglig att lyssna på och enkel att tycka om.

Jag kommer nog aldrig helt att kunna omfamna den här typen av indiesound med oren ljudbild och för lågt mixad lite gällt gnyende sång. Med det sagt så är ändå det här en riktigt bra skiva, och det är främst några låtar i början som lider av nyss nämnda problematik. Hög nivå rakt igenom!

Kände ändå lite pepp under första låten men tappade gradvis intresset då den gode Ray visade sig leverera helt generisk cowboy-country. Det är inte dåligt, men helt ointressant.

Av de hela album jag lyssnat på av Bob är nog detta bäst hittills. Gillar den här versionen av honom, både röstmässigt och atmosfären generellt.

Melankoliskt och rätt deppigt, men ändå fint. Mer förmedlande av känsla och stämning än en stor musikalisk upplevelse. Svag trea.

Är väl kanske inte musik jag själv sätter på, men gillar ändå detta och den goa feelingen man får av att lyssna.

Till skillnad från Purple Rain tycker jag inte att denna hade några ordentliga hits som stack ut. Sen är ju Prince lite kul att lyssna på eftersom det är så varierat och han är så originell. Men summa summarum tycker jag inte att det här är jättespännande och på det så blir det lite väl mycket 80-tal på det synthigt dåliga sättet. Svag trea (efter endast en genomlyssning förvisso).

Aldrig hört talas om dessa och blev positivt överraskad. Catchy rock n roll med melodier och refränger som är lätta att tycka om redan vid första lyssningen. Sen är det inte särskilt nyskapande eller unikt och oklart om det håller i längden, så får bli en svag fyra.

Aldrig hört talas om. Absolut inte dåligt, men samtidigt är det här ett band vars existens jag kommer att glömma bort i samma sekund som jag avger den välförtjänt svaga trean.

Alltid gillar Willie och kul med ett konceptalbum, men rent musikaliskt är det lite för slätstruket för att kunna bli mer än en trea.

Första halvan är riktigt jäkla bra och Running up the hill förstås helt enastående bra. Älskar Kates röst och unika uttryck. Den andra mer experimentella halvan är mer ojämn, men som helhet är detta en solklar fyra.

Jag har försökt förstå storheten med Nick Drake tidigare utan att riktigt lyckas och nu har jag gett den här skivan rätt många genomlyssningar. Hans röst är rätt medioker och melodier/gitarr banala, om än absolut habila. Återstår gör då texter och den melankoliskt deppiga känsla han förmedlar, men för mig räcker inte det i sig för ett högre betyg än en trea. Kan inte låta bli att misstänka att han fått lite oförtjänt hype för att han dog tidigt.

Otroligt att det här är samma band som släppte Who’s next bara fyra år senare. Även om man bortser från tramset, vilket man inte kan vid betygsättningen, var det ganska ordinärt, med endast någon enstaka låt som stack ut åt det positiva hållet.

Inte hört tidigare (förutom Don’t you want me) men det här tyckte jag var kul! Kanske ska sadla om till synthare så här på ålderns höst?

Två bra låtar (framförallt Buzzin fly men även Sing a song for you), en bitvis bra men på totalen bara hyfsad eftersom den är på tok för lång (Gypsy woman) och resterande tre usla i lite olika utsträckning. Ihopviktat blir det en svag trea.

The Passenger är ju enastående bra och tycker denna håller riktigt hög kvalitet rakt igenom (Sixteen är den enda svaga låten). Mycket mer finess och välproducerat än The Stooges. Stark fyra.

1995 var verkligen peak britpop. Alla låtar på den här skivan rör sig på en skala mellan bra och svinbra.

Ganska ohotat det sämsta album jag lyssnat på någonsin.

Tycker mycket om fransk hip-hop generellt med denna lider, precis som all hip-hop från 80-talet och de första åren på 90-talet, delvis av lite underutvecklade produktioner och primitivt flow. Hans nyare grejer är bättre. Med det sagt är det här forfarande mycket bättre än det mesta från samma era. Stark trea.

Inte dåligt direkt, men det här är inte min typ av musik och jag har svårt att behålla intresset genom en hel skiva. Halvvägs in ville jag mest att det skulle ta slut.

Ramones är helt okej, men är jag den enda som tycker Joey låter lätt utvecklingsstörd?

Inte hört tidigare förutom Time of the season, som är fantastisk. Tyckte generellt att den var lite meh efter första genomlyssningen men den växte faktiskt rejält efter ytterligare några vändor. Pendlar mellan trea och fyra men landar i en stark trea.

Onekligen ett udda uttryck, men tyckte det var kul lyssning och att det fanns en hel del godbitar.

Stabil och gediget hantverk men ändå inget som riktigt sticker ut. Behaglig lyssning rakt igenom dock.

Precis som 1:an och 3-4 så är även denna riktigt bra rakt igenom. Blir fan inte mer rock n roll än så här.

Gillade denna mer än OK computer och Hail to the thief. Högre nivå rakt igenom och exempelvis Reckoner är riktigt grym.

R&B har väl aldrig varit min genre riktigt, men det här är ju riktigt riktigt jäkla bra. Känns sjukt att inte haft bättre koll på honom.

Det här gillade man ju redan vid första genomlyssningen, väldigt lättsmält och jämnbra. Inget som verkligen sticker ut dock, men en stark trea får det bli.

Svår att betygsätta neutralt då jag haft en svårt intim relation med den här skivan (den och Coolios Gangsta’s paradise var de första hip hop-skivor jag köpte som 13-åring). Har snurrat hundratals gånger på pojkrummet. Hursomhelst är den förstås inget annat än ett mästerverk under en era då hip hop var som absolut bäst. Att outrot är typ bästa låten på skivan, trots alla andra hits, säger allt.

Tycker de två första och de tre sista låtarna var hyfsat bra. Däremellan rätt trist. På totalen ändå en relativt stabil trea.

Changes och Life on Mars? är enastående bra låtar, det visste jag sen tidigare. Inte lyssnat jättemycket på Bowie generellt och efter en första genomlyssning så tyckte jag nog att resterande var sådär. Gav mig dock fan på att verkligen ge den chansen och den växte helt klart efter totalt 5-6 lyssningar. I princip alla låtar är bra förutom Oh you pretty things, Kooks och Fill your heart som är svagare och/eller lite jobbiga.

Sveptes verkligen med i denna från första sekund och sen flöt det bara på, även om andra halvan inte är lika stark som första. Överraskande med tanke på att Fever to tell var svinjobbig. På denna kommer verkligen tjejen (som man ändå gillade på förra plattan) till sin rätt. Klar fyra.

Det här tycker jag var en rätt kul överraskning. Skön 80-talsfeeling och Michael Jackson-vibe i produktionerna och catchy låtar som var lätta att gilla. Gillar franska halvan bäst.

Skön vibe och kul nyskapande sound. Också väldigt välproducerad. Saknar dock de där riktiga hitsen som man känner att man måste spela igen och igen, men blir ändå en svag fyra för hantverket.

Outkast är tveklöst topp 10 bästa hip-hop-akterna (kanske t om topp 5) och även om jag nog håller ATLiens och Aquemini något högre än denna, som är mer experimentell och nyskapande än föregångarna, så är det en solklar femma.

Gubbrock när den är som bäst. Man kan ju inte annat än älska känslan man får av det bluesrockiga i kombination med Fogertys röst.

Otroligt vilken bra jävla platta från start till mål. Välproducerat, genreöverskridande och varierat sound, men ändå på något sätt sammanhållande genom hela albumet. Hade inte hört talas om honom tidigare och sådana här överraskningar är verkligen behållningen med all tid man lägger ned på detta. Ser fram att lyssna mer på denna och hans andra grejer.

Mycket pojkrumsnostalgi på denna då jag tror det var den första metal-skivan jag köpte själv efter att ha lyssnat på farsans Black Sabbath-skivor. Var 25 år sen jag lyssnade senast men tycker fortfarande det är riktigt bra.

HC är ju en höjdare och jag tycker att skivan börjar bra generellt. Det är genomgående ett väldigt solitt hantverk och ingen låt är dålig, men det är också lite slätstruket och tråkigt (vågar man säga själlöst?), i synnerhet andra halvan. Stark trea ändå.

Alltid varit svag för Morrissey även om han tyvärr är rätt dum i huvudet. Flera riktigt bra låtar på denna.

Gillar att det är så gitarrdrivet, även om det bitvis blir lite väl utdraget. Layla är förstås enastående bra, men utöver den inte så mycket som verkligen sticker ut. Skulle säkert växa med fler lyssningar, men hinner inte med det så får bli en stark trea.

Nej, jag orkar inte riktigt med detta (precis som sist). Sabotage är bra dock.

Gitarren är den stora behållningen med denna. I övrigt rätt slätstruket.

Leonard är en gammal favorit men jag har inte lyssnat på honom på väldigt länge. Det ångrar jag nu för fan vad fin och stämningsfull den här skivan var (om än deppig).

Vilken röst och vilken entertainer. Det är precis så här ett livealbum ska vara. Omöjligt att inte ryckas med och bli glad av denna. Som vanligt önskar man att man hade varit där.

Helt klart underhållande lyssning, även om det musikaliskt inte är helt fantastiskt. En del texter är rätt kul, särskilt i den här kontexten. Inramningen och att det är live är ju halva grejen.

En skiva jag äger och lyssnade en del på när det begav sig. Self esteem är förstås svinbra. De övriga singlarna samt What happened to you? är också bra. Däremellan är det dock lite för mycket utfyllnad, lite för enformigt och med lite för dålig melodiös variation. Blir en trea med extra guldkant för nostalgin och för att ju Offspring är jäkligt bra när de är som bäst.

Kul med ännu mer trip-hop (för det här är fan inte rock) och med ett rätt unikt sound, vilket alltid uppskattas. Det är inte lika bra som t ex Portishead och Massive attack, men gillar det ändå. Svag fyra och skulle säkert växa med fler lyssningar.

Det här riktigt riktigt bra - punk när den är som absolut bäst. Oavsett om man gillar genren eller inte, dras man inte med av energin i den här skivan är man död inombords. Stark fyra på gränsen till femma.

Kan inte påminna mig om att jag hört något av A-ha utöver Take on me och det här var faktiskt bättre än jag förväntat mig. Singlarna är bra allihopa. Inte lika starkt utöver dem, men ändå en låg lägstanivå. Stark trea.

California dreamin’ är verkligen svinbra och fanns en eller ett par till hyfsade dängor, men i övrigt var det inget som väckte särskilt mycket inom mig. Det är inte dåligt, men bara så slätstruket sextiotalstrist.

Lite småtöntigt förstås, men musikaliskt tycker jag det här är skitbra. Bortsett från Invaders och Gangland är alla låtar på skivan fyror eller bättre, med Hallowed be thy name som kronan på verket. Stark fyra.

Mer 80-tal än 90-tal över denna, med mycket avskalade trumdrivna produktioner och rätt simpelt flow. Tycker dock ändå att LL levererar bättre rap, intensitet och känsla än de flesta på den här tiden och till och från så kommer lite sköna samplingar och mer ”sofistikerade” grejer som andas mer 90-tal. Around the way girl och Mama said knock you out är bra exempel på det. På det stora hela är den lite för lång och lite för mycket 80-tal för att nå högre än en trea dock.

Jag kan uppskatta grime i lagom doser, men över nästan 60 min blir det lite för mycket. Bitvis är det dock bra, eller snarare coolt i sitt unika uttryck. Pluspoäng också för att Dizzee är en bra rappare. Tycker sista låten Do it! är bäst.

Älskar Daft Punk (framförallt RAM som är deras musikaliska peak) och även om den här inte är deras bästa skiva så är det bitvis mycket bra. Den är dock lite för lång och ett par spår håller inte riktigt måttet, så blir ”bara” en fyra i betyg.

Kvalitetsskiva rakt igenom kryddad med ett par riktiga topplåtar.

Älskar R.E.M. och rent emotionellt så skulle jag vilja sätta en femma, men deras senare album från början på 90-talet är bättre och den här når inte riktigt hela vägen dit. Det är forfarande riktigt bra dock, så fyran är solklar.

Aldrig varit något superfan av TCB, men Q-Tip är ju rätt bra. Det är välproducerat och väl genomfört, men lite tråkigt och inget som sticker ut. Förstår inte riktigt hur den här plattan har hamnat på listan (eller det förstår jag visserligen eftersom gubbjävlarna i panelen definitivt inte kan något om hip-hop) - det finns så mycket annat som hade förtjänat platsen.

Det är ju pubertalt förstås och bitvis lite jobbigt, men jag tycker fan det här också har något, kanske för att jag lyssnade på det en del när det begav sig. Fick upp ögonen för Fred Durst som ”rappare” efter låten N 2 Gether Now som han gjorde med Method Man på skivan innan denna. Lyssnade på den här skivan med rätt stor behållning, så det blir en stark trea.

Avsaknad av melodier (eller i alla fall väldigt sparsmakat med), sång (det skriks) och tempoförändringar (det går så jävla snabbt hela tiden) gör tyvärr att man får andnöd av att lyssna på detta. Och då gillar jag ändå metal generellt.

Chris röst är fantastisk och det här är en bra skiva rakt igenom, men skulle enligt mig behövas ett par låtar till i samma klass som Black hole sun och Fell on black days för att kunna bli högsta betyg. Nu blir det lite för långt, lite för mycket utfyllnad och lite för repetitivt. Fortfarande riktigt bra dock. Stark fyra.

Bra fart och lite kul lyssning, men generellt är inte det här en genre jag är helt såld på. Tycker det blir lite för hetsigt och stressigt emellanåt, men gillar samtidigt energin så blir en svag trea.

En av få skivor med Van som jag lyssnat på sedan tidigare, eftersom den är så jäkla bra. Inte riktigt en femma, men snudd på. Hög kvalitet rakt igenom.

Precis som jag gillade sångerskan i Yeah Yeah Yeahs så gillar jag sångerskan i Pretenders, det är verkligen hon som bär upp det här albumet. Lite svajigt i början, men tyckte det var trevlig lyssning under hela andra halvan. Inte tillräckligt många låtar med samma höjd som Brass in pocket för att bli mer än en stark trea dock.

Nja jag vetefan, det här plingiplongandet var inget höjdare.

Så mycket kvalitet på den här skivan att den om den kortats ned till en enkelskiva (med rätt låtar) hade varit en solklar femma. Nu blir den lite för lång och med några låtar man kunde klarat sig utan, men på det stora hela ändå imponerande bra. Stark fyra.

Jag erkänner, jag är en fanboy och jag tycker Oasis var så jävla coola. Älskar den här skivan.

Hade inte fattat att Sade var ett band, man lär så länge man lever. Svårt att tycka illa om den här. Hon sjunger bra och det är trevligt och mysigt rakt igenom, men lite för mycket cocktailbar för att kunna bli mer än en stabil trea.

Börjar bra (första låten är bäst) och alltid uppfriskande med lite kamp. Medryckande och bitvis träffar han rätt, men över en hel skiva blir det lite för repetitivt och enkelspårigt för att kunna bli mer än en trea. Han skulle behöva haft en bättre röst för att lyfta till nästa nivå.

Nja. Några okej låtar men för mycket trams och tönterier. I synnerhet andra halvan drog ned betyget.

Inte min favoritgenre men tycker ändå detta är rätt bra. 3 av 8 låtar är riktiga klassiker och resten är stabila treor, så blir en svag fyra i betyg.

Funk är ju trevligt och lättlyssnat, men tyckte inte detta stod ut särskilt mycket. Blev lite långrandigt över en hela skiva, men helt okej ändå.

Nej, det här var ingen höjdare tyvärr, framförallt pga ”sången”. I övrigt är det bitvis helt okej.

Var lite ambivalent för denna, men landar i att de infantila texterna som helhet ligger honom i fatet (även om de här och där har sina behållningar). Musikaliskt i övrigt är det helt okej utan att på något sätt sticka ut, så för mig blir det en svag trea.

Hade aldrig hört talas om dem förut. Fin och väldigt välproducerad. Växte med flera genomlyssningar. Förstår inte riktigt storheten med White winter hymnal som verkar varit lead single och har överlägset mest spelningar på Spotify. Föredrar exempelvis Your protector, Blue ridge mountains och He doesn’t know why. Stabil fyra, även om den är mer jämnbra snarare än att ha låtar som verkligen sticker ut.

Jag är ju en sucker för Metallica och har lyssnat mycket på denna genom åren. Master of puppets och Welcome home är ikoniska. Orion är förmodligen den bästa instrumentella hårdrockslåten som gjorts. Däremellan är det dock några låtar som är lite för mycket trash för min smak (Metallicas peak är enligt mig Black album där man gick ifrån detta). Solklar fyra dock.

Helt okej stabilt skiva men tycker inte denna hör till någon av hans bättre. Två bra låtar i Mr tambourine man och Love minus zero, i övrigt okej.

Även om det är svårt att behålla fullt fokus under en dryg timme så var det här jäkligt trevlig lyssning. Extremt imponerande att han improviserade ihop allt också.

Kan inte säga att jag lyssnat på dem tidigare, men är ju svag för bluesrockiga gitarrer och för mig är det här härlig lyssning rakt igenom utan att jag tröttnar. Kommer lyssna mer på dem.

Habil poppig och catchy rock som är enkel att gilla. Musikaliskt är det dock egentligen inget som riktigt sticker ut, men sångaren har något som jag gillar så får bli en fyra med nöd och näppe.

Inte lyssnat speciellt mycket på Beatles. Tycker den börjar bra de tre första låtarna, men därefter blir det gradvis sämre, lite tråkigt och plojigt. Har t ex väldigt svårt för When I’m sixty four som bara låter tramsig och töntig. Blir en trea på totalen då jag inte förstår den påstådda storheten med denna.

Tycker denna var snäppet bättre än The Slider så blir en mer solid fyra.

Det här är en genre jag är svag för och mår bra av att lyssna på. Har hört en del av honom sen innan (You wish och Les nuits är en fantastiska), dock inte den här skivan. Gillar det repetitiva, de jazziga beatsen, det suggestiva och inslagen av trip-hop och hip-hop. Pipes honour är en riktig höjdare men även exempelvis Nights introlude, Tha Journey, Rise och Bless my soul och Gambia.

Nja jag vetefasen. Saxpunk är uppenbarligen inte min grej (och då gillar jag ändå sax) och jag tycker inte hennes sång imponerar. Helt okej i övrigt. Stark tvåa.

Gillar Pick up your feelings, men i övrigt var det här ganska slätstruket, utan att vara dåligt. Hennes röst är bra men produktioner är lite väl avskalade och banala. Temat och snacket är också småtöntigt och pupertalt och bidrar inte med något positivt. Trea åt det svagare hållet.

I stora delar är den här skivan så jävla bra och man vill ju att ett så här grandiost projekt ska vara en femma, men det blir liiite för mycket utfyllnad här och var för att vara perfekt. Stark fyra dock.

Mörkt, industriellt, brittiskt och tunga basgångar - what’s not to like?

Robert envisas med att plocka ut hiphop från sent 80- och tidigt 90-tal (för att de var föregångare får man gissa), trots allt fantastiskt som sprutade ut bara ett par år senare men som uppenbarligen inte platsar. Jag gillar Pharcyde, men deras skiva från 95 är bättre av precis samma skäl som jag redan skrivit i hälften av alla tidigare hiphop-recensioner.

Inleder riktigt starkt, tappar lite i mitten och avslutar starkt. Inte riktigt lika jämn som Funeral, men tycker produktion och mixning är cleanare och bättre här. På totalen en riktigt bra skiva som växte med flera lyssningar.

Nej, det här ynkliga ylandet var inte för mig.

Inte min genre och har svårt för när sången är distad och mixad så långt bak, blir lite för mycket fritidsgårdskänsla för min smak, vilket jag tycker gäller även musikaliskt i övrigt (t ex trummorna). Bortsett från detta så är det helt okej och finns några bra låtar.

Börjar bra med 1999 och framförallt Little red corvette, som är bäst på skivan. Därefter är det väldigt blandad kvalitet, bitvis dåligt, för långt och 80-tal som åldrats illa, bitvis helt okej (t ex Let’s pretend we’re married). Svag trea.

Det här var en kul överraskning. Tycker det är riktigt jäkla bra från första låt och hela vägen i mål. Stark fyra!

Lite kul koncept och det finns uppenbarligen talang här för en hel del ”låtar” och melodier är riktigt bra (en del skräp också förvisso men en majoritet har ändå nåt). I andra vågskålen ligger att det låter förjävligt, kombinerat med frustrationen över att de bra delarna inte fick bli de kompletta och ordentligt inspelade/mixade låtar de förtjänade att bli.

Lyssnat igenom denna säkert ett 10-tal gånger nu och det går inte att komma ifrån att det är en riktigt bra skiva, den bästa jag hört av Beatles. Tycker inte att andra halvan är tillräckligt bra för att det ska kunna bli högsta betyg, men en stark fyra är det.

Ikonisk, trendsättande och så jävla välproducerad jämfört med allt annat under den här tiden.

Faktiskt lyssnat en hel del på denna sen vi började med det här projektet och jag snöat in lite på jazz. Tycker det är en sjukt bra skiva som jag alltid blir på bra humör av att ha på.

Det här tycker jag var en kul överraskning som var lätt att tycka om. Så här ska cowboy-country låta!

Några okej låtar, men mycket är faktiskt också helt vedervärdigt.

Duktiga musiker helt klart och verkligen inget fel på hantverket, men det är någon typ av X-faktor som saknas. Trevlig lyssning rakt, men saknar åtminstone ett par låtar som sticker ut. Stark trea.

Har varit hooked på Amy ända sedan jag såg dokumentären om henne. Lyssnat mycket på den här skivan, som jag tycker är enastående bra. Hennes röst är otrolig och helt unik, men även texter, produktion och stämningen överlag är riktigt bra. Obegripligt att Rehab var den största singeln, tycker inte ens den är topp fem.

Trots att det här är en skiva jag har och har lyssnat en del på så är det inte någon av mina stora favoriter av Metallica. Över en dryg timme så blir det lite utmattande när det är så oerhört riff- och trumtungt, (thrashigt) och därtill ganska sparsmakat med solon och det melodiösa generellt. Det är lite obalanserat helt enkelt. Bitvis är det förstås riktigt bra dock (One, To live is to die, Blackened, Eye of the beholder) så jag pendlar mellan tre och fyra i betyg. Blir en svag fyra eftersom det ändå är Metallica.

Även om förra skivan vi lyssnade på innehöll fler hits så gillar jag nog denna mer som helhet. Tycker det är ett skönt flyt genom hela plattan och trivsam lyssning rakt igenom. Stark trea.

Den sjätte delen av Tarkus, som startar vid 12:47, är fantastiskt jäkla bra. Just den delen skrevs tydligen av Lake, till skillnad från resten som skrevs av Emerson (smärtsamt tydligt vem av dem som hade talangen för att göra hits). Mycket irriterande att de bakat ihop allt till en lång låt så att man inte kan lyssna enbart på den bra delen, eftersom resten är sådär. Utöver Tarkus tycker jag att det var helt okej. Trea på totalen.

Lyssnade på denna på ett tåg där jag satt och tittade ut på en solnedgång över ett vinterlandskap, så det var onekligen helt perfekta förutsättningar för en bra upplevelse. Gillar Willie generellt också, så det blir en stabil fyra.

Garagesound brukar inte vara min grej men det här var cleanare/bättre än mycket annat och jag tycker att skivan som helhet är hyfsat bra om än lite ojämn. Skulle möjligen växa med fler genomlyssningar men har inte tid med det tyvärr.

Stabilt rakt igenom utan att ha några spår som riktigt sticker ut. Inte lika bra som Superfly, men en stabil trea.

Sign your name och Wishing well är ju klassiker och tycker denna höll ihop bra rakt igenom. Lider lite av 80-talsproduktionerna på ett par låtar, men ändå en bra skiva.

Inte lyssnat på honom tidigare, men det här var ju riktigt trevlig gubbrock som var lätt att tycka om.

The Doors är coola för att de har ett så otroligt särpräglat sound. Utan att vara ett superfan så är det här är ändå en bra skiva med ett par riktiga fullträffar och inga direkta bottennapp.

Önskar att jag hade haft tid att lyssna igenom denna flera gånger. Nu blev det bara två och den växte från en trea till en fyra vid andra genomlyssningen. Gillar i synnerhet den första halvan, men ska lyssna mer på hela skivan när tillfälle ges framöver.

Varken hört eller ens hört talas om denna tidigare, vilket i och för sig kanske inte säger så mycket. Tycker att den var överraskande bra. Inte lika bra som Abbey Road, men jämnbra över hela linjen och utan tramslåtar. Svag fyra (efter endast en genomlyssning).

Några inslag hade man kunnat klara sig utan, men på det stora hela en rätt cool och stämningsfull skiva. Pluspoäng såklart att den kom 1974.

Kände direkt vid första lyssningen att den här jäkeln hade något och den växte verkligen med flera lyssningar. Lite experimentell, men tycker det mesta dels fungerar riktigt bra. Kul överraskning då jag inte hört tidiga Genesis förut.

Habilt hantverk men inget jag kommer sätta på i framtiden.

Älskar den här skivan, svinbra rakt igenom.

En av de mer solklara femmorna på den här listan. Legendarisk och fulländad.

Jag tillhör dem som verkligen avskydde Timbalands stil när den slog igenom. Så här 20-25 år senare är jag nog lite mer förlåtande och jag kan erkänna att han ibland har sina förtjänster, men mycket är fortfarande inte bra och jag har fortfarande väldigt svårt att se storheten i t ex Work it, som jag tycker hör till de sämre låtarna på den här plattan. Missy är i mitt tycke inte så mycket mer än en okej rappare och det kanske är därför som jag tycker att collabsen sticker ut som de bästa låtarna. Mest gillar jag Bring the pain, vilket också surprise surprise råkar vara den låt som har den minst Tibalandiga produktionen. Andra halvan där hon mest kör solo är rätt svag. Hon avslutar med ”hopefully you felt some old school flavor in there”. Nej, det gjorde jag inte och om jag gjorde det så var det tack vare Method man och Jay-Z.

Inte riktigt på samma nivå som Exodus, men detta är också en otroligt bra skiva. Stark fyra.

Tycker denna var helt okej och lite imponerande att den kom redan 89. Finns ett par mindre lyckade låtar, men exempelvis Pacific 202 är riktigt bra.

Inte förtrollande på samma sätt som Disintegration och Songs of a lost world, men ändå The Cure när de i mitt tycke låter som bäst. Genomgående en riktigt bra skiva.

Måste erkänna att jag inte lyssnat på hela denna skiva tidigare, trots att jag är en sucker för Bruce. Utöver de låtar jag redan kände till så får man konstatera att den är för jävla bra faktiskt. Vägde lite mellan fyra och fem men landar i en rejält stark fyra.

Oklanderligt hantverk men för tråkigt för att kunna bli mer än en trea.

Joni har varit lite av en blind fläck för mig så det här ska bli spännande… Efter flera genomlyssningar kan jag konstatera att skivan växer men att jag gillar andra halvan klart mer än den första (kul när det händer, det hör inte till vanligheterna). Om första halvan är en trea så är andra halvan en fyra. Känner mig generös och avrundar uppåt. Ska definitivt lyssna på lite annat av Joni.

Uppskattade denna mycket mer än vad jag trodde. Title music, Countess’ caper, Baby let’s dance together och Romantic theme är alla riktigt bra. Däremellan är det mer traditionellt indiskt och det är inte lika bra, men att 40% av skivan håller hög klass räcker definitivt till en trea i betyg.

Även om jag hört hans version av Without you tidigare så är Harry nog inte ett namn jag hade snutit ur mig i ett musikquiz. Men det här var ju en riktigt solid skiva med jämnhög nivå och flera riktigt bra låtar. Kul! Pluspoäng såklart för titel och omslag - Harry verkar ha varit en riktig livsnjutare.

För mig är det här så mycket trea det kan bli. Inget fel på hantverket och man gungar med hyfsat i låtarna, som puttrar på med samma struktur och ”formulaiska” uttryck genom hela skivan. Det är något som saknas för att lyfta det till nästa nivå, inte ens hitsen tycker jag sticker ut särskilt mycket. Solid trea som sagt.

Experimentellt men tyckte det var kul och intressant lyssning. Spretar en del mellan ren ambient och mer traditionell rock (St Elmo’s fire är bra), så lite svår att betygsätta. Väldigt välproducerat så åtminstone en trea ska den ha i alla fall.

Lyssnat igenom flera gånger nu och tycker den är helt okej utan sticka ut utöver de två singlarna som är rätt bra. Kan inte direkt säga att den växte med flera genomlyssningar heller. Stabil trea.

Det är var en kul överraskning och en riktigt bra skiva, snacka om underskattad artist. Går ut riktigt starkt med Stolen car, som jag fastnade för direkt. Även Central reservation och den trip-hopiga Stars all seem to weep är riktigt bra låtar. Däremellan är det också bra, om än inte riktigt på samma nivå. Hennes röst är fantastisk.

Solid bluesrock, men blir lite enformigt och utöver La Grange är det inte tillräckligt många låtar som sticker ut för att jag ska tycka att det är mer än en stark trea.

Enastående bra skiva och tillsammans med Out of time R.E.M:s absoluta peak. Mästerverk.

Att det är studioinspelat med fejkad jazzklubb ger lite avsmak. Eggs and sausage är en bra låt och jazzen är det inget fel på, men på det stora hela är det för mycket ointressant snack och i övrigt inte så spännande.

Baserat på min mycket begränsade erfarenhet av bossa nova får jag konstatera att det är väldigt svårt att ogilla, men också svårt att bli riktigt begeistrad av. Det här är inget undantag. Det puttrar på och är myspysigt hela tiden, men lyfter inte till några högre höjder än en trea. En stabil sådan dock.

Det här var en kul överraskning för mig (inte hört något annat än Don’t you från dem tidigare). Gillar genomgående atmosfären, som jag tycker har lite synthiga men framförallt basdrivna The Cure-vibbar. Mest imponerande är dock att i princip alla låtar (inte bara singlarna) ”har något” och att det är väldigt lite utfyllnad. Kommer definitivt lyssna mer på dem om sisådär tre år när det här vansinnesprojektet är över. Solid fyra.

Tycker det här är bra och gillar lågtempo-funken. Låtarna bedömda var för sig är alla uppe och nosar kring fyrastrecket, men som hel skiva betraktat så blir det möjligen lite väl långa låtar och lågt tempo. Svag fyra för det är trots allt ett riktigt bra musikaliskt hantverk.

Nej, det här är inte min grej. Gillar inte garagesoundet på merparten av låtarna, gillar inte hans röst, gillar inte det experimentella försöken, gillar faktiskt inte ens någon av singlarna särskilt mycket med ett litet undantag för The denial twist som är helt okej. White blood cells var bättre.

Säger som på förra plattan, hon har en fantastisk röst men låtarna gör inte tillräckligt med mig för att det ska kunna bli mer än en trea.

Börjar helt vedervärdigt och får mig direkt på dåligt humör. Sen kommer Wail och då inser man att det ändå finns något där, djupt begravet under allt fritidsgårdsreplokalliknande bajs. Därefter återgår det till samma skit igen. Mönstret upprepar sig, här och där skymtar bra grejer fram insprängt mellan allt oljud och trams. Skit ska skit ha och eftersom stora delar av detta gav mig försämrad livskvalitet så förtjänar det inget annat än en etta.

Börjat riktigt bra med Rednecks, som sen visade sig vara den bästa låten. Gillar hans röst, det svänga pianot och den satiriska texten. Därefter blir det tyvärr lite tråkigare. Balladerna och låtarna i lägre tempo är inte riktigt lika spännande och lite för likriktade, även om jag gillar Louisiana 1927 och det i övrigt aldrig är dåligt. På det stora hela en stabil trea.

Tagit mig igenom denna en herrans massa gånger nu och den har växt från en trea till en fyra. Trodde faktiskt att den skulle växa ännu mer, men man kan inte få allt här i livet. Imponerande stor variation för att vara så få låtar. Wild is the wind är bäst.

Är fortsatt imponerad över hur otroligt varierad Bowie är som artist. Detta album känns riktat till de riktigt Bowie-konnässörerna och blir i mitt tycke lite väl experimentellt på sina håll, även om det också är mycket som är bra. Lazarus och I can’t give everything away är grymma låtar, medan t ex Sue är rätt svår att älska. Inte gett denna så många genomlyssningar som tidigare skivor av Bowie och kan inte utesluta att den skulle kunna växa mer, men just nu är den en stark trea för mig.

Nej, det här är inte min grej. Tycker de timbalandiga beatsen generellt är helt värdelösa och gillar inte hennes rap eller vad det nu är särskilt mycket heller. Hade det inte varit för Paper planes som är bra samt Come around och Jimmy som är acceptabla så hade det blivit en etta.

Varierande kvalitet och bitvis lite pajigt, men på det stora hela okej lyssning. Trea åt det svagare hållet.

Börjar riktigt bra, framförallt med The cavalry cross som är en riktig höjdare. Tyvärr blir det inte så mycket mer spännande därefter utan puttrar på runt en stabil trea. Gillar hans sång mer än hennes. Blir en stark trea totalt sett pga inledningen.

Första halvan är en trea, andra halvan är en fyra - och man ska ju hellre fria än fälla.

Bra skiva för sin tid. Även om produktionerna är lite primitiva är de bättre än normalt och detsamma gäller texter och flow. Check the rhime är lite av en föregångare i hur de väver ihop varandras verser.

Fjärde skivan av Radiohead hittills och jag gillar den precis som jag gillade In rainbows. Solid fyra med många bra låtar!

Positivt överraskad av denna. Man har förstås hört hitsen, men i övrigt är det både varierade och välgjorda produktioner som gör att man inte tröttnar, även om skivan är i längsta laget.

Njae, det här är ingen av deras bättre skivor. Finns ett par bra låtar men också flera bottennapp. Lite väl gnälligt och gnyende också, även för att vara dem.

Jurassic har aldrig fullt ut resonerat med mig. Produktioner, flow (Charlie 2na är cool men blir lite enformig till slut) men kanske framförallt refränger (t ex What’s golden) är ibland åt det lite för primitiva/old school-influerade hållet. De är generellt ändå duktiga rappare och kan inte låta bli att gräma mig lite över potentialen med lite mer kreativa producenter. Nu låter det som en sågning men med det sagt är det här ändå en riktigt bra skiva som håller kvalitet rakt igen om, även om den kunde kortats med några låtar. På Day of the races kommer de verkligen till sin rätt, men gillar även t ex I am somebody (bortsett från refrängen som är ytterligare ett bra exempel på när den förstör lite), Thin line och High fidelity. Solid fyra.

Fastnade för Common med Like water for chocolate men denna är nog hans bästa skiva. Jävligt välproducerad (kan ju inte bli så mycket bättre än Kanye och J Dilla) och Common är alltid bra, framförallt textmässigt. Stark fyra.

Väldigt svårbedömt, särskilt eftersom det inte blir aktuellt med mer än en genomlyssning. En del är hyfsat bra men en del är rätt uselt också. Lite övervägande åt det sämre hållet så det blir en svag trea.

Skämmigt att inte ha lyssnat mer på The Clash för den här skivan var enastående. Otrolig musikalisk variation och inte en dålig låt. Detta måste vara historiens högsta lägstanivå på ett dubbelalbum och det blir aldrig i närheten av långtråkigt. Favoriter: Lost in the supermarket, Train in vain, The card cheat, London calling, The guns of Brixton, Spanish bombs, Hateful m.fl.

Det är väl en personlig preferens, men för mig blir det konstant höga tempot och avsaknaden av variation i övrigt inte njutbart över en hel skiva. Here to say I told you so är en höjdare och de flesta övriga låtar är helt okej, men utan att sticka ut på samma sätt. Sista låten går lite utanför ramen på ett positivt sätt och då hajar man till direkt, men blir besviken när det visar sig inte vara en komplett låt. Inte min genre generellt heller och det är definitivt fusk och jättekonstigt att ha med en samlingsskiva på den här listan. Med det sagt så blir det ändå en trea om man bedömer låtarna var för sig.

Det finns femmor och så finns det femmor. Den här hör till den senare kategorin. Topp tre bästa album som någonsin gjorts.

Hade svårt att hålla mig engagerad genom hela denna - det är för långt och för mycket utfyllnad, även om det är ett behjärtansvärt försök med en rockopera. Det är dock aldrig dåligt (förutom Tommy’s holiday camp), men det är alldeles för sällan också riktigt bra.

Tycker denna var bättre än Moving pictures. Alla låtar är bra och till och med den pretentiösa 20-minuterslåten fungerar. Solid fyra!

Njae, det här var inte jätteimponerande, framförallt eftersom hon inte sjunger så bra. Tycker att Never said var hyfsat bra, men i övrigt var det rätt slätstruket.

Tyckte först inte den var lika bra som Unknown pleasures, men den växte verkligen med flera lyssningar. Framförallt den andra halvan är riktigt stark med Twenty four hours och Eternal som två favoriter (älskar New order-soundet på den sistnämnda).

Till skillnad från tidigare skivor är denna verkligen min ungdoms Jimi Hendrix. Mästerlig rakt igenom utan en dålig låt.

Inte på riktigt samma nivå som Back to black, vilket förstås är svårt, men även denna är bra. Sjukt att bästa låten What is it about men inte släpptes som singel. Solid fyra.

Den här gillade jag verkligen. Första låten/delen är riktigt riktigt bra. Andra delen är svagare och gynnas heller inte av de gutturala lätena mot slutet. Oavsett är detta musikaliskt väldigt imponerande, särskilt med tanke på när det släpptes. Kul överraskning!

Många beskriver den här skivan (i positiva ordalag) som ”raw”, ”filthy” och ”noisy”. Jag kanske är gammeldags, men för min del är det sällan något som jag uppskattar. Det är väl därför som jag har lite svårt för garage antar jag. Jag gillar inte oljud helt enkelt. En del låtar är dock hyfsat befriade från ovan och då är det bitvis rätt bra. Skulle kanske växa med fler genomlyssningar, vilket jag tyvärr inte hinner med, men just nu är det en svag trea.

Oklanderligt hantverk och väldigt trevlig lyssning rakt i igenom. Bra sång och bitvis grymma gitarrer. Saknar det lilla extra för ett toppbetyg, men en solid fyra är det. Favoriter är Love the one you are with och de gitarrdrivna Old times good times och Go back home.

Det svänger ju om den här typen av pianorock och köttfärslimpan gör det bra, men det är en genre som jag aldrig riktigt kunnat omfamna och över ett helt album och så långa låtar blir det lite tröttsamt till sist.

Det här var en kul överraskning för mig då disco inte brukar vara min grej. Väldigt välproducerat och inte så glättigt som jag trodde. Instrumentella Savoir faire tycker jag är fantastiskt bra och ett bra exempel på att det här är grymma musiker.

Har man hört en skiva av Elvis Costello så känns det som att man har hört allt. Det är inte dåligt, hyfsat melodiöst och trallvänligt, men lyfter aldrig till några rejäla höjder. Så puttrar det på, på exakt samma förutsägbara sätt genom hela skivan.

Ptja, det här var väl helt okej och lite tramskul, med ett par hyfsade covers. Är väl inget som kommer att gå varmt framöver kanske, men en trea ska dom ha.

Riktigt härlig skiva!

Alltid varit svag för instrumentell hip-hop i allmänhet och hip-hop från den här eran i synnerhet, så det här är rakt upp i min mumindal. Finns några lite svagare spår så blir inte full pott, men överlag riktigt bra.

Kul överraskning. Tyckte mycket bättre om denna än vad jag gjorde om de två tidigare White stripes-album som vi lyssnat på så här långt, förmodligen för stil och kompositioner på denna tilltalar mig mycket mer. Många bra låtar och stabilt rakt i igenom.

Får för mig att det skulle låta åt det här hållet (fast ännu sämre) om jag själv skulle ge mig på en sångkarriär. Usel sång som tyvärr förstör hela skivan, även fast det rent instrumentellt är hyfsat bra (blir väldigt tydligt på Aurora borealis).

Kul överraskning. Aldrig lyssnat på Hole tidigare men det här var ju en riktigt bra skiva. Stark fyra!

Milda makter vilket skräp.

Det är inte alltid fantastiskt rent musikaliskt, exempelvis sången lämnar en del att önska, men det är ändå fartfyllt, kul och bra energi genom hela plattan, så blir en fyra åt det svagare hållet.

Inte vanligt med skivor som har så genomgående hög kvalitet som denna. Solklar femma.

Gillade den skarpt i början men lessnade lite mot slutet. Covers ger ju inga pluspoäng heller, men det var rätt behaglig lyssning så en trea är den värd.

Habil skiva som möjligen skulle växa med fler genomlyssningar, men tycker det är för få låtar som sticker ut (som t ex We had it all) för att det ska bli mer än en trea.

Inte lyssnat så mycket på Cardigans annat än singlarna. Tycker plattan genomgående håller hög kvalitet, men på något sätt blir det lite för släpigt och utan att riktigt lyfta till de högre höjderna (för mig i alla fall). Aldrig varit riktigt såld ens på Lovefool. Det är dock trevlig lyssning och ett gediget hantverk, så blir en stark trea.

Här snackar vi kontraster (eller troligen mer drognykterhet) jämfört med White light/White heat. Den här är ju nämligen väldigt mycket bättre, undantaget Murder mystery som är mer i linje med föregående skiva. Tyvärr är det låten också irriterande lång. Pale blue eyes är en riktig höjdare, men jag skulle vilja ha åtminstone en eller ett par till av den klassen för ett högre betyg. Stark trea.

Första halvan är en solklar femma, men därefter går nivån ned under andra halvan, även om det fortfarande är bra generellt. Egentligen bara Something in the way på andra halvan som håller toppklass. Väger mellan fyra och fem och borde väl avrunda uppåt, men avslutande Endless, nameless är så usel att det inte känns motiverat att sätta högsta betyg på en skiva som innehåller en sån låt. Så tråkigt att skivan börjar som ett mästerverk och slutar med den.

Trevlig skiva som puttrar på på en jämn nivå utan att lyfta till några högre höjder. Noterar att bästa låten Angie är en cover, vilket förmodligen illustrerar att Bert är duktig men inte riktigt har förmågan att skapa magi på egen hand. Urtypen av en trea.

Även om jag förmodligen inte kommer lyssna på detta så många fler gånger så var det kul, svängig och intressant lyssning som jag verkligen uppskattade. Svårt att inte dras med i exempelvis Taaw. Stark trea

Börjar bra och fortsätter så rakt igenom (även om Marcus Garvey är bästa låten). Solid reggae och härlig lyssning!

I sin genre är detta en suverän skiva. Sen kan jag tycka att den här typen av poppig punk tenderar att bli lite långtråkig över en hel skiva, men oavsett har denna så många bra låtar att betyget blir en fyra åt det starkare hållet.

Svårt att inte dras med och bli glad av denna och det blir förstås inte sämre av att det är live. Saknas låtar som riktigt sticker ut dock, men en svag fyra är det i alla fall.

Som jag konstaterat tidigare ett par gånger så är gitarrdriven bluesrock min kopp te och det här är inget undantag. Otroligt bajsnödiga betyg och kommentarer till den här skivan, som är objektivt riktigt bra (om man inte hatar musik).

Jävlar vad det här var överraskande bra, det var på tiden att en sån skiva kom. Dras med från första sekund och även om det inte kryllar av konventionella hits så har hon en energi och ett unikt uttryck som verkligen resonerar med mig. Inte en dålig eller tråkig sekund på hela skivan. Förstår inte hur det här kan vara en sån vattendelare när man läser betygen, det är ju svinbra!