1001 Albums Summary

Ett av mina mest givna val till en sån här lista! Kanske det bästa exemplet på sin genre, otroligt mycket kreativitet och sömlösa övergångar mellan låtarna som verkligen gör det till ett album att lyssna på just som ett album.

Svårbedömt som alltid. Deras hits är verkligen hits av en anledning, men resten är bland det mindre intressanta jag hört.

Baroque pop kan vara ett av de bästa namnen på en genre och här har vi ett genomgående härligt och olycksbådande exempel.

Svårt att argumentera mot att det var ett tongivande album för sin tid, men särskilt intressant känns det inte idag och utöver hitsen lät det sämre än jag mindes. "E-Mail My Heart" är dock en härlig tidskapsel i låttitelformat.

Vid höjdpunkterna kan jag förstå varför Neil Young har så många album med på listan, men utöver dem var det inte så mycket som riktigt stod ut på det här.

Låter bra, men ingenting som riktigt stod ut för mig jämfört med mycket annat i genren. Men några låtar och avslutande "No Surface All Feeling" gör att den i alla fall slutar på en stark trea.

Ett kul sound ändå även om det aldrig riktigt nådde några högre höjder under en första lyssning.

Bra grejer! Lite mindre bekant med dem än med flera av de andra samtida banden, men känslan är liknande och får mig att vilja höra mer.

Ett album att lyssna på vilken dag i livet som helst.

Mysigt! Inget som direkt överraskar eller sticker ut idag men ett album som jag gärna lyssnar på och känns som en inspiration för mycket som kommit efter.

Gitarrer distade till förstörelse är redan det ett av de vackraste ljuden mänskligheten har frammanat, men även bakom så döljer sig riktigt bra melodier och vad som för mig är musikglädje i sin renaste form.

Ibland är det här precis vad som behövs.

Inget som stack ut för mig utöver Sunshine of Your Love.

Låter bra och snarlikt andra, många bättre, band från samma tid.

Our House är såklart en klassiker och jag gillar ska-influenserna (även om de inte hördes så mycket på det här albumet) men den här typen av lite gimmick-aktiga band kan nog aldrig nå jättehöga höjder för mig.

Ett genomgående härligt och karaktäristiskt sound. Kanske att flera låtar är lite längre än de hade behövt vara bara?

Verkar finns många influenser att lära sig mer om kring det här, men jag saknar helt klart alldeles för mycket av sammanhanget kring det för att det ska vara en särskilt intressant lyssning här och nu.

Riktigt spännande upptäckt och exempel på vad det här projektet kan ge.

Lät bra men, kanske påverkad av hype kring bandet, så kände jag inget högre betyg än såhär under en första lyssning.

Det är många coola ljud som de får fram, men jag fick höra varenda ett upprepas betydligt fler gånger än jag hade behövt innan jag dör.

Inget som kändes jättestarkt, men det övergripande soundet och en otroligt bra titel på albumet gjorde mig ändå positivt inställd till det hela.

Truly some of the songs from a room of all time.

Double feature?! Lät bättre än det förra.

Springsteen gör sin grej så bra som det går, men den grejen är allt som oftast inte min.

Inspiration för bra saker som kommit senare, men det här var lite för stökigt och lite för live.

Bra vibes!

Det här lät riktigt bra och varierat, och vad som måste vara en av alla tiders bästa låttitlar, "I Had Too Much to Dream (Last Night)", säkrar betyget.

Det här är behagligt, även om det mer är något som jag skulle dra på i bakgrunden än aktivt lyssna på. Att låta första låten vara halva albumets längd är också helt klart ett val.

Kanske inte deras allra bästa men genomgående bra, och med "One" kan jag inte sätta ett lägre betyg än "4".

Typisk musik som jag nog skulle uppskatta live men som inte intresserar mig så mycket på ett album såhär.

Fantastisk röst men de flesta låtarna på det här albumet kändes inte så spännande.

Bästa Bowie ändå.

Genomgående trevligt, och hitsen höjer det helt klart ett snäpp!

Faktiskt så bra som det blir.

Tänkte direkt på Dinosaur Jr. när jag började lyssna, så det var kul att höra både att kopplingen fanns och att det här också lät bra, om än inte lika.

Det här lät riktigt bra och säreget, med sång, melodier och oväntade ljud som höll mitt intresse uppe rakt igenom.

Hotel California är en klassiker, men pågår lite för länge för sitt eget bästa, och sen blir det aldrig mer spännande än så.

Med tanke på att deras överlägset bästa låt, "Don't Look Back into the Sun", intressant nog inte är del av något album så är det här så bra som ett album med The Libertines blir, och det är mycket bra.

Låter rätt funky och med en hel del intressanta influenser, men såhär otroligt många och korta låtar gav mig ett ofokuserat helhetsintryck som jag hade svårt att riktigt ta till mig.

Chill ballad beats to gunfight and trail to.

Lät bra och med intressanta och varierade inslag. Kan nog behöva fler lyssningar för att jag riktigt ska sätta mig in i det mer.

Trevlig lyssning medan man gör något annat.

Rätt så sömnigt.

Gillar hur individuella låtar låter, men det blir lite smått tradigt som ett helt album.

Ett väldigt speciellt sound och som historieberättande intressant, men som musik känns det svårare att betygsätta. Finns dock helt klart några toppar som höjer det hela.

Riktigt klassiskt album som både har bangers, fortfarande lika relevant budskap, feta beats (tidvis med helt obegripligt metal-shreddande ovanpå) och där till och med mellansnacken faktiskt allt som oftast är underhållande att lyssna på.

Lägg till en stjärna om jag sitter i en bar när det här spelas.

Tar verkligen med sig lyssnaren till en helt egen plats.

Inte ett helt jämnt album men det låter överlag bra och om jorden höll på att gå under kan jag inte komma på en enda låt som jag hellre hade haft kvar att lyssna på som den allra sista än "Where Is My Mind?".

Inte lika bra som The Smiths, men Morrissey själv är helt klart en stor del av dem och riktigt bra även på egen hand.

The Offspring har väl aldrig varit så speciellt bra, men det här kändes ändå som ett trevligt återseende och hitsen håller. Grejen med ett sista långt spår med hemliga låtar är helt klart något som kanske var en kul grej under CD-eran men känns mycket oklar idag.

Bara ett på alla sätt genuint album.

Märkligt, men väldigt varierande och underhållande.

Går inte att överdriva Dres inflytande och det finns härliga beats och kul gästspel från t.ex. Snoop här, men texterna är allt som oftast tröttsamma och det känns svårt att påstå att det här verkligen är en toppen lyssning 2026.

Stevie Wonder är såklart en talang, men det här albumet sa nog inte mig något speciellt.

Nej alltså, kändes som att någonting liknande hade kunnat vara bra, men det här var inte min grej.

Svårt album att ens lyckas lyssna på, och det var inte direkt värt jobbet.

De hittade verkligen en härlig vibe med det ikoniska titelspåret, en sån låt som de flesta nog känner igen när de hör den, om än inte på titeln. Sen så kändes det dock som ett riktigt one-trick pony-album och resten av låtarna var i princip bara sämre versioner av den första. Lite kul med en annan version av Twist and Shout i alla fall.

Riktigt coolt album!

Någonting genomgående irriterande över det här.

Given plats på listan. Flera odödliga låtar och helt otroligt när man tänker på när det faktiskt släpptes.

Överraskande roligt album! Varierande musikaliskt och med texter faktiskt värda att lyssna på.

Lite självgod titel kan tyckas? Stabilt men mer sömnigt än genialiskt enligt mig.

Jag gillar mycket av det, men det känns som att det ofta fastnar i någon sorts gröt som inte riktigt tar sig hela vägen.

Otroligt gitarrspelande, men som album inget jag skulle sätta mig och lyssna på.

De var för upptagna med att se vilka ljud de kunde göra för att överväga om de borde göra dem. Blev något bättre efter första låten, så räddas ändå från absolut bottenbetyg.

De gör sin grej bra men det var inget speciellt som stack ut utöver de uppenbara hitsen.

Blowin' in the Wind i all ära men såhär mycket munspel behövs verkligen aldrig.

Som med många andra album: Bra budskap men musikaliskt inget som tilltalar mig alls. Också så pass nytt att det känns något tidigt att motivera en plats på listan.

Kan inte sätta fingret på specifikt vad, men det låter bra!

För mig har Pulp alltid varit "Disco 2000", men de är uppenbart mycket mer än så och en viktig del av en riktigt härlig era av britpop.

Väldigt glad att Björk och vad hon gör finns, även om det kanske inte är något som jag faktiskt lyssnar på så ofta.

Artistens namn, namnet på albumet och illustrationen på omslaget gav mig tre helt olika förväntningar om hur det skulle låta och vad jag sen faktiskt fick var ytterligare något helt annat. Kan inte kalla det dåligt, men världens bakgrundsmusik som jag knappt märkte att jag lyssnade på, och har svårt att säga varför jag skulle välja just det här albumet för.

Vågat att ha en sån fråga i titeln, när det omöjligt kan finnas någon som bryr sig om svaret. Kändes som en lite oseriös kopia av många tidigare band, som jag hellre lyssnar på då.

Blev lite nyfiken av omslaget, som såg så annorlunda ut från allt jag förknippar med The Beach Boys, men det lät inte så spännande i slutändan.

Bekänner att det här inte lät särskilt intressant.

Något som jag aldrig hört förut och som lät rätt bra, även om det inte lämnade något speciellt bestående intryck.

PJ Harvey är cool och det här har en speciell vibe.

Otroligt att få alla dessa låtar på samma album ändå.

Inte det värsta jag hört, men inga speciellt förmildrande omständigheter heller.

Är inte emot den här typen av oljud rent generellt, ibland fångar det en på något speciellt och inte alltid förklarligt sätt. Det hände dock inte den här gången.

Innan lyssningen var jag mycket skeptisk. Verkligen inget fan av live-album i allmänhet. Var inte särskilt bekant med Thin Lizzy utöver hitsen. Läste att det är tveksamt hur live det här ens kan räknas som med tanke på hur mycket de fixade i efterhand. Men under vad som närmast kan beskrivas som direkta hot så lyssnade jag ovanligt noga och flera gånger och det går verkligen inte att komma till någon annan slutsats än att det här äger. Otroligt dynamisk musikglädje med energin från live kombinerat med riktigt tighta versioner av låtarna och många härliga partier och övergångar som jag gärna kommer höra många gånger till.

Det går absolut att klaga på att det är repetitivt och ibland låter som ett embryo av något som skulle växa sig mycket större live. Uppskattar absolut saker som de gjorde senare ännu mer. Går dock inte att komma ifrån att det här albumet är början på något stort och innehåller flera odödliga låtar, och "Around the World" med tillhörande musikvideo är ett otroligt starkt minne från tiden när det släpptes.

Låter bra, men ett klart snäpp under Transformer.

Det märks att Kid A och Amnesiac spelades in samtidigt och till sist faktiskt också åter-släpptes som det dubbelalbum som det från början var tänkt att vara. Helt klart ett album som kan kräva några lyssningar och även om jag tycker att Kid A överlag är starkare så finns det mycket att hämta här också och vid den jazziga avslutningen så är det nära toppen.

Härligt funky. Kände inget specifikt som riktigt höjde det för mig, men en stark 3:a!

Lät inte så himla illa i sig, men skivan idlade verkligen rakt igenom, inte mycket som hände.

Musiken som drar igång under scenen i en Disney-film där hjältarna kommer till något nytt ställe och allt verkar mycket mer frid och fröjd än det egentligen är. Går inte på den lätta.

Riktigt klassiskt album med några av hans mest minnesvärda låtar.

Alla låtar är inte favoriter, men variationen och hela känslan har alltid varit det starka med Gorillaz för mig och jag älskar det hela som bara ett kreativt utlopp.

Riktigt härligt och klassiskt sound som håller än.

Bra och ikonisk röst, men bedrövligt tråkiga låtar, tyvärr.

Alltid coolt sound från Amy men låtarna på det här når inte riktigt några högre höjder för mig.

Mycket från honom på listan och jag har inte uppskattat allt, men det här fångade mig lite mer på något sätt.

I grunden ett trevligt sound, men låtarna här kändes väldigt repetitiva och billiga på något sätt.

Kändes storslaget och varierat på ett härligt sätt!

Maffigt på ett bra sätt, men nästan för mycket för att helt och hållet greppa.

Otroligt härligt sound som alltid, om än inte deras absoluta peak.

Riktigt coolt och lite mörkt sound som jag inte var så bekant med innan.

Banger. Heart-Shaped Box är en av mina Nirvana-favoriter.

Väl genomfört men förmodligen bland det tråkigare som jag någonsin varit med om. Skonsamt nog extremt kort.

Någon gång på 90-talet kändes Suede som ett av de stora britpop-banden för mig, helt jämte Oasis, Blur etc, men inser nu i efterhand att de aldrig blev riktigt lika stora och jag känner inte till alls lika många låtar med dem. Vid en ny lyssning nu känner jag dock att de har ett helt eget mörkt sound som jag verkligen uppskattar!

Marvin Gaye gör helt klart den här grejen bra, men kanske inte ett album jag skulle dra igång när som helst.

Coolt ändå att bandet som spelade på vår företagsfest för några år sen har kommit så långt och tagit sig in på den här listan!

Riktigt funky jazz!

En hel del kul samples och stabilt allt som allt.

Steely Dan har bara något härligt över sig. Do It Again är toppen!

We have Tom Waits at home?

Alltid härligt!

Kul och The Passenger är verkligen toppen, men inte så mycket som stack ut utöver den.

Inte särskilt spännande lyssning.

Tidvis nästan lite för kaosigt, men ändå ett riktigt bra och eget sound.

Mysigt och över förväntan!

Helt klart en mycket hög grad av funky!

Låter ofta inte bra i någon traditionell mening, men det har verkligen något för mig!

Inte riktigt provocerad nog för en etta men det här honky tonkandet hade jag inte behövt höra ens en gång.

Bra inflytelserik rap med de sedvanliga tveksamheterna för genren.

Alltid toppen sound och det här har ett par av deras absoluta bangers!

Går inte att argumentera mot hur inflytelserikt och självklart på listan det är, men inget som jag skulle lyssna igenom på eget bevåg annars.

Bra sångerska men inte särskilt intressant musik.

Några låtar står ut, men senare album nådde helt klart andra höjder.

Ibland kändes det som att det var på gång att ha något, men slutade ändå med att jag inte gillade det särskilt mycket.

Lite intressant ibland men inget som direkt fick min uppmärksamhet.

Inte så bekant med alla låtarna som en del av deras andra hits, men starkt rakt igenom!

Känns riktigt snyggt att redan ha årets ranson av bongos avklarad.

Hade nog bara hört hitsen innan men nä, det här hade jag inte behövt lyssna på.

Var säkert kul att vara där och höra det på plats, men som album kändes det bara alldeles för utdraget.

Coolt ändå även om jag inte helt föll för helheten.

Känns kul och som något lite eget ändå!

Klassisk och med lite uppfriskande stil jämfört med många av de andra inflytelserika rapparna.

Visste redan innan att jag gillade dem men Pulp levererar verkligen över förväntan i det här projektet. Toppen!

Inte genomgående totalt kasst musikaliskt men projektets kanske värsta artistnamn sänker det hela ett snäpp ytterligare.

Inte deras allra bästa men ändå alltid ett härligt sound.

Inget större fan av extremt långa låtar i allmänhet men det här lät ändå rätt trevligt.

Börjar riktigt starkt med titelspåret och låter överlag bra. Stark 3:a!

Rätt bra men sången och något över helheten tilltalade mig inte riktigt.

Chill men det var också tråkigt.

Chill men inte speciellt minnesvärd lyssning.

Kommer nog aldrig bli ett fan av Dylans röst och framförallt inte hans munspel.

Äntligen lite redigt oljud.

Hittills har varje Beatles-album haft några låtar som helt enkelt inte låter mig sätta lägre än en 5:a.

Ballt och gillar genren, men inget som riktigt stod ut som något som får mig att välja just det här albumet.

Härlig början men sen gick intresset fort ner.

Riktigt härligt och inte alls vad jag förväntade mig.

Chill sound som har något eget, även om de också har gjort ännu bättre saker.

En typisk lyssning som inte stod ut varken positivt eller negativt.

Varje sekund låter inte hopplös men längden gör de många plågorna desto större.

Inget stort Elvis-fan men några bangers som höjer det över mängden finns det helt klart här.

Stabilt och med en del featurings som höjer några låtar.